Associationer kring… lök

Sitter i sängen och utanför fönstret, genom persiennerna, ser jag solen lysa på körsbärsträdet. Det är fullt med gröna små kartar. Fast i solen ser de gula ut. Det luktar stekt lök i huset, rödlök fräst i olivolja, kanske även stekt älgkött, har svårt att särskilja dofterna. Älskar hursomhelst lukten av stekt lök, den är så matig, så mättad. Säkert ursprunglig också; i alla tider har väl människor stekt lök, löken torde vara en av våra äldsta råvaror. Lök är förresten en ört. Även om man kan kalla den grönsak också.

På medeltiden var löken tillsammans med bönor och vitkål de mest använda grönsakerna i Europa. Förutom som en ingrediens i matlagning kunde lök förskrivas mot huvudvärk, ormbett och håravfall. De kunde även ges bort som bröllopspresent eller användas som återbetalningsmedel. Källa.

Kvinna med lök

Medeltidskvinna med lök och morötter, 1500-talets Holland, konstnär okänd

Och nu känner jag verkligen hur mycket jag älskar lök. Gul lök, röd lök och framförallt vitlök. Vi har vitlök i precis allt, det är bästa kryddan efter salt och peppar. En måltid är helt enkelt inte bra utan lök.

Andra bra grejer med lök är att flera av mina favoritblommor är lökväxter; lilja, krokus, tulpan, iris, amaryllis, hyacint. Jag älskar hyacinter. Och irisar. Just nu växter det massor av iris i trädgården och de är så vackra med sina intrikat melerade blad som får mig att tänka på fjärilsvingar.

troiana-iris-detail

Albrecht Dürer; ‘Iris Troiana’ 1508

Nej, inte ens min älskade  Dürer har lyckats fånga irisens komplexa skönhet. Bladens fina fibermönster saknas, mosaiken, färgskalans skiftningar i blått, lila, vitt och rostigt gul, ljuset som bryts genom dem. Skirheten.

butterflies-and-moths-seguy-7

”Fjärilar och malar”, illustration av Eugène Séguy – känns orättvist att placera denna direkt efter Dürer dock.

Fjärilar! När jag googlade runt hittade jag två fina fjärilsmodegrejer:

Evelyn Brent 1920s

Filmstjärnan Evelyn Brent i fjärilsklänning, 1920-talet

la-vie-parisienne-art-deco-print-1922-cours-de-zoologie-by-gerbault-136157-p[ekm]416x554[ekm] (1)

Malcape i ”La Vie Parisienne”, 1920, illustration av Henry Gerbault   

Hm, var var jag nu? Lökar, irisens kronblad som ser ut som fjärilarsvingar. Jag hade, som vanligt, tänkt skriva om något helt annat. Jäkla associationer, dess banor äro outgrundliga. Får rent av ge dem en egen kategori från och med nu.

Om magi, myter och magiskt tänkande

the-magic-circle-1886

Ibland känner jag mig förvånad, efter att jag skrivit om något, över varför jag valde att fördjupa mig i just det ämnet och inte i ett annat. Det slumpmässiga i det. Som med inlägget nedan. Det är ju inte så att jag går omkring och funderar över mytologi – varken grekisk eller fornnordisk – på dagarna. Ser det överhuvudtaget inte som något framträdande intresse. Samtidigt är jag rätt inne på flummiga psykoanalytiska teorier och då framförallt Jungs, som ni kanske vet sedan tidigare. Och han skriver ju mycket om hur intimt förknippat vårt omedvetna är med mytologiska föreställningar. Och hur dessa materialiseras i våra nattliga drömmar och hur de genom tolkningar kan lära oss mycket om våra inre, kanske rentav ursprungliga jag. Om både våra förträngningar och våra (outtalade, icke erkända) förhoppningar.

Jung hävdar – som bekant – att vårt omedvetna rymmer urgamla kollektiva symboler och framförallt arketyper som vi ärvt och fört vidare genom årtusenden och som präglar både våra personligheter och hur vi väljer att betrakta våra liv. Exempel på typiska arketyper är t ex. ”hjälten, befriaren, frälsaren, hämnaren, martyren, vampen, modern, förföraren, labyrinten, evigheten, död och återuppståndelse”. (Exemplen hämtade från denna källa.) Och visst är det lätt att, allt efter läggning och smak, identifiera sig med någon av dessa; för kvinnor med dygdig (och självutplånande) jungfrulighet, ömsint moderlighet eller ohämmad vamp, kanske med alla tre beroende på vilket stadium av livet hon befinner sig i.

Ibland tänker jag också att vi människor, trots att vi lever i ett sekulariserat samhälle, fortfarande är djupt religiösa. Hur vi dagligen förhåller oss till olika ritualer. För en kvinna kan det vara riten att sminka sig – en betydelsemättad transformation från ett privat jag till ett offentligt, som inte sällan har funktionen av skyddande mask  – och hur vi bara bytt ut de himmelska gudarna mot jordiska. Det uttjatade exemplet att vi numer upphöjt kändisar till gudar; hur en publik under en musikkonsert kan gå i fullkomlig trans, hur fans faller i extas när de kommer i närheten av föremålet för sin tillbedjan. Den nästintill dionysiska kult som fortfarande finns runt alkohol och droger, och attraktionens märkliga förvandlingar där objektet för vår åtrå inte sällan tar formen av en gud, ängel eller demon som kan välsigna eller förinta oss allt efter behag. Det klassiska ”Gudars like syns mig den mannen vara” är lika aktuell idag som under Sapfos tid. 

Begrepp som i det gamla bondesamhället tidigare var kopplade till magi och vidskepelse, som t ex att bli trollbunden, förhäxad, bergtagen, hänryckt, besatt är idag främst kopplade till starka känsloupplevelser. Det är inte längre boskap som blir förhäxad utan vi själva i närheten av den älskade, vi blir inte längre tagna av trollen utan av ångest och vi är inte längre besatta av demoner utan av människor. Och trollbundna eller hänryckta kan vi istället bli av kulturella upplevelser; ett konstverk, ett musikstycke, en stark och engagerande film.

”Ett mörker äldre än döden!” Det närmaste trans jag själv kommit måste varit under Watains konserter. Ett band som i stor utsträckning jobbar med rituella och mytologiska teman, både i sina texter och rent visuellt. 

Så snygg video! (Apropå trollbunden.)

BERGTROLLEN_VÄNTAR_GÄSTAR

John Bauer: ”Bergtrollen väntar gäster”, ca 1915

josephson-w347

Ernst Josephson, ”Strömkarlen”, 1884

Ängsälvor_-_Nils_Blommér_1850

Nils Blommér, ”Ängsälvor”, 1850

Omkring oss spökar skogen,
av dunkla minnen full.
Kom, luftens sköna ande,
till stjärnan som blev mull.
Allt trängre ringar slår du
i gräset kring min stig.
Allt klarare i gräset
min låga söker dig.

Ur ”Irrblosset och älvan”, Bo Bergman.

Barn, brukar det sägas, har fortfarande kontakt med den magiska sidan av tillvaron. Ett moln kan förvandlas till en drake, en sten till en lyckobringande amulett, ett visst antal steg innan dörren slår igen kan innebära tur och så vidare. Och är det inte lustigt att så många – både barn och vuxna – fortfarande undviker A-brunnar? Att en svart katt är lättare att notera än en grå? Att så många tror på spöken? Tvångstankar är också ett slags magiskt tänkande, OCD-personens behov av att vrida på och av vattenkranen flera gånger innan den lämnar badrummet. Ångesten som snabbt övergår i panik när någon försöker bryta beteendet.

Inom psykologin definieras magiskt tänkande som ”något som är utmärkande för småbarns uppfattning under det s k magiska stadiet, dvs att tingen har en egen makt och att barnet självt kan betvinga människor och saker med sitt tänkande.” Men också tänkande som ”grundar sig på föreställningar om lyckotal, horoskop, amuletter, ödets nycker osv.” Källa.

Just tanken på ödet, samt horoskopläsande, är något som fortfarande i hög grad förekommer i populärkulturen. Själv kollar jag t ex. gärna upp nya bekantskapers stjärntecken för att se hur kompatibla de är med mitt eget. Genom åren har jag konstaterat att jag tenderar att bli vän med fiskar, oxar och tvillingar och ha romantiska relationer med vädurar. Medan jag, mig veterligen, inte känner ett enda lejon, skorpion eller vattuman. Och de skyttar jag träffat har svikit mig. (Har fått utstå mycket hån för mitt horoskopintresse, särskilt från det manliga könet.) Astrologi och horoskop är för övrigt en lukrativ industri, och där det finns pengar att tjäna finns det också gott om skojare. Mitt intresse är därför inte alltför seriöst.

Ödet då? Jag tänker att det framförallt under tonåren är vanligt att tro att man har ett öde: Mitt öde är att bli rockstjärna! Mitt öde är att bli fotomodell! Men även vuxna kan använda sig av deterministiska tankar på ödet som förklaring till diverse beteenden och rädslor och som allmän existentiell tröst: Mitt öde är att vara ensam. Eller; mitt öde är att vinna visdom genom själslig smärta.  Eller varför inte det omnipotenta mitt öde är att bli en stor ledare! Mitt öde är att krossa många hjärtan! 

Förritin var det också vanligt att kungar och andra härskare hade astrologer som rådgivare och rådfrågade dessa om allt från politik till barnafödande (Erik den fjortonde var t ex besatt av horoskop. Å andra sidan blev han galen också, och flydde till skogs).

Ännu ett exempel på magiskt tänkande: Tendensen hos vissa kvinnor, även av det mer förnuftiga slaget, att skylla på fullmånen vid förekomst av humörsvängningar och orolig sömn. ”Jag känner mig så konstig idag, jag kände av fullmånen inatt.” Föreställningen att menstruationscykeln regleras utifrån månens faser är också vanligt förekommande.

Idén om att människor förändras under fullmånen kommer bland annat från bondesamhället där man passade på att jobba med skörden när man kunde, även i månens ljus. Och det underliga beteendet som skapades av sömnbristen kan ha gett upphov till att månen fick skulden.

Källa.

Mångalen! Människor som i fullmånens ljus förvandlas till blodtörstiga vargar. En ständigt kittlande saga.

Hendrik Goltzius, 1589

Upphov till myten om varulvarna? ”Kung Lycaon” av Hendrik Goltzius, 1589 (Går tillbaka till grekisk mytologi; Kung Lycaon förvandlades till en varg som en hämndakt av Zeus, berättelsen återfinns i Ovidius Metamorfoser.) 

Fler gamla bilder på varulvar här.

Det magiska tänkandet förknippas också med psykoser och schizofreni. Denna störning, läser jag, kan bland annat innebära ”en tendens att få hänsyftningsidéer och att hänge sig åt magiskt tänkande (i form av vidskeplighet och tro på klärvoajans eller telepati).” Samt ”särpräglade sinnesupplevelser (till exempel känsla av närvaro av en kraft eller en person som egentligen inte finns i rummet).” Källa.

Detta tycker jag både är intressant och nedslående. Intressant därför att människans psyke helt uppenbart är mycket komplext, nedslående eftersom det magiska tänkandet kan brytas ner i tämligen torra, kliniska termer.

Samtidigt är magiskt tänkande ett bestående inslag hos olika naturfolk (och de kan ju inte alla vara schizofrena). I norr återfinner man det inom shamanismen som baserar sig på en tro att världen styrs av andar och osynliga krafter och att dessa kan besvärjas genom riter och danser. Shamanen tänker man sig besitter övernaturliga krafter som aktiveras genom olika föremål eller ”kraftdjur” (djur ”från andra sidan”, i vissa fall snidade på totempålar) som hjälper denne att inträda i världar bortom vår egen och därifrån hämta viktig kunskap. Samma tendenser hittar man i gammal indiantro, inom voodoo och i trosuppfattningar hos olika afrikanska stammar. Bland annat.

WitsensShaman

Avbildning av en sibirisk schaman, gravyr av den holländske upptäcktsresanden Nicolaes Witsen, 1692. Witsen döpte sin illustration till ”djävulens präst”, uppenbart måste mötet med denne upplevts skrämmande.

Yupik_shaman_Nushagak (1)

Shaman i Alaska, 1890-talet

031212siberiaShrine (1)

Totempålar i östra Sibirien

Bateman-robert-Totem-And-Bear

Totempålar och svartbjörn, Kanada

Det magiska tänkandet, läser jag också, kan ursprungligen kopplas till animismen; föreställningen att naturen är besjälad, som man tänker sig var allmänt rådande hos samlar- och jägarfolken för 20- 30 000 år sedan. Idén om den besjälade naturen har sedan dess återkommit i många former, i mysticismen, i panteismen och inte minst under romantiken. Prerafaeliterna, symbolisterna och konstnärer verksamma under Art Nouveau genomsyrades också av denna tanke som i hög utsträckning kom att prägla deras verk. Hos dessa, och framförallt hos symbolisterna, kan man hitta många av de arketyper som Jung senare kom att teoretisera. Prerafaeliterna och symbolisterna plockade också upp många mytologiska teman och gav dem ett existentiellt, och inte sällan mörkt, djup.

12_Kuss_Sphinx_30x34

Kvinnan som vamp och förgörare; Franz von Stuck; ”Sphinxens kyss”, 1895

Hercules at the Lake Stymphale Gustave Moreau

Mannen som hjälte och besegrare; Gustave Moreau; ”Hercules at the Lake Stymphale”, 1872 

Expulsion_-_Moon_and_Firelight_c1828_Thomas_Cole

Helvetets port? Mordor? Thomas Cole; ”Expulsion. Moon and Firelight”, 1828 

Själv vill jag absolut att tillvaron ska innehålla ett visst mått av magi. Vetgirig som jag är vill jag ändå inte förstå allt. Samtidigt kan jag inte tro på en gud, och det händer att det gör mig nedslagen, för tänk så skönt det vore att tro att det fanns någon däruppe som följde mitt varje steg med kärleksfull blick, som verkligen såg mig och brydde sig om mig! Samtidigt vore det obehagligt; jag skulle inte vilja bli betraktad så ingående, håller överhuvudtaget hårt på mina intimitetsgränser. (Freud kallade tron på gud infantil; såg denna som en vägran att växa upp, ett omöjliggörande av en brytning med familjefaderns allmakt vilket resulterade i att den troende stannade kvar i evig omyndighet. Tron på en gud blev detsamma som ett frånsägande av eget ansvar. Och visst kan det ligga mycket i det.)

Magi och religion är helt klart olika saker, där magi och magiskt tänkande är mer subjektivt, ostrukturerat, anarkistiskt, är religion en kollektiv företeelse, organiserad och omfattad av tunga regelverk. Och religion kan som bekant vara fruktansvärt destruktiv; ”dödlig som ett gift”. Och det religiösa giftet smittar just nu, och har alltid gjort, ner stora delar av vår civilisation. Se bara hur IS-krigarna rättfärdigar sina handlingar med att de kommer att bli rikligt belönade av sin gud efter döden. Men giftet sprids inte bara av jihadister; ”Just look at the faces of the great Christians! They are the faces of great haters”, som Nietzsche sa. Kristendomen har onekligen en hel del djävulskap på sitt samvete. Inte minst historiskt. Så också många andra religiösa falanger. Liksom de politiska system som efterliknar gud i sina krav på underkastelse. För inte bara religion kan vara totalitär, förstås.

1521

Nazisterna hade också de sina totem. Örnen har fungerat som maktsymbol i många olika kulturer. 

Fifteenth-century_Torture_Ropes_Confession_Painting_A.-Steinheil

Inkvisitionstribunal på 1500-talet, gravyr av Adolphe Steinheil, 1878

Magi är mycket roligare än religion! Lättsammare.

Detta att vi lever i en sekulariserad värld är för övrigt inte sant. Större delen av världens befolkning är fortfarande religiösa.

Avslutningsvis; vi är alla fast i myter, inte minst i myten att vårt eget liv skulle vara av stor betydelse. Och varför inte? Kanske är det det också. Åtminstone tycker vi ju så själva.

Högst upp: John William Waterhouse, ”The magic circle”, 1886

Målningar och myter

Dagen efter högtidskvällen. Skönt att den är över.

Högtider får mig ofta att känna mig misslyckad. Borde ju ”vara på fest med alla mina vänner”.

Jag dålig på det sociala. För så är det ju; för att kontakter ska bestå måste man underhålla dem och det gör inte jag. Det handlar om glömska (och självupptagenhet); jag är så inne i mitt eget att jag glömmer att det finns människor som är kopplade till mig – t.o.m min egen familj glömmer jag. Och min stackars bästa vän (som är mycket härdad vid det här laget). Jag får därför skylla mig själv för att jag inte blev bjuden till någon midsommarfest. Samtidigt blir jag alltid lika positivt överraskad när någon (av dessa) tar kontakt med mig: Wow! Jag har en mamma! En syster! En bästis! Och de saknar mig! 

Självtillräckligheten. En dag kommer den helt säkert svika mig.

*

I Umeå lyser solen och här i Stockholm regnar det. I tre dagar har det regnat. Himlen är vit och grå: ibland mer vit, ibland mer grå, bäst är den när den är både vit och grå; när askfärgade moln reser sig som höga domedagsberg mot det vita. Fast ännu vackrare är det förstås när dessa berg bryts mot blått och solen lyser på dem och regnet faller som glittrande tårar och grönskan är daggrik och sprängande grön, för det gröna blir alltid grönare när det är dåligt väder. Det handlar om kontraster.

Jag älskar för övrigt målningar av moln:

20140118034857-Clouds_Along_the_Way_new_ADMarilyn Kirsch: ”Clouds Along the Way”, 2013. Skulle kunna föreställa lite vad som helst; en målad betongvägg eller en husfasad där färgen flagnat. Hursomhelst otroligt vacker!

Strindberg stormlandskap (detalj) 1894Målningen ovan får mig naturligtvis att tänka på Strindbergs målningar, som jag älskar. Här Strindbergs ”Stormlandskap” från 1894 (detalj). Mer vatten än moln dock. (Målningen auktionerades nyligen ut och såldes för lite över 14 miljoner kronor, nu ägs den säkert av någon idiot som inte uppskattar annat än dess marknadsvärde.)

Sun bursting through dark clouds, John ConstableJohn Constable: ”Sun bursting through dark clouds”, 1821

Study of Clouds, Adolph von MenzelAdolph von Menzel: ”Study of Clouds”, 1851

Se där! Lite konst blev det ändå. Känner att det kommer bli lite mer av detta på bloggen framöver trots allt.

Igår googlade jag lite midsommarrelaterade målningar. Eller snarare; jag letade bilder föreställande lastbara satyrer:

Peter_Paul_Rubens_-_Two_SatyrsPeter Paul Rubens: ”Två satyrer”, 1618-1619

nymph-and-satyr-jean-antoine-watteauJean Antoine Watteau: ”Nymf och satyr”, 1715

Roberto Ferri - Satiro-danzante (Dancing Satyr)Roberto Ferri: ”Satiro danzante”, 2013 (Ferri gör sååå sexiga målningar!)

Satyrer var behornade naturväsen, till hälften människor, till hälften bockar, som slog följe med den flöjtspelande herdeguden Pan – också han med bockfötter – och vinguden Dionysos. Tillsammans härjade de i skogar och berg, jagade nymfer och ställde till otyg. På målningarna ovan ser man hur intimt förknippade dessa väsen var med sexualitet och hedonism: De är nakna, druckna, kryper tätt intill sovande skönheter (för att våldta dem? grekiska gudar hade ju en förkärlek för våldtäkter).

Pan whistling at a blackbird - Arnold BöcklinArnold Böcklin: ”Pan visslar åt en koltrast”, 1863

En utvikning: I romersk mytologi kallas satyrernas motsvarighet för fauner, men till skillnad från satyrerna är dessa goda och agerade som naturens beskyddare. Den franske symbolisten Stéphane Mallarmé har skrivit en långdikt kallad ”En fauns eftermiddag” (1865-1876) som jag inhandlade på ett antikvariat för sådär tio-tolv år sedan. Kom ihåg att jag tyckte att den var jättetråkig. Hursom: Denna långdikt inspirerade Debussy att skriva ett musikaliskt verk med samma namn och i en uppsättning av detta från 1912 dansar den legendariska ryska dansaren Nijinskij. Ni vet de kända bilderna på honom där han ser ut som Pinocchio i gycklardräkt, de är från denna uppsättning.

Övrig kuriosa: Begreppet ”fauna” (som representerar djurlivet) i ”flora och fauna” kommer tydligen från den romerska mytologin:

”Fauna” comes from the Latin name of Fauna, a Roman goddess of earth and fertility, the Roman god Faunus, and the related forest spirits called Fauns. All three words are cognates of the name of the Greek god Pan, and panis is the Greek equivalent of fauna. /…/ The term was first used by Linnaeus in the title of his 1745 work Fauna Suecica. (Källa.)

(Dock: har inte kunnat hitta denna info i någon annan källa, ta den därför med en nypa salt tills vidare.)

Men tillbaka till satyrerna: Jag tänker att deras ursprung kan härledas till det minoiska Kreta och det labyrintiska palatset i Knossos (som enligt myten tillhörde kung Minos – son till Zeus och Europa) som vaktades av Minotaurus som var hälften tjur, hälften människa. Vart sjunde år var invånarna i Aten, efter att ha förlorat ett krig mot Kreta, tvungna att betala en tribut till honom i form av sju jungfrur och sju unga män som han sedan åt upp. Senare besegrades Minotauros av den atenske kungasonen Theseus.

Theseus_Minotaur_Ramey_TuileriesÉtienne-Jules Ramey: ”Theseus and the Minotaur”, 1826

Minotaur_by_Myron_03En romersk kopia av den antike grekiske skulptören Myrons staty av Minotauros (som ursprungligen ingick i en grupp om både denne och Theseus, som gått förlorad)

Alla fantasifulla historier människor genom tiderna berättat för varandra! Jag älskar det.

Vad har då behornade gudar, Pan och satyrer med midsommar att göra? Jaa… hrm… mest är det väl Puck i Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” jag tänker på. Älvkungen Oberons gycklare som har många likheter med just Pan. Inte bara utseendemässigt utan också genom sin opålitliga personlighet. Puck porträtteras ibland med horn och bockfötter och ibland med människokropp och åsnehuvud. Svårt därför att riktigt fastställa från vilken myt Shakespeare tog sin inspiration.

Lifeball-20104Fotomodellen Nikolaus Führhauser som Puck, fotograferad av Andreas H. Bitesnich och Markus Morianz, 2010 

Senare

Svävade ut ganska ordentligt med mina satyrer. Ni får vara tacksamma att jag inte gick in på djävulen också (för också han var ju behornad!).

Är väldigt inne på sagor just nu efter att ha tittat (för) mycket på fantasy; Game of Thrones och den där vikingaserien. I båda förekommer ju en hel del mytologiska inslag och det är så mysigt tycker jag, att placera tillvaron i övernaturliga sammanhang. Det får mig att minnas hur det var när jag var barn och jag längtade efter att få syn på troll, häxor och skogsrår de gånger jag och pappa var på skogspromenad. (Talande är kanske också att min favoritlek var ”häxprinsessa” vilken gick ut på att mina kompisar var vanliga prinsessor och jag den onda prinsessan som förvandlade dem till diverse saker, oftast till stenar eller grodor. Inte konstigt att jag blev gotare i tonåren).

I samband med Vikings började jag läsa om nordisk mytologi, som tyvärr har kidnappats av extremnationalister. Jättetråkigt för jag tycker att den nordiska mytologin är något vi i större utsträckning borde framhäva (och inte på det sätt den töntige Geijer och co gjorde på 1800-talet utan mer ur ett psykologiskt, religionshistoriskt eller antropologiskt perspektiv). Jag tror att den kan innehålla flera intressanta nycklar till vår historiska identitet.

För att återgå till teveserien; en del grejer är helt klart rena påhitt, Uppsalas offerplats ligger t ex i ett dramatiskt bergslandskap som överhuvudtaget inte har några likheter med sin historiska förebild, men efter lite efterforskningar visade det sig att huvudkaraktären Ragnar Lodbrok förekommer i flera sagor från 800-talet t.o.m 1300-talet. Även flera övriga karaktärer i serien, som prinsessan Aslög (också kallad Kráka), sköldmön Lagertha, kung Hårik och Ragnars söner återfinns i dessa sagor.

Uppsala

Uppsala som det framställs i Vikings

kraka

Mårten Eskil Winge: ”Kráka”, 1862

En fin historia från denna saga är när Ragnar först får höra talas om Aslög/Kráka, hans blivande hustru, och bestämmer sig för att testa hennes intelligens genom att via ett bud be henne att komma till honom  ”Hvarken /…/ klädd eller oklädd; hvarken mätt eller fastande; ej heller skall hon fara ensam, och dock skall ingen människa följa henne.” Och hur hon fyndigt kommer klädd i ett fiskenät, ätandes en lök och med en hund som sällskap. När hon står inför honom säger hon sedan:

Bryta ditt bud, jag ej tordes,
När du böd mig komma:
Ej en Konungs vilja
Ohörsamlig vara;
Icke jag mat har njutit,
Naken min hud ej synes,
Fullgodt följe jag hafver,
Fastän jag ensam färdas. 

Gulligt.

(Källa här.)

Ragnar&Kraka(Malmström) (1)

August Malmström: ”Ragnar och Kráka”, 1880 (notera de historiskt inkorrekta vingarna på Ragnars hjälm)

Välbekant är också att Tolkien tog inspiration från den nordiska mytologin, utöver den tyska medeltidslitteraturen, som Nibelungenlied från 1200-talet, och det fornengelska eposet Beowulf, nedskriven någon gång mellan 700- till 1000-talet. I likhet med kopplingen mellan nordisk mytologi och nynazism har Tolkien i sin tur anklagats för att vara rasist: All ondska, som han framställde den, härstammade ju från södern. (Lite samma är det förresten i Game of Thrones, där nordborna framställs som de enda med verklig moralisk resning – utöver den bleka blondinen Daenerys då.) Jag tror för övrigt inte att en serie som Vikings någonsin skulle ha kunnat produceras i Sverige.

Samtidigt tänker jag att dessa definitioner ligger i betraktarens öga; ett samband mellan intresse för nordeuropeiska och fornnordiska sagor och främlingsfientlighet förutsätter ju också att man i sitt intresse för dessa samtidigt nedvärderar sagoskatter från andra delar av världen, vilket de flesta säkert inte gör. Jämför man t ex. nordisk mytologi med grekisk hittar man många likheter; Tor och Zeus har flera gemensamma nämnare, åskgudar som de är, samma sak med Oden och Zeus som båda har sällskap av symbolladdade fåglar; Oden med korpar och Zeus med en örn. Samma med dödsgudarna Hel och Hades (Hel var en dock gudinna). Dödsrikena i båda mytologierna vaktas också av hundar. Och så vidare.

Okej, bara två bilder till:Siegfried the Dragon SlayerSiegfried hugger huvudet av jätten Fafner – vaktare av Nibelungenringen – som förvandlat sig till en eldsprutande drake, Wilhelm Kaulbach, 1848

beowulf-shears-off-the-head-of-grendel-john-henry-frederick-bacon (1)Beowulf hugger huvudet av träskmonstret Grendel, illustration av John Henry Frederick Bacon, 1910

Det klarnade upp och i eftermiddag har jag tagit en långpromenad, cyklat och badat. Igår badade jag också, i hällregnet. Älskar att bada! Och nu är det dags att avsluta dessa nörderier. Hej.

Tips!

Den här serien; ”Ways Of Seeing” från 1972, är nog det bästa program jag sett om konst. Gillar det opretentiösa tilltalet, det långsamma tempot och omtagningarna: ”Här har vi den här kända målningen och nu ska vi pröva att betrakta den ur flera olika perspektiv”.

Serien fokuserar främst på vår perceptionsförmåga och vilka faktorer som påverkar denna i relation till hur vi betraktar och upplever bilder, något programledaren illustrerar genom att utsätta tittaren för lite olika psykologiska experiment. Efter första avsnittet har jag därför fått uppleva Brueghel, Vermeer och Van Gogh på delvis nya sätt. Caravaggio fanns också med och det var särskilt roligt att lyssna på hur barn betraktade målningen nedan (Cena in Emmaus, 1601):

Caravaggio_-_Cena_in_Emmaus

I think it`s a woman because she`s got curls.

– It looks as though they`re all going to jump up and kiss her.

– I think it`s a man.

– It`s a WOMAN.

– But he`s got a moustache.

Ger er själva en fin present och titta!

Ja, jag vet…

… men jag blir så lätt uttråkad. Har därför bytt tema IGEN. Och dessutom placerat en fet egobild i sidhuvudet. Storhetsvansinne? Absolut. Min önskan är att ni verkligen insuper denna sällsynta skönhet som är jag. Utsökt flankerad med uppstoppad spillkråka. Dessutom hoppas jag bli upptäckt av en modellagentur. Hyser en het och uppriktig längtan efter att posera för postorderkataloger, gärna tillsammans med ett par döda kråkor. (Tänker att jag kan stå i ett par Sloggytrosor och att kråkorna kan få dingla runt min hals, täcka brösten lite spontant sådär.)

Jaja. Jag gillade de kursiverade rubrikerna. Min tanke var att jag, om jag bytte till dem, kanske skulle börja skriva djupare, mer ambitiösa och poetiska inlägg. Mer om Konst och Litteratur och mindre om politik och grå vardag, för jag lider fortfarande av vanföreställningen att det här primärt skulle vara en konst- och litteraturblogg.

Och faktiskt: Ikväll såg jag François Ozons Swimmingpool och häromveckan läste jag Joan Didions Blå skymning och de var alldeles, alldeles… skitdåliga, en plåga att ta del av.

FY FAN, säger jag bara, för Ozon och Didion!

Nä, de var förstås jättefina och bra, men i ärlighetens namn tycker jag att det blivit rätt trist att skriva om ”bra och fina” grejer (orkar inte utveckla vad jag menar med detta). De kursiverade rubrikerna kommer därför, trots goda inledande intentioner, inte förebåda någon djup och poetisk förändring av inläggens innehåll, tvärtom; kanske snarare ett skenande förfall.

På riktigt då. De grejer jag verkligen uppskattat på slutet är (teveserierna) Game of Thrones (har inte sett säsong 4 och 5 ännu men har förstått att många är besvikna över det slut jag ännu är lyckligt ovetandes om) och Vikings. Och att läsa om de snaskigaste kapitlen i reportageboken Blod, Eld, Död. Samt att lyssna på Misfits. Och det kulturella event jag för tillfället ser framemot är inte nån konstutställning utan Motörheads konsert på Hovet i december.

Nedan: Två snygga bilder på Alyssa Sutherland som prinsessan Aslög i Vikings (jag föredrar dock den andra kvinnliga huvudkaraktären, Lagertha):

article-2590370-1C99980D00000578-65_634x547

vikings_s3e5_gallery_2

Snyggast, eller i alla fall sexigast, är Travis Fimmel som Ragnar Lodbrok. Han har något knäppt och intensivt över sig som jag finner mycket tilltalande:

vikings_season2_episode1_gallery_8

tumblr_mm2sf6wWLJ1sn0cp3o1_500_zps6c2d5e78

När han var yngre var han för övrigt galet 90-talssnygg. (Bortse från de sliskiga tvättbrädebilderna.)

Vikings! Inte alls historiskt korrekt men sjukt vacker (fantastiska miljöscenerier) och spännande (och EXTREMT BLODIG). Se den innan ni ger er på Ozon. Eller Tarkovskij.

Hemsk trailer! Men kunde inte hitta någon annan.

Prinsar och prinsessor

ta6883f8

Sitter på bron med ett glas vin och tittar på bildspel från dagens prinsbröllop. Det brittiska kronprinsparet var inte där (upplevdes det som ett nederlag? de var ju säkert bjudna), däremot en japansk prinsessa och de nordiska kungahusen och så några från Bayern – om de nu var prinsessor eller drottningar. Prinsessan Madeleine var höggravid, Chris O’Neill, allas vår favoritsuperskurk (”säkert är han både ondskefull, korrumperad och otrogen – sliskig riskkapitalist som han är”), såg som vanligt trött och plufsig ut. Och ”lillsessan” Estelle skulle vara brudtärna tillsammans med två flickor med drottning Silvias flick(efter)namn Sommerlath. Anais och Chloé Sommerlath. Naturligtvis hoppas jag att den tidigare är döpt efter Anaïs Nin och inte efter Cacharels parfym, Chloé däremot: Jag tänker att modemedvetna överklassmammor älskar att döpa sina döttrar efter det där modemärket och sedan strävar efter att klä dem som små dockor.

Hursomhelst: Jag tyckte det var kul att kolla på bilderna, på alla frasande sidenklänningar, diadem och strama hårknutar och professionella leenden och handvinkningar. De gick på en röd (nå, orange) matta som Hollywoodskådisar. Och Victoria och Daniel såg som vanligt sympatiska ut – jo, jag tycker så på riktigt – och Carl Philip och Sofia verkar ju också rätt trevliga, åtminstone harmlösa. Och så var det bilder på pöbeln utanför slottet, vanligt folk som kommit dit och som drack skumpa ur plastglas och viftade med små flaggor och som varken var vackra, vältränade eller snyggt klädda och jag började fundera om de var typiska representanter för landets rojalister. Om majoriteten bestod av sjaskig arbetarklass utan stil. Eller; egentligen såg de ju bara ut som folk gör mest men i kontrast till de tjusiga, välpolerade representanterna från kungahusen och den utvalda adeln runtomkring såg de onekligen mycket underlägsna ut och sällan blir väl klassamhället tydligare än i sådana sammanhang.

Egentligen är den rätt förbryllande; monarkin. Det faktum att vi – ”småfolket” – betalar skatt för kalas vi aldrig någonsin skulle bli bjudna till. Och dessutom verkar rätt nöjda med saken.

Jag bjuder på mig själv

Videon vi spelade in hamnade på Expressens och Aftonbladets viralsidor, har delats flera hundra gånger på Facebook och ligger naturligtvis på Youtube. Så kan det gå när man har en skicklig marknadsförare i kollegiet. Nå, ni kan lika gärna få se den. Se mig mima blygt i skolbiblioteket, tjuvkika lite på mina arbetskamrater, se min chef hacka lök i köket, spana in min snygga jobbästis P (mörkhårig, klädd i vitt). Vi är tydligen landets ”skönaste lärare”. Klicka här.

Ännu en kväll

I am the Antichrist
It’s what I was meant to be
Your God left me behind
And set my soul to be free

Lyssnar på Dissection och väntar på att naglarna ska torka. Nyans: Burgundy crush från Max Factor. Har återigen olja i ansiktet. Har praktiserat nån slags asiatisk (?) ansiktsmassage tre dar i rad, gnuggat och nypt i nån kvart medan jag lyssnar på musik och det ger riktigt fint resultat. Särskilt bra nu när mina dyra krämer är slut och jag inte har råd att köpa nya. Annars var Lancômes Visionnaire faktiskt riktigt bra. Trist att den är så dyr. Har blivit besatt av fukt och lyster. Vill bara använda produkter som får ansiktet att glöda. En vettigare grej vore kanske att börja springa eller nåt. Då ser man lystrig och återfuktad ut helt naturligt.

Idag köpte jag nya träningskläder. Och ett par gympaskor eller sneakers eller vad man nu ska kalla det. Svartglittriga från Åhléns med kritvita sulor. Olle tyckte att de såg billiga ut, började prata om märket Lejon, en kopia av Puma. Har ingen erfarenhet av detta märke men skorna var mycket riktigt billiga. Jag är trots allt inte gympaskotypen så det känns ju dumt att investera i nåt jag ändå inte kommer att använda särskilt ofta.

Sneakerstypen. Den glittriga sneakerstypen. Vad ska det symbolisera? Att man är käck och glad och lyssnar på electro? Vet ej.

Ändå symboliserar ju precis allt något. Ett läger. En tillhörighet. Och till och med om man inte bryr sig – då sorteras man ändå. In i jag-bryr-mig-inte facket. Och också det kan upplevas som ett statement. Att inte-bry-sig brukar dessutom tolkas som något politiskt. Ett politiskt ställningstagande.

Dissection. Älskar dem. I am the Antichrist, it’s what I was meant to be. En av de saker jag gillar med black metal är bristen på självdistans. Att kunna sjunga att man är Antikrist och mena det. Det är uppfriskande i en tid då ironi ofta betraktas som själva essensen av medvetenhet. Att man har koll. Ironi förväxlas ofta med intelligens, och ironikerna själva tror gärna att de är lite smartare än alla andra.

Ironi. Jag har aldrig gillat det. Däremot gillar jag sarkasm. Cynism. Och det finns de som hävdar att ironi och sarkasm är samma sak men det tycker inte jag. Ironi är ofta nedlåtande, det är inte sarkasm. Sarkasm och särskilt cynism kräver en allvarlig grundinställning till livet. Det gör inte ironi.

I am the Antichrist, it’s what I was meant to be. Jon Nödtveidt trodde på allvar på det där, han var så övertygad att han tog livet av sig, inte för att han var olycklig utan för att han ville förena sig med det han tänkte representerade satan; ett svart kaos. Jag brukar tänka på det, på honom ibland. Samtidigt var han väl bara en extremist bland andra.

Över till något annat: Jag spelade in den där videon. Mimade med en bok i skolbiblioteket. Sen skulle vi dansa i grupp uppe på ett garagetak. Sen gå på led och titta sorgset in i kameran. Sen ”släppa loss” i stora yviga gester. Armarna mot skyn, sådana grejer. Och jag gjorde det och kinderna brände och resten av dagen var jag helt utmattad. Och nu är det över – ännu en rädsla avbockad i mitt inre anteckningsblock. Ja, och såhär i efterhand var det ju ”inte så farligt” ändå. Åtminstone inte om man sätter det i perspektiv. Nästa vecka ska jag dansa i bastkjol på årskurs 3:s studentlunch. Temat? Hawaii.  Hepp!

Ikväll

Ikväll har jag lagt hårinpackning med ricinolja (en timme skulle det verka), det tog två schamponeringar för att få ut allt. Kletet. Håret var helt intrasslat efteråt, slet loss en halv näve. Har börjat äta kosttillskott för håret för det går av nu, är fult och spretigt. Och naglarna är i dåligt skick. Jag är i dåligt skick. Och eftersom jag ändå hade en massa olja över använde jag det som ansiktsmask också.

Har suttit och googlat ”skönhet inifrån”, mat man kan äta och sånt. Acaibär ska tydligen vara bra; ”innehåller tio gånger mer antioxidanter än blåbär”. Gluten- och sockerfritt är också bra, liksom ”raw food” och frön och nötter utan salt. Gudomligt tråkigt men om jag kunde ta allt det där på allvar, leva efter det, fan vad snygg och smal jag skulle bli.

Imorgon ska jag och mina kollegor mima till en Westlifelåt, dansa, spelas in på video. Jag nästan grät – av ångest – när jag fick mejlet där vi uppmanades att ”bjuda på oss själva”. Alla andra verkade tycka att det skulle bli jättekul, manifesterade sin lycka i form av utropstecken och smileys.

Har nu lyssnat på Westlifelåten på repeat i fyrtio minuter, försökt lära mig den utantill.

Skoltidens alla gympalektioner komprimerad till dryga tre minuter. Det är vad jag kommer att genomgå imorgon. Med repetition. Förhoppningsvis hamnar jag inte på youtube.

Nu ska jag sova, eller dö.

Retlighet och samhällelighet

Hatar att jag varje ledig stund har dåligt samvete för att jag inte jobbar. Som idag till exempel. Det är min lediga dag och jag klev upp klockan åtta och började genast rätta uppgifter. Sen efter en timme blev jag på dåligt humör. Det är min lediga dag. Något annat än jobba måste jag ju få göra. Och det här med att eleverna skickar in en massa rester och ”glömda” uppgifter från hela året två veckor, en vecka, två dar, samma dag som betygen ska sättas… Det spelar ingen roll hur många påminnelsemejl jag – i god tid – skickat ut, hur många lappar i A3-format med deadline i fetstil (illustrerad med varningstecken) jag klistrat upp i korridorerna, hur mycket jag tjatat på lektionerna. Jag borde vara van vid det här laget, ja, jag är van. Men det är ändå förbannat tröttsamt.

När jag ligger på dödsbädden och ser tillbaka på mitt liv, kommer jag då att berömma mig för hur mycket övertid jag jobbat? Skulle inte tro det. Ändå kommer jag hävda att det var nödvändigt.

*

Retligheten. Igår skällde jag äntligen ut en person som använt härskartekniker mot mig i två och ett halvt år. Efteråt funderade jag över varför jag inte förmått mig att göra något åt saken förrän då, igår. Jag är konflikträdd, ogillar att bråka och när någon är otrevlig mot mig blir jag ställd och ryggar tillbaka. Det är inte ett uppbyggligt beteende. Grejen med härskartekniker är dock att de är subtila, ett nålstick här, en nedlåtande kommentar där, inkilad liksom i ”förbifarten” så att de lika gärna skulle kunna framstå som misstag: Oj, blev du sur??! Jag menade inget illa och kanske är du bara överkänslig lilla gumman. Men man vet när någon menar något och inte, när det finns uppsåt och när någon bara kläcker en groda. Och när ”grodorna” blir för många och alltför systematiska, när man utsätts för dem flera gånger i veckan. När de inte ens är grodor utan direkt nedlåtande. Det finns småaktiga människor och dessa ska hållas kort. Jag tror jag har lärt mig det nu. Personen ifråga kan inte längre inbilla sig att beteendet passerar obemärkt. Ändå kommer denne naturligtvis fortsätta sticka nålar i folk ty det är hans sätt att leva.

Mänskligheten alltså…  Jag har noterat att det ofta är de småaktiga, minipåvarna, som utger sig för att vara mest oförvitliga. I samhällsdebatten frontar de gärna de ”rätta” åsikterna, är ack så politiskt korrekta. Som Fredrik Virtanen, för att ta ett uppenbart exempel. Minipåvarna är oftast opportunister. Håller ytan ren och blank för att dölja vad som finns därunder.

Och apropå minipåvar. Magdalena Ribbing: ”Det är inte okej att använda shorts på allmän plats”, ”att vara barfota på arbetsplatsen är vidrigt” och allt vad det nu är. Senast tror jag att det handlade om mat i skägget.

Olle: ”Magdalena Ribbing är typ lägerkommendanten i Auschwitz.” Vanligt folk är äckliga. Överklassen ren och fin. Jag antar att hon får många hatmejl. Förmodligen består 90 procent av hennes inkorg av sådana. Jag undrar om hon är en lycklig människa. Och exakt hur stor kick hon får av att trampa nedåt.

*

Knausgård, Witt-Brattström, hela den där kulturmansdebatten. Jag skrev om den dagen efter Knausgårds cykloptext men blev aldrig klar. Naturligtvis är det en debatt för kultureliten. Vanligt folk träffar sällan, om någonsin, en kulturman. Själv har jag träffat en handfull. De skiljer sig inte från kulturkvinnor. Båda kan bete sig som svin, båda kan vara mycket trevliga, de flesta ligger nånstans mittemellan precis som alla andra. Och kulturkvinnor är inte förtryckta, de ges massor av utrymme. Och det där uttrycket ”kränkt vit medelålders man” bör skrotas för gott. De flesta vita medelålders män är trevliga, jämställda, bra människor. Fast det beror väl på att de vill ligga med mig, någon annan förklaring kan det väl inte finnas för medelålders män, särskilt vita och särskilt från medelklassen, är ju satans avkomma. Det vet alla riktiga feminister och tycker man nåt annat är man bakåtsträvare, fast i könsrollen, sexualiserad och nöjd med det. ”Kränkta svarta medelålders män” däremot. Jag skulle vilja se en sådan krönika: ”Det är dags att göra upp med den kränkta svarta mannen.”

Protestskriken.

Twitterstormarna.

Bannlysningen.

MEN: Om man inte är beredd att tala även i termer av gul, brun och svart ska man inte tala om hudfärg överhuvudtaget. Betoning av en bestämd hudfärg kopplat till särpräglade (negativa) egenskaper är själva definitionen av rasism. Det kan nog alla – oavsett politiskt läger – instämma i.

Dagens debatt är underbart upplyst, fördomsfri och nyanserad. Det märks verkligen att vi har en högutbildad journalistkår. Skulle vara intressant att veta hur många journalister som har en ordentlig journalistexamen? Eller annan universitetsexamen. Som inte kommit in i branschen via extraknäck eller som representant för någon spännande grupp (i stil med ”ung arg feminist” etc.), som inte bara pluggat ett par spridda humkurser eller en lätthanterlig liten folkhögskoleutbildning? Skulle gärna se lite statistik.

Och politikerna… de flesta saknar väl högre utbildning? Började sin karriär redan på gymnasiet? Skolning i annat än partiets ungdomsförbund har av tradition inte tyckts särskilt relevant. Vad det innebär i praktiken: Partiell blindhet, brist på objektivitet.

Hur många av våra högprofilerade politiker har universitetsexamen? Inte Stefan Löfven, inte Mona Sahlin, inte Jonas Sjöstedt, inte nyligen avhoppade Göran Hägglund. Gustaf Fridolin har pluggat till lärare på folkhögskola (vilket inte innebär att man är lärare i ordets rätta bemärkelse). Alice Bah har en fil. kand och Ebba Busch Thor har läst en universitetskurs. Jimmie Åkesson har 127,5 högskolepoäng och vår före detta stadsminister lyckades skrapa ihop hela 140 högskolepoäng (något som i hans föreställningsvärld räcker för att kalla sig civilingenjör). Vår före detta skolminister har en lämplig utbildning inom det militära. En mäktig kombination hursomhelst, journalisterna och politikerna.

Men nu ska jag inte vara snobbig. De som representerar folket ska inte stå över folket. Ändå gör de förstås det och då skulle det trots allt vara betryggande om de gjorde skäl för det också. T ex. genom en lämplig examen. På universitetet drillas man nämligen i det där – objektivitet. Särskilt på de mer vetenskapligt inriktade kurserna och programmen. Och det är viktigt att behärska objektivitet, att kunna balansera det nyckfulla, det alltför subjektiva.

Jag skulle vilja se mer torra akademiker och en och annan professor i partileden, sådana som säger ”låt oss inte förhasta oss, låt oss titta på fakta och siffror, låt oss dra väl underbyggda slutsatser”. Och som bemötte sina meningsmotståndare med artig neutralitet: ”Aha, du tycker så? Vad intressant. Låt oss i lugn och sansad ton tala om saken över en kopp kaffe.” Kanske skulle man rentav få ett utbyte av dessa samtal, kunna mötas, enas om ett och annat.

Jag skulle vilja ha politiker som var trevliga även mot de som inte dunkade dem i ryggen, som tålde att bli ifrågasatta. Jag skulle också vilja ha politiker som ägnade mycket tid till reflektion, som Tage Erlander t ex. som regelbundet skrev dagbok på fritiden (här skriver P O Enquist lite om detta).

Nedan följer ett utdrag från 10 oktober 1946, dagen innan Erlander valdes till statsminister:

En förfärlig natt. Ingen sömn och hela tiden Gustav Möllers trötta, bistra drag i blickfältet och hans försök att skapa en skräckstämning kring dunkla ord om att saken inte är uppklarad och att han måste ta sin ställning under omprövning. Egentligen har jag aldrig drömt om ledarskapet. Inte förrän efter voteringen i partistyrelsen började jag förstå att här fanns en allvarlig risk. Men i gruppen låg ju Möller så avgjort över tills Undén kom. Därmed fälldes avgörandet. Oerhört – hur detta skall gå vet inte jag. Kritiken har ju rätt – jag är ingen de stora linjernas man. Jag är rädd, har alltid varit rädd och att jag nu accepterat beror sannerligen inte på framåtanda och maktvilja, utan på rädsla för gruppen. Lojaliteten mot gruppen och partiet. Lojaliteten mot omgivningen som huvuddygd, blir det en ledare för landet under dessa bekymmersamma år? Jag tvivlar och om jag misslyckas – vad händer sedan? Går allt förlorat eller kommer det hela att kunna repareras.

”Jag är rädd, har alltid varit rädd”, vilken partiledare idag står sina känslor så nära? Är så medveten om sina brister? Jag önskar att de alla var det. Ödmjuka. Jag skulle förstås också gärna se politiker som gillade att läsa och förkovra sig. Som var genuint nyfikna och öppensinnade. Som, tja, var mer intellektuella. Men intellektuella blir sällan politiker, de har svårt för linjärt tänkande. Är för krångliga.

*

Rapportering från igår: ”Tre av tio journalister bor i Stockholms stad och nästan hälften i Stockholms län.” På Södermalm är var hundrade invånare journalist i jämförelse med Rinkeby och Tensta där det går en journalist per 2000 invånare. Mer statistik: ”41 procent av den svenska journalistkåren gillar Miljöpartiet bäst av alla partier, inom public service är det ännu fler, mer än hälften.”

Själv bor jag i ett medelklassområde och ej ett invandrartätt sådant. Eller jo, invandrartätheten finns men på behörigt avstånd. Min ort är så kallat segregerad och jag bor på den svenska sidan där det mig veterligen inte finns en enda invandrare från utomeuropeiskt land. Här är det vita villor, nya bilar på uppfarterna, blomsterträdgårdar, sjönära, sol på molnfri himmel och gräsklippare som småtrevligt puttrar på helgerna. Barnen hoppar på jättestudsmattor med skyddsnät och har fina små cyklar, de är hela och rena och glada. Föräldrarna tar joggingturer och promenerar små väluppfostrade hundar och det är aldrig någon som skriker, bråkar och slåss. Jag och Olle lägger tusen kronor i månaden på vin och använder dyra och färska råvaror i vår mat. Vi skålar och äter på vår balkong med syrenbuskar utanför fönstren medan vi diskuterar samhällets problematik.

Vi älskar vårt område och njuter av våra vanor.

Liksom journalisterna säkert älskar sina dylika reservat och dylika vanor. Fördomsfrihet och fördomsfri praktik går uppenbarligen inte hand i hand. Man bor med dem man liknar och vars samhällsklass man matchar och undviker främmande element.

Vi är alla hycklare och ulvar i fårakläder, men bara ett fåtal förmår erkänna det.

Vad göra efter man erkänt?

Man försöker så gott man kan. Försöker vara en god människa. 

Vilket yttrar sig i att man skryter om exotiska inslag på sitt lokala torg och i att man skänker pengar till välgörenhetsorganisationer. Kanske också till tiggare. Och talar sig varm för mångkulturen och röstar rött vart fjärde år.

*

Ett alibi: Mina föräldrar jobbar faktiskt på fabrik. Jag är arbetarklass. E brukar säga att jag koketterar med det. Han har rätt. Å andra sidan är han överläkarson och säger sig vara avundsjuk på mig. Han skulle också vilja ha ett tjusigt litet frikort att vifta med. Han erkänner det och jag älskar hans ärlighet.

*

Magdalena Ribbing är för övrigt en journalist utan journalistexamen. Å andra sidan behövs inget sådant när man tillhör en uradlig släkt med ”anor så långt tillbaka som till 900-talet”. Jag har säkert också anor från 900-talet, och längre tillbaka än så. Gener förs vidare genom århundraden oavsett om de getts ett tjusigt namn eller ej.

Nej, mina anor kan spåras till 1600-talet. Längre än så har mina släktforskande släktingar inte kommit eftersom kyrkan – med kyrkböckerna med våra uppgifter – brann ner under detta århundrade. Min släkt på pappas sida är ursprungligen soldater. Knekttorpare.

*

Nu har jag inte tid med det här längre, skulle annars kunna gnälla på hela dagen. Tack och hej.