Jag såg två farliga råttor

Fullmåne, dimma och råttor som springer över vägen. En skräckromantisk kväll. Särskilt med råttorna. När jag trampade stigen upp från Farsta strands pendeltågsstation till cykelvägen rusade en rakt framför fötterna på mig, från den ena sidan stigen till den andra, och försvann in under en av de taggiga, snart avlövade rosenbuskarna. Nu var mina fötter förvisso tryggt placerade i ett par boots, men det var ändå otäckt (den kunde ju ha bitit mig!). En stund senare såg jag ännu en som korsade vägen borta vid höghusen.

Två råttor inom loppet av några minuter och innan dess; inte en enda sedan jag flyttade hit för fyra år sedan. Och ändå har jag ju hört så mycket om Stockholm och dess råttor. Hur de springer på tunnelbanespåren, kommer upp i lägenheterna via rörledningarna och äter av folks sopor, hur de kilar runt i gränderna i Gamla stan. Olle påstår att han ser flera stycken varje vecka – särskilt på spåren. Själv har jag inte sett några alls.

Jag är inte det minsta rädd för gnagare, tycker att de är mycket näpna – till och med sorkarna i stugan – men råttor är liksom en annan sak. Det har med deras långa kala svansar att göra. En gång kröp en tamdjursråtta, vid namn Pepsi, in i min ena tröjärm och kom ut ur den andra och jag kan fortfarande minnas den där tjocka, kalla, äckliga svansen som vispade mot huden.  Ändå tycker jag att det finns något fascinerande med dem – råttorna – förmodligen för att de antas vara pestspridare och därmed livsfarliga.

På ön Holmen utanför Obbola, min hemby, ligger en kolerakyrkogård där anonyma sjömän fått sin sista gravstenslösa vila. Jag var länge övertygad – i typ tjugo år – om att de hade smittats av skeppsråttor; ”koleraråttor”, men blandade i själva verket (och till min stora besvikelse) ihop det med de råttor som inom loppet av hundra år dödade en tredjedel av Europas befolkning. Åtminstone är det ju så det brukar förklaras. Tittar man närmare på teorin går den i själva verket ut på att pesten kom från en bakterie, med det vackra namnet Yersinia pestis (och där finns i alla fall en gemensam nämnare; också koleran spreds genom bakterier), som frodades i svartråttans blod och som i sin tur fördes vidare till människor av den blodsugande så kallade pestloppan med det likaledes fina namnet Xenopsylla cheopis, som får mig att tänka på xylofon och Cheopspyramiden. (Här är en jätteäcklig men intrikat illustration av loppan i fråga.)

Grejen är bara att ledet bakterie-loppa-råtta är en hypotes; man har nämligen inte lyckats lägga fram några slutgiltiga bevis som bekräftar saken. Alltså kan man, hör och häpna, eventuellt helt befria råttan från pestanklagelser och det skulle ju i så fall innebära att man såg den fula lilla gnagaren i ett helt nytt, rentav förlåtande, ljus.

SvartråttaSvartråtta, rätt gullig om man bortser från svansen +  att det är ett fint fotografi. 

KyrkogardenKolerakyrkogården, mycket prosaisk, tyvärr råttlös. (Visste ni förresten av ett annat ord för kolera är ”den violetta döden” eftersom den drabbades ansikte antog en lilablå färgton efter döden?)

Här får ni två vackra månbilder:

Joseph Wright of Derby, Bridge through a Cavern, Moonlight 1791Joseph Wright of Derby; ”Bridge through a Cavern, Moonlight”, 1791

1024px-Jean-François_Millet_-_The_Sheepfold,_Moonlight_-_Google_Art_ProjectJean-François Millet; ”The Sheepfold”, 1856-60