Hej bloggen

snow-white

Ja, jag lever. Och jag har inte slutat blogga, tvärtom skriver jag rätt mycket och har så gjort under en längre tid. Den nya bloggen har varit min följeslagare, tröst och samlande punkt under de senaste månadernas kaos, och jag har verkligen behövt det där låsta tysta rummet. Det är därför jag inte länkat.

Hur många månader har det gått? Sju. De sju tuffaste, kanske mest omvälvande, månaderna i mitt liv. Eller åtminstone på många, många år. När jag skrev här i april trodde jag inte att saker skulle bli så komplicerade som de blev. Jag, vi, föreställde oss visserligen att det här med flytten skulle vara lite jobbigt i början, de första veckorna eller så, men sen skulle allt falla på plats och vi skulle liksom sömlöst och magiskt glida in i vår nya harmoniska tillvaro, som skulle vara lite rousseausk och drömskt disneylik sådär, ”tillbaka till den gulliga naturen”. Tja, vi hade fel, för det visade sig att det inte är sådär jätteenkelt att bara byta livsstil, eller ”bli vän med naturen”. För att lyckas med det krävs ansträngning.

Kanske hade det hela förlöpt smidigare om vi inte valt att skaffa hund mitt uppe i allt. För vi hade ingen aning om hur jäkla jobbigt det är att ha valp. Vår bild av en söt liten snubbelgris som sover dygnet runt, visade sig i verkligheten vara ett monster  med huggtänder, sylvassa klor och duracellbatteri. Det tog inte lång tid innan Olle vrålade att han hatade den jävla hundjäveln. För där stod vi trötta och utmattade och dessutom arbetslösa långt ute på landsbygden i ett ruckligt hus fullt av flyttkartonger och kunde inte göra något – knappt ta ett steg – utan att Ronja, Rånet kallad, sprang mellan benen på oss, hoppade, bets, revs och hade sönder grejer. Och inte lät hon oss sova på nätterna heller. För att överhuvudtaget få något gjort var vi tvungna att jobba i skift, och det innebar i sin tur att vi inte umgicks lika mycket som vanligt, och i slutet av sommaren konstaterade vi att vi  knappt haft en dag ledigt, än mindre haft tid att reflektera. Det är först de senaste veckorna vi börjat landa.

Ronja

Och ja, det är fortfarande tufft, inte längre på grund av Ronja, som vi blivit mycket fästa vid, utan att anpassa sig till ett omodernt liv utanför civilisationens ramar; vi går på utedass, duschar utomhus (nu senast duschade jag i sex minusgrader), hugger ved och eldar för att hålla kylan ute, vi har förvisso rinnande vatten, men det är odrickbart, så vi tappar dricksvatten på dunkar. Vi bor långt borta från allt och har mer kontakt med fåglarna vid fröautomaten än med människor. Och hela hösten regnade det och var rått och kallt och lerigt och smutsigt. Det är ett liv att skratta förtvivlat åt, men också att känna stolthet över. För trots allt fixar vi det, och emellanåt – allt oftare – känns tillvaron rätt vacker.

Vi hörs.

3 reaktioner till “Hej bloggen”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s