Böcker och tonårsdrömmar

Sista dagen på lovet. Jag vaknade av mig själv vid halv åtta och det var ju bra eftersom jag behöver ställa om dygnsrytmen. Nu dricker jag kaffe och tänkte skriva lite här för första gången på ett år. Känner mig ringrostig vad gäller bloggande så antagligen blir texten lite stolpig.

Häromdagen var jag på loppis och köpte filmer och böcker. Bland annat hittade jag – med skräckblandad förtjusning – två uppföljare till Jane Austens Stolthet och fördom så nu har jag läst P.D. James När döden kom till Pemberley. Elizabeth och Mr Darcy har varit gifta i sex år när Mr Wickham blir anklagad för mord. På Denny. På Pemberleys mark. Mr och mrs Darcy blir indragna när Lydia kommer instörtande till dem sent på kvällen och berättar vad som hänt. Det är en deckare – har Mr Wickham verkligen mördat Denny? – och som sådan kanske inte jättespännande, men ändå mysig att läsa. Jag tycker att James lyckats rätt väl med att behålla karaktärerna intakta, Mr Darcy är fortfarande stel och självmedveten (och plågad av det) och Elizabeth klarögd och direkt (men mognare). Det är bra att James använt sitt eget språk istället för att försöka efterapa Jane Austens. I den här historien är det också Mr Darcy som är huvudperson, inte Elizabeth.

Boken har förresten filmatiserats av BBC, upptäckte jag efter en googling. Av trailern att döma verkar den riktigt bra.Matthew Goode som Mr Wickham

Den andra boken, Pemberley av Emma Tennant, var rätt dålig. Till skillnad från James försöker Tennant kopiera Austens språk och stil, utan att lyckas (förstås). Att  Elizabeth och Mr Darcy porträtteras som mähän gjorde inte saken bättre. Ett exempel:

Precis som hon trott var Mr Darcy hjärtligheten själv. Naturligtvis skulle Mrs Bennet komma och hälsa på – och hon fick stanna så länge hon ville. Mary skulle få fri tillgång till biblioteket, som var väl så omfattande som de andra i grannskapet. Kitty skulle också bjudas in, ju fler desto roligare. Det var ju så länge sedan hon hade träffat sin mor och sina systrar.

Nej. Jag köper inte att Darcy plötsligt börjat älska Elizabeths familj. Grundkonflikten – att Elizabeth plågas över att hon ”inte kan producera en arvinge” – kändes också rätt ointressant. Den här boken lade jag undan rätt snabbt.

Nu har jag påbörjat Kattöga av Margaret Atwood. Blev snabbt lite vemodig av läsningen dock, huvudpersonen minns sin barndomsbästis och funderar över vad som hänt med henne och då började jag i min tur att minnas min barndomsbästis, som jag inte har kontakt med längre. Jag brukar inte vara särskilt nostalgisk över sådana saker men nu blev jag det.

Atwoods huvudperson vet inte vad som hänt med hennes kompis och funderar över hur hon ser ut nuförtiden, vad hon gör, var hon bor.  Idag kan man ju snabbt ta reda på sådana saker, genom sociala medier, eller om personen mot förmodan inte använder dessa, genom en snabb googling. Jaha, hen bor där och där, tillsammans med någon eller ensam och personen tjänar över/under medel, har X registrerade fordon och bostaden är större/mindre än de flesta av grannhusen i området. Romanen är emellertid utgiven 1988, på den gamla goda tiden då människors liv fortfarande omgärdades av viss mystik. Själv vet jag precis vad som hänt med min kompis. Det finns massor av bilder från hennes liv på nätet, försedda med prydliga kommentarer. Jag vet hur det går i hennes karriär, jag vet vart hon reser, hur ofta hon tränar, vem hon är tillsammans med, vad hon äter till lunch och så vidare. Detta trots att vi inte har umgåtts på arton år.

Om jag skulle möta Cordelia igen, vad skulle jag berätta för henne om mig själv? Sanningen, eller sådant som skulle få mig att framstå i en bra dager?

Förmodligen det senare. Jag har fortfarande det behovet.

Vad skulle jag själv berätta? Jag har alltid varit dålig på att förställa mig och är värdelös på att ljuga. Jag kan inte ens ljuga på skoj utan att det börjar rycka avslöjande i mungiporna. Men bara för att man är sanningsenlig behöver man ju inte vara helt ärlig, eller?

”Det är sådär jag ska se ut”, säger Cordelia. ”Fast jag ska ha en gläfsande pekingeser, och jaga bort ungar från min gräsmatta. Jag ska ha en herdestav.”

”Jag ska ha en tam leguan”, säger jag. ”Och inte klä mig i någonting annat än cerise.”

Jag och min barndomsbästis höll också på sådär. Lekte med tankarna på framtida identiteter. Jag ska göra det ena och det andra/bli sån och sån. Det fanns så mycket tid att bara driva runt och fantisera. Vi var sällan hemma, istället promenerade vi upp och ner för stans gator, ibland hängde vi i centrum, ibland på andra ställen. Vi hade favoritplatser. Särskilt en kyrkogård tyckte vi om. Vi brukade sitta på en kulle med utsikt över gravarna och prata och röka i timmar. Ibland låg vi ner i gräset och delade på hörlurssnäckorna till freestylen. Det var i högstadiet. I gymnasiet fick jag nya vänner och bytte gatorna mot kaféer, men fantasierna om framtiden hängde kvar. Själv ville jag bli konstnär, sedan författare. Och professor i litteratur. Istället blev jag lärare och det skulle gjort mitt 18-åriga jag djupt besviken. Vilket misslyckande!

Tonåringar har ofta hybris, fast på ett ganska gulligt sätt. Samtidigt kan jag bli lite beklämd när jag lyssnar på mina elevers framtidsdrömmar: fotbollsstjärna, influencer, youtuber. Många vill bli rika. Superrika, sådär att de kan köpa en jättevilla i ett fint område i Los Angeles, New York, London. Tjejer berättar då och då – skämtsamt förstås – att de ska bli tillsammans med en viss filmstjärna eller artist. (Det roar mig de gånger de nämner Brad Pitt och Leonardo DiCaprio som ju många drömde om även när jag gick i högstadiet.) Fast de grejer jag nämnt nu gäller mest stadsbarnen. Landsortsbarnen brukar vara lite mer jordnära. Där kretsar drömmarna oftare kring mer lättåtkomliga ting: hundar, hästar, bilar och snöskotrar. Jag har sammanlagt jobbat med elever på tre olika fordonsprogram – bara killar, med något undantag, majoriteten från landet – och eftersom jag alltid frågar om dessa saker, framtidsdrömmarna, har jag slagits av likheten i deras svar. Sammanfattningsvis: ett hus på landet, en bil man kan skruva i och en riktigt bra snöskoter. En familj vill de också ha. Så skönt att inte önska sig något mer komplicerat än så.

Jag har hittills bara träffat ett fåtal elever som drömmer om mer idealistiska grejer, om att rädda världen, och absolut ingen har pratat i revolutionära termer (som ju var vanligt i de vänsterkretsar jag rörde mig i när jag växte upp). Kanske beror det på att jag inte jobbat på skolor där sådana elever går, eller så är det bara inte lika vanligt längre.

Nu har jag flummat ut, så är det alltid när jag bloggar. Det ena leder till det andra och så är den röda tråden borta, om det nu ens fanns någon till att börja med. Växelvis med bloggandet har jag sprungit upp och ner till tvättstugan och bråkat med trassliga lakan, tagit en riskabelt halkig långpromenad och ätit lunch. Nu ska jag fortsätta läsa. Hej.