Prövar lite nya formuleringar

Uttryck som missbrukats i (sociala) medier på sistone:

”Nyttig idiot”. Så många som är idiotiskt nyttiga för tillfället, tydligen.

”Brun politik”. För inte så länge sedan välte någon en hink bajs över samtiden.

”Springer X:s ärenden”. Får mig av någon anledning att tänka på när barnen i Bullerbyn skulle gå och handla och glömde det mesta på inköpslistan.

”X växer”. (Har bestämt mig för att inte nämna partinamnet här mer ty jag är så hjärtinnerligt trött på det.)

”Stöveltrampen hörs åter” (över Europa).

”Stöd kampen” och ”ta ställning” – för det ena eller det andra.

”Stigmatiserad.”

”Solidaritet.”

”Feministisk.”

”Rasist”. (Of course.)

På väg ut: ”Fiskar i grumliga vatten” (har blivit ersatt av ”brun”).

Jag funderar om det går att uppfinna nya formuleringar, inte som i ett Orwellskt nyspråk, utan bara för att variera meningsbyggnaden lite. Gör ett försök:

”Duglig dåre” alternativt ”effektiv knasboll”.

”Pepparkaksfärgad statsverksamhet” alternativt ”chokladlik taktik”.

”Rusa X:s bestyr” alternativt ”löpa X:s angelägenheter”.

”X sväller” alternativt ”X utvidgar sig”.

”Kängmarschen återvänder”.

”Stärka envigen” alternativt ”befrämja dusten”.

”Greppa positionen” alternativt ”hålla formeringen”.

”Blödande.”

”Kamratanda”.

”Kvinnoskapsivrig” alternativt ”kvinnokämparanda”.

”Arthatare” alternativt ”härkomstförtryckare”.

Avslutningsvis: ”Pimpla i dyig vätska.”

Vill nu genast se dessa formuleringar tas i bruk för ett mer mångfasetterat ordskifte i svedalas meningsatmosfär.

Skolan och lärarna

Jan_Steen_school_class_with_a_sleeping_schoolmaster,_1672 (1)

Godmorgon,

jag har femtiofem skrivuppgifter att rätta idag (nej, jag kommer inte att hinna med alla) och helst ska jag planera onsdagens svenska 1-lektioner också. Det är åter min ”lediga dag” men det gör inget för vi som jobbar inom skolan är så dedikerade och fyllda av glädje över att forma morgondagens medborgare att vi inte bryr oss om vår fritid. Och det borde alla nyexade lärare veta, att platsannonsernas efterlysning av ”ett brinnande engagemang” i själva verket betyder ”villig att utföra massor av övertidsarbete”:

Vi söker Dig, positiva, empatiska, tålmodiga, kreativa lärare med ett brinnande engagemang för klassrumsverksamheten och pedagogiska frågor, som sätter elevens lärande i första rummet och som inte räds utmaningar. Du är både självständig ledartyp och lagspelare som älskar kompromisser och du är alltid öppen för timmar av fortbildning som vänder upp och ner på allt du trodde fungerade för Just Dig. Ämnesintegrerad undervisning är en självklarhet, liksom administrativt arbete och du älskar att fylla i matriser. Utöver detta utgår du från ett formativt bedömningssätt och känner tacksamhet över de digitala läroverktyg som befriar eleverna från att någonsin hålla en riktig bok i sin hand. 

På riktigt konstigt att inga utbildar sig till lärare längre. Jag menar; fem års universitetsstudier för att sedan jobba häcken av sig till medelmåttig lön, varför skulle man inte vilja det? Dock: vi som verkligen ville det är så jävla bra eftersom vi står ut – vecka efter vecka, år efter år – utan att klappa ihop, och dessutom med vår humor i behåll.

Lärare, om ni inte redan visste det, och ja, jag är partisk, är bland de bästa människor som finns. Efter flera års ickevetenskapliga studier i ämnet kan jag med säkerhet hävda att vi, med vår värme och generositet, har säkrat oss en plats i himlen efter döden och vi kommer att tilldelas inte bara sjuttio jungfrur (som vi genast kommer fostra till självständiga kvinnor med feministisk glöd) utan också femton virila älskare och hundratio glada betjänter som skämmer bort oss dag som natt.

På allvar: Vi är BRA och jag är stolt över oss och jag är stolt över mig själv för att jag gör det jag gör. För att jag både bildligt och bokstavligt står upp hela dagarna, befinner mig i ett klassrum tjugoen timmar i veckan, för att jag lyckas behålla (och emellanåt fejka) min entusiasm och för att jag – genom noggranna förberedelser – alltid vet vad jag talar om. Och för att jag utöver detta skriver utförlig respons på varenda uppgift jag får in och det tar fucking mängder av tid.

MEN: Det finns dagar då jag undrar vad fan jag håller på med. Då jag stiger upp på morgonen och tänker att jag verkligen, verkligen, verkligen inte orkar idag och vad är det egentligen värt? varför drivs jag av den här masochistiska idén att jag måste ge bort så mycket av mig själv? då jag längtar efter ett jobb där man bara kan sitta tyst framför en dator utan att bli störd. Där man slipper prata och känna sig bedömd. Helst ett jobb där man inte ens behöver lämna huset utan kan stanna kvar i sängen i en pösig t-shirt och bara vara. Särskilt illa är det de dagar jag mår dåligt, och det händer att jag mår dåligt. Går in i mindre depressioner, och under sådana perioder får jag panikattacker i klassrummet, står framför tavlan och känner yrseln och kallsvetten komma, ser mig själv utifrån, drabbas av overklighetskänslor och vill bara fly. Samtidigt som jag förstås står kvar och låtsas att allt är som vanligt och på något märkligt sätt också lyckas med det, hör mig själv fortsätta prata med tillkämpat lugn.

Dessa stunder är fruktansvärda.

Och nu tänkte jag tala allvar:

I en artikel häromåret presenterades en undersökning från Lärarförbundet som visade att allt fler lärare under fyrtio inte kunde tänka sig att jobba som lärare till pensionen och att hela 45 procent hävdade att de tänkte byta jobb. Min bästa vän C är en av dessa. När vi åt middag förra veckan sa hon att hon fick ångestrysningar av blotta tanken på att befinna sig i ett klassrum igen. Nu har hon förvisso en exceptionell erfarenhet bakom sig som lärare på ett högstadium i Biskopsgården, Göteborg, där en före detta elev blev ihjälskjuten på skolgården hennes första arbetsvecka, där eleverna högg knivar i uppehållsrummets soffa och där fönstren till lärarrummen var gallerförsedda – tro det eller ej – för att förhindra stölder. I klassrummen var det ofta kaos och efter en månad hade C förvandlats till ett nervvrak och tvingades sjukskriva sig resten av terminen. (Skolans rektor hade ett förflutet inom kriminalvården, som om erfarenhet av yrkeskriminella var vad som krävdes för att hantera denna tjänst.)

(Om det gick några svenska barn på denna skola? En eller två, enligt C. De svenska föräldrarna hade väl whiteflightat iväg med sina ungar till någon annan – finare – skola och plats.) Nästa termin började C jobba på en skola i ett lugnare område med betydligt skötsammare elever och trivdes bättre men slutade vid sommarlovet för att flytta till Stockholm. Sedan drabbades hon av någon slags posttraumatisk skolfobi och satte inte sin fot i skolan på ett år. Nu i sommar har hon dock jobbat på ett webbkomvux och säger att det är det enda hon kan tänka sig om hon ska fortsätta med yrket – att slippa befinna sig i ett klassrum igen. Men det är få lärare som lyckas med det; att behålla jobbet utan klassrummet alltså.

Jag är mycket intresserad av lärares erfarenheter, särskilt av de lärares som jobbar i tuffare skolor än min egen, och söker ibland efter lärarberättelser på nätet utan att hitta så mycket. Det står inte mycket om det i tidningarna och det ges inte ut några forskningsrapporter eller reportageböcker (vad jag vet) om vilka utmaningar de möter. (Däremot finns det många avhandlingar om skolans utveckling över tid ur ett teoretiskt-didaktiskt perspektiv, genomgångar av olika bedömningssätt och betygssystem och bla bla som är helt betydelselösa som handböcker för lärare ”i tjänst”.)

Om jag var forskare i pedagogik skulle jag istället ägna mig åt jämförande studier av lärarnas faktiska utmaningar – och framförallt erfarenheter – på skola och plats. För oavsett vad som sägs i platsannonserna – detta med att man ska vara ”en lagspelare” – är en lärare till syvende och sist ensam. Utelämnad till eleverna och sin egen förmåga, och som det ser ut idag, med allmän lärarbrist, och ännu större brist på specialpedagoger och lärare i svenska som andraspråk, med det fria skolvalet som genererar utanförskap genom allt hårdare rankning av A-skolor och B-skolor och, varför inte, skolor med röd varningsflagg, vill jag gärna veta hur det står till med de enskilda lärarna. Särskilt med de, som sagt, som jobbar i utanförskapsområden, men inte endast: De flesta lärares erfarenheter är intressanta.

För att gå vidare: Alltfler lärare blir sjukskrivna. I denna artikel (publicerad 5/6 – 2015) kan man läsa om den senaste statistiken från Försäkringskassan: ”I år har 13 procent fler gymnasielärare sjukskrivit sig på grund av psykiska diagnoser än förra året, och under en femårsperiod är ökningen 87 procent. I grundskolan har sjukskrivningarna ökat med 57 procent under fem år.”

I artikeln nämns också att ”risken att bli utbränd eller drabbas av depression är större för lärare än sammantaget för alla yrken.”

Men om det är såhär det ser ut, varför är det då så tyst? Varför går inte fler lärare ut i media, larmar, säger ifrån, strejkar, arrangerar protestmarscher, ställer krav på politikerna?

Jag kan tänka mig framförallt tre förklaringar till rådande tystnad:

För det första är inte lärare sådana som klagar. Lojaliteten med den egna arbetsplatsen är mycket stark; man vill varken sätta dit sin chef – som jobbar lika hårt – eller gå bakom ryggen på kollegorna. Man agerar inte på egen hand utan genom överenskommelse med övrig personal (här kommer lagspelarandan in). Att ta ett så radikalt beslut som att skriva en debattartikel eller ställa upp på en intervju utan att först ha avhandlat det på arbetsplatsmötet med följande omröstning är fullständigt otänkbart. Ett svek.

För det andra har man elevernas bästa för ögonen; eleverna kommer alltid först. Den lärare som inte anser detta har ingen framtid inom yrket. Och går man i negativa ordalag ut med namnet på sin skola antyder man i samma veva – indirekt och oavsiktligt – att det också skulle vara fel på dess elever. Man brännmärker dem. Det vill man inte göra.

För det tredje tar man hänsyn till rådande marknad. Eftersom skolor idag konkurrerar om elever krävs att fasaden upprätthålls. Ens skola ska framstå som bra. Annars lockar man inte elever och om elevunderlaget sviktar blir det nedskärningar av tjänster och man själv eller ens kollegor kan i värsta fall förlora sina jobb. Det händer också – relativt ofta nuförtiden – att skolor helt tvingas lägga ner sina verksamheter. Själv har jag jobbat på två skolor som drabbats av detta; Örnsköldsvik Praktiska Gymnasium och Umeå Praktiska Gymnasium. Även min nuvarande skola, tidigare JB-Gymnasiet, drabbades när JB Education försatte sig i konkurs. Som lärare vill man helt enkelt inte skita där man äter; ”skolan och kapitalet sitter i samma båt”.

jm1NY

VD:n för JB-koncernen lade ut denna bild på FB samma dag som han försatt trettio skolor i konkurs. En pinsamhet som lär flåsa honom i nacken under många år framöver.

Utvikning: Min tidigare arbetsgivare Academedia förbereder nu utförsäljning för det är ju det man gör efter fem år. Uppgifter från DN: ”Academedias totala omsättning för verksamhetsåret 2013/14 var 6,4 miljarder och nettoresultatet var 212,7 miljoner.” Samma företag som när jag jobbade där erbjöd mig en lön på 21 000 kronor i månaden ”för mer har vi inte råd med”. Samma arbetsplats sparkade sedan hälften av sina anställda – 250 personer –  p.g.a uteblivna vinster. Jag har heller aldrig jobbat så mycket obetald övertid – jobbade t.o.m på julafton – som för denna skitkoncern.

Det är hårresande att man fortsätter låta riskkapitalister driva skolor i det här landet. Å andra sidan är det bekvämt; staten får ju mindre att bekymra sig för när någon annan gör jobbet.

Men om riskkapitalister och fria skolval kan jag skriva mer om i ett annat inlägg. Om jag orkar.

För att sammanfatta det hela: lärare är plikttrogna, lojala mot sina arbetsgivare och kollegor, väldigt, väldigt måna om sina elever och dessutom rädda om sitt eget skinn. Med andra ord är det mycket svårt för dem att tala öppet om sin arbetssituation och det är därför lärares svårigheter i princip uteslutande figurerar i anonym statistik.

Anonym statistik brukar dessvärre inte få något större genomslag. Särskilt inte i media där man älskar (integritetskränkande) snyfthistorier. En bild på en gråtande lärare som sitter på psyket efter att ha drabbats av stresspsykos skulle därför få större genomslag än tio sifferbaserade rapporter. Eller nej, kanske inte: Lärare tas ju tyvärr sällan på riktigt allvar, tvärtom älskar man att misstänkliggöra dem: De kan- och borde alltid göra mer och om de hävdar motsatsen är de reaktionära egoister. 

Exempel på vad de/vi lata jävlar borde göra utöver att 1. hjälpa eleverna att nå kunskapsmålen och gå ut med godkända betyg, 2.ansvara för att de överhuvudtaget kommer till skolan – jo, det gör vi – och 3. förhindra mobbing på plats: Lyfta Pisaresultatet, rädda eleverna från evt. nätmobbing de utsätts för på fritiden, fixa integrationsproblemen, göra läxorna åt föräldrarna, hålla koll på ungarnas svindyra mobiltelefoner och packa deras skolväskor när dagen är slut. (Det senare skedde när jag jobbade på mellanstadiet, en kollega skällde ut mig för att jag inte gjorde det; inte stoppade läxorna i elevernas ryggsäckar. Och på föräldramötet jag hade förra veckan ville en förälder att skolan skulle göras ersättningsskyldig om hans dotters mobiltelefon blev stulen under skoltid, varpå jag påminde honom om att det finns något som heter eget ansvar, och hemförsäkring.)

Men för att ta vid där jag började: Jag är stolt över mitt jobb och tycker om att utöva det. Och jag är, åtminstone i dagsläget, förskonad från många av de problem jag adresserat här. På just min arbetsplats är det tack och lov bra. (Och om det inte vore det skulle jag ändå inte knysta ett pip.) Det är också viktigt att alla som inte jobbar inom skolans värld förstår att lärare verkligen gör sitt bästa och att vi ofta – så gott som samtliga – befinner oss strax över gränsen för vad vi faktiskt förmår. Och det är ingen klyscha: Vi sätter verkligen alltid eleverna i första rummet.

Nu ska jag ta och skita i de där skrivuppgifterna. Det är trots allt min lediga dag.

Högst upp: Jan Steen: School class with a sleeping schoolmaster, 1672 

Vackra ord, tomma ord och ord som rör sig däremellan

Det regnar och utanför fönstren korsar en flock svarta fåglar den vita himlen, flyger högt över trädkronorna. Jag dricker te med vildblomshonung och lyssnar på soundtracket till Gudfadern och tänker att jag borde göra det oftare. Dricka te alltså, det är trevligt. På spiselkransen brinner ett ljus och bredvid står en vas med nejlikor som jag fick av L i ett års försenad inflyttningspresent och från badrummet hörs tvättmaskinen surra och då och då pumpa ut vatten.

Tidigare skrev jag om framröstningen av Sveriges nationalfågel och nu tänker jag på Svenska Dagbladets tävling där man ska utse svenskans vackraste ord. De förslag som valts ut är i mina ögon undermåliga; uppehållsväder, chilla, krumelur, veranda. Det enda ord jag verkligen tyckte dög var nattviol.  Aftonland är förvisso också vackert men det är en titel på en diktsamling och det är ingen omröstning av titlar det handlar om.

Mitt eget favoritord har i många år varit annorstädes (ja, på grund av Ekelöfs Absentia Animi ). Jag tycker så mycket om det ordet. Brukar tänka att jag gärna vill befinna mig annorstädes. Ordet känns mystiskt – inte som i ”konstigt” utan som i det tillstånd mystikerna befann sig när de kände sig nära Gud: Inte en fysisk plats utan något bortom, något vi inte kan komma åt genom praktisk handling och torrt förnuft. På så sätt har jag lossat ordet från dess ursprungliga betydelse och fyllt det med eget innehåll.

Det prasslar i min dikt

Ord gör sin tjänst och ligger där

Damm faller över dem, damm eller dagg

tills vinden virvlar upp och lägger ner (dem)

(och) annorstädes

Andra vackra ord; förvedad, sjuhövdad, karmosinröd, dunkel, apropå landskapsfisken; nejonöga, och fåglar; berguv. Jag gillar ord som innehåller alfabetets sista bokstav och vokalerna e, o och u (ö är förstås också en vokal).  Jag föredrar också ord som namnger det jag tycker om och funderar därför om jag gillar ordet i sig eller den bild det framkallar. Och det är en intressant fråga; om det är bokstävernas sammansättning, ordets melodiska kvalitet, eller dess innehåll som avgör skönheten. Om man egentligen kan skilja ett ord från dess betydelse. Att gilla ordet veranda utifrån vad det betyder tyder i detta sammanhang på fantasilöshet. (Nu finns det förvisso vackra verandor men av någon anledning tänker jag mest på uteplatser i anslutning till fula Myresjöhus.) Likaså många andra av de nominerade orden och jag vet att det är von oben av mig men jag tänker att de som nominerat dessa ord som inte kan vara några större litteraturälskare, att de saknar känsla för poesi. Men för att vara snäll också infogar jag en fin veranda:

Nordisk_sommarkväll_(1889-1900),_målning_av_Richard_BerghRichard Bergh; Nordisk sommarkväll, 1899-1900

Och nu blev jag vemodig, nästan gråtfärdig, och tänker att jag inte alls tycker om omröstningar. Att det är banalt. Röstning är typ Idol och kultursidorna blir alltmer urvattnade och jag är skeptisk till en kulturchef som uppmanar till detta; att rösta på vilka böcker som ska recenseras, rösta på sitt favoritord, vad kommer härnäst? (Samma sak med DN och den politiserade vindflöjeln Wiman, jag litar inte på honom.) Förr bidrog kultursidorna till bildning, där publicerades långa, välskrivna, genomtänkta texter som berikade läsarna. Idag… jag vet inte; många texter är hafsiga. Skribenterna pressas att fatta sig kort och att profilera sig, skruva upp tonläget för att ”höras genom bruset”. Inget ont om Jonas Thente t ex, men han ska alltid polemisera. Så mycket personliga åsikter idag att de ämnen som avhandlas mest fungerar som trampoliner för egna poänger. (Ännu mer gråtfärdig nu.)

Nästa dag

Uppropet på DN med hashtagen ”jagdelar”. Jag, jag, jag igen. Jag är bra, jag är god, jag är humanist. Så lite ansträngning bakom detta, läpparnas bekännelse. Och så listar man kändisar; Zlatan och HM:s VD och Antonia Ax:son Johnson. Tjusigt folk med sitt på det torra. En PR-grupp bakom och ett massmejl som skickats ut; är du för eller emot? George W Bush-retorik. Självklart svarar man ja, vad skulle man annars svara? Wiman hyllar, vindflöjel som sagt. Och det första jag tänker på är hur stor del av befolkningen som egentligen använder hashtags. Pappa läser DN och jag har svårt att tro att han ens fattar vad det är. Vilka riktar man sig till? (Fortsätter känna mig gråtfärdig.)

Utvikning: Man säger att SD är populister men de är knappast ensamma. Hela kulturen har blivit populistisk. Svartvit och extrem, som (DN-skribenten) Erik Helmerson påpekade i en ovanligt klarsynt text häromdagen.

Citerar än en gång Baudelaire: ”Jag kan inte förstå hur en hederlig man kan ta en tidning i sina händer utan en rysning av vämjelse.”

Men jag skulle ju vända blicken från samtiden, som sagt, och jag tycker att jag lyckats hyfsat bra de senaste dagarna. Åtminstone hållit mig borta från Twitter (jag twittrar inte själv, läser bara). Och de nyheter jag tagit del av, utöver de om flyktingkatastrofen, har varit tämligen harmlösa.

Idag regnar det igen. Låter dörren till balkongen stå öppen och lyssnar på smattrandet mot plasttaket. Längst rutorna rinner vattendroppar och ljuset bryter genom dem, färgar dem vita. Världens åskväder igår kväll och natt. Först några timmar med tysta blixtar (efter ett tag började jag noja över utomjordingar, har sett för mycket sci-fi) men sen kom det nära, började mullra ordentligt. Låg vaken och njöt, glad över att elementen är mäktigare än människan. Började sedan tänka på stormar i största allmänhet, vågor höga som hus. I en synnerligen välskriven deckare jag läste för ett par veckor sedan, Svarthuset av Peter May, deltar en av karaktärerna i en expedition till en av de klippiga öarna utanför Skottlands (atlant)kust för att fånga havssula – en lokal delikatess – och de färdas i åtta mil på ett stormande hav och beskrivningarna av resan – och kampen på de svarta, hala, livsfarliga klipporna – var det bästa i hela boken. Äventyrsberättelser gör mig förtjust som en skolpojke på femtiotalet.

Gannets-of-Dunbar-island-007Havssulor utanför Bass Rock, Skottland 

Nu läser jag om valda delar av Walden, de där Thoreau ger utlopp för sin kärva, tämligen misantropiska samhällskritik. Inser att människan naturligtvis varit densamma i alla tider. Så många uppfriskande iakttagelser. Ett urval:

Om upprätthållande av fasader: ”Vi känner bara ett fåtal människor, men en väldig massa rockar och byxor. Sätt dina senaste kläder på en fågelskrämma och ställ dig själv intill oklädd och overksam – tror du kanske inte att det är fågelskrämman man hälsar på? /…/ Det är en intressant fråga i vilken mån människor skulle behålla sin plats i rangordningen om man berövade dem deras kläder. Skulle du i ett sådant fall med säkerhet kunna peka ut en grupp människor som tillhör den mest respekterade klassen?”

Om filantropi: ”Det finns ingen unknare luft än den från skämd godhet. Det är ett mänskligt, gudomligt kadaver. Om jag visste med säkerhet att någon var på väg mot mitt hus i den uttalade avsikten att göra en god gärning skulle jag springa för livet. /…/ Om du ger bort pengar måste du också ge bort dig själv på samma gång, lämna inte bara över något. /…/ Det går tusen som klipper bort det ondas kvistar och grenar på en som går direkt på roten.”

Om att leva stort och fritt: ”Det stora flertalet människor lever ett liv i stilla förtvivlan. Det som kallas resignation är kronisk desperation. /…/ När vi överväger vilket som är – för att använda katekesens ord – människans yttersta bestämmelse och vad som är verkliga livsnödvändigheter och vilka möjligheter livet har, förefaller människorna frivilligt välja det vanliga sättet att leva, därför att de föredrar det framför alla andra. I själva verket tror dessa människor att det inte finns något val. Men /…/ det som alla upprepar eller tyst låter passera som sanning kan vara falskt imorgon, blott åsikters rök som många tog för ett moln som skulle komma med berikande regn till deras fält.”

Om att vara civiliserad: ”Det mesta som betraktas som gott är jag innerligt övertygad om är dåligt, och finns det något jag ångrar är det med största sannolikhet mitt eget goda uppförande.”

Ja han uttrycker sig svartsynt och kategoriskt men samtidigt har han en poäng. Människan föredrar i alltför hög grad att leva sitt liv genom andras blickar, tror sig behöva massans godkännande (trots att ”massan” i själva verket är alltför upptagen med att själv spegla sig för att lägga någon större vikt vid sin nästa) och urholkar därmed sin själ. Vad man själv vill och känner blir sekundärt, när det borde komma i första hand. Uppfriskande är också att han, samtidigt som han förespråkar en slags egoism, inte syftar till den ytliga form vars mål är att vinna sociala och materiella fördelar utan inre handlingsutrymme. Endast genom att vända sig bort från samhällets förkvävande ritualer kan man ”leva på djupet och suga all märg ur livet, leva så att /…/ allt som inte var liv drevs på flykten.” Han inskärper dock att detta kräver mod och det har han rätt i. Det är svårt och ångestfyllt att våga sig ur det invanda. Jag själv känner av det så gott som varje dag och fortsätter vara ”en god samhällsmedborgare” trots att jag ofta drömmer om något annat.

”Det går tusen som klipper bort det ondas kvistar och grenar på en som går direkt på roten.” Det går tiotusentals författare på en Thoreau och hundratusentals tyckare på en filosof. Det finns inga filosofer längre, hävdar han, bara filosofiprofessorer. Detsamma kan man säga om det mesta; så mycket impulsivitet per eftertänksamhet, så mycket ytlighet per djup. Jag önskar ofta att de mellanmänskliga relationerna präglades av uppriktighet men det är uppenbarligen svårt för de flesta att vara sig själva (kanske för att de inte känner sig själva). Eller så är det bara så att jag misstolkar det och är orättvis; att människor faktiskt ”är” sig själva och att jag är alltför mycket idealist för att acceptera resultatet.

För att göra ett bristfälligt försök att knyta ihop det här inlägget och presentera ett par beskäftiga slutord; ord i all ära, men ibland är det gott nog att vara tyst. De bästa orden kommer ur tyst reflektion. I tystnaden kan man smida dem över elden, gjuta skärpa i dem, göra dem tillräckligt kraftfulla för att räknas och – så småningom – skära genom det där ständiga bruset. Helst få allt annat att tystna en stund.

Braskar på med en låt på temat också (ty inte heller jag är någon stor filosof):

Nationalfauna och landskapsdito

storspov

Koltrasten omvald till Sveriges nationalfågel. En riktig bråkstake; bossar runt kring fågelbordet, jagar bort kamrater, vill ha allting för sig själv, även när man spritt ut hur många äpplen och frön som helst på marken. Och ärkerivalen är björktrasten och ibland kan det vara underhållande att iaktta deras maktkamp, men lika ofta gör det mig på dåligt humör. Ger mig lust att öppna fönstret och skrämma bort allihop. Men hanarna är  förstås mycket vackra med sina svarta fjädrar och orangea ringar kring ögonen. Och så är de tjocka som bollar, man vill liksom försiktigt sluta fingrarna kring deras magar för de verkar passa så perfekt i handflatan.

Att rösta fram en nationalfågel är en mysig aktivitet. Vill ha mer av sånt, ser gärna framröstningar av nationaldjur- och blommor och träd (fast vi har tydligen ett nationalträd; Ornäsbjörken) också. Och jag gillar att vi har olika landskapsfåglar, landskapsblommor. I Västerbotten är det storspoven (även om Wikipedia felaktigt anger att det är blå kärrhök) och blomman är Kung Karls spira och det tycker jag är utmärkt. Bra val. På ängarna runt mormors hus har det alltid funnits gott om storspovar men nu läser jag att fågeln är hotad, att det skett en ”dramatisk minskning” på senare år. När jag var liten blev jag glad varje gång jag fick syn på spiran, tänkte högtidligt för mig själv att nu står jag framför vår landskapsblomma och jag plockade dem aldrig för de kändes unika och det var faktiskt inte varje dag man fick syn på dem heller.

kung karls spira

Visste ni att vi har landskapsfiskar också? Vår (vi västerbottningars) är flodnejonöga. Jag brukade fånga sådana i bäcken vid sjöboden när jag var liten och med skräckblandad förtjusning titta på hur de slingrade runt i det bärnstensfärgade vattnet med sina ålkroppar och fäste sina sugproppsmunnar vid hinkens insida. Sedan släppte jag ut dem igen. Uppväxt vid havet som jag är spenderade jag många dagar i närheten av vatten; i bäcken fångandes grodor och yngel, på stranden med håven full av spigg och med fiskespöet i den tjärdoftande utombordaren med en snett liggande honungsfärgad sol över den blanka ytan.

flodnejonöga x

Nå, svenskar och naturen, innerligheten dem emellan. Det naturälskande folket. Jag tycker det är något att uppvärdera, liksom landsorten och det stilla livet där.

Kolla vilket fint mönster förresten; storspovar, hjortron och Kung Karls spira, ett sånt skulle jag kunna tänka mig som tapet i stugan:

vasterbotten_design_kajsanilsson_kajsaform