Reflektion kring världens tillstånd…

Tänker ofta att jag måste sluta läsa nyheterna varje dag, orkar inte med det. Ändå läser jag, tvångsmässigt. Ryssland investerar i dyrt krigsmateriel och kränker luft- och sjöterritorium och beter sig som oansvariga barn med för stora leksaker och USA leker som vanligt världspolis utan långtgående ansvar. I Syrien och Irak pågår sådana hemskheter att man ena stunden bara vill lägga sig ned och grina, andra stunden ”utrota varenda jävel” (och så fantiserar man loss kring det ena utstuderade vedergällningsstraffet efter det andra, att plocka ben och armar från förövarna som från en spindel, att hänga dem upp och ned på köttkrokar och låta döden komma långsamt… i sitt raseri blir man åter grottmänniska). I Indonesien arkebuseras utländska medborgare utan rättegång, i Nigeria utplånas städer och kidnappas skolflickor, på Maldiverna piskstraffas ett femtonårigt våldtäktsoffer för ”sex utanför äktenskapet” och i Saudiarabien har man bestämt sig för att inte ens tusen piskrapp är straff nog för den som uttryckt en självständig åsikt. Och så alla som dör av jordbävningar, av cykloner, av snöstormar och laviner, av halka, av regn och rusk och sol och torka… men naturen har åtminstone inget uppsåt, även om många bra gärna skulle vilja släpa även denna inför domstol.

Och i Sverige tycker man som vanligt att allt är vårt eget fel. Världens problem skulle lösas om vi bara var mindre snåla, inskränkta och självupptagna. Och politikerna beter sig som barnungar och reglerna från sandlådan har upphöjts till lag, d.v.s om man bara kan skylla på någon annan slipper man själv stå till svars. ”Det var de andra (politikerna) som gjorde det… det var de andras fel…”, samtidigt som man slår sig på bröstet för sin egen rättfärdighet, ”just jag är inte fördomsfull, just jag tänker minsann inte i termer av ”vi” och ”dem”! Alla andra däremot…” 

Tvåtusentalet kommer att se radikalt annorlunda ut än nittonhundratalet. För att inte tala om det mossiga artonhundratalet. I den globala marknadsekonomins fotspår och med internet som förenande fana har nationalstaten blivit en föråldrad idé, liksom övriga gränser och vi när idéer om att världen ska bli ett enda jämställt, demokratiskt och lyckligt land där allt är valbart men ändå förutsägbart, där alla kan konsumera vad (och hur mycket) de vill, utbilda sig till vad de vill (och få bra lön för mödan), följa vilken kultur, religion och ideologi de vill, där alla får vara olika (men ändå helst lika) och där alla trots detta samstämmigt respekterar och tar ansvar för varandra och för miljön och på det hela taget är de allra bästa vänner.

Ibland tänker jag att det enda som inte vissnat är tanken om utopia. Men naturligtvis och inte att förglömma; dessa ideal står ju enbart för väst, vad den övriga världen vill och strävar efter har man aldrig riktigt behövt ta på allvar, för den är ju underutvecklad gud bevars! Och på just denna punkt lever vi åtminstone kvar i artonhundratalet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s