Om lite och en hel del (ett inlägg där jag ”bjuder till”)

Ute är det vitt, inne luktar det bränt. Har inte läst nån tidning ännu, men det skulle inte förvåna mig om att snökaoset gör en sista grandios comeback innan det drar sig tillbaka för säsongen (jag gläds åt att det är min lediga dag, jag behöver inte gå ut om jag inte vill). Äter rostat bröd som inte är menat som rostat bröd; en av de där deppiga rågbrödsvarianterna som produceras av Fazer och som alldeles för snabbt blir segt och torrt, råkade bränna ena skivan. Kaffet är gott i alla fall, hett och starkt och grumligt, precis som jag vill ha det. Sedan jag slutade snusa dricker jag dubbelt så mycket kaffe per dag.

Här hemma är det kalt, i helgen packade vi tio flyttkartonger med grejer och bar ner i källaren, vi häktade ner tavlorna från väggarna och travade i förrådet, hälften av böckerna är undanplockade. Det är även mycket rent, nästan sterilt; utöver att skrubba upp kök och badrum har jag dammsugit och dammtorkat etc. Det har inte varit så opersonligt här sen vi först flyttade in. Anledningen: stugan (hela gården) ska säljas. Igår var mäklaren här och fotograferade. (Finns det något värre än mäklarfoton, den onaturliga ljussättningen och de förljugna vidvinklarna? Vill man addera ytterligare vidrighet; deras hemstylingerbjudanden! Klonad medelklassparodisk hemtrevnad i såväl koja som slott, håll utkik efter de obligatoriska snittblommorna och färska kryddorna i köket (evt. parade med en levain i linneduk), Arne Jacobsenborden och stolarna, soffkuddarna i pigga färger och de gröna växtkransarna i fönstren.) Snart följer öppna visningar och budgivning och alltihop kommer att säljas snuskigt dyrt för det här är Stockholm där folk inte har några problem med att skuldsätta sig för tre livstider för ett ruckel, förutsatt att det ligger inom några mils radie kring stadskärnan. Vi får bo kvar till sommaren och det är förstås skönt, men jag upplever ändå hela situationen som extremt stressande.

Det har inte blivit mycket skrivet 2017. Är allmänt blogguppgiven och tankar som varför? och vad är det värt? + allmän flathet hindrar mig från att slutföra några inlägg. För att ni ska förstå att jag i alla fall försöker publicerar jag här fem slapphänta utkast = samtliga bloggförsök sedan nyår. Håll till godo:

1. Ett krampaktigt försök till essä om ->

Michel Houellebecq – ibland är han underhållande, ibland är han bara… vidrig. Stilistiskt är han emellertid alltid lika utsökt. Det råder heller ingen tvekan om att hans intelligens; det krävs en knivskarp hjärna för att i roman efter roman omvandla desperat runkande och misogyna monologer till elegant och engagerande prosa. För det bör väl sägas? Att hans huvudpersoner, när man skalar av det språkliga utanpåverket, är påfallande statiska?

Nu är jag ingen expert på H, jag har läst fyra av hans romaner, och det räcker ju knappast för att framföra kritik godtagbar för de inbitna fansen. För dessa är kritik, vilken som helst som inte stämmer överens med den egna bilden av författargärningen, som att svära i kyrkan. Houllebecqvurmen är i det närmaste religiös. Sedan finns det förstås lika starka motståndare, och också de är småreligiösa, men i sitt avståndstagande. H är en sådan man så att säga antingen älskar eller hatar.

Min goda vän E tillhör den tidigare kategorin, och han är mycket uppspelt över att jag för tillfället läser Elementarpartiklarna, och eftersom jag vanligen läser på tåget och vi åker tillsammans (han kliver på några stationer efter min) hovrar han glatt över den sida jag för tillfället befinner mig på, läser med mig, eller ber mig läsa högt för honom. ”Jag kan inte läsa högt!” Protesterar jag. ”Det är pinsamt nog att jag läser offentligt, att folk kan se bokomslaget eller kasta en blick på meningarna.” (Hennes venusberg hade en vacker buktning; tyvärr var de yttre blygdläpparna lite slappa.) ”Men är inte det här en härlig formulering?” Säger han och pekar på följande: ” … ”Det är en sådan tydlig bild, man kan verkligen se det framför sig.” Hursomhelst; häromdagen sa jag till honom att jag tröttnat på det där; de eviga utläggningarna om sexuell frustration, kuken som antingen är slapp och skrumpen eller het och sprängande, de bittra tiraderna mot äldre kvinnor – konsekvent reducerade till ”fittor” och ”subbor” – objektifieringen av tonårsflickor. ”Sen känns sidorna alldeles kladdiga av sperma, det äcklar mig.” ”Jamen, det är ju det som är syftet.” Säger han peppat. ”Bruno ska vara äcklig, en vidrig och patetisk människa.”

Kommentar: Texten består i sin helhet av 3 A4-sidor. Det ursprungliga syftet var dels att recensera Elementarpartiklarna, som jag just läst, dels att driva med Houllebecqfans (i första hand representerade av stackars E som längre in i texten skulle få klä skott för mina elakheter). Tonläget är beskäftigt raljant och jag insåg rätt snart att jag inte brydde mig särskilt mycket om vare sig H, hans författarskap eller hans fans (utom E då).

2. Försök till kåseri på temat -> 

Alla hjärtans dag. Blev påmind av ett reklammejl från Tradera i morse som upplyste mig om att jag var bäst. Även Lensway ville gratulera (jag återgäldade vänligheten genom att beställa nya linser). Själv hade jag glömt, och O också, och innan han gick till jobbet tog vi tämligen kallsinnigt avsked av varandra. Blev jag inte nerspammad varje gång nåt-att-fira var i faggorna skulle jag förmodligen framstå som hjärtlös (vilket jag kanske är också; i år glömde jag t ex. helt bort min mors födelsedag).

Kommentar: Jag fick annat att göra, bland annat gick jag och köpte följande present, här arrangerad i ett smakfullt stilleben:

ol

3. Poänglöst gnäll om ->

Jag gick upp för en halvtimme sedan, hade då legat i en timme och dragit mig, funderat över hur det faktiskt skulle vara att göra det; stiga upp alltså. Den här tiden på året kan jag (om helgerna, när tid finnes) grubbla över en sån grej i timmar. Har svårt att masa mig upp till den totala tristessen, det ständigt lika glåmiga vädret (den smutsvita himlen och de blötslemmiga träden och den patetiska snön som inte duger något till, som knappt förmår täcka gräsmattan) och konsekvensen av det; att jag stannar inomhus eftersom jag blir deppig av att gå ut. Stockholms vintrar förtjänar inte att kallas vintrar, jag vet inte vad de är, halvhjärtade försök att klamra sig fast vid hösten tills det blir vår?

Kommentar: Tråååkigt + har redan skrivit tusen dylika utläggningar tidigare.

4. Försök till relationskåseri med avstamp i att -> 

O har påbörjat en 15-poängskurs i konsthistoria och läser om barocken nu – för tillfället om Rembrandt och Velázquez – och det ligger konstböcker på golvet och i sängen och det är mysigt; jag fantiserar om att han så småningom kunde kombinera konstvetenskapen med arkitekturen och omskola sig till arkitekturhistoriker, men samtidigt känner jag mig lite… hotad också. Liksom: ska han, som för ett år sedan trodde att Caspar David Friedrich ”Vandraren över dimhavet” föreställde Karl XII, helt plötsligt få ”bättre” konstkunskaper än jag? (När vi spelar TP är det ju jag som ska briljera på konstfrågorna.) Många verkar tycka att det är en bra grej – typ ultimat – att dela intressen med sin partner, och det är det kanske på ett mer övergripande plan (det är ju svårt att leva med någon som, låt säga, drömmer om New York när man själv drömmer om den västerbottniska landsbygden), men det där specialiserade, nördiga, det man tänker sig som sin nisch – är det rätt skönt att ha ifred också

Kommentar: Syftet var – som synes – att skriva om tvåsamhet och gemensamma intressen, jag tycker ämnet är intressant, kanske utvecklar det så småningom.

Jamen, varför inte? Efter att Karl beundrat utsikten tar han hästen hem.

O-serie. Eller: Den shortsprydde konstprofessorn.

5. Om ->

En helg då jag arbetat; öppet hus på skolan igår, jag stod i dörren, hälsade välkommen, tog niondeklassare och deras föräldrar i hand och bockade av namn på en lista: ”Var du/ni på gymnasiemässan? Gjorde ni en intresseanmälan då? Nähä. Skulle ni kunna tänka er att göra en nu?” Jag kände mig jobbig och sa det till min chef: ”Hur ska jag be om personuppgifter utan att känna mig påträngande?”  Då och då kom skolans marknadsföringsansvarige och kollade hur många namn jag fått ihop. Som vanligt är konkurrensen hård om blivande elever, det s.k. målbilder att uppfylla; ”gode gud, ge oss femtio elever till läsåret 17/18!” Jag har skrivit om det tidigare: om hur skolorna numer tvingas hårdkonkurrera om eleverna, och att lärarnas jobb hänger på hur bra de lyckas med detta. Fast kanske är det värst för nischade skolor (som vår) i storstadsregionerna. De kommunala skolorna – särskilt de som erbjuder många utbildningar (och gärna ligger centralt) – har det inte lika tufft.

Kommentar: Jobb. Hur kul är det att skriva om egentligen?

thumbnail_bild

Vy från kontoret. I en av mina svenskkurser ägnar vi oss just nu åt folksagor.

Avslutningsvis: Det brukar sägas att inspiration är överskattat, men för mig är det viktigt. Denna blogg drivs av lust och av lust allena.

Vad händer i mitt liv i övrigt då? Inte mycket (det gör det aldrig) men jag tänkte – eftersom det ursprungligen är menat att denna blogg ska vara kulturell – snabblista min senaste kulturkonsumtion.

bocker

  • Jag har sett om BBC-versionen av Stolthet och fördom + läst om romanen. En årlig tradition, åtminstone det tidigare. Ny upptäckt: Elizabeth Bennet är jobbig! Tycker plötsligt att hon beter sig helt orimligt mot Mr Darcy och förstår inte varför han charmas av henne. I romanen beskriver Jane Austen henne som ”näsvis” och det är just vad hon är. Det där är för övrigt en typisk grej inom chick lit; att den kvinnliga huvudpersonen kan bete sig hur odrägligt som helst och ändå få Prins Charmig i slutet (som f.ö. alltid är ett under av tålamod). Mycket liten chans att detta skulle inträffa i verkligheten. Gällande Elizabeth: Det är bra att hon senare har vett att skämmas ordentligt för sitt beteende. Sen får man ju förlåta henne p.g.a. hennes ålder, hon är trots allt bara tjugo, vilket är lätt att glömma. En bra grej med att läsa om romanen då och då, till skillnad från att bara se serien, är att man får veta hur det går efter att alla gift sig. Jane och Bingley stannar t ex. bara ett år på Netherfield innan de flyr fältet, mrs Bennet blir helt enkelt för mycket även för deras vänliga naturer. Man får också veta att Lady Catherine de Bourgh så småningom ”förlåter” sin brorson och börjar besöka Pemberley igen. Däremot saknas tillfredsställande upplysningar om Miss Caroline Bingley, denna gång kände jag en oväntad sympati med henne, hennes elakheter beror ju främst på svartsjuka och jag tror verkligen att Mr Darcy krossade hennes hjärta när han gifte sig med Elizabeth.

darcy

caroline-bingley

  • Jag har läst om Hamlet. Att sluta snusa slog ut min koncentrationsförmåga i veckor, jag var trött, hade konstant huvudvärk, hängde inte med i resonemang och klarade knappt att ta mig igenom en boksida, och när jag började känna mig bättre använde jag Shakespeare för att ställa diagnos på mitt mående. Mycket nöjd konstaterade jag att jag kunde läsa – och förstå – pjäsen under loppet av en förmiddag = jag var återställd. När jag pluggade litteraturvetenskap i början av 20-årsåldern skrev jag en analys av Att vara eller inte vara-monologen. Denna del är särskilt bra:

Vem gick och släpade
I svett och möda under levnadsoket,
Om fasan ej för något efter döden,
Det oupptäckta landet, varifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Befria dig själv, ta tillbaka handlingen! (Obs. dock ej i form av självmord!)

Under samma kurs analyserade jag även en dikt av Rimbaud, och nu kom jag helt löstryckt att tänka på Rimbaud i förhållande till Baudelaire (det är ju allmänt känt att B var R:s idol och stilmässigt brukar de ofta nämnas i samma andetag); är jag den enda som tänker att antingen föredrar man den ena eller den andra? (Liksom att man antingen är hund- eller kattmänniska?) B:s dikter är elegantare, sentimentalare (emellanåt sliskiga), han är New Romantic, medan R är brutal och osentimental, mer punk. R är av nämnda luddiga skäl mer min melodi, trots- eller snarare just på grund av att han (av uppenbara skäl) är den omognare av dem. Min favorit är allt sedan tonåren Ont blod:

Hednablodet återvänder! Anden är nära! Varför hjälper inte Kristus mig, varför upphöjer och befriar han inte min själ? Åh! Evangeliet är förlegat! Evangeliet! Evangeliet.

Jag väntar glupskt på Gud. Jag har varit en underlägsen ras i oändlig tid.

Dessa rader, ja, de rymmer mycket av vad det innebär att vara människa. Tycker jag.

  • Och just nu läser jag Balzac. Förra veckan Frispråkiga historier, denna vecka Liljan i dalen. Gällande den senare har jag fastnat i det extremt långa förordet (som ligger sist i min upplaga) där Balzac försvarar sig inför ett åtal om kontraktsbrott och obetalda skulder samt mot diverse förtal. Jag fattar inte hälften (det redovisas en massa brev och kvitton hit och dit, Mona Sahlins försvarstal i samband med tobleroneaffären framstår som ett under av klarhet vid en jämförelse) men det är roligt att ta del av Balzacs dräpande kommentarer om dåtidens (det franska 1830-talets) journalist- och kritikerkår, vars fiskstimstendenser och drev följer ungefär samma mönster som de gör idag (bland annat lyfter han upp det ohederliga i bruket att använda knappt märkbara notiser de gånger tidningarna tvingas korrigera före detta huvudnyheter som visat sig felaktiga). I följande stycken avslöjar han också i vilket ljus han betraktar det egna författarskapet i förhållande till kritikerkåren:

Solen alstrar hela svärmar av mygg, och jag har märkt att det är likadant med all lysande poesi: varje blomma har sin särskilda insekt; varje framgång, berättigad eller ej, har sina fiender.

/…/

Det kommer en dag när såren har ärrats, då nedrigheterna från dem som har angripit en bakifrån är glömda; och för vårt lands ära måste man låta dem vila i glömska; smädesartiklarna förgår, böckerna består; de stora verken gör processen kort med de små fienderna.

Ja, det visade sig ju att han fick rätt. Inte mycket att glädja sig åt när man är död dock (han dog 51 år gammal, fullständigt utarbetad).

louis-boulanger

Balzac i sin arbetsmunkkåpa. Porträtt av Louis Boulanger från 1836.

Åter till Frispråkiga historier som är en samling burleska vuxensagor fullproppade med pilska präster och vampiga kurtisaner, skrivna i ganska pladdrig ton. Det märks att mycket är hastverk, men en del är också riktigt bra. Min favorit är Häxan som handlar om en främmande skönhet, ”av morisk ras”, som flyttar in i en liten by där hon förlustar sig med en lång rad unga män som sedan dör som flugor. Berättelsen utspelar sig under 1200-talet och är upplagd som en deckare där en inkvisitor pusslar samman vittnesmål inför en kommande rättegång, man misstänker nämligen att man har att göra med en demon i kvinnokropp. Vittnesmålen innehåller många heta sexscener, varpå följande är en personlig favorit:

… jag kände mig gripas av vassa klor och svingas upp i luften, buren av denna demon som slagit ut sina vingar och sade till mig; ”Rid, min ryttare! håll dig fast vid min man, vid min hals, och rid, rid!”

Jag såg jordens städer som i en dimma och hörde rusiga kärleksord stiga upp från dem. Mitt sto med moriskansikte visade mig under vår svindlade flykt hur jorden parade sig med solen, himlakropparna med varandra, och hur deras blixtar och stormar och åskskrällar motsvarade människornas kärleksviskningar. Vi svingade oss allt högre och högre, jag förstod hur litet en präst betydde mot hela denna aldrig sinande ström av stjärnor där allt parade sig, metaller, stenar, vatten, luft, växter, djur, människor, andar, världar, planeter, och jag förnekade min tro.

Pladdrigt som sagt, men snacka om praktorgasm.

les-contes-drolatiques-dore

Gustave Doré illustrerade samlingen 1881.  Hans illustrationer är dock inte i närheten av lika snuskiga som Joseph Hémards i följande utgåva från 1926:

Och det var nog allt, och ha! det blev ett inlägg ändå! Är ofantligt stolt över detta.

Tomtar och tro i juletid

Nu är det snart jullov, för oss lärare, och för er andra också. Många kommer inleda ledigheten med att kliva in i en bil och köra över halva landet, för vi vet ju alla att tomten bor någon annanstans. Inte alla kommer överleva, men så är det med riktiga äventyr, de är kantade av faror, det har vi lärt oss från sagorna. Det var länge sedan julen handlade om att fira Jesus födelsedag, men det faktum att han råkar fylla år just då blir liksom lite extra socker på gröten. Det är något vi kan säga till våra barn (om vi har några); ”idag är det inte bara tomtens dag, utan guds också”.

Här har tomten fornnordiskt ursprung; vi firade något som kallades ”yule” runt midvintersolståndet. Liksom alla polyteistiska religioner var det naturen och dess växlingar som stod i centrum. Det blev äntligen ljusare, det underlättade livet för oss alla, det var värt att fira. Midvintersolståndet tillskrevs Oden, som vid detta särskilda tillfälle kallades ”Julner” (Oden har extremt många namn, se här). Vid denna tidpunkt inträffade också ”den vilda jakten”; då red han över himlen och genom skogarna med sin skräckinjagande här i jakt på skogsrået. Ibland kunde man höra deras spöklika läten och det var riktigt läskigt. Idag spekulerar vissa forskare om att det i själva verket var vildgäss man hörde, här kan ni höra lite olika exempel på hur de kan låta.

thewildhuntPeter Nicolai Arbo; ”Asgårdsreien”, 1872

Det här med tomtens långa, vita skägg kommer också från Oden.

georg-von-rosen-1886

Georg von Rosen; ”Oden som vandringsman”, 1886

I folktron är tomten istället bondgårdens beskyddare, platsens ursprungliga bonde som efter döden fortsätter vaka över stället. Om man misskötte gården kunde han bli arg och hämnas, därför var det viktigt att ta väl hand om den och även hålla sig väl med honom; därav ”ställa ut gröt”-traditionen. Min farfar trodde på fullt allvar att han sett en tomte; en natt när han vaknade i sin fiskekoja stod en liten man i luva och spottade i eldstaden – i äldre tro uppehöll sig övernaturliga väsen också i fiskelägren. Även min faster påstår sig ha sett tomtar, i hennes fall var de pyttesmå och dansade i riset i skogen. Min andra faster har förvisso inte sett tomtar men tror däremot att träden har själar, därför brukar hon krama dem ibland.

Min släkt på pappas sida har haft många övernaturliga upplevelser; min farfars mor förutspådde min farmors förtidiga död, hon hade sex barn och farfar var hennes yngsta och under hans barndom beklagade hon ofta hur sorgligt det var att just hans hustru skulle dö först (min farmor dog sedermera i barnsäng när hon var kring 30 år – det var när hon födde den faster som senare såg skogstomtarna). Gammelfarmor kunde också på förhand veta att folk kom på besök – hon hörde deras fotsteg på bron någon minut innan de klev genom dörren. Farfar hade samma förmåga, liksom min far, liksom också jag. Det är något märkligt med den där bron (som f.ö. blivit ombyggd många gånger under årens lopp); när jag var yngre trodde jag det handlade om vibrationer i marken, på sätt och vis tror jag det fortfarande. Gammelfarmor kallade det att ”änglarna portar”; att våra skyddsänglar går före oss och att det är dem man hör. Som mest har jag hört tolv steg (bron har fyra trappsteg) – det var när min kusin kom på besök; hon har således extra många skyddsänglar. Det är överhuvudtaget mycket skumt som hänt i huset; jag har varit med om många spökerier, jag ska berätta mer om dem någon annan gång.

Tror jag på det övernaturliga (eller ”det onaturliga” som skeptikern O kallar det)? Jag vet inte. Men jag tror inte att vi på pappas sida är ”galna” – alla har vi haft- och har så kallade normala liv. Ingen av oss har suttit- eller sitter på psyket i alla fall. Och som ni vet är jag skeptisk till den moderna medicinens gränsdragningar mellan vad som anses ”friskt” och ”sjukt” – det finns liksom ingen plats för gråzoner.

Vårt fornnordiska arv intresserar mig allt mer. Jag har skrivit om det tidigare, att det är synd att detta intresse numer förknippas med nynazism och ”extremnationalism”. Gällande det senare; under äldre tid hade vi inte ens nationer, det är en uppfinning från 1800-talet. Jag tror att vår miljö – inte i första hand kulturella, utan geografiska – formar oss. Det är den, våra tolkningar av de levnadsvillkor den ger, som ursprungligen gett upphov till våra kulturer. För mig ligger också en jordnära panteism – tanken att gud finns i naturen – närmare till hands än en abstrakt monoteistisk allfader i himlen. Jag tror jag skrivit om det här någonstans; om att öknens gudar är strängare än de i norr eftersom öknen är så svår att överleva i och därför att hettan och torkan kan betraktas som straffande. Jahve och Allah är som vi vet inte nådiga i sina domar över människosläktet. För mig, som inte känner öknen, är de svåra att identifiera sig med. De är dessutom patriarkala, som kvinna ogillar jag avsaknaden av gudinnor. I de polyteistiska/hedniska religionerna hade kvinnan däremot en given plats; hon fick erkännande, hon var betydelsefull.

frejas-vagn

Ludwig Pietsch; ”Frejas vagn dras av katterna Högni och Þófnir”, 1865

friggspinning

John Charles Dollman; “Frigga Spinning the Clouds”, 1909

idun-and-the-apples-illustration-james-doyle-penrose

James Doyle Penrose; ”Idun And The Apples”, 1890

lokis_gezucht

Emil Doepler; ”Lokis Gezücht; Hel, Fenrir and Jörmungandr”, 1905 (Hel var dödens gudinna)

I nordisk mytologi finns ca 25 gudinnor, och då har jag inte räknat in andra kvinnliga väsen som diser, fylgjor och valkyrior.

Jamen, ska man inte kunna gilla Wagner för att han var Hitlers favoritkompositör? Jävla nazistarv.

Inom black metal är nordisk mytologi naturligtvis stort. Kommer man från Skandinavien, är kritisk till kristendomen, men ändå religiöst influerad ligger detta arv nära tillhands. Många låter satanism flyta ihop med asatro, t ex. bandet Watain som döpte sin senaste skiva till ”The wild hunt”. Gaahl i Gorgoroth kallar sig odinist, ena medlemmen i Darkthrone har bytt namn till Fenris, svenska bandet Nifelheim beskriver skämtsamt sin musik ”som en motorsåg mot Yggdrasils rot”, och så vidare. Och så har vi förstås specialfallet Varg Vikernes som vill återgå till en slags ursprunglig fornnordisk livsföring där enbart vita är välkomna (han är uttalad rasist), om honom finns emellertid så mycket att säga att det inte går att stuva ner i det här inlägget. Åtminstone om man som jag älskar Burzum, men inte vill förknippas med upphovsmannens tankegods. (Jag har för länge sedan förstått att ni som läser här är fullständigt ointresserade av metal av alla dess slag, men jag fortsätter envisas – eller; om någon av er faktiskt gillar genren, skriv ett ”jag också” i kommentarsfältet, då vet jag att det inte är helt förgäves.)

Tillbaka till bilkörningen; vi sätter oss i vår mörkblå Volvo kombi den 23:e. Sedan kör vi de 60 milen upp till stugan. Vi är således lika dumdristiga som alla andra, men vi är också hjältarna i vår egen saga och därför kommer det att gå bra.

Om skapande och schizofreni

Det är tidig morgon – klockan är åtta – och jag dricker kaffe och knaprar på ett Wasakex med kanelsmak. De kan man äta som de är, som skorpor. Ute kvackar ankorna; den ena bråkar alltid med den andra, vill styra och ställa, bestämma var de ska gå och blir tokig när den andra inte följer efter. De är bara två nu sedan en duvhökshona tog deras kompis i vintras, det var förresten ett klockrent exempel på survival of the fittest; den som dog var halt och halvblind, den äldsta och tröttaste av dem. Jag var ankvakt den dagen och när jag gick ut i trädgården satt duvhöken i dammen och drog senor ur halsen på den medan de andra skärrat simmade runt omkring. (Jag stod ett tag och bara stirrade; höken var så stor och den hade totalt massakrerat stackaren, antar att jag var en smula chockad.) Senare fick jag fiska upp det som var kvar av ankan och rulla in den i en handduk. Hyresvärdinnan ville ge den en värdig begravning.

duvhök

Duvhök.

Över till något annat; igår beställde jag Wacław Niżyńskis dagbok, dansaren ni vet. Jag blev intresserad sedan jag läst att han skrev den under den period han insjuknade i schizofreni, det var i början av 1919. Den innehåller också hans teckningar; hans hustru lade märke till att han maniskt börjat rita bilder på ögon, det var så hon först förstod att något var fel.

Lines 1919

Mask ca 1919

Teckningarna är abstrakta och pedantiska, vackra och lite skrämmande.

Jag forskade vidare och fick veta att han vid tiden för sjukdomsutbrottet hade ett flertal motgångar bakom sig; han hade sparkats från Ryska Baletten (vars chef var hans före detta älskare), hade svårt att få nya uppdrag och de föreställningar han koreograferade fick dåliga recensioner av tidens danskritiker. Han var också skakad av första världskriget och hade dessutom gift sig med en kvinna han av naturliga skäl inte var attraherad av.

Rekonstruktion av Niżyńskis koreografi till Stravinskijs Våroffer.

Historien om Niżyńskis hustru är förresten tillräckligt intressant för att förtjäna en utvikning; hon hette Romola de Pulszky och var en ungersk societetsdam som blev besatt av Niżyński efter att hon sett honom uppträda. Vid denna tid var hon förlovad med en annan man, och hon bröt förlovningen för Niżyńskis skull och följde sedan, som en tidig variant av groupie, med på hans turnéer runtom i Europa. Hennes passion var inte besvarad, han var reserverad – av naturen ska han ha varit dyster och inåtvänd – och till och med otrevlig (en av hans vänner beskrev honom som like a sun that pours forth light but never warms). De talade inte samma språk och hade svårt att förstå varandra och av gemensamma bekanta upplystes hon också om hans homosexualitet. Trots detta framhärdade hon i sin uppvaktning och så, i en överraskande kovändning, bestämde sig Niżyński plötsligt för att gifta sig med henne 1913 (det var då hans älskare, Sergei Diaghilev, avskedade honom från baletten). De förblev gifta till hans förtidiga död 1950.

Niżyński, Diaghilev, de Pulszky

Triangeldramat stod i centrum i denna filmatisering av Niżyńskis liv från 1980.

Tillbaka till Niżyńskis schizofreni, eller snarare kombinationen genialitet-schizofreni. Man stöter ju på denna då och då, jag tänker framförallt på Nietzsche, men också på många andra, till exempel på Antonin Artaud, Unica Zürn, och på konstnärer som Vincent van Gogh, Carl Fredrik Hill och Sigrid Hjertén. (Fast Artaud och Zürn betraktar jag inte som geniala, särskilt Artaud skrev ju ren smörja.) Det är en omhuldad föreställning att konstnärer ska vara lite galna, eller åtminstone excentriska, för att vara ”autentiska” (fast kanske är det en gammalmodig föreställning? inte alls aktuell i vår tid? jag har ingen större koll, är inte så samtidsorienterad), men samtidigt ska de inte heller vara för galna, för då får de ju ingenting gjort. För några år sedan presenterade Karolinska institutet en studie som visade att psykossjukdomar är vanligare bland människor med kreativa yrken. Forskarnas ursprungliga syfte var att krossa myten om ett samband, men såg sig tvärtom motbevisade. I en artikel i tidningen Forskning och framsteg spekulerar en av dem i förklaringar till resultatet:

Den klassiska definitionen av den kreativa processen bygger på divergent tänkande, det vill säga förmågan att tänka brett och associationsrikt. Kan det vara divergent tänkande som ligger bakom sambandet mellan psykos och kreativitet?

En grundförutsättning för psykossjukdom har föreslagits vara förlusten av det filter som vår verklighet möter innan det når medvetandet. Därigenom skulle patienter med psykos ha tillgång till fler intryck och associationer, men också få svårt att tolka verkligheten.

Själv tror jag inte att psykos i sig på något sätt kan hjälpa en människa i hennes skaparprocess, det skulle då snarare handla om själva predispositionen, ett tillstånd som tangerar psykosen (ett slags utvidgat medvetande), men inte överskrider den. Jag tänker på ovan nämnda konstnärer som, sedan de väl insjuknat, knappt kunnat skapa något alls. (Läs gärna följande artikel om Hjerténs sjukdom och bilden av det kvinnliga vansinnet; ”Kollapsen är en kvinna”, av Karin Johannisson; medan män jagas av demoner, jagas kvinnor av självhat och skam).

Carl Fredrik Hill; självporträtt, Sigrid Hjertén på Beckomberga

Psykoser kan drabba alla och behöver varken vara permanenta eller långvariga, de kan utlösas av långvarig drog- /alkoholkonsumtion, av stress och trauma. Samma sak gäller för schizofreni; en person med medfödd sårbarhet kan drabbas hårdare om denne har en destruktiv, stressig livsföring än vice versa, prognoserna för återhämtning blir också sämre. Jag tänker att det var vad som hände Niżyński, liksom Nietzsche och Carl Fredrik Hill; de pressade sig själva för hårt; blev offer för sina motgångar men också för sin strävan efter det ultimata; ambitionen att skapa perfekta verk parat med självhat och hybris. Kombinationen övermannade dem.

Nietzsche som stilig ung man och som gammal och sjuk

Schizofreni är till skillnad från den tillfälliga psykosen en livslång sjukdom av olika svårighetsgrad; för vissa kan mediciner hjälpa, för andra blir den ett handikapp så allvarligt att man inte längre kan klara sig själv, varken i samhället eller socialt. Niżyński blev, i likhet med Nietzsche, så sjuk att han inte längre kunde arbeta; han slutade helt och hållet dansa. I långa perioder var han hospitaliserad. (Nietzsche skrev dock brev på mentalsjukhuset, korta, osammanhängande, som han undertecknade ”Dionysos” och ”Den Korsfäste”. Ett urval av dessa går att läsa här.)

Hur ska en ”frisk” människa förstå vad det innebär att vara psykotisk? Jag tänker mig att gränserna suddas ut i våra nattliga drömmar; där är vi varken samlade eller förnuftiga. Drömmarna är i sig ett slags psykoser; där varvas pregnanta – ibland tungt symbolladdade – scener med ologiska händelseförlopp. Ingenting hänger egentligen samman, och ändå gör de det på något märkvärdigt sätt ändå, och ibland lär vi oss något av dem. Carl Fredrik Hills sjukdomsbilder tycker jag påminner om drömmar.

Rytande lejon

hill3

Jag har en dröm som återkommit i många år där jag blir jagad av brunbjörnar, de springer efter mig – jag är säker på att de ska döda mig – och i sista stund lyckas jag rädda mig på något sätt; genom att klättra upp för ett brant stup medan de hasar ner eller gömma mig i en garderob som de sedan står och bankar på. Kanske Carl Fredrik Hills lejon skrämde honom på liknande sätt.

hill-carl-fredrik-1849-1911-sw-strandade-valar

CF Hill

Även Hills teckningar av vattendjur väcker igenkänning. Jag har flera gånger drömt att jag simmat bland stora, tumlande sälar och valar och kämpat för att inte krossas under dem. Är det förresten inte lejonet igen som sticker upp ur vattnet här? Han ser snäll ut denna gång.

Ni som läser här regelbundet vet hur fascinerad jag är av det mänskliga psyket; dess många uttryck är ett mysterium som aldrig upphör att intressera mig. Jag skulle också kunna skriva betydligt längre än såhär (faktum är att det är precis vad jag gjort, jag har just raderat tre långa stycken), men det blir bara utspårat och flummigt (inlägget behöver säkert rensas ytterligare). Istället avrundar jag med att jag ser framemot att ta del av dagboken, och att jag eventuellt – förmodligen – återkommer med vidare reflektioner i ämnet. Sista ordet ger jag till Roky Erickson, ännu ett schizofrent geni.

Måndag 22 februari

Godmorgon, lediga måndagen igen, och länge sen jag skrev (hela tolv dagar sen). Ibland längtar jag tillbaka till dagbokstiden, då jag skrev privat och ocensurerat, gjorde så i 14 år, sen tröttnade jag. Samtidigt innebär bloggandet att jag anpassar- och justerar mig. Men kanske är det vad som krävs för att överleva; ärlighet går inte ihop med att vara ”en fungerande medborgare”, och ändå är det just oliktänkare samhället behöver för att förbli mänskligt.

Stackars människan! Tänkte jag igår då jag tog tunnelbanan in till stan. En man med en raggig liten tax blev utskälld av konduktören i tågets högtalarsystem för att han inte han ”inte hade koll på sin hund” när han gick genom dörrarna. När han slog sig ned bredvid mig märkte jag att hans händer skakade så våldsamt att han knappt kunde hålla i kopplet; han såg ut att oavbrutet behöva ”samla sig”, som om han när som helst skulle falla sönder. När människor passerade i gången fräste de åt honom att hunden blockerade vägen. Och stackars lilla hunden; den såg så trött och ynklig ut. Jag ville ta upp den i famnen och stryka den över pälsen. Ja, jag ville trösta både den och mannen, men varken sa eller gjorde något, förstås. Hade det inte varit andra i vagnen hade jag pratat med honom, men jag står inte ut med publik.

Misär. Stationerna Farsta strand-Farsta-Hökarängen; alltid kliver det på åtminstone någon representant från samhällets botten; alkisar, knarkare, galningar som pratar för sig själva. Samt tiggare (näst sist jag åkte hann fyra romer passera med sina pappmuggar, tidningar, inplastade kort innan jag nått Skogskyrkogården).

Och nu lyssnar jag på ”I don´t mind the pain” med Danzig, läser in vad jag själv känner i texten, skiter i allt utom refrängen. Det är en så bra låt:

Jag och J gick på Moderna. Såg utställningen Livet självt. Fint folk där; välklädd medelklass, så snygga och allvarliga, med pannor i djupa veck över den mest banala skit. Några exempel; en installation bestående av plastpåsar med brunt vatten som skulle symbolisera miljögifter. En trave smutsiga hinkar, slangar och motordelar som bara kunde vara spännande för de som inte växt upp inom arbetarklassen. Någon slags oformlig vaxklump i en glaslåda. En urtråkig kornig video av en häst vid en motorväg om natten. Enda behållningen var tre meskalinteckningar av Henri Michaux, och en dystopisk video med en apa med människomask instängd i en fallfärdig byggnad i ett japanskt rivningsområde.

Pierre Huyghe Human mask

Pierre Huyghe: Human mask, 2014

Jag får ibland känslan, när jag är på konstutställningar, att besökarna är ”rädda för att missa poängen”. De blir därför ängsligt stående lika länge framför varje konstverk, oförmögna att använda den egna smaken som kompass för uppmärksamheten. Som om konstens själva syfte skulle vara att vara svårtillgänglig, exkluderande, innehålla en massa dolda koder reserverade för ett exklusivt fåtal. Själv tänker jag att konst är något direkt; antingen fångas man eller inte. Och det är först när man blivit infångad man kan göra mer inträngande studier; därför att det är njutbart, därför att man vill stanna kvar hos/i verket. Det handlar inte om ”plikt”.

Kulturvärlden idag; så polerad. När jag för någon vecka sedan läste om Britt Arenanders Anaïs Nins förlorade värld – en trivsam liten bok som redogör för Nins Parisår, tillsammans med bleknade bilder från hennes olika bostäder, stamställen med mera – tänkte jag på hur mycket beskrivningarna av författarna och konstnärerna skiljer sig från dem idag. Henry Miller som är så sjavig och illa klädd att han i passkontrollen nekas inträde till Storbritannien, hans hustru June som går klädd i sammetsklänningar med hål i, Anaïs Nin som lappar och lagar sina kläder och bär trasiga sandaler. Inga Rodebjerkappor och Acnejeans där inte. De tryckte sina egna böcker också, levde under radarn. Det är inspirerande. Framförallt detta: att de inte dolde sin fattigdom. Inte skämdes för den.

Anaïs Nin. Jag har just läst om Incest, håller på att skriva ett långt inlägg om den, och om henne som person. Hon gör mig matt med sin självupptagenhet och sina kärleksaffärer; sida upp och sida ner frossar hon i hur män blivit förtrollade i henne:

Henry läser min roman och blir förälskad i mig på nytt. / Bone (…) darrar när jag närmar mig honom. / Rank, liksom Hugh, förlorar sig i min kropp och ger sin själ. Allendy (…) älskar mig.

Tänk om hon var ens tjejkompis! Herregud så trött man skulle bli. Signifikativt att hon inte har några väninnor dock; i Incest nämns inga närmare vänner av det egna könet. Funderar om hon saknade intresse för detta, eller om hon blev bortstött. Kvinnor brukar i regel vara misstänksamma mot kvinnor som har framgång hos män.

Ändå tycker jag ju om Nin, hon var min husgudinna under tonåren, man måste bara insupa henne i lagom doser.

Anais Nin

 Anaïs Nin på promenad, New York, 1971. Jag älskar att hon bar cape. 

Kaffet har kallnat. Jag ska gå till Fasta centrum och hämta ut böcker. Solen lyser utanför fönstret.

Antikviteter och önskningar

Köpte tidningen Antik och Auktion häromdagen, den var mysig och världsfrånvänd (t ex. klagar en krönikör på att samma föremål återkommer på auktionerna; ”nej, nu börjar gamle Blue Eyes bli tjatig. Det slår aldrig fel, varje gång auktionerna drar igång kommer Frank Sinatra släntrande /…/ i Terry O´Neills välkända fotografi”).

I tidningen kan man läsa små reportage (t ex. om ett besök på en herrgård), annonser om slottsvisningar (tidningen är helt klart rojalistisk), men framförallt består den av bildkollage med föremål från olika auktioner, t ex. från Christies i London, komplett med uppgifter om vad de sålts för. Och det är förstås snaskigt, men framförallt fascinerande; vad som anses ”exklusivt” och vad folk är beredda att betala för det. När det gäller extremexempel som konstverk för sexsiffriga belopp, är det lätt att tänka att de oftare betraktas som investeringar än som källor till glädje (fast kanske är det fördomsfullt av mig att förutsätta att en affärsman som lägger ett par miljoner på en Warhol, inte skulle uppskatta den som annat än investeringsobjekt), men oftast rör det sig om inte fullt så dyrbara grejer – åtminstone inte på nätauktionerna. Och det är dessa, en stol, en klocka, ett skrin, som är åtkomliga för gemene man. En ”antik” möbel är dessutom ofta billigare än de man kan köpa på Mio och Ikea. En konservativt lagd estet kan därför trixa ihop ett vackert och originellt hem också för mindre summor.

Ett annat nöje är den rent subjektiva värderingen; vad tycker jag själv om föremålen, särskilt i förhållande till prislappen? Studera exemplen nedan och fundera:

bild (27)

Målning av Lucas Cranach den äldre (1472-1533); ”La bocca della veritá” (”sanningens mun”): 9 333 000 pund. En ”friargåva” från 1800-talet: 6000 kr. Snusdosa från det tidiga 1800-talets Italien: 43 750 pund. Karmstol från slutet av 1800-talet: 5 750 dollar. 

Målningen av Cranach är i mina ögon ovärderlig och bör hänga på museum. Snusdosan är fin, men man kan nog köpa en småhyfsad kopia på en museishop i Grekland. Friarlådan är ful, karmstolen gräslig. Men det är förstås bara mina åsikter, andra har bevisligen helt andra uppfattningar och ingen kan sägas vara ”rätt” eller ”fel”. Vore jag miljardär skulle jag kanske tänka annorlunda, vem vet?

De senaste veckorna har jag känt mig mer och mer sugen på att själv köpa lite antikviteter. Det är naturligtvis ytligt, och man kan alltid problematisera ”lyxkonsumtion”, men jag skulle tycka att det var mycket tillfredsställande (dessutom är begagnat miljövänligt).

Nu har jag ju inte så mycket pengar, men om jag fick drömma fritt, skulle jag gärna införskaffa dessa grejer till mitt hem:

Inuitskulptur

f4f1bfd3f5cb4e3eb5dde5823df35b48

Jag föll handlöst för denna handkarvade björnfigurin när jag stötte på den på Pinterest för några år sedan, men har svårt att redogöra varför. Senare läste jag att denna konstart uppstod i och med Dorsetkulturen i östra Kanada ungefär 1000-500 f.Kr, och att figurerna ursprungligen användes som magiska amuletter. Det är möjligt att jag anade den ursprungsfunktionen. Skulle hursomhelst älska att ha en hemma.

Målning av Helmer Osslund

helmer-osslund-1938Höststämning (Torne träsk), 1938

Har i många år drömt om att kunna hänga en stor oljemålning över fjällvärlden på väggen. Det har med mina rötter att göra; Osslunds motiv får mig att känna mig hemma.

Uppstoppad vit ripa

medium_item_138414_fdf1f8dffb

För åtta år sedan bodde jag på Hotell Borgafjäll, designad av Ralph Erskine, i den västerbottniska fjällvärlden. Under det höga taket i hotellets matsal hängde vita, uppstoppade ripor med utbredda vingar i osynliga linor; det såg ut som de flög genom rummet. Sedan dess har jag velat äga en själv. (Maten var för övrigt utsökt, på den tiden hade restaurangen en stjärna i Guide Michelin.)

Gällande uppstoppade fåglar vill jag gärna ha en örn och en uggla också.

Marmorreplika av Nike från Samothrake

Nike från Samothrake

Växte upp med en sådan, den var kanske 70-80 centimeter lång i grön marmor. Och tung att lyfta! Det var mitt första möte med grekisk skulptur och den gjorde ett starkt intryck på mig. Den står fortfarande kvar hos min styvfar, men jag vill ha en egen. Vet inte var jag kan få tag på en dock.

Empirespegel

Speglar i denna stil är fantastiska. Ramarna är så tunga och svulstiga och fint dekorerade. De är inte särskilt dyra heller, har man tur kan man komma över en för typ 1000-2000. Jag vill ha den med sfinxerna.

PrideZusLordWilliam

I den bästa serien genom tiderna, BBC:s version av Stolthet och fördom från 1995, är stilen idel empire.

Champagneskålar á la Marilyn Monroe

Monroe

På bilder där Marilyn dricker champagne håller hon i låga, runda och öppna glas. Oavsett om det beror på henne eller på glaset i sig eller om det är en kombination så tycker jag att det ser jättelyxigt ut. Tänker mig att champagnen blir ännu godare i dem, även om bubblorna förmodligen försvinner snabbare.

m m

Ittala säljer denna typ av glas, men jag vill att de ska vara äldre och mer ”kristalliga”.

Sophia Loren dricker också ur dessa glas:

Sofia Loren

Gustavianskt skrivbord med skinnklädd skiva

skrivbord

Helst buteljgrönt skinn. Hade en modern variant av ett sådant i mitt sovrum under tonåren. Det var stort och rymligt, vet ej var det tagit vägen, men förmodligen har det sålts. Skrivbordet ska vara stort och rymligt och man ska få plats med olika grejer på det; ljusstakar, snygga anteckningsböcker och referenslitteratur, pennställ och så vidare.

Tillbehör: Fint skrivbordsställ (tyvärr suddig bild), mässingljusstakar, uppstoppade småfåglar, en klassisk Amerikalampa, en synonymordbok och en pompös – men förhoppningsvis bekväm – snurrstol. (Klicka på en av bilderna för bildspel.)

Mitt skrivbordsideal är helt klart borgerligt. Typ dricka konjak och röka cigarrer-borgerligt (och också maskulint?). Såhär allvarlig – och flitig – tänker jag att jag kommer vara vid det:

(c) National Trust, Chartwell; Supplied by The Public Catalogue Foundation

Edwin Arthur Ward: ”Lord Randolph Henry Spencer-Churchill Seated at His Desk”

Jag älskar för övrigt väggpanelen i bakgrunden, så vill jag att alla mina väggar ska se ut. Och taket ska allra helst vara ett så kallat ”kassettak”:

kassettak

Sammantaget nåt sånt här (minus inredningen, men bronshästen får gärna stanna kvar):

rum

Jag tror att min liv skulle kännas tio gånger bättre om jag fick bo i ett sånt här hus! På riktigt. Jag är övertygad om att en människas omgivande miljö är en förutsättning för hennes välmående. (När Olle under ett par månader bodde i den här villan, var jag överlycklig de veckor jag hälsade på. )

Jag skulle kunna skriva betydligt mer i ämnet, men inlägget har redan dragit ut rejält på tiden. Under 2016 ska jag nog inredningsblogga mer.

God fortsättning!

Jag såg två farliga råttor

Fullmåne, dimma och råttor som springer över vägen. En skräckromantisk kväll. Särskilt med råttorna. När jag trampade stigen upp från Farsta strands pendeltågsstation till cykelvägen rusade en rakt framför fötterna på mig, från den ena sidan stigen till den andra, och försvann in under en av de taggiga, snart avlövade rosenbuskarna. Nu var mina fötter förvisso tryggt placerade i ett par boots, men det var ändå otäckt (den kunde ju ha bitit mig!). En stund senare såg jag ännu en som korsade vägen borta vid höghusen.

Två råttor inom loppet av några minuter och innan dess; inte en enda sedan jag flyttade hit för fyra år sedan. Och ändå har jag ju hört så mycket om Stockholm och dess råttor. Hur de springer på tunnelbanespåren, kommer upp i lägenheterna via rörledningarna och äter av folks sopor, hur de kilar runt i gränderna i Gamla stan. Olle påstår att han ser flera stycken varje vecka – särskilt på spåren. Själv har jag inte sett några alls.

Jag är inte det minsta rädd för gnagare, tycker att de är mycket näpna – till och med sorkarna i stugan – men råttor är liksom en annan sak. Det har med deras långa kala svansar att göra. En gång kröp en tamdjursråtta, vid namn Pepsi, in i min ena tröjärm och kom ut ur den andra och jag kan fortfarande minnas den där tjocka, kalla, äckliga svansen som vispade mot huden.  Ändå tycker jag att det finns något fascinerande med dem – råttorna – förmodligen för att de antas vara pestspridare och därmed livsfarliga.

På ön Holmen utanför Obbola, min hemby, ligger en kolerakyrkogård där anonyma sjömän fått sin sista gravstenslösa vila. Jag var länge övertygad – i typ tjugo år – om att de hade smittats av skeppsråttor; ”koleraråttor”, men blandade i själva verket (och till min stora besvikelse) ihop det med de råttor som inom loppet av hundra år dödade en tredjedel av Europas befolkning. Åtminstone är det ju så det brukar förklaras. Tittar man närmare på teorin går den i själva verket ut på att pesten kom från en bakterie, med det vackra namnet Yersinia pestis (och där finns i alla fall en gemensam nämnare; också koleran spreds genom bakterier), som frodades i svartråttans blod och som i sin tur fördes vidare till människor av den blodsugande så kallade pestloppan med det likaledes fina namnet Xenopsylla cheopis, som får mig att tänka på xylofon och Cheopspyramiden. (Här är en jätteäcklig men intrikat illustration av loppan i fråga.)

Grejen är bara att ledet bakterie-loppa-råtta är en hypotes; man har nämligen inte lyckats lägga fram några slutgiltiga bevis som bekräftar saken. Alltså kan man, hör och häpna, eventuellt helt befria råttan från pestanklagelser och det skulle ju i så fall innebära att man såg den fula lilla gnagaren i ett helt nytt, rentav förlåtande, ljus.

SvartråttaSvartråtta, rätt gullig om man bortser från svansen +  att det är ett fint fotografi. 

KyrkogardenKolerakyrkogården, mycket prosaisk, tyvärr råttlös. (Visste ni förresten av ett annat ord för kolera är ”den violetta döden” eftersom den drabbades ansikte antog en lilablå färgton efter döden?)

Här får ni två vackra månbilder:

Joseph Wright of Derby, Bridge through a Cavern, Moonlight 1791Joseph Wright of Derby; ”Bridge through a Cavern, Moonlight”, 1791

1024px-Jean-François_Millet_-_The_Sheepfold,_Moonlight_-_Google_Art_ProjectJean-François Millet; ”The Sheepfold”, 1856-60

Bokhyllan, och existensens outgrundliga mysterier

Mycket – nå, ganska – lycklig nu på morgonen. Gått runt i nattlinne och bara ben och vattnat mina blommor, stått vid fönstret och tittat på koltrastarna, njutit av trädens sprakande färger. Lång höst i år, trots ett antal frostnätter med krispigt vita morgnar sitter löven kvar. Enstaka blommor kämpar också på; Ölandstokens små gula och en och annan långsamt bleknande rödklöver.

Nu dricker jag kaffe i sängen. Har tänt ljuslyktor som står ovanpå den låga bokhyllan (jag måste alltid ha en bokhylla vid sängen). Där står bland annat den mycket omfångsrika Martyrernas historia – ”En skildring af förföljelserna mot kristna trosvittnen under olika tider” – af John Foxe,  1895-års ”illustrerade praktupplaga”. På försättsbladet ett signifikativt citat av nån som heter Thomson:

Med helig bäfvan och med plötsligt allvar

Vår själ vill fyllas vid de ädlas stoft,

Som från sin höga ställning gingo ned

I dödens djup, med hopp om evigt lif.

Vi sörja ej för dem, men för oss själfva,

Som än vår strid ha kvar, och dock förgätas

De bästa snart af världens yra barn,

Så snart som de aldrig varit till.

Kristendomens besatthet vid döden. Varje år går jag till kyrkan på långfredagen för att få höra om Jesu lidande och läsa trosbekännelsen:

Jesus Kristus (…) född av jungfrun Maria, pinad under Pontius

Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen

till dödsriket, på den tredje dagen uppstånden igen

ifrån de döda.

Trots att jag inte är kristen uppskattar jag ändå kristendomen, eller snarare katolicismen och, till viss del, östeuropeisk ortodoxism, i rent estetisk bemärkelse. Mycket av den i mina ögon bästa konsten har bibliska motiv, och jag älskar helgonbilder; har själv fyra i min ägo. Två hänger här i stugan, en i vårt hus i Västerbotten och en i mitt sovrum hemma hos pappa (mitt hem är inte komplett utan en helgonbild). Dock var det var inte alla konstnärer som målade religiösa motiv som var särskilt rättrogna, ta bara den fantastiske Caravaggio, troligen homosexuell, nyttjare av prostituerade pojkar och så vidare. Å andra sidan var kyrkan ganska skeptisk till honom och inte sällan ointresserad av att köpa hans ”blasfemiska” verk.

800px-Mikhail_Nesterov_001_(variation)En av mina favoritmålare – den ryska symbolisten Nesterov (1862-1942) – målade nästan bara religiösa motiv. Dessutom i karg, nordlig natur som påminner mig om Västerbotten och övre Norrland. 

Caravaggio_-_The_Incredulity_of_Saint_ThomasCaravaggios, enligt mig, bästa verk; ”Den tvivlande Tomas”, 1601-1602.

I bokhyllan står också Chateaubriands Atala illustrerad av Gustave Doré från 1882 och första upplagan av Pär Lagerkvists sista diktsamling Aftonland från 1953. Lagerkvist är mindre religiös men desto mer fylld av existentiell förtvivlan. Och också han är besatt av döden:

Du sträcker ut din skymningshand

och plågad själ får vila,

du släcker hjärtats tunga brand

och leder genom aftonland

den trötte till hans vila.

I nattlig jord du sänker ner

det liv som tycks förhärjat,

som såningsmannen återger

åt jorden som han öppen ser

den skörd som han har bärgat.

Efter denna diktsamling gav Lagerkvist alltså inte ut några fler dikter, trots att han levde tjugoett år till, till 1974.

Han fick förresten Nobelpriset 1951. Det hade jag ingen aning om och nu gör det mig arg. Jag är stark motståndare till detta klåfingriga pris som skördat så mycket skrivkramp och ångest och till och med ett självmord. Det är min övertygelse att författare mår bättre utan det + att akademiledamöterna alltid verkar ha en kvast uppstoppad där bak. De enda akademiledamöter jag verkligen gillat är Gunnar Ekelöf (som fick ett nervöst sammanbrott av utnämningen), Lars Gyllensten som hade den goda smaken att lämna skiten 1989. Och katoliken Birgitta Trotzig. Samtliga döda.

Åh, Gunnar Ekelöf! Också Ekelöf var belägrad av existentiella kval; hans sista diktsamling fick den mycket vackra titeln Vägvisare till underjorden, och gavs ut året innan hans död 1968. Den obundna religiositet, eller snarare mysticism, som genomsyrar hans diktning upplever jag som nära besläktad med min egen. Läs t ex dessa rader, en manifestation av mild förtröstan:

Ibland när jag vaknar ur min sömn eller dvala

är det som om någon just hade rört vid mig

som om någon tafatt sökt stryka mig över handen.

Och ett citat ur Olof Lagercrantz Ekelöfbiografi Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma (också en av bokhylleböckerna):

De levande, säger Gunnar, gör oss ofta ont medan de döda vill oss väl. Det är de levande som är tärande medan ”de döda är närande”. De döda är arma hemlösa varelser. Deras enda brott är att de oroar oss som lever. Vi måste lära oss att komma till tals med dem. Våra tankar sysselsätter sig ju ändå ständigt med dem.

Nu är jag ju i perioder lättrörd, men Lagercrantzbiografin – som jag läst många gånger – får mig alltid att gråta. Lagercrantz porträtt är så ömsint, och Ekelöf så mänsklig med sin blandning av hätsk despotism och stillsam eftertänksamhet (han var heltidsalkoholist och skrev ofta under de tidiga morgontimmarnas ångestfyllda bakrus).

ekelöfEkelöf ute i det fria

Nåväl. Andra böcker som står i min bokhylla: Rousseaus sista, och ofullbordade verk; Den ensamme vandrarens drömmerier (som var vad jag faktiskt hade tänkt skriva om idag, men som jag tappade bort längs vägen), Stendhals En egocentrikers minnen, en samling ryska klassiker, bland annat Mitt liv av Tjechov. Samt Lidandets lustgård av Octave Mirbeau och Dr Jekyll och Mr Hyde av Robert Louis Stevenson. Men Rousseau i alla fall. Jag läser i ”Den ensamme vandraren” då och då, man kan liksom slå upp boken var man vill och hamna i olika fristående ”promenader”. Till exempel ”Fjärde promenaden” som jag läste igår morse, som handlar om Rousseaus tankar kring ”sanningen”; ”…stolt i min egenrättfärdighet över min kärlek till sanningen, för den offrade min säkerhet, mina intressen, min person med en oegennytta på vilken jag inte känner något annat exempel bland de dödliga” (hoppas att det sista var ironiskt menat). Och:

…jag, som i mitt hjärta inte har något som går upp mot min avsky för osanningen, jag som skulle trotsa alla straff, om jag kunde undgå dem genom en lögn – på grund av vilken besynnerlig inkonsekvens ljög jag då med friskt mod, utan nödtvång, utan nytta, och på grund av vilken ofattlig motsägelse kände jag inte den minsta sorg däröver?

Rader som fick mig att skratta gott, och samtidigt, som jag skrev i parentesen ovan, gjorde mig osäker på huruvida Rousseau själv avsåg att skämta eller inte. Hade den sextiosexårige perukklädde 1700-talsfilosofen som på ålderns höst skrev detta humor? Jag måste vidare undersöka ämnet.

Mänskligheten kan trots allt lidande den åsamkar också glimra till ibland, och vara ganska vacker. När jag läser äldre litteratur slås jag ofta av detta; av skönheten i att de döda talar. Hur exklusivt det är att få ta del av stora författares, som t ex. Rousseaus, innersta grubblerier: Hans ambition att ”beskriva det vanliga tillståndet hos min själ  i den egendomligaste belägenhet en dödlig någonsin kan befinna sig i” samt att låta sina ”tankar löpa alldeles fritt i den riktning de behaga utan att generas av motstånd och tvång”. Det, ja, jag måste begagna mig av det pinsamma uttrycket magiska, i att jag – du – vem som helst som är läskunnig – kan förena sig med honom, och med andra – resa tvärs genom århundradena och vara dem nära. Jag – vi – kan ta del av all världens visdom (nåja) om vi bara vill. Och de döda blir i detta sammanhang ytterst levande.

Och det är väl delvis därför så många författare och konstnärer gör det de gör; för att lämna ett avtryck, för att det ska ”finnas något kvar” när de är döda. Och det är inte en ful eller småaktig ambition, tvärtom en storslagen.

Illustrationer från Ermenonville där Rousseau spenderade sina sista år:

Ermenonville (1)Rousseau bredvid ett hölass

ErmenonvilleRousseaus grav (ute på ön)

Jag är mycket förtjust över det faktum att det inte alltid funnits kameror. Världen innan fotografiets tid känns så mycket mer mytisk.

Men nu måste jag sluta, tvärt som vanligt. Morgonen har övergått i dag och tråkiga plikter kallar.

Glädje, kval, skräck

Oj, så hemtamt det känns på bloggen nu! *Kurar belåtet ihop mig*.

Jag dricker rödvin och lyssnar på diverse musik, Orbison, Reed, Bobby Vinton; She wore blue velvet, bluer than velvet was the night… För en stund sedan Rammstein. Olle kom ut från köket: ”vet du vad texten handlar om?” ”Nä.” (Den är på tyska.) ”Om en man som gräver upp sin döda fru och ber henne gifta sig med honom igen.”

Aha.

Annars lyssnar jag mycket på Twin Peaks-soundtracket för tillfället. Omöjligt att lyssna utan att vara tillbaka där, i miljöerna, bland karaktärerna. Twin Peaks är definitivt den serie som påverkat mig mest.

twinpeaks 6345432058_3ec2994d88_bPerfekt miljö

twin-peaks-elle-sweden-06-768x1024Twin Peaks-mode från svenska Elle. Snygg tröja.

Jag tänker inte skriva om något speciellt, bara hänga lite för att jag känner för det. Och för att meddela att jag slutar att skriva om politik. Dels eftersom jag inte orkar, och dels eftersom jag – i och med att göra det, skriva om politik alltså – blir en del av ett samtids- och samtalsklimat jag ogillar; ett instrumentellt, kategoriskt och enögt sätt att betrakta verkligheten.

Jag tänker också att man måste vara medveten om vilka delar man odlar. Är det här något som gör mig glad, något som berikar mitt liv och mitt tänkande? Är det en riktning värd att investera tid och energi i? Och om det nu är så att jag inte är intresserad att strida på barrikaderna, vad är då drivkraften? Att ventilera, men det kan jag lika gärna göra privat.

Plus att politik är smutsigt, och inte på ett romantiskt, dekadent sätt utan på ett desillusionerande diskbänksrealistiskt sätt. Politik är bakterier, magsjuka, huvudvärk och paranoia. Det är mensvärk och stål mot tinningarna och sura uppstötningar. Det är en operationssal med lysrörsljus och kliniska instrument, läkare i munskydd böjda över en patient med blödande, uppklippta sår. Politik är infekterat.

Så har jag fått det sagt. Med svulstigt eftertryck.

Förra fredagen höll jag ett improviserat konsthistoriskt föredrag för mina svenska 2-elever. Vi jobbar med romantiken för tillfället och hade just analyserat Fuselis ”Mardrömmen”. Gällande spökhästen med vita ögon blev det en hetsig diskussion huruvida det var en åsna eller en häst; ”det är en åsna! nej, det är en häst! kom igen, ser ni inte att det är en åsna? är du dum eller, det är uppenbart att det är en häst!”. De kunde inte enas om saken, men var åtminstone överens om att det var en läskig målning och jag utbrast: ”apropå läskiga målningar, vill ni se den otäckaste målning jag vet?”  Det ville de, och så visade jag Arnold Böcklins ”Pesten” från 1898. ”Jag ryser varje gång jag ser den!” Sa jag glatt och jodå, de höll med om att den var riktigt otäck (och vad rider han egentligen på? en drake?), och sedan bad de mig att visa fler ”skräckmålningar”.

Sagt och gjort, jag satte ihop ett bildspel med bland annat de gotiska statyerna på Notre Dames tak, Hieronymus Bosch,  Hans Baldung, olika Medusamotiv, anatomimålningar och tolkningar av ”Saturnus desavouerar sin son”, Otto Dix och Francis Bacon (”heter han Bacon för att han gillar att måla köttstycken?”) och efteråt fick jag för första gången under min s.k lärarkarriär en rungande applåd (och en beställning på en skräckfilmsföreläsning lagom till Halloween). Jag fick också höra att de saknade ”mina konstiga skrivbordsbakgrunder” – de målningar de klagade på hela förra året. (Numer har jag en beskedlig sommarbild för att inte skrämma slag på mina årskurs ettor.)

sirin-and-alkonost-the-birds-of-joy-and-sorrow-1896En av mina kritiserade skrivbordsbakgrunder: Viktor Vasnetsov: ”Sirin and Alkonost; The Birds of Joy and Sorrow”, 1896

Den här presentationen fick mig att fundera kring hur jag förvaltar mina intressen. Att jag har alltför lätt att prioritera bort dem för saker som jag i någon slags missriktad anda av lutheranism tror är ”nyttigare”. Hur min tendens att dela in verkligheten i ”gott” = samhällsengagemang, och ”ont” = självupptagenhet, i själva verket är kontraproduktiv. För om jag inte ger plats åt mig själv, hur ska jag då kunna ge plats åt andra? Och så vidare.

Det låter kanske banalt men jag har en tendens att förvirra mig in i tämligen högspända ideal kring ”hur man bör förvalta sitt liv” och oftast går svaren ut på självförsakelse: Jag borde inte vara så egoistisk…  Och att ha världsfrånvända intressen blir i detta sammanhang höjden av egoism. Ibland tänker jag att det beror på mitt arbetarklassarv. Mina föräldrars ständiga förmaningar om vikten av att ”göra rätt för sig”, att ”ha ett hederligt jobb och betala skatt”. Under min uppväxt har kulturella intressen varit tabu, något ytterst suspekt, något man inte bör bejaka. Nästan som om det vore en skamlig sjukdom. Och jag har allt det där i bakhuvudet, ett slags facit som säger att jag – när jag prioriterar mig själv och min sjuklighet – förvirrat mig från den enda rätta vägen och är illa ute.

En typ av fundamentalism kanske. Och definitivt mycket religiöst, om än inte i traditionell bemärkelse.

Jaja. Hursomhelst innebär denna försakelse ett stundtals torftigt inre liv.

Så… dags alltså att åter prioritera ”mig själv”; min svulstighet, min morbiditet, min förkärlek för det ljusskygga, excentriska, vackra och mörka.

Det kommer att bli mer av det här framöver.

Rembrandt van Rijn the anatomy lesson of Dr. Nicolaes Tulp 1632Rembrandt van Rijn: ”The Anatomy Lesson of Dr. Nicolaes Tulp”, 1632

saturn devouring his son RubensPeter Paul Rubens; ”Saturn Devouring His Son”, 1636

(Jag vet, den nedersta bilden är stötande, men just därför intressant; varför har konstnärer lockats att illustrera myten? Och vad säger den om människans sätt att tolka världen? Finns där ett budskap, eller är det bara ren och skär ”gore”?)

Målningar och myter

Dagen efter högtidskvällen. Skönt att den är över.

Högtider får mig ofta att känna mig misslyckad. Borde ju ”vara på fest med alla mina vänner”.

Jag dålig på det sociala. För så är det ju; för att kontakter ska bestå måste man underhålla dem och det gör inte jag. Det handlar om glömska (och självupptagenhet); jag är så inne i mitt eget att jag glömmer att det finns människor som är kopplade till mig – t.o.m min egen familj glömmer jag. Och min stackars bästa vän (som är mycket härdad vid det här laget). Jag får därför skylla mig själv för att jag inte blev bjuden till någon midsommarfest. Samtidigt blir jag alltid lika positivt överraskad när någon (av dessa) tar kontakt med mig: Wow! Jag har en mamma! En syster! En bästis! Och de saknar mig! 

Självtillräckligheten. En dag kommer den helt säkert svika mig.

*

I Umeå lyser solen och här i Stockholm regnar det. I tre dagar har det regnat. Himlen är vit och grå: ibland mer vit, ibland mer grå, bäst är den när den är både vit och grå; när askfärgade moln reser sig som höga domedagsberg mot det vita. Fast ännu vackrare är det förstås när dessa berg bryts mot blått och solen lyser på dem och regnet faller som glittrande tårar och grönskan är daggrik och sprängande grön, för det gröna blir alltid grönare när det är dåligt väder. Det handlar om kontraster.

Jag älskar för övrigt målningar av moln:

20140118034857-Clouds_Along_the_Way_new_ADMarilyn Kirsch: ”Clouds Along the Way”, 2013. Skulle kunna föreställa lite vad som helst; en målad betongvägg eller en husfasad där färgen flagnat. Hursomhelst otroligt vacker!

Strindberg stormlandskap (detalj) 1894Målningen ovan får mig naturligtvis att tänka på Strindbergs målningar, som jag älskar. Här Strindbergs ”Stormlandskap” från 1894 (detalj). Mer vatten än moln dock. (Målningen auktionerades nyligen ut och såldes för lite över 14 miljoner kronor, nu ägs den säkert av någon idiot som inte uppskattar annat än dess marknadsvärde.)

Sun bursting through dark clouds, John ConstableJohn Constable: ”Sun bursting through dark clouds”, 1821

Study of Clouds, Adolph von MenzelAdolph von Menzel: ”Study of Clouds”, 1851

Se där! Lite konst blev det ändå. Känner att det kommer bli lite mer av detta på bloggen framöver trots allt.

Igår googlade jag lite midsommarrelaterade målningar. Eller snarare; jag letade bilder föreställande lastbara satyrer:

Peter_Paul_Rubens_-_Two_SatyrsPeter Paul Rubens: ”Två satyrer”, 1618-1619

nymph-and-satyr-jean-antoine-watteauJean Antoine Watteau: ”Nymf och satyr”, 1715

Roberto Ferri - Satiro-danzante (Dancing Satyr)Roberto Ferri: ”Satiro danzante”, 2013 (Ferri gör sååå sexiga målningar!)

Satyrer var behornade naturväsen, till hälften människor, till hälften bockar, som slog följe med den flöjtspelande herdeguden Pan – också han med bockfötter – och vinguden Dionysos. Tillsammans härjade de i skogar och berg, jagade nymfer och ställde till otyg. På målningarna ovan ser man hur intimt förknippade dessa väsen var med sexualitet och hedonism: De är nakna, druckna, kryper tätt intill sovande skönheter (för att våldta dem? grekiska gudar hade ju en förkärlek för våldtäkter).

Pan whistling at a blackbird - Arnold BöcklinArnold Böcklin: ”Pan visslar åt en koltrast”, 1863

En utvikning: I romersk mytologi kallas satyrernas motsvarighet för fauner, men till skillnad från satyrerna är dessa goda och agerade som naturens beskyddare. Den franske symbolisten Stéphane Mallarmé har skrivit en långdikt kallad ”En fauns eftermiddag” (1865-1876) som jag inhandlade på ett antikvariat för sådär tio-tolv år sedan. Kom ihåg att jag tyckte att den var jättetråkig. Hursom: Denna långdikt inspirerade Debussy att skriva ett musikaliskt verk med samma namn och i en uppsättning av detta från 1912 dansar den legendariska ryska dansaren Nijinskij. Ni vet de kända bilderna på honom där han ser ut som Pinocchio i gycklardräkt, de är från denna uppsättning.

Övrig kuriosa: Begreppet ”fauna” (som representerar djurlivet) i ”flora och fauna” kommer tydligen från den romerska mytologin:

”Fauna” comes from the Latin name of Fauna, a Roman goddess of earth and fertility, the Roman god Faunus, and the related forest spirits called Fauns. All three words are cognates of the name of the Greek god Pan, and panis is the Greek equivalent of fauna. /…/ The term was first used by Linnaeus in the title of his 1745 work Fauna Suecica. (Källa.)

(Dock: har inte kunnat hitta denna info i någon annan källa, ta den därför med en nypa salt tills vidare.)

Men tillbaka till satyrerna: Jag tänker att deras ursprung kan härledas till det minoiska Kreta och det labyrintiska palatset i Knossos (som enligt myten tillhörde kung Minos – son till Zeus och Europa) som vaktades av Minotaurus som var hälften tjur, hälften människa. Vart sjunde år var invånarna i Aten, efter att ha förlorat ett krig mot Kreta, tvungna att betala en tribut till honom i form av sju jungfrur och sju unga män som han sedan åt upp. Senare besegrades Minotauros av den atenske kungasonen Theseus.

Theseus_Minotaur_Ramey_TuileriesÉtienne-Jules Ramey: ”Theseus and the Minotaur”, 1826

Minotaur_by_Myron_03En romersk kopia av den antike grekiske skulptören Myrons staty av Minotauros (som ursprungligen ingick i en grupp om både denne och Theseus, som gått förlorad)

Alla fantasifulla historier människor genom tiderna berättat för varandra! Jag älskar det.

Vad har då behornade gudar, Pan och satyrer med midsommar att göra? Jaa… hrm… mest är det väl Puck i Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” jag tänker på. Älvkungen Oberons gycklare som har många likheter med just Pan. Inte bara utseendemässigt utan också genom sin opålitliga personlighet. Puck porträtteras ibland med horn och bockfötter och ibland med människokropp och åsnehuvud. Svårt därför att riktigt fastställa från vilken myt Shakespeare tog sin inspiration.

Lifeball-20104Fotomodellen Nikolaus Führhauser som Puck, fotograferad av Andreas H. Bitesnich och Markus Morianz, 2010 

Senare

Svävade ut ganska ordentligt med mina satyrer. Ni får vara tacksamma att jag inte gick in på djävulen också (för också han var ju behornad!).

Är väldigt inne på sagor just nu efter att ha tittat (för) mycket på fantasy; Game of Thrones och den där vikingaserien. I båda förekommer ju en hel del mytologiska inslag och det är så mysigt tycker jag, att placera tillvaron i övernaturliga sammanhang. Det får mig att minnas hur det var när jag var barn och jag längtade efter att få syn på troll, häxor och skogsrår de gånger jag och pappa var på skogspromenad. (Talande är kanske också att min favoritlek var ”häxprinsessa” vilken gick ut på att mina kompisar var vanliga prinsessor och jag den onda prinsessan som förvandlade dem till diverse saker, oftast till stenar eller grodor. Inte konstigt att jag blev gotare i tonåren).

I samband med Vikings började jag läsa om nordisk mytologi, som tyvärr har kidnappats av extremnationalister. Jättetråkigt för jag tycker att den nordiska mytologin är något vi i större utsträckning borde framhäva (och inte på det sätt den töntige Geijer och co gjorde på 1800-talet utan mer ur ett psykologiskt, religionshistoriskt eller antropologiskt perspektiv). Jag tror att den kan innehålla flera intressanta nycklar till vår historiska identitet.

För att återgå till teveserien; en del grejer är helt klart rena påhitt, Uppsalas offerplats ligger t ex i ett dramatiskt bergslandskap som överhuvudtaget inte har några likheter med sin historiska förebild, men efter lite efterforskningar visade det sig att huvudkaraktären Ragnar Lodbrok förekommer i flera sagor från 800-talet t.o.m 1300-talet. Även flera övriga karaktärer i serien, som prinsessan Aslög (också kallad Kráka), sköldmön Lagertha, kung Hårik och Ragnars söner återfinns i dessa sagor.

Uppsala

Uppsala som det framställs i Vikings

kraka

Mårten Eskil Winge: ”Kráka”, 1862

En fin historia från denna saga är när Ragnar först får höra talas om Aslög/Kráka, hans blivande hustru, och bestämmer sig för att testa hennes intelligens genom att via ett bud be henne att komma till honom  ”Hvarken /…/ klädd eller oklädd; hvarken mätt eller fastande; ej heller skall hon fara ensam, och dock skall ingen människa följa henne.” Och hur hon fyndigt kommer klädd i ett fiskenät, ätandes en lök och med en hund som sällskap. När hon står inför honom säger hon sedan:

Bryta ditt bud, jag ej tordes,
När du böd mig komma:
Ej en Konungs vilja
Ohörsamlig vara;
Icke jag mat har njutit,
Naken min hud ej synes,
Fullgodt följe jag hafver,
Fastän jag ensam färdas. 

Gulligt.

(Källa här.)

Ragnar&Kraka(Malmström) (1)

August Malmström: ”Ragnar och Kráka”, 1880 (notera de historiskt inkorrekta vingarna på Ragnars hjälm)

Välbekant är också att Tolkien tog inspiration från den nordiska mytologin, utöver den tyska medeltidslitteraturen, som Nibelungenlied från 1200-talet, och det fornengelska eposet Beowulf, nedskriven någon gång mellan 700- till 1000-talet. I likhet med kopplingen mellan nordisk mytologi och nynazism har Tolkien i sin tur anklagats för att vara rasist: All ondska, som han framställde den, härstammade ju från södern. (Lite samma är det förresten i Game of Thrones, där nordborna framställs som de enda med verklig moralisk resning – utöver den bleka blondinen Daenerys då.) Jag tror för övrigt inte att en serie som Vikings någonsin skulle ha kunnat produceras i Sverige.

Samtidigt tänker jag att dessa definitioner ligger i betraktarens öga; ett samband mellan intresse för nordeuropeiska och fornnordiska sagor och främlingsfientlighet förutsätter ju också att man i sitt intresse för dessa samtidigt nedvärderar sagoskatter från andra delar av världen, vilket de flesta säkert inte gör. Jämför man t ex. nordisk mytologi med grekisk hittar man många likheter; Tor och Zeus har flera gemensamma nämnare, åskgudar som de är, samma sak med Oden och Zeus som båda har sällskap av symbolladdade fåglar; Oden med korpar och Zeus med en örn. Samma med dödsgudarna Hel och Hades (Hel var en dock gudinna). Dödsrikena i båda mytologierna vaktas också av hundar. Och så vidare.

Okej, bara två bilder till:Siegfried the Dragon SlayerSiegfried hugger huvudet av jätten Fafner – vaktare av Nibelungenringen – som förvandlat sig till en eldsprutande drake, Wilhelm Kaulbach, 1848

beowulf-shears-off-the-head-of-grendel-john-henry-frederick-bacon (1)Beowulf hugger huvudet av träskmonstret Grendel, illustration av John Henry Frederick Bacon, 1910

Det klarnade upp och i eftermiddag har jag tagit en långpromenad, cyklat och badat. Igår badade jag också, i hällregnet. Älskar att bada! Och nu är det dags att avsluta dessa nörderier. Hej.