En timmes bloggande

Okej, jag tänkte blogga lite och ger mig själv exakt en timme till denna aktivitet; jag går och lägger mig halv elva. (I vanliga fall blir det senare, men jag har en del nattsömn att ta igen.) Att skriva ”ordentliga” inlägg tar emellertid oftast mer tid än så. Åtminstone om ambitionen är att producera en hyfsat välformulerad text. Denna gång får jag strunta i detta; jag är nämligen oförmögen att tänka och skriva bra på en och samma gång.

Jag har inte jättemycket att berätta, och det är förstås inte särskilt intressant att höra mig klaga på vädret (det är ett djävla väder), på att mitt jobb är ett ekorrhjul (jag springer i fucking cirklar) eller att jag känner mig ful (jag har gått upp tre kilo och upptäckt mitt första grå hårstrå – som jag ryckt bort med en pincett). Januari och februari är mina sämsta månader; jag har aldrig upplevt denna tid som vare sig spännande eller särskilt lycklig, inte ens då mitt liv de facto var spännande. (Åtminstone mer spännande än nu.) Och lycka är förstås inget varaktigt tillstånd, men trots detta kan jag med säkerhet hävda att det inträder mer sällan än annars under denna period.

Jag försöker lära mig ryska. Har insett att jag inte kan vara slavofil – på riktigt – om jag inte förstår åtminstone något av språket. Så – trumvirvel och fanfar – jag har just fått någorlunda grepp om kyrilliska alfabetet, och det är ett mycket förvirrande alfabet; b är t ex. v, p är r, s är c, y är u och n är stora h. I och j ser också ut som varianter av stora h, typ. Många bokstäver är fonetiska (j/e, j/o, ch, ts, tj och så vidare), andra består av tecken som överhuvudtaget inte ser ut som bokstäver (åtminstone inte som vi är vana att se dem), se gulligt exempel nedan; f är min favoritkyrilliska bokstav:

87badd7256923eab3e0392368d2a6930

Jag har också lärt mig säga ”hej, jag heter…” Eftersom jag inte har kyrilliskt tangentbord kopierar jag från translate så att ni ser hur det ser ut:

Привет , меня зовут София

Min lärobok är från 1991, där får man bland annat fylla i en låtsasblankett från resebyrån ”Sovturist” och lära sig att kommunistpartiets tidning (Pravda), betyder ”Sanningen”. (Tidningen ges fortfarande ut, fast med annan – lika regimvänlig – ägare; här kan ni kika på den.)

En annan grej jag snöat in på på slutet är skräck; har läst Dr Jekyll och Mr Hyde och Dracula, två romaner jag av någon anledning negligerat tidigare, och båda var fantastiska. Hade jag mer tid skulle jag återge långa citat och utifrån dem mer utförligt kunna motivera exakt vad det är som gör dem så bra. Ja, jag skulle nog kunna viga ett eget – och mycket långt – inlägg åt saken. I nuläget kan jag bara konstatera att skräck passar mig, inte modern splatterskräck utan, naturligtvis, 1800-talsskräck; den gotiska delen av min natur spinner av välbehag över beskrivningar av stormiga nätter, förfallna slott, diverse abnorma existenser och överhuvudtaget att naturlagarna upphävs till förmån för mörka, mardrömslika uppenbarelser och blottläggande av ”själens nattsida”. Har nu beställt fler böcker i genren, av H.P Lovecraft, Bram Stoker och Arthur Machen. Samt Gillian Flynns skräcknovell En sån som du. (Jag gillar Flynn, särskilt debuten Vassa föremål.)

Nu börjar tiden rinna ut. Kan avslutningsvis nämna att jag läste ut Underkastelse för ett tag sedan; de långdragna och pliktskyldigt redovisande kapitlen som ska ge trovärdighet åt den politiska situation romanen behandlar var urtråkiga, i övrigt var den bra. Särskilt de sista kapitlen var en fest att läsa. Personligen blev jag upprörd över slutet, men det betyder inte att det var dåligt, bara att jag ville att huvudpersonen skulle handla annorlunda. Ämnet i sig var kittlande eftersom det tangerar det tabubelagda, å andra sidan är det Houellebecqs signum. Huruvida scenariot är någorlunda trovärdigt eller ej är under pågående diskussion; jag, E och P berörde det senast idag och vi har ännu inte dragit några slutsatser.

Och så var timmen slut. Jag hinner inte redigera.

Godnatt!

 

Tre gånger män på mugshots

1800-tals mugshot

Den Nya Zeeländske snyggingen Daniel Tohill (på fotot är namnet felstavat) greps för stöld av en cykel och en pälsboa 1908, och dömdes till fyra månaders fängelse. Resten av hans historia förblir okänd.

sinatramug1

1938 arresterades Frank Sinatra efter att ha haft sex med en kvinna på en bar, vilket ansågs förargelseväckande och som ”en fläck på kvinnans rykte”. Åtalet släpptes när polisen fick veta att kvinnan var gift.

David-Bowie

David Bowie åkte fast för marijuanainnehav 1976. På bilden är han klädd som sin dåvarande persona; ”Thin White Duke”, som han beskrev som en ”arisk fascisttyp” och ”a would-be romantic with no emotions at all.” Han fick sitta i häkte några timmar innan han släpptes fri.

(Ja, alltså ibland känner jag bara för att sammanfatta vad jag googlat.)

Antikviteter och önskningar

Köpte tidningen Antik och Auktion häromdagen, den var mysig och världsfrånvänd (t ex. klagar en krönikör på att samma föremål återkommer på auktionerna; ”nej, nu börjar gamle Blue Eyes bli tjatig. Det slår aldrig fel, varje gång auktionerna drar igång kommer Frank Sinatra släntrande /…/ i Terry O´Neills välkända fotografi”).

I tidningen kan man läsa små reportage (t ex. om ett besök på en herrgård), annonser om slottsvisningar (tidningen är helt klart rojalistisk), men framförallt består den av bildkollage med föremål från olika auktioner, t ex. från Christies i London, komplett med uppgifter om vad de sålts för. Och det är förstås snaskigt, men framförallt fascinerande; vad som anses ”exklusivt” och vad folk är beredda att betala för det. När det gäller extremexempel som konstverk för sexsiffriga belopp, är det lätt att tänka att de oftare betraktas som investeringar än som källor till glädje (fast kanske är det fördomsfullt av mig att förutsätta att en affärsman som lägger ett par miljoner på en Warhol, inte skulle uppskatta den som annat än investeringsobjekt), men oftast rör det sig om inte fullt så dyrbara grejer – åtminstone inte på nätauktionerna. Och det är dessa, en stol, en klocka, ett skrin, som är åtkomliga för gemene man. En ”antik” möbel är dessutom ofta billigare än de man kan köpa på Mio och Ikea. En konservativt lagd estet kan därför trixa ihop ett vackert och originellt hem också för mindre summor.

Ett annat nöje är den rent subjektiva värderingen; vad tycker jag själv om föremålen, särskilt i förhållande till prislappen? Studera exemplen nedan och fundera:

bild (27)

Målning av Lucas Cranach den äldre (1472-1533); ”La bocca della veritá” (”sanningens mun”): 9 333 000 pund. En ”friargåva” från 1800-talet: 6000 kr. Snusdosa från det tidiga 1800-talets Italien: 43 750 pund. Karmstol från slutet av 1800-talet: 5 750 dollar. 

Målningen av Cranach är i mina ögon ovärderlig och bör hänga på museum. Snusdosan är fin, men man kan nog köpa en småhyfsad kopia på en museishop i Grekland. Friarlådan är ful, karmstolen gräslig. Men det är förstås bara mina åsikter, andra har bevisligen helt andra uppfattningar och ingen kan sägas vara ”rätt” eller ”fel”. Vore jag miljardär skulle jag kanske tänka annorlunda, vem vet?

De senaste veckorna har jag känt mig mer och mer sugen på att själv köpa lite antikviteter. Det är naturligtvis ytligt, och man kan alltid problematisera ”lyxkonsumtion”, men jag skulle tycka att det var mycket tillfredsställande (dessutom är begagnat miljövänligt).

Nu har jag ju inte så mycket pengar, men om jag fick drömma fritt, skulle jag gärna införskaffa dessa grejer till mitt hem:

Inuitskulptur

f4f1bfd3f5cb4e3eb5dde5823df35b48

Jag föll handlöst för denna handkarvade björnfigurin när jag stötte på den på Pinterest för några år sedan, men har svårt att redogöra varför. Senare läste jag att denna konstart uppstod i och med Dorsetkulturen i östra Kanada ungefär 1000-500 f.Kr, och att figurerna ursprungligen användes som magiska amuletter. Det är möjligt att jag anade den ursprungsfunktionen. Skulle hursomhelst älska att ha en hemma.

Målning av Helmer Osslund

helmer-osslund-1938Höststämning (Torne träsk), 1938

Har i många år drömt om att kunna hänga en stor oljemålning över fjällvärlden på väggen. Det har med mina rötter att göra; Osslunds motiv får mig att känna mig hemma.

Uppstoppad vit ripa

medium_item_138414_fdf1f8dffb

För åtta år sedan bodde jag på Hotell Borgafjäll, designad av Ralph Erskine, i den västerbottniska fjällvärlden. Under det höga taket i hotellets matsal hängde vita, uppstoppade ripor med utbredda vingar i osynliga linor; det såg ut som de flög genom rummet. Sedan dess har jag velat äga en själv. (Maten var för övrigt utsökt, på den tiden hade restaurangen en stjärna i Guide Michelin.)

Gällande uppstoppade fåglar vill jag gärna ha en örn och en uggla också.

Marmorreplika av Nike från Samothrake

Nike från Samothrake

Växte upp med en sådan, den var kanske 70-80 centimeter lång i grön marmor. Och tung att lyfta! Det var mitt första möte med grekisk skulptur och den gjorde ett starkt intryck på mig. Den står fortfarande kvar hos min styvfar, men jag vill ha en egen. Vet inte var jag kan få tag på en dock.

Empirespegel

Speglar i denna stil är fantastiska. Ramarna är så tunga och svulstiga och fint dekorerade. De är inte särskilt dyra heller, har man tur kan man komma över en för typ 1000-2000. Jag vill ha den med sfinxerna.

PrideZusLordWilliam

I den bästa serien genom tiderna, BBC:s version av Stolthet och fördom från 1995, är stilen idel empire.

Champagneskålar á la Marilyn Monroe

Monroe

På bilder där Marilyn dricker champagne håller hon i låga, runda och öppna glas. Oavsett om det beror på henne eller på glaset i sig eller om det är en kombination så tycker jag att det ser jättelyxigt ut. Tänker mig att champagnen blir ännu godare i dem, även om bubblorna förmodligen försvinner snabbare.

m m

Ittala säljer denna typ av glas, men jag vill att de ska vara äldre och mer ”kristalliga”.

Sophia Loren dricker också ur dessa glas:

Sofia Loren

Gustavianskt skrivbord med skinnklädd skiva

skrivbord

Helst buteljgrönt skinn. Hade en modern variant av ett sådant i mitt sovrum under tonåren. Det var stort och rymligt, vet ej var det tagit vägen, men förmodligen har det sålts. Skrivbordet ska vara stort och rymligt och man ska få plats med olika grejer på det; ljusstakar, snygga anteckningsböcker och referenslitteratur, pennställ och så vidare.

Tillbehör: Fint skrivbordsställ (tyvärr suddig bild), mässingljusstakar, uppstoppade småfåglar, en klassisk Amerikalampa, en synonymordbok och en pompös – men förhoppningsvis bekväm – snurrstol. (Klicka på en av bilderna för bildspel.)

Mitt skrivbordsideal är helt klart borgerligt. Typ dricka konjak och röka cigarrer-borgerligt (och också maskulint?). Såhär allvarlig – och flitig – tänker jag att jag kommer vara vid det:

(c) National Trust, Chartwell; Supplied by The Public Catalogue Foundation

Edwin Arthur Ward: ”Lord Randolph Henry Spencer-Churchill Seated at His Desk”

Jag älskar för övrigt väggpanelen i bakgrunden, så vill jag att alla mina väggar ska se ut. Och taket ska allra helst vara ett så kallat ”kassettak”:

kassettak

Sammantaget nåt sånt här (minus inredningen, men bronshästen får gärna stanna kvar):

rum

Jag tror att min liv skulle kännas tio gånger bättre om jag fick bo i ett sånt här hus! På riktigt. Jag är övertygad om att en människas omgivande miljö är en förutsättning för hennes välmående. (När Olle under ett par månader bodde i den här villan, var jag överlycklig de veckor jag hälsade på. )

Jag skulle kunna skriva betydligt mer i ämnet, men inlägget har redan dragit ut rejält på tiden. Under 2016 ska jag nog inredningsblogga mer.

God fortsättning!