Om känslor, åldrande, drömmar e.t.c.

naked_young_woman_in_front_of_the_mirror

På slutet har jag bara velat skriva om känslor, personliga saker, och så har jag gjort det, och sedan omöjligt kunnat publicera inläggen. Och gott är väl det. Kanske är denna känsloanstormning ett uppror mot detta (rader från ett annat opublicerat inlägg):

Ibland tänker jag att jag ska skriva mer om känslor, vara introspektiv och eftertänksam, ta mig an sånt jag går och tänker på, milt lägga ner det på skötbordet, vårda och pyssla om det. Så gör jag ett försök och det blir fattigt och krystat och jag känner mig stum. Också det en känsla förstås, men inte den jag helst vill hitta och jag funderar om det är ålderns fel, om jag med vuxenblivandet blivit kargare. Jag tror att det är så. Men framförallt upplevelsen av att sitta i kläm, inte ”hinna med” sig själv, och hur frustrationen över detta övergått till resignation som i sin tur stelnat till leda.

Jag antar att jag är långtifrån unik, att antalet människor som tänker att de lever fel slags liv kan räknas i miljoner, men ändå; när illusionerna rämnar och med dem idealen och drömmarna, vad finns då kvar? Gud? Jag vågar inte hoppas på den belöningen. Det som återstår; motstånd. Jag vill inte vara karg, jag vill vara frisk och daggdroppande och inte bara i fysisk mening. Illusioner är värda att kämpa för. Något offer tänker jag icke bli. Och samtidigt; jag är så trött på kampen.

För några veckor sedan upptäckte jag mina första grå strån och plockade bort dem med pincett, sedan insåg jag att det fanns mer; i tinningarna, att pincetten var meningslös, att endast hårfärg kunde hjälpa. När jag var hemma sist konstaterade min far vänligt att jag fått ”bekymmersrynkor” i pannan. Jag köpte ännu en dyr burk återfuktande kräm och ett toning, tänkte att jag måste jobba på sömnen (bara det uttrycket!) och dricka mer vatten.

Utöver mitt eget åldrande har jag umgåtts med personer i min närhets åldersnojor. Häromdagen citerade O Dante; till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse. Därefter citerade jag i min tur det för C. Båda bävar inför dagen då de kliver över den där symboliska tröskeln, den som leder bort från ungdomen, in mot ålderdomen. Kanske har jag smittats av deras oro, jag suger åt mig andras tillstånd som en svamp (resultatet av att vara ett s.k. ”alkoholistbarn”).

O och C vill sluta slösa med tiden, ta ödet i egna händer. O, som är 38, har av denna anledning sökt en påbyggnadsutbildning till hösten och anmält sig till en långvandring i sommar. Helst vill han ägna ett halvår åt att bara vandra och tänka, säger han. Jag i min tur vill – som vanligt – skriva på heltid. Åldersmedvetenheten förstärks i sin tur av pensionskuvertet som fastställer kurvan över ens beräknade medellivslängd. Hej Sofia! Du beräknas bli 83 år! Och vi räknar med att du jobbar tills du är 70! 13 magra år av frihet, det kan vi ge dig som tack för ett liv i statens tjänst! Man blir deprimerad.

Min far, som är den finaste av människor, säger att jag och O ska flytta hem till honom; ”ni kan bo här gratis, ni behöver inte ens tänka på att handla mat, då kan ni ägna er åt det ni egentligen vill göra.” Men inte kan man i vår ålder flytta hem till en förälder. Det vore absurt. Det går inte. Dessutom misstänker jag att pappa lurar sig själv; vi skulle driva honom till vansinne. (Min far har gått i pension, han vill spendera sin tid med de som betyder något för honom, men precis som jag är han en ensamvarg; han vill vara ifred, ha det tyst och lugnt, ta sina promenader och läsa sina böcker och pyssla med sina projekt utan att bli störd.)

Man måste vara stoisk, säger jag till de som frågar efter livsråd. Var stoisk, stormar det ska du hålla fast dig i masten, agera inte på impulser, särskilt inte på rädsla. Det är ingen idé att låta känslor växa till hysteri. När jag pluggade idéhistoria tog jag stort intryck av Seneca och co; ”fattig är inte den som har lite utan den som vill ha mer.” Samtidigt; att ständigt undertrycka sin längtan är inte heller bra, man går omkring och känner sig törstig. Det är så man blir bitter. Och bitterhet, det är inte min grej.

För några år sedan skrev jag om åttiotalistgenerationen; detta att ha uppfostrats i en kultur som intalar en att allt är möjligt; att man ska förverkliga sig själv. Förmodligen är det helt fel att generalisera kring en hel generation på det sättet, men det är min erfarenhet. Jag förvånas därför när jag träffar jämnåriga som inte har detta mål. Frågar mig hur de står ut med tomrummet. Själv upplever jag varje dag utan skrivande som ett nederlag. Det är mycket självupptaget, men det handlar också om existentiell kris; att skapa är att bearbeta och livet är  – när det kommer till kritan – ett pågående trauma. Det krävs ytterst lite för att jag ska känna ångest; det räcker med att befinna sig i ett rum fullt med människor.

Kanske låter allt detta mer tungsint än det är. Jag är inte deprimerad, möjligen något beklämd, men inte olycklig. Man tenderar att bli fånge i sina resonemang och de drar en ofta åt ett visst håll, allt beroende på sinnesstämningen för stunden. Inget av detta är därför annat än ögonblickets sanning och när jag reser mig upp, från soffan där jag sitter, och går ut och hänger lakanen (de som just nu väntar i tvättmaskinen) på linan i trädgården, kommer jag att känna något annat. Ute sjunger vårfåglarna, marken är beströdd av vitsippor, luften kylig. Mina fingertoppar kommer bli kalla, när jag kommer in igen fryser jag nog , det är möjligt att jag tänder en brasa. Sedan ska jag gå in i funktionellt läge; rätta elevuppsatser. Då finns ingen tid att känna något alls.

Högst upp: Giovanni Bellini, ”Ung naken kvinna framför spegeln”, 1515 (Bellinis första nakna kvinnoporträtt, som han målade vid 85 års ålder)

Flygplan och parfymer

Just hemkommen från Västerbotten. Jag skriver Västerbotten eftersom det är omständligt att räkna upp de specifika platserna. Förut, när jag bodde i Umeå, skrev jag Umeå, men där är jag inte längre. (Eller jag passerar förstås, men jag uppehåller mig inte där.) Alltså får det bli hela landskapet fast det är diffust och missvisande.

Jag har slutat vara flygrädd. Det är något nytt. Det är rogivande att befinna sig ovan molnen, och jag tycker om att titta ut över landskapet under start och landning, sett från ovan inser man hur mycket natur det här landet består av. Barrskogar, sjöar, åkrar och ängar, här och var små kluster av hus. Det är något jag tänkt på när jag varit utomlands, i många europeiska länder är nästan all mark kultiverad. Sverige är ett skogsland; stort, ganska öde. Var inte det ett av Reinfeldts argument för den generösa flyktingpolitiken? Han hade suttit på ett plan och konstaterat att här finns gott om plats. Vad han glömde bort var att platserna är obebyggda. Att man inte bara kan skeppa ut folk i skogen och säga ”här kan du bo”.

I taxfreeshoppen impulsköpte jag Diors Pure Poison. Taxfreepriset gällde naturligtvis inte mig, men det glömde jag bort. När jag kom hem insåg jag att jag inte tyckte om den, eller; den doftar inte äckligt eller så, bara opersonligt; man tänker; ”det här är parfym” och det är allt. Emellertid har jag velat äga en flaska Poison sen jag var typ tio år, bara för det spännande namnets skull.

Mer om dofter: När jag var i mormor och morfars hus i helgen botaniserade jag bland mormors parfymer och upptäckte att hon varit en Chanel no 5-kvinna. Jag öppnade korken och ur flaskan steg essensen av henne fram; det var som om hon gav mig en kram. Jag och K diskuterade det märkliga i att vi, trots att vi flera gånger luktat på den, prövat den, i olika affärer inte insett att hon använt den förrän nu. Jag förstod också varför jag tycker så mycket om tunga, damiga dofter. I månader har jag funderat på att köpa Lancomes Poéme. Varje gång jag befunnit mig i närheten av en parfymhylla har jag sprayat på mig den och sen gått omkring och sniffat på min handled. Nu stod Poéme i mormors kylskåp, förälskelsen föll på plats. (Jag har tagit med mig flaskan till Stockholm.)

Här har ni en suddig selfie med en lilja jag köpte på centralen. Nu ska jag duscha.

bild (58)

 Ps. Läs den här texten. Den är så bra skriven + att jag håller med om exakt allt.