Världen, moralen, döden

RESTurkiet

Det finns inget jag tycker bättre om än att inte göra något alls. Som idag; bara hänga i sängen, lyssna på musik, surfa lite, tänka lite, skriva lite. Halvligga mot en hög frasande kuddar iförd en urblekt gammal t-shirt som inte blivit tvättad på en vecka, sträcka ut benen under täcket och njuta av hur det pirrar i musklerna när jag rätar ut dem. Och så vetskapen att jag kan krypa ihop och sova en stund när jag känner för det. Höjden av lyx är att sova på dagtid, att kunna göra det utan dåligt samvete.

Klockan är tjugofem över två. Vaknade vid tolv. Gick upp och drack kaffe vid matbordet (något som händer extremt sällan, jag föredrar att dricka kaffe i sängen), lyssnade på Olle och min far som trätte över politisk-historiska frågor, Olle som blev arg och bokstavligen hötte med fingret när pappa pratade om vikten av kollektiv skuld för slaveriet, kolonialismen. ”Jag tänker fan i mig inte ta på mig skulden för något som hände för trehundra år sedan!” Jag älskar denna typ av utbrott, sakfrågor som plötsligt fattar eld. Överhuvudtaget gillar jag när människor är passionerade kring sina åsikter. Eller ja, inte alla människor, bara de som är någorlunda vettiga. (Passionerade fundamentalister är ju t ex. inte det minsta charmiga.) Pappa tyckte att det var viktigt att västvärlden, ”vi vita”, inte glömde hur vi exploaterat ”de svarta”. ”Sverige har inte haft några kolonier!” Väste Olle. ”Det har vi visst.” Sa pappa förnumstigt och nämnde två mindre kolonialprojekt under 1600-talet. Något som resulterade i att Olle blev som Olle brukar bli: ”Okej, vad har rörmokaren Åke från Vindeln att göra med vad som hände under 1600-talet?” Olle vill alltid ta ner saker på individnivå.

Hur diskussionen startade: Med Romsons Auschwitzreferens. Pappa, inbiten gammal vänsterpartist, sa att han förstod vad hon menade medan den mer liberalt lagda Olle tyckte att jämförelsen var absurd. ”Europa kan ta större ansvar” sa pappa och menade att Romson hade rätt i att vi, precis som med de nazistiska förintelselägren, valde att blunda för tragedin. Olle höll med om att det var en tragedi men att drunkningarna knappast var på förhand planerade och industriellt genomförda och ville veta hur detta ansvarstagande skulle gå till i praktiken, hur det skulle finansieras och så vidare. Ja, så höll det på och jag satt tyst och lyssnade och drack mitt kaffe.

Själv då? Vad tycker jag om det som händer på Medelhavet och om svårigheterna för flyktingar att inta ”Fort Europa”? Ja… jag tänker att vi i Sverige redan gör vad vi kan och att det nu är upp till det övriga Europa att ta tag i frågan. Men kanske borde jag ta på mig tagelskjortan och piska mig blodig istället; kontemplera min skuld i att IS och diverse andra terrorgrupper beter sig som de gör – de är ju trots allt offer för ett månghundraårigt förtryck som jag bär ansvaret för eftersom jag är född till vit exploatör.

Nej, för att vara allvarlig; idealet vore förstås att EU skulle införa fler tillfälliga uppehållstillstånd. Erbjuda skydd tills krisen är över, även om jag inte ser hur det ska gå att genomföra i praktiken utan att det, som i Libanon, skulle växa fram gigantiska flyktingläger. Och gigantiska flyktingläger… skulle innebära gigantisk misär. Och hur skulle det se ut längst Spaniens, Frankrikes, Greklands och Italiens idylliska och turisttäta öar och kuster? Låt säga i närheten av Palermo, Nice, Santorini, Marbella? Åh, turisterna skulle naturligtvis fly och länderna drabbas ekonomiskt. Dessutom skulle stora flyktingläger innebära en kris för ländernas självbild som starka och välutvecklade stater och de högerextrema partierna skulle naturligtvis växa så det knakade. För det är naivt att tro att det stora flertalet är ens i närheten av så toleranta som de vill framstå. Ett aktuellt exempel på detta är ju att en stor del av EU:s medlemsländer inte ens är beredda att ta in 20 000 nya flyktingar tillsammans. (Medan Sverige förra året ensamt beviljade 16 300 asylansökningar. Källa här.)

Vidare tror jag tyvärr att det enda som kommer att fungera i längden (och i dagsläget) är intensifierat krig, ”att våld enbart kan stoppas med våld” (jag tillhör definitivt inte dem som vill avveckla Försvaret, en idé min far däremot är en ivrig anhängare av). Samtidigt som jag själv naturligtvis aldrig skulle ta värvning. Inte heller vill jag att någon jag känner ska göra det. Och om hade jag släktingar i Nordafrika… inte de heller. För militära insatser är ju trots allt extremt läskiga, extremt farliga. De kräver att man är beredd att offra sitt liv för en princip, kräver att man har tillräckligt med styrka och mod, att man är nästintill övermänniska. Och ändå är det nödvändigt att det finns sådana människor och de är värda all respekt och beundran (jag skulle vilja se den antiförsvarsanhängare som skulle tacka nej till väpnat beskydd i en verklig krigssituation, som fortfarande skulle inbilla sig att det gick att ”prata förnuft” med bödlarna sedan de mördat dennes familj. Men det är förstås; i en idealisk värld finns inget våld och inga konflikter, bara varma kramar och tillgivenhet.)

De frågor av etisk-moralisk art som tragedier i nuvarande skala väcker är nästan omöjliga att greppa. Och jag inser än en gång att människans godhet är mycket begränsad.  Eller snarare; att det globala samhället är något människor har mycket svårt att greppa. Vi ska ju inte längre enbart värna våra grannar utan hela världens befolkning; människor vi varken sett, pratat med eller har någon övrig relation till. Det är svårt att hantera sådant som är abstrakt och jag tänker på Söderbergs trycka på en knapp-hypotes:

Hvem minns inte
det gamla problemet, som ofta kommer under
debatt när det sitter några fattiga satar tillsam
mans vid ett kafébord: om du kunde döda en
kinesisk mandarin bara genom att trycka en
knapp i väggen, eller genom en ren viljeakt, och
sedan ärfva hans rikedomar skulle du göra
det? Den frågan har jag aldrig gittat svara ,
kanske därför att jag aldrig riktigt hårdt och
bittert har känt fattigdomens elände.

Om man bara kunde trycka på den där knappen... inte för att döda en mandarin och vinna rikedom utan för att stoppa mördarna i Syrien och Irak. Så länge man slipper betrakta konsekvenserna tyckts det lätt att fatta beslut.

Jag har sökt Gud i varje granathål, i varje bombat hus, i varje gatuhörn, hos varenda kamrat när vi låg i våra skyddsgropar, och jag har sökt Honom i hans himmel. Gud visade sig inte när mitt hjärta ropade efter honom. Husen låg i ruiner, mina kamrater var lika tappra och fega som jag, på jorden rådde hunger och död, från himlen föll bomber och eld, blott Gud fanns ingenstans. Nej, Far, det finns ingen Gud. Jag upprepar det och vet att det är ohyggligt och att jag aldrig kan göra det gott igen.

Sista breven från Stalinggrad, de där raderna som stannat i mig och som mer än något annat fått mig att förstå vad krig gör med människor. Hur det bryter ner. Ingen som tar värvning kan vara helt medveten om vilka rent personliga katastrofer detta kan resultera i.

Senare, kväll

Sitter på balkongen och dricker mousserande vin. Lyssnar fortfarande på musik. Funderar över det äckel jag alltid känner (över mig själv) när jag försökt skriva om sådant som är svårt. Att jag ena stunden sitter och reflekterar över flyktingkatastrofen på Medelhavet för att i nästa stund dricka vin och lyssna på Alice Cooper. Kontrasten mellan förment engagemang och lättja. Och det faktum att jag föredrar lättjan.

Igår när jag umgicks med E och J pratade vi om hur vi trodde att vi skulle dö. Ett spännande samtalsämne. J sa att han önskade dö ensam. Han ville inte ha familj och medömkan runt sig, det sista han ville se var inte en plågad blick. Jag tillfogade att han förmodligen skulle dö av en hjärtattack eftersom han var en sån romantiker.

”42” sa han. ”Jag tänker att jag kommer att dö när jag är 42.”

Det trodde inte jag.

”Du kommer att bli en grinig gammal gubbe.”

”Som hatar hela världen.” Fyllde han i.

E i sin tur sa att han förmodligen skulle leva ett långt liv och dö som alla andra; ”i cancer eller nåt”. Eller av skrumplever. Kanske skulle han vara fullt utblommad alkoholist på gamla dar.

”När jag gått i pension kommer jag att dricka varje dag.”

Själv sa jag att jag såg mig själv dö utomhus. Och plötsligt. Att jag bara skulle sjunka ihop i steget, på en veteåker eller äng någonstans. Och det sista jag skulle se var en blek sol bakom molnen.

”Fånigt.” Sa jag.

”Fint.” Sa J.

Jag vet inte hur vi kom in på ämnet men det var intressant. Jag gillar sånt, att prata om allvarliga saker. För till syvene och sist är de existentiella villkoren det enda som verkligen förmår engagera.

/ Inlägget skrevs torsdag 14/5.

I eftermiddag

Sommaren är här, eller? På någon vecka blev allt grönt, en formlig explosion. Fantastiskt.

Utanför dörrenPåskliljorna och tulpanerna jag satte i november blommar. Och Rhododendronbusken blommar. Och lite andra grejer jag köpt på torgets blomstermarknad, men det är väl fusk.

TulpanerSnyggaste tulpannyansen! Plus ett par jävla brännässlor, har bränt mig flera gånger då jag plockat in blommor och rensat ogräs. Fast egentligen tycker jag att brännässlor är rätt snygga de också. Liksom ogräs. Växtlighet som växtlighet tänker jag. Huvudsaken att det växer.

GårdenHalva gräsmattan har förvandlats till blomsteräng. Snart kommer tusen och åter tusen smörblommor blomma. Och förgätmigejen blommar redan, den är så söt.

AnkdammOch ankdammen är åter vattenfylld efter att ha legat torrlagd hela vintern. Ankor är de dummaste fåglar som finns. Detta kan jag med säkerhet hävda efter att ha spenderat nio månader i deras sällskap. Men hyfsat dekorativa är de i alla fall.

AllergiskMed våren kommer allergin. Såhär har jag sett ut från och till de senaste två månaderna. Som ett mongo.

Avslutningsvis en låt jag associerar med sommaren och som inte har något med trädgården att göra, däremot med fest i park:

Man blir ju tonåring igen när man lyssnar på det här!

Ps. Idag är det min namnsdag. Har påmint alla jag träffat och den enda som kom ihåg det självmant var en gammal expojkvän. Håhåjaja.

Reflektion kring världens tillstånd…

Tänker ofta att jag måste sluta läsa nyheterna varje dag, orkar inte med det. Ändå läser jag, tvångsmässigt. Ryssland investerar i dyrt krigsmateriel och kränker luft- och sjöterritorium och beter sig som oansvariga barn med för stora leksaker och USA leker som vanligt världspolis utan långtgående ansvar. I Syrien och Irak pågår sådana hemskheter att man ena stunden bara vill lägga sig ned och grina, andra stunden ”utrota varenda jävel” (och så fantiserar man loss kring det ena utstuderade vedergällningsstraffet efter det andra, att plocka ben och armar från förövarna som från en spindel, att hänga dem upp och ned på köttkrokar och låta döden komma långsamt… i sitt raseri blir man åter grottmänniska). I Indonesien arkebuseras utländska medborgare utan rättegång, i Nigeria utplånas städer och kidnappas skolflickor, på Maldiverna piskstraffas ett femtonårigt våldtäktsoffer för ”sex utanför äktenskapet” och i Saudiarabien har man bestämt sig för att inte ens tusen piskrapp är straff nog för den som uttryckt en självständig åsikt. Och så alla som dör av jordbävningar, av cykloner, av snöstormar och laviner, av halka, av regn och rusk och sol och torka… men naturen har åtminstone inget uppsåt, även om många bra gärna skulle vilja släpa även denna inför domstol.

Och i Sverige tycker man som vanligt att allt är vårt eget fel. Världens problem skulle lösas om vi bara var mindre snåla, inskränkta och självupptagna. Och politikerna beter sig som barnungar och reglerna från sandlådan har upphöjts till lag, d.v.s om man bara kan skylla på någon annan slipper man själv stå till svars. ”Det var de andra (politikerna) som gjorde det… det var de andras fel…”, samtidigt som man slår sig på bröstet för sin egen rättfärdighet, ”just jag är inte fördomsfull, just jag tänker minsann inte i termer av ”vi” och ”dem”! Alla andra däremot…” 

Tvåtusentalet kommer att se radikalt annorlunda ut än nittonhundratalet. För att inte tala om det mossiga artonhundratalet. I den globala marknadsekonomins fotspår och med internet som förenande fana har nationalstaten blivit en föråldrad idé, liksom övriga gränser och vi när idéer om att världen ska bli ett enda jämställt, demokratiskt och lyckligt land där allt är valbart men ändå förutsägbart, där alla kan konsumera vad (och hur mycket) de vill, utbilda sig till vad de vill (och få bra lön för mödan), följa vilken kultur, religion och ideologi de vill, där alla får vara olika (men ändå helst lika) och där alla trots detta samstämmigt respekterar och tar ansvar för varandra och för miljön och på det hela taget är de allra bästa vänner.

Ibland tänker jag att det enda som inte vissnat är tanken om utopia. Men naturligtvis och inte att förglömma; dessa ideal står ju enbart för väst, vad den övriga världen vill och strävar efter har man aldrig riktigt behövt ta på allvar, för den är ju underutvecklad gud bevars! Och på just denna punkt lever vi åtminstone kvar i artonhundratalet.

Tillstånd

Georges_de_La_Tour_049

Sitter på balkongen med tända ljus och ett glas vin. Utanför fönstren regnar det, täta droppar som driver i sidled under de vita gatlyktorna, inte olikt myggsvärmar. I övrigt mörker och ljusen speglas mot glasen, dubbleras mot det svarta, blir till fem, sex, sju, tolv, tretton, fjorton brinnande gula lågor och luften som doftar stearin är hög och klar som i en kyrka. Så fuktigt och opålitligt därute, så varmt och tryggt härinne. Påskliljor med långa stjälkar i en vas, en pelargon med förvedad stam i en kruka, mattan som en flödande mosaik över golvet.

Vinet är torrt och strävt och bubblorna fräser mot tungan. Jag tar en snus och tittar ut. Känner mig glad och ledsen, stark och orolig på samma gång. Och rörd. Jag har varit lättrörd på slutet, ögonen tårar sig för ingenting och för allt, för en förstulen blick, för ett förtroende. Framförallt för det jag tolkar som behov, och av dem finns det alltför många. Det enda människan är, tänker jag ibland, är glupande hunger. Svält. Och vi kommer aldrig att kunna mätta alla.

Och ofta glömmer jag att människor kan vilja varandra något på riktigt, att mänsklig kontakt inte enbart är ett praktiskt arrangemang, överbelastat av nedslående kompromisser. Kanske har jag på slutet blivit motbevisad påfallande ofta, känt mig lite mindre cynisk.

På det stora hela har jag aldrig varit något fan av mänskligheten, men för tillfället känner jag mig mer förlåtande. Det är en behaglig känsla likväl som en oroande, för att bevekas är att sjunka, om inte till avgrunden så åtminstone mot bottnen av sig själv. Man drunknar, simmar sedan åter mot ytan och glömmer. Och glömska är det enda som kommer att bestå när det hela väl är över. Det enda vi verkligen kan lita på.

Högst upp: Georges de La Tour; ”Josef med Jesusbarnet i timmermansverkstaden” (detalj), 1645

Det är så mycket jag vill skriva just nu

Nu när jag är ledig ett par dar och lyckats stöka undan tillräckligt med jobb för att känna sinnesfrid över helgen är det så många ord som vill fram, så många undanstoppade tankar och känslor som ilar ur vrårna där de kurat och svultit i veckor… Ja, de är nästan för många och jag vill fånga dem alla och klappa och mata och riktigt dalta med dem, för de behöver omvårdnad för att inte helt tyna bort. Och det är problemet med att ha ett uppslukande jobb, att det kolliderar med allt det andra och det verkar bara finnas plats för en sak i taget. Men jag älskar mitt jobb, kanske har det inte tillräckligt framgått under veckans gnäll, men det gör jag. Jag vill därför inte välja bort det till förmån för ”mig själv”, för skrivandet, trots att jag främst betraktar mig som en skrivande människa. Ibland, ganska ofta, fantiserar jag dock om att ta tjänstledigt ett år, åka upp till Västerbotten och bara sitta där i fåtöljen i vårt hus framför datorn och knappa. För det är nästan det enda jag gör när jag väl är ledig. Idag och imorgon har jag saker inplanerade men jag hoppas ändå få tid. För tillfället får jag därför nöja mig med att lite snabbt tydliggöra att det finns saker kring gårdagens ämne som inte är riktigt färdigtänkta. Framförallt gällande demonstrationer. Jag är, efter att ha tänkt på det, främst positiv till demonstrationer. Tror på deras nödvändighet och påtryckande kraft. Och jag vill hellre leva i ett samhälle där människor demonstrerar på gatorna än i ett samhälle där folk sitter hemma och tiger. Nu måste jag sminka mig och dra, men jag återkommer.

Första maj och vänsterrörelsen

När eleverna igår frågade mig om jag skulle demonstrera idag svarade jag att jag kände mig obekväm med att gå i led. Och så är det. Jag tycker inte heller om att höja rösten, ”gasta och skrika”. Upplever det som vulgärt och mot min natur, men det sa jag inte. Någon måtta på ärligheten får det ändå vara. Sedan det slumpvisa i vad man faktiskt demonstrerar för (eller emot). Ofta, men inte alltid, står det naiva och oriktade klyschor på banderollerna, eller snarare; ogenomförbara krav bottnade i världsfrånvänd idealism.

Igår på nyheterna hänvisade de till någon undersökning – kommer inte ihåg vilken – som visade att det främst var ”välutbildad medelklass” som deltog i demonstrationer. Ingen blir väl förvånad över detta, liksom över att vänstern, en gång arbetarklassens parti, nu framförallt stöds av medlemmar ur samma ”medvetna, urbana och välsituerade” klass. Enda undantaget var just första maj, ”arbetarrörelsens högtidsdag”, då arbetarklassen fortfarande var relativt välrepresenterad. Det tyckte jag kändes bra.

AF-Historisk-demo-Sundsvall-1890-730x520

Demonstration i Sundvall 1890, året då första maj firades för första gången

Det är inte så att jag har något emot demonstrationer i största allmänhet (även om jag, som jag antytt ovan, tycker att vissa är lite löjliga) och jag är positivt inställd till denna dag då den dels haft en viktig funktion rent historiskt (se bilden ovan) och dels för att det är en dag som åtminstone delvis uppmärksammar (även) arbetares villkor, vilka mitt hjärta alltid kommer att klappa särskilt för. Jag tror dock inte att dessa i någon större utsträckning tågar under särskilt revolutionära fanor, t ex de som förespråkar radikal socialism eller F!-feminism. Snarare är väl de flesta traditionella sossar, oräknat alla som gått över till SD och moderaterna.

1maj11Nhr_2_460

IF Metall har rimliga anspråk…

768x0(ByContainerAndImageFill_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefined)

…medan syndikalistiska ungdomsförbundet är mer oriktade.

18_web_bojkotta_eu-valet

Kommer ni förresten ihåg när vänstern fortfarande var emot EU och ”globaliseringen”? 

Det är bara det att jag själv inte vill gå med. Trots detta har jag deltagit i många demonstrationståg. Som barn då jag hand i hand med mina föräldrar tultade fram under VPK:s fanor (första gången satt jag fortfarande i barnvagn) och under mina tidiga tonår då jag deltog i diverse demonstrationer mot djurförsök, mot oljebolaget Shell och mot polisvåld, för det var vad som förväntades när man hängde i Umeås vänsterradikala kretsar. Men redan då, som tonåring, kändes det genant. Jag kunde inte förmå mig att skandera, inte ens tyst för mig själv. Jag bara gick där med hängande huvud och hoppades att det inte märktes att jag var tyst och jag längtade intensivt efter att det hela skulle vara över, och när det väl var det var lättnaden total, jag minns t ex. frihetskänslan som sköljde över mig när demonstrationståget utanför FOI:s låga tegelbyggnad på Mariehem äntligen upplöstes och jag fick gå hem. Vårsolen sken och gräsmattorna var gröna och trottoaren full av grus som knastrade under sulorna på mina adidasskor och den hopsnörda knuten i magen löstes upp ju längre jag avlägsnade mig från området och ersattes av känslan att världen trots allt var öppen och full av möjligheter. För samtidigt som jag var övertygad om att jag ”gjort något bra” – för det var helt klart fel att testa kemikalier på värnlösa små råttor – var jag på det klara med att jag inte passade in. Liksom jag aldrig känt att jag passat in i något gruppsammanhang överhuvudtaget.

Till skillnad från mina tidigare erfarenheter, som av mellanstadiets handbollslag, var den mörkröda veganrörelsen tuffare att värja sig från, särskilt som mitt sociala liv stod och föll på om jag deltog eller ej. Och till skillnad från handbollen fanns där varken några träningstider att skolka från eller någon läktare att ta sin tillflykt till. Istället förväntades man leva efter dess regler dygnet runt. Och även om jag var övertygad vegetarian, det är jag fortfarande, fanns det så mycket annat jag var skeptisk till. Till exempel allt snack om ”revolution”, ”klasskamp” och ”arbetarklass mot överklass”, slagord jag som nykläckt tonåring varken riktigt greppade eller trodde på (jag har alltid haft ett nästan analt behov av att ”förstå saker på djupet”). Själva förenklingarna, t ex. att vänstern per automatik var ”god” och högern ”ond”, vållade mig också mycket huvudbry. Liksom det starka hat som var så intimt förenad med den så kallade ”godhet” som förespråkades. Om man var ”god” kunde man väl inte hata? Eller? Jag förstod inte heller hur man kunde romantisera en så förlegad ideologi som kommunismen (var inte Stalin historiens största massmördare?), inte heller förstod jag lockelsen i så världsfrånvända tankebyggen som anarkism och syndikalism (jag frågade mamma vad de gick ut på och hon förklarade för mig). Eftersom ingen av dem tycktes möjliga att genomföra i praktiken var det väl poänglöst att tjata om dem?

Andra saker jag noterade var att folk runtomkring mig fick en så uppenbar kick av att betrakta sig själva som ”tuffa revolutionärer” samt att tugget mest verkade gå ut på att bekräfta- och dunka varandra i ryggen. Samma gamla fraser upprepades som mantran: ”Coca-cola är ett multinationellt bolag som skövlar regnskog” – ”multinationella bolag”, ”globalisering”, ”köttindustrin” och ”patriarkatet” var skällsorden framför andra – ”Nestléchoklad innehåller bröstmjölk från utarmade afrikanska kvinnor”, ”Scanfabriker är detsamma som nazistiska koncentrationsläger”. Det fanns en poäng i vissa saker, andra var förenklingar och rena myter. Och jag, som i grunden var tämligen världsfrånvänd och politiskt ointresserad, kände att jag drunknade i retoriken. Samtidigt bar jag pliktskyldigt med mig min lapp med E-nummer och lusläste innehållsdeklarationen på varje vara jag köpte och klistrade i smyg varningslappar med texter som ”denna vara består av likdelar från ett torterat djur” på kyldiskarnas köttförpackningar. Jag var tretton år och kände att jag levde med tvångströja.

När jag blev äldre och fick mer distans blev jag istället allergisk mot allt det där. Jag kommer ihåg hur jag och min kusin brukade skoja om hur den kommande revolutionen skulle gå till. Ett gäng tonåringar med palestinasjalar och illaluktande dreadlocks som med svarta fanor och mikrofoner tågade in i Umeå centrum och deklarerade att revolutionen var här innan de började skjuta vilt in i den shoppande folkmassan. För det var ett vanligt samtalsämne, det där om det var ”rätt” att ta liv för att ”skapa en bättre värld” eller inte. Många resonerade att det kanske inte var det ultimata men att det trots allt kunde vara nödvändigt. Och dessutom var ”de kapitalistiska utsugarna” ändå dumma i huvudet så om de dog skulle det ändå inte vara någon större förlust.

Att kritisera vänstern under tonåren var inte särskilt smart. Åtminstone inte om man värnade om sin popularitet, vilket jag, på grund av mitt bråkiga ”sanningspatos”, aldrig riktigt lyckats med, åtminstone har det där patoset gjort mig till en usel strateg. Jag kommer ihåg två misslyckade dejter med två olika vänsterkillar (båda hade lockig page och klädde sig i munkjackor, converse och palestinasjal så olika var de trots allt inte). Den ena började klaga på McDonalds, sa något banalt om att alla som åt på McDonalds var idioter och fast jag själv vid tillfället var vegan kunde jag inte låta bli att säga emot. Ordväxlingen som sådan kommer jag inte ihåg, bara den stela tystnaden efteråt. Några år senare – när jag var 18 – var jag ute med den andra som uttryckte sig hatiskt mot polisens agerande under Göteborgskravallerna, något jag bemötte med att säga att jag tyckte att demonstranterna gjort fel som kastat stenar. Det blev otroligt dålig stämning och vi sågs inte igen (faktum var att han inte ens hälsade på mig när vi någon månad senare stötte ihop på stan). I det senare fallet tyckte jag sorgligt nog att det var en förlust eftersom jag ansåg att killen var ”otroligt vacker” och gärna hade hånglat med honom. Jag skämdes också för att jag uttryckt något så uppenbart ”förbjudet”. Tydligen var jag en dålig människa.

image4

69066_1168524563

Grafitti i tunnel i Umeå

*** Local Caption ***

*Fniss*

minkfarmen

Minkfarmen i närheten av pappas hus i Obbola, min då sjuttonåriga granne brände ner pälslagret och ägaren, pappas kompis, gick i konkurs. Det tyckte jag var toppenbra.

Ett band jag och mina vänner såg X antal gånger 1997-1998. Bandmedlemmarna var bara barnen, notera sångarens målbrottsröst.

Jag kan ge många fler exempel då jag som tonåring gjorde mig obekväm. Som då jag som 14-åring vägrade fördöma alkohol när mina vänner deklarerade att de var ”straight edge for life”. Jag kom ihåg att jag sa att de inte skulle kunna hålla det löftet ens ett år (jag fick rätt). Eller när jag blev trakasserad för att jag hade kängor av läder och inte av fuskskinn och därmed ”stödde mördande”. Eller när jag vid ett tillfälle bredde gelatinsmör på min macka och sa att jag inte orkade bry mig. Det blev jag hånad för i en vecka och min dåvarande ”bästis” skrev Sofia är en jävla poser som äter gelatinsmör med kulspets tvärs över min fysikbok. Det var jobbigt men när jag väl en gång hade tröttnat kunde jag liksom inte vika mig, särskilt som jag starkt kände att det i själva verket var de som var ”posers”, som låtsades vara ”goda” när de i själva verket var elaka och intoleranta. Och det är nog så jag fortfarande upplever vänstern, som just intolerant men också som potentiellt farlig då den i sin mest extrema form är förmögen att upprätta obevekliga regimer styrda genom övervakning, straff och censur. För övrigt kan jag än idag inte hålla käften när folk liksom på slentrian, och i tron att de har schyssta värderingar, uttrycker sig fördömande. Häromåret bad t ex. en äldre manlig kollega mig att titta på en video där en ung före detta nazist berättade varför han gått över till Sverigedemokraterna. Killen var bonnig, bar keps, pratade bred dialekt och framstod som allmänt obildad och min arbetskamrat sa indignerat att han var ”helt jävla dum i huvudet” samt att han, om han var hans farsa, ”fan skulle slå ut tänderna på honom.” Varpå jag svarade att jag tyckte synd om killen samt att han kunde ha varit ”en av våra elever”. Behöver kanske inte tillägga att kollegan ogillade min reaktion. (Reser ragg när människor förväntar sig beröm för sina åsikter. Något det för övrigt gått inflation i på sociala medier.)

Jag vet inte var jag står politiskt då jag av princip ogillar partipolitik. Stora grupper, löst- såväl som hårt organiserade, tenderar att cementeras, bli tröga och inflexibla. Och våra partiledare är sorgligt färglösa. Det gäller att inte sticka ut (om det inte är med en låtsasradikal åsikt som i själva verket är ”mer än safe”), att hålla sig på mattan, att inte provocera. I veckan har jag därför känt mig lite upplivad över Ebba Busch Thor – bara en sådan sak som att öppet kritisera aborter – det är modigt därför att det är provokativt på riktigt. Men för den skull håller jag inte med henne, inte heller är jag kristdemokrat. (Noterade för övrigt hur tendentiös artikeln om henne i DN den 24:e april med rubriken ”Civilsamhällets spion” var, som mellan raderna antydde att hon var en maktkåt och intrigerande bitch – typ i nivå med Blair Waldorf. Hade hon inte varit kvinna, ung och förhållandevis snygg hade porträttet sett annorlunda ut, det är jag ganska säker på. Tänker också att hennes djärvhet ses som ”okvinnlig” och därmed som ett hot att desarmera.)

Avslutningsvis, om jag nu skulle demonstrera mot något, vilket jag inte skulle, skulle det vara för ett ickehomogent samhälle där folk uppmuntrades att ”tänka själva” (så många problem vi skulle slippa om människor tränade mer på den förmågan!). Kanske skulle det stå just ”våga vara obekväm” på min banderoll. Och jag skulle stå vid den ensam. För det är så jag vill ha det; först individ, därefter kollektiv. Eller som en känd punkgrupp en gång sjöng: ”Fortsätt å fortsätt å va dej själv, fortsätt å fortsätt å va rebell”. Och med dessa ord är detta inlägg slut.

En passande första maj-låt orelaterad till texten ovan. Länge sen jag lyssnade på den men den är ju helt sjukt bra. Och om inte annat kan man koppla den till det där tomma ”mer resurser”-snacket jag eldade upp mig över i ett tidigare inlägg: