När det privata blir politiskt

Funderat över Ebba Witt Brattström på slutet, det här med att hon i intervju efter intervju slungat ur sig hätskheter mot exmaken Horace. Nu slipper hon honom äntligen, tack och lov har de ingen kontakt längre e.t.c. Och nu ska hon ge ut en bok om deras tjugofemåriga äktenskap. Man förstår att den kommer att handla om vilket svin han är och hur förtryckt hon varit, och säkert som ett amen i kyrkan kommer hela kulturetablissemanget kasta sig över den och i ett sträck kalasa i sig smaskigheterna. Vad kan han ha gjort? Misshandlat henne? Något ännu värre? Efter att ha tagit del av hennes utgjutelser är nyfikenheten total; det kan helt klart vara hur illa som helst! (Och ju värre, desto bättre!) Och naturligtvis bör ingen tvivla på att syftet bakom boken är ädelt: ”Det personliga är politiskt”, och det havererade äktenskapet kan därmed inlemmas i ett feministiskt teoribygge där den egna, intima ilskan ska betraktas som universell. Ett offentliggörande av den blir därmed inte alls tarvlig utan ett viktigt, ja berättigat bidrag till en allomfattande kvinnokamp. Dock: Om Ebba varit man hade beteendet varit otänkbart; ty ingen sympatiserar med en arg man – män, som de privilegierade översittare de är – har ingen rätt att känna något som ens påminner om frustration visavi kvinnor. En bok där Horace skulle anklaga Ebba för översitteri skulle därför enbart betraktas som patetisk. I övrigt tar jag – ovetandes som jag är – ingen sida i ”kriget”, och förmodligen kommer även jag läsa boken och därefter, det vet jag redan, känna mig äcklad över mig själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s