Tisdag 3:e mars

Jag har upptäckt att jag inte gillar att skriva inlägg i bloggens ”nytt inlägg”-ruta. Den är klumpig, innehåller för få verktyg, och så är det svårt att redigera när man hela tiden måste scrolla fram och tillbaka. Jag missar saker; felaktiga formuleringar, bristande interpunktion. Texterna blir bråkiga otyg.

Så det här inlägget skriver jag i mitt wordprogram på min arbetsdator istället, och jag älskar båda: både datorn och wordprogrammet. De känns snälla och tillåtande. På min sida.

Det är min lediga dag men jag ska jobba. Förbereda ett novellmoment för svenska 3 med start imorgon. Inför detta måste jag gräva fram gamla begrepp från litteraturvetenskapen: Anslag, exposition, berättarperspektiv, peripeti, in medias res och så vidare. Sätta ihop en uppgift där eleven, för betyget A, ska kunna göra en fördjupad, utförlig, träffsäker och nyanserad textnära litterär analys av ett tema, en genre eller ett författarskap ur flera perspektiv. Där eleven med säkerhet använder litteraturvetenskapliga begrepp och verktyg samt ger stöd för sin tolkning genom väl valda belägg från texterna.

Jag är helt opeppad på detta. Totalt jätteopeppad. Mest för att jag redan på förhand vet att eleverna kommer att tycka att det är tråkigt. Och det finns inget tråkigare än att undervisa uttråkade elever.

Hur göra litteraturundervisningen levande? Till en källa för glädje, aha-upplevelser, nya insikter? Jag skulle hellre vilja fokusera på vilka känslor litteraturen väcker, men det finns inga betygskriterier som täcker detta område. Och att se sin favoritaktivitet förvandlas till trötthet och aska… då föredrar jag att undervisa om saker som står mig mindre nära om hjärtat. T ex. uppsatsskrivande: Syfte, frågeställningar, metod. Där kan jag åtminstone sympatisera med elevernas likgiltighet.

Det är fortfarande dystert ute. Grå himmel. Duggregn. Snön har smält bort och gräsmattorna ligger självlysande gröna. Ett glädjeämne är hackspetten som just nu sitter och hackar fram jordnötter ur nätkorgen utanför köksfönstret. Och rödhaken som fladdrar som en kolibri framför talgbollen. Jag har ställt ut en balja vatten på en huggkubbe, som ett improviserat fågelbad, och där sitter de – talgoxarna, blåmesarna och gråsparvarna – och sänker sina små näbbar mot ytan. I övrigt tar det här vädret knäcken på mig. Jag håller på att längta mig tokig efter solljus, vår och värme. Och så saknar jag min humor, som verkar ha gått förlorad i gråvädret.

Igår läste jag ut Kvinnan i svart av Susan Hill, som jag köpte på bokrean. Till Olle råkade jag säga att den hette Den svarta kvinnan och han började skämta om det: Det var en mörk och regnig novemberkväll och stormen härjade utanför huset. Och plötsligt stod hon där utanför fönstret; en negress!  Vi skrattade och enades om att det vore mycket olämpligt att skriva en spökhistoria om en otäck svart kvinna. Ja, och i Susan Hills roman rör det sig tack och lov om en otäck vit kvinna:

Det var inte bara det att hon var ohyggligt blek, ännu blekare än vad kontrasten till klädernas svärta kunde förklara, utan dessutom föreföll ansiktet sakna kött och huden ligga hårt spänd över benen, så att den skimrade med en märklig blå lyster och fick ögonen att tyckas sjunka in i skallen.

womaninblack2insert4Kvinna i gothsminkning

Kvinnan i svart var ganska mysig läsning, men tyvärr inte så läskig som utlovats. Mitt hjärta ”stannade inte upp”, inte heller framkallade den ”rysningar i tanken såväl som längs ryggraden”. Men kanske beror detta på att jag blivit avtrubbad av för många skräckfilmer. Under läsningens gång kom jag på mig själv med att tänka saker som att det saknas en ljudeffekt här och en jumpscare där. Att boken skulle haft ett soundtrack och så vidare. Tur att jag inte tänker så om andra böcker jag läser. I så fall vore jag illa ute.

I dagarna har det förresten kommit ut en uppföljare till filmatiseringen av boken: The woman in black 2. Att döpa en uppföljare av en framgångsrik film med samma namn och tillägget ”två” (eller ännu värre tre, fyra eller fem) brukar vara en säker indikation på att något är dåligt. The Woman in black 2 har dessutom tilläggstiteln ”Angel of Death” vilket känns extra suspekt. Josef Mengele och ingen annan är för mig ”dödens ängel” och det faktum att filmen utspelar sig under andra världskriget ger mig, och säkert många andra, felaktiga associationer. Men men, utöver dessa reservationer verkar det trots allt vara en hyfsad film, åtminstone snygg och skräckromantisk nog för att passa min enkla smak.

Avslutar ämnet med lite kuriosa: Romanens skräckfäste; det pampiga, dystra Eel Marsh House som ligger bland sankmarkerna längst Englands kust och vars väg dagligen dränks av tidvattnet, har en verklig förebild i ön Holy Island. Kolla bilderna på vägen som leder till ön nedan, så fascinerande!

Alnwick-tide-at-Holy-Island

causeway_long

image_update_9e36c5af88ba5a65_1377187385_9j-4aaqsk

Fler bilder här.

Nu är klockan ett och jag måste börja jobba.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s