Tack Houellebecq!

isis-boss-vladimir-putin-donald-trump-among-times-person-of-the-year-nominees-e1449656893665

/…/ kvinnorna var avgjort bättre än männen. De var smeksammare, mer älskande, mer medkännande och mildare; mindre begivna på våld, egoism, självhävdelse, grymhet. De var dessutom förnuftigare, intelligentare och mer arbetsamma.

Så egentligen, frågade sig Michel medan han iakttog solstrålarnas spel över gardinerna: vad tjänade männen till?  Det är möjligt att manlighet under tidigare epoker, då björnarna var talrika, kunde spela en specifik och oersättlig roll: men sedan några århundraden tillbaka tjänade männen uppenbarligen inget syfte längre. De gäckade ibland sin leda genom att spela tennis, vilket var ett mindre ont; men ibland ansåg de också att det var bra att föra historien framåt, det vill säga genom att sätta igång revolutioner och krig. Förutom de absurda lidanden som krigen och revolutionerna ledde till förstörde de allt det bästa i det förflutna genom att gång på gång jämna allting med marken för att bygga nytt. Eftersom den mänskliga utvecklingen inte hade någon given plats i ett regelmässigt förlopp som ständigt rörde sig framåt och uppåt, fick den mänskliga utvecklingen en kaotisk vändning, blev ostrukturerad, oregelbunden och våldsam. Allt detta var männen (med sin smak för risk och spel, sin groteska fåfänga, sin ansvarslöshet, sin inneboende våldsamhet) direkt och ensam ansvariga för. En värld av kvinnor vore i alla avseenden oändligt överlägsen; den skulle utvecklas långsammare men regelmässigt – utan recidiv eller ständiga, olycksdigra ifrågasättanden – i riktning mot ett tillstånd av gemensam lycka.

/ ”Elementarpartiklarna”, s. 184-185

Ibland – bara nån gång då och då – är det skönt att ge efter för onyanserade resonemang. Det är lite som att tröstäta när man är deprimerad, antar jag, och just nu är jag väldigt, väldigt samtidsdeprimerad. Men för övertydlighets skull: Jag hatar inte män, och jag vill inte utrota dem från jordens yta (möjligen med undantag för de tre som figurerar på bilderna ovan, de får gärna drabbas av varsin massiv hjärtattack, helst redan idag). I övrigt: Jag ska försöka undanhålla mig från politiska kommentarer framöver, eftersom det bara gör mig ledsen och arg.

På alla plan den mest nedslående recensionen jag läst i år

Här.

Stör mig på allt; det hafsiga språket, den hysteriska glättigheten, det kvasiintellektuella droppandet av andra författares oneliners, bruket av utropstecken och uttryck som ”svänger fett”, ”bludder” och ”recce”. Men särskilt på raden där Ekelöf kallas ”rockstjärna” och ”extremt imagemedveten” – epitet som hänvisas till Jan Gradvall. Samme Gradvall som satt i tv 4:as morgonsoffa häromdagen och hyllade Zara Larsson som årets viktigaste kvinnliga artist. Kalla mig konservativ, men är det verkligen för mycket begärt att litteraturkritik ska vara seriös?

Recension: Adlibris Marknad

Adlibrisbokhandeln. När jag läste att Adlibris skulle öppna en fysisk butik i Stockholm tänkte jag mig ett utbud i stil med Ikea, ändlösa ytor att tappa bort sig på, men också mängder med oväntade titlar till billig penning. När jag igår gjorde mig omaket att ta mig dit hade jag därför förberett mig inför möjligheten att det kunde bli svårt att hitta och att besöket skulle ta tid.

Verkligheten var emellertid annorlunda. Lokalen var förvisso inte jätteliten (men långt ifrån något Ikea), men trots det kändes den tom. Istället för ett överväldigande utbud av svåråtkomliga titlar fanns där stora bord med självhjälpsböcker, och – vilket man stoltserade med – DIY-produkter i form av dyra garnnystan och fula papier mache-djur att färglägga (vilket fick mig att tänka på rehabiliteringsverksamhet för psykotiska hemmafruar). Därtill kunde man botanisera bland ekologiska teer, rättvisemärkt choklad, små påsar med lokaltillverkad smörkola och diverse småskräp som tändsticksaskar. servetter, presentpapper e.t.c. Det fanns också ett bord med minimalistiska skrivbordstillbehör snarlika de man kan hitta på MUJI, och käcka små anteckningsböcker.

Men litteraturen då? Längst väggarna hade man travat böcker med framsidorna utåt, fokus låg på bestsellers, deckare, barnböcker, ungdomsromaner och ändlösa titlar med mediekändisar som ”fejar och står i”. Vidare: Denise Rudberg upptog ett halvt hyllplan i pocketsektionen, och det var lättare att hitta Hannah och Amandas golden lifestyle-gegga och än nåt av verklig dignitet. Sammantaget hittade jag två – två – böcker jag var intresserad av, och de köpte jag också (de var trots allt billigare än i en vanlig bokhandel).

Slutsats: Adlibris Marknad är ett klockrent exempel på en samtid där presentation är allt – innehåll inget. Därför har man satsat mer på vad man tänker sig är ett ”tilltalande intryck” än på faktiskt utbud. Man vänder sig främst till de som betraktar böcker som småputtriga accessoarer i hemmet, som man inte har något större intresse av att läsa (”man kan ju pyssla och laga Morbergs rävgryta istället”). Besökarna verkade däremot inte tillhöra denna kategori; istället för att trängas runt färgläggningspennorna och slåss om sista exemplaret av ”Paolo Roberto svettas i köket” hade de fullt sjå att försöka hitta nåt vettigt bland de (riktiga) böcker som fanns till buds. När jag lämnade butiken, för att söka större lycka på Akademibokhandeln på andra sidan gatan, märkte jag att många andra gjorde likadant.

Så: Gå till Adlibris Marknad om du vill införskaffa Denise Rudbergs samlade verk och en ponny i hårdpapp. Annars: låt bli.

Mother Russia: om Ivan Denisovitjs kosthållning, om varför kommunismens historia förtigs i debatten, samt om Vladimir Putins väg till makten

Mother Russia

Litet förord: Jag läser om Ryssland, och som alltid när det kommer till detta land, läser jag med stort engagemang. Inlägget som följer är därför överdådigt på många sätt, och rymmer kanske alltför mycket information för en enda stackars text, men som vanligt har ämnet tillåtits breda ut sig allteftersom den ena tanken knutits till den andra och har så småningom, som en deg med jäst, svällt över bunkens kant. Detta beror främst på min vetgirighet, som jag påpekat tidigare skriver jag främst för min egen skull; för att jag känner ett behov av att reda ut saker, lära mig och förstå.  Ni läser därför på egen risk.

*

Hej,

jag dricker te och lider av sockerabstinens. De senaste månaderna har jag ätit godis, kakor och andra bakverk så gott som varje dag och därför lagt på mig tre besvärande extrakilon som jag nu försöker bli av med (mina favoritklänningar sitter inte snyggt längre!). Tyvärr är det inte lika roligt att inte äta som att äta, och även om jag inte går på någon direkt fascistisk diet (jag äter som vanligt fast mindre, och undviker som sagt socker) upplever jag bantningen som långtråkig. Jag har därför tröstat mig på det mest vulgära sätt genom att jämföra min nuvarande kosthållning med det som äts i Alexander Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv. Ty  Denisovitjs- och hans medfångar är minsann inga frossare och de genomlider torftigheten med jämnmod.

Jag introducerar härmed Denisovitj-dieten:

Frukost

Förrätt: Blaskig soppa på tunna skivor potatis, skämd och sönderkokt småfisk – tänk spigg – och svarta kålblad. För att få i dig tillräckligt med protein rekommenderas att du suger på fiskskelettet och tar vara på huvudet, stjärten och ögonen.

Huvudrätt: Magaragröt, gjord på gult gräs som enbart till utseendet liknar hirs. Smakar inget, ger ingen mättnadskänsla.

Lunch

Mer magaragröt, men om du har riktigt tur: havregrynsgröt!

Mellanmål

480 gram bröd med lite socker på toppen. Bör delas upp under dagen.

Middag

Samma som frukosten + bröd

Dryck? Någon sådan nämns inte.

Om du vill lyxa till det: En stump papyross (högst tre bloss) som du tiggt av en kamrat.

Motion

Antingen sex timmars väggmurande i råkall maskinhall, eller gropgrävande i 27-gradig kyla.

utensils_detailKöksattiraljer från ett Gulag-läger.

Att litteraturen kan skänka tröst är det inte tu tal om, och Solsjenitsyns roman uppmuntrar till tacksamhet i stora mått. Den får mig att värdesätta mina skor (som jag inte behöver lappa och laga), min säng (som inte är gjord av halm och som inte är full med löss), mitt privatliv (jag behöver inte dela min tillvaro med människor jag ogillar), mitt arbete (som inte är fysiskt ansträngande) och min fritid (bara det faktum att jag har en fritid). Den får mig också att uppskatta min yttrandefrihet. Att jag, till skillnad från Solsjenitsyn, kan kritisera rådande politik utan att bli fängslad. (Som officerare i Röda Armén kritiserade han Stalins krigsföring i privata brev till en vän, breven konfiskerades av NKVD och han dömdes därefter till straffläger. När han senare beskrev Stalintidens terror i romansviten Gulagarkepelagen blev han paria, utvisades ur Sovjetunionen och berövades sitt medborgarskap).

Jag hyser stor beundran för den stoiske Solsjenitsyn, som inte bara hade styrkan att uthärda, och överleva, tillvaron i fånglägret, utan också hade kraft nog att ägna resten av sitt liv åt att skriva om de erfarenheter han gjorde där.

SolsjenitsynSolsjenitsyn satt fängslad åren 1945-1953, bland annat i ett arbetsläger för politiska dissidenter i Ekibastuz i  sovjetrepubliken Kazakiska SSR, nuvarande Kazakstan, där han tilldelades fångnummer 282. 

pic-I-N-IntaAbez (Minlag) forcedlabor campEkibastuz:s fångläger var förebilden för ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”.

Sovjet: överstatligheten, övervakningssystemet, censuren och propagandan, utrensningen av oliktänkande, ransoneringarna, den överväldigande misären. Och så Gulag förstås; absurda straff för minsta misshagliga beteende. Det pratas inte så mycket om det numer. Inga varningar för en återgång till stalinismen i var och varannan ledare, krönika och debattartikel. Det hävdas ofta – mycket ofta – att man ska ”lära sig av historien”, men vad man ska lära sig är tämligen selektivt. Tillämpningen av historien och de lärdomar som dras fram är i mina ögon lättjefulla, mer anpassade efter egen agenda än efter verkligt intresse.

Att kritisera kommunism tycks helt enkelt inte lika gångbart som att kritisera nazism, trots att kommunismen – lika medvetet som nazismen – skördat miljontals liv. Det varningsflaggas inte heller med Stalin på samma sätt som med Hitler, trots att Stalin knappast var en gosigare typ.

Några exempel: Under ”den stora terrorn” (1937-38), i Stalins regi, avrättade man under en period av 18 månader 681 692 människor. Under Gulag-åren (1923-1961) deporterades 18 miljoner till fångläger, varav 8,5 miljoner av dessa till de hårdaste lägren (hur många som dog i dessa kan man bara spekulera i). (Ska man höja blicken kan man vidare nämna Mao, med 70 miljoner döda på sitt samvete, och Pol Pot med 1,7 miljoner, och så vidare.)

Detta är naturligtvis inte menat som ett försök att kasta ett förlåtande ljus över nazismens brott, utan som en påminnelse om att nazismen inte är det enda onda som ägt rum på europeisk mark under 1900-talets första hälft. Ändå tycks kommunismens brott ständigt ”glömmas bort” bland de som flitigast använder historien som (politiskt) slagträ och facit. (Måhända vill de inte se sig själva i spegeln.)

Ytterligare: Vi har full koll på nazistiska superskurkar som Göring och Goebbels (det kommer väl ut typ en ny biografi om dem per år), men vad har vi egentligen för koll på kommunistiska dito? Hur många har t ex. hört talas om Lavrenty Beria – även kallad ”Marskalk Beria” – chef för säkerhetstjänsten NKVD (efterträdaren till Tjekan och föregångaren till KGB), en av de högsta ansvariga för iscensättningen av ”den stora terrorn” och därefter för driften av Gulag-systemet? På sitt CV ska han också ha våldtäkter, tortyr, lustmord och avrättningar (genom åren beställde han bland annat morden på 500 NKVD-agenter och på 30 000 officerare inom Röda Armén). Det ryktas om att Stalin kärleksfullt ska ha kallat honom för ”min egen Himmler”. (Ett mått på allmänhetens kunskap om monstret; man får typ tre halvutförliga träffar på svenska när man googlar hans namn; Wikipedia, SO-rummet och Flashback.)

lavrentiy-beriaLavrenty Beria, 1899-1953

I ett land där Vänsterpartiets före detta ledare öppet kallar sig för kommunist, där man knappt lyfter på ögonbrynen åt Jan Myrdalssällskapets ”Leninpris” (Mikael Wiehe blev årets stolta vinnare), där demokratifientliga vänsterextremister ursäktas eftersom de ju ”faktiskt kämpar för den goda sidan” och där 80 procent av SVT:s medarbetare röstar rödgrönt, är en förlåtande inställning till kommunismen inte konstig. Ändå är den konstig.

Som jag ser det handlar det om ett relativiserande av ideologi kontra praktik. Således brukar resonemanget lyda som följer: Marx tankar var och är jättefina, sen är det förvisso beklagligt att dessa råkat resultera i några av världens värsta diktaturer, (som om diktatur inte också ingick i Marx idépaket) men man måste väl ändå tycka att slutmålet; kommunism, är en fantastisk vision; för tänk om vi kunde leva i ett samhälle där alla levde – och tänkte – exakt likadant (som oss)! Och skit samma om det innebär propaganda, inskränkt yttrandefrihet och absurt hög beskattning, syftet är ju faktiskt gott.

Vad man glömmer i sammanhanget är att också nazismen är- och var en ideologi. Att börja nysta i teori kontra praktik där skulle däremot framstå som otänkbart: Om vi stryker rasbiologin och antisemitismen ur ekvationen är Hitlers tankar egentligen inte alls så dumma! Det är ju jättefint med en stark stat där alla har arbete! 

Det finns också något skevt över vårt fördömande av nazismen när fördömandet i sig blivit en industri. Nyhetstorka? Smäll upp nåt om Hitlers bunker på löpet! Slut på argument? Hänvisa till 1938! Dokumentär? Varför inte ännu en om andra världskriget? Och jag kan bara se framför mig hur det går till på redaktionsmötena på tidningen Populär Historia; ”i detta nummer ska vi återigen fokusera på Hitler, som ni vet har vi honom att tacka för våra försäljningssiffror”. Oavsett vad folk försöker ge sken av är det många som är stenkåta på den tyske fürern, ja, de formligen dreglar över honom. Inte minst hans ivrigaste motståndare.

En annan grej, i kölvattnet av allt detta, som stör mig, är den misstänksamhet man möts av när man tar avstånd från renodlade vänstertankar. Det senaste året har jag bland annat fått höra att jag ”saknar empati”, samt blivit kallad för både kapitalist (jo, jag har ju stora tillgångar att profitera på) och, helt oförklarligt, Putinanhängare (mig veterligen har jag aldrig sagt ett positivt ord om Putin). Debatten blir svartvit; håller du inte med om en sak, måste du per definition tycka motsatsen. Syftet är att ”skrämma till tystnad”, vilket i och för sig är en typisk metod inom diktaturer. Såväl intellektuella som reella. Konsekvensen: tycker man ”fel” är det bekvämare att tiga.

*

Från stalinismen till putinismen: Vid sidan av En dag i Ivan Denisovitjs liv läser jag den ryska journalisten Masha Gessens bok om Putin; Mannen utan ansikte. En intressant rapport inifrån dagens Ryssland, med fokus på Vladimir Putin och hans väg till makten. Redogörelsen kan inte ses som opartisk, det är tydligt att Gessen är Putinmotståndare, men boken är ändå läsvärd.

masha_gessen_(c_tanya_sazansky)__fullMasha Gessen

I sin bok målar Gessen ett porträtt av Putin som en veritabel psykopat; han är maktgalen, känslokall, liksom Stalin oberörd inför andra människors lidande (och död), konsekvent ointresserad av andra åsikter än sina egna, och därtill besitter han omvittnat svåra aggressionsproblem och en långsinthet, med följande hämndlystnad, som kan sträcka sig över decennier. Konsekvenserna av dessa egenskaper är skrämmande: Folk som kritiserat honom blir ihjälskjutna på öppen gata, förgiftade, kastade i fängelse, får se sina verksamheter nedlagda och sina egendomar konfiskerade. Säkerhetspolisen, som numer heter FSB (förkortning för ”Ryska federationens federala säkerhetstjänst”, instiftat på Jeltsins initiativ 1995), men som har i princip samma funktion som gamla KGB, avlyssnar folks lägenheter, utövar utpressning, hotar och skrämmer alla som på ett eller annat sätt inte går i Putins ledband. Korruptionen är utbredd, Putin och hans kumpaner har blivit miljardärer genom att ta ”statligt monopol” på landets naturtillgångar, så som timmer, malm, gas och olja, vilket inneburit att en betydande del av vinsterna gått till dem själva (Ryssland har t ex. världens största gasreserver, och dessa ägs av staten). Och samtidigt som basala nödvändigheter som elektricitet och lokaltrafik fallerat och arbetslösheten och fattigdomen tillåtits breda ut sig, har Putin valt att investera över 50 procent av skatterna i utbyggnad av militärmakten.

Gessen ger flera utförliga exempel på hoten mot (och morden på) oppositionspolitiker och obundna journalister, och nämner bland annat sig själv som exempel när hon beskriver hur hon – sedan hon undersökt ett misstänkt fall av korruption – plötsligt hade en ”stor en karl uppflugen på en stege utanför dörren till min lägenhet – tjugofyra timmar om dygnet. ”Vad håller ni på med?” Frågade jag varje gång jag öppnade dörren. ”Fixar en sak”, brukade han morra till svar. Några dagar senare slutade min hemtelefon fungera. Telebolaget påstod att det inte var deras fel, men det dröjde flera dagar innan jag kunde använda den igen.”

Klassiska KGB-åtgärder, summerar hon, ”avsedda att få mig att förstå att jag aldrig kunde känna mig trygg och att jag aldrig var ensam.”

Det läskiga, tänkte jag när jag läste detta, är att dessa metoder är så subtila. Eftersom det per definition inte går att bevisa att det verkligen är organisationen som står bakom händelserna kan man inte göra något åt saken: Man kan trots allt jobba övertid i ett trapphus och en telefon kan sluta fungera utan att det är något särskilt med det. Kanske är man till och med paranoid om man inbillar sig något annat?

En tid efter denna incident tog ”staten” över landets största medieimperium och Gessen fick veta att hennes forna kollegor som jobbade för en av de tidningar som ingick i detta, samtliga blivit avskedade. Idag är i princip all media Kremltrogen, frivilligt eller ej.

Utvikning: Ett exempel på hur Kremlmedia kan se ut får man i en artikel i SvD den 10/12 – 2014 där man får stifta närmare bekantskap med Dmitrij Kiseljov, ”närmast att betrakta som Putins propagandaminister” och hans teveprogram Vesti Nedeli (Veckans nyheter). I detta program har bland annat Carl Bildt utpekats som CIA-agent, Ukraina blivit kallat ”ett virtuellt begrepp” – ”det existerar inte som eget land” – och det har uttrycks åsikter om att homosexuella ”inte ska få donera blod, och om de omkommer i en bilolycka ska deras hjärtan begravas eller brännas så att de inte ska kunna bli organdonatorer.”

Gessens redogörelse för Putins personliga livshistoria, till skillnad från hans brott, är inte särskilt utförlig, mycket beroende på att det knappt finns några obundna källor. I samband med att han övertog presidentposten år 2000 gav han ut en självbiografi som av naturliga skäl är vinklad, och denna har hon förvisso använt, men i mycket försiktiga mått. I övrigt består redogörelsen av ett lapptäcke av utsagor från avhoppade före detta kollegor och regimkritiker.  Men för att summera: Putin föddes i  Leningrad (nuvarande St Petersburg) den 7 oktober 1952,  han växte upp i en tjugo kvadratmeters etta tillsammans med sin mamma och rullstolsburna pappa i ett förfallet 1800-talshus. De delade kök med de andra hyresgästerna och det sprang råttor i trapphuset och ute på gården var det ständiga slagsmål bland barnen och så vidare. (Gessen beskriver för övrigt boende på tjugo kvadrat som en ”lyx” i Sovjetmått mätt, och Putins familj som ”privilegierad” eftersom de hade en stuga – en datja – utanför stan.)

I skolan var Putin medelmåttig och redan som tolvåring drömde han om att bli spion för KGB. Under tonåren tränade han kampsport och sedan utbildade han sig till jurist och därefter fick han sitt drömjobb på KGB  som visade sig vara en besvikelse eftersom det mest bestod av pappersarbete.

1983 gifte han sig sin flickvän Ludmila, en före detta flygvärdinna, och de fick två barn. De bodde i Tyskland för KGB:s räkning fram till murens fall och återvände därefter till St Petersburg. Efter Sovjetunionens sönderfall engagerade sig Putin i politiken och blev vice borgmästare i sin hemstad, samtidigt som han fortsatte på KGB, klättrade i graderna och så småningom blev chef för FSB. En post han behöll till 1998.

1999 utsågs Putin – under snåriga omständigheter – till Jeltsins efterträdare, trots att han var så gott som okänd för allmänheten och på intet sätt delaktig i landets politiska toppskikt. Kapitlet som beskriver utnämningen är svårt att reda i; tydligen ska inte ens de som gett honom posten haft något egentligt grepp om vem han var eller vad han stod för, däremot hade de en ”känsla av att han stod på deras sida” samt uppfattningen att han var ”lättstyrd” och att han därför kunde fungera som politisk nickedocka att justera från kulisserna. Nyckelpersonen bakom utnämningen – Jeltsins bundsförvant Boris Berezovskij – beskriver för Gessen att han till och med upplevde Putin som ”tom” och ”ointressant”, men detta kan måhända vara en efterhandskonstruktion eftersom Putin senare gjorde Berezovskij gruvligt besviken (Berezovskij gick i politisk exil 2001).

Kort efter utnämningen vann Putin folkets förtroende efter att ha visat prov på aggressiv krigsretorik efter att landet skakats av ett antal terrordåd vars upphovsmän antogs vara tjetjenier. (Gessen menar dock att dåden i själva verket arrangerades av FSB, vars dåvarande chef utsetts av Putin. Som bevisföring hänvisar hon till att FSB gick ut och sa att det sista terrorförsöket, då två säckar sprängmedel ställts i ett trapphus och upptäcks i tid av en hyresgäst som i sin tur tillkallade polisen, i själva verket varit ”en övning” i deras regi.) I ett av sina första teveframträdanden höll Putin följande tal om terroristerna:

”Vi kommer att jaga dem. När vi hittar dem kommer vi att krossa dem. Även om vi hittar dem på toaletten. Vi kommer att knäppa dem på skithuset.”

Talet gjorde succé och strax därefter vann han presidentvalet utan att ha bedrivit någon kampanj. I samma veva upphörde terrordåden. Gessen menar att två bidragande orsaker till Putins seger, utöver krigsretoriken, var att han lurade i folket att han var ett fan av demokrati, och att han till skillnad från Jeltsin gav ett samlat och seriöst intryck.

Tja… och ungefär så långt har jag kommit i boken. Som ni märker lämnar redogörelsen mycket att önska, den är skissartad, tömd på livgivande detaljer, man får inget grepp om vem Putin egentligen är, vad som driver- och intresserar honom. Och det är väl på grund av detta boken fått sitt namn: han framstår helt enkelt mer som vålnad än människa. Samtidigt känns det angeläget att få en djupare inblick i vad som faktiskt sker i Ryssland just nu. Samtiden är svår att greppa och historia skrivs ju som bekant i efterhand, men det betyder inte att man inte kan göra analyser redan i dagsläget. Jag kommer att följa Putin med större uppmärksamhet från och med nu.

R8WNr5EV3H0GjIwoABeeRPqZkyRwc4F7Ett engagerat maktskifte, år 2000. 

Screen shot 2011-05-15 at 4.31.22 PMFörlåt för parentes, men Jeltsin var förvånansvärt snygg som ung. 

Lite bilder från Putins liv:

primaryPutin som barn

Vladimir_Putin_wedding-2Putin med fru

putin med barnPutin med döttrar

Avslutningsvis lite skvaller:

Putin skilde sig från sin fru Ludmila 2013. På bilder under de sista åren av deras äktenskap ser hon ut som ett nervvrak. Några år innan skilsmässan begick den ryska tidningen Moskovski Korrespondent misstaget att spekulera i huruvida Putin fått ihop det med den populära gymnasten Alina Kabaeva, med följden att tidningen kort därefter lades ner, enligt chefredaktören på eget initiativ. Utländska medier har dock fortsatt spekulera i storyn och nu ryktas det om att Putin och Kabaeva ska ha ett hemligt kärleksbarn.

putin-gymnast_2584524bPutin och Kabaeva. Kabaeva gick nyligen ut och sa att hon hade ”en man i sitt liv” och att hon var ”så förälskad att hon nästan var rädd” (!), vem mannen ifråga är har hon dock inte berättat. 

Nog med både Ryssland och Putin för tillfället. Nu ska jag äta en bättre middag än stackars Ivan Denisovitj och känna tacksamhet över att mitt eget fångläger är uthärdligare än hans.

Högst upp: ”Fosterlandet kallar”, en 83 meter hög staty av Moder Ryssland med staden Volgograd i bakgrunden. Skuptör: Yevgeny Vuchetick, uppförd 1962.

Like A Rainbow In The Dark

DN Kultur frontar dagens upplaga med en stor recension av utställningen ”Rainbow in the dark  – om trons glädje och plågor”, som just nu visas på Malmö konstmuseum, utan att nämna Dios superhit från 80-talet. Beror det måhända på att den humoristiska aspekten anses opassande i sammanhanget? Eller på grund av att en blinkning till något så fulkulturellt  – om än initierad av utställarna själva – inte passar recensentens agenda? Något som för övrigt blir uppenbart när hon framhåller en surmagad önskan om att curatorerna borde ”hållit sig inom ramarna för det postsekulära samhället, begreppet som lanserades 2001 av den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas”. Nå, den religiösa upplevelsen är äldre än så, och Dios låt är från 1983.

We’re just a picture, we’re an image caught in time
We’re a lie
You and I
We’re words without a rhyme

No sign of the morning coming
Don’t you be left on your own
Like a rainbow in the dark
Rainbow in the dark
Yeah

Prövar lite nya formuleringar

Uttryck som missbrukats i (sociala) medier på sistone:

”Nyttig idiot”. Så många som är idiotiskt nyttiga för tillfället, tydligen.

”Brun politik”. För inte så länge sedan välte någon en hink bajs över samtiden.

”Springer X:s ärenden”. Får mig av någon anledning att tänka på när barnen i Bullerbyn skulle gå och handla och glömde det mesta på inköpslistan.

”X växer”. (Har bestämt mig för att inte nämna partinamnet här mer ty jag är så hjärtinnerligt trött på det.)

”Stöveltrampen hörs åter” (över Europa).

”Stöd kampen” och ”ta ställning” – för det ena eller det andra.

”Stigmatiserad.”

”Solidaritet.”

”Feministisk.”

”Rasist”. (Of course.)

På väg ut: ”Fiskar i grumliga vatten” (har blivit ersatt av ”brun”).

Jag funderar om det går att uppfinna nya formuleringar, inte som i ett Orwellskt nyspråk, utan bara för att variera meningsbyggnaden lite. Gör ett försök:

”Duglig dåre” alternativt ”effektiv knasboll”.

”Pepparkaksfärgad statsverksamhet” alternativt ”chokladlik taktik”.

”Rusa X:s bestyr” alternativt ”löpa X:s angelägenheter”.

”X sväller” alternativt ”X utvidgar sig”.

”Kängmarschen återvänder”.

”Stärka envigen” alternativt ”befrämja dusten”.

”Greppa positionen” alternativt ”hålla formeringen”.

”Blödande.”

”Kamratanda”.

”Kvinnoskapsivrig” alternativt ”kvinnokämparanda”.

”Arthatare” alternativt ”härkomstförtryckare”.

Avslutningsvis: ”Pimpla i dyig vätska.”

Vill nu genast se dessa formuleringar tas i bruk för ett mer mångfasetterat ordskifte i svedalas meningsatmosfär.

Vackra ord, tomma ord och ord som rör sig däremellan

Det regnar och utanför fönstren korsar en flock svarta fåglar den vita himlen, flyger högt över trädkronorna. Jag dricker te med vildblomshonung och lyssnar på soundtracket till Gudfadern och tänker att jag borde göra det oftare. Dricka te alltså, det är trevligt. På spiselkransen brinner ett ljus och bredvid står en vas med nejlikor som jag fick av L i ett års försenad inflyttningspresent och från badrummet hörs tvättmaskinen surra och då och då pumpa ut vatten.

Tidigare skrev jag om framröstningen av Sveriges nationalfågel och nu tänker jag på Svenska Dagbladets tävling där man ska utse svenskans vackraste ord. De förslag som valts ut är i mina ögon undermåliga; uppehållsväder, chilla, krumelur, veranda. Det enda ord jag verkligen tyckte dög var nattviol.  Aftonland är förvisso också vackert men det är en titel på en diktsamling och det är ingen omröstning av titlar det handlar om.

Mitt eget favoritord har i många år varit annorstädes (ja, på grund av Ekelöfs Absentia Animi ). Jag tycker så mycket om det ordet. Brukar tänka att jag gärna vill befinna mig annorstädes. Ordet känns mystiskt – inte som i ”konstigt” utan som i det tillstånd mystikerna befann sig när de kände sig nära Gud: Inte en fysisk plats utan något bortom, något vi inte kan komma åt genom praktisk handling och torrt förnuft. På så sätt har jag lossat ordet från dess ursprungliga betydelse och fyllt det med eget innehåll.

Det prasslar i min dikt

Ord gör sin tjänst och ligger där

Damm faller över dem, damm eller dagg

tills vinden virvlar upp och lägger ner (dem)

(och) annorstädes

Andra vackra ord; förvedad, sjuhövdad, karmosinröd, dunkel, apropå landskapsfisken; nejonöga, och fåglar; berguv. Jag gillar ord som innehåller alfabetets sista bokstav och vokalerna e, o och u (ö är förstås också en vokal).  Jag föredrar också ord som namnger det jag tycker om och funderar därför om jag gillar ordet i sig eller den bild det framkallar. Och det är en intressant fråga; om det är bokstävernas sammansättning, ordets melodiska kvalitet, eller dess innehåll som avgör skönheten. Om man egentligen kan skilja ett ord från dess betydelse. Att gilla ordet veranda utifrån vad det betyder tyder i detta sammanhang på fantasilöshet. (Nu finns det förvisso vackra verandor men av någon anledning tänker jag mest på uteplatser i anslutning till fula Myresjöhus.) Likaså många andra av de nominerade orden och jag vet att det är von oben av mig men jag tänker att de som nominerat dessa ord som inte kan vara några större litteraturälskare, att de saknar känsla för poesi. Men för att vara snäll också infogar jag en fin veranda:

Nordisk_sommarkväll_(1889-1900),_målning_av_Richard_BerghRichard Bergh; Nordisk sommarkväll, 1899-1900

Och nu blev jag vemodig, nästan gråtfärdig, och tänker att jag inte alls tycker om omröstningar. Att det är banalt. Röstning är typ Idol och kultursidorna blir alltmer urvattnade och jag är skeptisk till en kulturchef som uppmanar till detta; att rösta på vilka böcker som ska recenseras, rösta på sitt favoritord, vad kommer härnäst? (Samma sak med DN och den politiserade vindflöjeln Wiman, jag litar inte på honom.) Förr bidrog kultursidorna till bildning, där publicerades långa, välskrivna, genomtänkta texter som berikade läsarna. Idag… jag vet inte; många texter är hafsiga. Skribenterna pressas att fatta sig kort och att profilera sig, skruva upp tonläget för att ”höras genom bruset”. Inget ont om Jonas Thente t ex, men han ska alltid polemisera. Så mycket personliga åsikter idag att de ämnen som avhandlas mest fungerar som trampoliner för egna poänger. (Ännu mer gråtfärdig nu.)

Nästa dag

Uppropet på DN med hashtagen ”jagdelar”. Jag, jag, jag igen. Jag är bra, jag är god, jag är humanist. Så lite ansträngning bakom detta, läpparnas bekännelse. Och så listar man kändisar; Zlatan och HM:s VD och Antonia Ax:son Johnson. Tjusigt folk med sitt på det torra. En PR-grupp bakom och ett massmejl som skickats ut; är du för eller emot? George W Bush-retorik. Självklart svarar man ja, vad skulle man annars svara? Wiman hyllar, vindflöjel som sagt. Och det första jag tänker på är hur stor del av befolkningen som egentligen använder hashtags. Pappa läser DN och jag har svårt att tro att han ens fattar vad det är. Vilka riktar man sig till? (Fortsätter känna mig gråtfärdig.)

Utvikning: Man säger att SD är populister men de är knappast ensamma. Hela kulturen har blivit populistisk. Svartvit och extrem, som (DN-skribenten) Erik Helmerson påpekade i en ovanligt klarsynt text häromdagen.

Citerar än en gång Baudelaire: ”Jag kan inte förstå hur en hederlig man kan ta en tidning i sina händer utan en rysning av vämjelse.”

Men jag skulle ju vända blicken från samtiden, som sagt, och jag tycker att jag lyckats hyfsat bra de senaste dagarna. Åtminstone hållit mig borta från Twitter (jag twittrar inte själv, läser bara). Och de nyheter jag tagit del av, utöver de om flyktingkatastrofen, har varit tämligen harmlösa.

Idag regnar det igen. Låter dörren till balkongen stå öppen och lyssnar på smattrandet mot plasttaket. Längst rutorna rinner vattendroppar och ljuset bryter genom dem, färgar dem vita. Världens åskväder igår kväll och natt. Först några timmar med tysta blixtar (efter ett tag började jag noja över utomjordingar, har sett för mycket sci-fi) men sen kom det nära, började mullra ordentligt. Låg vaken och njöt, glad över att elementen är mäktigare än människan. Började sedan tänka på stormar i största allmänhet, vågor höga som hus. I en synnerligen välskriven deckare jag läste för ett par veckor sedan, Svarthuset av Peter May, deltar en av karaktärerna i en expedition till en av de klippiga öarna utanför Skottlands (atlant)kust för att fånga havssula – en lokal delikatess – och de färdas i åtta mil på ett stormande hav och beskrivningarna av resan – och kampen på de svarta, hala, livsfarliga klipporna – var det bästa i hela boken. Äventyrsberättelser gör mig förtjust som en skolpojke på femtiotalet.

Gannets-of-Dunbar-island-007Havssulor utanför Bass Rock, Skottland 

Nu läser jag om valda delar av Walden, de där Thoreau ger utlopp för sin kärva, tämligen misantropiska samhällskritik. Inser att människan naturligtvis varit densamma i alla tider. Så många uppfriskande iakttagelser. Ett urval:

Om upprätthållande av fasader: ”Vi känner bara ett fåtal människor, men en väldig massa rockar och byxor. Sätt dina senaste kläder på en fågelskrämma och ställ dig själv intill oklädd och overksam – tror du kanske inte att det är fågelskrämman man hälsar på? /…/ Det är en intressant fråga i vilken mån människor skulle behålla sin plats i rangordningen om man berövade dem deras kläder. Skulle du i ett sådant fall med säkerhet kunna peka ut en grupp människor som tillhör den mest respekterade klassen?”

Om filantropi: ”Det finns ingen unknare luft än den från skämd godhet. Det är ett mänskligt, gudomligt kadaver. Om jag visste med säkerhet att någon var på väg mot mitt hus i den uttalade avsikten att göra en god gärning skulle jag springa för livet. /…/ Om du ger bort pengar måste du också ge bort dig själv på samma gång, lämna inte bara över något. /…/ Det går tusen som klipper bort det ondas kvistar och grenar på en som går direkt på roten.”

Om att leva stort och fritt: ”Det stora flertalet människor lever ett liv i stilla förtvivlan. Det som kallas resignation är kronisk desperation. /…/ När vi överväger vilket som är – för att använda katekesens ord – människans yttersta bestämmelse och vad som är verkliga livsnödvändigheter och vilka möjligheter livet har, förefaller människorna frivilligt välja det vanliga sättet att leva, därför att de föredrar det framför alla andra. I själva verket tror dessa människor att det inte finns något val. Men /…/ det som alla upprepar eller tyst låter passera som sanning kan vara falskt imorgon, blott åsikters rök som många tog för ett moln som skulle komma med berikande regn till deras fält.”

Om att vara civiliserad: ”Det mesta som betraktas som gott är jag innerligt övertygad om är dåligt, och finns det något jag ångrar är det med största sannolikhet mitt eget goda uppförande.”

Ja han uttrycker sig svartsynt och kategoriskt men samtidigt har han en poäng. Människan föredrar i alltför hög grad att leva sitt liv genom andras blickar, tror sig behöva massans godkännande (trots att ”massan” i själva verket är alltför upptagen med att själv spegla sig för att lägga någon större vikt vid sin nästa) och urholkar därmed sin själ. Vad man själv vill och känner blir sekundärt, när det borde komma i första hand. Uppfriskande är också att han, samtidigt som han förespråkar en slags egoism, inte syftar till den ytliga form vars mål är att vinna sociala och materiella fördelar utan inre handlingsutrymme. Endast genom att vända sig bort från samhällets förkvävande ritualer kan man ”leva på djupet och suga all märg ur livet, leva så att /…/ allt som inte var liv drevs på flykten.” Han inskärper dock att detta kräver mod och det har han rätt i. Det är svårt och ångestfyllt att våga sig ur det invanda. Jag själv känner av det så gott som varje dag och fortsätter vara ”en god samhällsmedborgare” trots att jag ofta drömmer om något annat.

”Det går tusen som klipper bort det ondas kvistar och grenar på en som går direkt på roten.” Det går tiotusentals författare på en Thoreau och hundratusentals tyckare på en filosof. Det finns inga filosofer längre, hävdar han, bara filosofiprofessorer. Detsamma kan man säga om det mesta; så mycket impulsivitet per eftertänksamhet, så mycket ytlighet per djup. Jag önskar ofta att de mellanmänskliga relationerna präglades av uppriktighet men det är uppenbarligen svårt för de flesta att vara sig själva (kanske för att de inte känner sig själva). Eller så är det bara så att jag misstolkar det och är orättvis; att människor faktiskt ”är” sig själva och att jag är alltför mycket idealist för att acceptera resultatet.

För att göra ett bristfälligt försök att knyta ihop det här inlägget och presentera ett par beskäftiga slutord; ord i all ära, men ibland är det gott nog att vara tyst. De bästa orden kommer ur tyst reflektion. I tystnaden kan man smida dem över elden, gjuta skärpa i dem, göra dem tillräckligt kraftfulla för att räknas och – så småningom – skära genom det där ständiga bruset. Helst få allt annat att tystna en stund.

Braskar på med en låt på temat också (ty inte heller jag är någon stor filosof):

Skiten och samvetet

Alltså läget i omvärlden… Varje dag så trött och deppig över detta, alla rapporter om all skit som händer; IS och deras äckliga pedofili och våldtäkter och allmänna hat mot oliktänkande, deras grymma halshuggningar, mord på homosexuella och växande slavmarknad (kan inte världens demokratier bara gå ihop och antidemokratiskt utplåna dem?). Flyktingströmmarna, allt lidande, de samvetslösa människosmugglarna (kan man inte bara arrestera hela bunten?). Och i Sverige: bomberna och granaterna i Malmö, gänguppgörelserna, myndighetshatet, jihadistsympatierna och den växande hederskulturen i de segregerade förorterna. Sveriges sjuka debattklimat där invektiven haglar mot allt som inte innebär ett blint upprätthållande av status quo; du skolen icke problematisera. Skamstraffen för alla som gör det: Håll käften din rasist, populist, SD-medlöpare, antifeminist! (Vår motsvarighet till stening.) Uppdelningen av Goda och Onda, som om världen kunde reduceras till saga. Och visst kan man börja fundera om det inte finns ren och skär ondska – svårt att pressa ner alla IS-krigare i en gulligt förlåtande socialkonstruktivistisk modell (majoriteten kan ju inte vara ”offer för omständigheter”) – men det är inte ondska att uttrycka harmlös oro över dagsläget, över att peka på att delar av islam tar sig destruktiva uttryck även här, att kvinnosynen inte alltid är sådär superduperfräsch. Och det är definitivt inte okej att relativisera över det faktum att det finns muslimska flickor och kvinnor – i Sverige – som far illa av detta, för att anknyta till sommarens, bitvis skeva, hedersdebatt.

I gymnasiet var jag kompis med en tjej som hette Hannan. Hon var obekymrad och glad och jäkligt intensiv, en sån som sa vad hon tyckte utan att tänka efter före – vilket kunde få en del dråpliga följder – och ibland skrattade jag med henne, ibland åt henne. Vi var extremt olika men vi hade roligt ihop, hängde på rasterna, drack kaffe och åt skumbjörnar i kafeterian. Det var alltid hon som stod för snacket, det blev så att man mest lyssnade.

På sommarlovet mellan 1:an och 2:an åkte hon och hennes familj på semester till Iran och när höstterminen började hade hon en man i släptåg. En dyster och trumpen typ som satt på en bänk utanför klassrummet dagarna i ända, följde oss som en skugga i korridorerna, satt och bevakade oss när vi fikade i kafeterian. Hennes kusin, viskade hon dämpat, som hon numer var gift med. De kände inte varann sen tidigare och han kunde ingen svenska. Nu hade de flyttat ihop i en bristfälligt möblerad lägenhet och det var hon som skötte allting, städade, diskade, lagade mat. Hon vågade inte säga till mig att hon vantrivdes med situationen men hon nämnde att de inte hade något att prata om och att hon var dålig på att laga mat. ”Jag lagar bara ris och ibland bränner jag det.”

En dag berättade hon att de inte hade några lampor hemma. ”Det är alldeles mörkt på kvällarna.” Då måste du köpa lampor! Sa jag till henne och det var som om hon inte hade tänkt på det, men naturligtvis måste hon ha vetat att man behövde lampor . Kan inte din man köpa lampor åt dig? Frågade jag sen och då sa hon att han inte hade några pengar. Att ingen av dem hade några pengar och att det var därför de bara åt ris. Efter sommaren var Hannan inte längre sig själv, hon pratade inte högt utan viskade, hon skrattade inte utan var ängslig och tyst. Ibland verkade hon apatisk. Och plötsligt en dag dök hon inte upp på skolan och sen fick jag höra att hon slutat, mitt i terminen, bara sådär, och vi förlorade kontakten.

Att hederskultur existerar i Sverige är ingen myt och det är inte det minsta rasistiskt att påpeka det. Och att överhuvudtaget leva i ett debattklimat där man har mage att skambelägga de som lyfter problemet är ett hån mot alla Hannans därute, som upplevt och upplever samma sak. För att bara nämna en av alla de saker som gör mig deppig just nu.

En annan sak som gör mig deppig är att jag i relation till allt detta har blivit handlingsförlamad. För mina intressen, jämförda med lidandet och absurditeten runtomkring mig, framstår plötsligt som alltför triviala. Hur kan jag bry mig om något så världsfrånvänt som konst och litteratur när världen står i brand? Hur ska jag förmå mig att skriva och blogga om något så irrelevant som en målning från 1800-talet eller Claire Messuds senaste roman när jag kan skriva rasande debattartiklar istället? Det är frustrerande att jag, som alltid varit världsfrånvänd, som aldrig brytt mig om politik, som mår bäst av att avskärma mig och gotta ner mig i mitt eget, plötsligt känner mig kvävd och inspirationslös, uppgiven och förbannad, till ingen nytta alls. Inte heller vill jag göra något handgripligt, jag vill inte delta i samhällsdebatten eller bli politiskt aktiv (jag skänker pengar till UNHCR och det är allt). Jag är den jag är och har litet eller inget intresse av att vända upp och ner på mitt liv. Således är enda lösningen att stänga av internet, sluta läsa nyheter, sluta följa bloggar och Twitters tröttsamma skyttegravskrig, ta en paus från allt och försöka hitta tillbaka till ett skrivande – och levande – bortom det samtida och politiska. För det är ju vad jag vill, pyssla med det som får mig att må bra. Trist bara att det är så svårt att rättfärdiga. Att tvingas inse att man inte alls är den vackert altruistiska människa man skulle kunna vara. Och medan jag tänker detta fortsätter världen brinna. Idag, imorgon, dagen efter det och mitt samvete brinner det med.

Trigger warnings

book-burning

Varför ”1984” är en av 1900-talets absolut viktigaste romaner är för att dess innehåll kan appliceras på typ exakt allt. Bränn all skit från gårdagen i ugnarna, revidera historien, sudda ut alla spår! Människor ska ingenting veta, mår bäst av att inget veta. 

Samhällen där invånarna är okunniga är lättstyrda. Samhällen där invånarna har insyn är svårstyrda. Bästa sättet att underminera en demokrati är att ta bort möjligheter till bildning, att aktivt förebygga alla möjligheter till kritiskt tänkande.

”Vi skall lära oss av historien” heter det, men det är förstås omöjligt om vi bränner källorna.

Att akademiker frivilligt förespråkar censur är obegripligt. Som att välja att operera bort sina ögon när man en gång givits perfekt syn. Synförmåga är ett privilegium, tårar må komma på köpet, men det får man fan stå ut med.

Bild: Nazistiskt bokbål, Opernplatz, Berlin 1933 (bilden är fejk, bokbål har aldrig ägt rum)

Om etik och moral, frihet och ansvar

4 juli 2015 bron

Tredje, eller fjärde dagen trettio plus. Sitter på bron och framför mig ligger ankorna i gräset. Solen lyser på min högra sida, på handen, armen, kinden, värmer särskilt örat. Skatorna tjattrar i eken, hoppar runt, river ner ekollon.  Det är absolut vindstilla. Olle är på väg till stan för att köpa en present till sig själv, som han kallar det. En grill, särskilt framtagen för skogsfattiga områden i Afrika, som går på småris och pinnar och vars energi, som den alstrar genom förbränningen av nämnda material, man dessutom kan ladda mobiltelefoner med. Oklart riktigt varför han vill ha den (vi har redan två grillar, nej tre) men det är väl nåt nytt att experimentera med. Olle gillar att pyssla med sånt där.

4 juli 2015 ankorna

Imorgon kör vi de sextio milen upp till Västerbotten och stugan. En del att greja med idag; tvätta ett par maskiner (vi har ingen tvättmaskin där), packa, städa huset så att det inte känns för j-vligt att komma tillbaks igen. Gällande packningen behövs en lista, jag tenderar att glömma saker annars. Några böcker behövs inte eftersom majoriteten av min boksamling finns där och inte här. Sedan hade jag inte tänkt läsa så mycket, mest skriva. Skriva som en maskin som C sms:ade mig igår; ”nu skriver du som en maskin!!!” Uppmaningen fick mig att skriva hela dagen och halva kvällen. Känns fint att inrätta sig i tornrummet igen, det närmaste skrivarlya jag har.

Ett mord. Jag skriver om ett mord och allsköns tvivelaktiga existenser. Men det är inte någon deckare.

Gott och ont, etik och moral. Det är de ämnen jag framförallt intresserar mig för. De, och döden. Döden är inte ”rolig” men den är den stora gåtan. Mysteriet vi alla står inför: Vad innebär det att dö? (Allt vi gör, tänker jag, gör vi med en undermedveten tanke på döden. Döden är den ultimata drivkraften, deadlinen framför andra; innan jag dör vill jag ha uppnått det och det, skaffat det ena och det andra, rest hit och dit, varit så lycklig jag kan, levt meningsfullt. Den hedonistiska tanken att man inte ska ”ångra något på dödsbädden”, i sig absurd, och den narcissistiska önskningen att lämna ett avtryck, ”bli ihågkommen”. Tanken på döden är också själva grundförutsättningen för världens religioner; ”hur ska jag leva för att ha bäst chanser hos Gud?”)

Seneca: ”Du dör inte för att du är sjuk, utan för att du lever.”

Om jag inte var lärare skulle jag kanske blivit moralfilosof.

Ja, jag tänker på döden så gott som varje dag och häromkvällen pratade jag och C om hur vi ville begravas (det var faktiskt inte jag som tog upp ämnet, tror jag i alla fall…) C vill kremeras. Jag vill läggas i jorden.

”Med kremering går processen mot intet alldeles för fort.” Sa jag. ”Jag vill lämna något kvar, även om det innebär att maskar äter min kropp. På nåt sätt känns det jätteviktigt att mina benknotor finns kvar. Min skalle.”

C började skratta. ”Klart dödskallen är viktigt för dig! Du är ju black metal!”

Hon skrattade länge och gott, sa att jag väl skulle föredra att sova i en likkista på nätterna. Det vill jag verkligen inte! Försäkrade jag. Och så mycket black metal är jag inte. Det händer ju att jag klär mig i blommigt.

Andra saker vi diskuterade: Politik. C är supervänster (ja, man kan förstås lägga in allt möjligt i denna definition). ”Nu ska vi inte prata jämställdhet och sånt”, sa jag, ”för då blir vi bara ovänner”. Men naturligtvis diskuterade vi det ändå och hon pratade förtryckarstrukturer och jag ojämlikhet på sak- och individnivå. Det slutade med att vi båda tyckte den andre var dum och onyanserad; jag tyckte C var osaklig och C tyckte jag var enögd. Man måste se helheten, sa hon, man måste bryta ner helheten i småbitar sa jag.

Hursomhelst har jag tänkt på politisk oenighet sedan dess. Den ilska den ofta är förenad med. (Jag och C slöt snabbt fred, vänner som vi är.) Sen var det ju den där putslustiga krönikan häromdagen i Aftonbladet om att högeråsikter kan vara tecken på sinnessjukdom, nån på Facebook som delade den och skrev ”intressant, men det visste man ju redan!” och folk som höll med. Ett annat inlägg på FB: ”Män står bakom all ondska i världen!” En massa beröm för detta, hjärtan, smileys, allmän pepp. Klart man (jag) blir provocerad. Samtidigt är det likadant från höger, raljans kring ”snyltarvänstern som lever i det blå och vars hela idépaket kan sammanfattas som låt andra betala”, om Fi:are som vill döpa flickor till Peter och pojkar till Karin, om Miljöpartister som vill nedrusta försvaret till förmån för fjantiga samtal. Och Romson som inte vet var Auschwitz ligger. Jag tror att det är just gottandet jag har svårt för: Nu gör fienden (som saknar hjärnceller) minsann bort sig hopp tralalala! Bakom indignationen en uppenbar skadeglädje. Lika framträdande hos bägge blocken. Det blir svårt att sympatisera med någon av dem.

En av de grejer jag blir mest provocerad av är när människor är förutsägbara och beter sig stereotypt. Slagordsfeminister som avfärdar hela den manliga delen av befolkningen som ett konspiratoriskt ”patriarkat” och pösiga högerliberaler som med ett självgott – och tämligen ironiskt – flin kallar fri konkurrens ”en vinst för samhället”. Och nu känner jag för att gå in lite på, ”problematisera” som det så fint heter, det liberala tankegodset. Jag ser mig främst som liberal (ett naturligt led av att jag är utpräglat individualistisk till min natur) men inte som liberal i ordets klassiska bemärkelse. Lite gråsosse är jag allt också.

Hursom; jag tilltalas av liberalismens frihetsbegrepp som man skulle kunna sammanfatta som ”individ före kollektiv” och strävan efter handlingsutrymme; att var och en måste ges möjlighet att, under eget ansvar, göra det som ligger i dennes eget intresse. Däremot är jag inte lika förtjust i idén om en oreglerad marknad, och jag tycker att det alltför lättvindigt sätts likhetstecken mellan dessa två. När det kommer till allmänna resurser reserverar jag mig för en alltför impulsiv praktik av det senare; fri konkurrens (som bland annat leder till att vi slutar nyttja landets egna resurser – t ex. råvaror – för att de är dyrare än de som importeras och hur importen i sin tur påverkar arbetsmarknad och klimat osv), fokus på personlig vinning (t ex. genom sänkta skatter) och slarvig utförsäljning av välfärden (där målet för de ansvariga politikerna inte är att göra landet bättre utan att få tillfälligt klirr i statskassan, och sen berömma sig för att vara ”goda ekonomer”). Vissa aktörer behöver granskas noggrant innan de ges fria tyglar, framförallt inom vård och skola där vinstdrivande företag, vars huvudsyfte är snabb utdelning till aktieägare, orsakat mycket skada. (Minimilöner, övermäktig arbetsbörda, frånvaro av vikarier, samt inom skolan; avsaknad av relevant undervisningsmaterial, för att inte tala om skolbibliotek, oseriösa huvudmän och i princip obefintligt intresse för pedagogiska frågor och långsiktigt utvecklingsarbete, som betraktas som sekundär eftersom skolan ändå kommer att säljas vidare på sikt, det har varit min vardag). Det är obehagligt när ekonomisk vinst går före ansvar av etisk- och moralisk karaktär. Personlig vinning bör aldrig sättas före t ex. anställningsvillkor (anställda inte är bankomater man kan tömma alltefter behov). Moralfilosofen har talat!

Däremot välkomnar jag ett samhälle som uppmuntrar människor till självständighet och företagsamhet – som inte enbart behöver betyda detsamma som entreprenörskap och ”personlig marknadsföring” (även om jag inte är överdrivet mycket emot detta) – och som ställer högre krav på den enskilda individen. Särskilt vill jag se en större kontroll över socialbidragen, därför att det finns alltför många som inte kvalificerar sig för att nyttja dem. (Jag känner fullt arbetsföra människor som gått på socialbidrag i decennier och jag förstår inte hur det är möjligt. Dessa är dessutom fullt belåtna med sin situation – de har ju massor av fritid – och hyser därtill utpräglade vänstersympatier; klart samhället ska försörja alla som ”har det svårt” och de som inte tycker det är empatistörda fascister.)

Hårdare regler kring bidragssystemet skulle innebära att betydande skatteintäkter kunde frigöras till viktigare verksamhetsområden. Den offermentalitet det röda blocket gärna odlar, detta att folk på olika sätt skulle vara ”för svaga” för att ställas inför krav, är destruktiv. Och vänsterns fokus på gränslösa bidrag är både ohållbar och provocerande. Att man inte heller kan se sambandet mellan bidragstagande och skapandet av klyftor, fientlighet och utanförskap är också märkligt. Främlingsfientlighet parat med SD:s framgångar, som idag lyfts fram som dominerande problem, beror t ex. i hög grad på att skattebetalare inte tycker att det ställs tillräckligt höga krav på de invandrare som ges bidrag; ”där sitter de och latar sig och lever på våra pengar medan vi minsann får slita hela dagarna och vad får vi tillbaka?” Som den politiska agendan ser ut idag (Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-tal var signifikativt och nu har vi även Löfvens tämligen svårtolkade ”utvecklingsmoral”-tal) uppmuntras de som redan arbetar att arbeta ännu hårdare och belöningen förväntas bestå i altruistisk glädje över att göra rätt och gott. Det är en vacker tanke, som jag inte är främmande för, men som jag tyvärr inte tror är det stora flertalets främsta drivkraft. Särskilt inte när det samtidigt råder allt större problem på andra fronter; t ex. bristande satsningar på den så omhuldade treenigheten vård, skola och omsorg.

Uppfostrad inom arbetarklassen som jag är tycker jag att det viktigt att göra rätt för sig, att ”dra sitt strå till stacken”, att arbeta. Jag tror på personligt ansvar och fasta rutiner. Alla som inte är svårt sjuka bör aktivt bidra till samhället. Lider man t ex. av psykisk ohälsa ger rutiner bättre förutsättningar för återhämtning än fleråriga sjukskrivningar. Som en människa med erfarenhet av mångårig depression vet jag att det gör mig bättre att gå till arbetet än att ligga hemma och vältra mig i ångest, därför att arbetet flyttar mitt fokus till saker utanför mig själv och därmed fungerar som en befriare. Som 1600-tals filosofen Pascal uttryckte det: ”Ingenting är så svårt för en människa att uthärda som ett liv utan uppgifter och mål.” Människor mår överhuvudtaget inte bra av att passiviseras. Samtidigt behöver dessa människor – och då syftar jag på alla arbetsföra människor som går på bidrag – i högre utsträckning än idag göras medvetna om att deras liv främst är deras eget ansvar. Statens uppgift är inte att agera förmyndare eller curlingförälder. Ett annat problem, som är förenat med ovanstående, är (den politiskt färgade) tendensen att dela in människor i grupper och göra undantag för vissa, att konsekvent skilja på t ex. svenskar och invandrare, på män och kvinnor, och anse att dessa grupper ska behandlas olika. Det är ett sätt att motarbeta den jämlikhet man samtidigt säger sig vara besjälad av. Själv blir jag mycket irriterad när någon försöker påtvinga mig dessa dikotomier därför att de – jo, faktiskt – befäster hierarkier snarare än motarbetar dem.

Samtidigt är delaktighet förstås svårt på en arbetsmarknad som kräver hög utbildning och där det inte finns tillräckligt med jobb för de som saknar detta. Ett städbolag kan idag få flera hundra ansökningar per plats (vilket ironiskt nog innebär att jag, om jag skulle vilja ”byta ner mig”, skulle ha betydligt svårare att få jobb som städare än som lärare). De utan gymnasieutbildning sorteras ofta bort, de som stavar illa likaså, liksom de med svåruttalade namn. Exemplet Emre, jobbets städare, som berättade för mig att han sökt massor av vårdjobb utan att kallas till en enda intervju. Han skulle varit en bra vårdare, han var mjuk och empatisk. Och hur han sedan fick sparken från städjobbet när min arbetsplats – i den fria konkurrensens namn – valde att byta till ett förmånligare kontrakt med en konkurrerande firma. Vi har haft tre olika städfirmor under de tre år jag arbetat där och lika många städare. De senaste åtta åren har jag heller aldrig jobbat på en arbetsplats där städarna varit annat än invandrare. Invandrarna är, som det numer blivit fastställt, den nya underklassen. Och samtidigt har dessa städare varit så väldigt tacksamma över att överhuvudtaget ha ett jobb. Det är lätt att tänka sig hur usla löner de måste ha gått med på för att inte bli bortvalda för någon som lagt sig ännu längre.

Det sätter saker i perspektiv.

Som jag sa till C vill jag att problem, som dessa, ska lösas på saknivå. Tal om strukturer missar målet. Varje problemområde behöver en handlingsplan och istället för ideologi ska man prata realitet, omsätta saker i praktik även om lösningarna inte alltid är ultimata. Kanske får man i samband med detta acceptera att ett samhälle utan klassklyftor är en utopi, lägga de vackra idealen åt sidan och kompromissa. Som lärare, och med tanke på hur samhället ser ut idag, sätter jag däremot mycket hopp till vårt utbildningssystem. Skolan är till för alla och den erbjuder utbildningar efter individens skilda förutsättningar och oavsett bakgrund.  Och det är ett mycket bra sätt att arbeta mot jämställdhet.

Tja. Det där blev ju en lång utläggning. Var jag egentligen står politiskt vete fan. I sommar har jag gett mig själv löftet att skita i politiken och skita i att läsa tidningar. Tur att det är dålig internetmottagning på stugan.

Semester etc

Jag gick på semester idag och åkte och köpte en fläkt. Som jag monterat ihop själv med en stjärnskruvmejsel (känner mig otroligt duktig när jag brukat verktyg, för någon vecka sedan skruvade jag ihop ett skrivbord med en insexnyckel, som jag sedan kallade myggnyckel för Olle; ”det var nåt med insekt”.)

Det är jättevarmt ute och på balkongen var det säkert femtio grader, den vetter rakt mot söder, när jag kom hem, men nu – med fläkten – har den nästan blivit kall. Har därför svept en sjal om axlarna. (”Svepa en sjal...” jag är medveten om när jag väljer uttryck som inte är mina egna.)

Försökte nyss läsa DN. Idag; ännu en artikel om varför SD (läs: rasism) är sämst; ”Vi måste alla bombarderas av goda, välunderbyggda insikter om sådant som inte hör till vår egen verksamhetssfär” skriver Sven Erik Liedman apropå tiggeri, migranter, invandring och ogin inställning till densamma, och visst är det önskvärt att fakta med tillhörande analys ska vara ”väl underbyggd”, men att denna, utöver detta, ska paketeras som källa till ”goda insikter”… skaver. Och ordvalet ”bombarderad”… jag som trodde belägring var ett hot mot demokratin.

Liedmans text får mig att tänka på prästerskapet som förhörde bönderna på Luthers lilla katekes. Satte man inte denna i händerna på dem kunde de ju – oberäkneliga dumskallar som de var – plocka fram högafflarna.

DN har för övrigt blivit så politiserad, och skvallrig och banal. Konstiga grejer på förstasidan; Magnus Härenstams begravning med Konungen och Drottningen i svart, en kvinna som får hjälp på Facebook efter minnesförlust, en arbetsplats där man börjat jogga tillsammans under arbetstid. Sånt hör väl hemma i kvällstidningarna? Fast Härenstam var förstås folkkär.

Vad krävs för att bli folkkär? Kommer Victoria och Daniel gå på Måns Zelmerlövs begravning?

Klart de kommer.

Kommer de att gå på… låt säga… Stig Larssons begravning?

Troligen inte (om han inte blir snuttifierad på gamla dar).

Begravningar som blir mediejippon.

Vad krävs för att en begravning ska hamna på en tidnings förstasida?

Vad definierar en extra hyllningsbar medborgare?

En som alltid ler med perfekt blekta tänder, är glättig och glad, aldrig säger något oförargligt. Som är trevlig och som ser till att synas. (Och som inte alltför ful ty då gör man sig inte bra i rutan.)

Också denne behöver kanske en katekes?

Snart ska jag dricka bubbel. Bestheim, har börjat köpa det sedan jag insåg att jag drack skumpa för 1500 i månaden.

Fåglarna tjattrar, en geting flyger förbi tangentbordet, barn skrattar i nån trädgård längre bort. Det avlägsna bullret från en motorcykel. Ett flygplan som plöjer himlen.

Nu kommer Olle med glasen. Jag har semester! Dags att fira.

Prinsar och prinsessor

ta6883f8

Sitter på bron med ett glas vin och tittar på bildspel från dagens prinsbröllop. Det brittiska kronprinsparet var inte där (upplevdes det som ett nederlag? de var ju säkert bjudna), däremot en japansk prinsessa och de nordiska kungahusen och så några från Bayern – om de nu var prinsessor eller drottningar. Prinsessan Madeleine var höggravid, Chris O’Neill, allas vår favoritsuperskurk (”säkert är han både ondskefull, korrumperad och otrogen – sliskig riskkapitalist som han är”), såg som vanligt trött och plufsig ut. Och ”lillsessan” Estelle skulle vara brudtärna tillsammans med två flickor med drottning Silvias flick(efter)namn Sommerlath. Anais och Chloé Sommerlath. Naturligtvis hoppas jag att den tidigare är döpt efter Anaïs Nin och inte efter Cacharels parfym, Chloé däremot: Jag tänker att modemedvetna överklassmammor älskar att döpa sina döttrar efter det där modemärket och sedan strävar efter att klä dem som små dockor.

Hursomhelst: Jag tyckte det var kul att kolla på bilderna, på alla frasande sidenklänningar, diadem och strama hårknutar och professionella leenden och handvinkningar. De gick på en röd (nå, orange) matta som Hollywoodskådisar. Och Victoria och Daniel såg som vanligt sympatiska ut – jo, jag tycker så på riktigt – och Carl Philip och Sofia verkar ju också rätt trevliga, åtminstone harmlösa. Och så var det bilder på pöbeln utanför slottet, vanligt folk som kommit dit och som drack skumpa ur plastglas och viftade med små flaggor och som varken var vackra, vältränade eller snyggt klädda och jag började fundera om de var typiska representanter för landets rojalister. Om majoriteten bestod av sjaskig arbetarklass utan stil. Eller; egentligen såg de ju bara ut som folk gör mest men i kontrast till de tjusiga, välpolerade representanterna från kungahusen och den utvalda adeln runtomkring såg de onekligen mycket underlägsna ut och sällan blir väl klassamhället tydligare än i sådana sammanhang.

Egentligen är den rätt förbryllande; monarkin. Det faktum att vi – ”småfolket” – betalar skatt för kalas vi aldrig någonsin skulle bli bjudna till. Och dessutom verkar rätt nöjda med saken.

Världen, moralen, döden

RESTurkiet

Det finns inget jag tycker bättre om än att inte göra något alls. Som idag; bara hänga i sängen, lyssna på musik, surfa lite, tänka lite, skriva lite. Halvligga mot en hög frasande kuddar iförd en urblekt gammal t-shirt som inte blivit tvättad på en vecka, sträcka ut benen under täcket och njuta av hur det pirrar i musklerna när jag rätar ut dem. Och så vetskapen att jag kan krypa ihop och sova en stund när jag känner för det. Höjden av lyx är att sova på dagtid, att kunna göra det utan dåligt samvete.

Klockan är tjugofem över två. Vaknade vid tolv. Gick upp och drack kaffe vid matbordet (något som händer extremt sällan, jag föredrar att dricka kaffe i sängen), lyssnade på Olle och min far som trätte över politisk-historiska frågor, Olle som blev arg och bokstavligen hötte med fingret när pappa pratade om vikten av kollektiv skuld för slaveriet, kolonialismen. ”Jag tänker fan i mig inte ta på mig skulden för något som hände för trehundra år sedan!” Jag älskar denna typ av utbrott, sakfrågor som plötsligt fattar eld. Överhuvudtaget gillar jag när människor är passionerade kring sina åsikter. Eller ja, inte alla människor, bara de som är någorlunda vettiga. (Passionerade fundamentalister är ju t ex. inte det minsta charmiga.) Pappa tyckte att det var viktigt att västvärlden, ”vi vita”, inte glömde hur vi exploaterat ”de svarta”. ”Sverige har inte haft några kolonier!” Väste Olle. ”Det har vi visst.” Sa pappa förnumstigt och nämnde två mindre kolonialprojekt under 1600-talet. Något som resulterade i att Olle blev som Olle brukar bli: ”Okej, vad har rörmokaren Åke från Vindeln att göra med vad som hände under 1600-talet?” Olle vill alltid ta ner saker på individnivå.

Hur diskussionen startade: Med Romsons Auschwitzreferens. Pappa, inbiten gammal vänsterpartist, sa att han förstod vad hon menade medan den mer liberalt lagda Olle tyckte att jämförelsen var absurd. ”Europa kan ta större ansvar” sa pappa och menade att Romson hade rätt i att vi, precis som med de nazistiska förintelselägren, valde att blunda för tragedin. Olle höll med om att det var en tragedi men att drunkningarna knappast var på förhand planerade och industriellt genomförda och ville veta hur detta ansvarstagande skulle gå till i praktiken, hur det skulle finansieras och så vidare. Ja, så höll det på och jag satt tyst och lyssnade och drack mitt kaffe.

Själv då? Vad tycker jag om det som händer på Medelhavet och om svårigheterna för flyktingar att inta ”Fort Europa”? Ja… jag tänker att vi i Sverige redan gör vad vi kan och att det nu är upp till det övriga Europa att ta tag i frågan. Men kanske borde jag ta på mig tagelskjortan och piska mig blodig istället; kontemplera min skuld i att IS och diverse andra terrorgrupper beter sig som de gör – de är ju trots allt offer för ett månghundraårigt förtryck som jag bär ansvaret för eftersom jag är född till vit exploatör.

Nej, för att vara allvarlig; idealet vore förstås att EU skulle införa fler tillfälliga uppehållstillstånd. Erbjuda skydd tills krisen är över, även om jag inte ser hur det ska gå att genomföra i praktiken utan att det, som i Libanon, skulle växa fram gigantiska flyktingläger. Och gigantiska flyktingläger… skulle innebära gigantisk misär. Och hur skulle det se ut längst Spaniens, Frankrikes, Greklands och Italiens idylliska och turisttäta öar och kuster? Låt säga i närheten av Palermo, Nice, Santorini, Marbella? Åh, turisterna skulle naturligtvis fly och länderna drabbas ekonomiskt. Dessutom skulle stora flyktingläger innebära en kris för ländernas självbild som starka och välutvecklade stater och de högerextrema partierna skulle naturligtvis växa så det knakade. För det är naivt att tro att det stora flertalet är ens i närheten av så toleranta som de vill framstå. Ett aktuellt exempel på detta är ju att en stor del av EU:s medlemsländer inte ens är beredda att ta in 20 000 nya flyktingar tillsammans. (Medan Sverige förra året ensamt beviljade 16 300 asylansökningar. Källa här.)

Vidare tror jag tyvärr att det enda som kommer att fungera i längden (och i dagsläget) är intensifierat krig, ”att våld enbart kan stoppas med våld” (jag tillhör definitivt inte dem som vill avveckla Försvaret, en idé min far däremot är en ivrig anhängare av). Samtidigt som jag själv naturligtvis aldrig skulle ta värvning. Inte heller vill jag att någon jag känner ska göra det. Och om hade jag släktingar i Nordafrika… inte de heller. För militära insatser är ju trots allt extremt läskiga, extremt farliga. De kräver att man är beredd att offra sitt liv för en princip, kräver att man har tillräckligt med styrka och mod, att man är nästintill övermänniska. Och ändå är det nödvändigt att det finns sådana människor och de är värda all respekt och beundran (jag skulle vilja se den antiförsvarsanhängare som skulle tacka nej till väpnat beskydd i en verklig krigssituation, som fortfarande skulle inbilla sig att det gick att ”prata förnuft” med bödlarna sedan de mördat dennes familj. Men det är förstås; i en idealisk värld finns inget våld och inga konflikter, bara varma kramar och tillgivenhet.)

De frågor av etisk-moralisk art som tragedier i nuvarande skala väcker är nästan omöjliga att greppa. Och jag inser än en gång att människans godhet är mycket begränsad.  Eller snarare; att det globala samhället är något människor har mycket svårt att greppa. Vi ska ju inte längre enbart värna våra grannar utan hela världens befolkning; människor vi varken sett, pratat med eller har någon övrig relation till. Det är svårt att hantera sådant som är abstrakt och jag tänker på Söderbergs trycka på en knapp-hypotes:

Hvem minns inte
det gamla problemet, som ofta kommer under
debatt när det sitter några fattiga satar tillsam
mans vid ett kafébord: om du kunde döda en
kinesisk mandarin bara genom att trycka en
knapp i väggen, eller genom en ren viljeakt, och
sedan ärfva hans rikedomar skulle du göra
det? Den frågan har jag aldrig gittat svara ,
kanske därför att jag aldrig riktigt hårdt och
bittert har känt fattigdomens elände.

Om man bara kunde trycka på den där knappen... inte för att döda en mandarin och vinna rikedom utan för att stoppa mördarna i Syrien och Irak. Så länge man slipper betrakta konsekvenserna tyckts det lätt att fatta beslut.

Jag har sökt Gud i varje granathål, i varje bombat hus, i varje gatuhörn, hos varenda kamrat när vi låg i våra skyddsgropar, och jag har sökt Honom i hans himmel. Gud visade sig inte när mitt hjärta ropade efter honom. Husen låg i ruiner, mina kamrater var lika tappra och fega som jag, på jorden rådde hunger och död, från himlen föll bomber och eld, blott Gud fanns ingenstans. Nej, Far, det finns ingen Gud. Jag upprepar det och vet att det är ohyggligt och att jag aldrig kan göra det gott igen.

Sista breven från Stalinggrad, de där raderna som stannat i mig och som mer än något annat fått mig att förstå vad krig gör med människor. Hur det bryter ner. Ingen som tar värvning kan vara helt medveten om vilka rent personliga katastrofer detta kan resultera i.

Senare, kväll

Sitter på balkongen och dricker mousserande vin. Lyssnar fortfarande på musik. Funderar över det äckel jag alltid känner (över mig själv) när jag försökt skriva om sådant som är svårt. Att jag ena stunden sitter och reflekterar över flyktingkatastrofen på Medelhavet för att i nästa stund dricka vin och lyssna på Alice Cooper. Kontrasten mellan förment engagemang och lättja. Och det faktum att jag föredrar lättjan.

Igår när jag umgicks med E och J pratade vi om hur vi trodde att vi skulle dö. Ett spännande samtalsämne. J sa att han önskade dö ensam. Han ville inte ha familj och medömkan runt sig, det sista han ville se var inte en plågad blick. Jag tillfogade att han förmodligen skulle dö av en hjärtattack eftersom han var en sån romantiker.

”42” sa han. ”Jag tänker att jag kommer att dö när jag är 42.”

Det trodde inte jag.

”Du kommer att bli en grinig gammal gubbe.”

”Som hatar hela världen.” Fyllde han i.

E i sin tur sa att han förmodligen skulle leva ett långt liv och dö som alla andra; ”i cancer eller nåt”. Eller av skrumplever. Kanske skulle han vara fullt utblommad alkoholist på gamla dar.

”När jag gått i pension kommer jag att dricka varje dag.”

Själv sa jag att jag såg mig själv dö utomhus. Och plötsligt. Att jag bara skulle sjunka ihop i steget, på en veteåker eller äng någonstans. Och det sista jag skulle se var en blek sol bakom molnen.

”Fånigt.” Sa jag.

”Fint.” Sa J.

Jag vet inte hur vi kom in på ämnet men det var intressant. Jag gillar sånt, att prata om allvarliga saker. För till syvene och sist är de existentiella villkoren det enda som verkligen förmår engagera.

/ Inlägget skrevs torsdag 14/5.

Reflektion kring världens tillstånd…

Tänker ofta att jag måste sluta läsa nyheterna varje dag, orkar inte med det. Ändå läser jag, tvångsmässigt. Ryssland investerar i dyrt krigsmateriel och kränker luft- och sjöterritorium och beter sig som oansvariga barn med för stora leksaker och USA leker som vanligt världspolis utan långtgående ansvar. I Syrien och Irak pågår sådana hemskheter att man ena stunden bara vill lägga sig ned och grina, andra stunden ”utrota varenda jävel” (och så fantiserar man loss kring det ena utstuderade vedergällningsstraffet efter det andra, att plocka ben och armar från förövarna som från en spindel, att hänga dem upp och ned på köttkrokar och låta döden komma långsamt… i sitt raseri blir man åter grottmänniska). I Indonesien arkebuseras utländska medborgare utan rättegång, i Nigeria utplånas städer och kidnappas skolflickor, på Maldiverna piskstraffas ett femtonårigt våldtäktsoffer för ”sex utanför äktenskapet” och i Saudiarabien har man bestämt sig för att inte ens tusen piskrapp är straff nog för den som uttryckt en självständig åsikt. Och så alla som dör av jordbävningar, av cykloner, av snöstormar och laviner, av halka, av regn och rusk och sol och torka… men naturen har åtminstone inget uppsåt, även om många bra gärna skulle vilja släpa även denna inför domstol.

Och i Sverige tycker man som vanligt att allt är vårt eget fel. Världens problem skulle lösas om vi bara var mindre snåla, inskränkta och självupptagna. Och politikerna beter sig som barnungar och reglerna från sandlådan har upphöjts till lag, d.v.s om man bara kan skylla på någon annan slipper man själv stå till svars. ”Det var de andra (politikerna) som gjorde det… det var de andras fel…”, samtidigt som man slår sig på bröstet för sin egen rättfärdighet, ”just jag är inte fördomsfull, just jag tänker minsann inte i termer av ”vi” och ”dem”! Alla andra däremot…” 

Tvåtusentalet kommer att se radikalt annorlunda ut än nittonhundratalet. För att inte tala om det mossiga artonhundratalet. I den globala marknadsekonomins fotspår och med internet som förenande fana har nationalstaten blivit en föråldrad idé, liksom övriga gränser och vi när idéer om att världen ska bli ett enda jämställt, demokratiskt och lyckligt land där allt är valbart men ändå förutsägbart, där alla kan konsumera vad (och hur mycket) de vill, utbilda sig till vad de vill (och få bra lön för mödan), följa vilken kultur, religion och ideologi de vill, där alla får vara olika (men ändå helst lika) och där alla trots detta samstämmigt respekterar och tar ansvar för varandra och för miljön och på det hela taget är de allra bästa vänner.

Ibland tänker jag att det enda som inte vissnat är tanken om utopia. Men naturligtvis och inte att förglömma; dessa ideal står ju enbart för väst, vad den övriga världen vill och strävar efter har man aldrig riktigt behövt ta på allvar, för den är ju underutvecklad gud bevars! Och på just denna punkt lever vi åtminstone kvar i artonhundratalet.

Det är så mycket jag vill skriva just nu

Nu när jag är ledig ett par dar och lyckats stöka undan tillräckligt med jobb för att känna sinnesfrid över helgen är det så många ord som vill fram, så många undanstoppade tankar och känslor som ilar ur vrårna där de kurat och svultit i veckor… Ja, de är nästan för många och jag vill fånga dem alla och klappa och mata och riktigt dalta med dem, för de behöver omvårdnad för att inte helt tyna bort. Och det är problemet med att ha ett uppslukande jobb, att det kolliderar med allt det andra och det verkar bara finnas plats för en sak i taget. Men jag älskar mitt jobb, kanske har det inte tillräckligt framgått under veckans gnäll, men det gör jag. Jag vill därför inte välja bort det till förmån för ”mig själv”, för skrivandet, trots att jag främst betraktar mig som en skrivande människa. Ibland, ganska ofta, fantiserar jag dock om att ta tjänstledigt ett år, åka upp till Västerbotten och bara sitta där i fåtöljen i vårt hus framför datorn och knappa. För det är nästan det enda jag gör när jag väl är ledig. Idag och imorgon har jag saker inplanerade men jag hoppas ändå få tid. För tillfället får jag därför nöja mig med att lite snabbt tydliggöra att det finns saker kring gårdagens ämne som inte är riktigt färdigtänkta. Framförallt gällande demonstrationer. Jag är, efter att ha tänkt på det, främst positiv till demonstrationer. Tror på deras nödvändighet och påtryckande kraft. Och jag vill hellre leva i ett samhälle där människor demonstrerar på gatorna än i ett samhälle där folk sitter hemma och tiger. Nu måste jag sminka mig och dra, men jag återkommer.

Första maj och vänsterrörelsen

När eleverna igår frågade mig om jag skulle demonstrera idag svarade jag att jag kände mig obekväm med att gå i led. Och så är det. Jag tycker inte heller om att höja rösten, ”gasta och skrika”. Upplever det som vulgärt och mot min natur, men det sa jag inte. Någon måtta på ärligheten får det ändå vara. Sedan det slumpvisa i vad man faktiskt demonstrerar för (eller emot). Ofta, men inte alltid, står det naiva och oriktade klyschor på banderollerna, eller snarare; ogenomförbara krav bottnade i världsfrånvänd idealism.

Igår på nyheterna hänvisade de till någon undersökning – kommer inte ihåg vilken – som visade att det främst var ”välutbildad medelklass” som deltog i demonstrationer. Ingen blir väl förvånad över detta, liksom över att vänstern, en gång arbetarklassens parti, nu framförallt stöds av medlemmar ur samma ”medvetna, urbana och välsituerade” klass. Enda undantaget var just första maj, ”arbetarrörelsens högtidsdag”, då arbetarklassen fortfarande var relativt välrepresenterad. Det tyckte jag kändes bra.

AF-Historisk-demo-Sundsvall-1890-730x520

Demonstration i Sundvall 1890, året då första maj firades för första gången

Det är inte så att jag har något emot demonstrationer i största allmänhet (även om jag, som jag antytt ovan, tycker att vissa är lite löjliga) och jag är positivt inställd till denna dag då den dels haft en viktig funktion rent historiskt (se bilden ovan) och dels för att det är en dag som åtminstone delvis uppmärksammar (även) arbetares villkor, vilka mitt hjärta alltid kommer att klappa särskilt för. Jag tror dock inte att dessa i någon större utsträckning tågar under särskilt revolutionära fanor, t ex de som förespråkar radikal socialism eller F!-feminism. Snarare är väl de flesta traditionella sossar, oräknat alla som gått över till SD och moderaterna.

1maj11Nhr_2_460

IF Metall har rimliga anspråk…

768x0(ByContainerAndImageFill_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefined)

…medan syndikalistiska ungdomsförbundet är mer oriktade.

18_web_bojkotta_eu-valet

Kommer ni förresten ihåg när vänstern fortfarande var emot EU och ”globaliseringen”? 

Det är bara det att jag själv inte vill gå med. Trots detta har jag deltagit i många demonstrationståg. Som barn då jag hand i hand med mina föräldrar tultade fram under VPK:s fanor (första gången satt jag fortfarande i barnvagn) och under mina tidiga tonår då jag deltog i diverse demonstrationer mot djurförsök, mot oljebolaget Shell och mot polisvåld, för det var vad som förväntades när man hängde i Umeås vänsterradikala kretsar. Men redan då, som tonåring, kändes det genant. Jag kunde inte förmå mig att skandera, inte ens tyst för mig själv. Jag bara gick där med hängande huvud och hoppades att det inte märktes att jag var tyst och jag längtade intensivt efter att det hela skulle vara över, och när det väl var det var lättnaden total, jag minns t ex. frihetskänslan som sköljde över mig när demonstrationståget utanför FOI:s låga tegelbyggnad på Mariehem äntligen upplöstes och jag fick gå hem. Vårsolen sken och gräsmattorna var gröna och trottoaren full av grus som knastrade under sulorna på mina adidasskor och den hopsnörda knuten i magen löstes upp ju längre jag avlägsnade mig från området och ersattes av känslan att världen trots allt var öppen och full av möjligheter. För samtidigt som jag var övertygad om att jag ”gjort något bra” – för det var helt klart fel att testa kemikalier på värnlösa små råttor – var jag på det klara med att jag inte passade in. Liksom jag aldrig känt att jag passat in i något gruppsammanhang överhuvudtaget.

Till skillnad från mina tidigare erfarenheter, som av mellanstadiets handbollslag, var den mörkröda veganrörelsen tuffare att värja sig från, särskilt som mitt sociala liv stod och föll på om jag deltog eller ej. Och till skillnad från handbollen fanns där varken några träningstider att skolka från eller någon läktare att ta sin tillflykt till. Istället förväntades man leva efter dess regler dygnet runt. Och även om jag var övertygad vegetarian, det är jag fortfarande, fanns det så mycket annat jag var skeptisk till. Till exempel allt snack om ”revolution”, ”klasskamp” och ”arbetarklass mot överklass”, slagord jag som nykläckt tonåring varken riktigt greppade eller trodde på (jag har alltid haft ett nästan analt behov av att ”förstå saker på djupet”). Själva förenklingarna, t ex. att vänstern per automatik var ”god” och högern ”ond”, vållade mig också mycket huvudbry. Liksom det starka hat som var så intimt förenad med den så kallade ”godhet” som förespråkades. Om man var ”god” kunde man väl inte hata? Eller? Jag förstod inte heller hur man kunde romantisera en så förlegad ideologi som kommunismen (var inte Stalin historiens största massmördare?), inte heller förstod jag lockelsen i så världsfrånvända tankebyggen som anarkism och syndikalism (jag frågade mamma vad de gick ut på och hon förklarade för mig). Eftersom ingen av dem tycktes möjliga att genomföra i praktiken var det väl poänglöst att tjata om dem?

Andra saker jag noterade var att folk runtomkring mig fick en så uppenbar kick av att betrakta sig själva som ”tuffa revolutionärer” samt att tugget mest verkade gå ut på att bekräfta- och dunka varandra i ryggen. Samma gamla fraser upprepades som mantran: ”Coca-cola är ett multinationellt bolag som skövlar regnskog” – ”multinationella bolag”, ”globalisering”, ”köttindustrin” och ”patriarkatet” var skällsorden framför andra – ”Nestléchoklad innehåller bröstmjölk från utarmade afrikanska kvinnor”, ”Scanfabriker är detsamma som nazistiska koncentrationsläger”. Det fanns en poäng i vissa saker, andra var förenklingar och rena myter. Och jag, som i grunden var tämligen världsfrånvänd och politiskt ointresserad, kände att jag drunknade i retoriken. Samtidigt bar jag pliktskyldigt med mig min lapp med E-nummer och lusläste innehållsdeklarationen på varje vara jag köpte och klistrade i smyg varningslappar med texter som ”denna vara består av likdelar från ett torterat djur” på kyldiskarnas köttförpackningar. Jag var tretton år och kände att jag levde med tvångströja.

När jag blev äldre och fick mer distans blev jag istället allergisk mot allt det där. Jag kommer ihåg hur jag och min kusin brukade skoja om hur den kommande revolutionen skulle gå till. Ett gäng tonåringar med palestinasjalar och illaluktande dreadlocks som med svarta fanor och mikrofoner tågade in i Umeå centrum och deklarerade att revolutionen var här innan de började skjuta vilt in i den shoppande folkmassan. För det var ett vanligt samtalsämne, det där om det var ”rätt” att ta liv för att ”skapa en bättre värld” eller inte. Många resonerade att det kanske inte var det ultimata men att det trots allt kunde vara nödvändigt. Och dessutom var ”de kapitalistiska utsugarna” ändå dumma i huvudet så om de dog skulle det ändå inte vara någon större förlust.

Att kritisera vänstern under tonåren var inte särskilt smart. Åtminstone inte om man värnade om sin popularitet, vilket jag, på grund av mitt bråkiga ”sanningspatos”, aldrig riktigt lyckats med, åtminstone har det där patoset gjort mig till en usel strateg. Jag kommer ihåg två misslyckade dejter med två olika vänsterkillar (båda hade lockig page och klädde sig i munkjackor, converse och palestinasjal så olika var de trots allt inte). Den ena började klaga på McDonalds, sa något banalt om att alla som åt på McDonalds var idioter och fast jag själv vid tillfället var vegan kunde jag inte låta bli att säga emot. Ordväxlingen som sådan kommer jag inte ihåg, bara den stela tystnaden efteråt. Några år senare – när jag var 18 – var jag ute med den andra som uttryckte sig hatiskt mot polisens agerande under Göteborgskravallerna, något jag bemötte med att säga att jag tyckte att demonstranterna gjort fel som kastat stenar. Det blev otroligt dålig stämning och vi sågs inte igen (faktum var att han inte ens hälsade på mig när vi någon månad senare stötte ihop på stan). I det senare fallet tyckte jag sorgligt nog att det var en förlust eftersom jag ansåg att killen var ”otroligt vacker” och gärna hade hånglat med honom. Jag skämdes också för att jag uttryckt något så uppenbart ”förbjudet”. Tydligen var jag en dålig människa.

image4

69066_1168524563

Grafitti i tunnel i Umeå

*** Local Caption ***

*Fniss*

minkfarmen

Minkfarmen i närheten av pappas hus i Obbola, min då sjuttonåriga granne brände ner pälslagret och ägaren, pappas kompis, gick i konkurs. Det tyckte jag var toppenbra.

Ett band jag och mina vänner såg X antal gånger 1997-1998. Bandmedlemmarna var bara barnen, notera sångarens målbrottsröst.

Jag kan ge många fler exempel då jag som tonåring gjorde mig obekväm. Som då jag som 14-åring vägrade fördöma alkohol när mina vänner deklarerade att de var ”straight edge for life”. Jag kom ihåg att jag sa att de inte skulle kunna hålla det löftet ens ett år (jag fick rätt). Eller när jag blev trakasserad för att jag hade kängor av läder och inte av fuskskinn och därmed ”stödde mördande”. Eller när jag vid ett tillfälle bredde gelatinsmör på min macka och sa att jag inte orkade bry mig. Det blev jag hånad för i en vecka och min dåvarande ”bästis” skrev Sofia är en jävla poser som äter gelatinsmör med kulspets tvärs över min fysikbok. Det var jobbigt men när jag väl en gång hade tröttnat kunde jag liksom inte vika mig, särskilt som jag starkt kände att det i själva verket var de som var ”posers”, som låtsades vara ”goda” när de i själva verket var elaka och intoleranta. Och det är nog så jag fortfarande upplever vänstern, som just intolerant men också som potentiellt farlig då den i sin mest extrema form är förmögen att upprätta obevekliga regimer styrda genom övervakning, straff och censur. För övrigt kan jag än idag inte hålla käften när folk liksom på slentrian, och i tron att de har schyssta värderingar, uttrycker sig fördömande. Häromåret bad t ex. en äldre manlig kollega mig att titta på en video där en ung före detta nazist berättade varför han gått över till Sverigedemokraterna. Killen var bonnig, bar keps, pratade bred dialekt och framstod som allmänt obildad och min arbetskamrat sa indignerat att han var ”helt jävla dum i huvudet” samt att han, om han var hans farsa, ”fan skulle slå ut tänderna på honom.” Varpå jag svarade att jag tyckte synd om killen samt att han kunde ha varit ”en av våra elever”. Behöver kanske inte tillägga att kollegan ogillade min reaktion. (Reser ragg när människor förväntar sig beröm för sina åsikter. Något det för övrigt gått inflation i på sociala medier.)

Jag vet inte var jag står politiskt då jag av princip ogillar partipolitik. Stora grupper, löst- såväl som hårt organiserade, tenderar att cementeras, bli tröga och inflexibla. Och våra partiledare är sorgligt färglösa. Det gäller att inte sticka ut (om det inte är med en låtsasradikal åsikt som i själva verket är ”mer än safe”), att hålla sig på mattan, att inte provocera. I veckan har jag därför känt mig lite upplivad över Ebba Busch Thor – bara en sådan sak som att öppet kritisera aborter – det är modigt därför att det är provokativt på riktigt. Men för den skull håller jag inte med henne, inte heller är jag kristdemokrat. (Noterade för övrigt hur tendentiös artikeln om henne i DN den 24:e april med rubriken ”Civilsamhällets spion” var, som mellan raderna antydde att hon var en maktkåt och intrigerande bitch – typ i nivå med Blair Waldorf. Hade hon inte varit kvinna, ung och förhållandevis snygg hade porträttet sett annorlunda ut, det är jag ganska säker på. Tänker också att hennes djärvhet ses som ”okvinnlig” och därmed som ett hot att desarmera.)

Avslutningsvis, om jag nu skulle demonstrera mot något, vilket jag inte skulle, skulle det vara för ett ickehomogent samhälle där folk uppmuntrades att ”tänka själva” (så många problem vi skulle slippa om människor tränade mer på den förmågan!). Kanske skulle det stå just ”våga vara obekväm” på min banderoll. Och jag skulle stå vid den ensam. För det är så jag vill ha det; först individ, därefter kollektiv. Eller som en känd punkgrupp en gång sjöng: ”Fortsätt å fortsätt å va dej själv, fortsätt å fortsätt å va rebell”. Och med dessa ord är detta inlägg slut.

En passande första maj-låt orelaterad till texten ovan. Länge sen jag lyssnade på den men den är ju helt sjukt bra. Och om inte annat kan man koppla den till det där tomma ”mer resurser”-snacket jag eldade upp mig över i ett tidigare inlägg: