Symboler och skönhetsideal

”Våga vara vacker!” Emellanåt hittar jag det uttrycket, tryckt på t ex. en sminkväska (en barndomsvän, som sedermera utbildade sig till makeupartist, ägde en sådan) eller som klatschig rubrik på modetidningsomslag eller som slogan för skönhetsrelaterad produktreklam. Och det har alltid stört mig eftersom uttrycket naturligtvis inte anspelar på inre skönhet. Och att ”våga” skönhetsideal är ju inte sådär superdupermodigt. Tycker jag.

Hursom: Bästa Marie har börjat blogga igen! Och i inlägget ”Vi betalar inte, vi betalar inte: Om läppstiftsdonnor och konsumentmakt” skriver hon bland annat om Lena Andersson och tredje- och fjärde vågens feminister (vilka jag själv villigt erkänner mig tillhöra):

Författaren och krönikören Lena Andersson skrev nyligen inte bara en, utan två, texter om hur allt fler kvinnor inom alla möjliga sfärer fogar sig efter vår tids offentliga dramaturgi som säger att kvinnor överallt måste vara välputsade och blankpolerade. Också när de presterar på toppnivå i skidspåren, som var hennes utgångsexempel. De post-postmoderna tredje och fjärde (om det nu finns en sådan) vågens feminister förstår förstås inte den analysen, hatar den till och med. Läppstiften, de putsade fjädrarna, är ett reclaimat feminint uttryck som inte får dubbelbestraffas, sådana som Lena Andersson går bara patriarkatets ljusskygga ärenden. (Min fetmarkering.)

Hon reflekterar vidare om feminism och kvinnlighet och lyfter fram de senaste PR-bilderna på Karolina Ramqvist som exempel:

Karolina Ramqvist (…) bereds stort medialt utrymme i samband med lanseringen av sin senaste bok. Hon står och putar med rödmålade läppar på bilder i alla möjliga blaskor, lägger huvudet på sned, låter den Veronica Lakeska hårgardinen falla ned i ansiktet (en föråldrad referens förstås; senast någon liknades vid Veronica Lake handlade det väl om Maria Wine, och vem vet vem någon av de damerna är idag, och knappast Artur Lundkvist heller). Ramqvists poser är så uppenbart utstuderade. Och får i enlighet med den postmoderna feministiska logik som nämns ovan inte problematiseras.

Själv skrev jag i en kommentar till inlägget att jag gillar bilderna på Ramqvist (här är en av dem). Trots att de är utstuderade. Och att de är säljande går inte heller att komma ifrån. Hon är snygg och därför blir folk intresserade. Hon gör sig bra på omslag och därför ges hon plats på sådana. Och på sätt och vis är det absolut problematiskt att ett fördelaktigt yttre genererar mer publicitet än ett alldagligt för att inte tala om ett fult, särskilt i kulturella/intellektuella sammanhang där andra egenskaper rimligen bör premieras (fast Ramqvist råkar vara en riktigt bra författare ”också” så henne kan vi ha överseende med). Samtidigt tänker jag att det är samma sak med män. För liksom i fallet Ramqvist drar omslag och bilder på ”välgroomade” kulturpersonligheter som Jens Lapidus, David Lagercrantz och Jonas Karlsson (den sistnämnda inte groomad, bara snygg) eller sexigt gråsprängda ”manliga” män som Karl Ove Knausgård och Ulf Lundell, mer blickar till sig än, låt säga, ett omslag med Göran Greider. Tror jag i alla fall.

jens_lapidus_1Lapidus, praktiskt taget fotomodell

gg2Greider, inte lika mycket modell

Men snygghet är bara snygghet. Yta. Och även snygghet kan vara en nackdel. Själv har jag lätt för att falla ner i fördomar kring riktigt snygga människor, att de – såväl kvinnor som män – är mindre sympatiska till exempel; att de skulle vara dryga och självmedvetna. Att från blick övergå till handling är också en annan sak. Jag har inget större intresse av t ex. Lapidus författarskap och skulle därför inte köpa en tidning på grund av att han figurerade på dess omslag, eller läsa en artikel om honom heller för den delen. Så utseendet är trots allt inte avgörande. För mig. (Kan inte tala för andra.)

Lena Andersson talar om utseende och hur vi framställer oss i form av symboler. I den läsvärda kolumnen ”Symboler är sociala ting” skriver hon bland annat:

I den stund vi går ut i världen blir vi avlästa. Kläder, dekoration och ornament är ett språk bland andra språk. Det avkodas och avlyssnas. Betydelsen av vissa tecken förskjuts över tid, men något betyder de alltid och tolkar gör vi, i samspel. Vi föds alla in i ett verbalt språk som vi behöver anamma om vi ska bli förstådda, förstå och inte bli isolerade, och vi föds även in i ett relativt stabilt teckensystem, också om symbolernas betydelse är föremål för kontinuerlig diskussion och förhandling. Människor har ett känsligt öga inte bara för former på ben och markerade läppar. Vi ser även skillnad på diskretion och önskan att meddela något.

Grovt sett delar Andersson in dessa symboler i neutrala/positiva, de som tillfaller männen, och i sexistiska/negativa, de som tillfaller kvinnorna. T ex. framhåller hon tendensen att i reportage och artiklar där kvinnor intervjuas lyfta fram deras utseende före deras egenskaper. Beskriva vad de har på sig, hur de för sig, hur de ser ut. Vilket inte lika ofta sker i dylika reportage om män. Här är hon också noga med att framhålla kvinnors eget ansvar i sammanhanget, förmodligen i syfte att inte framställa kvinnor som passiva offer. Hon diskuterar detta genom exemplen Gudrun Schyman, som bär korta kjolar, och Annie Lööf, som målar naglarna. Genom att de valt att göra detta får de också tåla att bli kommenterade:

Möjligen är det så att utseende och attribut noteras hos ­Schyman och Lööf inte för att de är kvinnor, utan för att de tydligt betonar ett stiligt yttre i miljöer där sådana ambitioner sticker ut. Att leva upp till kvinnorollens behag kräver vilja och ansträngning, för som vi vet föds man inte till kvinna, utan måste klä på sig och måla dit henne för att hon ska komma på plats. Ansträngning, eller betoning om man så vill, är centralt i fråga om vad som blir uppmärksammat. (Min fetmarkering).

Själv är jag rätt förtjust i denna typ av ansträngning. Viljan att via utseendet markera ”vem man är” (eller snarare vill vara!) är i mina ögon fascinerande snarare än oroande. Ibland kan denna typ av betoningar också ge mer information om en människa än vad den faktiskt uttrycker rent verbalt. Skulle därför med glädje se fler män bli kommenterade efter sitt yttre. Typ läsa ett reportage som börjar såhär: ”Jens Lapidus seglar in på baren i en beige trenchcoat från Burberry. Runt hans hals hänger en paisleymönstrad sidensjal och hans svarta lockar hålls på plats under en hjälm av hårgelé. Han är tio minuter försenad och bekänner att han fastnade på NK:s parfymavdelning där han prövade Tom Fords nya doft som han hört mycket gott om. ”Jag läste om den i senaste numret av Mens Vogue och blev nyfiken.” Säger han och frågar sedan om han möjligen luktar för starkt.” Samtidigt skulle det förstås vara tråkigt om artiklarna enbart fokuserade på ytan.

Vidare tänker jag att den typ av symboler Andersson skriver om är djupt mänskliga och förmodligen ”alltid” har funnits. Hos ursprungsbefolkningar som t ex. aboriginer, indianer, masaier samt vår alldeles egna urbefolkning samerna, lägger både kvinnor och män mycket tid på att sminka och/eller fixa sig. Särskilt inför ritualer av olika slag. Det är vackert. Spännande.

aboriginal_kids (1) Bedårande aboriginpojkar

Cheeroke indianRespektingivande cherokeeindian

MasaiKonstfärdigt smyckad masaikrigare (masaier är så jäkla vackra!)

3143707_2048_1152Söta samepojkar

Det är fint att alla inte ser likadana ut. Och att vi anstränger oss för att vara olika.

Tilltalas också av symbolstarka subkulturer som t ex. goth och black metal:

Dave VanianDave Vanian, sötaste artisten!

Erik DanielssonErik Danielsson tillverkar sina egna smycken och kläder

(Valet att bara visa bilder på män är medvetet.)

Nu kanske somliga protesterar och hävdar att det är stor skillnad mellan religiösa/subkulturella uttryck och skönhetsindustrins massproducerade ideal. Det tidigare konstrueras ju inte i syfte att sälja, åtminstone inte primärt, och det är riktigt och sant. Men jag skulle ändå hävda att också det tidigare i mycket hög grad handlar om tidskrävande ideal och normer. Samlade symboler för just den aktuella gruppen. Och båda rymmer tydliga och mycket specifika budskap.

Till syvene och sist vill jag gärna omhulda tanken att människan är fri att själv välja sina uttryck och att hon inte bör kritiseras för sina ansträngningar. Att detta inte nödvändigtvis behöver göra henne till ”ett offer för strukturer”. (Har rätt svårt för tjatet om strukturer, tänker att det genom att ständigt upprepas befästs än hårdare och blir till något nästintill deterministiskt; ”det är strukturernas fel!” blir i princip detsamma som att frånsäga sig det egna ansvaret. Dessutom gillar människor att finna syndabockar och ”strukturerna” är en relativt bred och konturlös måltavla som kan rymma hur många syndare som helst, de lurar rentav i varje hus och hörn.) Men jag är också medveten om att detta är en ganska bekväm hållning. Utseendemässiga attribut är på många håll reglerade inom stränga lagar och avvikelser från dem är till och med med belagda med dödsstraff: ”Bär du fel hatt eller längd på ditt skägg eller visar för mycket hud blir Gud jättearg!” Och särskilt drabbar detta förstås kvinnor. Men vi lyckliga fåtal som är undantagna denna typ av lagar, som inte blir bestraffade annat än i form av fördomar, vi bör trots allt (om vi känner för det) framhärda i att aktivt välja de uttryck som är förenliga med vår känsla av identitet och med rätta försvara oss mot yttre angrepp, moraliserande och politiska såväl som smakmässiga.

burka-ansa-01Vackra men sorgligt osynliga

Själv kommer jag, som typisk representant för tredje-/fjärde vågens feminism, att fortsätta att sminka och pynta mig och finna nöje i detta. MEN jag tror samtidigt att det är viktigt för såväl kvinnor som män att nypa sig i armen emellanåt och påminna sig om att skönhet och attraktionskraft inte behöver vara avgörande för ens existensberättigande. Man ska kunna göra avsteg från ansträngningarna utan att känna kval. Inte för andras skull utan för sin egen.

1 thought on “Symboler och skönhetsideal”

  1. Mycket intressant ämne. Mina funderingar.
    1) tycker INTE att bilderna pâ KR är utstuderade? Eller rättare sagt: behöver hjälp med att första i vad är de utstuderade? (en kvinna står rakt upp och ned i skjorta, kappa och rött läppstift?).
    2) KLART yta spelar roll. För kvinnor som för män. Greider vs Lapidus är ett lysande exempel.
    (att kämpa emot detta kan anses… Don-Quichotteskt…?)
    (Denne Don tog dessutom som vi vet fel pâ riddare och väderkvarnar).
    3) Min morfar körde alltid stenhårt pâ följande: Det tillhör enkelt hyfs att se till att man (i sambandet alltså HEN) ser snygg ut. (Ordvalet var troligtvis inte sâ, men detta var vad han ville ha fram).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s