Dokudemien

Svenska Akademien faller efter mediedrev. Och så narrativet som uppstår, åtminstone i mitt huvud. Klas – The Modern Gentleman – som glider ur manegen med hatten på sned samtidigt som han lite slängigt nonchalant sådär citerar sin favvorockartist. Farbror Kjell som petar med käppen i småstenen och mumlar att han är bedrövad, inget annat än bedrövad. Peter som stressat springer efter sina polare; ”vänta nu! ska ni dra?! jamen då är det inge kul längre, jag hänger på!” Hedervärda män! Utbrister proffstyckare Jens och Björn med emfas. Lotta drar filten om sig i sin stuga och suckar inombords – åh, fåfänglighet! Klart att de får ryggdunkningar, de har ju status, det har inte hon. Det gjorde de klart för henne vid middagsbordet på Den Gyldene Freden där de vände sina ryggar åt henne. Men hon är inte bitter, faktiskt inte – suum cuique.

Sara D är trött och arg och känner sig utnyttjad. Alla bara hänvisar till mig hela tiden! Sen kommer hon ihåg att Det Ingår I Hennes Uppdrag och slår sig ned vid skrivbordet och kladdar ner plattityder i anteckningsblocket, det hela är patetiskt, tänker hon, under min värdighet. Och så fantiserar hon om att säga upp sig, kliva av hon också. Med buller och bång – ha! Vad skulle de göra då? Va? Va? Va? Per och Horace, de som tror att de är så ointagliga, då skulle de få skälvan. Det är ju de som ställt till det! De och den där bitchen Katarina!

Och Katarina själv. Det är en verklig kris hon befinner sig i, men hon har svårt att erkänna det, ens för sig själv. Det är inte hennes stil. Hon har sin stolthet. Hon har sin grace. Hon är en drottning. Det är i alla fall vad J-C alltid fått henne att tro, han har sagt det om och om igen – hur vacker hon är, och hur begåvad och hur elegant. Han har alltid fått henne att känna sig speciell, och dessutom är hon faktiskt ett geni, och hon har integritet och det är den bästa kvalité en människa kan ha – det är den pelare som höjer en personlighet, gör en oantastlig. Och hon och J-C har alltid haft det så bra ihop. De har haft passion, de har haft vänskap. Och visst har det varit stormigt emellanåt, men det är det som ger livet sälta, och det främjar kreativiteten. Och nu är allt förstört, allt på grund av en obetydlig flicksnärta på DN.

Kristina L: Vad är det som händer? Jag fattar inte! Nu när jag äntligen fått status på riktigt och självförtroende så blir det såhär! Det vilar en förbannelse över mig. Allt i mitt liv blir alltid bara fel. Fel, fel, fel.

Sara S: Hur ska jag som feminist egentligen kunna försvara allt det här? Jag borde förstås delta i revolten, men jag vill inte… jag har blivit bekväm. Fan också.

Horace: Jag står över de här dumheterna. Dessutom är jag större än media. Och intelligentare än alla journalister i Sverige, sammantaget. Pinsamt att Ebba uttalar sig igen, hon är så bitter. Det är sorgligt. Nu spelar jag Bach på pianot en stund, sen läser jag Pascal. Han var en stoisk man, precis som jag.

Per: Jag instämmer Horace! Allt det här är under vår värdighet! Kom och hälsa på i min smakfulla våning på Östermalm så samtalar vi om högre ting. Ta med den där trashanken Stig också, han är en rolig gycklare! (Egentligen ogillar jag honom, men vad gör man inte för Horace?)

Avslutningsvis kastar sig GW in i leken. Han skulle kunna vara programledare för alltihop.

Edit: Per går ut i media och svär sig fri. Verkligen under hans värdighet! (Och vad hände egentligen med tystnadsplikten?)

PS. Jag är faktiskt förtjust i Akademien. Den är så befriande osvenskt elitistisk, så uppfriskande omodern. Och jag tycker verkligen inte att den ska ”demokratiseras”, då dör ju hela mystiken. Ledamöterna borde sluta prata ut i media. För ger man tidningarna lillfingret, ja, då slukar de snart ens själ.