Tjugohundrasjutton

När jag kom hem från jobbet idag såg jag en grå och trist kvinna i hallspegeln, hennes hud var blek och torr, pannan rynkig, under de trötta ögonen hade hon mörka ringar, hennes underläpp var sårig och i det smutsiga rödbruna håret blänkte ett och annat silvrigt hårstrå. Åldern – då och då får jag syn på den – och jag blir alltid lika förvånad. Jag brukade vara ung. Jag brukade vara snygg. Jag brukade känna mig lovande. Under mina inbilska tonår trodde jag rentav att åldrande var en myt. Något som bara drabbade andra.

Det är torsdag och två veckor in på 2017. Dystopikernas, undergångsprofeternas och sci-fi-skaparnas föreställningar om framtiden tillhör gårdagen och det som nu väntar oss känns redan passé. Mänskligheten fortsätter trampa i samma gamla fotspår; politiskt, religiöst, kulturellt. Kommer det att bli ett ”bra” år? Omvärldsligt – nej, troligen inte. Egenvärldsligt – ingen aning (ja, ja, förhoppningsvis!).

På nyår stod vi på bryggan med våra ansikten vända mot natthimlen och såg hur metaller exploderade i gnistrande färgkaskader; kalcium, koppar, kalium, litium, natrium – rött, orange, lila, blått, gult – vi skålade i högfotade glas av stabiliserad kiseldioxid och drack jäst druvsaft stimmig av koldioxid. Under ett par kemiska sekunder var allt möjligt, livet självt blåste sin kylslagna andedräkt på våra kinder och vi sög i oss den och skrek och skrattade och gratulerade och kramade om varandra. O tände en cigarr, vi lät den vandra mellan våra läppar. Och sen, när raketerna fallit  och glasen krossats mot marken och skumpan var slut, kände vi lättnad – tack och lov, så var storhelgerna äntligen över.

Egentligen vill jag inte tänka på tiden i siffror, jag bär aldrig klocka, undviker kalendrar, tycker det här med tideräkning från Jesu födelse är nonsens, och historiska epoker är bara namn; människorna på medeltiden visste inte att de levde på medeltiden och så vidare. Hur förhöll sig de förhistoriska människorna till tid? De hade solen, månen och årstiderna – de gav vissa fingervisningar – men de visste förmodligen inte hur gamla de själva var. Tyckte de att det var besvärande? Drabbades de av existentiell ångest? Funderade de över hur gammal jorden var? Exakt när den stora demiurgen besegrade urtidsmonstret och skapade himlen, jorden, havet, floderna, människan och djuren ur hans kött? Vad är vår tids mytologi? Framsteget? Självförverkligandet? Att utveckling är detsamma som att det ”bara kan bli bättre”? Det blir fan inte bättre.

Jag har börjat intressera mig för stjärnor. Inte Hollywoodstjärnor utan riktiga, sådana där jättestora lysande plasmakroppar som lyser upp rymden i tusentals mönster. Uppe i norr är midvinterdagarna ännu mörkare än här i Stockholm, det blir egentligen aldrig riktigt ljust; det är soluppgång och solnedgång, solen ligger just över horisonten, går från gyllengul till rosa till lila, sedan blånar det och sen kommer mörkret. Stjärnorna kom till mig där kvällarna och nätterna på landet (huset ligger 1,5 mil från närmsta samhälle) när jag satt på huk och kissade i trädgården eftersom jag inte ides gå till dass, och i slutet av december uppmärksammade jag för första gången min stjärnbild; Oxen (fast om man ska vara petnoga är jag tydligen vädoxe – min jobbästis P upplyste mig om detta för ett tag sedan), inte långt från Plejaderna, inneslutna i sitt gnistrande stoftmoln. Sedan tidigare kan jag bara Karlavagnen och Orions bälte, jag kan identifiera polstjärnan och Venus; stor och sprakande gulorange, den planet som förut kallades afton- och morgonstjärnan, eftersom den främst syntes vid solnedgång och soluppgång. Hursomhelst; jag började se dem, stjärnbilderna, inte bara de tidigare nämnda, utan en massa andra också och jag blev frustrerad över att jag inte kunde deras namn. Jag ville lära mig dem. Jag har fortfarande inte lärt mig dem, men jag har fått en stjärnkarta som jag ska hänga upp i hallen; den har en snurra som man kan ställa in efter månaderna så att man vet vilken tid man ska leta efter vad.

plejad

Ursa Major

Karlavagnen består av de ljusaste, mest framträdande stjärnorna i Stora björnen, och heter Alkaid, Alcor-Mizar, Alioth, Megrez, Phecda, Merak och Dubhe. Alcor och Mizar betraktas som en dubbelstjärna trots att de ligger en fjärdels ljusår från varandra, den tidigare lyser starkare och är lättare att få syn på än den senare. I Japan trodde man förr i tiden att en människa som inte längre kunde se Alcor skulle dö innan året var slut. (Ja, jag har läst på.)

7174971628_5c82065509_b

Alcor och Mizar

venus-terre_625x300

Venus är nästan lika stor som jorden

På julafton berättade pappa att han gjort en hjärtoperation; bypass, för två månader sedan. Han hade inte velat säga något eftersom jag ju ”är som jag är” (d.v.s. har lätt till hysteri alt. bryr mig jättemycket om honom), jag nickade och höll mig lugn och ställde frågor och sa att det var ett bra beslut, det där att jag inte fått veta något: ”Jo, det hade ju påverkat mitt arbete, det är mycket innan jul, rättningar och sånt, jag hade inte kunnat koncentrera mig, jag hade tagit ledigt och flugit hem till Umeå och då hade jag hamnat efter.” I höstas hade han haft både kärlkramp och en hjärtinfarkt, fortsatte han. ”Jaha. Jaså. Jag visste inte att du hade hjärtproblem. Vad bra att du fick hjälp. Hur känns det nu då?” Sen, när han gått och lagt sig: Kris. Tårar. En panikångestattack. Och en till, och en till. Jag slutade snusa för hur jävla dumt är det inte att snusa när det kan orsaka hjärt- och kärlproblem, som jag dessutom kan få i arv?  Nu sms:ar jag pappa varje dag. ”Jag blir nog kvar på jorden ett tag till.” Säger han, och ja; operationen gick ju bra och en lyckad hjärtoperation förlänger livet i snitt 10 till 15 år. Han skulle inte gilla att jag gick runt och oroade mig för att han kan dö. Och som det står på hans anslagstavla i köket: ”Vi ska alla den vägen vandra, och de flesta har redan gått.”

pappa-1966

Pappa 16 år, trodde han också åldrande var en myt?

2017. Ett år närmare döden. Ett år då jag ska försöka att inte vara rädd (för det hjälper ändå inte). Ett år då jag får ett par grå strån till. Men också ett år jag väljer att tro på, för vad finns det egentligen för alternativ?

God fortsättning.

 

2 thoughts on “Tjugohundrasjutton”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s