Stora inlägget om (mitt) skrivande

Hej lilla bloggen! Du är en försummad vän och jag saknar dig. Och nej, du behöver inte vara svartsjuk på nya bloggen, för ärligt talat, den bryr sig bara om landsbygden och i längden blir det faktiskt lite tråkigt, medan vi – du och jag – aldrig haft behovet av att begränsa oss, vi kan ju prata om allt.

Livet på landet. Jag har verkligen inget behov av att skriva om det nu, det är kallt som satan och vi eldar av bara helvete och jag har täckbyxor inomhus (och parfym! och smink! och nagellack! för att trots allt behålla en viss air av civilisation), jag går på mina hundpromenader och matar mina fåglar och rutinerna är desamma dag efter dag efter dag. Åtminstone de yttre rutinerna, vad som händer inuti är en annan sak.

Jag har börjat skriva igen och det är en sådan lättnad att ha hittat tillbaka till det att jag vill ägna ett helt inlägg åt ämnet. Får jag det? (Javisst, det är ju min blogg and I skriver om det if I want too. ) Det är romanen om 90-talet jag dammat av igen, om att vara Courtney Loveblond, ha noppade ögonbryn, navelpiercing och för mycket eyeliner, om att bli full på alkocider, se filmer med Brad Pitt och lyssna på Misfits, om att ha en taskig bästis och vara hemligt kär i brorsans kompis, om att vara arbetarklass och drömma om något större. Och om mordromantiska satanister.

Layer-it-like-Courtney.

I slutet av 90-talet ville jag se ut som Courtney Love

Ja. Jag packar ihop mina erfarenheter och bygger en värld och myser runt där och när jag inte skriver kollar jag 90-talsfilm (Seven, Fight Club, När lammen tystnar) och lyssnar på 90-talsmusik. Men, så springer historien plötsligt iväg åt håll jag inte kunnat förutspå och främlingar dyker upp – vem är egentligen den där bedagade mannen med ärret i ansiktet? Och den där välartade bögen? Och vad fan, skrev jag just in en nazist?! Och; hur omoraliska kan jag egentligen låta karaktärerna vara? Kan de uttrycka sig som de gör eller blir det för magstarkt? Och den där utläggningen om Ted Kaczynski – den hör ju hemma i en helt annan roman, liksom Richard och hans civilisationskritik (som f.ö. är för programmatisk, ty jag är honom inte mogen).

Jag har alltid skrivit snabbt, 50 sidor på två veckor är inget problem, inte 75 sidor heller, men sen ska ju textmassan sorteras och då går jag lätt vilse. I en vecka eller månad eller så, tills jag fattat vad jag ska ta bort. Eller så ger jag helt enkelt upp och påbörjar något annat.

Så många havererade romanprojekt längs min väg. I en flyttlåda hittade jag 30 anteckningsblock med sånt jag skrev på mellan 2004-2006, från Biskops-arnötiden tills jag började plugga historia. Grejer jag helt glömt bort. Pretentiösa historier var det också, sånt jag tänkte på som fint och djupt och svårt (hur djup är man när man är 20 år?), men det var roligt att läsa mina uppmaningar till mig själv: gör det inte övertydligt! eller fortsätt! eller håll tråden! Idag har jag bytt ut uppmaningarna till färgkoder – det jag är osäker på markerar jag som ljusgrått (bättre än att radera – det är det aldrig bra att göra i stundens hetta), det som behöver utvecklas gör jag blått. Och jag skriver X på de ställen jag behöver kolla referenser. Men, när jag satt och bläddrade i de där blocken slogs jag också av hur jag gång på gång återkommer till samma teman. Och referenser. Redan 2004 skrev jag om Caravaggio, Art nouveau, Sisters of Mercy och erotiska thrillers. Om konst-musik-film (ett måste). Liksom om att tillhöra arbetarklassen och vilja bli medelklass; kulturell. Konstnär. Författare. Vad som helst som är unikt. För det är ju så jävla viktigt att tro att man kan bli något större och bättre när man är ung och förvirrad och inte står ut med sin dåliga självkänsla.

Film. Jag ser ruskigt mycket film (vi har ett bibliotek på flera hundra filmer här hemma – tre fullproppade bokhyllor + ett par kartonger), men skriver sällan om det. För några veckor sedan såg vi hursomhelst om både Blood Diamond, The Departed och Gangs of New York och jag pratade om hur bra Leonardo DiCaprio är, kanske den bästa skådisen i sin generation. O höll med, men tillade att en bidragande faktor var att han hade koll på sina styrkor och svagheter (+ naturligtvis en bra agent) och att han utifrån dem gjort smarta val, och att han i ovan nämnda filmer, hur bra de- och han än är , i princip spelar samma karaktär. En insikt, tänkte jag, att praktisera också i sitt eget liv. Eller i sitt skapande; att veta vad man kan, och inte kan, åstadkomma, och acceptera att det är ramarna man har att förhålla sig till. (Typ: du kanske vill skriva svåra, mångfacetterade manus, men det du kan – och är bra på – är att rita korta seriestrippar. Det behöver inte finnas någon motsättning i att ha Paul Thomas Anderson som idol samtidigt som man ritar Kalle Anka.)

DiCaprio är en bäst på att porträttera intensiva och desperata (unga) män (och herregud, vad den här scenen är sexig!)

Exempel på ett dåligt val: Brad Pitt som Aldo Raine i Inglourious Basterds. Rollen är helt fel för honom och skådespeleriet blir amatörmässigt. 

I övrigt inget ont om Brad Pitt – på 90-talet var han ikonisk! (Valde emellertid klippet främst för civilisationskritiken: ”The things you own end up owning you.”)

Nästa insikt kom när vi såg om American Hustle och myste över hur bra den är (och soundtracket!). Karaktärerna är egentligen inte särskilt sympatiska, ändå älskar man dem eftersom skådespelarna är lojala med-, försvarar, sina karaktärer. Och en bra skådis gör det med näbbar och klor.

Det är svårt att INTE älska Jennifer Lawrence i denna roll (finns många bra scener – som när hon kvaddar ”the science owen” – men här är hon bara helt underbar.)

Okej då. Tar med ”the science owen” också!

Och ja, när man skriver fiktion bör man förstås vara lojal med sina karaktärer, hur löjligt- eller omoraliskt de än beter sig. För hur skulle det annars gå? Tänk om Michel Houellebecq raljerade över sina huvudpersoners sexvanor eller Charlotte Brontë över att Jane Eyre faller för en ”demonisk man”? Det hade ju inte blivit vidare bra.

Insikt tre. Ingen människa är endimensionell, men många gör sitt bästa för att vara det. Vi lever i en tid där censur blivit norm(alt), och till och med, i vissa kretsar, ”fint”. Något som skapat problem för den fria (förrädiska och oförutsägbara!) tanken; det har blivit svårt att uttrycka något alls utan att först gardera sig (för att undanvärja inbillade, eller verkliga, hot från omgivningen). Jag tror att det mest revolutionerande man kan göra idag är att vara sig själv.

Men vad är då detta ”själv”? Ja, det som inte måste tvingas fram utan som kommer naturligt. Och detta naturliga kan förstås vara jobbigt att hantera, särskilt om man anammat en politisk- eller för all del, en estetisk identitet, och man i sin nyfunna ärlighet inser att man inte ryms inom ramarna. Man kanske inser att man inte var så bra som man ville tro, inte fullt så smart, smakfull, moralisk, duktig eller vad det nu kan vara man strävar efter, och då blir det förstås jobbigt. Men också spännande, för det är ju först där – när man stirrar på sin mediokra bild i spegeln och accepterar att det är sån man är  – man har möjlighet att dumpa självupptagenheten och gå vidare. För att återknyta till skrivandet, och mig själv, finns det t ex. en rad insikter jag har gjort de senaste åren, de lyder som följer:

  1. Jag är inte djup. Åtminstone inte i klassisk bemärkelse – typ filosofiskt djup. Och jag kan definitivt inte skriva djupt. Det blir bara löjligt.
  2. Jag är ingen lyriker. Jag är värdelös på metaforer. Alla försök att skriva ”vackert” blir krystade. Oftast blir jag förbannad av det också. Och äcklad. (Min enda diktsamling blev refuserad av X antal förlag. Jag tror den hette ”Kött” och min f.d. kille tyckte att den var genialisk. En av dikterna började med du är tändstickan och jag är plånet…)
  3. En självklarhet och klyscha, men ibland tar även de mest självklara slutsatser tid att komma fram till. Jag föredrar att skriva om det jag kan, före det jag skulle vilja kunna. D.v.s. jag är betydligt bättre på att skildra en förvirrad tonåring än en döende överläkare i psykiatri (och ja, jag har verkligen försökt med det senare! Han hette Karl Vogel och för hans skull gjorde jag en massa research om nedlagda mentalsjukhus, utdaterade teorier, behandlingsmetoder och mediciner. Och jag skrev påhittade patientjournaler – b.l.a. om en schizofren kvinna som suttit inspärrad i en lada eftersom hennes familj – som var bönder – skämdes över henne, i en annan journal skildrade jag en empatibefriad pojke som klippt svansen av en katt. Men, jag lärde mig faktiskt en hel del på köpet, även om jag skrev in mig i en återvändsgränd.)
  4. Jag skriver hellre om populärkultur än om finkultur. (Danzig betyder mer för mig än Dostojevskij.)

Jag är kulturhaverist!

Favoritartist i 20 år, det här låten startade förälskelsen. Jag grät heta tårar över hans röst, jag hade aldrig hört något så vackert, mörkt och sexigt. 

Och ärligt talat. Vad gillar man och vad vill man gilla? Är t ex. You`ve got mail världens bästa film? Nej. Men den jag sett flest gånger.

Vad blir det kvar när man skalat av lagren av pretentioner och falska självbilder? Förhoppningsvis trygghet. Självkännedom. Mod.

Och det torde vara nyckeln – till både skrivandet, och själva livet.

Klart slut. Hejdå.