Rader från tåget: Göteborg-Stockholm 16/10

På väg hem från Göteborg, tåget är av äldre modell, svart som ett ånglokomotiv, och jag får ha min sittplats för mig själv (skönt eftersom stolsgrannar besvärar mig). Det var skymning när vi rullade ut från centralstationen och nu är det blåsvart utanför fönstret, träden på slätterna ser ut som stora varelser i mörkret och här och var ligger ensamma villor med brinnande fönster liksom utslängda på måfå i landskapet. Klockan är 18:30.

Det har varit en regnig och dunkel dag, jag och M har mest promenerat omkring och blivit blöta; i området där hon bor och i trädgårdsföreningens park (palmhuset var tråkigt nog stängt) och på Haga. Vi har besökt loppisar (jag köpte bland annat en bok om Carl Fredrik Hill och en pocket med jungianska grundbegrepp, en söt blå keramiklampa och en skål – i en butik spelade de Sisters of Mercy, det gjorde mig glad) och på antikbutiker där det fanns vackra gamla smycken; silverringar med olika stenar och stora pråliga örhängen (som jag inte hade råd med). I en av butikerna träffade jag en svart schnauzer med präktig Nietzschemustasch som hasade efter mig och lade sitt huvud i mitt knä och varje gång jag slutade klappa honom buffade han på min arm och då kunde jag inte låta bli att fortsätta klappa honom. Nu vill jag ha en egen schnauzer.

Helgens bästa var konstmuseet. Jag hade inte varit där tidigare och var oförberedd på hur omfattande samlingen var. Rummen med nordiskt sekelskiftesmåleri fick mig nästan att börja grina av rörelse. Jag stod länge framför Helmer Osslunds ”Höstkväll i Nordingrå” och Eugène Janssons Stockholmsmotiv. Däremot lämnade både Prins Eugens ”Molnet” och Richard Berghs ”Nordisk sommarkväll” mig relativt oberörd, vilket förvånade mig – särskilt som den tidigare hängt som reproduktion vid min säng i många år. En målnings fulla kraft framgår inte förrän man ser den i verkligheten, är det en olja sitter mycket i detaljerna; hur färgerna har blandats och hur penseldragen ser ut på nära håll. Jag gillar inte när de är alltför utslätade, liksom för jämna och perfekta. Tvärtom; det ska vara lite kladd, varierande tjocklek. Då känns det som om tavlan fortfarande är ”a work in progress” och att konstnären bara lämnat rummet en stund för att låta den torka.

m

M, blöt och frusen, utanför museet

I museibutiken tjuvläste jag olika böcker, tittade länge i en samling post mortem-dagerrotyper från 1800-talet; mest av allt fanns fotografier på barn och unga kvinnor; uppklädda mödrar som hade sina lika uppklädda döda barn i knät, eller döda barn sittande framför draperier och med blommor runtomkring, eller syskon där den ena var levande och den andra död. Och så många unga kvinnor på sin dödsbädd. Många av kvinnorna var vackra med långa böljande hår och bleka ansikten och intensiva, glödande blickar. Jag undrade vilka de var, vad de tänkte i ögonblicket de blev fotograferade, jag tyckte synd om dem. Samtidigt kände jag ett obehag, jag kunde inte förstå sedvänjan, varför man tog sådana här kort. Sedan tänkte jag på min kusin som fotograferade mormor när hon låg död och uppklädd i sin finaste klänning i sin kista, hur illa berörd jag blev innan jag förstod att han gömde sig bakom kameran för att dölja sina känslor. Just när prästen skulle stänga locket lade han ifrån sig kameran och rusade dit och lade handen på hennes panna och storgrät. I dagerrotyperna ryms en slags morbid voyeurism, men jag tror inte att de togs i det syftet. De skulle väl skänka någon slags tröst, som förmodligen uteblev.

syskon

När jag tjuvläst färdigt köpte jag en reproduktion av Bruno Liljefors ”Uven djupt inne i skogen” (en av de målningar jag tittade längre på; uvens ögon var hypnotiserande) och katalogen till ”Skräckromantikens landskap”. Har suttit och läst den nu, framförallt tittat på bilderna; en blandning av klassiska målningar och olika metalskivomslag. Har inte tänkt på hur vacker omslagsbilden till Black Sabbaths debutskiva är förut; i den tillhörande texten stod det att kvinnan på fotografiet ”aldrig identifierats” (hm), det innebär att jag kan tänka på henne som precis det hon ser ut att vara; en tillfällig hägring, en häxa eller vålnad. Andra skivomslag var också fina; vissa såg ut att höra hemma i gamla sagoböcker, några hade likheter med Ivan Bilibins ”Baba yaga”-illustrationer. Och så Kristian Wåhlins omslag till Dark Funerals ”The Secrets of the Black Arts”, Caspar David Friedrich. Dark Funeral – ett bra band också, särskilt deras låt ”Open the gates”, den lyssnar jag ofta på.

skrackromantikens-landskap

august_cappelen_utdoende_urskog_1852

August Cappelen, ”Utdøende urskog”, 1852 (vill kliva in i den här tavlan)

black-sabbath

dan-seagrave-a-life-lost

Dan Seagrave, ”A life lost”, 2013

Apropå skräckromantik: Igår såg vi ”The Monk”, en filmatisering av Matthew Gregory Lewis skandalroman med samma namn från 1796. Vincent Cassel har huvudrollen som den hängivne, gudfruktige munken Ambrosio (som olyckligtvis har fötts med odjurets märke, i form av ett födelsemärke, på överarmen). En dag börjar hans mentor, en äldre munk, känna av en djävulsk närvaro runt klostret, samtidigt dyker det upp en mystisk främling som bär mask för ansiktet. Denne främling visar sig besitta helande egenskaper när han genom handpåläggning kan bota Ambrosios svåra migränattacker. Sedan dör mentorn plötsligt, hans sista ord är de dramatiska ”han är här!” Se den.

/…/

Tåget börjar närma sig Stockholm. O har sms:at att han hämtar mig utanför stationen. Jag ska börja packa ihop mina grejer och avslutar därför här.