Ett stycke jord med mera

Ensam i stugan sedan en dag tillbaka, men jag har sällskap av vår sommarhund; en nioårig smålandsstövare som heter Morris. Han bodde hos oss förra sommaren också. På nätterna sover han på fårskinnet nedanför sängen, snusar med lugna, jämna andetag. Nu ligger han i tornrummet och är rastlös, varje gång en bil passerar på grusvägen utanför springer han till fönstret och tittar ut.

MorrisSäg hej till mister Maurice!

Har jobbat med trädgården hela veckan. Svettats, blivit myggbiten, slagit ihjäl oräkneliga bromsar, fått sand och jord i håret, under naglarna och innanför kläderna, brukat mer myggspray än vad som rekommenderas (fick sprayen i munnen och näsan vid ett tillfälle, fick gurgla en massa vatten). När jag kommit in på kvällarna har jorden i ansiktet fått mig att känna mig krigsmålad.

Området kring bron snart färdigt. Använt drösvis med flinta, en del stora lavklädda stenar från skogen, skiffer, betong och sand. På några ställen har jag planterat fetbladiga stenpartiväxter som klarar den magra jordmånen. Några har jag köpt på handelsträdgård och några har jag hämtat från stranden. Ska bli spännande att se om de vilda växterna klarar sig till nästa år. Från mormors trädgård har jag grävt upp brandgula liljor vars lökar jag planterat längst ena kortväggen.

Mest slit har det dock varit med att jämna ut gräsmattan under betongplattorna, har grävt och grävt och dragit upp rötter, krattat och omfördelat jord. Det är svårt när gräsmattan sluttar, lade ut plattorna och fick sedan korrigera dem en och en med sättsand till någorlunda rätt höjd. Som kantsten har jag använt kantstötta gamla tegelstenar.

Nuvarande projekt är att plantera två vresrosor (mina favoritrosor), vilket visade sig lättare sagt än gjort. Igår när jag grävde upp hålet åt den ena stötte jag på en hjärtformad stenbumling ett par decimeter under marken. Blev besatt av att få upp den (dels eftersom hålet = skadan redan var skedd, och dels eftersom platsen jag valt ut på alla sätt är den ”perfekta”). Grävde allt djupare runtomkring, kämpade med järnspett, låg på spettet, frustade och svor, men det var omöjligt att få loss den. Känner hursomhelst att jag måste segra över stenen. Har svårt för hinder, tänker att det alltid finns ett sätt att kringgå dem, bara man är envis eller listig nog.

Den hjärtformade stenen

Förra torsdagen köpte vi äntligen huset, på banken i Nordmaling (grannkommunen). Informellt har det varit vårt i flera år men nu äger vi det också på papper. På kvällen firade vi med en vulgärt stor flaska champagne och skålade in köpet till House of the rising sun (den enda låt, förutom Hotel California, vi kunde komma på som handlade om ett hus). Detta att champagnen inte tog slut, att vi kunde dricka glas efter glas efter glas, var en härlig känsla. När vi öppnade den skummade den över på golvet och vi enades om att huset därmed var döpt. Sedan började vi skämta om att vi kunde göra vad vi ville med det, måla det svart med upp och nedvända kors på fasaden om vi så ville och så fantiserade vi om vad grannarna i så fall skulle säga. (Naturligtvis skulle vi aldrig måla det svart.)

Torsdag 23 juliTjugotredje juli. Vi drack vår, och Winston Churchills, favoritchampagne.

Med husköpet har jag upplevt en ny slags glädje. Jag går omkring och tänker att varje centimeter av denna plats är min. Varje sten, grässtrå, träd och blomma. Varje golvskiva och pryl. (Olles pappa lät allt lösöre ingå i köpet vilket utöver möbler, husgeråd, verktyg etc innebär att jag är i besittning av några av husets originalinventarier – det har förutom fyra arbetarfamiljer också inhyst en speceriaffär och en modist – och här finns diverse kuriositeter som en trattgrammofon, en hårfön från nittonhundratalets början, en stor samling fossiler, en antik symaskin, en sjömanskista, en ”orientalisk” tetunna med mera, men också en hel del skräp som behöver slängas.) Jag vill strukturera och få grepp om allt – veta vad vi egentligen har i alla lådor, på vinden och i bodarna och sedan placera dem på sina rätta platser. Och så drömmer jag om en museihörna med gamla föremål, samt ett glasskåp för fossilerna där jag också vill placera diverse kranier av djur och kanske någon burk med en groda eller liknande indränkt i formalin. (Som en hommage till Darwin och all världens biologiska museer!)

Ja, jag vill att vårt hus ska vara spännande och excentriskt, men också stilrent och vackert, och jag vill att trädgården ska kännas förtrollad. Men till det krävs mycket arbete.

Jag babblar på. Lyrisk som jag är. Och som det är nu bor jag förstås i Stockholm och om en vecka åker vi hem igen. Hem till vår andra stuga, till jobbet, till vardagslivet. Och jag trivs ju i Stockholm, även om jag varje sommar känner för att vända upp och ned på allt, säga upp mig, flytta hem. Eller inte ”hem” – Umeå är ingen plats jag trivs på (faktum är att jag ibland drömmer mardrömmar om staden, om en massa arga vänstermänniskor som typ korsfäster mig och bombarderar mig med unken couscous och skriker att jag är ond och borde brinna i helvetet) – men hit, där jag ändå inte kan bo under vinterhalvåret.

Jag tänker också att det finns olika sorters frihet. En är att slippa sin hemstad, en annan att bruka en bit jord (det är inte för inte som Levin i Anna Karenina är min favoritkaraktär i litteraturen). Och samtidigt som jag älskar Stockholms avsaknad av personlig historia (min egen), känner jag mig ändå aldrig lika hemma där som i Västerbotten. Och Västerbotten är så mycket mer än Umeå. Kanske är det därför bara bra att jag delar tid mellan båda platserna – även om det får mig att känna mig splittrad. (Å andra sidan, när känner man sig någonsin helt ”hel”?)

Avslutningsvis: vad jag i övrigt gör i min ensamhet; läser Ted Hughes samlade brev, tittar på kostymdramer och äter godis. Nu ska jag hälla upp ett glas vin. Puss.

Trädgårdsprojektet:

Trädgårdsprojektet 3

Trädgårdsprojektet

stensättningTrädgårdsprojektet 2
Grodorna älskar det här stället, igår räknade jag till sju som samtidigt hoppade omkring bland stenarna.

There is a house in Kylören, they call Sofias och Olles…

Idag har jag umgåtts med stenar

Huse

Stenar 2

Stenar 4

Målet: Att skapa ett stycke karg ”kustträdgård” med sand, sten, skiffer- och betongplattor.

Som första steg har jag ägnat fem timmar åt att dels gräva upp gräsmatta och dels plocka sten ur jorden. (En del av stenarna och skiffret hittade jag dock på stranden för några år sedan.) Så sjukt mycket sten! Ett äkta Sisyfosarbete; stenen tar nämligen aldrig slut. Men jag hittade i alla fall mycket flinta från varvstiden och det är välkommet. Har slagits med broms, mygg och myror – många mötte en ond bråd död (en myra klättrade upp under min t-shirt och bet mig i sidan!), samt plundrat tusenfotingars-, maskars och stora genomskinliga spindlars hem (så vitt jag vet omkom ingen). Fy fan. Jag tycker att de är jävligt äckliga, alla dessa ljusskygga underjordiska varelser. Har funnit styrka i mormors ande, denna trädgårdsveteran, som tyckte att det var ”fjaskforen” när jag ojade mig över dylika företeelser de gånger jag hjälpte henne med rabatten, och i det faktum att jag visualiserat mig själv som en trädgårdslandets Rambo, tuff och skoningslös med grepen i hand och nerver av stål.

33711_441764088578_6889807_n

Mormor – hundra gånger tuffare än jag!

Rödvin balkongen

När jag var klar för dagen tog jag ett glas vin på balkongen. Notera det Gudrun Sjödénaktiga glaset – som jag älskar – och den blommiga solstolsdynan från 70-talet. Eftersom jag köper i princip allt second hand tar jag det som bjuds och oftast blir det grejer från just 70-talet. Kanske beror det på att folk är så kåta på grejer från föregående decennier att det inte finns annat kvar. Dynorna hittade jag på en loppis igår för femton kronor styck.

36039_441760138578_5972492_n

Dynorna påminner mig om min barndom, alla hade ju sådana. Här min moster och kusin ca 1985. 

I flera dagar har det varit varmt, vackert och soligt, vi har badat i hamnen och grillat på balkongen och lyssnat på sommarens sedvanliga heavy metal (ikväll bland andra Deep Purple, Accept, Van Halen och Scorpions). Och det är ju precis såhär de ska vara: sommardagarna i stugan. Vi är uppe till tidig morgon, vaknar sent, avnjuter en lång frukost, pysslar med olika projekt under eftermiddagen och latar oss genom kvällen och merparten av natten.

Kolla så rart gitarristen struttar omkring i högklackade skor på scenen, man skulle nästan kunna tro att det var en parodi på något, men det är det inte! Han dog den klassiska rockdöden året därpå i en överdos, 25 år gammal.

Tommy Bolin

Rar typ, som sagt. 

En sista bild, tagen från balkongen, för att riktigt gnugga in hur duktig jag varit idag. Måtte jag ro projektet i land!

balkongen

Stugdagbok, vecka 1

Måndag 6/7

En plats utan tid. Så känns det att vara tillbaka. Husen gamla, byggda under 1800-talets sista- och 1900-talets första decennier. Mellan dem en grusväg. Inga gatlyktor.

Jag har plockat in blombuketter; blåklockor, midsommarblomster, förgätmigej, kärringtand, smörblommor, rödklöver, prästkragar, hundkex. Lupiner. Ett par andra sorter jag inte kan namnet på. Syrenerna blommar. I Stockholm har de blommat ut. Liksom midsommarblomstren.

Svalorna har byggt bo på bron igen. Tre gapande näbbar som sticker fram över kanten. Raggiga bruna huvuden, skarpa pepparkornsögon. De ser ut som stränga farbröder. Högar av bajs nedanför. Har skurat och spolat med vattenslangen.

Det är mygg som fan, bra för fåglarna. Trist för oss. Till och med i solen svärmar myggen, kan inte minnas när det var så illa sist.

Kallt är det också.

Nu regnar det. Balkonggolvet blött och blankt. Ingen grillning ikväll, kanske slänger vi ett par vedklabbar i kaminen istället.

Hittade lite kläder i en kartong att ta med till Stockholm. En brun mockajacka, en röd kavaj, en fin yllehalsduk.

Läst lite i en gulnad pocket, James Ellroys ”L.A Konfidentiellt”. Nu vill jag se om filmen.

Skrivit. Läst igenom gamla texter. En del var bättre än jag minns. Blev arg på mig själv för att jag inte fullföljt berättelserna.

Idag: Ett par sidor dialog som ska strykas ned senare. Dialog är lätt att skriva men sen måste man vaska bland orden. Ett tecken på dålig litteratur: När alla karaktärer pratar likadant.

Druckit en massa kaffe.

Sovit bara för att jag kan.

Bläddrat i sagoböcker; H.C Andersens samlade, illustrationer jag minns som barn.

Onsdag 8/7

Inte läst nyheter på tre dagar. Både läskigt och lustfyllt att stänga ute världen.

Solen lyser genom vita moln, sjutton grader varmt. Sitter i tornrummet. Häromdagen plockade jag platta vita kalkstenar på stranden som jag byggt torn av i ett av fönstren. Vill hitta ben också. Ibland kan man hitta sälben. Barskrapade, vita, vackra.

Pappa igår: ”Jag har beräknat att jag kommer att leva till sjuttioett, därför har jag tagit ut merparten av min pension.” Han berättade att genomsnittsåldern för en skiftarbetare är just sjuttioett. Han har jobbat som skiftarbetare i fyrtio år. ”Lägg till fem havererade förhållanden på det och en kubik sprit.” Han sa att han redan bokat en plats hos Sankte Per, ”med bra utsikt över änglasjön”.

Jag blev ledsen.

Samtidigt är det hans humor. Svart. Det är han som lärt mig att man ska kunna skratta åt allt.

Pappa har pratat om döden så länge jag kan minnas.

/…/

När någon är död glider de undan. De lever kvar i minnet, säger man, och visst gör de det, men efter ett tag känns de mindre och mindre verkliga, alltmer som fiktion. Som en historia man berättar för sig själv; ”det var en gång…”  Fast om man verkligen anstränger sig, då blir de verkliga igen.

Fem år sedan mormor dog nu. Det tog två år innan jag kunde tänka på henne som ”död”.

Hursomhelst en kraftansträngning att inte ”sagofiera”. Hennes fingrar, värkande och krokiga av reumatism. Hur jag masserar dem. Vi sitter bredvid varandra i soffan på hennes veranda och hon säger ”aj, aj,aj”. Ändå är hon glad över att jag masserar dem, ler ett plågat leende. Det är verkligt.

/…/

Torsdag 9/7

Femton grader idag, vit himmel, gräset blött, luften fuktig. Då och då duggregnar det, men fåglarna sjunger i alla fall. Inne i huset är det kallt och jag har ont i axeln. Suttit för mycket. Vi borde göra nåt, sa jag till Olle, ta en biltur, besöka loppisen i Håknäs, vad som helst.

”Imorgon.” Svarar han.

Igår tog vi en långpromenad, smorde in oss med myggmedel, trampade längst vägen, upptäckte en stenhed inne i skogen, gick dit. Kom så småningom ut på en äng som ledde till en bondgård, vi gick runt den, kom tillbaka till vägen.

På kvällen en präktig råbock i trädgården, längst borta vid skogsbrynet. Sedan drack vi vin, åt torsk med vitvinssås, till efterrätt en kladdkaka jag bakat. Hade blandat i kaffe i smeten och det blev inte helt lyckat, fick en bränd biton. Vi såg om Gudfadern I och II.

Idag har jag skrivit igen. Fick användning för saker jag läst om på slutet, olika seriemördare. Sen drabbades jag av tvivel, tänkte att jag inte visste vad jag höll på med. Det var då jag ville att vi skulle göra något, åka iväg en stund.

Senare

Vi åkte till loppisen ändå. Utbud: Glastomtar, porslinsdjur, Harlequinromaner från 70-talet. Köksattiraljer från 80-talet. Ljusstakar i koppar. Lampor med rosa skärmar i krossad sammet. Stora tickande väggklockor. Köpte inget. (Olle köpte ett par rostiga verktyg han nu slipar och putsar i snickarbon.)

Sen; tog en promenad och såg en ekorre svinga sig från tall till tall.

Ikväll såg vi om Gudfadern III.

Fredag 10/7

Tidig kväll. Sitter med en martini i vardagsrummet och lyssnar på Rachmaninov; Prelude in G Minor. När det kommer till klassisk musik gillar jag hitsen. Försökt lyssna på Beethoven nån gång, en längre komposition, det var p.g.a Ted Hughes, ett stycke han skrev om i sina samlade brev, att han älskade det och då ville jag också älska det, men det gjorde jag inte.

Idag: storstädning. Dasset fullt av damm, spindelväv, sorkbajs, spindlar, myror. Nös om och om igen. Il dottore-masken på väggen angripen av fukt, hade börjat flagna. Glaset till den inramade Boschreproduktionen alldeles fläckig. Torkade omsorgsfullt av dem. Sen huset,  övervåningen, dammsugit och skurat, hittat nya oanade sorkgömställen, svor, tänkte ”det är jag och Olle eller de fyrbenta djävlarna”.

En sork i fällan jag ställt i hallen. En stor bur med fallucka, man lägger bröd på den och så ramlar de ner. Den sprang runt runt, klättrade på väggarna, bet i gallret. Tog resolut ner den till hamnen, sänkte buren under vattnet och såg den simma för sitt liv. Men till sist dog den.

Nä, naturligtvis inte. Jag drog upp buren till ytan igen, släppte den fri och såg den kila iväg i skogen.

Djur och döden: En död fågelunge för andra gången i sommar. Likstel bland stenarna utanför dasset med myror i ögonen. För några veckor sen en skatunge som satt och skakade utanför ankhuset, tog upp den och vände den upp och ned och upptäckte att näbben var bruten och blodig och ena ögat trasigt. Samma dilemma som med sorken; döda eller inte? I skatungens fall hade det varit barmhärtigt men som den kämpade för sitt liv i min famn tänkte jag att den kanske hade styrka nog att repa sig. Lade den i ett buskage och några timmar senare var den död. Var deppig resten av dagen.

Att något ena stunden kan leva, andra stunden vara död. Övergången. Jag vill veta var livet tar vägen. Finns det en himmel för alla fåglar som dör?

Söndag 12/7

Frukost. Kaffe och snus.

Samma väder som det varit hela veckan; vit himmel, femton grader i luften. Termometern har inte rört sig över tjugo sen vi kom hit. Som mest 18-19. Myggen svärmar. Benen fulla med bett. Anstränger mig för att inte klia.

Det finns varma somrar och kalla, men jag hade glömt hur kalla de kan vara här i norr. Förra sommaren var ett undantag.

Fler sorkar infångade, bar iväg dem, tröttnade. Har stoppat undan fällan. Det är ingen idé.

Skrev hela dagen igår. Tio nya sidor. Man kastar ur sig ett stycke och så ett stycke till. Funderar över tempo, relevans och trovärdighet. Hur snabbt ska saker utveckla sig? Är informationen som ges nödvändig eller inte?

När jag läste igenom texten idag tyckte jag att mycket haltade, rödmarkerade de delar jag är tveksam till. Måste undvika deleteknappen tills vidare, även om den är lockande.

Senare

Bara våldsfilmer; Gudfaderntrilogin, Maffiabröder, Alpha Dog. Ikväll Tenderness. De två sista mer ambivalenta. Föredrar det; karaktärerna ”vill inte” ta liv men gör det ändå, p.g.a mer eller mindre olyckliga omständigheter. Maffiabröder var platt.

Röjt sly runt gården. Blåjeans, munktröja, myggnät för ansiktet. Du ser ut som en vänsteraktivist, sa Olle. Myggen höll bokstavligen kör i skogen.

Duschade med hinkar på bron och svalorna gjorde ilskna utfall, en av dem var bara någon meter från mig, skrek till och sprang in i hallen med duschkräm över hela kroppen. När de matat ungarna kunde jag gå ut igen och skölja av mig.

I eftermiddag lade jag mig och vilade och när jag vaknade hade jag kommit på nya lösningar på romanen. Skrev en punktlista.

Det lättade upp: Sol på kvällen. Vi kunde äta på balkongen.

Långt informellt möte om vad som behöver göras med huset. Imorgon röja förrådet under trappen, cementera för springor i köket så att sorkarna inte kan ta sig in. På sikt större (stora) projekt: Tilläggsisolera nedervåningen (från insidan), fönstren ett problem – sköra och handblåsta, dragiga, men inte en chans att vi byter ut dem mot moderna aluminiumhistorier. Bygga badrum, fixa trekammarbrunn. Riva ladan och bygga upp den på nytt.

Det blir tydligare för varje dag vad det innebär att ”äga en bit jord”.

Kalla fötter. Kommer vi att fixa det? Inser allvaret när vi pratar femårsplaner, långsiktigt sparande, tilläggslån.

Vi pratar men bestämmer inget. Tal om ”framtiden” ett alibi. Inte ”nu”, ”sen”.

Måndag 13/7

Sol och blå himmel idag.

Besök om några timmar.

Sent igår. Gick i säng tre, somnade vid fyra. Är trött. Överhuvudtaget problem med dygnsrytmen.

Låg i sängen och läste Rimbaud. Han skulle säkert refuserats idag, ansetts för svulstig. Hans brev från Afrika var gripande. Hur han hyrde ”sexton negrer” som bar honom 30 mil genom öknen för att komma till sjukhuset i Zeilah. Han grät dag och natt efter hans ben amputerats. Dog kort därefter.

Sista raderna i sista brevet till systern: ”Så är det, våra liv är ett elände, ett lidande utan slut!” Sedan: ”Hör av dig med nyheter.”

En vecka har gått sen vi kom hit.

Nu ska jag sminka mig.

Trigger warnings

book-burning

Varför ”1984” är en av 1900-talets absolut viktigaste romaner är för att dess innehåll kan appliceras på typ exakt allt. Bränn all skit från gårdagen i ugnarna, revidera historien, sudda ut alla spår! Människor ska ingenting veta, mår bäst av att inget veta. 

Samhällen där invånarna är okunniga är lättstyrda. Samhällen där invånarna har insyn är svårstyrda. Bästa sättet att underminera en demokrati är att ta bort möjligheter till bildning, att aktivt förebygga alla möjligheter till kritiskt tänkande.

”Vi skall lära oss av historien” heter det, men det är förstås omöjligt om vi bränner källorna.

Att akademiker frivilligt förespråkar censur är obegripligt. Som att välja att operera bort sina ögon när man en gång givits perfekt syn. Synförmåga är ett privilegium, tårar må komma på köpet, men det får man fan stå ut med.

Bild: Nazistiskt bokbål, Opernplatz, Berlin 1933 (bilden är fejk, bokbål har aldrig ägt rum)

Om etik och moral, frihet och ansvar

4 juli 2015 bron

Tredje, eller fjärde dagen trettio plus. Sitter på bron och framför mig ligger ankorna i gräset. Solen lyser på min högra sida, på handen, armen, kinden, värmer särskilt örat. Skatorna tjattrar i eken, hoppar runt, river ner ekollon.  Det är absolut vindstilla. Olle är på väg till stan för att köpa en present till sig själv, som han kallar det. En grill, särskilt framtagen för skogsfattiga områden i Afrika, som går på småris och pinnar och vars energi, som den alstrar genom förbränningen av nämnda material, man dessutom kan ladda mobiltelefoner med. Oklart riktigt varför han vill ha den (vi har redan två grillar, nej tre) men det är väl nåt nytt att experimentera med. Olle gillar att pyssla med sånt där.

4 juli 2015 ankorna

Imorgon kör vi de sextio milen upp till Västerbotten och stugan. En del att greja med idag; tvätta ett par maskiner (vi har ingen tvättmaskin där), packa, städa huset så att det inte känns för j-vligt att komma tillbaks igen. Gällande packningen behövs en lista, jag tenderar att glömma saker annars. Några böcker behövs inte eftersom majoriteten av min boksamling finns där och inte här. Sedan hade jag inte tänkt läsa så mycket, mest skriva. Skriva som en maskin som C sms:ade mig igår; ”nu skriver du som en maskin!!!” Uppmaningen fick mig att skriva hela dagen och halva kvällen. Känns fint att inrätta sig i tornrummet igen, det närmaste skrivarlya jag har.

Ett mord. Jag skriver om ett mord och allsköns tvivelaktiga existenser. Men det är inte någon deckare.

Gott och ont, etik och moral. Det är de ämnen jag framförallt intresserar mig för. De, och döden. Döden är inte ”rolig” men den är den stora gåtan. Mysteriet vi alla står inför: Vad innebär det att dö? (Allt vi gör, tänker jag, gör vi med en undermedveten tanke på döden. Döden är den ultimata drivkraften, deadlinen framför andra; innan jag dör vill jag ha uppnått det och det, skaffat det ena och det andra, rest hit och dit, varit så lycklig jag kan, levt meningsfullt. Den hedonistiska tanken att man inte ska ”ångra något på dödsbädden”, i sig absurd, och den narcissistiska önskningen att lämna ett avtryck, ”bli ihågkommen”. Tanken på döden är också själva grundförutsättningen för världens religioner; ”hur ska jag leva för att ha bäst chanser hos Gud?”)

Seneca: ”Du dör inte för att du är sjuk, utan för att du lever.”

Om jag inte var lärare skulle jag kanske blivit moralfilosof.

Ja, jag tänker på döden så gott som varje dag och häromkvällen pratade jag och C om hur vi ville begravas (det var faktiskt inte jag som tog upp ämnet, tror jag i alla fall…) C vill kremeras. Jag vill läggas i jorden.

”Med kremering går processen mot intet alldeles för fort.” Sa jag. ”Jag vill lämna något kvar, även om det innebär att maskar äter min kropp. På nåt sätt känns det jätteviktigt att mina benknotor finns kvar. Min skalle.”

C började skratta. ”Klart dödskallen är viktigt för dig! Du är ju black metal!”

Hon skrattade länge och gott, sa att jag väl skulle föredra att sova i en likkista på nätterna. Det vill jag verkligen inte! Försäkrade jag. Och så mycket black metal är jag inte. Det händer ju att jag klär mig i blommigt.

Andra saker vi diskuterade: Politik. C är supervänster (ja, man kan förstås lägga in allt möjligt i denna definition). ”Nu ska vi inte prata jämställdhet och sånt”, sa jag, ”för då blir vi bara ovänner”. Men naturligtvis diskuterade vi det ändå och hon pratade förtryckarstrukturer och jag ojämlikhet på sak- och individnivå. Det slutade med att vi båda tyckte den andre var dum och onyanserad; jag tyckte C var osaklig och C tyckte jag var enögd. Man måste se helheten, sa hon, man måste bryta ner helheten i småbitar sa jag.

Hursomhelst har jag tänkt på politisk oenighet sedan dess. Den ilska den ofta är förenad med. (Jag och C slöt snabbt fred, vänner som vi är.) Sen var det ju den där putslustiga krönikan häromdagen i Aftonbladet om att högeråsikter kan vara tecken på sinnessjukdom, nån på Facebook som delade den och skrev ”intressant, men det visste man ju redan!” och folk som höll med. Ett annat inlägg på FB: ”Män står bakom all ondska i världen!” En massa beröm för detta, hjärtan, smileys, allmän pepp. Klart man (jag) blir provocerad. Samtidigt är det likadant från höger, raljans kring ”snyltarvänstern som lever i det blå och vars hela idépaket kan sammanfattas som låt andra betala”, om Fi:are som vill döpa flickor till Peter och pojkar till Karin, om Miljöpartister som vill nedrusta försvaret till förmån för fjantiga samtal. Och Romson som inte vet var Auschwitz ligger. Jag tror att det är just gottandet jag har svårt för: Nu gör fienden (som saknar hjärnceller) minsann bort sig hopp tralalala! Bakom indignationen en uppenbar skadeglädje. Lika framträdande hos bägge blocken. Det blir svårt att sympatisera med någon av dem.

En av de grejer jag blir mest provocerad av är när människor är förutsägbara och beter sig stereotypt. Slagordsfeminister som avfärdar hela den manliga delen av befolkningen som ett konspiratoriskt ”patriarkat” och pösiga högerliberaler som med ett självgott – och tämligen ironiskt – flin kallar fri konkurrens ”en vinst för samhället”. Och nu känner jag för att gå in lite på, ”problematisera” som det så fint heter, det liberala tankegodset. Jag ser mig främst som liberal (ett naturligt led av att jag är utpräglat individualistisk till min natur) men inte som liberal i ordets klassiska bemärkelse. Lite gråsosse är jag allt också.

Hursom; jag tilltalas av liberalismens frihetsbegrepp som man skulle kunna sammanfatta som ”individ före kollektiv” och strävan efter handlingsutrymme; att var och en måste ges möjlighet att, under eget ansvar, göra det som ligger i dennes eget intresse. Däremot är jag inte lika förtjust i idén om en oreglerad marknad, och jag tycker att det alltför lättvindigt sätts likhetstecken mellan dessa två. När det kommer till allmänna resurser reserverar jag mig för en alltför impulsiv praktik av det senare; fri konkurrens (som bland annat leder till att vi slutar nyttja landets egna resurser – t ex. råvaror – för att de är dyrare än de som importeras och hur importen i sin tur påverkar arbetsmarknad och klimat osv), fokus på personlig vinning (t ex. genom sänkta skatter) och slarvig utförsäljning av välfärden (där målet för de ansvariga politikerna inte är att göra landet bättre utan att få tillfälligt klirr i statskassan, och sen berömma sig för att vara ”goda ekonomer”). Vissa aktörer behöver granskas noggrant innan de ges fria tyglar, framförallt inom vård och skola där vinstdrivande företag, vars huvudsyfte är snabb utdelning till aktieägare, orsakat mycket skada. (Minimilöner, övermäktig arbetsbörda, frånvaro av vikarier, samt inom skolan; avsaknad av relevant undervisningsmaterial, för att inte tala om skolbibliotek, oseriösa huvudmän och i princip obefintligt intresse för pedagogiska frågor och långsiktigt utvecklingsarbete, som betraktas som sekundär eftersom skolan ändå kommer att säljas vidare på sikt, det har varit min vardag). Det är obehagligt när ekonomisk vinst går före ansvar av etisk- och moralisk karaktär. Personlig vinning bör aldrig sättas före t ex. anställningsvillkor (anställda inte är bankomater man kan tömma alltefter behov). Moralfilosofen har talat!

Däremot välkomnar jag ett samhälle som uppmuntrar människor till självständighet och företagsamhet – som inte enbart behöver betyda detsamma som entreprenörskap och ”personlig marknadsföring” (även om jag inte är överdrivet mycket emot detta) – och som ställer högre krav på den enskilda individen. Särskilt vill jag se en större kontroll över socialbidragen, därför att det finns alltför många som inte kvalificerar sig för att nyttja dem. (Jag känner fullt arbetsföra människor som gått på socialbidrag i decennier och jag förstår inte hur det är möjligt. Dessa är dessutom fullt belåtna med sin situation – de har ju massor av fritid – och hyser därtill utpräglade vänstersympatier; klart samhället ska försörja alla som ”har det svårt” och de som inte tycker det är empatistörda fascister.)

Hårdare regler kring bidragssystemet skulle innebära att betydande skatteintäkter kunde frigöras till viktigare verksamhetsområden. Den offermentalitet det röda blocket gärna odlar, detta att folk på olika sätt skulle vara ”för svaga” för att ställas inför krav, är destruktiv. Och vänsterns fokus på gränslösa bidrag är både ohållbar och provocerande. Att man inte heller kan se sambandet mellan bidragstagande och skapandet av klyftor, fientlighet och utanförskap är också märkligt. Främlingsfientlighet parat med SD:s framgångar, som idag lyfts fram som dominerande problem, beror t ex. i hög grad på att skattebetalare inte tycker att det ställs tillräckligt höga krav på de invandrare som ges bidrag; ”där sitter de och latar sig och lever på våra pengar medan vi minsann får slita hela dagarna och vad får vi tillbaka?” Som den politiska agendan ser ut idag (Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-tal var signifikativt och nu har vi även Löfvens tämligen svårtolkade ”utvecklingsmoral”-tal) uppmuntras de som redan arbetar att arbeta ännu hårdare och belöningen förväntas bestå i altruistisk glädje över att göra rätt och gott. Det är en vacker tanke, som jag inte är främmande för, men som jag tyvärr inte tror är det stora flertalets främsta drivkraft. Särskilt inte när det samtidigt råder allt större problem på andra fronter; t ex. bristande satsningar på den så omhuldade treenigheten vård, skola och omsorg.

Uppfostrad inom arbetarklassen som jag är tycker jag att det viktigt att göra rätt för sig, att ”dra sitt strå till stacken”, att arbeta. Jag tror på personligt ansvar och fasta rutiner. Alla som inte är svårt sjuka bör aktivt bidra till samhället. Lider man t ex. av psykisk ohälsa ger rutiner bättre förutsättningar för återhämtning än fleråriga sjukskrivningar. Som en människa med erfarenhet av mångårig depression vet jag att det gör mig bättre att gå till arbetet än att ligga hemma och vältra mig i ångest, därför att arbetet flyttar mitt fokus till saker utanför mig själv och därmed fungerar som en befriare. Som 1600-tals filosofen Pascal uttryckte det: ”Ingenting är så svårt för en människa att uthärda som ett liv utan uppgifter och mål.” Människor mår överhuvudtaget inte bra av att passiviseras. Samtidigt behöver dessa människor – och då syftar jag på alla arbetsföra människor som går på bidrag – i högre utsträckning än idag göras medvetna om att deras liv främst är deras eget ansvar. Statens uppgift är inte att agera förmyndare eller curlingförälder. Ett annat problem, som är förenat med ovanstående, är (den politiskt färgade) tendensen att dela in människor i grupper och göra undantag för vissa, att konsekvent skilja på t ex. svenskar och invandrare, på män och kvinnor, och anse att dessa grupper ska behandlas olika. Det är ett sätt att motarbeta den jämlikhet man samtidigt säger sig vara besjälad av. Själv blir jag mycket irriterad när någon försöker påtvinga mig dessa dikotomier därför att de – jo, faktiskt – befäster hierarkier snarare än motarbetar dem.

Samtidigt är delaktighet förstås svårt på en arbetsmarknad som kräver hög utbildning och där det inte finns tillräckligt med jobb för de som saknar detta. Ett städbolag kan idag få flera hundra ansökningar per plats (vilket ironiskt nog innebär att jag, om jag skulle vilja ”byta ner mig”, skulle ha betydligt svårare att få jobb som städare än som lärare). De utan gymnasieutbildning sorteras ofta bort, de som stavar illa likaså, liksom de med svåruttalade namn. Exemplet Emre, jobbets städare, som berättade för mig att han sökt massor av vårdjobb utan att kallas till en enda intervju. Han skulle varit en bra vårdare, han var mjuk och empatisk. Och hur han sedan fick sparken från städjobbet när min arbetsplats – i den fria konkurrensens namn – valde att byta till ett förmånligare kontrakt med en konkurrerande firma. Vi har haft tre olika städfirmor under de tre år jag arbetat där och lika många städare. De senaste åtta åren har jag heller aldrig jobbat på en arbetsplats där städarna varit annat än invandrare. Invandrarna är, som det numer blivit fastställt, den nya underklassen. Och samtidigt har dessa städare varit så väldigt tacksamma över att överhuvudtaget ha ett jobb. Det är lätt att tänka sig hur usla löner de måste ha gått med på för att inte bli bortvalda för någon som lagt sig ännu längre.

Det sätter saker i perspektiv.

Som jag sa till C vill jag att problem, som dessa, ska lösas på saknivå. Tal om strukturer missar målet. Varje problemområde behöver en handlingsplan och istället för ideologi ska man prata realitet, omsätta saker i praktik även om lösningarna inte alltid är ultimata. Kanske får man i samband med detta acceptera att ett samhälle utan klassklyftor är en utopi, lägga de vackra idealen åt sidan och kompromissa. Som lärare, och med tanke på hur samhället ser ut idag, sätter jag däremot mycket hopp till vårt utbildningssystem. Skolan är till för alla och den erbjuder utbildningar efter individens skilda förutsättningar och oavsett bakgrund.  Och det är ett mycket bra sätt att arbeta mot jämställdhet.

Tja. Det där blev ju en lång utläggning. Var jag egentligen står politiskt vete fan. I sommar har jag gett mig själv löftet att skita i politiken och skita i att läsa tidningar. Tur att det är dålig internetmottagning på stugan.

Semester etc

Jag gick på semester idag och åkte och köpte en fläkt. Som jag monterat ihop själv med en stjärnskruvmejsel (känner mig otroligt duktig när jag brukat verktyg, för någon vecka sedan skruvade jag ihop ett skrivbord med en insexnyckel, som jag sedan kallade myggnyckel för Olle; ”det var nåt med insekt”.)

Det är jättevarmt ute och på balkongen var det säkert femtio grader, den vetter rakt mot söder, när jag kom hem, men nu – med fläkten – har den nästan blivit kall. Har därför svept en sjal om axlarna. (”Svepa en sjal...” jag är medveten om när jag väljer uttryck som inte är mina egna.)

Försökte nyss läsa DN. Idag; ännu en artikel om varför SD (läs: rasism) är sämst; ”Vi måste alla bombarderas av goda, välunderbyggda insikter om sådant som inte hör till vår egen verksamhetssfär” skriver Sven Erik Liedman apropå tiggeri, migranter, invandring och ogin inställning till densamma, och visst är det önskvärt att fakta med tillhörande analys ska vara ”väl underbyggd”, men att denna, utöver detta, ska paketeras som källa till ”goda insikter”… skaver. Och ordvalet ”bombarderad”… jag som trodde belägring var ett hot mot demokratin.

Liedmans text får mig att tänka på prästerskapet som förhörde bönderna på Luthers lilla katekes. Satte man inte denna i händerna på dem kunde de ju – oberäkneliga dumskallar som de var – plocka fram högafflarna.

DN har för övrigt blivit så politiserad, och skvallrig och banal. Konstiga grejer på förstasidan; Magnus Härenstams begravning med Konungen och Drottningen i svart, en kvinna som får hjälp på Facebook efter minnesförlust, en arbetsplats där man börjat jogga tillsammans under arbetstid. Sånt hör väl hemma i kvällstidningarna? Fast Härenstam var förstås folkkär.

Vad krävs för att bli folkkär? Kommer Victoria och Daniel gå på Måns Zelmerlövs begravning?

Klart de kommer.

Kommer de att gå på… låt säga… Stig Larssons begravning?

Troligen inte (om han inte blir snuttifierad på gamla dar).

Begravningar som blir mediejippon.

Vad krävs för att en begravning ska hamna på en tidnings förstasida?

Vad definierar en extra hyllningsbar medborgare?

En som alltid ler med perfekt blekta tänder, är glättig och glad, aldrig säger något oförargligt. Som är trevlig och som ser till att synas. (Och som inte alltför ful ty då gör man sig inte bra i rutan.)

Också denne behöver kanske en katekes?

Snart ska jag dricka bubbel. Bestheim, har börjat köpa det sedan jag insåg att jag drack skumpa för 1500 i månaden.

Fåglarna tjattrar, en geting flyger förbi tangentbordet, barn skrattar i nån trädgård längre bort. Det avlägsna bullret från en motorcykel. Ett flygplan som plöjer himlen.

Nu kommer Olle med glasen. Jag har semester! Dags att fira.