Brev till mig själv

Tillbaka i Stockholm sedan två veckor. Stugan kändes liten när vi kom tillbaka men nu har jag vant mig. Har börjat jobba igen, först utan någon större entusiasm, men sedan eleverna kom tillbaka känns det bättre. Har blivit mentor, det som förr hette klassföreståndare, till en av de nya årskurs 1:orna och de är så rara i sin nervositet. ”Jag vågar inte gå ut i matsalen där alla 2:or och 3:or sitter!” Kved en tjej till mig när vi skulle äta lunch i fredags och så fick jag följa med henne när hon hämtade mat. Medan vi tog för oss av laxwrapsen och pastasalladen försökte jag betrakta de omgivande eleverna med sextonårig blick och visst, nog fanns det några där som säkert kunde uppfattas som en smula läskiga. Inte som i ondskefulla, men som i snygga och självsäkra eller som i kaxiga och originella. Sedan tänkte jag på hur jag själv tänkte när jag gick i 1:an; att treorna var ”så vuxna” och att jag i deras ögon säkert framstod som en obetydlig liten skit, om de nu lade märke till mig överhuvudtaget.

Som en del av introduktionen med 1:orna har vi haft olika ”lära känna varandra”-övningar med mera (bland annat har de fått måla av varandra med mina gamla akvarellfärger och i samband med detta var det någon som ropade att de ju skulle bli bagare, inte konstnärer!). En annan uppgift, som gjordes enskilt, bestod i att de skulle skriva ett brev till sig själva som de skulle få öppna om tre år, på studentdagen. Var befann de sig i nuläget och vad hade de för förväntningar på gymnasietiden? Och hur trodde de att de skulle känna den sista och avslutande skoldagen när en epok av deras liv, tolv år i skolan, kommit till sitt slut? Jag bad dem också skriva hur de trodde att deras liv skulle se ut tio år från nu.

När de lämnade in sina noga igenklistrade brev med sina namn på tänkte jag att jag kanske också skulle bryta upp och göra något annat där i juni 2018. Då kommer jag ha jobbat som lärare i åtta år och vara 35 år gammal och kanske vore det då trevligt med en paus, ett års tjänstledigt och en möjlighet att fundera över hur jag vill leva, och vad jag vill göra, åren efter det. Inte för att jag ogillar mitt jobb – det gör jag inte – utan för att det också finns andra saker i livet som är viktiga. Samtidigt är det väl typiskt, åtminstone typiskt för min generation, detta att ”göra rätt för sig” kommer efter ”självförverkligande”. Det senare har blivit en tankefigur så djupt rotad i samtidens medvetande att den är svår att negligera (och som jag inte heller vill negligera).

Som tonåring och som ”ung vuxen” är drömmar och mål lättillgängliga aktiviteter, dels eftersom man inte är överdrivet realistisk – hur skulle man kunna vara det innan man upplevt verklighetens alla små tarvliga hinder? – och dels eftersom allt ju faktiskt också ”är” möjligt innan man gjort några avgörande val. Innan man valt partner, genomfört en utbildning, rotat sig på en viss ort, kanske fått fast arbete, skaffat barn, köpt en bostad, dragit på sig utgifter, skulder och amorteringar etc. är man ännu relativt fri. Att denna frihet i de allra flesta fall sedan resulterar i det senare är en annan sak.

Man kanske också upptäcker, som i mitt och mina vänners fall, att det i längden är utmattande att resa jorden runt eller försöka upprätthålla valfritt konstnärskap och att tillfälliga låglönejobb – som ska finansiera detta – till sist blir deprimerande. Kanske upptäcker man också att de spridda kurser man läst på universitetet ”bara för att det är kul” inte kommer att leda någon vart om man inte tar sig i kragen och knyter ihop dem till någon slags examen och att valfriheten inte längre är självklar när CSN-kvoten börjar ta slut.

Det är svårt att leva stort och fritt hur länge som helst. Inte heller är det lika roligt när ens medrevolutionärer en efter en droppar av från frihetskampen, stadgar sig och försvinner in i konventionerna. Det är ångestfyllt att vara den enda som står kvar. Samtidigt, och det är det jag tänker på nu, är inte heller anpassningen självklar i längden. Kanske fortsätter revolutionshjärtat trots allt slå, även efter man fogat sig.  Även när man blivit äldre och kan kalla sig vuxen.

Jag har tre väninnor som är bra exempel på detta. Min ena vän tog liksom jag lärarexamen (efter att i likhet med mig sista minuten-sytt ihop sina fria kurser med avslutande 90 poäng pedagogik), jobbade som lärare något år och tröttnade sedan och bröt upp på nytt för att – utan CSN-understöd – ta en master i idéhistoria. Vid 39 års ålder satsar hon nu på att bli doktorand. Min andra vän, jämnårig med mig, bodde tolv år i London och utbildade sig till textildesigner på St Martins men flyttade innan jul plötsligt hem till Umeå igen där hon nu i väntan på nya planer försörjer sig som personlig assistent. Min tredje vän utbildade sig till museolog, fick inga jobb, och omskolar sig nu i en ålder av 37 till sjuksköterska. Alla tre har på fritiden ägnat sig och ägnar sig fortfarande åt diverse konstnärskap; måleri, musik, fotografi och skrivande.

Dessa vänner är mina förebilder. När M bröt upp från London kände jag mig full av beundran, inte för att hennes nya situation framstår som mer tillfredsställande, utan för att hon var sann mot sig själv och för att hon vågade. Samma sak med C som gick tillbaka till skolbänken. De har båda gjort något radikalt, något jag själv önskar att jag vågade göra, nämligen att i vuxen ålder våga steget mot något nytt. Det är modigt.

Själv är jag trygghetsnarkoman och får ångest av förändringar. En flytt, också bara från en lägenhet till en annan, blir en smärre kris. Att byta jobb är ännu värre, för att inte tala om att vara arbetslös (jag har aldrig varit arbetslös mer än några veckor i sträck, om man inte räknar halvåret då jag kraschlandade i Umeå efter Biskops-arnö; då jag flyttade hem till mamma igen och hasade runt som ett apatiskt spöke i några månader). Jag kan inte tänka mig att bryta upp utan en genomtänkt plan och en ekonomisk buffert. Men jag tänker att jag har tid till det nu; både att planera och spara. Och i juni 2018 bör jag således vara redo att skriva ett nytt kapitel i mitt liv.

Så; detta blir således mitt brev till mig själv, med mina drömmar och mål. Premisserna är inte radikala och självklart är de formulerade i en lyxig välfärdskontext, men ändå. Om tre år för vi se om det blev som jag tänkt eller om jag kommer straffas för mitt högmod.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s