Hymn till Västerbotten

Höst

Jag är hemma. Och det är jätteskönt. Och vackert: Björkarnas avlövade kronor är ljunglila, gräset i dikesrenarna rostrött, grönmossan (mycket mossa här) har strimmor av rött och ockra, och himlen är duvblå. På morgnarna är allt krispigt vitt; ängarna, träden, stenarna – alla är de omslutna av glittrande frost. Stränderna är frusna och vattenbrynet täckt av is. Det är kallare än i Stockholm och naturen är kargare och det finns så mycket ödemark. Mil efter mil efter mil av gran- och tallskog och myrmarker och kalhyggen och porlande svarta bäckar och övergivna lador. Och så den uppenbara stoltheten över landskapet; den stjärnbeströdda renen som återfinns överallt; på varor, på föremål och på skyltar – och i Umeåtrakten; de tre renhuvudena. Här är man inte primärt svensk, utan västerbottning, det är ett särskilt slags medborgarskap och jag älskar det. Så; jag är hemma, jag kommer till ro, jag är trygg. Jag mår bra.

252px-Västerbotten_vapen.svg

Det finaste landskapsvapnet!

Like A Rainbow In The Dark

DN Kultur frontar dagens upplaga med en stor recension av utställningen ”Rainbow in the dark  – om trons glädje och plågor”, som just nu visas på Malmö konstmuseum, utan att nämna Dios superhit från 80-talet. Beror det måhända på att den humoristiska aspekten anses opassande i sammanhanget? Eller på grund av att en blinkning till något så fulkulturellt  – om än initierad av utställarna själva – inte passar recensentens agenda? Något som för övrigt blir uppenbart när hon framhåller en surmagad önskan om att curatorerna borde ”hållit sig inom ramarna för det postsekulära samhället, begreppet som lanserades 2001 av den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas”. Nå, den religiösa upplevelsen är äldre än så, och Dios låt är från 1983.

We’re just a picture, we’re an image caught in time
We’re a lie
You and I
We’re words without a rhyme

No sign of the morning coming
Don’t you be left on your own
Like a rainbow in the dark
Rainbow in the dark
Yeah

”Spegel, spegel, på väggen där” – om skönhet och åldrande i konst och litteratur

Allt sedan myten om Narcissus, döende framför sin egen spegelbild, har det förekommit sedelärande historier om fåfängans pris, trots att skönheten i sig paradoxalt nog aldrig slutat hyllas. Och även om Narcissus, och därmed fåfängan, från början representerades av en man fick kvinnan, som med så många andra mindre önskvärda egenskaper, snart överta denna roll. Skadeglädjen brukar också vara stor, framförallt hos en vacker kvinnas mindre gynnade medsystrar, när det går illa för henne. Ett talande exempel på detta är inte minst dagens skvallertidningar – som framförallt konsumeras av kvinnor – som frossar i kända skönheters åldrande, viktuppgångar, celluliter, misslyckade makeovers och skönhetsoperationer (men också i andra saker, som t ex. knarkskandaler och havererade äktenskap). Samtidigt fungerar tidningarna förstås också som en slags klen tröst för oss vanliga dödliga, med budskapet att dessa halvgudinnor ”egentligen inte är bättre” än du och jag.

18eqm4iculd1rjpgShocking new photos!

Historiskt sett har kvinnor haft ytterst få roller att välja mellan. Den uttjatade dikotomin hora-madonna har under årtusenden varit en reell verklighet. Den dygdiga kvinnan som hållit sig inom religionens och moralens snäva gränser; förblivit oskulder tills de ingått äktenskap och sedan fött barn på barn och hållit hus och hem flytande tills deras utarmade och trasiga kroppar gått en för tidig död till mötes. Och så hennes urartade syster; hon som försörjt sig som sköka, konkubin, prostituerad, och som sedan fått se sitt Bourdieuska kapital och sina kunder sina alltmedan hon stigit i ålder. Som i de mest extrema fallen fått resa från salong till gata, från beundran till hånskratt och som dött i förnedring och armod. En tredje väg har varit att bli nunna, en fjärde att födas till drottning men dessa alternativ har varit en lyx för fåtalet. I dessa sammanhang blir det också signifikativt att ett av de få erkännanden som stått till buds – att bli helgonförklarad – också det har fodrat extrema kroppsliga uppoffringar. För den historiska kvinnan har framförallt varit reducerad till kropp, och i och med detta är det inte konstigt att skönheten också varit den enda riktiga förmögenhet hon haft möjlighet att förvalta – och att åldrandet därför betraktats som en smärre katastrof.

1940s-lipstick-Kathleen-Byron-in-Black-NarcissusAStillbild från filmen ”Black Narcissus”, 1947

Idag är förhållandet annorlunda; kvinnor kan numera vara både kropp och hjärna, men ändå fortsätter ungdom och skönhet att skattas högre än andra, mer praktiska och intellektuella egenskaper – åtminstone inom populärkulturen. På det sättet är vi fortfarande fast i uråldriga normer.

Och samtidigt som den jungfruliga och avsexualiserade (i grunden omedvetna) typen av skönhet fått agera facit är det endast dess lastbara motsats som verkligen förmått egga. För det oskuldsfulla är trots allt ack så tråkigt! Och även om män traditionellt har tagit dessa, oskulderna, till hustrur har de ändå förr eller senare fallit i armarna på skökorna; den eviga femme fatalen och älskarinnan. Det är enbart henne som verkligen förmår väcka hans sinnen och driva honom till dårskaper och förtvivlan.

Inom den klassiska litteraturen finns många exempel på detta; Vronskij som lämnar Kitty för Anna Karenina, Newland Archer som fördrar Madame Olenska framför May Welland, Charles Smithson som faller som en fura för ”den franske löjtnantens kvinna” och därmed sviker sin trolovade Ernestina. Alla väljer de äldre, mognare och sexuellt erfarna kvinnor framför sina oskulder till fästmöer – och deras val leder ofelbarligen till tragedi. Men uppfriskande nog främst för männen själva då samtliga kvinnor väljer att lämna dem, Anna Karenina olyckligtvis genom självmord. Syndafallet tycks aldrig riktigt gå ur mode.

Michelle Pfeiffer Age of Innocence90596-004-992F639DMichelle Pheiffer och Daniel Day Lewis i filmversionen av ”Oskuldens tid”, Jeremy Irons och Meryl Streep i dito version av ”Den franske löjtnantens kvinna”

Ändå måste man säga att det framförallt har fallit på kvinnans lott att få paradoxen att gå ihop. Hon som ska vara både moder och madonna, fresterska och konkubin. Både vit och svart, ren och syndig i en och samma kropp. Och samtidigt ska hon straffas för sina ansträngningar. Och mest av allt ska den forna skönheten som på ålderns höst tagit till alltmer desperata metoder för att behålla sin tjuskraft få sitt straff.

I den klassiska konsten skulle man något tillspetsat kunna säga att kontrasten speglas i påklätt kontra avklätt, där de dygdiga och respektabla kvinnorna, naturligtvis med Jungfru Maria i spetsen, blottar lite hud medan fresterskorna, såsom den paradisiska Eva med ormen, hennes syndiga föregångare Lillith samt kärleksgudinnorna Venus och Afrodite, är ordentligt urringade och ofta helt nakna, samma sak gäller alltför starka kvinnor, såsom Kleopatra, Judith och Salomé, som visserligen också, enligt myterna, använde sin sexualitet för att locka männen i fördärvet. (Med reservationen att den klassiska konsten är rätt upptagen av nakenhet i stort – av både kvinnor och män, även om genitalierna ofta är bristfälligt men dygdigt täckta med ett ben, en hand, en ängel, ett barn, ett fikonlöv, en skir slöja och annat.)

The-Ghent-Altarpiece-Virgin-Mary-$28detail$29-1426-29Jan van Eyck: Altarskåp i Gent; ” Jungfru Maria” (detalj), 1426-29

Hans-Baldung-Eve-the-Serpent-and-DeathHans Baldung: ”Eva, ormen och döden”, ca 1510-1515

Vad gäller åldrade kvinnor däremot är de så gott som alltid ordentligt påklädda och dessutom ofta täckta med huvuddukar, ty en naken åldrad kvinnokropp vore däremot obscent att porträttera, särskilt som de omöjligen kan objektifieras:

Old Woman c. 1508 - GiorgioneGiorgione: ”Gammal kvinna”, ca. 1508

Vissa undantag finns dock, som målningen nedan, kallad ”Människans tre åldrar”, men ”Kvinnans tre åldrar” hade nog varit en riktigare titel. Lägg märke till den åldrande kvinnans förgrämda blick där hon avundsjukt blickar mot sitt yngre jag. Döden däremot blickar åt andra hållet; fokuserad på sitt timglas:

Baldung 1Hans Baldung: ”Människans tre åldrar”, 1539

Den förgrämda åldrande kvinnan återfinner man förstås också i diverse sagor, t ex. i Snövit där den onda (styv)modern nog för de flesta ter sig långt mer fascinerande än den menlösa hjältinnan själv: Drottning Grimhilde som i originalversionen av bröderna Grimms saga, utgiven 1812, ville äta upp sin dotters hjärta (andra källor säger hennes lungor och lever) för att få del av hennes skönhet, och som sedan får ett näst intill gammaltestamentligt straff då hon på Snövits bröllop tvingas dansa sig till döds i ett par glödheta skor.

Poeten Anne Sexton beskriver i sin dikt ”Snow White and the Seven Dwarfs” scenen såhär:

The wicked queen was invited to the wedding feast

and when she arrived there were

red-hot iron shoes,

in the manner of red-hot roller skates,

clamped upon her feet.

First your toes will smoke

and then your heels will turn black

and you will fry upward like a frog,

she was told.

And so she danced until she was dead,

a subterranean figure,

her tongue flicking in and out

like a gas jet.

800px-Franz_Jüttner_Schneewittchen_8

Drottning Grimhilde på Snövits bröllop, illustration av Franz Jüttner Schneewittchen, 1905

Snow_White_Iron_Shoes

Grimhildes skor värms upp, illustration från en isländsk översättning av sagan, 1852

I filmen ”The Brothers Grimm” från 2005 ser man ytterligare en skildring av temat – denna gång genom att mixa samman både Narcissus, Grimhilde med även ”blodsgrevinnan” Erzsebet Báthory (som jag återkommer till i ett senare inlägg) – i karaktären ”Mirror Queen”, spelad av Monica Bellucci, som kräver blod från unga kvinnor för att behålla sin skönhet. I slutet spricker hon, liksom sin spegel, i tusen bitar och dör. Sentensen är att hennes själva väsen är förbundet med fåfängan och utan den kan hon inte längre existera. En parallell här kan man dra till dagens (miss)bruk av selfies där den egna självbilden reflekteras via instagramfiltrens kinesiska lyktor och där omvärldens gillande spelar en betydande roll i hur man uppfattar sig själv.

The_Mirror_Queen

14mcgr.2.650

Avslutningsvis: Det budskap man kan skönja när man gräver i konstens, litteraturens och populärkulturens arkivskåp är att en kvinnas öde i stor utsträckning bestäms av hennes (grad av) ungdom och skönhet, och att hon i samma stund som hon förlorar denna också förlorar en betydande del av sin makt.

Inlägget skrevs 1/4/2015.

”Spegel, spegel på väggen där” – om mig själv, Blanche DuBois och Gustav von Aschenbach

tumblr_li9bbehzp31qzdvhio1_r5_500

Jag är hemma hos mamma och studerar hennes haka och hals. Konstaterar att de blivit allt mjukare och slappare och skiljelinjen dem emellan allt mindre framträdande. Det finns ingen elakhet i min observation, mamma är 58 år, hon har slutat färga över sitt grå hår och accepterat sitt åldrande. Hon väger ett par kilo för mycket men är medveten om saken, försöker äta nyttigt och ta dagliga promenader. Nu efter nyår ska hon och maken börja med 5:2-dieten igen, ”den funkar”. Mammas man berättar stolt att han under 2014 gått ned fyra kilo, tycker att vi borde lägga märke till det. Mamma anser att också vi borde prova.

Vi är genetiskt lika; mamma och jag; jag har ärvt både hennes kroppskonstitution (minus stora bröst) och ansiktsform, och när jag studerar hennes åldrande skådar jag samtidigt – som genom en magisk spegel – in i min egen framtid. Också jag kommer att få en slapp haka; det har för övrigt redan börjat. En lätt dallring därunder, synbar i profil. Och jag plågas av det. Även om jag inte förstod i vilken utsträckning förrän min vän Charlott frågade, när vi drack drinkar strax innan jul, hur det ”stod till med min haknoja”.

Man tänker de tankar man tänker, tänker jag emellanåt, och vissa erkänner man (för sig själv, för andra) och vissa håller man inne med. Och det är först när något sägs rakt ut som det blir riktigt konkret. Alltså är min haknoja ”ett faktum”. Trots att jag föraktar den; både nojan och dess ytliga karaktär. För ytlighet, särskilt utseendebaserad sådan, betraktas inte sällan som intellektuellt graderande; ett tecken på en grund själ utan djupare intressen. Eller snarare; man kan vara ytlig så länge det inte märks men så snart det blir påtagligt – t ex. via skönhetsoperationer och liknande – omges man, åtminstone om de slår snett, av ett löjets skimmer. Se bara på skådespelare som Meg Ryan, Reneé Zellweger och Mickey Rourke, eller artister som Madonna; numera pratas det mer om deras förändrade utseenden än om deras artisteri. Det är tråkigt att deras begåvningar på det sättet har kommit i skymundan.

“Vanity and pride are different things, though the words are often used synonymously. A person may be proud without being vain. Pride relates more to our opinion of ourselves, vanity to what we would have others think of us.” Skriver Jane Austen i ”Stolthet och fördom” och hon har absolut en poäng där. Samtidigt tror jag att dessa två, stoltheten och fåfängan, också har mycket gemensamt. Är man t ex. född med ett fördelaktigt utseende kommer detta, vare sig man är medveten om det eller ej, också att ingå i den egna självbilden. Och sedan, oavsett hur självständig och intelligent, kommer stoltheten att få sig en törn när man sedan förlorar det. För en kvinna kan det handla om att gå upp i vikt, för en man att förlora håret och bli flintskallig (för många män är just detta, att förlora håret, ett mycket stort trauma; min far – som i övrigt inte alls tillhör den fåfänga typen – berättade en gång för mig att han drömde mardrömmar i tio års tid om just detta. När han sedan, vid 40 års ålder, tappade håret ”på riktigt” gick mardrömmarna över. Andra manliga bekanta har för mig vittnat om en liknande skräck; ”det är så hemskt att jag inte klarar av att tänka på det” som en av dem sa.) Jaget består av både insida och utsida och går inte att helt separera.

“There comes a time when you look into the mirror and you realize that what you see is all that you will ever be. And then you accept it. Or you kill yourself. Or you stop looking in mirrors.” Skrev Tennessee Williams. Filmversionen av hans pjäs ”A Streetcar Namned Desire” från 1951 handlar om detta dilemma: Filmens tragiska hjältinna, Blanche DuBois, spelad av Vivien Leigh, en gång ung, rik och vacker, ägare av plantagen Belle Rive, och omgiven av friare, har blivit medelålders, utblottad och alkoholiserad. Dessutom har hon fått sparken från sitt jobb som skollärarinna. Kvar har hon endast sin falnande skönhet, sin romantiska världsbild och en koffert full av smycken och klänningar. Oförmögen att erkänna sina nya livsvillkor flyttar hon in hos sin syster Stella och hennes enkle arbetarmake Stanley Kowalski, mästerligt gestaltad av Marlon Brando, i New Orleans slumkvarter och kulturkrocken blir total.

streetcar_named_desire (1)

Medan Blanche är intelligent och förfinad, uttrycker sig tjusigt och kan citera klassiska verk, är Stanley intellektuellt begränsad, grov och realistisk. Trots att Stella ber honom ta det lugnt med hennes syster och ”ge henne komplimanger, det lugnar henne”, kan han inte låta bli att provoceras av hennes personlighet och attityd till livet, som han inte förstår, och när han gång på gång attackerar henne slås hennes nogsamt hopskrapade världsbild i bitar. För på Stanley biter inte hennes gamla trix; varken hennes förfinade sätt eller manipulativa charm eller kinesiska lyktor vars dämpade smeksamma ljus trollar bort hennes rynkor. Istället kräver han att hon ska blotta sig och bekänna färg; acceptera sina livslögner och sitt åldrande, helt enkelt ”skärpa sig”. Vilket hon vägrar. Det hela slutar med att han river upp hennes koffert, sliter bort hennes lampskärmar och bokstavligen våldtar henne, både andligt och fysiskt. I slutet av filmen spärras hon in på ett mentalsjukhus medan Stanley i sin tur får ett något mildare straff av sin hustru då hon säger åt honom att aldrig komma i närheten av henne, Stella, igen.

Det är en eländig historia med en tydlig sensmoral; att det för den kvinna som investerat allt i sin charm förr eller senare endast återstår ruiner. Samtidigt är Blanche en djupt fascinerande kvinna, komplex i sin banalitet och rebellisk i sitt förhållningssätt till livet; det hon till varje pris vill anpassa till sina drömmar om skönhet och elegans. Däremot är det beklagligt att Williams valt att göra henne psykiskt instabil – mot slutet av filmen drabbas hon av vanföreställningar – som om en kvinna inte kunde vara fåfäng och romantisk utan att också vara galen. (Samma tendens ser man hos andra manliga författare, som t ex. hos Strindberg och Flaubert, vars skildringar av kvinnliga karaktärer av detta slag också slutar i tragedi. Ta bara Fröken Julie och Madame Bovary vars livsöden lyftes fram som varnande exempel av en i princip enlig – manlig – kritikerkår och samtid.)

tumblr_na4mhkXpC41qarrugo1_500

giphy

tumblr_n0u9iuKpcd1rchuxro1_500

En manlig motsvarighet till Blanche hittar man i Thomas Manns ”Döden i Venedig” där Gustav von Aschenbach på ålderns höst förälskar sig i den vackre tonårspojken Tadzio och för att göra sig åtråvärd för honom börjar färga håret och sminka sig, trots att han innerst inne är medveten om att detta är både patetiskt och kanske framförallt ”omanligt”. På båten på väg till Venedig får han också, liksom i en spegel, syn på sitt framtida jag då han ser en gubbe vars fåfänga ansträngningar att dölja sitt åldrande ger honom rysningar.

picture-9

Själv känner jag, liksom med Blanche, en slags vemodig sympati med honom. Både i romanen och i filmversionen med samma titel från 1979. Samtidigt en lättnad för att jag som kvinna är ”tillåten” att använda smink, vilket – tyvärr – inte alls är lika accepterat bland män. Filmversionens slutscen, där Aschenbach:s febersvettningar får sminket och hårfärgen att rinna, får mig att gråta.

bogardeDick Bogarde som von Aschenbach, sminkad och uppiffad men med sorgsen blick

Gustav von Aschenbach

Chansen att det skulle gå för mig som för Blanche Dubois är mycket liten. Dels för att jag lever i en annan friare tidsålder, med fler (kvinno)roller och livsstilar att välja mellan, dels för att jag inte är en fiktiv person fast i en manlig och smått misogyn författares händer. Jag är inte heller galen (inte vad jag vet i alla fall). Ändå har den ålderskris jag drabbats av mer än något annat uppehållit sig kring just falnande skönhet. Varför? Och har jag någon annan än mig själv att skylla för detta? Jag, som sällan läser modetidningar och som har många hyfsat vettiga, icke skönhetsrelaterade intressen. Är jag måhända – trots ansträngningar i andra riktningar – alltför präglad av barndomens prinsessagor, tonårens veckotidningar och kvävandetjejkompiskultur (”fan vad tjock jag är!”, ”det är du inte alls, det är jag som är tjock!”), reklampelarnas skönhetsannonser? Eller av en kultur som trots sina könspolitiska landvinningar fortfarande premierar framförallt ungdom och (kvinnlig) skönhet? För trots att jag både analytiskt och teoretiskt kan se och ifrågasätta allt detta finns det ändå där; skönhetskravet, med lockrop lika påtagliga som Ester Nilssons ständiga väninnekör. Och precis som med Blanche har jag ett romantiskt förhållningssätt till livet – jag vill att det ska vara vackert och storslaget och där passar varken rynkor och dubbelhakor in. Kanske är det därför, om ett par år, dags att investera i ett par kinesiska lyktor. Eller sluta titta mig i spegeln. Eller bara stoiskt acceptera det hela. Möjligen är det det bästa.

I kommande inlägg kommer jag att fortsätta studera skönhetens och åldrandets normer och villkor. Fortsättning följer således.

Inlägget skrevs 2015/01/06.

Fallstudie över en psykopat

butterflies-collection-olga-breslav

För ett par dar sedan läste jag ut Samlaren av John Fowles. Den bästa bok jag läst på länge. Gastkramande. Och trots att det gått flera dagar har jag dröjt kvar i stämningen, i språket, i Fowles värld. Har beställt hans dagböcker och väntar otåligt på att de ska komma. Tidigare har jag läst Illusionisten och Den franske löjtnantens kvinna av samma författare, båda mycket bra, men den här romanen, thrillern, var något speciellt. Kanske just för att den handlade om något främmande, om en personlighetstyp som det inte går att identifiera sig med men som ändå kommer en nära. Om en avstängd, kontrollerad och avskyvärd människa som begår en oförlåtlig handling men som ändå, i Fowles händer, blir begriplig.

Bokens huvudperson är Frederick Clegg, en slätstruken och inåtvänd ung man från den lägre medelklassen som innehar ett byråkratiskt ämbete på stadskontoret i sin hemstad. Han framlever ett ensamt liv, saknar förmåga att knyta an till andra, är kontrollerad och humorlös. På fritiden samlar han på fjärilar; letar ständigt efter nya exotiska exemplar att nåla upp och klassificera. I övrigt saknar han intressen. Frederick är sedan många år besatt av en grannflicka; en blond konststudent som heter Miranda. Miranda är allt han inte är; vacker och eftertraktad, bildad, spontan och känslosam. Frederick har gjort henne till sin idealkvinna och drömmer om att de ska bli kära och vara tillsammans för evigt. Samtidigt som han inser att att hon aldrig frivilligt skulle ge sig åt en man som han.

En dag vinner han pengar, blir ekonomiskt oberoende och säger upp sig från sitt jobb. Han köper en skåpbil och ett avlägset isolerat hus och bestämmer sig för att kidnappa henne, hålla henne fången i husets källare tills hon börjar älska honom. Att läsa om hans minutiösa förberedelser innan han tar henne tillfånga är otäckt fascinerande:

Jag brukade gå och sätta mig i hennes rum och räkna ut vad hon kunde göra för att fly. Jag tänkte att hon kanske kände till allt om elektricitet, man kunde aldrig vara säker på flickor nu för tiden, så jag hade alltid gummiklackar på skorna och rörde aldrig vid en strömbrytare utan att titta efter noga först. Jag skaffade en särskild sopbrännare för att kunna bränna allt hon slängde. Jag visste att inget som tillhörde henne fick lämna huset.

En regnig kväll sätter han sedan sin plan i verket, följer efter henne in i en gränd och trycker en trasa indränkt i kloroform över hennes mun och släpar in hennes medvetslösa kropp i bilen. Installerar henne därefter i källaren och där stannar hon medan månaderna går.

Romanen fick mig att tänka på kända förbrytare av liknande typ. Som Josef Fritzl som ägnade två år att bygga ut och förbereda den källare han sedan under tjugofyra års tid höll sin dotter Elizabeth fången i. Också han använde en trasa indränkt i kloroform för att ta kontroll över hennes kropp. Innan rättegången blev han friskförklarad av en psykiatriker som menade att han var alltför kontrollerad och hade för stor koll på detaljer för att kunna betraktas som psykiskt sjuk. En psykiskt sjuk människa skulle inte vara förmögen att vara så metodisk menade hon. Och det är också detta som är så obehagligt med Clegg; hans logiska förmåga.

Jag tänkte också på seriemördare som Ted Bundy och Jeffrey Dahmer. Liksom Clegg gör de ett lugnt, oberört till synes fullständigt klart och resonerande intryck i intervjuer. Bundy som till synes både känsligt och inkännande, pratar om sin trygga uppväxt och hur han i grunden var ”en helt normal person med kärleksfulla föräldrar” en person som ”hade goda vänner” och som levde ”ett normalt liv” men med ett litet undantag, en defekt, som han höll hemlig och som långsamt växte och som tog över allt mer under åren. Eller Dahmer som sade sig kunna se och sympatisera med sina offers rädsla och som hade dåligt samvete över sina handlingar men som ändå mördade dem. På- och av-knappen där känsla och handling tycks helt frånkopplade från varandra.

Slutligen tänkte jag på Perry Smith i Truman Capotes In cold blood. Han som sade att han tyckte synd om sina offer ända tills dödsögonblicket: “I didn’t want to harm the man. I thought he was a very nice gentleman. Soft-spoken. I thought so right up to the moment I cut his throat.” 

Scen från filmen Capote där Smith erkänner morden

Själv noterar Frederick att Miranda förvisso verkar uppriven – hon gråter och ber honom släppa henne fri – men tar inte hennes känslor på allvar. Istället tänker han att hon försöker lura honom: Väcka hans medlidande ”eller något annat dumt”: ”Hon är så slug” konstaterar han och tänker att han därför ständigt måste vara på sin vakt. Och i likhet med Fritzl passerar han genom flera låsta dörrar innan han kommer till Mirandas källare. Men till skillnad från Fritzl samt de ovan nämnda seriemördarna är Clegg ingen våldtäktsman. Inte heller mordisk. Han har bestämt sig för att vara en gentleman gentemot Miranda. Hon är hans gäst, visserligen inte av egen fri vilja, men ändå: han är fast besluten att behandla henne så vänligt som möjligt; han köper allt hon vill ha, lagar hennes favoritmat, låter henne ägna sig åt sina intressen, som att läsa, sticka och måla. Och han hoppas hela tiden att hon ska mjukna och bli hans. Till sist köper han en förlovningsring till henne och friar. När hon sedan avfärdar honom blir han ledsen och betryckt. Känner sig missförstådd. Sedan bestämmer han sig för att hämnas, ett beslut som gör honom lycklig:

Jag kände mig lycklig, jag vet inte varför, jag förstod att jag varit svag förut men nu gav jag henne igen för allt hon hade sagt till mig och tänkt om mig. Jag gick omkring däruppe, jag tittade på hennes rum och när jag tänkte på henne därnere kunde jag inte annat än skratta, det var hon som skulle få bli kvar därnere i ordets alla betydelser och även om hon inte förtjänat det i början, så hade hon ställt till det så för sig att det var vad hon förtjänade nu. Jag hade goda skäl att lära henne en läxa.

Romanens andra del består av Mirandas dagboksanteckningar och de handlar om hennes känsla av maktlöshet, men också om hur hon i sin tur betraktar Frederick, försöker analysera honom. Hon konstaterar hans behov av att vara henne till lags, hans försökt till vänlighet och att han inte verkar vilja skada henne. Och det skrämmer henne därför att det gör honom ännu mer obegriplig. Hon försöker också lägga upp strategier för flykt, bestämmer sig för att hon skulle förlora på att göra motstånd, inser att inget annat än att överleva betyder något. Så småningom kan hon dock inte vara passiv längre och hon tar till olika metoder för att få honom att vekna:

Jag försökte se mycket förstående, mycket deltagande ut, men det skrämde honom visst. Nästa morgon gjorde jag ett nytt försök /…/ jag var mycket resonlig, jag tittade upp på honom och vädjade till honom, men igen skrämde det honom bara. Vid lunchen sade jag att jag kunde märka att han skämdes över vad han gjorde och att det inte var för sent än. Man ger hans samvete ett nyp och det ger efter, men det plågar honom inte alls.

Jag tänker att just detta – att vara passiv, försöka visa sig vänlig och förstående – är precis vad också jag skulle göra i en liknande situation. Det framstår som strategiskt korrekt, som ett sätt att få förövaren att slappna av och på så sätt bli mindre på sin vakt. Skulle man istället göra våldsamt motstånd skulle ju kontrollåtgärderna bara öka och ens situation försämras. Samtidigt finns det en stark förnedring i att förhålla sig passiv, en känsla av att man på sätt och vis då ”är med på det hela”. Miranda pendlar mellan behovet av att ge sitt hat och sin frustration fritt spelrum och att mildra situationen för sig själv genom att inte provocera sin kidnappare:

Jag avskyr det sätt, på vilket jag har förändrats. Jag finner mig i för mycket. Till att börja med tyckte jag att jag måste tvinga mig själv till att vara saklig, att inte låta hans abnormitet ta herraväldet över situationen. Men det är nästan som om han har planerat just det. Han får mig till att uppföra mig precis som han vill.

Mirandas dagboksanteckningar handlar också om mycket annat: Hennes förälskelse i en äldre högtravande konstnär, hennes drömmar om framtiden, hennes tankar och konst, litteratur, politik och sitt eget skapande. Hon döper Frederick, som låtit henne tro att han heter Ferdinand, till ”Caliban” efter Shakespeares Stormen (och reflekterar över att hon själv är Miranda i samma pjäs). Caliban, den missbildade slaven, representerar för henne den moderna människans själsliga tomhet, den förslavande viljan att vara ”normal”, att vara anständig, hålla sig på mattan, uppfylla meningslösa plikter. Ett beteende hon kallar ”calibanism” och som hon sätter i motsats till det hon själv strävar efter; frihet, känsla och kreativitet. Det psykologiska maktspel som pågår mellan henne och Frederick får därmed, i hennes ögon, ett högre syfte. I dagboken skriver hon denna trotsiga självständighetsförklaring:

Varför ska vi tolerera deras avskyvärda calibanism? Varför ska alla levande och skapande och goda människor torteras av den stora, universella, tröga massan omkring sig?

I den här situationen är jag deras representant.

Hon tolkar det så att Frederick är avundsjuk på hennes frigjorda personlighet och att det är därför han har tillfångatagit henne; för att kväsa henne. Men det är ett missförstånd. Frederick är överhuvudtaget inte intresserad av hennes personlighet och av vad som pågår i hennes inre. Han vill bara insupa hennes yttre, frossa på hennes skönhet, som om hon vore en stum tavla, för henne är han bara ännu en fjäril. Fast större och vackrare. Han har inga djupa motiv överhuvudtaget och hennes teorier – och den tröst de möjligen kan ge – blir därmed meningslösa.

collector-butterfly

the-collector-samantha-eggar-terence-stamp-1965

the_collector_007

Samlaren filmatiserades 1965, två år efter att den gavs ut.

Förmodligen skulle jag inte ha läst romanen om den innehållit sexuellt våld, misshandel, mord. Böcker på dessa teman – t ex. deckare – är vanligtvis inte min typ av litteratur. Dels för att de brukar vara alltför platta och ”tekniska” och dels för att jag ogillar genren i största allmänhet. Kvalitén i Fowles roman ligger i den språkliga utformningen, och allra mest i det psykologiska. Det är ett skrämmande kammarspel där två personer möts och försöker hantera och förstå varandra. Utan att lyckas.

Avslutningsvis: Det är svårt att förstå psykopater. Men, det går att – åtminstone bitvis – förstå Frederick Clegg. Och jag tror att det är just detta som gör boken så drabbande.

Inlägget skrevs 2015/03/01.

Jag såg två farliga råttor

Fullmåne, dimma och råttor som springer över vägen. En skräckromantisk kväll. Särskilt med råttorna. När jag trampade stigen upp från Farsta strands pendeltågsstation till cykelvägen rusade en rakt framför fötterna på mig, från den ena sidan stigen till den andra, och försvann in under en av de taggiga, snart avlövade rosenbuskarna. Nu var mina fötter förvisso tryggt placerade i ett par boots, men det var ändå otäckt (den kunde ju ha bitit mig!). En stund senare såg jag ännu en som korsade vägen borta vid höghusen.

Två råttor inom loppet av några minuter och innan dess; inte en enda sedan jag flyttade hit för fyra år sedan. Och ändå har jag ju hört så mycket om Stockholm och dess råttor. Hur de springer på tunnelbanespåren, kommer upp i lägenheterna via rörledningarna och äter av folks sopor, hur de kilar runt i gränderna i Gamla stan. Olle påstår att han ser flera stycken varje vecka – särskilt på spåren. Själv har jag inte sett några alls.

Jag är inte det minsta rädd för gnagare, tycker att de är mycket näpna – till och med sorkarna i stugan – men råttor är liksom en annan sak. Det har med deras långa kala svansar att göra. En gång kröp en tamdjursråtta, vid namn Pepsi, in i min ena tröjärm och kom ut ur den andra och jag kan fortfarande minnas den där tjocka, kalla, äckliga svansen som vispade mot huden.  Ändå tycker jag att det finns något fascinerande med dem – råttorna – förmodligen för att de antas vara pestspridare och därmed livsfarliga.

På ön Holmen utanför Obbola, min hemby, ligger en kolerakyrkogård där anonyma sjömän fått sin sista gravstenslösa vila. Jag var länge övertygad – i typ tjugo år – om att de hade smittats av skeppsråttor; ”koleraråttor”, men blandade i själva verket (och till min stora besvikelse) ihop det med de råttor som inom loppet av hundra år dödade en tredjedel av Europas befolkning. Åtminstone är det ju så det brukar förklaras. Tittar man närmare på teorin går den i själva verket ut på att pesten kom från en bakterie, med det vackra namnet Yersinia pestis (och där finns i alla fall en gemensam nämnare; också koleran spreds genom bakterier), som frodades i svartråttans blod och som i sin tur fördes vidare till människor av den blodsugande så kallade pestloppan med det likaledes fina namnet Xenopsylla cheopis, som får mig att tänka på xylofon och Cheopspyramiden. (Här är en jätteäcklig men intrikat illustration av loppan i fråga.)

Grejen är bara att ledet bakterie-loppa-råtta är en hypotes; man har nämligen inte lyckats lägga fram några slutgiltiga bevis som bekräftar saken. Alltså kan man, hör och häpna, eventuellt helt befria råttan från pestanklagelser och det skulle ju i så fall innebära att man såg den fula lilla gnagaren i ett helt nytt, rentav förlåtande, ljus.

SvartråttaSvartråtta, rätt gullig om man bortser från svansen +  att det är ett fint fotografi. 

KyrkogardenKolerakyrkogården, mycket prosaisk, tyvärr råttlös. (Visste ni förresten av ett annat ord för kolera är ”den violetta döden” eftersom den drabbades ansikte antog en lilablå färgton efter döden?)

Här får ni två vackra månbilder:

Joseph Wright of Derby, Bridge through a Cavern, Moonlight 1791Joseph Wright of Derby; ”Bridge through a Cavern, Moonlight”, 1791

1024px-Jean-François_Millet_-_The_Sheepfold,_Moonlight_-_Google_Art_ProjectJean-François Millet; ”The Sheepfold”, 1856-60

Bokhyllan, och existensens outgrundliga mysterier

Mycket – nå, ganska – lycklig nu på morgonen. Gått runt i nattlinne och bara ben och vattnat mina blommor, stått vid fönstret och tittat på koltrastarna, njutit av trädens sprakande färger. Lång höst i år, trots ett antal frostnätter med krispigt vita morgnar sitter löven kvar. Enstaka blommor kämpar också på; Ölandstokens små gula och en och annan långsamt bleknande rödklöver.

Nu dricker jag kaffe i sängen. Har tänt ljuslyktor som står ovanpå den låga bokhyllan (jag måste alltid ha en bokhylla vid sängen). Där står bland annat den mycket omfångsrika Martyrernas historia – ”En skildring af förföljelserna mot kristna trosvittnen under olika tider” – af John Foxe,  1895-års ”illustrerade praktupplaga”. På försättsbladet ett signifikativt citat av nån som heter Thomson:

Med helig bäfvan och med plötsligt allvar

Vår själ vill fyllas vid de ädlas stoft,

Som från sin höga ställning gingo ned

I dödens djup, med hopp om evigt lif.

Vi sörja ej för dem, men för oss själfva,

Som än vår strid ha kvar, och dock förgätas

De bästa snart af världens yra barn,

Så snart som de aldrig varit till.

Kristendomens besatthet vid döden. Varje år går jag till kyrkan på långfredagen för att få höra om Jesu lidande och läsa trosbekännelsen:

Jesus Kristus (…) född av jungfrun Maria, pinad under Pontius

Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen

till dödsriket, på den tredje dagen uppstånden igen

ifrån de döda.

Trots att jag inte är kristen uppskattar jag ändå kristendomen, eller snarare katolicismen och, till viss del, östeuropeisk ortodoxism, i rent estetisk bemärkelse. Mycket av den i mina ögon bästa konsten har bibliska motiv, och jag älskar helgonbilder; har själv fyra i min ägo. Två hänger här i stugan, en i vårt hus i Västerbotten och en i mitt sovrum hemma hos pappa (mitt hem är inte komplett utan en helgonbild). Dock var det var inte alla konstnärer som målade religiösa motiv som var särskilt rättrogna, ta bara den fantastiske Caravaggio, troligen homosexuell, nyttjare av prostituerade pojkar och så vidare. Å andra sidan var kyrkan ganska skeptisk till honom och inte sällan ointresserad av att köpa hans ”blasfemiska” verk.

800px-Mikhail_Nesterov_001_(variation)En av mina favoritmålare – den ryska symbolisten Nesterov (1862-1942) – målade nästan bara religiösa motiv. Dessutom i karg, nordlig natur som påminner mig om Västerbotten och övre Norrland. 

Caravaggio_-_The_Incredulity_of_Saint_ThomasCaravaggios, enligt mig, bästa verk; ”Den tvivlande Tomas”, 1601-1602.

I bokhyllan står också Chateaubriands Atala illustrerad av Gustave Doré från 1882 och första upplagan av Pär Lagerkvists sista diktsamling Aftonland från 1953. Lagerkvist är mindre religiös men desto mer fylld av existentiell förtvivlan. Och också han är besatt av döden:

Du sträcker ut din skymningshand

och plågad själ får vila,

du släcker hjärtats tunga brand

och leder genom aftonland

den trötte till hans vila.

I nattlig jord du sänker ner

det liv som tycks förhärjat,

som såningsmannen återger

åt jorden som han öppen ser

den skörd som han har bärgat.

Efter denna diktsamling gav Lagerkvist alltså inte ut några fler dikter, trots att han levde tjugoett år till, till 1974.

Han fick förresten Nobelpriset 1951. Det hade jag ingen aning om och nu gör det mig arg. Jag är stark motståndare till detta klåfingriga pris som skördat så mycket skrivkramp och ångest och till och med ett självmord. Det är min övertygelse att författare mår bättre utan det + att akademiledamöterna alltid verkar ha en kvast uppstoppad där bak. De enda akademiledamöter jag verkligen gillat är Gunnar Ekelöf (som fick ett nervöst sammanbrott av utnämningen), Lars Gyllensten som hade den goda smaken att lämna skiten 1989. Och katoliken Birgitta Trotzig. Samtliga döda.

Åh, Gunnar Ekelöf! Också Ekelöf var belägrad av existentiella kval; hans sista diktsamling fick den mycket vackra titeln Vägvisare till underjorden, och gavs ut året innan hans död 1968. Den obundna religiositet, eller snarare mysticism, som genomsyrar hans diktning upplever jag som nära besläktad med min egen. Läs t ex dessa rader, en manifestation av mild förtröstan:

Ibland när jag vaknar ur min sömn eller dvala

är det som om någon just hade rört vid mig

som om någon tafatt sökt stryka mig över handen.

Och ett citat ur Olof Lagercrantz Ekelöfbiografi Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma (också en av bokhylleböckerna):

De levande, säger Gunnar, gör oss ofta ont medan de döda vill oss väl. Det är de levande som är tärande medan ”de döda är närande”. De döda är arma hemlösa varelser. Deras enda brott är att de oroar oss som lever. Vi måste lära oss att komma till tals med dem. Våra tankar sysselsätter sig ju ändå ständigt med dem.

Nu är jag ju i perioder lättrörd, men Lagercrantzbiografin – som jag läst många gånger – får mig alltid att gråta. Lagercrantz porträtt är så ömsint, och Ekelöf så mänsklig med sin blandning av hätsk despotism och stillsam eftertänksamhet (han var heltidsalkoholist och skrev ofta under de tidiga morgontimmarnas ångestfyllda bakrus).

ekelöfEkelöf ute i det fria

Nåväl. Andra böcker som står i min bokhylla: Rousseaus sista, och ofullbordade verk; Den ensamme vandrarens drömmerier (som var vad jag faktiskt hade tänkt skriva om idag, men som jag tappade bort längs vägen), Stendhals En egocentrikers minnen, en samling ryska klassiker, bland annat Mitt liv av Tjechov. Samt Lidandets lustgård av Octave Mirbeau och Dr Jekyll och Mr Hyde av Robert Louis Stevenson. Men Rousseau i alla fall. Jag läser i ”Den ensamme vandraren” då och då, man kan liksom slå upp boken var man vill och hamna i olika fristående ”promenader”. Till exempel ”Fjärde promenaden” som jag läste igår morse, som handlar om Rousseaus tankar kring ”sanningen”; ”…stolt i min egenrättfärdighet över min kärlek till sanningen, för den offrade min säkerhet, mina intressen, min person med en oegennytta på vilken jag inte känner något annat exempel bland de dödliga” (hoppas att det sista var ironiskt menat). Och:

…jag, som i mitt hjärta inte har något som går upp mot min avsky för osanningen, jag som skulle trotsa alla straff, om jag kunde undgå dem genom en lögn – på grund av vilken besynnerlig inkonsekvens ljög jag då med friskt mod, utan nödtvång, utan nytta, och på grund av vilken ofattlig motsägelse kände jag inte den minsta sorg däröver?

Rader som fick mig att skratta gott, och samtidigt, som jag skrev i parentesen ovan, gjorde mig osäker på huruvida Rousseau själv avsåg att skämta eller inte. Hade den sextiosexårige perukklädde 1700-talsfilosofen som på ålderns höst skrev detta humor? Jag måste vidare undersöka ämnet.

Mänskligheten kan trots allt lidande den åsamkar också glimra till ibland, och vara ganska vacker. När jag läser äldre litteratur slås jag ofta av detta; av skönheten i att de döda talar. Hur exklusivt det är att få ta del av stora författares, som t ex. Rousseaus, innersta grubblerier: Hans ambition att ”beskriva det vanliga tillståndet hos min själ  i den egendomligaste belägenhet en dödlig någonsin kan befinna sig i” samt att låta sina ”tankar löpa alldeles fritt i den riktning de behaga utan att generas av motstånd och tvång”. Det, ja, jag måste begagna mig av det pinsamma uttrycket magiska, i att jag – du – vem som helst som är läskunnig – kan förena sig med honom, och med andra – resa tvärs genom århundradena och vara dem nära. Jag – vi – kan ta del av all världens visdom (nåja) om vi bara vill. Och de döda blir i detta sammanhang ytterst levande.

Och det är väl delvis därför så många författare och konstnärer gör det de gör; för att lämna ett avtryck, för att det ska ”finnas något kvar” när de är döda. Och det är inte en ful eller småaktig ambition, tvärtom en storslagen.

Illustrationer från Ermenonville där Rousseau spenderade sina sista år:

Ermenonville (1)Rousseau bredvid ett hölass

ErmenonvilleRousseaus grav (ute på ön)

Jag är mycket förtjust över det faktum att det inte alltid funnits kameror. Världen innan fotografiets tid känns så mycket mer mytisk.

Men nu måste jag sluta, tvärt som vanligt. Morgonen har övergått i dag och tråkiga plikter kallar.

Glädje, kval, skräck

Oj, så hemtamt det känns på bloggen nu! *Kurar belåtet ihop mig*.

Jag dricker rödvin och lyssnar på diverse musik, Orbison, Reed, Bobby Vinton; She wore blue velvet, bluer than velvet was the night… För en stund sedan Rammstein. Olle kom ut från köket: ”vet du vad texten handlar om?” ”Nä.” (Den är på tyska.) ”Om en man som gräver upp sin döda fru och ber henne gifta sig med honom igen.”

Aha.

Annars lyssnar jag mycket på Twin Peaks-soundtracket för tillfället. Omöjligt att lyssna utan att vara tillbaka där, i miljöerna, bland karaktärerna. Twin Peaks är definitivt den serie som påverkat mig mest.

twinpeaks 6345432058_3ec2994d88_bPerfekt miljö

twin-peaks-elle-sweden-06-768x1024Twin Peaks-mode från svenska Elle. Snygg tröja.

Jag tänker inte skriva om något speciellt, bara hänga lite för att jag känner för det. Och för att meddela att jag slutar att skriva om politik. Dels eftersom jag inte orkar, och dels eftersom jag – i och med att göra det, skriva om politik alltså – blir en del av ett samtids- och samtalsklimat jag ogillar; ett instrumentellt, kategoriskt och enögt sätt att betrakta verkligheten.

Jag tänker också att man måste vara medveten om vilka delar man odlar. Är det här något som gör mig glad, något som berikar mitt liv och mitt tänkande? Är det en riktning värd att investera tid och energi i? Och om det nu är så att jag inte är intresserad att strida på barrikaderna, vad är då drivkraften? Att ventilera, men det kan jag lika gärna göra privat.

Plus att politik är smutsigt, och inte på ett romantiskt, dekadent sätt utan på ett desillusionerande diskbänksrealistiskt sätt. Politik är bakterier, magsjuka, huvudvärk och paranoia. Det är mensvärk och stål mot tinningarna och sura uppstötningar. Det är en operationssal med lysrörsljus och kliniska instrument, läkare i munskydd böjda över en patient med blödande, uppklippta sår. Politik är infekterat.

Så har jag fått det sagt. Med svulstigt eftertryck.

Förra fredagen höll jag ett improviserat konsthistoriskt föredrag för mina svenska 2-elever. Vi jobbar med romantiken för tillfället och hade just analyserat Fuselis ”Mardrömmen”. Gällande spökhästen med vita ögon blev det en hetsig diskussion huruvida det var en åsna eller en häst; ”det är en åsna! nej, det är en häst! kom igen, ser ni inte att det är en åsna? är du dum eller, det är uppenbart att det är en häst!”. De kunde inte enas om saken, men var åtminstone överens om att det var en läskig målning och jag utbrast: ”apropå läskiga målningar, vill ni se den otäckaste målning jag vet?”  Det ville de, och så visade jag Arnold Böcklins ”Pesten” från 1898. ”Jag ryser varje gång jag ser den!” Sa jag glatt och jodå, de höll med om att den var riktigt otäck (och vad rider han egentligen på? en drake?), och sedan bad de mig att visa fler ”skräckmålningar”.

Sagt och gjort, jag satte ihop ett bildspel med bland annat de gotiska statyerna på Notre Dames tak, Hieronymus Bosch,  Hans Baldung, olika Medusamotiv, anatomimålningar och tolkningar av ”Saturnus desavouerar sin son”, Otto Dix och Francis Bacon (”heter han Bacon för att han gillar att måla köttstycken?”) och efteråt fick jag för första gången under min s.k lärarkarriär en rungande applåd (och en beställning på en skräckfilmsföreläsning lagom till Halloween). Jag fick också höra att de saknade ”mina konstiga skrivbordsbakgrunder” – de målningar de klagade på hela förra året. (Numer har jag en beskedlig sommarbild för att inte skrämma slag på mina årskurs ettor.)

sirin-and-alkonost-the-birds-of-joy-and-sorrow-1896En av mina kritiserade skrivbordsbakgrunder: Viktor Vasnetsov: ”Sirin and Alkonost; The Birds of Joy and Sorrow”, 1896

Den här presentationen fick mig att fundera kring hur jag förvaltar mina intressen. Att jag har alltför lätt att prioritera bort dem för saker som jag i någon slags missriktad anda av lutheranism tror är ”nyttigare”. Hur min tendens att dela in verkligheten i ”gott” = samhällsengagemang, och ”ont” = självupptagenhet, i själva verket är kontraproduktiv. För om jag inte ger plats åt mig själv, hur ska jag då kunna ge plats åt andra? Och så vidare.

Det låter kanske banalt men jag har en tendens att förvirra mig in i tämligen högspända ideal kring ”hur man bör förvalta sitt liv” och oftast går svaren ut på självförsakelse: Jag borde inte vara så egoistisk…  Och att ha världsfrånvända intressen blir i detta sammanhang höjden av egoism. Ibland tänker jag att det beror på mitt arbetarklassarv. Mina föräldrars ständiga förmaningar om vikten av att ”göra rätt för sig”, att ”ha ett hederligt jobb och betala skatt”. Under min uppväxt har kulturella intressen varit tabu, något ytterst suspekt, något man inte bör bejaka. Nästan som om det vore en skamlig sjukdom. Och jag har allt det där i bakhuvudet, ett slags facit som säger att jag – när jag prioriterar mig själv och min sjuklighet – förvirrat mig från den enda rätta vägen och är illa ute.

En typ av fundamentalism kanske. Och definitivt mycket religiöst, om än inte i traditionell bemärkelse.

Jaja. Hursomhelst innebär denna försakelse ett stundtals torftigt inre liv.

Så… dags alltså att åter prioritera ”mig själv”; min svulstighet, min morbiditet, min förkärlek för det ljusskygga, excentriska, vackra och mörka.

Det kommer att bli mer av det här framöver.

Rembrandt van Rijn the anatomy lesson of Dr. Nicolaes Tulp 1632Rembrandt van Rijn: ”The Anatomy Lesson of Dr. Nicolaes Tulp”, 1632

saturn devouring his son RubensPeter Paul Rubens; ”Saturn Devouring His Son”, 1636

(Jag vet, den nedersta bilden är stötande, men just därför intressant; varför har konstnärer lockats att illustrera myten? Och vad säger den om människans sätt att tolka världen? Finns där ett budskap, eller är det bara ren och skär ”gore”?)

Svetlana Aleksijevitj

Har aldrig hört talas om henne tidigare = min bildning har tydligen betydande luckor. Och så de där nästan löjligt högstämda motiveringarna; ”mångstämmig” och ”monument”.  Utgick man från ordens relevans i förhållande till författarskapet eller den (al)litterära kvaliteten? Hur viktig är ordmelodin? Hur lång tid tar det att formulera de olika motiveringarna? Får alla akademiledamöter lämna in varsitt förslag? Röstar de om saken? Och så vidare.

Hittade denna intressanta artikel som kastar ett förklarande, rentav visionärt ljus över ämnet.