Mer om läraryrket (stream of…)

Klockan är strax efter nio på kvällen och jag har tvättat håret (att tvätta håret är en stor sak i en kvinnas liv, till detta krävs planering och på förväg avsatt tid, utöver tvättandet också två timmars torktid, för att inte tala om de nödvändiga produkter som bör vara inköpta på förhand). Ja, som sagt; jag har tvättat håret och nu letar sig små ljumma droppar i lika små rännilar över och innanför nattlinnet, rinner ner mellan skuldrorna och över axlarna och brösten och jag tycker att det är ganska trevligt, det här med vatten som droppar över en som regn. Som om jag befann mig på en klippa vid ett vattenfall i en idealiserad regnskog utan äckliga djur eller något (om jag blundar kan jag låtsas att det är så). I verkligheten sitter jag i vår prosaiska bruna soffa, inköpt på secondhand för tvåhundra kronor. En gång i tiden, för inte alls många år sedan, kostade den ett par tusen på Ikea, men för den skull är det inte någon ”bra” soffa. Den är nedsutten och dynorna är tunga och kompakta och frasar som om de vore fyllda med halm. Dessutom glider de hela tiden ”ur” soffan så att de halvt hamnar på golvet. Inte alls särskilt bekvämt.

Innan jag duschade skickade jag iväg min tjugonde rättningsuppgift för dagen. Ungefär lika många snusar har det blivit. Tjugo uppgifter á en till tre sidor vardera blir, försiktigt räknat, fyrtio sidor text som jag närstuderat och kommenterat. Vissa med sådana där små pratbubblor som finns tillgängliga i moderna wordprogram, andra (de mer välformulerade uppgifterna) mer svepande i en samlad kommentar av typen ”en genomtänkt och välstrukturerad text som var mycket intressant att läsa” och så lite mer om att analysen var ”nyanserad” och slutsatserna ”välgrundade”. Stackars A-barnen, de får alltid minst uppmärksamhet… Men skolan idag är ändå bättre än den var på 90-talet då man bara fick några ord till respons, som det obegripliga ”utmärkt!” (exakt vad var det som var utmärkt? var precis allt lika bra?) eller det lika märkliga ”behöver utvecklas” (vad behöver utvecklas?).  Och så betygen då, G, VG, MVG. Alternativt med ett litet plus eller minus på högerkanten. (Jag fick sällan IG, förutom på matteproven. Var – och är – jättedålig på matte).

Idag är det lagstadgat att eleverna ska få utförlig respons och det är också vad som krävs för att de ska kunna utvecklas i kurserna. Betygsskalan från F till A är möjligen mer nedslående än den tidigare men har egentligen bara ersatt de där plus- och minustecknen. D är nya E+ och B nya VG+, fast egentligen är B nog nya MVG och A nya MVG+. Fast naturligtvis är det svårare idag än förr att få 2.0 i slutbetyg.

Nackdelen med den nya skollagen, GY11, är dock, som tidigare antytt, att den gett lärare mer att göra (utan att de ges mer arbetstid). Förutom utförliga responser har själva dokumentationen ökat. På ”min” skola ska vi t ex. registrera uppgiftsbetygen, alltså inte enbart kursbetygen, på tre olika ställen, dels på elevplattformen, dels i fristående matriser och dels genom kommentarer i elevernas ”skriftliga individuella utvecklingsplan”, förkortad IUP.  Allt för betygen ”ska vara så rättssäkra som möjligt”, som det så fint heter, även om jag har svårt att förstå vad just dubbeldokumentation har med rättssäkerhet att göra.

Fördelningen mellan rättning, dokumentation och planering kontra faktisk undervisningstid ligger i dagsläget på kanske 70-30. Och de flesta lärare – mig inkluderad – brinner främst för själva undervisningen för det är ju i klassrummet ”det händer”, det är där man kommer till sin rätt. Och av arbetsuppgifterna är planeringstiden det enda man egentligen kan skära ner på. Gör man det får man dock snabbt skit för att man inte är tillräckligt ”strukturerad” (eleverna hatar vad de kallar ”flummiga” lektioner och håller man sådana klagar de på elevrådet och om det händer sitter man i klistret). Övertid är därför legio.

Men nu låter det mest som om jag sitter och tycker synd om mig själv. Det gör jag inte! Jag får ju ”massor tillbaka”. En moderat men inte direkt fet lön till exempel. Och rutiner (alla människor behöver rutiner!) och värdigheten i att ha ett arbete (alla människor behöver ett arbete!). Men mest av allt får jag… (herregud vad klyschigt det här kommer att låta)… kärlek. Elever som tindrar med ögonen och säger att jag är ”sååå bra” (jodå!), att jag är kompetent, vet vad jag snackar om, ger bra hjälp, är rolig (vilket är det bästa, jag älskar att höra att jag är rolig, en gång fick jag höra att jag var lika rolig som Magnus Betnér, det var typ årets höjdpunkt). Jag får elever som klappar i händerna och tjoar när jag kommer in i klassrummet (det hände förra veckan, förvisso för första och enda gången och jag var övertygad om att de drev med mig) och erbjuder sig att hämta kaffe åt mig när jag är trött (hände också förra veckan). Jomen, jag måste ju få skryta lite också, påpeka de här grejerna, för det är ju det som gör att det är värt det. (Fast det finns förstås elever som ogillar mig också.) Inte om att, som jag trodde i början, ”främja kunskapsutveckling”, även om det förstås också känns bra. Nej, det är själva (mer klyschor) kontakten och interaktionen som är det bästa. När man ”når fram”, lyckas med lektionerna, lyckas frammana engagemanget, lyckas skapa en ”bra lärmiljö” (…stoppar här ty detta börjar ju låta fullständigt outhärdligt).

Nu har jag hursomhelst skrivit av mig. Det ville väl ut, antar jag. När jag inte får prata om jobbet hemma (Olle har som sagt tröttnat) måste jag skriva om det istället (fast jag pratar ju en hel del ”om jobbet” jobbet också, heh..). Och det var nog allt, men imorgon är en ny dag och då vet man aldrig vad som händer eller skrivs. Läsning sker dock, i detta såväl som i alla andra sammanhang, på egen risk.

Angående att sätta in ”mer resurser” (avreagerar mig)

Det är bland annat på grund av skälen i nedanstående inlägg som jag blir så provocerad av att politikers standardsvar på diverse samhällsproblem är att det krävs ”mer resurser”. Vilka resurser? Fler människor som jobbar som dårar på jobb där den sociala förtjänsten, ”att göra gott”, förväntas motivera mer än (den dåliga) lönen? Fler sysslolösa människor på en arbetsmarknad där arbetsgivarna inte har råd med fler anställningar för att inte tala om sjukvikarier? Fler människor på anställningar vars arbetsbeskrivningar inte står i proportion till den faktiska arbetstiden, eller ens är förenliga med själva yrkeskompetensen? Fler människor på jobb som ”genererar stress, ångest och utbrändhet”?

Mitt förslag är att politikerna själva ställer sig till förfogande. Minst hundra dagars samhällstjänst inom vård, skola, ”omsorg” innan de får kandidera till riksdagen. Helst bör de jobba gratis, vilket alla inom ”resurs”-instanserna gör, varje dag. Först efter detta förtjänar de att ta det där fadda gamla ordet i sin mun igen.

Läs mer här.

Vad det innebär att vara lärare vid läsårssluten:

1. Man har inte tid med något annat än jobbet.

2. När man väl är ”ledig” kan man ändå inte tänka på annat än jobbet.

3. Ens partner blir less på att man inte pratar om något annat än jobbet.

4. Man försöker att inte prata om jobbet.

5. Man sover dåligt om nätterna.

6. Man har konstant dåligt samvete, både för jobbet och för partnern.

7. Man förebrår sig för att man ”inte har något liv.”

8. Man intalar sig att man åtminstone ”är duktig”.

9. Man vill bara gråta…

10. …men gör det aldrig.

Häromkvällen såg jag om ”Control”…

…och konstaterade än en gång att Sam Riley är ÅH så attraktiv. Det är något sårigt intensivt över honom (inte bara i den här rollen utan överhuvudtaget) och repigt och raspigt. Som om man skulle kunna skava- och skära sig på honom om man kom för nära. Och hans blick! Och hans röst! Så väsande och mörk och sexig. Sedan skadar det ju inte att han ger ett intelligent intryck också. Jag tänker att han besitter ett sånt där hårt och krasst logiskt-naturvetenskapligt intellekt som tvingar människor att skärpa sig. Och sånt gillar jag. Jag gillar nog allt jag fantiserat ihop att han ”är”.

Symboler och skönhetsideal

”Våga vara vacker!” Emellanåt hittar jag det uttrycket, tryckt på t ex. en sminkväska (en barndomsvän, som sedermera utbildade sig till makeupartist, ägde en sådan) eller som klatschig rubrik på modetidningsomslag eller som slogan för skönhetsrelaterad produktreklam. Och det har alltid stört mig eftersom uttrycket naturligtvis inte anspelar på inre skönhet. Och att ”våga” skönhetsideal är ju inte sådär superdupermodigt. Tycker jag.

Hursom: Bästa Marie har börjat blogga igen! Och i inlägget ”Vi betalar inte, vi betalar inte: Om läppstiftsdonnor och konsumentmakt” skriver hon bland annat om Lena Andersson och tredje- och fjärde vågens feminister (vilka jag själv villigt erkänner mig tillhöra):

Författaren och krönikören Lena Andersson skrev nyligen inte bara en, utan två, texter om hur allt fler kvinnor inom alla möjliga sfärer fogar sig efter vår tids offentliga dramaturgi som säger att kvinnor överallt måste vara välputsade och blankpolerade. Också när de presterar på toppnivå i skidspåren, som var hennes utgångsexempel. De post-postmoderna tredje och fjärde (om det nu finns en sådan) vågens feminister förstår förstås inte den analysen, hatar den till och med. Läppstiften, de putsade fjädrarna, är ett reclaimat feminint uttryck som inte får dubbelbestraffas, sådana som Lena Andersson går bara patriarkatets ljusskygga ärenden. (Min fetmarkering.)

Hon reflekterar vidare om feminism och kvinnlighet och lyfter fram de senaste PR-bilderna på Karolina Ramqvist som exempel:

Karolina Ramqvist (…) bereds stort medialt utrymme i samband med lanseringen av sin senaste bok. Hon står och putar med rödmålade läppar på bilder i alla möjliga blaskor, lägger huvudet på sned, låter den Veronica Lakeska hårgardinen falla ned i ansiktet (en föråldrad referens förstås; senast någon liknades vid Veronica Lake handlade det väl om Maria Wine, och vem vet vem någon av de damerna är idag, och knappast Artur Lundkvist heller). Ramqvists poser är så uppenbart utstuderade. Och får i enlighet med den postmoderna feministiska logik som nämns ovan inte problematiseras.

Själv skrev jag i en kommentar till inlägget att jag gillar bilderna på Ramqvist (här är en av dem). Trots att de är utstuderade. Och att de är säljande går inte heller att komma ifrån. Hon är snygg och därför blir folk intresserade. Hon gör sig bra på omslag och därför ges hon plats på sådana. Och på sätt och vis är det absolut problematiskt att ett fördelaktigt yttre genererar mer publicitet än ett alldagligt för att inte tala om ett fult, särskilt i kulturella/intellektuella sammanhang där andra egenskaper rimligen bör premieras (fast Ramqvist råkar vara en riktigt bra författare ”också” så henne kan vi ha överseende med). Samtidigt tänker jag att det är samma sak med män. För liksom i fallet Ramqvist drar omslag och bilder på ”välgroomade” kulturpersonligheter som Jens Lapidus, David Lagercrantz och Jonas Karlsson (den sistnämnda inte groomad, bara snygg) eller sexigt gråsprängda ”manliga” män som Karl Ove Knausgård och Ulf Lundell, mer blickar till sig än, låt säga, ett omslag med Göran Greider. Tror jag i alla fall.

jens_lapidus_1Lapidus, praktiskt taget fotomodell

gg2Greider, inte lika mycket modell

Men snygghet är bara snygghet. Yta. Och även snygghet kan vara en nackdel. Själv har jag lätt för att falla ner i fördomar kring riktigt snygga människor, att de – såväl kvinnor som män – är mindre sympatiska till exempel; att de skulle vara dryga och självmedvetna. Att från blick övergå till handling är också en annan sak. Jag har inget större intresse av t ex. Lapidus författarskap och skulle därför inte köpa en tidning på grund av att han figurerade på dess omslag, eller läsa en artikel om honom heller för den delen. Så utseendet är trots allt inte avgörande. För mig. (Kan inte tala för andra.)

Lena Andersson talar om utseende och hur vi framställer oss i form av symboler. I den läsvärda kolumnen ”Symboler är sociala ting” skriver hon bland annat:

I den stund vi går ut i världen blir vi avlästa. Kläder, dekoration och ornament är ett språk bland andra språk. Det avkodas och avlyssnas. Betydelsen av vissa tecken förskjuts över tid, men något betyder de alltid och tolkar gör vi, i samspel. Vi föds alla in i ett verbalt språk som vi behöver anamma om vi ska bli förstådda, förstå och inte bli isolerade, och vi föds även in i ett relativt stabilt teckensystem, också om symbolernas betydelse är föremål för kontinuerlig diskussion och förhandling. Människor har ett känsligt öga inte bara för former på ben och markerade läppar. Vi ser även skillnad på diskretion och önskan att meddela något.

Grovt sett delar Andersson in dessa symboler i neutrala/positiva, de som tillfaller männen, och i sexistiska/negativa, de som tillfaller kvinnorna. T ex. framhåller hon tendensen att i reportage och artiklar där kvinnor intervjuas lyfta fram deras utseende före deras egenskaper. Beskriva vad de har på sig, hur de för sig, hur de ser ut. Vilket inte lika ofta sker i dylika reportage om män. Här är hon också noga med att framhålla kvinnors eget ansvar i sammanhanget, förmodligen i syfte att inte framställa kvinnor som passiva offer. Hon diskuterar detta genom exemplen Gudrun Schyman, som bär korta kjolar, och Annie Lööf, som målar naglarna. Genom att de valt att göra detta får de också tåla att bli kommenterade:

Möjligen är det så att utseende och attribut noteras hos ­Schyman och Lööf inte för att de är kvinnor, utan för att de tydligt betonar ett stiligt yttre i miljöer där sådana ambitioner sticker ut. Att leva upp till kvinnorollens behag kräver vilja och ansträngning, för som vi vet föds man inte till kvinna, utan måste klä på sig och måla dit henne för att hon ska komma på plats. Ansträngning, eller betoning om man så vill, är centralt i fråga om vad som blir uppmärksammat. (Min fetmarkering).

Själv är jag rätt förtjust i denna typ av ansträngning. Viljan att via utseendet markera ”vem man är” (eller snarare vill vara!) är i mina ögon fascinerande snarare än oroande. Ibland kan denna typ av betoningar också ge mer information om en människa än vad den faktiskt uttrycker rent verbalt. Skulle därför med glädje se fler män bli kommenterade efter sitt yttre. Typ läsa ett reportage som börjar såhär: ”Jens Lapidus seglar in på baren i en beige trenchcoat från Burberry. Runt hans hals hänger en paisleymönstrad sidensjal och hans svarta lockar hålls på plats under en hjälm av hårgelé. Han är tio minuter försenad och bekänner att han fastnade på NK:s parfymavdelning där han prövade Tom Fords nya doft som han hört mycket gott om. ”Jag läste om den i senaste numret av Mens Vogue och blev nyfiken.” Säger han och frågar sedan om han möjligen luktar för starkt.” Samtidigt skulle det förstås vara tråkigt om artiklarna enbart fokuserade på ytan.

Vidare tänker jag att den typ av symboler Andersson skriver om är djupt mänskliga och förmodligen ”alltid” har funnits. Hos ursprungsbefolkningar som t ex. aboriginer, indianer, masaier samt vår alldeles egna urbefolkning samerna, lägger både kvinnor och män mycket tid på att sminka och/eller fixa sig. Särskilt inför ritualer av olika slag. Det är vackert. Spännande.

aboriginal_kids (1) Bedårande aboriginpojkar

Cheeroke indianRespektingivande cherokeeindian

MasaiKonstfärdigt smyckad masaikrigare (masaier är så jäkla vackra!)

3143707_2048_1152Söta samepojkar

Det är fint att alla inte ser likadana ut. Och att vi anstränger oss för att vara olika.

Tilltalas också av symbolstarka subkulturer som t ex. goth och black metal:

Dave VanianDave Vanian, sötaste artisten!

Erik DanielssonErik Danielsson tillverkar sina egna smycken och kläder

(Valet att bara visa bilder på män är medvetet.)

Nu kanske somliga protesterar och hävdar att det är stor skillnad mellan religiösa/subkulturella uttryck och skönhetsindustrins massproducerade ideal. Det tidigare konstrueras ju inte i syfte att sälja, åtminstone inte primärt, och det är riktigt och sant. Men jag skulle ändå hävda att också det tidigare i mycket hög grad handlar om tidskrävande ideal och normer. Samlade symboler för just den aktuella gruppen. Och båda rymmer tydliga och mycket specifika budskap.

Till syvene och sist vill jag gärna omhulda tanken att människan är fri att själv välja sina uttryck och att hon inte bör kritiseras för sina ansträngningar. Att detta inte nödvändigtvis behöver göra henne till ”ett offer för strukturer”. (Har rätt svårt för tjatet om strukturer, tänker att det genom att ständigt upprepas befästs än hårdare och blir till något nästintill deterministiskt; ”det är strukturernas fel!” blir i princip detsamma som att frånsäga sig det egna ansvaret. Dessutom gillar människor att finna syndabockar och ”strukturerna” är en relativt bred och konturlös måltavla som kan rymma hur många syndare som helst, de lurar rentav i varje hus och hörn.) Men jag är också medveten om att detta är en ganska bekväm hållning. Utseendemässiga attribut är på många håll reglerade inom stränga lagar och avvikelser från dem är till och med med belagda med dödsstraff: ”Bär du fel hatt eller längd på ditt skägg eller visar för mycket hud blir Gud jättearg!” Och särskilt drabbar detta förstås kvinnor. Men vi lyckliga fåtal som är undantagna denna typ av lagar, som inte blir bestraffade annat än i form av fördomar, vi bör trots allt (om vi känner för det) framhärda i att aktivt välja de uttryck som är förenliga med vår känsla av identitet och med rätta försvara oss mot yttre angrepp, moraliserande och politiska såväl som smakmässiga.

burka-ansa-01Vackra men sorgligt osynliga

Själv kommer jag, som typisk representant för tredje-/fjärde vågens feminism, att fortsätta att sminka och pynta mig och finna nöje i detta. MEN jag tror samtidigt att det är viktigt för såväl kvinnor som män att nypa sig i armen emellanåt och påminna sig om att skönhet och attraktionskraft inte behöver vara avgörande för ens existensberättigande. Man ska kunna göra avsteg från ansträngningarna utan att känna kval. Inte för andras skull utan för sin egen.

Pysselnytt

Det här är veckan då jag är händig. Har brukat borrmaskin, hammare och spik, monterat hyllor och tavlor och hängt upp draperier och klippt ut saker och känt mig allmänt duktig och kapabel. Mest har jag grejat på jobbet – jag och P har gjort i ordning ett nytt rum i anslutning till skolbiblioteket – men en del har jag gjort hemma också. Som att sätta ihop en ny (nej, gammal, men för oss är den ny) bokhylla. Titta så bra det blev!

Bokhyllan

Mest glad är jag för att det nu finns mer plats för mina böcker:

Böcker

När jag tog fotot föll min blick på boken nedan…

Freud… en sån där bok som känns roligare att ge sig i kast med i teorin än i praktiken. Har inte orkat mer än trettio sidor och kan inte lova att det någonsin blir mer än så heller.

Har också ägnat mig åt min sjuka gamla last att skära upp konstböcker. Denna gång denna:

Sönder

Många skulle nog anse att detta är att häda. Själv är jag av motsatt åsikt, genom att klippa ut favoritbilder och hänga upp dem på väggen får de mer kärlek än bakom två stängda pärmar.

Tavlor

Som vanligt blev det lite snett och vint men det är sånt man får ta, antar jag. (Någon gång kan jag göra om det, brukar jag resonera, och då kommer det att bli ”bra på riktigt”.) Nu har Dardel fått sällskap i alla fall och det är han säkert tacksam för.

Tavlor x

Ramarna förresten. Köpte dem på Myrorna och sen har de bara legat och skräpat. De ursprungliga motiven, amatörmässiga oljemålningar, var hemska men det kändes ändå sorgligt att förstöra dem. Klistrade därför inte över dem utan använde baksidorna. En av konstnärerna hade tejpat fast förlagan till sitt motiv på baksidan av ramen och det kändes så samvetsgrant att jag nu inte vet vad jag ska göra med den.

porträttDet är ju en artefakt, ett tidsdokument!

Apropå gamla tidningsutklipp hittade jag denna i en diktsamlingen av Pär Lagerkvist som jag köpte för ett tag sen:

Aftonbladet 1953Ett stycke Aftonblad från 1953 som jag inte heller kommer att slänga. Här följer några smakprov:

Vem är far till mina barnKorpela-sekten ”känd för sina sexuella orgier”!

God afton vackra mask1953 års stora ”prisroman” med minst sagt gäckande titel!

jumpersCashmeretröjor för en femtiolapp!

Och ett ord jag önskar att fler journalister använde i sin dagliga rapportering:

SutenörerSutenörer! Obegripligt att det gått ur mode.

Och själva diktsamlingen då? Jo, den var ju själva poängen med utklippet förstås.

Aftonland Fattigdomen är min prydnad”Fattigdomen är min prydnad.” Åh!

Dikt

”…den lilla giftdolk mänskor använt mot varandra bortslängd i sin skräphög.”

fint

Tänk om dagens litteraturkritiker kunde vara lika generösa som Axel Liffner här. Bara en sådan sak som att inkludera ordentliga citat (vilket jag tycker är varje recensents förbannade skyldighet). (Sorry för mascaraskitig nagel.)

Liffner

Liffner, mycket sympatisk. (Litteraturkritiker kunde gott börja bära basker igen också tycker jag.)

Avslutar med en dagens look:

SjälvieBroderad skjorta och trött blick är en vinnande kombination, det vet alla med stil.

Hejdå.

En favoritpoet

R S Thomas

Via Negativa

Nej, jag har förvisso aldrig trott

annat än att Gud är den stora frånvaron

i vårt liv, den öde tystnaden

i det inre, platsen dit vi beger oss

för att söka, utan hopp om att nå fram

eller finna. Han bevarar sprickorna

i vår kunskap, mörkret mellan stjärnorna.

Hans är de ekon vi följer, fotspåren

han just har lämnat. Vi sticker

handen i hans sida och hoppas finna

den varm. Vi ser på människor och

platser som han också betraktat dem,

men vi saknar återskenet.

/R. S. Thomas

Om mitt hus stod i lågor och jag bara kunde rädda en enda bok skulle det vara Minnen av eld, där den här dikten finns publicerad.

Vykort från Småland

Berga045

Godmorgon,

klockan är 09:55 och jag har just duschat och sminkat mig i gästhuset där vi bor. Nu sitter jag i min sammetsmorgonrock i en turkos soffa fylld med färgglada kuddar och låter en varmluftsfläkt behagligt blåsa över mig. Ute lyser solen genom spretiga äppelträd och gräsmattan är silkig och mjuk och grön och himlen sådär djupblå som jag älskar. Har redan ätit alldeles för många mandel och chokladägg från Anthon Berg och naturligtvis hunnit läsa på om blodförgiftning på 1177.se och insett att vem som helst kan drabbas. Däremot avstod jag från att klicka på de andra sökresultaten som dök upp, artiklar om olika barn och kändisar som insjuknat, och det ser jag som ett positivt tecken.

Det är fint här, i det lilla samhället. Nästan folkhemsidyll. Villor klädda i grå eternit, förmodligen från 1900-talets första tre decennier, renoverade på 50- och 60-talet då materialet hade sin storhetstid (det är döpt efter latinets ”aeternitas” som betyder evighet och lanserades också som något som skulle hålla i en evighet, ack utvecklingsotimism!). Villorna är omgivna av söta trädgårdar, vissa fyllda med mullvadshögar. Blåsippor som blommar vid knutarna. En skata som sitter uppflugen på en teveantenn. Längre bort ligger bondgårdar med sådana där roliga mammutkossor som ser så fromma ut; highland cattle. Andra gårdar har höns vars bruna ägg de opretentiöst annonserar ut med masonitskyltar framför staketen. På ett intilliggande berg ligger en låg tegelkyrka med fristående klockstapel. Tallar runtomkring. För att ta sig dit kan man gå uppför en trätrappa som zickzackar sig genom ljung och lingonris.

april2012-291

Idag ska vi gå på vernissage. En konstnär/bildlärare från Stockholm har just öppnat galleri och ställer ut sina egna tavlor. Och så ska vi gå till Det Mysiga Kaféet/antikhandeln som drivs av två män som är gifta med varandra. Där serveras kakor på gammaldags porslin och på väggarna hänger hur många uppstoppade djur som helst. Tyvärr är inget av dem till salu. I samhället finns också en liten matbutik, en loppis och en biograf som visar film en gång i veckan. Och så finns den vackra gamla herrgården Solhöjden, en gång sjukhem, därefter hotell, nu förvärvad av Bert Karlsson. Om ett tag kommer den att inhysa fyrahundra flyktingar. Befolkningen kommer att öka med sextio procent och det finns förhoppningar om att den borttynande skolan på så sätt kommer att kunna räddas.

solhöjdenVykort från 30-talet med gullig hälsning

Nu har solen gått i moln och jag ska äta lite mer chokladägg. Sedan dricka kaffe.

Glad påsk på er!

Högst upp: Bergas järnvägsstation, först trodde jag att det var ett vykort, men bilden är tagen av Thomas Medh.

Bilden på kossan är tagen av mig i maj 2012.

Långfredag i trafiken

Stopp

På väg till Småland och det lilla samhället Berga. Har suttit i bilen i tre timmar och inte nått Norrköping än, varit fast i storhelgstrafikens förbannade bilköer. Först var det en jättekollision utanför Tumba, flera ambulanser och brandbilar som dammade förbi i stora gula sandmoln medan folk passivt aggressivt försökte tränga sig före in i den enda tillgängliga filen. Och nu är det totalstopp eftersom en hästtransport lossnat från en bil. Vi såg den rusa förbi oss för en halvtimme sen med hästens öron som klippte därinne i luckan mellan dörrarna och taket (fortfarande fastspänd vid bilen alltså). Så ansvarslöst att inte spänna fast stackarn ordentligt. (Har kollat och det ska tydligen vara okej med hästen, så vi behöver inte gråta i alla fall.)

Har hetsätit Polly och närstuderat senaste numret av Chic, inhandlad på en Statoilmack i Järna tillsammans med en stor kaffe (av någon anledning tycker jag alltid att det känns festligt att dricka mackkaffe i bilen). I tidningen hade de en stor bröllopsspecial där de bland annat tipsade om en ful ring från Hallbergs för nära 100 000 kronor. Tänker att det ändå är att ta i när man vänder sig till en halvfattig publik mellan typ 16-25, men det kanske händer att nån barnslig överklasstant med dålig smak, ingift i Bonniersläkten eller nåt, skulle råka läsa och då är det väl bäst att vara på den säkra sidan. (Fatta att bära en så dyr ring! Det skulle göra mig hur hispig som helst + att jag skulle känna mig som en vidrig och vulgär människa). I tidningen läste jag också om en tjej som blev tvungen att amputera fötterna efter att ha drabbats av akut blodförgiftning och om en tjej som förlorat sin pojkvän i cancer. Båda presenterades primärt som ”modetjejer” och jag antar att det är en förutsättning för att få förekomma i ett modetidningsreportage, liksom ”tjejer, man kan vara olycklig men ändå ha stil!” Tjejen som blev av med fötterna berättade att hennes första tanke i samband med ingreppet var att hon inte skulle kunna bära högklackat längre och jag tänker att alla fashionistor nickar instämmande och förfasas. (Undrar vad min första tanke skulle vara? Förmodligen att jag inte längre skulle kunna gå till jobbet, är så löjligt lutheransk.)

Lyssnar på Siouxsie and the banshees, Christine ”the banana split lady”, förmodligen en av de låtar med dem jag ogillar mest; Now’s shes in purple, now’s she the turtle, så irriterande text. Byter till Sisters; A rock and a hard place await for for me, between the devil and the deep blue sea. Gillar den bilden, tänker mig att djävulen tornar upp sig som Goyas koloss framför ett stormigt Winslow Homer-hav och hur Andrew Eldritch befinner sig nånstans däremellan som en dyster Goth-Jesus i svart slokhatt.

Nä, nu måste jag vara lite social med Olle annars känner han sig förbisedd. Hej.