Målningar och myter

Dagen efter högtidskvällen. Skönt att den är över.

Högtider får mig ofta att känna mig misslyckad. Borde ju ”vara på fest med alla mina vänner”.

Jag dålig på det sociala. För så är det ju; för att kontakter ska bestå måste man underhålla dem och det gör inte jag. Det handlar om glömska (och självupptagenhet); jag är så inne i mitt eget att jag glömmer att det finns människor som är kopplade till mig – t.o.m min egen familj glömmer jag. Och min stackars bästa vän (som är mycket härdad vid det här laget). Jag får därför skylla mig själv för att jag inte blev bjuden till någon midsommarfest. Samtidigt blir jag alltid lika positivt överraskad när någon (av dessa) tar kontakt med mig: Wow! Jag har en mamma! En syster! En bästis! Och de saknar mig! 

Självtillräckligheten. En dag kommer den helt säkert svika mig.

*

I Umeå lyser solen och här i Stockholm regnar det. I tre dagar har det regnat. Himlen är vit och grå: ibland mer vit, ibland mer grå, bäst är den när den är både vit och grå; när askfärgade moln reser sig som höga domedagsberg mot det vita. Fast ännu vackrare är det förstås när dessa berg bryts mot blått och solen lyser på dem och regnet faller som glittrande tårar och grönskan är daggrik och sprängande grön, för det gröna blir alltid grönare när det är dåligt väder. Det handlar om kontraster.

Jag älskar för övrigt målningar av moln:

20140118034857-Clouds_Along_the_Way_new_ADMarilyn Kirsch: ”Clouds Along the Way”, 2013. Skulle kunna föreställa lite vad som helst; en målad betongvägg eller en husfasad där färgen flagnat. Hursomhelst otroligt vacker!

Strindberg stormlandskap (detalj) 1894Målningen ovan får mig naturligtvis att tänka på Strindbergs målningar, som jag älskar. Här Strindbergs ”Stormlandskap” från 1894 (detalj). Mer vatten än moln dock. (Målningen auktionerades nyligen ut och såldes för lite över 14 miljoner kronor, nu ägs den säkert av någon idiot som inte uppskattar annat än dess marknadsvärde.)

Sun bursting through dark clouds, John ConstableJohn Constable: ”Sun bursting through dark clouds”, 1821

Study of Clouds, Adolph von MenzelAdolph von Menzel: ”Study of Clouds”, 1851

Se där! Lite konst blev det ändå. Känner att det kommer bli lite mer av detta på bloggen framöver trots allt.

Igår googlade jag lite midsommarrelaterade målningar. Eller snarare; jag letade bilder föreställande lastbara satyrer:

Peter_Paul_Rubens_-_Two_SatyrsPeter Paul Rubens: ”Två satyrer”, 1618-1619

nymph-and-satyr-jean-antoine-watteauJean Antoine Watteau: ”Nymf och satyr”, 1715

Roberto Ferri - Satiro-danzante (Dancing Satyr)Roberto Ferri: ”Satiro danzante”, 2013 (Ferri gör sååå sexiga målningar!)

Satyrer var behornade naturväsen, till hälften människor, till hälften bockar, som slog följe med den flöjtspelande herdeguden Pan – också han med bockfötter – och vinguden Dionysos. Tillsammans härjade de i skogar och berg, jagade nymfer och ställde till otyg. På målningarna ovan ser man hur intimt förknippade dessa väsen var med sexualitet och hedonism: De är nakna, druckna, kryper tätt intill sovande skönheter (för att våldta dem? grekiska gudar hade ju en förkärlek för våldtäkter).

Pan whistling at a blackbird - Arnold BöcklinArnold Böcklin: ”Pan visslar åt en koltrast”, 1863

En utvikning: I romersk mytologi kallas satyrernas motsvarighet för fauner, men till skillnad från satyrerna är dessa goda och agerade som naturens beskyddare. Den franske symbolisten Stéphane Mallarmé har skrivit en långdikt kallad ”En fauns eftermiddag” (1865-1876) som jag inhandlade på ett antikvariat för sådär tio-tolv år sedan. Kom ihåg att jag tyckte att den var jättetråkig. Hursom: Denna långdikt inspirerade Debussy att skriva ett musikaliskt verk med samma namn och i en uppsättning av detta från 1912 dansar den legendariska ryska dansaren Nijinskij. Ni vet de kända bilderna på honom där han ser ut som Pinocchio i gycklardräkt, de är från denna uppsättning.

Övrig kuriosa: Begreppet ”fauna” (som representerar djurlivet) i ”flora och fauna” kommer tydligen från den romerska mytologin:

”Fauna” comes from the Latin name of Fauna, a Roman goddess of earth and fertility, the Roman god Faunus, and the related forest spirits called Fauns. All three words are cognates of the name of the Greek god Pan, and panis is the Greek equivalent of fauna. /…/ The term was first used by Linnaeus in the title of his 1745 work Fauna Suecica. (Källa.)

(Dock: har inte kunnat hitta denna info i någon annan källa, ta den därför med en nypa salt tills vidare.)

Men tillbaka till satyrerna: Jag tänker att deras ursprung kan härledas till det minoiska Kreta och det labyrintiska palatset i Knossos (som enligt myten tillhörde kung Minos – son till Zeus och Europa) som vaktades av Minotaurus som var hälften tjur, hälften människa. Vart sjunde år var invånarna i Aten, efter att ha förlorat ett krig mot Kreta, tvungna att betala en tribut till honom i form av sju jungfrur och sju unga män som han sedan åt upp. Senare besegrades Minotauros av den atenske kungasonen Theseus.

Theseus_Minotaur_Ramey_TuileriesÉtienne-Jules Ramey: ”Theseus and the Minotaur”, 1826

Minotaur_by_Myron_03En romersk kopia av den antike grekiske skulptören Myrons staty av Minotauros (som ursprungligen ingick i en grupp om både denne och Theseus, som gått förlorad)

Alla fantasifulla historier människor genom tiderna berättat för varandra! Jag älskar det.

Vad har då behornade gudar, Pan och satyrer med midsommar att göra? Jaa… hrm… mest är det väl Puck i Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” jag tänker på. Älvkungen Oberons gycklare som har många likheter med just Pan. Inte bara utseendemässigt utan också genom sin opålitliga personlighet. Puck porträtteras ibland med horn och bockfötter och ibland med människokropp och åsnehuvud. Svårt därför att riktigt fastställa från vilken myt Shakespeare tog sin inspiration.

Lifeball-20104Fotomodellen Nikolaus Führhauser som Puck, fotograferad av Andreas H. Bitesnich och Markus Morianz, 2010 

Senare

Svävade ut ganska ordentligt med mina satyrer. Ni får vara tacksamma att jag inte gick in på djävulen också (för också han var ju behornad!).

Är väldigt inne på sagor just nu efter att ha tittat (för) mycket på fantasy; Game of Thrones och den där vikingaserien. I båda förekommer ju en hel del mytologiska inslag och det är så mysigt tycker jag, att placera tillvaron i övernaturliga sammanhang. Det får mig att minnas hur det var när jag var barn och jag längtade efter att få syn på troll, häxor och skogsrår de gånger jag och pappa var på skogspromenad. (Talande är kanske också att min favoritlek var ”häxprinsessa” vilken gick ut på att mina kompisar var vanliga prinsessor och jag den onda prinsessan som förvandlade dem till diverse saker, oftast till stenar eller grodor. Inte konstigt att jag blev gotare i tonåren).

I samband med Vikings började jag läsa om nordisk mytologi, som tyvärr har kidnappats av extremnationalister. Jättetråkigt för jag tycker att den nordiska mytologin är något vi i större utsträckning borde framhäva (och inte på det sätt den töntige Geijer och co gjorde på 1800-talet utan mer ur ett psykologiskt, religionshistoriskt eller antropologiskt perspektiv). Jag tror att den kan innehålla flera intressanta nycklar till vår historiska identitet.

För att återgå till teveserien; en del grejer är helt klart rena påhitt, Uppsalas offerplats ligger t ex i ett dramatiskt bergslandskap som överhuvudtaget inte har några likheter med sin historiska förebild, men efter lite efterforskningar visade det sig att huvudkaraktären Ragnar Lodbrok förekommer i flera sagor från 800-talet t.o.m 1300-talet. Även flera övriga karaktärer i serien, som prinsessan Aslög (också kallad Kráka), sköldmön Lagertha, kung Hårik och Ragnars söner återfinns i dessa sagor.

Uppsala

Uppsala som det framställs i Vikings

kraka

Mårten Eskil Winge: ”Kráka”, 1862

En fin historia från denna saga är när Ragnar först får höra talas om Aslög/Kráka, hans blivande hustru, och bestämmer sig för att testa hennes intelligens genom att via ett bud be henne att komma till honom  ”Hvarken /…/ klädd eller oklädd; hvarken mätt eller fastande; ej heller skall hon fara ensam, och dock skall ingen människa följa henne.” Och hur hon fyndigt kommer klädd i ett fiskenät, ätandes en lök och med en hund som sällskap. När hon står inför honom säger hon sedan:

Bryta ditt bud, jag ej tordes,
När du böd mig komma:
Ej en Konungs vilja
Ohörsamlig vara;
Icke jag mat har njutit,
Naken min hud ej synes,
Fullgodt följe jag hafver,
Fastän jag ensam färdas. 

Gulligt.

(Källa här.)

Ragnar&Kraka(Malmström) (1)

August Malmström: ”Ragnar och Kráka”, 1880 (notera de historiskt inkorrekta vingarna på Ragnars hjälm)

Välbekant är också att Tolkien tog inspiration från den nordiska mytologin, utöver den tyska medeltidslitteraturen, som Nibelungenlied från 1200-talet, och det fornengelska eposet Beowulf, nedskriven någon gång mellan 700- till 1000-talet. I likhet med kopplingen mellan nordisk mytologi och nynazism har Tolkien i sin tur anklagats för att vara rasist: All ondska, som han framställde den, härstammade ju från södern. (Lite samma är det förresten i Game of Thrones, där nordborna framställs som de enda med verklig moralisk resning – utöver den bleka blondinen Daenerys då.) Jag tror för övrigt inte att en serie som Vikings någonsin skulle ha kunnat produceras i Sverige.

Samtidigt tänker jag att dessa definitioner ligger i betraktarens öga; ett samband mellan intresse för nordeuropeiska och fornnordiska sagor och främlingsfientlighet förutsätter ju också att man i sitt intresse för dessa samtidigt nedvärderar sagoskatter från andra delar av världen, vilket de flesta säkert inte gör. Jämför man t ex. nordisk mytologi med grekisk hittar man många likheter; Tor och Zeus har flera gemensamma nämnare, åskgudar som de är, samma sak med Oden och Zeus som båda har sällskap av symbolladdade fåglar; Oden med korpar och Zeus med en örn. Samma med dödsgudarna Hel och Hades (Hel var en dock gudinna). Dödsrikena i båda mytologierna vaktas också av hundar. Och så vidare.

Okej, bara två bilder till:Siegfried the Dragon SlayerSiegfried hugger huvudet av jätten Fafner – vaktare av Nibelungenringen – som förvandlat sig till en eldsprutande drake, Wilhelm Kaulbach, 1848

beowulf-shears-off-the-head-of-grendel-john-henry-frederick-bacon (1)Beowulf hugger huvudet av träskmonstret Grendel, illustration av John Henry Frederick Bacon, 1910

Det klarnade upp och i eftermiddag har jag tagit en långpromenad, cyklat och badat. Igår badade jag också, i hällregnet. Älskar att bada! Och nu är det dags att avsluta dessa nörderier. Hej.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s