En dyster helg

Dana Levin Earth and Sky

…Har varit trött utan anledning. Sov tolv timmar inatt. Fyra timmar igår mitt på dagen. Försöker undvika snus, kaffe, alkohol. Särskilt alkohol. Är hypokondrisk. Tycker att kroppen inte fungerar som den ska. Fantiserar ihop skräckscenarion. Det är något återkommande, den här inbillningssjukan. Den stänger in mig i mig själv, gör mig dramatisk och självupptagen. Efter tretton år har jag lärt mig att inte gå in i det för djupt. Att inte googla, frossa. Att betrakta nojorna utifrån: Nu jagar hon upp sig igen…

”Du behöver dricka!” Sa E när vi satt på vår stambar i fredags. ”Om du dricker går det över.” Men jag tycker inte att det hjälpte något vidare. På slutet har jag dragit mig för att bli berusad. Jag är överhuvudtaget trött på mina laster. Samtidigt blir livet outsägligt tråkigt utan laster.

Jag tror att det började i fredags, någon timme innan barbesöket. Jag skrev ett stycke på romanen-som-aldrig-blir-klar och det satte igång något hos mig. Jag måste ha lyft på en sten som borde fått ligga kvar. Samtidigt tänker jag att skrivande handlar om att lyfta på de där stenarna. Åtminstone vissa av dem.

”Deep experience is never peaceful”. Jag googlade nyss Henry James, citatet är hans. Jag läser Amerikanen, en av hans tidiga romaner. Den är sådär. Det finns ingen karaktär jag riktigt ”håller på”, men självklart är den fint skriven, det är alla hans romaner. Inte lika psykologiskt djuplodande som de senare, men ändå bättre än den mesta samtidslitteratur som ges ut.

Jag vet inte vad som räknas som ”djup erfarenhet” eller ”djup känsla”. Är det detsamma som att krisa? Eller är det att (be)röras starkt av något, t ex. av ett konstverk? Och att något är/går ”djupt”, innebär det att något är karaktärsdanande? Många människor blir varken bättre eller klokare av att krisa eller känna starkt, de kan lika gärna bli det motsatta: Gnälliga och självupptagna. En del använder sina starkaste känsloupplevelser som ett slags alibin: ”Erfarenheten har gjort mig till den jag är”, ”jag kan inte förändras”, inte efter att X inträffade…

Själv blir jag sämre när jag krisar.

För att komma ur nojorna har jag promenerat. Idag följde jag Magelungensjön bort till Trångsund. Det småregnade. Strandvägen var klafsig av smält snö och isen på sjön höll på att tina bort. Ju närmare Trångsund jag kom, desto mer graffiti dök upp på parkbänkarna, stenarna, trädstammarna längst stigen. Kulturbygden som blivit bortträngd av höghusområden. Jag blev irriterad på förutsägbarheten. Höghus och graffiti. Tog tåget tillbaka till Farsta strand. När jag gick genom gångtunneln till det lilla centrumet stötte jag på en råtta. En liten brun råtta som satt mitt på cykelvägen och vädrade med nosen mot de förbipasserande. Vad gjorde den där? Jag stannade och tittade på den. Letade efter skador men kunde inte hitta några. Likväl måste den varit skadad eller sjuk. Jag kände starkt för att plocka upp den och ta med den hem (den var inte alls ”äcklig” utan liten och ekorrlik med snälla ögon och fin rödbrun päls) men det gjorde jag inte. Jag gick vidare med dåligt samvete.

Senare. Jag har duschat. Ätit en enkel middag. Sett en räv tassa runt i trädgården. Nu ska jag sova. Godnatt.

räv

Högst upp: Dana Levin (.1969): ”Earth and Sky”

Längst ned: Bruno Liljefors: ”Räv i vinterlandskap”, 1927

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s