En glesbygdsthriller och debatten om ett självständigt Norrland

Franz Marc, Woman in Winter Landscape on a Green Bench, 1906

Solrosen på gården har blommat i veckor; en gul, glad optimist i den bleknande grönskan; hej hösten, jag är inte rädd för dig! Själv tycker jag att naturen får bestämma sig nu; är trött på de här kvava tråkiga dagarna som varken är det ena eller det andra, som gör att jag varje morgon tvekar mellan sommarklänning eller kofta. Nej, öppna grindarna mot de meningslösa hagarna där de overkliga svamparna ruttnar.

För ett tag sen läste jag ”Generation loss” av Elizabeth Hand, jag har ju prövat lite nya genrer det senaste året – rysare, thrillers – mest för att jag varit trött på den smakfulla realism jag vanligen konsumerar. I alla fall; jag snubblade över den här intervjun och gillade henne omedelbart (att hon lyssnar på black metal och bor i ett Maine som verkar påminna rätt mycket om övre Norrland bidrog absolut), jag tänkte att jag skulle vilja hänga med henne och det kunde jag ju bara göra genom att läsa något hon skrivit.  Så jag beställde den där boken och älskade den. Inte omedelbart, de första femtio sidorna – som handlade om huvudpersonen Cass Nearys bakgrund som punkare och fotograf och hennes allmänt deppiga New York-tillvaro – var småtråkiga, men sen när Neary drar till ett vintrigt Maine för att intervjua en eremitisk fotograf blev allt genast bättre. Mycket beroende på miljöbeskrivningarna, Hand lyckas göra det gråkalla kustlandskapet lysande bjärt, magiskt:

Fiskmåsarnas skrik ebbade ut till ett dämpat, knappt hörbart, ljud; vinden som riste i trädkronorna var högljuddare än havet. Mossan var så tjock och fuktig att det var som att gå på en blöt matta, och det var inte bara marken som var klädd med mossa, den täckte allting, stenar, stockar, till och med en tom ölburk. Skulle jag somna på marken skulle den antagligen täcka mig också, liksom det här ljusgula möglet, och något som Toby kallade gammelskägg, långa strängar av lava (översättaren måste skrivit fel, det ska nog vara lav, m.a.) som hängde från grenarna likt hår. Till skillnad från stenarna vid hamnen såg stenarna här mjuka och sammetslena ut. De såg levande ut, som om man skulle kunna ertappa dem med att andas om man tittade på dem tillräckligt länge.

Det var en konstig plats som man föreställer sig som en sagoskog. Men träden skrämde mig. När jag kände på ett av dem var barken inte fuktig, utan blöt och slemmig. Den verkade ge vika under mitt finger, som hud.

ferns-in-a-forest-1895 Isaac Levitan

Isaac Leviatan; ”Ferns in the forest”, 1895

Jag tyckte också om hur hon skildrar lokalbefolkningen (karga, rättframma, misstänksamma mot främlingar) och deras livsvillkor. Hand beskriver en plats där det tar timmar för polisen och ambulansen att anlända vid en olycka, en plats som bara anses intressant under de idylliska sommarmånaderna och under höstens jaktsäsong då turister kommer för att leka högviltsjägare och sno åt sig av djurbeståndet. Där det finns en bitterhet, som gränsar till hat, mot storstadsmänniskor och de maktcentra som roffar åt sig av traktens naturtillgångar utan att befatta sig med dem som tillhandahåller dem. Detta fick mig att associera till livet på den norrländska glesbygden, och till debatten (om det nu är någon debatt i ordets rätta bemärkelse?) om ett självständigt Norrland; jag kan förstå ilskan, både hos romankaraktärerna och debattörerna. Gällande de senare, och nu kör jag en kommentar till debatten, tänker jag emellertid att det finns fördelar med att vara ”bortglömd” också; marken är inte särskilt exploaterad vilket möjliggjort bevarandet av en av Europas största vildmarker, man får vara ifred, fler vet hur man överlever på egen hand; kan odla, jaga och hugga ved vilket i sin tur ger en ökad känsla av frihet. Dessutom är bostäderna billiga, vårdköerna kortare och den psykiska hälsan bättre. Själv skulle jag därför, den dag katastrofen inträffar, hellre befinna mig i stugan än i stan. Och då skulle det bara vara positivt att konkurrensen inte var särskilt hård. Samtidigt; visst, mobiltäckningen skulle absolut kunna vara bättre, och det är nedslående att det finns så lite jobb; på grund av jobbristen är det till exempel svårt att flytta hem. Sen är det förstås gräsligt att folk i nöd inte alltid får hjälp i tid.

Tillbaka till Hand: Mordmysteriet då? För ”Generation loss” är en thriller. I trakten Neary befinner sig försvinner folk spårlöst, ibland hittas de drunknade eller ihjälfrusna, ibland syns de bara inte till igen. Då och då nämns en försvunnen ung man, sen försvinner en tonårsflicka (som är gotare – extra pluspoäng för det), man söker efter dem men det är aldrig det som står i centrum. Neary ägnar sig istället åt sitt uppdrag; att försöka få något vettigt ur den misantropiska fotograf hon kommit för att intervjua. Samt att nysta i hennes bakgrund som en av grundarna till ett hippieaktigt konstnärskollektiv på 70-talet. Det är bra att det som skulle kunna ses som deckarintrigen är nedtonad tycker jag. Jag är mer intresserad av det andra: traktens säregna skönhet, karaktärernas psykologi, fördjupningarna i en massa mörk, spännande bildkonst. I slutet knyts allt ändå ihop och det visar sig att morden och konsten är mer sammanlänkade än man anat.

Och nu; regnet nalkas, jag ska hämta in min tvätt så att den inte blir blöt. Sen fundera över vad jag ska läsa härnäst.

Högst upp: Franz Marc; ”Woman in Winter Landscape on a Green Bench”, 1906

2 thoughts on “En glesbygdsthriller och debatten om ett självständigt Norrland”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s