Det var länge sen jag läste en bok

20141011_ec001aHöstlov. Jag har gett mig själv uppgiften att läsa en bok. En Riktig Bok. Skönlitteratur. Något av kvalité. Minns inte den senaste boken jag läste, kan det ha varit Den lille vännen av Donna Thartt? När läste jag den? I våras? Jag måste ha läst något sen dess, i somras. Något! Men vad? Det är nästan läskigt hur lite jag läser. Jag som haft för vana att läsa tjugo-trettio titlar per år. Varför läser jag inte?

Den lille vännen var hursomhelst fantastisk. Jag älskade den. Allt med den. Gud vad den var bra. Lång torr kväljande sommar, självlysande karaktärer, ett mordmysterium, ett amfetaminlabb, religiös fanatism, giftormar, ett vattentorn, James Bond! Läs den.

Nere i hallen ligger En amerikansk myt av James Ellroy. Den påbörjade jag för någon månad sen, väldigt hårdkokt, inte min grej, även om den lät bra, om Kennedy och Howard Hughes och Jimmy Hoffa, de har ju som titeln föreslår ett mytiskt skimmer. Men nej, funkade inte för mig, det kändes mest som att läsa ett extremt detaljerat manus till en maffiafilm. I sovrummet en annan bok – George Orwells essäer. Jag har läst Lena Anderssons förord och en halv essä, herregud. I köket ligger Ray Bradburys Fahrenheit 451 – ”den temperatur då papper självantänder”. Mycket behagligt typsnitt och radavstånd, inte särskilt lång. Verkar helt klart överkomlig och förmodligen intressant också. Jag har läst första sidan. På mitt kontor Therese Bohmans Aftonland, den hittade jag inbunden på Hörnefors pendeltågsstation, de har ett bokbord där man kan lämna och låna böcker. Jag har redan läst den, men läste om delar på väg till stan en dag. Jag tycker om att ha romanen där på skrivbordet, den har ett så fint omslag, och jag gillar Therese Bohman – det är lätt att identifiera sig med hennes huvudpersoner.

Här i vardagsrummet där jag sitter just nu ligger Den franske löjtnantens kvinna, den har jag bara plockat fram, förmodligen i syfte att läsa om, Meryl Streep på framsidan, också ett fint omslag.

6111051_1

Under denna Kollaps – livet vid civilisationens slut av David Jonstad. Just ja, den läste jag ju i somras under värmeböljan, inte hela men nästan. Jobbig. Men jag gillar Jonstad, hans senaste bok Jordad – enklare liv i kollapsens skugga, som jag läste strax innan återflytten till Norrland, var väldigt inspirerande. Han ser verkligheten i vitögat men behåller sin optimism, hur många klarar det? (Själv övar jag på det, men det är svårt, ack så svårt.) En annan sak jag gillar med honom är tålamodet, trots all obekväm fakta han presenterar blir han aldrig polemisk. Jag tror att det är avgörande för att kunna nå ut till människor – att inte skuldbelägga dem. På det sättet är han en sann pedagog.

jordad-enklare-liv-i-kollapsens-skugga

Varför läser jag inte? Jag orkar helt enkelt inte. Bokstäverna kryper ifrån mig, rinner ut över sidorna, jag har svårt att greppa sammanhangen, fånga helheten. Jag är väldigt okoncentrerad. Eller: den koncentration jag har lägger jag på annat – som att rätta elevuppsatser. Jag har suttit flera helger i rad och rättat, men det är ju mest den senaste månaden. Det är så mycket annat också, allmän utmattning. Under hösten har jag haft svåra magsmärtor, så pass att jag legat med frossa och kramper och bara grinat. De undersökningar och prover jag gjort visar inget onormalt. Sen en månad tillbaka har jag slutat äta gluten och mjölkprodukter, det har hjälpt. Under samma tid har jag gått ner fyra kilo. Jag glädjs förstås över mitt nya smala jag, men samtidigt har jag blivit utarmad av fett- och kolhydratbristen, denna resulterar ju också i koncentrationssvårigheter.

Innan dess – en sommar fullpackad med praktiska göranden och låtanden, arbete med trädfällning, ved, ommålning, odling, växthusmontering e.t.c. Och dessförinnan – en lång hård vinter. Och nu står den för dörren igen, en ny lång vinter. Det har blivit kallt inomhus igen, i snitt femton grader. Vad som händer när det är kallt – man blir slö och initiativlös. Precis som när det är för varmt. Sommarvattnet avstängt, vi har kopplat på vår brunn, extremt lite vatten i den i år, vi vågar inte slösa, inte duscha (jo, vi snabbskrubbar ”vitala delar” bredvid handfatet) och har således inte tvättat oss på sex dagar (rekord), det är intressant hur håret beter sig, först fett, sedan är det som att det torkar ihop igen, blir mindre fett. Jag tänker förstås på hur det var förr, innan gemene man hade WC, då hade väl alla fett hår jämt och ständigt. Som vikingarna t ex (varför tänker jag så ofta på vikingarna?), de måste ha haft supersmutsigt hår, men det var säkert inte oljigt, liksom klistrat mot hjässan. Nej, jag tror inte det. Sen fanns/finns förstås andra sätt att rengöra sig – som att bada i nåt vattendrag, stå ute i regnet, gnugga sig med snö (idag har jag gjort det senare, jo, faktiskt! jag promenerade i snöstormen – det snöar här –  utan mössa och strök då och då ut flingorna mot skallen för att de skulle smälta). Skulle vara intressant att fortsätta vara oduschad ett par veckor till, se vad som hände, med håret alltså, men ha! det skulle vara civilisationsvidrigt, folk skulle tycka att jag var knäpp. Nutidsmänniskan dyrkar fräschhet (kanske för att kompensera vår mindre fräscha livsstil, dess utsläpp och gifter), det är bara att kolla på utbudet på den lokala matvarubutiken, hur många olika sorters schampon och tvålar och tandkrämer och sminkborttagningsmedel och ansiktsvatten och peelingar står inte till buds? Och vad är de tillverkade av, och var kommer de ifrån? Det är inget vi funderar över, det viktiga är ju att vi luktar gott, har len hy och mjukt följsamt hår, men det är fascinerande. Allt är egentligen fascinerande om man bara ägnar det en något djupare tanke.

bildGalen kvinna på landet med väldigt smutsigt hår

Apropå krocken mellan natur och civilisation, i en konstrecension i Expressen som jag läste häromdagen, dök konstnären Markus Anderssons namn upp. Jag googlade honom och kollade några målningar och där fanns ett par intressanta kollisioner att betrakta som illustrerade just detta.

Hela och rena i den orena naturen.

Vad jag förstått anses han kontroversiell, konstnären alltså, men det är en annan diskussion, ointressant i sammanhanget, likaså vad jag tycker om själva hantverket. (Men! är det inte så man i kulturkretsar hyser likartat agg mot både konformitet och kontrovers? Man gör det svårt för sig. Eller snarare: det kontroversiella är bara accepterat så länge det inte överskrider det förväntade.)

Hm… Var var jag nu? Jag har tappat tråden. Koncentrationssvårigheter som sagt. Jo, läsning. Det är höstlov och jag har lovat mig själv att läsa något. Kanske får det räcka med en dikt. Det är i alla fall något, en start. Och snart är det vinter och då finns det faktiskt inte så mycket annat att göra än att sitta i en soffa och ägna sig åt stillsamma aktiviteter. Som att läsa. Det ska bli skönt.

Högst upp: ”Läs något för fan!” säger mannen i den röda mössan. Målningen i sin helhet här.

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s