Böcker jag läste förra året och böcker jag läst i år

Söndagskväll 29 maj, 2016

Jag sitter på balkongen och dricker kallt vitt vin och läser för tredje gången om Gillian Flynns Vassa föremål. Älskar denna roman och var säker på att jag hade bloggat om den tidigare, men sen upptäckte jag att inlägget aldrig publicerats. Alltså det här inlägget, som ni läser just nu. Kändes synd eftersom det faktiskt var/är färdigskrivet (jag glömmer ofta att publicera mina inlägg, tänker att jag bara ska redigera dem först och sen kommer något emellan), så här följer det nu, fem månader för sent, med ett rykande färskt efterord.

December – 2015

Under året har jag läst runt tjugofem-trettio titlar, ett snitt som inte skiljer sig nämnvärt från tidigare år, och som jag antar är en hyfsad prestation för en kvasiintellektuell av förutsägbart slag. Nu ska man emellertid inte läsa för att kunna skryta med att man läst, även om det kan te sig lockande, utan för att man tycker om att läsa. Detta till trots finns det vissa titlar jag tvingat mig igenom på pin kiv (b.l.a Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick).

Grejen med att läsa mycket, särskilt under kort tid, är att böckerna tenderar att flyta ihop med varandra och uppgå i något slags grumlig litteraturmylla. I efterhand brukar jag därför ha svårt att redogöra för exakt vad de handlade om (minns ingenting av Stjärnans ögonblick, ej heller av Robert Bolaños Amulett). Istället minns jag den känsla de fyllde mig med under läsningens gång, huruvida jag tyckte om att ”vara” i boken eller inte. Jag tänker att det är detsamma med böcker som med personkemi; vissa blir man vän med, eller rentav förälskad i, och andra gör en istället obekväm eller uttråkad (jag hade ingen personkemi med Stjärnans ögonblick och Amulett). Som vanligt har jag därför spenderat mycket tid med mina gamla vänner klassikerna, och läst titlar av bland annat Henry James (Amerikanen), Guy de Maupassant (Bel-Ami), Elizabeth Gaskell (Hustrur och döttrar), William Thackeray (Fåfängans marknad), Ernest Hemingway (En fest för livet), Graham Greene (Brighton Rock och Den mänskliga faktorn), Aleksandr Solzjenitsyn (En dag i Ivan Denisovitjs liv) och Robert Louis Stevenson (Dr Jekyll och Mr Hyde).

Trevligt sällskap, tyvärr är det bara jag och Elizabeth som nedlåter oss att le, å andra sidan tillhör vi det svagare könet:

Bland dessa var samtliga läsvärda, men jag gillade särskilt Brighton Rock och Dr Jekyll och Mr Hyde. (Den tidigare är kanske rentav årets bästa läsupplevelse.) John Fowles Samlaren var också bra. Böckerna har en gemensam nämnare i att de alla porträttar osympatiska människor med bristande empati; både Pinkie i Brighton Rock och Frederick Clegg i Samlaren kan bäst definieras som psykopater, och Mr Hyde, ja, han är ju också psykopat, och lite andra grejer utöver det. Att jag hyser en morbid nyfikenhet gällande det mänskliga psykets mörkare sidor är förmodligen ingen nyhet. 

Nyutgivet då? Jag har inte läst en enda bok som utkommit i år. Försökte mig på Stoner, men eftersom jag inte orkade igenom den räknas den inte (alla älskar den och jag verkar vara den enda som inte blivit berörd..?). Har däremot förstått att åtminstone ett par titlar är läsvärda och de ska beställas så snart de utkommit i pocket (ty inbundna böcker är så dyra). Plus att jag nu har Vilette i min ägo, och den är jag jättepeppad på.

När jag ändå nämner Stoner kan jag förresten lika gärna passa på att redogöra för andra böcker jag inte läst klart; Thomas Bernhards Skogshuggning, Dostojevskijs Underjordisk dagbok och Natalie Sarrautes Planetariet. De två tidigare har jag inte gett upp hoppet om – jag tänker att jag borde gilla dem – men den sistnämnda är ett hopplöst fall; jag får bokstavligen ont i ögonen av att läsa- och försöka begripa vad som står. Plus att stilen provocerar mig.

Även om jag inte läst nyutgivet har jag läst en del samtida författare. Jag gillade Karolina Ramqvists Flickvännen, Claire Messuds Kvinnan på övervåningen och Curtis Sittenfelds Systerland. Framförallt de två förstnämnda, som båda, på var sitt sätt, beskriver kvinnor i själsligt vakuum. Även om de har kontakt med yttervärlden är de på något sätt isolerade, den ena i sin längtan efter en kille som aldrig kommer, den andra i sin självbild som en konstnär som ”aldrig blev något”. Båda har fastnat i väntan, och låter tiden passivt gå. Ett typiskt kvinnligt tillstånd? Författarna gör tack och lov inga könspolitiska analyser och det är bra.

Mer: Jag har läst Susan Hills Kvinnan i svart. Den var stämningsfull, men jag hade önskat att den varit läskigare. Den har så mycket potential, och Hill hade kunnat ta ut svängarna ännu mer. Detta till trots; jag läser faktiskt om den just nu (inte i skrivande stund, men.. osv.)

I kategorin biografi läste jag Joan Didions Blå skymning, melankoliskt vacker men distanserad (Didion är så sval), och Jon Krakauers Into the wild, som jag skrivit om här. Jag läste också Lena Dunhams flyhänta Not that kind of girl (den blev förresten utgiven i år?), och Erica Jongs gnälliga och självcentrerade Rädda livet, som jag kunnat klara mig utan. Sedan läste jag om Putin. Och Michael Dahlens Monster som bestod av lättviktiga presentationer av olika seriemördare.

Mest överraskande, åtminstone för mig själv, är emellertid att jag läst flera deckare; en genre jag avfärdat av diverse skäl, framförallt för att de brukar vara dåligt skrivna och följa ett förutsägbart mönster med ”livstrött, cynisk och alkoholiserad manlig polis” i huvudrollen. Hursomhelst har jag läst flera titlar av Peter Robinson, Peter May och Gillian Flynn. Och i de första två återfinner man också denne polis (May behandlar dock rollen med finess), men det har varit helt okej. (Även Gillian Flynn låter sina huvudkaraktärer vara tilltufsade av livet enligt given mall även om hon varierar greppet genom att låta dem vara kvinnor i avsaknad av polisbricka.)

Med detta sagt ska jag erkänna att jag i snabb takt slukade Vassa föremål, Mörka Platser och Gone Girl, och av dessa var Vassa föremål så bra att jag genast läste om den. Det finns något förföriskt över genren ”mord i gudsförgäten håla där det bor märkliga original och händer mystiska saker” (tänk typ True Detective, Top Of The Lake och naturligtvis, Twin Peaks). Det jag fastnade för i Vassa föremål var inte så mycket handlingen – unga flickor blir mördade i småstad – som själva karaktärerna; den depressiva huvudpersonen, med ärr efter skärsår över hela kroppen, den kyliga och samtidigt sköra överklassmamman, den psykopatiska high school-prinsessan till lillasyster, och den undersköne men sorgsne tonårspojken som sitter ensam och super på barer. Mixen är helt enkelt underbar.

Avslutningsvis; läs Brighton Rock och Vassa föremål, de är de bästa böckerna jag läst i år.

Tillbaka till söndagskväll 29 maj 

Jag har inte alls varit lika bra på att läsa i år, tjugofem-trettio titlar! vad fan… En anledning till att jag läser mindre är för att E har börjat pendla från Älvsjö, vi åker tillsammans både till och från jobbet och det innebär att jag förlorar säkert två timmars lästid i veckan. Men någon slags halvårsrapport ska jag i alla fall försöka mig på.

Jag har läst Dracula och lite skräcknoveller av Edgar Allan Poe och HP Lovecraft och Gillian Flynn, det bloggade jag om i januari, och så har jag läst ett par svårpenetrerade essäer av Charles Lamb (tidig 1800-talsengelska är inte helt lätt) och även ett par texter av Thomas de Quincey, bland annat Om sjöarna och sjöpoeterna i samlingsutgåvan Suckar ur djupen och halva Om mordet som skön konst, som jag verkligen gillade – den var rolig! – men som jag sen glömde bort. Jag gillar Charles Lamb också, åtminstone gillar jag hur jag tänker mig att han var som person; alla beskrivningar av honom är så sympatiska, och så är det så fint att han tog hand om sin sjuka syster (hon högg ihjäl deras mamma med en kökskniv! det var mindre fint); jag har faktiskt tänkt att jag ska skriva om Charles Lamb, har till och med ett illa skrivet utkast någonstans.

Portrait of Charles Lamb by William Hazlitt, 1804

Charles Lamb var rätt snygg också.

Jag har läst lite i Walter Bejamins Passagearbetet, men sen gav jag bort boken till C i fyrtioårspresent eftersom jag inte hade tillräckligt med pengar för att köpa något annat åt henne. (Jag ger ofta bort mina böcker och sen ångrar jag mig, men jag skulle aldrig begära dem tillbaka, det vore höjden av ofinhet.) Det har helt klart varit de halvlästa essäernas halvår.

Sen har jag läst Houellebecqs Underkastelse, det har jag nog också nämnt någonstans. Läste ni förresten Kajsa Ekis Ekmans essä (ja, ännu en essä) i DN häromveckan som handlade om sexualiteten i hans romaner? Om hur kritikerna hyllar honom som provokativ men själva vägrar att låta sig provoceras? Denna iakttagelse var träffande, men  i övrigt var det trist att hon nöjde sig med att skriva att han var en gubbig rasist, jag hade hoppats att hon skulle lyfta fram mer spännande perspektiv, gjort en textnära analys, hävdat att hans sexscener är upphetsande eller nåt. (Men det skulle väl vara för oanständigt för DN?) (Ps. Jag underkänner alla litteraturanalyser som inte presenterar citat ur de böcker som avhandlas.)

Sexscen

houellebecq-huysmans

Som en direkt följd av François forskning i Underkastelse, läste jag J.-K. Huysmans Mot strömmen, ”dekadenternas bibel”, en roman där det egentligen inte händer något alls; i kapitel efter kapitel avhandlas främst huvudpersonen des Essientes personliga smak och preferenser; hans inredningsideal, hans inställning till parfymer, böcker, konstverk, religion, filosofi, kvinnor e.t.c. En ovanligt spännande inledning på ett kapitel kan således lyda som följer:

Han hade alltid älskat blommor, men denna passion, som under hans besök i Jutigny hade omfattat alla blommor utan förbehåll för vare sig art eller släkte, hade till sist förfinats och preciserats till en enda typ.

Och vilken typ undrar ni nog (darrande av förväntan)? Jo, ”tropiska växter”. Däribland orkidéer, men framförallt de ”vegetabiliska vampyrerna”, de köttätande växterna, och så redogörs detta intresse i detalj under följande sju och en halv sida. Romanen hade emellertid flera komiska partier, som t ex. när des Esseintes får för sig att han ska odla drivhusblommor och skickar efter mängder av exotiska djungelblommor som inledningsvis fascinerar honom, men som därefter ger honom mardrömmar. En annan rolig grej är när han köper en sköldpadda som ska matcha hans matta och därefter upptäcker att färgen på skalet inte funkar till mattans färgskala och därför låter en juvelerare täcka det med guld och ädelstenar, som det stackars djuret knappt orkar bära på sin rygg. Des Essientes är slutligen nöjd, men då vägrar sköldpaddan – till hans stora förtret – stanna på mattan, utan gömmer sig istället ”obstinat under ett skåp”. Senare, samma kväll, hittar han den död. (Varpå jag skrattade gott.)

Illustration

(Anledningen till lång utvikning om Mot strömmen beror på att jag saxat det från ett annat opublicerat blogginlägg.)

Nu försöker jag läsa Josefine Klougarts En av oss sover och den är jättefin och poetisk och djup och allt sådant, men det finns ingen röd tråd, bara en massa känslor och minnen och associationer. I Huysmans fall hade jag överseende, men det är något med Klougart som går mig på nerverna. Antar att vi inte har den där personkemin jag skrev om tidigare + att hon inte har Huysmans bildning och humor.

I bokhyllan står rätt många böcker och väntar otåligt; Jill Alexander Essbaums Hausfrau har stått där i månader, jag har påbörjat den och sen lagt den åt sidan. Samma med Jonathan Franzens Renhet, som jag tidigare nämnt, och stackars Vilette. I veckan fick jag Sylvia Plaths noveller i urval; Johnny Panic och drömbibeln, av min kollega P. Eftersom jag samlar på Plath och Hughes blev jag jätteglad. MEN, också med denna; jag läste Hughes förord och halva titelnovellen och det var allt. Vet inte vad det är med mig, jag har inte varit såhär seg på åratal.

Åh, nu minns jag! Jag har läst om Anaïs Nins Incest och Britt Arenanders Anaïs Nins förlorade värld. Även om detta skrev jag ett opublicerat blogginlägg, ”Anaïs Nin och männen” heter det och är jättelångt och inte färdigt. Ska försöka färdigställa det.

Jag vet att jag läst något mer också, det ligger för sjutton alltid minst en bok i min väska, men jag kommer inte på vilken/vilka just nu.

Nu har det mörknat här på min balkong och jag får snart svårt att urskilja tangenterna. Som ni märker har jag mycket att ta itu med, men tills dess fortsätter jag mitt monomana läsande av Vassa föremål som inte ens går att citera ur eftersom ingenting egentligen är tillräckligt spot on (trots att jag tycker att allt är spot on). Den kommer aldrig bli en klassiker, men det spelar ingen roll, jag antar att jag helt enkelt är lite kär i Gillian Flynn.

Om skapande och schizofreni

Det är tidig morgon – klockan är åtta – och jag dricker kaffe och knaprar på ett Wasakex med kanelsmak. De kan man äta som de är, som skorpor. Ute kvackar ankorna; den ena bråkar alltid med den andra, vill styra och ställa, bestämma var de ska gå och blir tokig när den andra inte följer efter. De är bara två nu sedan en duvhökshona tog deras kompis i vintras, det var förresten ett klockrent exempel på survival of the fittest; den som dog var halt och halvblind, den äldsta och tröttaste av dem. Jag var ankvakt den dagen och när jag gick ut i trädgården satt duvhöken i dammen och drog senor ur halsen på den medan de andra skärrat simmade runt omkring. (Jag stod ett tag och bara stirrade; höken var så stor och den hade totalt massakrerat stackaren, antar att jag var en smula chockad.) Senare fick jag fiska upp det som var kvar av ankan och rulla in den i en handduk. Hyresvärdinnan ville ge den en värdig begravning.

duvhök

Duvhök.

Över till något annat; igår beställde jag Wacław Niżyńskis dagbok, dansaren ni vet. Jag blev intresserad sedan jag läst att han skrev den under den period han insjuknade i schizofreni, det var i början av 1919. Den innehåller också hans teckningar; hans hustru lade märke till att han maniskt börjat rita bilder på ögon, det var så hon först förstod att något var fel.

Lines 1919

Mask ca 1919

Teckningarna är abstrakta och pedantiska, vackra och lite skrämmande.

Jag forskade vidare och fick veta att han vid tiden för sjukdomsutbrottet hade ett flertal motgångar bakom sig; han hade sparkats från Ryska Baletten (vars chef var hans före detta älskare), hade svårt att få nya uppdrag och de föreställningar han koreograferade fick dåliga recensioner av tidens danskritiker. Han var också skakad av första världskriget och hade dessutom gift sig med en kvinna han av naturliga skäl inte var attraherad av.

Rekonstruktion av Niżyńskis koreografi till Stravinskijs Våroffer.

Historien om Niżyńskis hustru är förresten tillräckligt intressant för att förtjäna en utvikning; hon hette Romola de Pulszky och var en ungersk societetsdam som blev besatt av Niżyński efter att hon sett honom uppträda. Vid denna tid var hon förlovad med en annan man, och hon bröt förlovningen för Niżyńskis skull och följde sedan, som en tidig variant av groupie, med på hans turnéer runtom i Europa. Hennes passion var inte besvarad, han var reserverad – av naturen ska han ha varit dyster och inåtvänd – och till och med otrevlig (en av hans vänner beskrev honom som like a sun that pours forth light but never warms). De talade inte samma språk och hade svårt att förstå varandra och av gemensamma bekanta upplystes hon också om hans homosexualitet. Trots detta framhärdade hon i sin uppvaktning och så, i en överraskande kovändning, bestämde sig Niżyński plötsligt för att gifta sig med henne 1913 (det var då hans älskare, Sergei Diaghilev, avskedade honom från baletten). De förblev gifta till hans förtidiga död 1950.

Niżyński, Diaghilev, de Pulszky

Triangeldramat stod i centrum i denna filmatisering av Niżyńskis liv från 1980.

Tillbaka till Niżyńskis schizofreni, eller snarare kombinationen genialitet-schizofreni. Man stöter ju på denna då och då, jag tänker framförallt på Nietzsche, men också på många andra, till exempel på Antonin Artaud, Unica Zürn, och på konstnärer som Vincent van Gogh, Carl Fredrik Hill och Sigrid Hjertén. (Fast Artaud och Zürn betraktar jag inte som geniala, särskilt Artaud skrev ju ren smörja.) Det är en omhuldad föreställning att konstnärer ska vara lite galna, eller åtminstone excentriska, för att vara ”autentiska” (fast kanske är det en gammalmodig föreställning? inte alls aktuell i vår tid? jag har ingen större koll, är inte så samtidsorienterad), men samtidigt ska de inte heller vara för galna, för då får de ju ingenting gjort. För några år sedan presenterade Karolinska institutet en studie som visade att psykossjukdomar är vanligare bland människor med kreativa yrken. Forskarnas ursprungliga syfte var att krossa myten om ett samband, men såg sig tvärtom motbevisade. I en artikel i tidningen Forskning och framsteg spekulerar en av dem i förklaringar till resultatet:

Den klassiska definitionen av den kreativa processen bygger på divergent tänkande, det vill säga förmågan att tänka brett och associationsrikt. Kan det vara divergent tänkande som ligger bakom sambandet mellan psykos och kreativitet?

En grundförutsättning för psykossjukdom har föreslagits vara förlusten av det filter som vår verklighet möter innan det når medvetandet. Därigenom skulle patienter med psykos ha tillgång till fler intryck och associationer, men också få svårt att tolka verkligheten.

Själv tror jag inte att psykos i sig på något sätt kan hjälpa en människa i hennes skaparprocess, det skulle då snarare handla om själva predispositionen, ett tillstånd som tangerar psykosen (ett slags utvidgat medvetande), men inte överskrider den. Jag tänker på ovan nämnda konstnärer som, sedan de väl insjuknat, knappt kunnat skapa något alls. (Läs gärna följande artikel om Hjerténs sjukdom och bilden av det kvinnliga vansinnet; ”Kollapsen är en kvinna”, av Karin Johannisson; medan män jagas av demoner, jagas kvinnor av självhat och skam).

Carl Fredrik Hill; självporträtt, Sigrid Hjertén på Beckomberga

Psykoser kan drabba alla och behöver varken vara permanenta eller långvariga, de kan utlösas av långvarig drog- /alkoholkonsumtion, av stress och trauma. Samma sak gäller för schizofreni; en person med medfödd sårbarhet kan drabbas hårdare om denne har en destruktiv, stressig livsföring än vice versa, prognoserna för återhämtning blir också sämre. Jag tänker att det var vad som hände Niżyński, liksom Nietzsche och Carl Fredrik Hill; de pressade sig själva för hårt; blev offer för sina motgångar men också för sin strävan efter det ultimata; ambitionen att skapa perfekta verk parat med självhat och hybris. Kombinationen övermannade dem.

Nietzsche som stilig ung man och som gammal och sjuk

Schizofreni är till skillnad från den tillfälliga psykosen en livslång sjukdom av olika svårighetsgrad; för vissa kan mediciner hjälpa, för andra blir den ett handikapp så allvarligt att man inte längre kan klara sig själv, varken i samhället eller socialt. Niżyński blev, i likhet med Nietzsche, så sjuk att han inte längre kunde arbeta; han slutade helt och hållet dansa. I långa perioder var han hospitaliserad. (Nietzsche skrev dock brev på mentalsjukhuset, korta, osammanhängande, som han undertecknade ”Dionysos” och ”Den Korsfäste”. Ett urval av dessa går att läsa här.)

Hur ska en ”frisk” människa förstå vad det innebär att vara psykotisk? Jag tänker mig att gränserna suddas ut i våra nattliga drömmar; där är vi varken samlade eller förnuftiga. Drömmarna är i sig ett slags psykoser; där varvas pregnanta – ibland tungt symbolladdade – scener med ologiska händelseförlopp. Ingenting hänger egentligen samman, och ändå gör de det på något märkvärdigt sätt ändå, och ibland lär vi oss något av dem. Carl Fredrik Hills sjukdomsbilder tycker jag påminner om drömmar.

Rytande lejon

hill3

Jag har en dröm som återkommit i många år där jag blir jagad av brunbjörnar, de springer efter mig – jag är säker på att de ska döda mig – och i sista stund lyckas jag rädda mig på något sätt; genom att klättra upp för ett brant stup medan de hasar ner eller gömma mig i en garderob som de sedan står och bankar på. Kanske Carl Fredrik Hills lejon skrämde honom på liknande sätt.

hill-carl-fredrik-1849-1911-sw-strandade-valar

CF Hill

Även Hills teckningar av vattendjur väcker igenkänning. Jag har flera gånger drömt att jag simmat bland stora, tumlande sälar och valar och kämpat för att inte krossas under dem. Är det förresten inte lejonet igen som sticker upp ur vattnet här? Han ser snäll ut denna gång.

Ni som läser här regelbundet vet hur fascinerad jag är av det mänskliga psyket; dess många uttryck är ett mysterium som aldrig upphör att intressera mig. Jag skulle också kunna skriva betydligt längre än såhär (faktum är att det är precis vad jag gjort, jag har just raderat tre långa stycken), men det blir bara utspårat och flummigt (inlägget behöver säkert rensas ytterligare). Istället avrundar jag med att jag ser framemot att ta del av dagboken, och att jag eventuellt – förmodligen – återkommer med vidare reflektioner i ämnet. Sista ordet ger jag till Roky Erickson, ännu ett schizofrent geni.

Första sommardagen

Det är verkligen bloggdagar nu, men känner att jag måste hylla första sommardagen med ett par rader. Har varit ute i trädgården några timmar, först med A som visade mig Kungsängsliljorna som håller på att slå ut, äppelträdet som blommar i växthuset, tulpanerna som knoppas, hon gick runt och berättade namnet på små obskyra blommor vars namn jag inte kunde tidigare, sådana som inte växer i Västerbotten. Vi såg en massa fjärilar; vita, svarta (svarta! ingen av oss tyckte att vi sett sådana förut) och så citronfjärilar. Bina surrade runt och pollinerade, kröp djupt in i påskliljornas trutar, jag tyckte att det såg så mysigt ut att vistas därinne. Sen bryggde jag kaffe och låg på en filt och försökte läsa Jonathan Franzens Renhet, har påbörjat den flera gånger sen i julas, men inte kommit in i den. När jag läst en stund och fikat och druckit upp mitt kaffe solade jag och grannen spelade musik på hög volym ur ett öppet fönster; David Bowies Cat People, Marvin Gayes Aint no mountain high enough, Bee Gees Tragedy. Sen gick solen i moln och jag gick in, nu ska jag städa badrumsskåpet. Kanske lyssna på fler gamla discohits.

 

Måndagmorgon

Fortsätter stream of consciousnessa, det är ett så behagligt sätt att skriva på. Sen behöver man inte redigera så mycket heller eftersom man bara kanaliserar sitt flöde och hejdade man det – för tråkiga eftertankar e.t.c – skulle det inte längre vara spontant.

Ute är det gränslöst vackert, förmodligen första sommardagen, så kändes det i alla fall när jag stod på bron och vinkade hejdå till O, och sen vinkade igen och igen, eftersom motorcykeln kärvade och han inte kom iväg på flera minuter. Varje måndagsmorgon står jag på bron och vinkar. Det är varmt i luften redan nu, fåglarna drillar ikapp; entita och bofink och lövsångare. Träden har börjat skjuta löv, marken är täckt av blommor, solen lyser, himlen är blå. Här kan ni höra bofinken:

När jag var liten, kanske sju-åtta år, fick jag ett kassettband med fågelsång av mamma. Det var meningen att jag skulle lära mig att urskilja fåglarnas läten men det lärde jag mig aldrig. Jag var för ung, det var för tråkigt. Men idag har jag börjat intressera mig för det, liksom jag för några år sedan bestämde mig för att lära mig namnet på blommor och träd och andra växter i min omgivning. Särskilt floran på stugan, gick omkring och antecknade och slog upp i lexikon för några somrar sedan.

Blommor

Ja, renfana, rölleka, prästkragar, brännässlor e.t.c kunde jag förstås innan, men hampfockel och fackelblomster och skogsnäva kunde jag inte. Fackelblomster, som växer mellan stenarna på stranden, är underbara. Jag har försökt plantera dem på tomten, får se om de överlevt till i år, men troligast inte; de trivs bäst i blöt sand.

fackelblomster

Sex och en halv vecka kvar till sommarlovet nu, sen är jag ledig i två månader. Två månader! På den fronten; halleluja för läraryrket. Vad ska jag göra under ledigheten? Vara i stugan, som alltid, på semestern vill jag aldrig göra något annat. O har bett mig ta det lugnt med trädgården; att köpa en massa buskar och sånt kostar pengar och vi ska hålla koll på ekonomin. Förra sommaren blev jag dessutom för besatt av det där; särskilt att greja med uteplatsen som såhär i efterhand blev sådär. Borde läst på hur man gjorde i byggboken vi har så hade det blivit rätt från början. Däremot har jag fått lov att röja upp nedervåningen och måla om väggarna. Jag vill göra det gästvänligt för jag hoppas på sommargäster, gärna ett par dagar i sträck (nå, två dagar i sträck kanske). Sovrummet ska fräschas upp och gamla köket förvandlas till ett extra vardagsrum. Jag ska fixa fler bokhyllor också, hämta kartongerna med böcker jag inte sett sen jag var 20 och städade ut min första lägenhet för att flytta till Stockholm. (De har stått på vinden hos min styvfar sen dess.) Detta projekt får ta max en vecka, sen ska jag skriva klart romanen (korsar fingrarna).

Asch, jag hade tänkt skriva längre än såhär men nu är klockan tjugo över tio och jag borde (alltid detta borde) göra nåt annat.

Igår, idag

Igår började jag dricka redan klockan tre. Två- eller tre glas mousserande vin och så en fet krämig chokladtårta till. Vi firade C, jag och några till. Sen gick de iväg på spa och jag åkte hem (är obekväm med att vara naken inför andra, och det måste man ju vara i duschrummet + blir yr av att sitta för länge i varmt vatten).  På tunnelbanan var jag sömnig och mådde lite illa; magkatarren gav sig till känna igen; brände i övre delen av magen, just där bröstkorgen går ihop till en öppen triangel. Jag har ofta ont där. Jag blundade och lutade huvudet mot fönstret och solen kom i blixtar medan vi passerade hus och träd; skugga, ljus, skugga, ljus. Flimmer, jag är rädd för det, och jag hade inte mina solglasögon med mig. Jag var nära att somna, tänkte att jag kanske skulle sova mig förbi ändstationen – min station – och vakna upp i Alvik, Hässelby eller var tåget nu går när det vänder. Sedan tänkte jag på Jenny Diski, hon dog häromdagen, att hon som ung brukade åka Circle Lane i London, runt, runt, läsa böcker, allt för att slippa gå hem till sina dysfunktionella föräldrar. En sorglig historia, samtidigt fick hon förstås mycket läst och jag tycker också om att läsa när jag åker tåg.

stranger on a train

Jenny Diski har skrivit en hel bok om att åka tåg, den är jättebra.

Min senaste pendelbok är Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia. Jag läste den bara för något år sedan, och omläser alltså. Tycker om stämningen i den, själva miljön, atmosfären, samtidigt är den rätt tråkig, och jag är inte särskilt förtjust i karaktärerna. Och ändå är den bra. Den handlar om fem vänner som spenderar semestern ihop i ett litet kustsamhälle i Italien, varje dag är det tryckande varmt och det enda de gör är att röra sig mellan badstranden och hotellets veranda och på hotellet dricker de en massa Campari bitter. Det finns tre vaga spänningsmoment; en man med båt som uppvaktar en av huvudpersonerna, ett äldre sörjande par vars son sprängts i bitar av en landmina, och en upprorisk barnflicka. Har läst en handfull romaner av Duras och precis som med den här är de rätt tråkiga, samtidigt som de har en suggestiv kvalité som stannar kvar. Kanske beställer jag nåt mer av henne. (Är sugen på den här.)

Yellow swimsuit Grace Kelly TO CATCH A THIEF

Grace Kelly på medelhavsstrand, från Alfred Hitchcocks To Catch a Thief, 1955, tänker mig Duras roman såhär fast med mindre folk.

durasMarguerite i trädgården.

Jag somnade inte på tåget utan klev av på min station och gick på Konsum och köpte rågbröd och fil, stod och tittade i tidningshyllan ett tag (tänkte att jag för en gångs skull skulle köpa en tidning) men det fanns inget som intresserade mig. Därefter gick jag in på Pressbyrån – de har större utbud – men där fanns inget heller. Jag ville köpa en tidning som handlade om kulturella grejer; böcker, konst och sånt, och det fanns Vi Läser; Athena Farrokhzad på framsidan (jag gillar hennes sätt att sminka sig); ”varför är vi så konflikrädda?” löd rubriken. En i sig intressant fråga men jag förstod att det förmodligen bara skulle handla om konflikträdsla i politisk mening och det intresserar mig inte. Sen fanns Books & Dreams, den tittade jag inte närmare på (bara namnet gör mig avogt inställd) och så Tidningen Skriva som jag bläddrade lite i och inte heller tyckte verkade intressant. I den såg jag förresten rubriken ”Vilken bok önskar du att du hade skrivit?”, de frågade någon författare, minns inte vem, och jag kollade inte vad hen svarat men blev provocerad av själva frågan. Varför skulle man önska att man skrivit någon annans bok? Det slutade med att jag köpte en modetidning istället, eller i själva verket två modetidningar; Damernas värld och DV Mode i enpack.

Hemma på gården hade hyresvärdarna styrt ihop en grillfest; V stod med cowboyhatten och skinnvästen på och rörde runt bland vedträna som sprakade och gnistrade, bredvid honom stod A:s bror och en man med grön oljerock och fiskarhatt, han var högröd i ansiktet och långa näshår stack ut från hans näsa. Bland äppelträden stod långbord uppradade; filtar och fårskinn över bänkarna och solstolarna. Plasttallrikar och plastglas. En hög med korv och en långpanna kärleksmums. Jag pratade med dem en stund, mannen med oljerocken höll en monolog om något värmeverk utanför stan som inte velat ta emot hans koloniområdes grenar och ris efter vårröjningen. Jag nickade och låtsades intresserad, sen gick jag in till oss. O stod i köket, hade gjort grillspett och en potatissallad och sa att vi skulle vara med på festen; ”åtminstone en stund”. Jag sa att jag glömt bort att det var valborg och att jag måste sova, sen gick jag in i sovrummet och kröp ner mellan lakanen. När vi någon halvtimme senare gick ut i trädgården hade det kommit jättemycket folk; borden var fulla, vi hade ingenstans att sitta, och runt grillen var det också fullt, så vi gick och ställde oss vid majbrasan; metershöga lågor och hundratals gnistor sprätte i luften och O höll om mig och allt kändes fint. Sen fick vi sällskap av grannfrun och när hon fick veta att jag var lärare berättade hon om sin dotter, som gick första året på gymnasiet och som just fått diagnoserna ADHD och dyslexi, och ställde massvis med frågor om anpassningar och bristen på anpassningar och förklarade i detalj vad årets Nationella Prov i svenska gått ut på fast jag nämnde att jo, ja, jag har haft det i veckan, just i svenska också, jag tror jag svarade på frågor om skolan i en timme, sen kom mannen med oljerocken och började prata om biologi och rörde vid min axel och vid min arm och lät handen stanna kvar lite för länge. Runt omkring oss sprang barn och kastade ris och pinnar på elden; två äldre pojkar, i tioårsåldern kanske, var särskilt dedikerade och hjälptes åt att slunga plank och stubbar och allt möjligt med sammanbiten målmedvetenhet. Sen kom V med en soffa och sen ett bord och sen en odlingsbänk och jag frågade honom om han verkligen skulle bränna upp dem och han svarade ”jadå”. Till sist fick vi grilla våra spett och när vi satt och ned för att äta kom mamman till dottern med diagnoserna och slog sig ned och frågade ännu mer om skolan, och sen kom en annan granne som också började fråga om skolan och till sist gick jag och O in och drack Martini Rosso och såg några avsnitt av Sopranos.

När vi gått och lagt oss – O somnade omedelbart – kom jag ihåg modetidningarna och bläddrade igenom dem; Martina Bonnier beskrev framtidens mode; könsneutralt och klimatsmart, kläder gjorda av återvinningsbart material och så vidare, samt ”gemensamt för det nya gardet designers /…/ är deras pragmatiska syn på mode, som är avväpnande och streetfokuserad. De fokuserar mer på hur vi lever idag än på att skapa drömvärldar”. Sen kollade jag på själva reportagen; 90-talet är tillbaka och kvinnor vill numer bära tiaror och diadem, sen är det helt okej att gå omkring i pyjamas utomhus just nu, så länge det är en snygg pyjamas  och man har högklackat till. Det var dock roligt var att titta på vår/sommarkollektionerna; Givenchys och Alexander McQueens var finast, McQueen är alltid min favorit.

Såhär ska vi klä oss i sommar enligt Riccardo Tisci:

SUM10

Inget för stranden direkt. Gillar spetsmasken på modellen till höger, kanske ska testa en sån tillsammans med pyjamas på jobbet till veckan. Och nåt sånt här på min stamkrog på onsdag:

Paris Men's Fashion Week Spring/Summer 2016 - Givenchy - Catwalk Featuring: Atmosphere Where: Paris, France When: 26 Jun 2015 Credit: SIPA/WENN.com **Only available for publication in Germany**

Halvt orelaterad kuriosa; Sophia Loren var lika – mer–  vågad redan 1966:

baeb0b05354eb700aea132e16604c1eb

De här klänningarna, av Sarah Burton, var vackra. De får mig att tänka på Jane Austenhjältinnor. Fast den till höger är förstås för vågad för en Elizabeth Bennet, den skulle hon bara bära i sin sängkammare:

Nu har O vaknat och jag ska brygga kaffe åt honom. ”Det är idag folk är ute och hojtar på stan” säger han från sovrummet, börjar sen skandera; ”vi-är-jättearga-alla-ska-tyckasomoss.” Min älskade knasboll.

Senare.

Sov ett par timmar och vaknade vid halv fem av en jättehemsk mardröm; det var vinter ute och jag satt vid ett skrivbord på parkeringen på pappas grannes uppfart och skrev ut kärleksbrev på min nya skrivare (jag har fått en skrivare av O); breven var till olika män; bland annat till en kille i toppluva och till min romankaraktär; en blackmetalkille som heter Jonah, och grannen kom hem och blev arg på mig och bad mig genast gå därifrån och då blåste alla papper iväg, låg utspridda i djupsnön borta vid ladugårdsdörren och i slänten mot åkern, och jag hann inte samla ihop dem och sprang därifrån. Sen var jag jätterädd att O skulle få syn på dem och göra slut med mig. (Konstigt nog oroade jag mig inte alls för vad min granne tyckte- eller skulle tycka när hon läste vad jag skrivit.) Hursomhelst; även om drömmen var obehaglig gjorde den mig också lättad för på slutet har jag haft så poänglösa drömmar att jag blivit orolig för min mentala hälsa; har drömt saker som att jag hittat sudd till mina elever och blivit glad över det samt att jag kommit över bra promenadskor på rea.

När jag gått upp duschade jag och sminkade mig och blev jättenöjd med vad jag tyckte var en ny sminkning = mer brunt runt ögonen än svart. Sen insåg jag att jag såg ut precis som vanligt.

dagens make up

Om det ser ut som om jag har något i munnen är det för att jag har det; snus, under läppen.

Ännu senare.

Har sett på ett par avsnitt av Sopranos (igen) och druckit mousserande vin (igen) och sen rom och nu spelar O Guns N’ Roses på alldeles för hög volym. I Sopranos gillar jag särskilt Christopher och Adriana, de är ett så sött par. Jag har förresten lika stora ringar under ögonen som Drea de Matteo. För tillfället täcker jag dem med Smashbox Camera Ready BB Cream Eyes, bättre och billigare än YSL:s Touche Éclat jag använde förut. Ett tips. Nu ska jag sova.

Christopher och Adriana