Om lite och en hel del (ett inlägg där jag ”bjuder till”)

Ute är det vitt, inne luktar det bränt. Har inte läst nån tidning ännu, men det skulle inte förvåna mig om att snökaoset gör en sista grandios comeback innan det drar sig tillbaka för säsongen (jag gläds åt att det är min lediga dag, jag behöver inte gå ut om jag inte vill). Äter rostat bröd som inte är menat som rostat bröd; en av de där deppiga rågbrödsvarianterna som produceras av Fazer och som alldeles för snabbt blir segt och torrt, råkade bränna ena skivan. Kaffet är gott i alla fall, hett och starkt och grumligt, precis som jag vill ha det. Sedan jag slutade snusa dricker jag dubbelt så mycket kaffe per dag.

Här hemma är det kalt, i helgen packade vi tio flyttkartonger med grejer och bar ner i källaren, vi häktade ner tavlorna från väggarna och travade i förrådet, hälften av böckerna är undanplockade. Det är även mycket rent, nästan sterilt; utöver att skrubba upp kök och badrum har jag dammsugit och dammtorkat etc. Det har inte varit så opersonligt här sen vi först flyttade in. Anledningen: stugan (hela gården) ska säljas. Igår var mäklaren här och fotograferade. (Finns det något värre än mäklarfoton, den onaturliga ljussättningen och de förljugna vidvinklarna? Vill man addera ytterligare vidrighet; deras hemstylingerbjudanden! Klonad medelklassparodisk hemtrevnad i såväl koja som slott, håll utkik efter de obligatoriska snittblommorna och färska kryddorna i köket (evt. parade med en levain i linneduk), Arne Jacobsenborden och stolarna, soffkuddarna i pigga färger och de gröna växtkransarna i fönstren.) Snart följer öppna visningar och budgivning och alltihop kommer att säljas snuskigt dyrt för det här är Stockholm där folk inte har några problem med att skuldsätta sig för tre livstider för ett ruckel, förutsatt att det ligger inom några mils radie kring stadskärnan. Vi får bo kvar till sommaren och det är förstås skönt, men jag upplever ändå hela situationen som extremt stressande.

Det har inte blivit mycket skrivet 2017. Är allmänt blogguppgiven och tankar som varför? och vad är det värt? + allmän flathet hindrar mig från att slutföra några inlägg. För att ni ska förstå att jag i alla fall försöker publicerar jag här fem slapphänta utkast = samtliga bloggförsök sedan nyår. Håll till godo:

1. Ett krampaktigt försök till essä om ->

Michel Houellebecq – ibland är han underhållande, ibland är han bara… vidrig. Stilistiskt är han emellertid alltid lika utsökt. Det råder heller ingen tvekan om att hans intelligens; det krävs en knivskarp hjärna för att i roman efter roman omvandla desperat runkande och misogyna monologer till elegant och engagerande prosa. För det bör väl sägas? Att hans huvudpersoner, när man skalar av det språkliga utanpåverket, är påfallande statiska?

Nu är jag ingen expert på H, jag har läst fyra av hans romaner, och det räcker ju knappast för att framföra kritik godtagbar för de inbitna fansen. För dessa är kritik, vilken som helst som inte stämmer överens med den egna bilden av författargärningen, som att svära i kyrkan. Houllebecqvurmen är i det närmaste religiös. Sedan finns det förstås lika starka motståndare, och också de är småreligiösa, men i sitt avståndstagande. H är en sådan man så att säga antingen älskar eller hatar.

Min goda vän E tillhör den tidigare kategorin, och han är mycket uppspelt över att jag för tillfället läser Elementarpartiklarna, och eftersom jag vanligen läser på tåget och vi åker tillsammans (han kliver på några stationer efter min) hovrar han glatt över den sida jag för tillfället befinner mig på, läser med mig, eller ber mig läsa högt för honom. ”Jag kan inte läsa högt!” Protesterar jag. ”Det är pinsamt nog att jag läser offentligt, att folk kan se bokomslaget eller kasta en blick på meningarna.” (Hennes venusberg hade en vacker buktning; tyvärr var de yttre blygdläpparna lite slappa.) ”Men är inte det här en härlig formulering?” Säger han och pekar på följande: ” … ”Det är en sådan tydlig bild, man kan verkligen se det framför sig.” Hursomhelst; häromdagen sa jag till honom att jag tröttnat på det där; de eviga utläggningarna om sexuell frustration, kuken som antingen är slapp och skrumpen eller het och sprängande, de bittra tiraderna mot äldre kvinnor – konsekvent reducerade till ”fittor” och ”subbor” – objektifieringen av tonårsflickor. ”Sen känns sidorna alldeles kladdiga av sperma, det äcklar mig.” ”Jamen, det är ju det som är syftet.” Säger han peppat. ”Bruno ska vara äcklig, en vidrig och patetisk människa.”

Kommentar: Texten består i sin helhet av 3 A4-sidor. Det ursprungliga syftet var dels att recensera Elementarpartiklarna, som jag just läst, dels att driva med Houllebecqfans (i första hand representerade av stackars E som längre in i texten skulle få klä skott för mina elakheter). Tonläget är beskäftigt raljant och jag insåg rätt snart att jag inte brydde mig särskilt mycket om vare sig H, hans författarskap eller hans fans (utom E då).

2. Försök till kåseri på temat -> 

Alla hjärtans dag. Blev påmind av ett reklammejl från Tradera i morse som upplyste mig om att jag var bäst. Även Lensway ville gratulera (jag återgäldade vänligheten genom att beställa nya linser). Själv hade jag glömt, och O också, och innan han gick till jobbet tog vi tämligen kallsinnigt avsked av varandra. Blev jag inte nerspammad varje gång nåt-att-fira var i faggorna skulle jag förmodligen framstå som hjärtlös (vilket jag kanske är också; i år glömde jag t ex. helt bort min mors födelsedag).

Kommentar: Jag fick annat att göra, bland annat gick jag och köpte följande present, här arrangerad i ett smakfullt stilleben:

ol

3. Poänglöst gnäll om ->

Jag gick upp för en halvtimme sedan, hade då legat i en timme och dragit mig, funderat över hur det faktiskt skulle vara att göra det; stiga upp alltså. Den här tiden på året kan jag (om helgerna, när tid finnes) grubbla över en sån grej i timmar. Har svårt att masa mig upp till den totala tristessen, det ständigt lika glåmiga vädret (den smutsvita himlen och de blötslemmiga träden och den patetiska snön som inte duger något till, som knappt förmår täcka gräsmattan) och konsekvensen av det; att jag stannar inomhus eftersom jag blir deppig av att gå ut. Stockholms vintrar förtjänar inte att kallas vintrar, jag vet inte vad de är, halvhjärtade försök att klamra sig fast vid hösten tills det blir vår?

Kommentar: Tråååkigt + har redan skrivit tusen dylika utläggningar tidigare.

4. Försök till relationskåseri med avstamp i att -> 

O har påbörjat en 15-poängskurs i konsthistoria och läser om barocken nu – för tillfället om Rembrandt och Velázquez – och det ligger konstböcker på golvet och i sängen och det är mysigt; jag fantiserar om att han så småningom kunde kombinera konstvetenskapen med arkitekturen och omskola sig till arkitekturhistoriker, men samtidigt känner jag mig lite… hotad också. Liksom: ska han, som för ett år sedan trodde att Caspar David Friedrich ”Vandraren över dimhavet” föreställde Karl XII, helt plötsligt få ”bättre” konstkunskaper än jag? (När vi spelar TP är det ju jag som ska briljera på konstfrågorna.) Många verkar tycka att det är en bra grej – typ ultimat – att dela intressen med sin partner, och det är det kanske på ett mer övergripande plan (det är ju svårt att leva med någon som, låt säga, drömmer om New York när man själv drömmer om den västerbottniska landsbygden), men det där specialiserade, nördiga, det man tänker sig som sin nisch – är det rätt skönt att ha ifred också

Kommentar: Syftet var – som synes – att skriva om tvåsamhet och gemensamma intressen, jag tycker ämnet är intressant, kanske utvecklar det så småningom.

Jamen, varför inte? Efter att Karl beundrat utsikten tar han hästen hem.

O-serie. Eller: Den shortsprydde konstprofessorn.

5. Om ->

En helg då jag arbetat; öppet hus på skolan igår, jag stod i dörren, hälsade välkommen, tog niondeklassare och deras föräldrar i hand och bockade av namn på en lista: ”Var du/ni på gymnasiemässan? Gjorde ni en intresseanmälan då? Nähä. Skulle ni kunna tänka er att göra en nu?” Jag kände mig jobbig och sa det till min chef: ”Hur ska jag be om personuppgifter utan att känna mig påträngande?”  Då och då kom skolans marknadsföringsansvarige och kollade hur många namn jag fått ihop. Som vanligt är konkurrensen hård om blivande elever, det s.k. målbilder att uppfylla; ”gode gud, ge oss femtio elever till läsåret 17/18!” Jag har skrivit om det tidigare: om hur skolorna numer tvingas hårdkonkurrera om eleverna, och att lärarnas jobb hänger på hur bra de lyckas med detta. Fast kanske är det värst för nischade skolor (som vår) i storstadsregionerna. De kommunala skolorna – särskilt de som erbjuder många utbildningar (och gärna ligger centralt) – har det inte lika tufft.

Kommentar: Jobb. Hur kul är det att skriva om egentligen?

thumbnail_bild

Vy från kontoret. I en av mina svenskkurser ägnar vi oss just nu åt folksagor.

Avslutningsvis: Det brukar sägas att inspiration är överskattat, men för mig är det viktigt. Denna blogg drivs av lust och av lust allena.

Vad händer i mitt liv i övrigt då? Inte mycket (det gör det aldrig) men jag tänkte – eftersom det ursprungligen är menat att denna blogg ska vara kulturell – snabblista min senaste kulturkonsumtion.

bocker

  • Jag har sett om BBC-versionen av Stolthet och fördom + läst om romanen. En årlig tradition, åtminstone det tidigare. Ny upptäckt: Elizabeth Bennet är jobbig! Tycker plötsligt att hon beter sig helt orimligt mot Mr Darcy och förstår inte varför han charmas av henne. I romanen beskriver Jane Austen henne som ”näsvis” och det är just vad hon är. Det där är för övrigt en typisk grej inom chick lit; att den kvinnliga huvudpersonen kan bete sig hur odrägligt som helst och ändå få Prins Charmig i slutet (som f.ö. alltid är ett under av tålamod). Mycket liten chans att detta skulle inträffa i verkligheten. Gällande Elizabeth: Det är bra att hon senare har vett att skämmas ordentligt för sitt beteende. Sen får man ju förlåta henne p.g.a. hennes ålder, hon är trots allt bara tjugo, vilket är lätt att glömma. En bra grej med att läsa om romanen då och då, till skillnad från att bara se serien, är att man får veta hur det går efter att alla gift sig. Jane och Bingley stannar t ex. bara ett år på Netherfield innan de flyr fältet, mrs Bennet blir helt enkelt för mycket även för deras vänliga naturer. Man får också veta att Lady Catherine de Bourgh så småningom ”förlåter” sin brorson och börjar besöka Pemberley igen. Däremot saknas tillfredsställande upplysningar om Miss Caroline Bingley, denna gång kände jag en oväntad sympati med henne, hennes elakheter beror ju främst på svartsjuka och jag tror verkligen att Mr Darcy krossade hennes hjärta när han gifte sig med Elizabeth.

darcy

caroline-bingley

  • Jag har läst om Hamlet. Att sluta snusa slog ut min koncentrationsförmåga i veckor, jag var trött, hade konstant huvudvärk, hängde inte med i resonemang och klarade knappt att ta mig igenom en boksida, och när jag började känna mig bättre använde jag Shakespeare för att ställa diagnos på mitt mående. Mycket nöjd konstaterade jag att jag kunde läsa – och förstå – pjäsen under loppet av en förmiddag = jag var återställd. När jag pluggade litteraturvetenskap i början av 20-årsåldern skrev jag en analys av Att vara eller inte vara-monologen. Denna del är särskilt bra:

Vem gick och släpade
I svett och möda under levnadsoket,
Om fasan ej för något efter döden,
Det oupptäckta landet, varifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Befria dig själv, ta tillbaka handlingen! (Obs. dock ej i form av självmord!)

Under samma kurs analyserade jag även en dikt av Rimbaud, och nu kom jag helt löstryckt att tänka på Rimbaud i förhållande till Baudelaire (det är ju allmänt känt att B var R:s idol och stilmässigt brukar de ofta nämnas i samma andetag); är jag den enda som tänker att antingen föredrar man den ena eller den andra? (Liksom att man antingen är hund- eller kattmänniska?) B:s dikter är elegantare, sentimentalare (emellanåt sliskiga), han är New Romantic, medan R är brutal och osentimental, mer punk. R är av nämnda luddiga skäl mer min melodi, trots- eller snarare just på grund av att han (av uppenbara skäl) är den omognare av dem. Min favorit är allt sedan tonåren Ont blod:

Hednablodet återvänder! Anden är nära! Varför hjälper inte Kristus mig, varför upphöjer och befriar han inte min själ? Åh! Evangeliet är förlegat! Evangeliet! Evangeliet.

Jag väntar glupskt på Gud. Jag har varit en underlägsen ras i oändlig tid.

Dessa rader, ja, de rymmer mycket av vad det innebär att vara människa. Tycker jag.

  • Och just nu läser jag Balzac. Förra veckan Frispråkiga historier, denna vecka Liljan i dalen. Gällande den senare har jag fastnat i det extremt långa förordet (som ligger sist i min upplaga) där Balzac försvarar sig inför ett åtal om kontraktsbrott och obetalda skulder samt mot diverse förtal. Jag fattar inte hälften (det redovisas en massa brev och kvitton hit och dit, Mona Sahlins försvarstal i samband med tobleroneaffären framstår som ett under av klarhet vid en jämförelse) men det är roligt att ta del av Balzacs dräpande kommentarer om dåtidens (det franska 1830-talets) journalist- och kritikerkår, vars fiskstimstendenser och drev följer ungefär samma mönster som de gör idag (bland annat lyfter han upp det ohederliga i bruket att använda knappt märkbara notiser de gånger tidningarna tvingas korrigera före detta huvudnyheter som visat sig felaktiga). I följande stycken avslöjar han också i vilket ljus han betraktar det egna författarskapet i förhållande till kritikerkåren:

Solen alstrar hela svärmar av mygg, och jag har märkt att det är likadant med all lysande poesi: varje blomma har sin särskilda insekt; varje framgång, berättigad eller ej, har sina fiender.

/…/

Det kommer en dag när såren har ärrats, då nedrigheterna från dem som har angripit en bakifrån är glömda; och för vårt lands ära måste man låta dem vila i glömska; smädesartiklarna förgår, böckerna består; de stora verken gör processen kort med de små fienderna.

Ja, det visade sig ju att han fick rätt. Inte mycket att glädja sig åt när man är död dock (han dog 51 år gammal, fullständigt utarbetad).

louis-boulanger

Balzac i sin arbetsmunkkåpa. Porträtt av Louis Boulanger från 1836.

Åter till Frispråkiga historier som är en samling burleska vuxensagor fullproppade med pilska präster och vampiga kurtisaner, skrivna i ganska pladdrig ton. Det märks att mycket är hastverk, men en del är också riktigt bra. Min favorit är Häxan som handlar om en främmande skönhet, ”av morisk ras”, som flyttar in i en liten by där hon förlustar sig med en lång rad unga män som sedan dör som flugor. Berättelsen utspelar sig under 1200-talet och är upplagd som en deckare där en inkvisitor pusslar samman vittnesmål inför en kommande rättegång, man misstänker nämligen att man har att göra med en demon i kvinnokropp. Vittnesmålen innehåller många heta sexscener, varpå följande är en personlig favorit:

… jag kände mig gripas av vassa klor och svingas upp i luften, buren av denna demon som slagit ut sina vingar och sade till mig; ”Rid, min ryttare! håll dig fast vid min man, vid min hals, och rid, rid!”

Jag såg jordens städer som i en dimma och hörde rusiga kärleksord stiga upp från dem. Mitt sto med moriskansikte visade mig under vår svindlade flykt hur jorden parade sig med solen, himlakropparna med varandra, och hur deras blixtar och stormar och åskskrällar motsvarade människornas kärleksviskningar. Vi svingade oss allt högre och högre, jag förstod hur litet en präst betydde mot hela denna aldrig sinande ström av stjärnor där allt parade sig, metaller, stenar, vatten, luft, växter, djur, människor, andar, världar, planeter, och jag förnekade min tro.

Pladdrigt som sagt, men snacka om praktorgasm.

les-contes-drolatiques-dore

Gustave Doré illustrerade samlingen 1881.  Hans illustrationer är dock inte i närheten av lika snuskiga som Joseph Hémards i följande utgåva från 1926:

Och det var nog allt, och ha! det blev ett inlägg ändå! Är ofantligt stolt över detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s