Filmer från förr

Vad har jag gjort under jullovet? Internetbantat i tio dagar, så pass att jag glömt bort att betala mina räkningar (jag kom ihåg det igår kväll).  Eller nåja, en sak har jag faktiskt gjort på nätet och det är att se filmer på Youtube. Där finns mycket skräp, men också en och annan glänsande pärla. Här följer några varma rekommendationer!

to catch a thief 1955

To Catch a Thief (1955). En film som får mig att omedelbart vilja flytta till Rivieran. Eller åtminstone spendera en lång semester där. Varje scen är ett vykort. Allting njutbart. Bättre än verkligheten, det är ju i technicolor (jag har semestrat på Rivieran, minsann, och det var inte särskilt glamouröst). Jag öppnade en flaska mousserande tjugo minuter in i filmen, det kändes liksom nödvändigt. Cary Grant spelar en före detta juveltjuv som blir misstänkt av polisen när en annan tjuv börjar kopiera hans gamla manövrar. För att bevisa att han är oskyldig bestämmer han sig för att föregå polisen och själv fånga tjuven. Sedan korsas hans vägar med Grace Kelly, en bortskämd rikemanstjej som är osunt intresserad av honom, och som visar sig mycket bra på att köra bil (filmens biljakt är mycket elegant). Mer behöver inte sägas. Bilderna nedan torde också tala för sig själva.

to-catch-a-thief-beach-wear-bettesouthamericato-catch-a-thieftocatchathief

the birdsThe Birds (1963). I kristallklar upplösning. Kvinnorna så oerhört perfekta, som 60-talsbarbies. (Jag fick ärva en sådan av mamma när jag var liten, hon – dockan alltså – hade tjock svart kajal, svart page och det som jag då tyckte var ”kontorskläder” men som jag senare förstod skulle efterlikna den klassiska Chaneldräkten). Tippi Hedren är underbar i rollen som den mondäna och skandalomsusade dottern till en tidningsmogul och hon tar sällan av sig sin långa tjusiga pälskappa och svarta stilettklackade skor (däremot rivs hennes noggranna svinrygg många gånger ut i kampen mot de illasinnade fåglarna). Hon beter sig gäckande lustigt åt i filmens inledningsskede då hon stalkar en man hon träffat i en fågelaffär genom att följa efter honom – i sin skitsnygga mintgröna James Bondlika sportbil – till en liten kuststad två timmar norr om San Francisco för att i hans namn leverera två dvärgpapegojor (lovebirds) åt hans yngre syster. De förenas sedermera i kampen mot de enorma fågelskockar som enats i ett gemensamt krig mot kuststadens invånare. Inte en ful ruta, eller tråkig sekund. När filmen är slut fortsätter man fundera över de där dvärgpapegojorna.

the birds barbieTippi Hedren som Barbiedocka!

the medusa touchThe Medusa Touch (1978). Richard Burtons rollkaraktärs våning är en överraskning. Där hänger Caravaggios Medusa på väggen och djurkranier står på skrivbordet, där finns hyllor med åldriga inbundna böcker och litografier av Goyas gravyrer. Medusas blick var fruktansvärd, så också blicken hos Burtons karaktär, den enstöriga författaren John Morlar, som med tankekraft kan framkalla diverse otäcka ting. I filmens inledningsscen överraskas han i sin lägenhet av en okänd förövare som med en Napoleonminiatyr i högsta hugg nästan misshandlar honom till döds. Han faller i koma och förblir i detta tillstånd medan kriminalkommissarie Brunel nystar i fallet och långsamt men säkert avtäcker ledtråd efter ledtråd. Samtidigt ges återblickar från Morlars förflutna, man får bland annat följa hans terapisessioner med psykiatrikern Zonfeld, vars namn också flitigt förekommer i hans dagbok. På det hela taget utgör filmen ett lågmält men spännande mysterium som var mysigt att följa. Slutet var påkostat, och bra!

Sleuth 1972.jpgSleuth (1972). Laurence Olivier och Michael Caine bevisar sin briljans genom att ensamma bära denna underhållande film baserad på en pjäs med samma namn. Min inledande skepsis (kammardraman blir ofta väl klaustrofobiska) övergick snabbt i ett verkligt engagemang. Hela filmen utspelar sig på ett gammalt engelsk gods – mycket vackert – mestadels inomhus där den åldrade, och mycket excentriske, deckarförfattaren Andrew Wyke och den, åtminstone inledningsvis naiva, älskaren till Wykes hustru, Milo Tindle, invecklar sig i en katt- och råttalek på liv och måhända också död. Verkligt sevärd, och Olivier i rollen som den lika listiga som barnsliga Wyke är oavbrutet fascinerande. Extra plus för interiören, full av antika dockor och annat tjusigt krimskrams.sleuth

the scarlet pimpernelThe Scarlet Pimpernel (1982). Så rolig titel att uttala högt: Vi ser The Scarlet Pimpernel! Pimpernel! Pimpernel! Jag tjatade om det på nyårsdagen då Olle desperat letade efter Ivanhoe utan att hitta den någonstans. Anthony Andrews har en huvudroll också där, och filmen är inspelad samma år och det är också ett kostymdrama och så vidare. Och en sak till – Jane Seymour är nästan lika vacker som Olivia Hussey! (Beroende på tycke och smak – det finns nog de som tycker tvärtom.) Rödmire är symbolen för den (fiktiva) rojalistvänliga brittiska motståndsgrupp under franska revolutionen som med hjälp av listiga manövrar och intrikata förklädnader smugglar ut fängslade adelsmän ur skräckväldets Paris (terrorn är ruggigt framställd med ständiga giljotineringar ackompanjerade av hurrande folkmassor). Ledaren för motståndsgruppen är adelsmannen Sir Percival Blakeney (Andrews) som maskerar sina avsikter genom att inta rollen som odräglig dandy vars ytliga tillgjordhet retar gallfeber på Medborgare Armand Chauvelin (Ian McKellen), Robespierres högra hand, som fått i uppdrag att identifiera- och fängsla rörelsens ledare och dess medlemmar. När det visar sig att Blakeney, utöver att utgöra ett allmänt irritationsobjekt, också kurtiserar- och sedermera vinner Chauvelins hjärtas dam, den firade skådespelaren Marguerite St. Just (Seymour), samtidigt som alltfler ledtrådar pekar åt Blakeneys håll blir Chauvelins uppdrag med ens djupt personligt, han ska ha hämnd och det till varje pris. Intrigen är full av förvecklingar och filmen är stundtals nervkittlande spännande. Kuriosa: Sir Percival ska vara löst baserad på Axel von Fersen som arrangerade kungafamiljens flyktförsök till Varennes 1791.

wuthering_heightsWuthering heights (1970). Inget för veklingar, d.v.s. sådana där märkliga typer som inte älskar relationsromaner från 1800-talet, och som till följd av detta är öppna för kostymdramer av allehanda slag. Själv tycker jag att det räcker med vacker vy, ett och annat gods och herresäte, stela frackar, frasiga klänningar och, naturligtvis, en tjusig brittisk accent (för kostymdrama är en mycket brittisk genre, även om det finns ett och annat undantag). Med detta sagt: Heathcliff måste vara synnerligt svår att gestalta, han som drivs av långsint hat och hämndlystnad utan gräns och som i romanen beskrivs som något av en demon i människokropp, t ex. när romanens berättare, hushållerskan Nelly, förmanar honom att det är Guds sak att straffa elaka människor, och han svarar att Gud inte skulle ha samma glädje av det som han själv. Egentligen kan det inte annat än misslyckas, men jag tycker ändå att Timothy Dalton gör ett lovvärt försök, även om han ser löjlig ut i de scener de gnuggat in honom i sotigt smink, alltför jämnt penslat över ansiktet. Även Cathy får sin beskärda del av det där sminket, då de ska se vilda och otämjda ut. Någon större koll på bonderi och friluftsliv verkar regissören inte ha. Heathcliff yxar omotiverat i en trädstam – i romanen jobbar han istället på åkern – och grillar fågel över en pytteliten tändstickslik brasa, ingen glödbädd där inte. Det spelar ingen roll. Det är vackert och passionerat, och i slutet grät jag faktiskt. Sedan gillar jag Cathy, skådespelaren är pytteliten och gnomlik och påminner om ett naturväsen. Det känns mer passande än den ”traktens skönhet” som Emily Brontë beskriver henne som. Och hedarna ligger spöklikt öde under en ständigt blånande himmel och vägen upp till Wuthering Heights påminner om en dyster målning av John Atkinson Grimshaw. Sen är Dalton både jättesnygg och verkligt manlig. En sån ingen vettig kvinna skulle avstå ett hångel med, oavsett om hon gillar kostymdramer eller ej.

tdSnygg man! Här i rollen som James Bond.

Nästa film jag ser blir Charade från 1963. Återkommer snart, då kommer det att handla om litteratur – om systrarna Brontë närmare bestämt.

Ps. Jag har rekommenderat den förut, men infogar en påminnelse: Döden i Venedig från 1971. Finns också på Youtube.

Dagens tema: havsmonster

Fyra tolkningar av havsvidundret Cetus. Ett av konsthistoriens populärare motiv (eller snarare, hur Perseus räddar Andromeda). Så jag älskar monster av alla de slag! Och så jag saknat konst i min torftiga vardag. Blir bot och bättring nu.

Det var länge sen jag läste en bok

20141011_ec001aHöstlov. Jag har gett mig själv uppgiften att läsa en bok. En Riktig Bok. Skönlitteratur. Något av kvalité. Minns inte den senaste boken jag läste, kan det ha varit Den lille vännen av Donna Thartt? När läste jag den? I våras? Jag måste ha läst något sen dess, i somras. Något! Men vad? Det är nästan läskigt hur lite jag läser. Jag som haft för vana att läsa tjugo-trettio titlar per år. Varför läser jag inte?

Den lille vännen var hursomhelst fantastisk. Jag älskade den. Allt med den. Gud vad den var bra. Lång torr kväljande sommar, självlysande karaktärer, ett mordmysterium, ett amfetaminlabb, religiös fanatism, giftormar, ett vattentorn, James Bond! Läs den.

Nere i hallen ligger En amerikansk myt av James Ellroy. Den påbörjade jag för någon månad sen, väldigt hårdkokt, inte min grej, även om den lät bra, om Kennedy och Howard Hughes och Jimmy Hoffa, de har ju som titeln föreslår ett mytiskt skimmer. Men nej, funkade inte för mig, det kändes mest som att läsa ett extremt detaljerat manus till en maffiafilm. I sovrummet en annan bok – George Orwells essäer. Jag har läst Lena Anderssons förord och en halv essä, herregud. I köket ligger Ray Bradburys Fahrenheit 451 – ”den temperatur då papper självantänder”. Mycket behagligt typsnitt och radavstånd, inte särskilt lång. Verkar helt klart överkomlig och förmodligen intressant också. Jag har läst första sidan. På mitt kontor Therese Bohmans Aftonland, den hittade jag inbunden på Hörnefors pendeltågsstation, de har ett bokbord där man kan lämna och låna böcker. Jag har redan läst den, men läste om delar på väg till stan en dag. Jag tycker om att ha romanen där på skrivbordet, den har ett så fint omslag, och jag gillar Therese Bohman – det är lätt att identifiera sig med hennes huvudpersoner.

Här i vardagsrummet där jag sitter just nu ligger Den franske löjtnantens kvinna, den har jag bara plockat fram, förmodligen i syfte att läsa om, Meryl Streep på framsidan, också ett fint omslag.

6111051_1

Under denna Kollaps – livet vid civilisationens slut av David Jonstad. Just ja, den läste jag ju i somras under värmeböljan, inte hela men nästan. Jobbig. Men jag gillar Jonstad, hans senaste bok Jordad – enklare liv i kollapsens skugga, som jag läste strax innan återflytten till Norrland, var väldigt inspirerande. Han ser verkligheten i vitögat men behåller sin optimism, hur många klarar det? (Själv övar jag på det, men det är svårt, ack så svårt.) En annan sak jag gillar med honom är tålamodet, trots all obekväm fakta han presenterar blir han aldrig polemisk. Jag tror att det är avgörande för att kunna nå ut till människor – att inte skuldbelägga dem. På det sättet är han en sann pedagog.

jordad-enklare-liv-i-kollapsens-skugga

Varför läser jag inte? Jag orkar helt enkelt inte. Bokstäverna kryper ifrån mig, rinner ut över sidorna, jag har svårt att greppa sammanhangen, fånga helheten. Jag är väldigt okoncentrerad. Eller: den koncentration jag har lägger jag på annat – som att rätta elevuppsatser. Jag har suttit flera helger i rad och rättat, men det är ju mest den senaste månaden. Det är så mycket annat också, allmän utmattning. Under hösten har jag haft svåra magsmärtor, så pass att jag legat med frossa och kramper och bara grinat. De undersökningar och prover jag gjort visar inget onormalt. Sen en månad tillbaka har jag slutat äta gluten och mjölkprodukter, det har hjälpt. Under samma tid har jag gått ner fyra kilo. Jag glädjs förstås över mitt nya smala jag, men samtidigt har jag blivit utarmad av fett- och kolhydratbristen, denna resulterar ju också i koncentrationssvårigheter.

Innan dess – en sommar fullpackad med praktiska göranden och låtanden, arbete med trädfällning, ved, ommålning, odling, växthusmontering e.t.c. Och dessförinnan – en lång hård vinter. Och nu står den för dörren igen, en ny lång vinter. Det har blivit kallt inomhus igen, i snitt femton grader. Vad som händer när det är kallt – man blir slö och initiativlös. Precis som när det är för varmt. Sommarvattnet avstängt, vi har kopplat på vår brunn, extremt lite vatten i den i år, vi vågar inte slösa, inte duscha (jo, vi snabbskrubbar ”vitala delar” bredvid handfatet) och har således inte tvättat oss på sex dagar (rekord), det är intressant hur håret beter sig, först fett, sedan är det som att det torkar ihop igen, blir mindre fett. Jag tänker förstås på hur det var förr, innan gemene man hade WC, då hade väl alla fett hår jämt och ständigt. Som vikingarna t ex (varför tänker jag så ofta på vikingarna?), de måste ha haft supersmutsigt hår, men det var säkert inte oljigt, liksom klistrat mot hjässan. Nej, jag tror inte det. Sen fanns/finns förstås andra sätt att rengöra sig – som att bada i nåt vattendrag, stå ute i regnet, gnugga sig med snö (idag har jag gjort det senare, jo, faktiskt! jag promenerade i snöstormen – det snöar här –  utan mössa och strök då och då ut flingorna mot skallen för att de skulle smälta). Skulle vara intressant att fortsätta vara oduschad ett par veckor till, se vad som hände, med håret alltså, men ha! det skulle vara civilisationsvidrigt, folk skulle tycka att jag var knäpp. Nutidsmänniskan dyrkar fräschhet (kanske för att kompensera vår mindre fräscha livsstil, dess utsläpp och gifter), det är bara att kolla på utbudet på den lokala matvarubutiken, hur många olika sorters schampon och tvålar och tandkrämer och sminkborttagningsmedel och ansiktsvatten och peelingar står inte till buds? Och vad är de tillverkade av, och var kommer de ifrån? Det är inget vi funderar över, det viktiga är ju att vi luktar gott, har len hy och mjukt följsamt hår, men det är fascinerande. Allt är egentligen fascinerande om man bara ägnar det en något djupare tanke.

bildGalen kvinna på landet med väldigt smutsigt hår

Apropå krocken mellan natur och civilisation, i en konstrecension i Expressen som jag läste häromdagen, dök konstnären Markus Anderssons namn upp. Jag googlade honom och kollade några målningar och där fanns ett par intressanta kollisioner att betrakta som illustrerade just detta.

Hela och rena i den orena naturen.

Vad jag förstått anses han kontroversiell, konstnären alltså, men det är en annan diskussion, ointressant i sammanhanget, likaså vad jag tycker om själva hantverket. (Men! är det inte så man i kulturkretsar hyser likartat agg mot både konformitet och kontrovers? Man gör det svårt för sig. Eller snarare: det kontroversiella är bara accepterat så länge det inte överskrider det förväntade.)

Hm… Var var jag nu? Jag har tappat tråden. Koncentrationssvårigheter som sagt. Jo, läsning. Det är höstlov och jag har lovat mig själv att läsa något. Kanske får det räcka med en dikt. Det är i alla fall något, en start. Och snart är det vinter och då finns det faktiskt inte så mycket annat att göra än att sitta i en soffa och ägna sig åt stillsamma aktiviteter. Som att läsa. Det ska bli skönt.

Högst upp: ”Läs något för fan!” säger mannen i den röda mössan. Målningen i sin helhet här.

 

 

 

 

Nijinskys dagbok, del 2 – inlägget som inte blev publicerat

gettyimages-50499710-612x612Häromdagen befann jag mig – av anledningar jag inte närmare kan gå in på – i väntrummet på en öppenmottagning för psykossjuka. Jag satt i en fåtölj i en lång dunkelt belyst korridor med spöklika människor; hopsjunkna, hålögda, en kvinna hade händerna i ansiktet, en ung man tuggade maniskt på underläppen, längst ned i korridoren stod ett piano, där satt en tunnhårig man och plinkade, påbörjade hjälpligt månskenssonaten, avbröt sig efter ett tag, påbörjade ett annat klassiskt stycke.

Jag tänkte att det var en märklig slump att jag befann mig där samtidigt som jag läser Nijinskys dagbok. Det var länge sedan en bok berörde mig så mycket och besöket gav mig på sätt och vis en fördjupad förståelse för hans verklighet. Detta gällde särskilt den pianospelande mannen, han måste ha lärt sig spela innan han blev sjuk, och han hade kvar den talangen trots att hans sinne i övrigt var fördunklat. Kontrasten var också stor, när han från att ha spelat månskenssonaten, sedan reste sig upp och började vanka av och an i rummet, han gick i cirklar och rörde tvångsmässigt vid allt han kom åt, ett soffhörn, en bänk, väggen, en stolsrygg, började sedan om. Han hade ett stort hål på baken av sina sladdriga kostymbyxor och hela tiden utstötte han ett väsande läte. Till sist slog han sig ned bredvid mig och började vagga fram och tillbaka medan han fågellikt knyckte huvudet åt sidorna. Han var förmodligen vad som, åtminstone inom äldre psykiatri, kallas för kroniker. Nijinsky utvecklades också till kroniker; han kom aldrig att tillfriskna igen, men han kunde fortfarande göra sitt höga baletthopp, det som blev världsberömt eftersom det tycktes som om han kunde stanna till en stund i luften innan han landade på marken igen.

När jag läste introduktionen till dagboken upptäckte jag att jag i mitt tidigare inlägg fått en del om bakfoten, särskilt gällande Nijinskys homosexualitet. Även om han hade homosexuella förbindelser tycks han främst föredragit kvinnor. De homosexuella relationer han hade var också med mecenater, man kan se det som ett slags utbyte av tjänster, sex mot möjlighet att klättra i karriären (transaktionerna uppmuntrades av hans mor). Han tycks uppriktigt älskat sin hustru (även om han regelbundet gick till prostituerade bakom hennes rygg…).

Dagboken skrevs under sex och en halv vecka, i vad som verkar ha varit ett enda långt maniskt rus. Ofta stängde han in sig på sitt rum och skrev i timmar, han skrev också på nätterna. Han klagar på att han får ont i handen av att skriva så mycket men menar samtidigt att han inte kan sluta, att det är Gud som manar på honom, det är som om han inte längre har en fri vilja.

Jag tolkar mycket av texten som ett försvarstal, under denna tid hade en läkare, ditbjuden av hustrun, börjat göra dagliga besök och han förde dagliga samtal med Nijinsky, dels i försök att hjälpa honom, dels för att avgöra graden av hans sjukdom. Nijinsky själv upplevde, även om han tyckte om läkaren ifråga, som att denne och hustrun konspirerade mot honom. De trodde, felaktigt menade han, att han var psykiskt sjuk. I dagboken återkommer han regelbundet till detta och försöker argumentera varför de har fel. Samtidigt misstänker han själv att det är något allvarligt fel på honom, detta kan han då och då konstatera i vad som möjligen kan betraktas som ögonblick av klarsyn.

Nu till själva dagboken, jag tycker att den är otroligt vacker, jag läser den med rörelse, den får mig att le. Nijinsky skriver med en barnslig öppenhet, han är hudlös och oförställd, och ibland nästan förkrossande naiv med tanke på hans erfarenhet och ålder. Nu innebär förstås sjukdomen en automatisk regression, men i förordet, där hans tidigare, ”friska” jag, analyseras antyds att denna naivitet också varit ett grundläggande drag av hans personlighet.

Oskuldsfullheten till trots är han en man med bestämda idéer, han är vegetarian, och (förmodligen p.g.a att han som dansare är mån om sin kropp) förespråkare av strikt diet (gaser i magen och övermättnad ska undvikas eftersom det gör kroppen otymplig), han har utarbetade idéer om estetik (särskilt vurmar han för det cirkulära), han är religiös (anhängare till tolstojanismen) och pacifist. Han är beläst; i dagboken återkommer han bland annat till de stora ryska författarna, och han följer med i politiken, diskuterar revolutionen i Ryssland (han hatar bolsjevikerna) och de pågående fredsförhandlingarna efter första världskriget. Allt detta speglar hans personlighet och de uppfattningar han även hade när han var frisk.

I relation till omvärlden pendlar han mellan att vara dömande och förlåtande, och han skäms när han uttryckt sig hårt, kritiserat någon, tar tillbaka-, korrigerar sig, man får en känsla av att han, sina bestämda åsikter till trots, kämpar för att inte straffa ut sig, göra sig alltför omöjlig. Medan han fortfarande var frisk var det ofta precis detta som hände; han ville göra saker på sitt sätt, kunde inte acceptera kompromisser, saker måste bli perfekta och så vidare, det skapade problem med både vänner och kollegor. Med tanke på hans självständiga, otidstypiska koreografier, förstår man att han var originell, han blev också hårt kritiserad för dessa, varken publiken eller kritikerna kunde riktigt uppskatta dem. Eftervärlden har emellertid gjort det desto mer, sedan länge hyllas han som en förnyare av dansen – som en av de första modernisterna – både Rudolf Nureyev och Mikhail Baryshnikov har sagt sig inspirerade av honom, de har också dansat flera av hans nummer.

Hans egenhet speglades också i hans asocialitet. I sociala sammanhang var han tillbakadragen, i förordet berättas att han på fester kunde sitta tyst en hel kväll. I dagboken skriver han att han inte tycker om glättighet och nöjen, att han anser dem förljugna:

I will not go to evening parties anymore. I have had enough of this kind of jollity to last me a lifetime. I don´t like jollity. I understand what jollity is. I am not cheerful and jolly, because I know that jollity is death. Jollity is death of the mind.

Vid ett annat tillfälle skriver han att han gillar ideal, men bara de som inte nämns vid namn; ”I like ideals, but only those that are never mentioned”. Man får en känsla av att han var mycket allvarligt lagd, och sträng mot alla former av mänsklig lössläppthet. (Jag kan sympatisera med detta.)

Dagboken är emellertid i hög grad präglad av hans tilltagande sjukdom. Språket är maniskt, malande och på det hela taget enformigt, meningarna – som oftast är korta – inleds nästan uteslutande med subjekt, vanligast ”jag”, upprepningar och motsägelser förekommer i hög grad, och resonemangen avbryts ofta av långa associationskedjor. Ibland byter han också ämne helt tvärt, som här:

I love beauty because I feel it and therefore understand it. Thinking people write nonsense about beauty. Beauty cannot be discussed. Beauty cannot be criticized. Beauty is not criticism. I am not criticism. Criticism is an attempt to be clever. I do not try to be clever. I flaunt my beauty. I feel love for beauty. I am not looking for straight noses. I like straight noses. I like my wife`s nose because it has feeling. I do not want evil, I want love. I am taken for an evil man. I am not evil. I love everyone. I have written the truth. I have told the truth. I do not write untruths. I want good, and not evil. I am not a bogeyman. I am love.

Samtidigt finns en röd tråd på ett mer övergripande plan; han har några teman han återkommer till, framförallt en hemsnickrad form av religiositet som delas upp i skillnaden mellan att ”känna” och ”tänka”, där kännande är gott och tänkande ont; om man tänker för mycket alienerar man sig från naturen, menar han, från gud (som är naturen och allt levande, Nijinsky har en panteistisk gudsföreställning), från det goda i världen, en kännande människa står för fred och kärlek, en tänkande för krig och hat, tänkande leder också till galenskap. Nijinsky tar bland annat upp exemplet Nietzsche; Nietzsche lost his head because he thought. I do not think and therefore will not lose my head. I sammanhanget gör han också en uppdelning mellan den religiösa världsåskådningen, som är att känna, och evolutionsteorin, som är att tänka, och som får representeras av Darwins teori om homo sapiens ursprung:

I will speak of Nietzsche and Darwin because they thought. Darwin, like Nietzsche, was descended from apes. They imitate those that they themselves have invented. /…/ I am a man descended from God, not from an ape. I am an ape if i do not feel. I am God if i feel.

Hans förhållande till gud är också komplext; ena stunden är han gud, andra stunden guds redskap; gud talar till- och genom honom. Det är gud, förklarar han, som manar honom att skriva, och ibland tilltalar han sig själv i tredje person, redogör för vad gud tänker och tycker om honom. Gud är också den som tröstar honom på vägen mot galenskapen:

If people want to judge you, you will say that everything you say is said by God. Then you will be sent to a lunatic asylum. You will be confined in a lunatic asylum, and you will understand the lunatics. /…/ I do not want Nijinsky to be hurt, and therefore I will protect him. /…/ He is a good man. I am a good God. … I am God. Nijinsky is god. Nijinsky is a good and not an evil man.

Ibland gör den religiösa övertygelsen honom klarsynt, snudd på visionär:

I had gotten into the habit of greeting everyone without knowing them. I realized that all people were the same. I often say, but people do not understand me, that everyone has a nose, eyes, etc., and therefore we are all the same. By this I mean that one must love everyone.

Dagboken framstår till syvende och sist som ett försök att bygga en bro från en verklighet till en annan, han går slutligen över den och ser den sedan rasa.

Del 1 här.

 

Tystnaden

Ola! Eftersom det inte går att kommentera på din blogg får jag göra det här. Sluta för guds skull inte skriva! I ditt senaste inlägg finns så många intressanta uppslag. Jag vill veta mer. Hur du tänker. Vad du känner. Vad du läser.

Detta gäller även ni andra som slutat skriva. Johanna, Johanna och Sara. Jag saknar era ord.

Fast jag förstår. Verkligen. Det är en andefattig plats, det här. Tiderna vi lever i dränerar. Själv upplever jag att de gör mig dummare, ytligare, fegare. Och det är tröttsamt. Lätt att ge upp. Stänga dörren om sig. Söka efter nåt bättre. Som sinnesfrid. Men är det detsamma som tystnad? Jag vet inte.

Kanske.

Bra kritik av Skolverkets kunskapskrav + allmänt gnäll

Här.

Min erfarenhet är att så gott som alla lärare tvingas omformulera betygskriterierna så att de blir sånär begripliga. Vet inte hur många gånger jag behövt förklara vad ”ett utförligt och nyanserat resonemang” innebär.

Det här däremot stör jag mig på: ”Vi lärare har ju världens bästa jobb. Vi får ynnesten att träffa dessa ungar som gnetar sig till skolan varje dag, som drar och släpar och tids nog blomstrar.” Det är inte skribentens fel, utan själva föreställningen – som utgör något av en religion inom lärarkåren – om att alla elever (på grund av lärarnas gränslösa smått narcissistiska altruism) en dag kommer att ”blomstra”. Inom det slutna, konformella system som är just skolan. Det stämmer inte (en tredjedel av alla gymnasieelever går ut med ofullständiga slutbetyg*). Och jag är så jäkla trött på allt som ryms inom den där religionen – att man inte bara ska vara kunskapsförmedlare utan också förälder, kompis, komiker, socialarbetare, psykolog, väktare och väckelsepredikant också. Det funkar inte i längden. Och det är väl därför lärare ligger i topp i sjukskrivningsstatistiken, och att så många hoppar av yrket efter några år. Allt som brinner blir till slut till aska.

*Inom friskolorna gör man dessutom sitt bästa för att göra sig av med dessa elever i förtid, eftersom de belastar budgeten. Fast man uttrycker det förstås inte så, istället säger man att man har ”otillräckliga resurser”. Men det har man inom alla skolor – inte bara i de stackars vinstdrivande.

Hej bloggen

snow-white

Ja, jag lever. Och jag har inte slutat blogga, tvärtom skriver jag rätt mycket och har så gjort under en längre tid. Den nya bloggen har varit min följeslagare, tröst och samlande punkt under de senaste månadernas kaos, och jag har verkligen behövt det där låsta tysta rummet. Det är därför jag inte länkat.

Hur många månader har det gått? Sju. De sju tuffaste, kanske mest omvälvande, månaderna i mitt liv. Eller åtminstone på många, många år. När jag skrev här i april trodde jag inte att saker skulle bli så komplicerade som de blev. Jag, vi, föreställde oss visserligen att det här med flytten skulle vara lite jobbigt i början, de första veckorna eller så, men sen skulle allt falla på plats och vi skulle liksom sömlöst och magiskt glida in i vår nya harmoniska tillvaro, som skulle vara lite rousseausk och drömskt disneylik sådär, ”tillbaka till den gulliga naturen”. Tja, vi hade fel, för det visade sig att det inte är sådär jätteenkelt att bara byta livsstil, eller ”bli vän med naturen”. För att lyckas med det krävs ansträngning.

Kanske hade det hela förlöpt smidigare om vi inte valt att skaffa hund mitt uppe i allt. För vi hade ingen aning om hur jäkla jobbigt det är att ha valp. Vår bild av en söt liten snubbelgris som sover dygnet runt, visade sig i verkligheten vara ett monster  med huggtänder, sylvassa klor och duracellbatteri. Det tog inte lång tid innan Olle vrålade att han hatade den jävla hundjäveln. För där stod vi trötta och utmattade och dessutom arbetslösa långt ute på landsbygden i ett ruckligt hus fullt av flyttkartonger och kunde inte göra något – knappt ta ett steg – utan att Ronja, Rånet kallad, sprang mellan benen på oss, hoppade, bets, revs och hade sönder grejer. Och inte lät hon oss sova på nätterna heller. För att överhuvudtaget få något gjort var vi tvungna att jobba i skift, och det innebar i sin tur att vi inte umgicks lika mycket som vanligt, och i slutet av sommaren konstaterade vi att vi  knappt haft en dag ledigt, än mindre haft tid att reflektera. Det är först de senaste veckorna vi börjat landa.

Ronja

Och ja, det är fortfarande tufft, inte längre på grund av Ronja, som vi blivit mycket fästa vid, utan att anpassa sig till ett omodernt liv utanför civilisationens ramar; vi går på utedass, duschar utomhus (nu senast duschade jag i sex minusgrader), hugger ved och eldar för att hålla kylan ute, vi har förvisso rinnande vatten, men det är odrickbart, så vi tappar dricksvatten på dunkar. Vi bor långt borta från allt och har mer kontakt med fåglarna vid fröautomaten än med människor. Och hela hösten regnade det och var rått och kallt och lerigt och smutsigt. Det är ett liv att skratta förtvivlat åt, men också att känna stolthet över. För trots allt fixar vi det, och emellanåt – allt oftare – känns tillvaron rätt vacker.

Vi hörs.

Ett nytt liv

Jag har sagt upp mig från jobbet och flyttar hem till sommaren, inte till Umeå utan till vårt hus i Ångermanland. (Jag fattade faktiskt inte att huset låg i Ångermanland förrän häromdagen.) Beställt en hundvalp har vi också gjort – den är för närvarande tre veckor gammal och har just öppnat ögonen, för tillfället påminner den mer om en säl eller ett litet vildsvin än en hund. Jämthundsvalpar är inte särskilt söta, men med tiden blir de vackra och smått varglika. Vi får den i slutet av maj.

Vi har planerat det här ett bra tag nu – under flera månader – och ser framemot att inte bara byta geografisk plats utan också livsstil. Ut med staden och stressen, in med landsbygden och lugnet. Ut med tanklös shopping, in med redig självförsörjning (nåja). Jag har bytt ut klassikerläsningen mot odlingsböcker. Vet inte hur många jag samlat på mig nu, runt tio stycken skulle jag tro. De bildar en egen sektion i bokhyllan. Jag läser om byggnadsvård också; Så renoveras torp och gårdar och Stora byggnadsvårdsboken. Kanske blir jag sent om sider praktiskt lagd, jag har lärt mig använda hammare, såg och spik i alla fall. Återstår den läskiga skruvdragaren och borrmaskinen och så yxan. Är rädd för att bli av med en hand eller ett finger, alternativt borra rakt genom handflatan. Det vore rysligt. (I min praktiskt lagda familj har man alltid skämtat om min ”ohändighet”, vilket resulterat i noll självförtroende på den fronten. Å andra sidan är jag övertygad om att man kan lära sig det mesta, bara man lägger manken till. Och jag är arbetselak, precis som min mormor.)

Såhär efter terrordådet på Drottninggatan känns vårt beslut extra bra. Jag skrev en text om det – terrordådet alltså – strax efter det hände. Mest om det förljugna i de hurtiga deklarationerna om att ”vägra vara rädd” och ”inte förändra sina vanor”. Jag är rädd. Och det är inget jag kan bota med politiska slagord. Jag byter skamlöst ut mina vanor mot trygghet (inte för att jag hängde särskilt mycket i centrala stan innan heller). Och är det någonstans terroristerna inte kan komma åt en så är det i vildmarken, för få människor – för liten skada – för ynklig effekt. Texten jag skrev påminde till innehållet om Helena Granströms artikel i DN häromdagen, fast hennes är mycket bättre. Jag kommer inte publicera min egen.

Vi körde upp första flyttlasten nu i påsk, ett stort as till släpvagn som fick bilen att kränga och dra i kurvorna. Nu återstår ett lass till. Fy satan vad mycket grejer vi dragit på oss genom åren, och huset är redan fullt sen innan. Nu har vi dubbla uppsättningar av allt och jag har ingen aning om hur allt ska få plats. Vi ska skänka bort soffan och sängen i alla fall, och jag har plockat ihop en låda med böcker jag aldrig kommer läsa om. Alternativt aldrig läsa alls (exempel: Alexander Solzjenitsyns Cancerkliniken, Erica Jongs Fallskärmar och kyssar och Planetariet av Nathalie Sarraute, som är omöjlig på alla plan och sjukt irriterande). Jag önskar att jag kunde göra mig av med mer, får ta tag i det senare (ska sluta shoppa som sagt).

Under tiden vi har planerat vår flytt (flykt!) har jag också startat en ny blogg. Ännu har den inte haft en enda besökare och det kommer dröja ett tag innan jag länkar dit, måste få styrsel på den först. Ambitionen är en dagbok från landet med mer jordnära betraktelser än här – rapporter om fågellivet och byggen av odlingslådor och målning av möbler och uppfostring av hund och annat odramatiskt. Enkla tankar och känslor och vardagligheter (och om brist på pengar). Mer distingerade inlägg om konst och finlitteratur och black metal och döda djur fortsätter jag däremot med här.

Vi hörs vad det lider.