Ett nytt liv

Jag har sagt upp mig från jobbet och flyttar hem till sommaren, inte till Umeå utan till vårt hus i Ångermanland. (Jag fattade faktiskt inte att huset låg i Ångermanland förrän häromdagen.) Beställt en hundvalp har vi också gjort – den är för närvarande tre veckor gammal och har just öppnat ögonen, för tillfället påminner den mer om en säl eller ett litet vildsvin än en hund. Jämthundsvalpar är inte särskilt söta, men med tiden blir de vackra och smått varglika. Vi får den i slutet av maj.

Vi har planerat det här ett bra tag nu – under flera månader – och ser framemot att inte bara byta geografisk plats utan också livsstil. Ut med staden och stressen, in med landsbygden och lugnet. Ut med tanklös shopping, in med redig självförsörjning (nåja). Jag har bytt ut klassikerläsningen mot odlingsböcker. Vet inte hur många jag samlat på mig nu, runt tio stycken skulle jag tro. De bildar en egen sektion i bokhyllan. Jag läser om byggnadsvård också; Så renoveras torp och gårdar och Stora byggnadsvårdsboken. Kanske blir jag sent om sider praktiskt lagd, jag har lärt mig använda hammare, såg och spik i alla fall. Återstår den läskiga skruvdragaren och borrmaskinen och så yxan. Är rädd för att bli av med en hand eller ett finger, alternativt borra rakt genom handflatan. Det vore rysligt. (I min praktiskt lagda familj har man alltid skämtat om min ”ohändighet”, vilket resulterat i noll självförtroende på den fronten. Å andra sidan är jag övertygad om att man kan lära sig det mesta, bara man lägger manken till. Och jag är arbetselak, precis som min mormor.)

Såhär efter terrordådet på Drottninggatan känns vårt beslut extra bra. Jag skrev en text om det – terrordådet alltså – strax efter det hände. Mest om det förljugna i de hurtiga deklarationerna om att ”vägra vara rädd” och ”inte förändra sina vanor”. Jag är rädd. Och det är inget jag kan bota med politiska slagord. Jag byter skamlöst ut mina vanor mot trygghet (inte för att jag hängde särskilt mycket i centrala stan innan heller). Och är det någonstans terroristerna inte kan komma åt en så är det i vildmarken, för få människor – för liten skada – för ynklig effekt. Texten jag skrev påminde till innehållet om Helena Granströms artikel i DN häromdagen, fast hennes är mycket bättre. Jag kommer inte publicera min egen.

Vi körde upp första flyttlasten nu i påsk, ett stort as till släpvagn som fick bilen att kränga och dra i kurvorna. Nu återstår ett lass till. Fy satan vad mycket grejer vi dragit på oss genom åren, och huset är redan fullt sen innan. Nu har vi dubbla uppsättningar av allt och jag har ingen aning om hur allt ska få plats. Vi ska skänka bort soffan och sängen i alla fall, och jag har plockat ihop en låda med böcker jag aldrig kommer läsa om. Alternativt aldrig läsa alls (exempel: Alexander Solzjenitsyns Cancerkliniken, Erica Jongs Fallskärmar och kyssar och Planetariet av Nathalie Sarraute, som är omöjlig på alla plan och sjukt irriterande). Jag önskar att jag kunde göra mig av med mer, får ta tag i det senare (ska sluta shoppa som sagt).

Under tiden vi har planerat vår flytt (flykt!) har jag också startat en ny blogg. Ännu har den inte haft en enda besökare och det kommer dröja ett tag innan jag länkar dit, måste få styrsel på den först. Ambitionen är en dagbok från landet med mer jordnära betraktelser än här – rapporter om fågellivet och byggen av odlingslådor och målning av möbler och uppfostring av hund och annat odramatiskt. Enkla tankar och känslor och vardagligheter (och om brist på pengar). Mer distingerade inlägg om konst och finlitteratur och black metal och döda djur fortsätter jag däremot med här.

Vi hörs vad det lider.

8 thoughts on “Ett nytt liv”

  1. Man får gratulera till landsbygdstillvaron! Jag blir mycket avundsjuk. En sådan där flytt (flykt!) har jag grubblat över i flera år, och hoppas också få till den vad det lider. Tycker förresten också att du ska ge Cancerkliniken en chans till. Nu var det visserligen länge sen jag läste den nu visserligen, men jag uppskattade den mycket.

  2. Tack! Du hamnar nog på landet du med, till slut! Det är nog nödvändigt att grubbla en del på det först, särskilt hur man ska lösa försörjningen. Ju längre från stan, desto svårare att få jobb som motsvarar utbildningsgrad och meriter. Kompromisser på den fronten är – åtminstone för oss – oundvikliga. Vi har fått fundera en del kring vikten av personlig status och hög levnadsstandard, lantislivet är onekligen mindre glamouröst. Det innebär också en social isolering, våra vänner bor inte i närheten (å andra sidan har vi trevliga grannar och sällskapet av en hund).

    Man ska ju ha råd att köpa ett hus från första början också, vi fick spara till handpenningen i fyra år – att det gick så långsamt berodde delvis på våra höga utgifter här i Stockholm – och då var huset ändå billigt. Nu har vi under ett par månader sparat ytterligare och därmed levt på existensminimum, vi behöver ett ”kriskapital”.

    För att slutligen ta steget tror jag också att man behöver sätta upp nya och tydliga mål; för oss har det främst handlat om att erövra självständighet, det känns både tryggt och bra att äga en bit av jorden och kunna bruka den som vi vill. Indirekt är det också ett ”politiskt” beslut (trots att vi inte är politiska i traditionell mening), medvetenheten om att urbanism och globalism ur ekologisk synpunkt är både världsfrånvänt och ohållbart – vi vill reducera vårt bidrag till ”det kapitalistiska systemet” (fast självklart är vi ändå en del av det och kommer fortsätta vara det, total självförsörjning är nästan omöjlig idag). Här kanske min bakgrund spelar in – under 1980-talet var mina föräldrar gröna vågare och mormor var självförsörjande på grönsaker. Kanhända att jag romantiserar det. Det är nog så.

    Det här blev ett jättelångt svar… Gällande ”Cancerkliniken” har jag undvikit den p.g.a. titeln, jag lider i perioder av svår hypokondri. Men jag kanske behåller den ändå och vänder titeln inåt så jag slipper se den. Jag har förstått att den handlar om mycket mer än bara den där sjukdomen. Och jag uppskattade verkligen ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” (jag har också behållit ”Gulagarkipelagen”).

  3. Lycklig resa, Sofia! Det låter klokt alltsammans. Och fint att bloggverksamheten utökas; jag kommer att läsa i vanlig ordning, både här och där. (Vid behov kan den oroliga omvärlden ledas in även i glesbygdsbetraktelsen, men det visste du redan.)

    Varm hälsning härifrån, så länge. (Vi väntar vackert på att kallfronten ska ge med sig till förmån för groende drivbänkar, syren och björkpollen m.m.)

  4. Tack Ola och varma hälsningar till er också! Det har varit en kall och nyckfull vår och i norr ligger snön bitvis kvar. Men jag tror värmen kommit för att stanna nu (det är ju maj, för guds skull).

  5. Hej! Kan du inte länka till den nya bloggen snart?! Ser fram emot den (och har redan försökt snoka rätt på den via google).

  6. Haha, vad roligt att du snokat! Jo, jag ska snart göra det, hade tänkt länka till den strax efter jag flyttat, typ runt 20 juni!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s