Dessa rader, alltid aktuella:

Av misstag, gnidighet, synder, förtal

behärskas vår själ, och vår kropp de föröder,

och vi odlar, lika ömt som tiggaren göder

sina löss, våra älskvärda samvetskval.

 

Vår synd är envis, vår ånger är feg,

vi bekänner inget gratis, och är aldrig sena

att åter glatt slå in på vår smutsiga väg

i tron att eländig gråt gör oss rena.

/Baudelaire

Måndag 22 februari

Godmorgon, lediga måndagen igen, och länge sen jag skrev (hela tolv dagar sen). Ibland längtar jag tillbaka till dagbokstiden, då jag skrev privat och ocensurerat, gjorde så i 14 år, sen tröttnade jag. Samtidigt innebär bloggandet att jag anpassar- och justerar mig. Men kanske är det vad som krävs för att överleva; ärlighet går inte ihop med att vara ”en fungerande medborgare”, och ändå är det just oliktänkare samhället behöver för att förbli mänskligt.

Stackars människan! Tänkte jag igår då jag tog tunnelbanan in till stan. En man med en raggig liten tax blev utskälld av konduktören i tågets högtalarsystem för att han inte han ”inte hade koll på sin hund” när han gick genom dörrarna. När han slog sig ned bredvid mig märkte jag att hans händer skakade så våldsamt att han knappt kunde hålla i kopplet; han såg ut att oavbrutet behöva ”samla sig”, som om han när som helst skulle falla sönder. När människor passerade i gången fräste de åt honom att hunden blockerade vägen. Och stackars lilla hunden; den såg så trött och ynklig ut. Jag ville ta upp den i famnen och stryka den över pälsen. Ja, jag ville trösta både den och mannen, men varken sa eller gjorde något, förstås. Hade det inte varit andra i vagnen hade jag pratat med honom, men jag står inte ut med publik.

Misär. Stationerna Farsta strand-Farsta-Hökarängen; alltid kliver det på åtminstone någon representant från samhällets botten; alkisar, knarkare, galningar som pratar för sig själva. Samt tiggare (näst sist jag åkte hann fyra romer passera med sina pappmuggar, tidningar, inplastade kort innan jag nått Skogskyrkogården).

Och nu lyssnar jag på ”I don´t mind the pain” med Danzig, läser in vad jag själv känner i texten, skiter i allt utom refrängen. Det är en så bra låt:

Jag och J gick på Moderna. Såg utställningen Livet självt. Fint folk där; välklädd medelklass, så snygga och allvarliga, med pannor i djupa veck över den mest banala skit. Några exempel; en installation bestående av plastpåsar med brunt vatten som skulle symbolisera miljögifter. En trave smutsiga hinkar, slangar och motordelar som bara kunde vara spännande för de som inte växt upp inom arbetarklassen. Någon slags oformlig vaxklump i en glaslåda. En urtråkig kornig video av en häst vid en motorväg om natten. Enda behållningen var tre meskalinteckningar av Henri Michaux, och en dystopisk video med en apa med människomask instängd i en fallfärdig byggnad i ett japanskt rivningsområde.

Pierre Huyghe Human mask

Pierre Huyghe: Human mask, 2014

Jag får ibland känslan, när jag är på konstutställningar, att besökarna är ”rädda för att missa poängen”. De blir därför ängsligt stående lika länge framför varje konstverk, oförmögna att använda den egna smaken som kompass för uppmärksamheten. Som om konstens själva syfte skulle vara att vara svårtillgänglig, exkluderande, innehålla en massa dolda koder reserverade för ett exklusivt fåtal. Själv tänker jag att konst är något direkt; antingen fångas man eller inte. Och det är först när man blivit infångad man kan göra mer inträngande studier; därför att det är njutbart, därför att man vill stanna kvar hos/i verket. Det handlar inte om ”plikt”.

Kulturvärlden idag; så polerad. När jag för någon vecka sedan läste om Britt Arenanders Anaïs Nins förlorade värld – en trivsam liten bok som redogör för Nins Parisår, tillsammans med bleknade bilder från hennes olika bostäder, stamställen med mera – tänkte jag på hur mycket beskrivningarna av författarna och konstnärerna skiljer sig från dem idag. Henry Miller som är så sjavig och illa klädd att han i passkontrollen nekas inträde till Storbritannien, hans hustru June som går klädd i sammetsklänningar med hål i, Anaïs Nin som lappar och lagar sina kläder och bär trasiga sandaler. Inga Rodebjerkappor och Acnejeans där inte. De tryckte sina egna böcker också, levde under radarn. Det är inspirerande. Framförallt detta: att de inte dolde sin fattigdom. Inte skämdes för den.

Anaïs Nin. Jag har just läst om Incest, håller på att skriva ett långt inlägg om den, och om henne som person. Hon gör mig matt med sin självupptagenhet och sina kärleksaffärer; sida upp och sida ner frossar hon i hur män blivit förtrollade i henne:

Henry läser min roman och blir förälskad i mig på nytt. / Bone (…) darrar när jag närmar mig honom. / Rank, liksom Hugh, förlorar sig i min kropp och ger sin själ. Allendy (…) älskar mig.

Tänk om hon var ens tjejkompis! Herregud så trött man skulle bli. Signifikativt att hon inte har några väninnor dock; i Incest nämns inga närmare vänner av det egna könet. Funderar om hon saknade intresse för detta, eller om hon blev bortstött. Kvinnor brukar i regel vara misstänksamma mot kvinnor som har framgång hos män.

Ändå tycker jag ju om Nin, hon var min husgudinna under tonåren, man måste bara insupa henne i lagom doser.

Anais Nin

 Anaïs Nin på promenad, New York, 1971. Jag älskar att hon bar cape. 

Kaffet har kallnat. Jag ska gå till Fasta centrum och hämta ut böcker. Solen lyser utanför fönstret.

Ett par stycken

Har känt mig stressad (yrkesmässiga skäl), därav bitskheten i de senaste två inläggen. Jag har haft – och har – jättemycket att göra; rättningar på hög, hur många kan det röra sig om? Hundra? Vågar inte räkna. Att vara lärare är att ha dåligt samvete. Och så detta; skriv alltid namn med stor första bokstav, håll dig till samma tempus i referatet (tempus betyder…), ”kolla” är ett talspråkligt uttryck, använd hellre ”titta” eller ”betrakta”, det ska vara komma mellan huvudsats och bisats (detta betyder…), ”men” är ett bindeord; det kan inte inleda en ny mening, redigera texten innan inlämning, plagiat ger automatiskt F på uppgifter e.t.c, e.t.c. Ko-ko, ropar göken, ho-ho, hoar ugglan.

Jag har just duschat. En stor spindel i hörnet ovanför kabinen, började röra på sig och befann sig efter ett tag i taket precis över mig. Tryckte mig mot plexiglasväggen, så långt ifrån den som möjligt, skyndade mig att skölja ur håret. När jag var klar släppte den taget, började fira ner sig. Måste fånga- och bära ut den. (För vidskeplig/buddhistisk för att döda insekter, och nu slösade jag just bort tio minuter på att forska om dessa djur; de tillhör leddjuren, i världen finns det ca 1,335 miljoner arter, de andas genom pyttesmå hål i kroppen, deras anatomi består av ca 32 olika delar och så vidare.)

Idag har jag – utöver att rätta – omorganiserat hyllplanen i den ena bokhyllan, gått med skräp till återvinningscentralen, tagit en kort promenad längs sjön, hämtat en kryddhylla från källaren, druckit fyra koppar kaffe och tittat på uppföljaren till Dirty Harry; Magnum Force. Och så har jag läst i Ola Klippviks Vikbodagbok II. Har haft Ola som skrivskolelärare och det händer att han läser den här bloggen, vet ej om det är okej att recensera då, men jag gillar det han skriver; beskrivningarna av sysslorna på gården får mig att längta till stugan, ett enklare liv. Vid ett tillfälle skriver han; periodvis, kanske alltid, har jag tyckt mig sakna yttre egenskaper. Det hade jag gärna läst mer om.

Skolan, del 574

Mmm… En sån här inställning hos skolledningen skulle verkligen göra mig mer sugen att gå till jobbet:

Även konkurrens och användandet av traditionella managementmetoder har visat sig stärka studie­resultaten. Att elever uppnår bättre resultat vid skolor som använder traditionella management­metoder, som att tillämpa best practices och belöna lärare som uppnår goda resultat, innebär att kvalitetshöjningar kan vara relativt billiga att åstad­komma. Källa här.

Lustigt hur debattörer – som för övrigt nästan aldrig utgörs av yrkesverksamma lärare – slår knut på sig själva för att hitta olika (mer eller mindre världsfrånvända) lösningar som ska höja studieresultaten och ”rädda” svenska skolan. Ett expertutlåtande från mig: Lösningen är närmare till hands, och betydligt enklare, än man kan tro: Det är bara att införa mobilförbud i klassrummen och återgå till böcker, papper och penna, samt sluta gulla med stökiga elever (sätt gränser, släng ut dem ur rummet om de stör; efter att upprepade gånger blivit utsatta för denna behandling skärper de sig ofta), så kommer resultaten vända.

En annan sak som få verkar ta i beaktande: Allt fler elever kommer in i skolsystemet sent, saknar grundkunskaper och stöttning hemifrån, samtidigt som nödvändig personal saknas (det råder specialpedagogbrist, likaså brist på svenska som andraspråk-lärare), det är klart att det påverkar de nationella resultaten.

När det privata blir politiskt

Funderat över Ebba Witt Brattström på slutet, det här med att hon i intervju efter intervju slungat ur sig hätskheter mot exmaken Horace. Nu slipper hon honom äntligen, tack och lov har de ingen kontakt längre e.t.c. Och nu ska hon ge ut en bok om deras tjugofemåriga äktenskap. Man förstår att den kommer att handla om vilket svin han är och hur förtryckt hon varit, och säkert som ett amen i kyrkan kommer hela kulturetablissemanget kasta sig över den och i ett sträck kalasa i sig smaskigheterna. Vad kan han ha gjort? Misshandlat henne? Något ännu värre? Efter att ha tagit del av hennes utgjutelser är nyfikenheten total; det kan helt klart vara hur illa som helst! (Och ju värre, desto bättre!) Och naturligtvis bör ingen tvivla på att syftet bakom boken är ädelt: ”Det personliga är politiskt”, och det havererade äktenskapet kan därmed inlemmas i ett feministiskt teoribygge där den egna, intima ilskan ska betraktas som universell. Ett offentliggörande av den blir därmed inte alls tarvlig utan ett viktigt, ja berättigat bidrag till en allomfattande kvinnokamp. Dock: Om Ebba varit man hade beteendet varit otänkbart; ty ingen sympatiserar med en arg man – män, som de privilegierade översittare de är – har ingen rätt att känna något som ens påminner om frustration visavi kvinnor. En bok där Horace skulle anklaga Ebba för översitteri skulle därför enbart betraktas som patetisk. I övrigt tar jag – ovetandes som jag är – ingen sida i ”kriget”, och förmodligen kommer även jag läsa boken och därefter, det vet jag redan, känna mig äcklad över mig själv.

Dagens bild

Hollywood

Kommer ni ihåg hur det var när man var yngre? Om någon tände en cigarett, tände alla andra också en cigarett. Cigarettsynkronism.

Hittade denna bild på Pinterest och gillade den verkligen, särskilt hur oskuldsfull Liv Tyler ser ut bredvid Kate och Johnny; den snälla flickan som börjat hänga med de tuffa, men som trots sina ansträngningar inte riktigt passar in.

Spökhistorier och det mänskliga psykets irrvägar

Skräcknoveller

Skräckberättelserna jag beställde för ett tag sedan kom förra veckan, och sedan dess har jag intagit slukarmode; Domarens hus och andra noveller, av Bram Stoker, lästes ut igår. Gillian Flynns En sån som du, tog – tyvärr – bara någon halvtimme att läsa (men jag gillade den), och så har jag läst en handfull Edgar Allan Poe-noveller och en Lovecraft-novell.

Börjar med Lovecraft; novellen med titeln Bilden i huset, påverkade mig och skrämde upp mig. Berättelsen, som är blott tio sidor lång, handlar om en man som under en cykeltur på landsbygden överraskas av regnet och som tar skydd i ett till synes övergivet gammalt ruckel. Novellens inledning består av en lång ondgörelse om hur vidriga denna typ av ruckel är, och särskilt den typ av människor som bebott dem:

Den hemskaste synen av alla är de små omålade trähusen långt från allfarvägarna. De brukar oftast huka sig i någon fuktig, gräsbevuxen backe eller luta sig mot någon enorm bergsknalle. I över tvåhundra år har de hukat sig där, medan slingerväxterna har klättrat över dem och träden har vuxit och brett ut sig. /…/ I sådana hus har det vuxit upp generationer av underliga människor, vilkas like världen aldrig har skådat. Deras förfäder hyste en mörk och fanatisk trosuppfattning som skiljde dem från deras medmänniskor, och därför sökte de sig till vildmarken. /…/ Berövade kontakten med ljuset från civilisationen använde dessa puritaner sin kraft i sällsamma syften, och i sin isolering, sitt sjukliga självförtryck och sin kamp mot den skoningslösa naturen, började dessa utveckla mörka dolda anlag /…/

Kanske måste man ha erfarenhet av avfolkningsbygder, övergivna småbyar och förfallna hus i inlandet, för att tycka att detta är otäckt. Själv kan jag med lätthet föreställa mig hus av denna typ; under privata små expeditioner har jag besökt dem, och även – förlåt mig min ungdoms synder – brutit mig in i ett par av dem. Att vandra omkring i hus där fönsterrutorna spruckit, där gardinerna blivit skira, blekta och fläckiga av ålder, där de enstaka kvarlämnade allmogemöblerna är trasiga och täckta av damm och där de murade öppenspisarna långsamt vittrat sönder, är en sällsam upplevelse. Likaså att ströva runt i de tillhörande trädgårdarna – en gång hållna i noggrann tukt – där gräsmattorna växt sig till vild ängsmark; där vinbärs- och rosenbuskarna bildat ogenomträngliga snår, och där träden, och brännässlorna, smugit sig tätt inpå husknuten. Det finns en särskild stämning på dessa ställen som kan göra en illa till mods. Inte för att platserna av nödvändighet skulle vara hemsökta, eller fungera som undanskymda boningar för ljusskygga psykopater, utan för att övergivna hus alltid har något spöklikt över sig. Det är lätt att fundera över de människor som en gång bebott dem – en gång lika levande som du och jag, numer utsuddade av det förflutnas mörker – samt kring de nuvarande ägarna som i sin tur är frånvarande och till synes likgiltiga. Det är som om husen i sig själva är gengångare från det förflutna.

Hursom; när huvudpersonen kliver in i huset är det mörkt, dammigt och ålderdomligt möblerat; där fanns inte ett enda föremål ”som med säkerhet var tillverkat efter Förenta staternas självständighet.”  Han slår sig ned i ett litet vardagsrum där en gammal bok – från 1598 – ligger på ett bord och som, medan han bläddrar i den, om och om igen tenderar att falla upp vid en särskild plansch ”som i gruvlig detalj föreställde en slaktarbod hos de människoätande anziguerna”. Efter ett tag hör han dämpade fotsteg på övervåningen och en stund senare står husets ägare i dörren.

Jag ska inte avslöja mer, men det var som sagt något med texten som skakade om mig. Inte bara för att jag kunde identifiera själva omgivningen, utan också för att händelseförloppet var så realistiskt beskrivet. Det onaturliga blev i författarens händer trovärdigt på ett sätt jag inte var beredd på. Denna realistiska berättarstil var också Lovecrafts signum, i en text om Arthur Machen, skriven runt 1925, redogör Lovecraft själv för metoden: ”Seriösa skräckberättelser tillkommer antingen genom att göras intensiva och fullt realistiska – bortsett från det övernaturliga drag som författaren medvetet lägger in – eller förläggs helt och hållet till fantasins rike.”

Nu är jag en gröngöling på skräck, innan trettio års ålder hade jag inga erfarenheter av genren överhuvudtaget (jag såg ned på den, ansåg den banal, även om jag uppskattade skräckfilmer), och kanske är det också först nu, när jag inte längre har behov av att framhäva ”god litterär smak”, som jag till fullo kan uppskatta den. Som skönlitterärt skrivande människa – jag skriver ständigt på olika fördömda projekt – är det också befriande att ta del av historier som inte tvunget behöver vara logiskt godtagbara. Att studera berättelser där författare rakryggat framställer orimligheter som självklarheter, är tja, inspirerande.

Den otäckaste historia jag hittills tagit del av är emellertid skriven av Bram Stoker. Hans Domarens hus, om en ung matematikstudent som söker studiero i ett övergivet hus i utkanten av en avlägsen liten by, är mästerlig. Huset, som en gång tillhört en fruktad domare, är källa till stor vidskeplighet hos lokalbefolkningen och studenten får många varningar innan han flyttar in. Eftersom han litar till sitt förnuft tar han inte varningarna på allvar utan bosätter sig där ändå. Något han bittert ska ångra… Här använder Stoker samma grepp som han senare skulle använda i Dracula; Jonathan Harker blir likaledes varnad på sin väg mot grevens slott: 

Strax innan jag gav mig av kom den gamla kvinnan upp till mitt rum och sade upprört:

”Måste ni resa? Åh, unge herrn, måste ni resa?” Hon var så upprörd att hon tycktes ha glömt sin tyska och blandade det med ett språk jag inte förstod. /…/ När jag sade henne att jag måste resa genast och hade viktiga affärer att uträtta, frågade hon återigen:

”Vet ni vilken dag det är? /…/ Det är St Georgsafton. Vet ni inte att allt det onda i världen löper fritt i natt klockan tolv?”

/…/ Hon var så förfärad att jag försökte lugna ner henne, men utan resultat. Slutligen sjönk hon ned på knä och bönföll mig att inte resa; eller åtminstone vänta en dag eller två innan jag gav mig iväg. Det var löjligt, men jag kände mig inte väl till mods.

Bruket av varningar är ett mycket effektivt berättargrepp; som läsare förstår man att något ska hända och läser därför med större uppmärksamhet, samtidigt som man sympatiserar med den intet ont anande huvudpersonen och kan identifiera sig med dennes hållning (de flesta vill väl betrakta sig som förnuftsvarelser?), och ryser när denne går rakt i fällan. När kampen mellan det rationella (läs: goda) och irrationella (läs: onda) sedan sätts igång hejar man antingen på den ena eller andra sidan; för bara en av dem, det är underförstått, kan segra. (I Domarens hus hejade jag på studenten, i Dracula på Dracula.) I Domarens hus har Stoker lånat inspiration från Edgar Allan Poe i och med att djur får stå för hemsökelsen; i det här fallet husets råttor som väsnas bakom brädfodringen under nätterna:

Oväsendet från råttorna hade upphört. Han hade till och med en känsla av att de tystnat alldeles nyligen, och att det var den plötsliga tystnaden som hade stört honom. Elden hade falnat, men det glödde fortfarande i spisen med ett varmt, rött sken. När han såg åt det hållet, kunde han trots sitt inre lugn inte undgå att rycka till.

  Där, på den stora, snidade länsstolen av ek till höger om den öppna spisen, satt en jättelik råtta och stirrade på honom med ondskefull blick. Han gjorde en rörelse för att jaga bort den, men den rörde sig inte. Då låtsades han kasta någonting. Råttan rörde sig fortfarande inte, men den visade ilsket sina vita tänder, och de elaka ögonen gnistrade hämndlystet i lampskenet.

Det är möjligt att man i viss mån måste vara öppen för det oförklarliga för att engagera sig i denna typ av berättelser. För en människa likgiltig för metafysiska ting och för det mänskliga psykets irrvägar, framstår de säkert bara som skrattretande eller ointressanta; en elak råtta på en stol! Vilken barnsaga! Jag tror emellertid inte att man nödvändigt behöver tro på spöken för att få ut något av genren. Man kan också bara vara allmänt intresserad av psykologi. För till syvende och sist handlar det om föreställningsvärldar, vart vår fantasi kan ta oss, och hur vi väljer att framställa ont och gott. De historier jag tagit del av får mig till exempel att tänka på Jungs resor i sitt omedvetna, såsom han beskriver dem i självbiografin Mitt liv. Överhuvudtaget tänker jag på psykoanalysens fokus på drömmar; tankemodellen att det är hos dessa vi finner nycklarna till ”vårt sanna jag”. Jag tänker också att rationalitet är en konstruktion och en disciplin; en civilisationens klädedräkt vi bär för att smälta in; en uppsättning tankar vi tillägnat oss genom träning. Barnet har ännu inte lärt sig det, liksom vissa isolerade ursprungsbefolkningar där man fortfarande tror på andar, magi och andra mystiska ting.

Under den tid jag jobbade med psykossjuka bevittnade jag hur människan nästan omärkligt kan växla mellan verklighet och fantasi; i ena stunden vara fullt närvarande i ett rationellt nu, för att i nästa stund fästa blicken på en punkt i rummet där det stod en riddare i skinande rustning med en underbart gyllene sköld. I just detta enskilda fall observerade jag med vilken övertygelse patienten ifråga betraktade den för mig osynlige riddaren, och jag funderade om det verkligen gick att hävda att synen var ett delirium bara för att jag själv upplevde det så. Vad som var sant för mig, var inte sant för patienten och vice versa och det skulle inte ha gagnat någon av oss att ifrågasätta den andre. Jag tänker också att även ”friska” människor tror på de villor de upplever i sina drömmar medan de fortfarande drömmer. Det är först när de vaknat de kan hävda att det hela inte varit verkligt, men; är inte också drömmen en del av vår verklighet? Vi tillbringar trots allt en tredjedel av vår livstid i denna förunderliga värld; sammantaget rör det sig om åratal.

Varför upplevde jag då ett sådant obehag vid läsningen om en grym, sedan länge död domare fångad i en råttas kropp? Och varför gjorde Lovecrafts novell ett så djupt intryck på mig? Jag kan inte till fullo redogöra varför, men det är kanske just därför berättelserna – och i förlängningen genren – är så fascinerande.