Om feber, hysteri och helgon

Jag blev sjuk, vilket brukar vara den naturliga följden av den typ av deppighet jag kände i söndags. Förmodligen låg viruset i bakhåll redan då, smög runt i min hjärna och glufsade i sig av mitt serotonin. Inatt drömde jag skumma drömmar (bland annat simmade jag runt bland tjocka lager grönalger och då och då flöt halvt uppruttnade fiskar med genomskinliga, mjölkaktiga ögon förbi. Det enda som inte var förruttnat hos dem var tänderna som stack ut som nålar ur deras uppspärrade gap). Jag vaknade varm och blöt av svett men började genast frysa när jag flyttade undan täcket. Idag har jag följaktligen hasat runt som en febrig zombie, ändå sminkade jag mig och tvingade Olle – som också är sjuk – att fotografera mig med Filippa K-kappan i vår fuktiga trädgård. Såhär piggt blev det:

kappo kappo2

Utöver modellandet har jag spenderat dagen med att dricka te med ingefära och honung, elda i öppenspisen och läsa vidare i Medical Muses. Vid det här laget är den mycket tummad, nästan utsliten, med kaffefläckar, röda nagellacksmärken och massor av vikta hundöron (jag tillhör dem som är för hundöron och anteckningar i marginalen och som blir provocerad av människor som månar om att deras böcker ska se olästa ut).

Medical Muses hysteriska zonerGeneviéve

På bilden i mitten ser ni en illustration av kvinnans ”hysteriska zoner”. När läkarna på La Salpêtrière tryckte på dem kunde de både framkalla och återkalla hysteriska attacker. Särskilt väl fungerade detta om man tryckte på äggstockarna (vilket måste ha gjort rätt ont). Man konstruerade rent av en maskin för ändamålet, ”the ovary compressor”. Denna spände man fast på hysterikorna och så fick de ha den på sig hela dagarna. Ibland bar de den veckor i sträck.

Anledningen till att man konstruerade apparaten i fråga var för att undvika allt för mycket ”intim kontakt”. Samtidigt hände det rätt ofta att läkarna hade sexuella relationer med sina patienter, oftast rörde det sig om läkare som stod lägre i rang i sjukhushierarkin: Främst om medicinestuderande och assistenter. Och ibland hände det att de hjälpte sina älskarinnor att rymma, vilket jag fann mycket sympatiskt.

På bilden till höger ser ni min favorithysterika Geneviére vars sjukdom bestod i att hon inbillade sig att hon var ett helgon. Hela dagarna låg hon i sin sjukhussäng och läste Alban Butlers Lives of the saints (publicerad i fyra volymer åren 1756–1759)En hagiografi som porträtterade olika helgon från tidig medeltid och framåt, varav ett flertal av dessa kvinnor som lidit för sin ”himmelske brudgum”. Kvinnorna i fråga ägnade åtskilligt med tid åt att bestraffa sina kroppar; de svalt sig, lemlästade och flagellerade sig själva (en av dem, Christina av Spoleto hängde rentav upp sig själv på krokar och körde en vass nål genom sin fot). De sov på golvet istället för i sina sängar (bland annat ska Heliga Birgitta gjort detta), vägrade prata e t c.

Geneviéve ville inte vara sämre hon så hon klippte av sig ena bröstvårtan, skar sig med saxar och bet sig själv i armarna. (I Geneviéves samtid fanns en religiös rysk sekt kallad Skoptsy vars initiationsrit krävde att de blivande medlemmarna stympade sig själva; männen kastrerades och kvinnornas bröstvårtor amputerades. Man tror att G var inspirerad av denna. Skulle ni mot förmodan vilja se bilder på sektens medlemmar kan ni klicka här.)

750187596

Illustration ur Lives of the saints. Ett stackars helgon skall strax få sina händer avhuggna

Geneviéve utvecklade även anorexia och vägrade prata förutom då hon i timmar satt på golvet och mässade böner. Hennes matvägran innebar bland annat att man satte henne i iskalla bad (för att chocka henne till skärpning) och tvångsmatade henne med tub. Det senare fick henne ofta att spy eftersom slangarna stimulerade kräkreflexerna.

Bokförfattaren, Asti Hustvedt (ja, det är Siris syster), redogör för intressanta teorier kring vad som kunde ha varit de bakomliggande orsakerna till detta beteende:

In much of the current literature that exists on self-harm, either through mutilation or starvation, one of the themes reiterated by the mostly young women who engage in these practices, is that they experience their cutting and food deprivation in a positive way. The report ”feeling in control” and, like Geneviéve, they often claim they feel no pain. /…/ By inflicting pain on herself, by refusing to eat, Geneviéve tried to transform her suffering into an act she controlled rather than one inflicted on her.

Själv har jag, liksom Geneviéve, närt ett stort intresse för kvinnliga helgon och det är förmodligen därför jag blivit så förtjust i henne (fast till skillnad från G har jag aldrig drabbats av lusten att följa deras exempel). 2007 skrev min b-uppsats i historia om Heliga Birgitta där jag jämförde sex olika ”biografier” (Sven Stoples inkluderad) och hur dessa förhöll sig till det extremt tunna källmaterial som finns bevarat från hennes samtid. Under samma tid läste jag också om Hildegard av Bingen, Therese av Avila samt Om den saliga jungfrun Kristina av Stommeln, skriven på 1200-talet av Kristinas platonske älskare, munken Petrus de Dacia (boken finns i en översättning från latin från 1950).

Kristina av Stommeln skulle (liksom Heliga Birgitta och Therese av Avila) med stor säkerhet hamnat på La Salpêtrière om hon levt i Frankrike under andra hälften av 1800-talet. Liksom G led Kristina av det vi idag kallar anorexia. Hon fick också regelbundna krampanfall, hallucinerade dagligen, utstötte grodliknande ljud – typ kväkanden. Hon påstås också ha lidit av stigmata, ett tillstånd som av begripliga skäl ansågs som mycket ”fint” i samtiden (därför kan man anta att det fanns mycket att vinna på att så att säga på egen hand ”uppmuntra” blödningarna i fråga).

Det intressanta med dessa helgon är att de, samtidigt som de till synes var/verkade vara så sköra och labila, tycks ha varit mycket viljestarka, rentav bångstyriga och rebelliska. Det måste paradoxalt nog ha krävs ett starkt psyke för att kunna försätta sig i så extrema tillstånd. Både Kristina och Birgitta uppnådde också, redan under sin livstid, stjärnstatus på grund av sina umbäranden. Det känns därför alltför lättvindigt att avfärda dem som galna. (Även stackars G blev på sätt och vis berömd, dock på mindre omsusade meriter.)

Kristina Kristina skelett

Kristina av Stommeln (1242-1312), vaxrekonstruktion efter hennes kvarlevor, komplett försedd med from blick

Varken helgonens lidande eller hysteri är något som förekommer idag. Åtminstone inte i samma tappning. Hysteri har heller inte varit en erkänd diagnos på över 130 år. I själva verket var den bara aktuell under två decennier i slutet av 1800-talet och upphörde i samband med dess teoretiske grundare Jean Martin Charcots (1825-1893) död. Extremt intressant i sammanhanget är att patienterna i och med Charcots död slutade få hysteriska attacker. Något som leder tankarna till självsuggestion och hur långt denna egentligen kan gå när den ges tillräcklig uppmuntran (ett välkänt exempel på detta är förstås medeltidens häxprocesser där västvärlden under några århundraden tycktes översållad av trolldom).

Asti Hustvedt avvisar dock tanken att hysterikorna skulle ha fejkat sina symptom och menar att de faktiskt led av den specifika sjukdomen ifråga. Hon talar om hysteri som ”the illness of the age” och menar att alla sjukdomar är kontextbundna:

Diseases do not exist outside of diagnoses. As any american who has spent time outside of the country knows, different cultures experience bodies – their organs and bones and blood – in different ways. The French suffer from mal au foie or liver ache. The Japanese can be afflicted by taijin kyofusho, an intense fear that their body is offensive to others. In Malaysia epidemics of koro have been reported. Koro produces symptoms of sudden and intense anxiety that one`s sexual organs will recede into the body and cause death. Each of these disorders is recognized by their respective medical communities as valid diagnosis. Every culture molds bodies; bodies adapt and respond with the appropriate symptoms.

Vad kan man då dra för lärdomar av detta? Kanske att man ska tänka två gånger innan man tar en diagnos för given, eller ännu hellre innan man reducerar en människa till en diagnos. Något som i hög grad praktiseras än idag.

Nu ska jag återgå till min egen sjukdom. Tack och godnatt.

Om kostymdramer i allmänhet, adaptioner av böcker i synnerhet

anna-karenina moviestill

Och sen när man sagt att man har mycket att säga om något har man plötsligt inget alls att komma med, den nyss så proppfulla hjärnan är alldeles tom. Eller: en och annan lösryckt tanke flyger omkring i det där tomrummet och man får ställa sig på tårna och sträcka ut armarna i luften och liksom snappa åt sig dem och sen, när de väl ligger där fångade i handflatan så liknar de bara skrynkliga insekter. (Skrynkliga insekter? Men stryker jag denna liknelse måste jag skriva om hela stycket och det orkar jag inte.)

En av de där tankarna jag just snappade tag i gäller i alla fall kostymdramer och vissa filmkritiker som klagar på brist på nyskapande grepp inom genren alternativt hyllar de regissörer som frångår en historiskt korrekt inramning för att göra historierna mer ”samtidsanpassade”. Till exempel i denna recension av ”A Royal Affair” där Helena Lindblad kommer med följande invändning: Även om gedigna ”A royal affair” luktar mer blod, svett och tårar än parfym lyfter den aldrig från det duktigt redovisande historieberättandet – i synnerhet som längden är något krävande. Man kanske inte kan kräva att alla kungliga kostymdramer ska vara lika popkulturellt kolorerade som Sofia Coppolas ”Marie Antoinette” men lite mer konstnärligt temperament och äventyrliga berättarlösningar hade inte skadat.

Att klaga på att ”redovisande historieberättande” skulle vara något negativt i en genre som de facto rör sig i– och skildrar historiska miljöer känns oerhört dumt. Likaså att sätta likhetstecken mellan traditionell berättarstil och brist på originalitet eller att klaga på längden (i detta fall två timmar och tjugo minuter). En av behållningarna med kostymdrama är enligt mig just att de lär mig om något annat än samtiden och att de gärna tar god tid på sig medan de gör detta. För att ta mästerliga ”Elizabeth” från 1998 regisserad av Shekhar Kapur som exempel, där ju själva behållningen ligger just i det tidstrogna,  allvarliga och fördjupade – kvalitetsmarkörer som kräver sin tid. Skulle Kapur istället ha skurit ned tidsrymden till hälften och ersatt maktkampen med Maria av Tudor och katolska kyrkan med… Siouxsie and The Banshees och glättiga scener där Elizabeth fnittrande prövar skor… ja, det hade ju inte bara varit befängt utan rent nedlåtande – både mot Elizabeth som historisk person och mot tittarens intellektuella förmåga. (Men förmodligen passat Lindblad och hennes inställning till berättarteknik bättre.)

En annan korkad recension; denna av aktuella ”Anna Karenina” i New York Times där recensenten hyllar filmen just för att den frångår sin ursprungshistoria, och orerar kring regissörens (Joe Wright) tidigare mer trogna romanadaptioner: His screen versions of Jane Austen’s “Pride and Prejudice” and Ian McEwan’s “Atonement” are not terrible, just cautious and responsible. For all their technical polish and the admirable discipline of their casts, those films remain trapped in literariness. (…) The proof of their mediocrity is that admirers of Austen or Mr. McEwan will find no reason for complaint. Jaha, tänker jag. Varför överhuvudtaget filmatisera en roman om inte för att ge den en så trogen inramning som möjligt? Och var ligger faran i  ”literariness”? Är man inte intresserad av detta kanske man helt enkelt bör hålla tassarna borta från romanadaptionerna och istället ägna sig åt andra (ickelitterära) berättelser? 

Ja. Jag tycker inte nödvändigtvis att allt som är nytt är bra eller att uppror är en förutsättning för originalitet. En berättare – i detta fall en regissör/manusförfattare – behöver inte demonstrativt framhålla sin egen subjektivitet för att något ska upplevas som ”spännande” eller ”äkta”. Tvärtom kan det finnas mycket att vinna i att ta ett steg tillbaka och låta saker få existera i  egen rätt. I det här fallet; vara trogen den (ursprungs)historia man berättar.

AnnaKarenina originalomslagOmslaget till första utgåvan av Anna Karenina, 1878

Så. Vad tyckte jag då om Anna Karenina? Ja. Kanske kunde det, med tanke på att det är en av mina favoritromaner, inte gå annat än snett? Samtidigt har jag inte haft några problem med andra filmatiseringar av andra favoritromaner – som med Joe Wrights version av ”Stolthet och Fördom” eller med BBC-versionen av George Eliots ”Middlemarch” eller med Cary Fukunagas version av ”Jane Eyre”. Jag är inte orimlig, förstår att en film på 1-2 timmar inte kan jämföras med en bok på 300-900 sidor, att den förblir just en tolkning och den som sådan måste bedömas efter vad den är.

Joe Wright låter sin version av Anna Karenina utspela sig på en teater där Moskva utgörs av en pappkuliss föreställande Vasilijkatedralen och tåget som Anna reser med från och till St Petersburg är av leksaksmodell. Detta tydligen eftersom scener från ”det verkliga Ryssland” av filmteamet ansågs som alltför uttjatade och klyschiga. (Ett märkligt resonemang. Om det ryska landskapet är klyschigt, vad är då inte det i kostymdramesammanhang sönderfilmade engelska som agerar fond i Wrights tidigare filmer?) Mellan de ofta stumma scenerna rör sig skådespelarna bakom- och ovanför scenen där statister driver omkring och medarbetare drar i linor. Levin flyr till exempel backstage när Kitty avvisar hans frieri, det är också där han finner sin försupne bror.  Iscensättningen är förvisso estetiskt tilltalande men också tråkig. Det (över)tydliga scenbygget blir en konstruktion som ställer sig mellan tittaren och berättelsen och liksom blockerar- och reducerar den. Med välcastade skådespelare hade jag eventuellt kunnat ha överseende med detta grepp men castingen är… och nu måste jag ta till ett kraftord; katastrofal. I synnerhet valet av Aaron Taylor-Johnson i rollen som Vronskij:

Aaron Taylor Johnson som Vronskij

En vek och sprättig pojke, som knappt ser ut att ha lämnat tonåren, medan Vronskij i boken är EN MAN – stor och välväxt med begynnande flint, kraftig haka, breda käkben. En djärv kraftkarl till kavalleriofficer som dricker vodka till frukost och som är en av de bästa ryttarna i armén. Och inte blir det bättre att man gett rollen som Anna till Keira Knightley som upprepar sin sedvanliga repertoar av knyckiga huvudrörelser och övertydliga flämtningar närhelst en man tittar åt hennes håll. Knightleys neurotiska utstrålning och beniga, evigt flickaktiga fysionomi fungerar helt enkelt inte när det kommer till en karaktär som kräver yppig kvinnlighet och en varmblodig, ursprungligen trygg och älskvärd personlighet.

Leo TolstoyVronskij i original? Tolstoj i uniform under sin tid vid Kejserliga Ryska Armén (som han anslöt sig till efter att ha dragit på sig alltför stora spelskulder)

Sedan ska vi inte ens tala om min favoritkaraktär Levin vars personlighet och historia reducerats till ett minimum. Men för att säga något positivt också (ty man bör alltid spä ut den negativa kritiken med något tandlöst och snällt): Jude Law och Alicia Vikander är bra. Det är för övrigt roligt att se Law i andra roller nu när han blivit lite äldre och lämnat ”snyggfacket” – när man inte längre tvingas fokusera på hans yttre märker man att han är en duktig skådespelare. Och så gillade jag filmens (få) landskapsscener som ser ut som Segantinimotiv (se stillbilden högst upp).

segantini_ReturnfromtheWoodsGiovanni Segantini: ”Return from the Woods”, 1890

Tror detta får vara allt för idag. Godnatt!

Ps. Jag vet inte varför wordpress ändrar storleken på typsnittet i texten. Verkar inte gå att göra något åt. Ds.

Ps. En recension av filmen vars åsikter jag delar hittar du här.

Peter Gays Freudbiografi

Hyacintsäsong hemma hos mig nu, lökarna jag köpte hem förra veckan har redan slagit ut. Jag har placerat en alldeles intill mig vid sängbordet, en rosa. Jag är sjuk igen. Jag har varit sjuk hela hösten känns det som. Samtidigt är det trevligt att ha en ursäkt för att sitta i sängen en hel kväll och dricka te.

Jag läser Peter Gays Freudbiografi och den är jättespännande. Detta är vad jag har lärt mig hittills (återigen en tråkig summering mest för min egen skull):

Freud var sina föräldrars favoritbarn och den enda i familjen som fick ett eget rum (de andra fick dela tre och tre).

Huset i Freiberg där Freud föddes (en smedja, familjen bodde i ett enda rum på övervåningen *mycket evangeliskt*).

När Freud började på universitetet i Wein studerade han humaniora och filosofi innan han utbildade sig till läkare. Han aktade sig dock noga för att läsa Nietzsche eftersom han fruktade att denne skulle förekomma honom i insikter han ville arbeta sig fram till på egen hand.

I den tidiga tjugoårsåldern åkte Freud på studieresa till Trieste där han spanade på ”italienska gudinnor” (utan att ta kontakt med dem) och dissikerade 400 ålar i jakt på deras könsorgan (man trodde på denna tid att ålar var hemafroditer).

Under studietiden började Freud ta kokain (som ännu inte var klassad som drog utan som användes som bedövningsmedel vid operationer) för att dämpa sina nervositetsproblem i sociala situationer och skärpa sin koncentrationsförmåga under stress. Han kom att bruka kokain i många år ”utan att utveckla ett beroende”.

Freud verkar inte ha haft några kärleksrelationer och var kanske rentav oskuld när han träffade sin blivande fru Martha Bernays. Under deras fyra år långa förlovning (då de bara träffades vid tre tillfällen men skrev till varandra varje dag) tycks han också ha levt i strikt celibat. Han var häftigt förälskad men förklarade samtidigt för henne att han ”kunde vara tyrannisk” och försökte inledningsvis – och i många år framåt – på grund av svartsjukt kontrollbehov få henne att bryta med sin mor och syster.

Sigmund och Martha året innan de gifte sig (de var gifta i över 50 år!)

När de väl var gifta tvingade Freud Martha att förneka sin judiska tro eftersom han ville att deras liv skulle vara befriat från religiositet och vidskepelse. Vad gällde kvinnans ställning var Freud konservativ och ville inte ha någon emancipation utan menade att kvinnor var skapta för moderskap och sysslor inom hemmet. Han ifrågasatte heller aldrig sin roll som hemmets överhuvud.

Freud utvecklade ofta passionerade vänskapsrelationer och tycks bara ha kunnat ha en ”bästis” i taget som han gärna överöste med lovord och känslobetygelser. ”Du är den ende Andre”, ”mitt alter” skrev han till exempel till sin vän Wilhelm Fleiss när de just hade lärt känna varandra. Samma beteende hade han gentemot de lärare han beundrade och han imiterade gärna deras sätt att vara.

Freud var mycket känslig och, psykoanalysens fader som han kom att bli, hade en tendens att överanalysera och tolka allt han kände och allt som hände honom. Därför drabbads han emellanåt av en oresonlig vrede när han fått för sig att han blivit avvisad eller bara inte tillräckligt entusiastiskt bemött, och då kunde han snabbt bryta med de som han tidigare kommit så bra överens med. Samtidigt tycks han ha varit medveten om problematiken och skrev vid något tillfälle att”en intim vän och en hatad fiende är vad mitt känsloliv alltid krävt (…) jag har alltid vetat att på nytt skaffa mig bådadera.” Enligt biografen ”sammanföll (ofta) vän och fiende i samma person”.

Freud och Fleiss

Nu ska jag läsa vidare. Godnatt!

Ännu en resa + om hälsobringande radioaktivitet

Nu på bussen mot Stockholm. Timme efter timme av granskog utanför fönstren. Vädret färglöst, blött och svampigt. ”Och grindarna stå öppna mot meningslösa hagar där overkliga svampar ruttnar – om hösten.” Nåt sånt. Vi har passerat en mängd småsamhällen samt städerna Ö-vik, Härnösand, Sundsvall, Hudiksvall. Högakustenbron låg nedsänkt i vit dimma, tjock, till synes ogenomtränglig. I Docksta köpte jag kaffe på en mack. Jag gillar att köpa kaffe på mack. Tycker att det är romantiskt.

Dimhöjd högakustenbro

Det börjar bli mörkt härinne och lampan ovanför sätet kastar ett blått neonaktigt sken över tangentbordet. Det var meningen att jag skulle ta flyget, hade lovat mig själv att aldrig mer åka y-buss. Y som i den gräsligt fula staty som är nedkörd i en åker längst E4:an strax innan Sundsvall och som ser ut som något ett barn hade kunnat skapa, minus storleken då. I bästa fall tar man sig till Stockholm på nio timmar, i sämsta fall på elva. Dock: Flygbiljetterna var för dyra, kunde inte lägga ut 1200 enkel väg.

Apropå blått sken så beskriver Blanche de bearbetade radiumfyllda malmstyckena i Curies laboratorium på detta sätt i Enquist roman: ”våra kära produkter, som vi inte hade skåp till, stod uppradade på bord och bänkar; från alla håll kunde vi se deras svagt självlysande konturer, och detta glimrande sken, som såg ut att sväva fritt i mörkret, väckte varje gång ny rörelse och förtrollning inom oss.”

Marie Curie i laboratoriet

Den aningslösa inställningen till det nyupptäckta fenomenet är sannerligen ryslig läsning. Enquist beskriver hur den radioaktiva strålningen ansågs ”hälsobringande”:

(…) de radioaktiva hälsobrunnarna mycket populära, de radioaktiva flaskorna med ”Curie-hårvatten” som skulle motverka håravfall mycket sålda. En ”Crema Activa” utlovade ”mirakel”. En europeisk farmakopé från 1929 upptog åttio patentmediciner med radioaktiva ingredienser, alla var de undergörande: badsalter, liniment, stolpiller, tandkräm och chokladpraliner.

1925 hade bilden dock börjat förändras. Det året hade Margret Carlough, en ung kvinna på en fabrik för väggur i New Jersey, stämt sin arbetsgivare U.S Radium Corporation. Hon målade urtavlor med självlysande färg. Nio tavelmålare hade redan avlidit med svåra skador i munnen som första symptom: de var ålagda att fukta den spetsiga penseln med sin egen saliv, och efter relativt kort tid hade växande och till sist alls ej självlysande kräftsår börjat uppträda. Tänder vittrade bort, kinder fick oläkliga sår, tungor svartnade, gapande svarta munnar vittnade om att den sköna självlysande färgen kanske innehöll en strålning som var dödlig. Andra led av svår blodbrist, allt kallades senare ”radiumnekros”. Bolaget som tillverkade de skönt bemålade klockorna förnekade dock samband, kallade symptomen ”hysteri”, vilket Blanche, av eftervärlden kallad ”hysterikornas drottning”, kanske skulle ha betraktat som förödmjukande, kanske också som en historisk ironi.

 Reklamaffisch från U.S Radium Corporation

Fabriken där lamporna målades

Målning: Andrew Wyeth; “Evening at Kuerners”

Jean Martin Charcot och hans hysteriska kvinnor

Bör kanske redan inledningsvis påpeka att denna text är en sammanställning av fakta, främst skriven för min egen skull. Den innehåller alltså inga kvicka analyser eller dylikt men vill du trots allt läsa vidare är du förstås varmt välkommen. (Och med detta sagt känner jag mig som en tvär Bodil Malmstensk surtant, en känsla jag inte orkar utforska närmare. Fast kanske beror den på att jag inte låter ”läsartillvänd”. Dock: det är faktiskt min blogg och jag är hur torr och tråkig jag vill. Sådetså. Och detta mumlar jag främst för mig själv.)

Jean Martin Charcot (1825-1893) var en av 1800-talets mest inflytelserika läkare, vida berömd inte bara i hemlandet Frankrike utan i hela Europa. 1862 blev han, efter läkarexamen och professorsgrad i neurologi, chef över Salpêtrière-sjukhuset i Paris. Ett sjukhus med 5000 patienter specialiserat på psykiska och neurologiska sjukdomar som han beskrev som “a kind of living museum of pathology”.

Tidens läkarstudenter (många senare själva berömda) vallfärdade till hans föreläsningar och hans forskargärning inkluderar flera viktiga upptäckter inom neurologin: Han var den förste att namnge och beskriva Multipel skleros samt att kartlägga Parkinssons sjukdom och Tourettes syndrom (det senare lät han namnge efter sin student Georges de la Tourette).

Trots att han betraktas som den moderna neurologins fader är han mest känd för eftervärlden för sina teorier kring hysteri; en diffus åkomma vars symptom kretsade kring dramatiska fysiska utspel som han visade upp på sina legendariska ”tisdagsföreläsningar” med hjälp av några få utvalda kvinnliga patienter.

I hysteristudiernas inledningsskede tog Charcot intryck av Hippocrates (ca 460-370 f.kr) idé kring att vissa kvinnor lider av en så kallad ”vandrande livmoder” som gör dem särskilt obalanserade. En teori han ganska snart övergav till förmån för den mer förnuftsklingade tanken att hysteri orsakades av ärftliga egenskaper i nervsystemet.

Symptomen på hysteri hade enligt Charcot ett trestegsförlopp; först i form av letargi (onormal trötthet, ett slags dvala-tillstånd), därefter katalepsi (ett extremt stelhetstillstånd i kroppen) och slutligen sömngång i vilket patienten företog sig uttrycksfulla, ofta aggressiva kroppsrörelser och grimaserande mimik.

Charcot använde framförallt hypnos för att bota tillståndet och det var dessa hypnotiska seanser som förevisades för publik. (Enligt Wikipedia-artikeln i ämnet står att en annat vanligt tillvägagångssätt hos tidens läkare var att massera patientens könsorgan till orgasm. Jag hittar dock ingenting som tyder på att Charcot använde sig av denna metod.)

Enligt samtida vittesmål ska Charcot ha varit en tämligen karismatisk person som besatt en närmast magnetisk utstrålning (som skall ha verkat attraherade på såväl de kvinnliga patienterna som på de manliga studenterna). Vissa hävdar att hans fysiska närvaro i sig ska ha räckt för att ingjuta en beredvillighet hos patienterna att rätta sig efter hans ord. (Kuriosa: Sigmund Freud, som var en av hans studenter, lär ha bländats så pass mycket av hans person att han döpte sin förstfödde son efter honom.)

En annan sak som förmodligen spelade en avgörande roll var att de kvinnliga patienter som visades upp på föreläsningarna kom att bli mycket omtalade och berömda i sin samtid. Deras utspel generade inte bara en stor publik utan de blev även avbildade på målningar och fotografier och hamnade i tidningarna. Och en sådan uppmärksamhet skulle de naturligtvis inte ha fått om de inte agerade i Charcots ledband.

Charcots porträtt:

Visst ser han både intelligent och temperamentsfull ut? Lite… attraktivt demonisk? (Eller så är det bara jag som har pervers smak.)

Nedan en målning av André Brouillet som illustrerar en av hans föreläsningar. Kvinnan, sexigt urringad mitt i ett anfall, hette Blanche (egentligen Marie Wittman) och ska enligt skvaller även ha varit hans älskarinna:

Efter Charcots död blev hon snabbt friskförklarad och började jobba som assistent åt Marie Curie. Hon kom dock aldrig att flytta från sjukhuset. Asti Hustvedt porträtterar bland annat Blanche i sin bok ”Medical muses”. Nedan följer ett mycket intressant utsnitt från en recension av boken i The Guardian: 

Blanche (…)  became ”the queen of hysterics”. She had endured a wretched childhood marked by poverty, disease and cruelty, and worked as a laundress then as a hospital ”ward girl”, doing menial chores. For Blanche at 18, being a hysterical patient was a promise of some security and even freedom within the confines of the hospital, which was the size of a small town.

If she behaved badly she was imprisoned in a locked ward where the mad women were kept. She therefore adjusted her behaviour to suit, and became increasingly not just an ordinary hysteric but an exemplary one, displaying medically perfect symptoms of the condition.

She was able to demonstrate ”hysterogenic zones”: areas on the body thought to trigger hysterical fits. The use of a vice-like device called the ”ovary compressor” suggested that Charcot had not really moved away from the belief in hysteria as a disease of female organs. Blanche became so attuned to the compressor that Charcot could play her like a mechanical toy: ovary compressed – no hysteria; pressure released – hysteria comes back. It was apparently a remarkable demonstration of the truth of his theory, as was ”demographism”, where in a Kafkaesque display, the diagnosis was literally written on the patient’s body in raised red welts.

She was also a star of hypnosis, for Charcot believed their ability to be hypnotised easily was a diagnostic characteristic of hysterics. Hypnotism was used not to treat a patient but to induce her to display her symptoms for onlookers. Blanche was told to become an animal – a dog or a bird; or told to kiss the statue of a man; or to undress.

One side-show, in a book already packed with wonders, is the story of Jean Avril (later to be painted by Toulouse-Lautrec) who was an inmate at Salpêtrière, and was, as she proudly said, ”among the great stars of hysteria”. She described their petty rivalries and how they competed for lead parts in Charcot’s demonstrations.

Even when Charcot was alive, some suspected Blanche was performing a script authored by the doctor himself; others felt she was a fraud, deceiving everyone including Charcot. In fact, he developed his understanding of the illness with her; his interest in hysteria coincided with her arrival at the hospital as a very disturbed young women.

In an absurd parody of the doctor-patient relationship, Charcot’s patients were not there to be cured, but to improve their ability to be ill: to learn how to become better hysterics. When they wanted to punish Charcot, they withheld their symptoms from him.

Vid slutet av sitt liv kom Charcot att ifrågasätta sina teorier och för eftervärlden saknar sjukdomen medicinsk giltighet. För den intresserade: P O Enquist har skrivit en roman om relationen mellan Marie Wittman och Marie Curie som heter ”Boken om Blanche och Marie”.

Bilder på hysteripatienter här.

Utvikning:

La Salpêtrière stod färdigbyggt 1603 och användes först som salpeterfabrik för tillverkning av krut. Under senare delen av 1600-talet kom det att fungera som härbärge för hemlösa. Under 1700-talet var det ett kvinnofängelse och från och med 1800-talets början användes det som mentalsjukhus. Än idag är det ett sjukhus, det var till exempel hit prinsessan Diana fördes efter sin bilolycka och där hon några timmar senare avled.

Om Bel Ami och lite annat

Godkväll,

jag sitter i soffan med kaffekopp och tända ljus och har just stoppat i mig en skål med wienermandlar. Ute regnar det och bland människorna är det hetsig stämning; bilarna stannade inte för mig vid övergångsstället utanför mitt hus t ex, mycket oartigt. Och i Kärrtorp centrum skrek en kvinna, förvisso galen, att jag skulle SLUTA SKÄNDA HENNE. Och på tunnelbanan knuffades folk och trängde sig före, vilket iofs inte är ovanligt men inte desto mindre otrevligt. På det hela taget känns det som en dag då det bästa man kan göra är att stanna inne.

Häromkvällen såg jag Bel Ami. Den var faktiskt över förväntan, riktigt spännande. Baserad på en roman av Guy de Maupassant som finns översatt till svenska med samma titel (och som nog blir den bok jag läser härnäst). Hjälten eller snarare antihjälten Georges Duroy påminde mig om Balzacs karaktär Eugene de Rastignac. Båda är unga män från fattiga förhållanden som på olika sätt (bland annat genom övermod, social kameleontförmåga och snygga utseenden) infiltrerar sig i societeten.

Det jag gillade mest med Georges Duroy är att han i sin streberaktighet tvingas underkasta sig en traditionell kvinnoroll: Hans sociala tillhörighet beror helt på hans förmåga att behålla kvinnornas gunst i rollen som deras älskare.  Männen i hans närhet (vars fruar han ligger med) respekterar honom däremot inte utan tycker att han är något av en ”blåst bimbo”. Han blir inte inviterad till deras pokerkvällar, än mindre till de låsta rum där positioner bekräftas och penningaffärer avgörs. Ett negligerande som han upplever som förnedrande och som fyller honom med hämndbegär. Som i alla berättelser om statusjakt landar det hela i en känsla av desillusion:

Life is a slope. As long as you’re going up you’re always looking towards the top and you feel happy, but when you reach it, suddenly you can see the road going downhill and death at the end of it all.

Robert Pattinsson som Georges Duroy (Olle kallade hans rolltolkning för ”Take That-ond”)

Fåfänga är överhuvudtaget ett intressant ämne; behovet av att framstå som speciell och avundsvärd i andras ögon.  Jag tror att lockelsen i den här typen av berättelser ligger i bekräftelsen på att statusjakt nästan alltid straffar sig i längden. I alla fall i den bästa av världar som är litteraturens.

Guy de Maupassant, en mycket stilig karl. (Ser lite ut som Stalin?)

(Fast Stalin har grövre dag. Och ja; jag vet att det är en oschysst liknelse.)

Förra veckan läste jag ut Edith Wartons ”Oskuldens tid”. Den var rätt bra. Också ett tips. Fast filmatiseringen av boken var sövande tråkig (och gudarna ska veta att jag besitter ett oerhört tålamod när det kommer till denna genre – jag slukar i princip ALLT utan att klaga). Kanske berodde filmens tråkighet allra främst på voice overn som förnumstigt sammanfattade varje scen. Jag har mycket svårt för filmer som helt och hållet baseras på voice overs; Casino är en annan sådan film. Sedan finns det förstås bra voice overs också – som Carrie Bradshaws. Ibland saknar jag att titta på Sex and The City, men det går inte att göra det längre: Jag kan varje episod utantill.

Carrie i sin snyggaste oufit.

Och nu måste jag avsluta. Ha en fin kväll. Puss och kram!

Pigga färger

Eftersom jag är förkyld letar jag på nätet efter c-vitaminrika färger. Gärna moget apelsingula eller fylligt hallonrosa. Om jag hittar exakt rätt färgsättning kommer jag att bli glad, och när man är glad får man mer energi, och har man mer energi blir man lättare frisk. Målningarna nedan kommer ganska nära (dock utan apelsingult). De heter ”Night and Sleep” respektive ”Death of a Butterfly” (den förra är en detalj) och är målade av den engelska konstnären Evelyn De Morgan:

Dagens män med fåglar

Strix var en skämttidning som gavs ut av Albert Engström åren mellan 1897 och 1924. Dess motto löd ”Tål intet ont i världen, men var glad åt allt gott” och dess symbol var en uggla, därav namnet. Medarbetare på tidningen var bland annat Engströms kompisar Carl Larsson, Gustaf Fröding, Bruno Liljefors och Verner von Heidemstam. På bilden ovan ser ni Engström tillsammans med en fjälluggla, på bilden nedan Heidemstam i sällskap med kråkor.

Hanna Pauli; ”Verner von Heidemstam som Hans Alenius”, 1896

Död, men levande! Del VIII

Besökte Biologiska Museet på Djurgården igår; något jag länge har velat göra men som jag fram tills nu inte har lyckats komma mig för. Nå; själva byggnaden är underbar; en starkt tjärdoftande historia i mörkt trä med utsökta sniderier runt den massiva porten. I den trånga entrén är belysningen skum och luften känns instängd (det luktar tjära även där)  och den enda elektriska ljuskällan tycks komma från ett dunkelt upplyst diorama innehållande en björnmamma och hennes två ungar (bortser från ljuskällan från den pyttelilla receptionen). Med andra ord; en plats helt i min smak!

För att försöka sig på en liten recension: Det som skiljer denna zoologiska utställning från många andra är att djuren inte står uppradade var för sig med en prydlig etikettbricka framför, utan istället är utspridda huller om buller i ett storslaget försök till iscensättning av ”levande natur”. (Om än en smula lustig sådan då rovdjur och bytesdjur samexisterar sida vid sida i fullständig harmoni.) Resultatet blir både vackert och även spöklikt,  då det givetvis är svårt att bortse från att djuren trots allt är döda och deras omgivning statisk. För att avrunda: Museet är en så gott som intakt efterlämning av det sena 1800-talets nationalromantik och på alla sätt värd ett besök.

Ps. Bruno Liljefors står för väggdekoren och inträdet är billigt!

Död, men levande! Del VII: Walter Potter

Det var länge sedan jag bloggade om uppstoppade djur, men det tänker jag ta igen nu. Under 1800-talet var uppstoppade djur mycket populära, både i hemmen och på olika museum – det var under denna tid man började upprätta zoologiska och biologiska museer runt om i Europa, en följd av det ökade intresset för naturvetenskaplig klassificering tillsammans med en ökad vurm för folkbildning (museerna fungerade givetvis också som helgnöjen).

Under denna tid utvecklades uppstoppning av djur till ett eget yrke (man kunde antingen kalla sig för ”konservator”, ”preparator” eller ”taxidermist”). Yrket bestod av att garva djurhudar och tillverka anatomiskt skalenliga stommar i lera eller gips som man sedan klädde- och sydde ihop på ett så trovärdigt sätt som möjligt. Djurets innanmäte avlägsnades naturligtvis och dess ögon ersattes av replikor tillverkade i glas (de stackarna!). Intresset  för zoologiska museum kom dock att avta i och med att man började etablera allt fler djurparker.

Under 1800-talet utvecklades även en sidogenre inom konservatoryrket, en mer artistisk sådan, där man ”förmänskligade” djuren genom att placera dem i typiskt borgerliga miljöer, något som storligen roade den nya medelklassen. Ett exempel på en sådan ”taxidermi-artist” är Walter Potter (1835-1918) som hade ett eget museum i Sussex, England, där han ställde ut sina mycket originella och ganska absurda tittskåp:

”A Happy Family” (årtal okänt)

”The Kittens Tea Party” (1871)

”The Rabbits Village School” (1888)

”The Kittens Wedding” (1898, Potters sista stora verk)

Vykort föreställande Potters museum

Högst upp; Potter det år han dog, 1918.

Fantasifulla djurkorsningar här.

Och en uppstoppad människa här (varning för rysningar).