Fallstudie över en psykopat

butterflies-collection-olga-breslav

För ett par dar sedan läste jag ut Samlaren av John Fowles. Den bästa bok jag läst på länge. Gastkramande. Och trots att det gått flera dagar har jag dröjt kvar i stämningen, i språket, i Fowles värld. Har beställt hans dagböcker och väntar otåligt på att de ska komma. Tidigare har jag läst Illusionisten och Den franske löjtnantens kvinna av samma författare, båda mycket bra, men den här romanen, thrillern, var något speciellt. Kanske just för att den handlade om något främmande, om en personlighetstyp som det inte går att identifiera sig med men som ändå kommer en nära. Om en avstängd, kontrollerad och avskyvärd människa som begår en oförlåtlig handling men som ändå, i Fowles händer, blir begriplig.

Bokens huvudperson är Frederick Clegg, en slätstruken och inåtvänd ung man från den lägre medelklassen som innehar ett byråkratiskt ämbete på stadskontoret i sin hemstad. Han framlever ett ensamt liv, saknar förmåga att knyta an till andra, är kontrollerad och humorlös. På fritiden samlar han på fjärilar; letar ständigt efter nya exotiska exemplar att nåla upp och klassificera. I övrigt saknar han intressen. Frederick är sedan många år besatt av en grannflicka; en blond konststudent som heter Miranda. Miranda är allt han inte är; vacker och eftertraktad, bildad, spontan och känslosam. Frederick har gjort henne till sin idealkvinna och drömmer om att de ska bli kära och vara tillsammans för evigt. Samtidigt som han inser att att hon aldrig frivilligt skulle ge sig åt en man som han.

En dag vinner han pengar, blir ekonomiskt oberoende och säger upp sig från sitt jobb. Han köper en skåpbil och ett avlägset isolerat hus och bestämmer sig för att kidnappa henne, hålla henne fången i husets källare tills hon börjar älska honom. Att läsa om hans minutiösa förberedelser innan han tar henne tillfånga är otäckt fascinerande:

Jag brukade gå och sätta mig i hennes rum och räkna ut vad hon kunde göra för att fly. Jag tänkte att hon kanske kände till allt om elektricitet, man kunde aldrig vara säker på flickor nu för tiden, så jag hade alltid gummiklackar på skorna och rörde aldrig vid en strömbrytare utan att titta efter noga först. Jag skaffade en särskild sopbrännare för att kunna bränna allt hon slängde. Jag visste att inget som tillhörde henne fick lämna huset.

En regnig kväll sätter han sedan sin plan i verket, följer efter henne in i en gränd och trycker en trasa indränkt i kloroform över hennes mun och släpar in hennes medvetslösa kropp i bilen. Installerar henne därefter i källaren och där stannar hon medan månaderna går.

Romanen fick mig att tänka på kända förbrytare av liknande typ. Som Josef Fritzl som ägnade två år att bygga ut och förbereda den källare han sedan under tjugofyra års tid höll sin dotter Elizabeth fången i. Också han använde en trasa indränkt i kloroform för att ta kontroll över hennes kropp. Innan rättegången blev han friskförklarad av en psykiatriker som menade att han var alltför kontrollerad och hade för stor koll på detaljer för att kunna betraktas som psykiskt sjuk. En psykiskt sjuk människa skulle inte vara förmögen att vara så metodisk menade hon. Och det är också detta som är så obehagligt med Clegg; hans logiska förmåga.

Jag tänkte också på seriemördare som Ted Bundy och Jeffrey Dahmer. Liksom Clegg gör de ett lugnt, oberört till synes fullständigt klart och resonerande intryck i intervjuer. Bundy som till synes både känsligt och inkännande, pratar om sin trygga uppväxt och hur han i grunden var ”en helt normal person med kärleksfulla föräldrar” en person som ”hade goda vänner” och som levde ”ett normalt liv” men med ett litet undantag, en defekt, som han höll hemlig och som långsamt växte och som tog över allt mer under åren. Eller Dahmer som sade sig kunna se och sympatisera med sina offers rädsla och som hade dåligt samvete över sina handlingar men som ändå mördade dem. På- och av-knappen där känsla och handling tycks helt frånkopplade från varandra.

Slutligen tänkte jag på Perry Smith i Truman Capotes In cold blood. Han som sade att han tyckte synd om sina offer ända tills dödsögonblicket: “I didn’t want to harm the man. I thought he was a very nice gentleman. Soft-spoken. I thought so right up to the moment I cut his throat.” 

Scen från filmen Capote där Smith erkänner morden

Själv noterar Frederick att Miranda förvisso verkar uppriven – hon gråter och ber honom släppa henne fri – men tar inte hennes känslor på allvar. Istället tänker han att hon försöker lura honom: Väcka hans medlidande ”eller något annat dumt”: ”Hon är så slug” konstaterar han och tänker att han därför ständigt måste vara på sin vakt. Och i likhet med Fritzl passerar han genom flera låsta dörrar innan han kommer till Mirandas källare. Men till skillnad från Fritzl samt de ovan nämnda seriemördarna är Clegg ingen våldtäktsman. Inte heller mordisk. Han har bestämt sig för att vara en gentleman gentemot Miranda. Hon är hans gäst, visserligen inte av egen fri vilja, men ändå: han är fast besluten att behandla henne så vänligt som möjligt; han köper allt hon vill ha, lagar hennes favoritmat, låter henne ägna sig åt sina intressen, som att läsa, sticka och måla. Och han hoppas hela tiden att hon ska mjukna och bli hans. Till sist köper han en förlovningsring till henne och friar. När hon sedan avfärdar honom blir han ledsen och betryckt. Känner sig missförstådd. Sedan bestämmer han sig för att hämnas, ett beslut som gör honom lycklig:

Jag kände mig lycklig, jag vet inte varför, jag förstod att jag varit svag förut men nu gav jag henne igen för allt hon hade sagt till mig och tänkt om mig. Jag gick omkring däruppe, jag tittade på hennes rum och när jag tänkte på henne därnere kunde jag inte annat än skratta, det var hon som skulle få bli kvar därnere i ordets alla betydelser och även om hon inte förtjänat det i början, så hade hon ställt till det så för sig att det var vad hon förtjänade nu. Jag hade goda skäl att lära henne en läxa.

Romanens andra del består av Mirandas dagboksanteckningar och de handlar om hennes känsla av maktlöshet, men också om hur hon i sin tur betraktar Frederick, försöker analysera honom. Hon konstaterar hans behov av att vara henne till lags, hans försökt till vänlighet och att han inte verkar vilja skada henne. Och det skrämmer henne därför att det gör honom ännu mer obegriplig. Hon försöker också lägga upp strategier för flykt, bestämmer sig för att hon skulle förlora på att göra motstånd, inser att inget annat än att överleva betyder något. Så småningom kan hon dock inte vara passiv längre och hon tar till olika metoder för att få honom att vekna:

Jag försökte se mycket förstående, mycket deltagande ut, men det skrämde honom visst. Nästa morgon gjorde jag ett nytt försök /…/ jag var mycket resonlig, jag tittade upp på honom och vädjade till honom, men igen skrämde det honom bara. Vid lunchen sade jag att jag kunde märka att han skämdes över vad han gjorde och att det inte var för sent än. Man ger hans samvete ett nyp och det ger efter, men det plågar honom inte alls.

Jag tänker att just detta – att vara passiv, försöka visa sig vänlig och förstående – är precis vad också jag skulle göra i en liknande situation. Det framstår som strategiskt korrekt, som ett sätt att få förövaren att slappna av och på så sätt bli mindre på sin vakt. Skulle man istället göra våldsamt motstånd skulle ju kontrollåtgärderna bara öka och ens situation försämras. Samtidigt finns det en stark förnedring i att förhålla sig passiv, en känsla av att man på sätt och vis då ”är med på det hela”. Miranda pendlar mellan behovet av att ge sitt hat och sin frustration fritt spelrum och att mildra situationen för sig själv genom att inte provocera sin kidnappare:

Jag avskyr det sätt, på vilket jag har förändrats. Jag finner mig i för mycket. Till att börja med tyckte jag att jag måste tvinga mig själv till att vara saklig, att inte låta hans abnormitet ta herraväldet över situationen. Men det är nästan som om han har planerat just det. Han får mig till att uppföra mig precis som han vill.

Mirandas dagboksanteckningar handlar också om mycket annat: Hennes förälskelse i en äldre högtravande konstnär, hennes drömmar om framtiden, hennes tankar och konst, litteratur, politik och sitt eget skapande. Hon döper Frederick, som låtit henne tro att han heter Ferdinand, till ”Caliban” efter Shakespeares Stormen (och reflekterar över att hon själv är Miranda i samma pjäs). Caliban, den missbildade slaven, representerar för henne den moderna människans själsliga tomhet, den förslavande viljan att vara ”normal”, att vara anständig, hålla sig på mattan, uppfylla meningslösa plikter. Ett beteende hon kallar ”calibanism” och som hon sätter i motsats till det hon själv strävar efter; frihet, känsla och kreativitet. Det psykologiska maktspel som pågår mellan henne och Frederick får därmed, i hennes ögon, ett högre syfte. I dagboken skriver hon denna trotsiga självständighetsförklaring:

Varför ska vi tolerera deras avskyvärda calibanism? Varför ska alla levande och skapande och goda människor torteras av den stora, universella, tröga massan omkring sig?

I den här situationen är jag deras representant.

Hon tolkar det så att Frederick är avundsjuk på hennes frigjorda personlighet och att det är därför han har tillfångatagit henne; för att kväsa henne. Men det är ett missförstånd. Frederick är överhuvudtaget inte intresserad av hennes personlighet och av vad som pågår i hennes inre. Han vill bara insupa hennes yttre, frossa på hennes skönhet, som om hon vore en stum tavla, för henne är han bara ännu en fjäril. Fast större och vackrare. Han har inga djupa motiv överhuvudtaget och hennes teorier – och den tröst de möjligen kan ge – blir därmed meningslösa.

collector-butterfly

the-collector-samantha-eggar-terence-stamp-1965

the_collector_007

Samlaren filmatiserades 1965, två år efter att den gavs ut.

Förmodligen skulle jag inte ha läst romanen om den innehållit sexuellt våld, misshandel, mord. Böcker på dessa teman – t ex. deckare – är vanligtvis inte min typ av litteratur. Dels för att de brukar vara alltför platta och ”tekniska” och dels för att jag ogillar genren i största allmänhet. Kvalitén i Fowles roman ligger i den språkliga utformningen, och allra mest i det psykologiska. Det är ett skrämmande kammarspel där två personer möts och försöker hantera och förstå varandra. Utan att lyckas.

Avslutningsvis: Det är svårt att förstå psykopater. Men, det går att – åtminstone bitvis – förstå Frederick Clegg. Och jag tror att det är just detta som gör boken så drabbande.

Inlägget skrevs 2015/03/01.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s