Dagens 90-talsvideo

Tänk, på 90-talet trodde jag att vi stod på toppen av den mänskliga utvecklingen. Till och med gällande modet…

Men fan vad snygg Peter Steele var, löjligt självmedveten förstås, men ändå. Het! Sedan finns det ju något befriande också, med en man som kråmar sig och anspelar på sex på samma sätt som en genomsnittlig kvinnlig topplisteartist. Eller porraktris.

Ps. Glöm inte att notera hans slipade hörntänder.

I slutet av 90-talet gick jag i 9:an

9an

Det är hösten 1998 och jag går höstterminen i 9:an. Min bästa kompis har just flyttat 160 mil bort. Min andra bästis har jag sagt upp bekantskapen med sedan hon, bakom ryggen på mig, blivit ihop med en kille jag varit kär i i över ett år.  Jag bor med mamma och hennes man och min lillebror och lillasyster i en fin våning i en sekelskiftesvilla bredvid Norrlandsoperan. På helgerna äter vi trerätters middagar i matsalen. Ofta spelas det klassisk musik i bakgrunden. Mammas man är civilingenjör och avdelningschef på ett stort företag. Varje morgon stryker han en ny vit skjorta i den lilla korridoren utanför badrummet. Han bär alltid slips och kavaj. Mamma gör också sitt bästa för att vara fin, även om det inte faller sig lika naturligt för henne. Hon har alltid parfym som luktar diskret och gott. I bra form är hon också; springer flera gånger i veckan. Jag springer också. Och bantar och röker. Jag väger 57 kilo, vilket är lite i förhållande till min längd. Min fyraåriga lillasyrra tar regelbundna pianolektioner och min bror stänger in sig i sitt rum med sina tevespel.

Utanför stan, i fabriksorten, bor pappa. Han jobbar treskift och ibland är han deprimerad. För ett tag sedan tog det slut med hans flickvän, som var konstnär och som höll lektioner i kroki. Jag tyckte rätt bra om henne. Även om hon var lite väl flummig för min smak. Pappa berättar att hon har psykiska problem och är ”gränslös”. Det var därför han gjorde slut. Pappa berättar mycket om sitt privatliv och sina känslor för mig. Det gör mamma också. Jag har full koll på vuxenvärlden och vet att dess problem är många. Och avskräckande.

Min storebror har just fått cancer. Pappa skjutsar in honom till sjukhuset en gång i veckan för cellgiftsbehandlingar och man har fryst in hans spermier för att försäkra sig om att de är tillgängliga om han vill få barn någon gång. En dag ser jag honom inne på HM med sin flickvän. Han har rakat munkfrilla och jag undviker att gå fram till honom. Gömmer mig istället bakom en hylla. Nästa gång jag träffar honom är hans huvud kalt.

I skolan har jag ingen att vara med. Förutom en tjej jag egentligen inte tål och hennes beskäftiga pojkvän. Jag biter ihop och står ut när de pratar om alla gulliga ungar de ska få och om hur de ska vara ihop för evigt. Tillsammans går vi på bio och ser Fucking Åmål och efteråt när jag går ensam hem genom stan känner jag mig oändligt deprimerad. Min före detta bästis, klassens ledargestalt, har skaffat sig ett nytt gäng. De hånskrattar efter mig i korridorerna. Och när vi passerar varandra går min före detta bästis rakt in mig, stöter kraftigt till min arm, och låtsas sedan som ingenting. Jag är luft för henne. Hon vill att jag ska veta det.

I min dagbok lägger jag upp strategier. ”Det här är ditt livs största utmaning Sofia” skriver jag till mig själv, ”nu måste du bita ihop och vara stark”. Jag skriver till mig själv att ”du måste acceptera att du är totalt ensam”. Sedan listar jag tio punkter som jag ska hjälpa mig genom detta. En av dom går ut på att jag genom detta eldprov kommer att ”bli väldigt stark på ett mentalt plan”, att jag kommer att ”bli en krigare”. I själva verket är jag livrädd.

Hemma i våningen pratar man inte med varandra. Middagarna är tysta historier. Så har det varit i flera år nu. Mamma och hennes man lever separata liv och uppehåller sig på varsin sida i den stora lägenheten. Jag och mamma är oftast i köket där vi sitter runt bordet med tända ljus och dricker te och äter digestivekex. Och i vardagsrummet huserar mannen, utsträckt i den omklädda femtiotalssoffan och lyssnar på opera så att det dånar ur hörlurarna. När han lyssnar på musik har han alltid ögonen slutna.

På slutet har mamma börjat vara ute på nätterna. Ofta ända till två-halv tre.Vid sju-halv åtta kan hon säga att hon ska ta en promenad och sedan kommer hon aldrig hem igen. När jag ringer till hennes mobil går signalerna fram utan att hon svarar. Jag kan ringa hur många gånger som helst och med flera timmars mellanrum men hon svarar ändå inte. Så småningom går inte ens signaler fram längre utan jag kommer direkt till röstbrevlådan. Jag ligger klarvaken i min säng och stirrar i mörkret och fantiserar om att hon har blivit våldtagen och mördad. Jag ser hennes begravning framför mig. Ett scenario så skräckinjagande att tårarna fryser till is. När hon väl kommer hem och jag möter henne i hallen blir hon irriterad över att jag fortfarande är vaken. Hon säger att det inte finns någon anledning att oroa sig. Att hon bara har varit ute i skogen och lyssnat på ugglor.

Snön kommer tidigt detta år. Termometern visar 30 minusgrader, sedan 40. Mamma är fortfarande ute i skogen om kvällarna och jag vägrar klä mig efter väder. Fortsätter envist att bära min tunna velourkavaj och lika tunna strumpbyxor. Jag har blonderat hår och knallrött läppstift och grova kängor på fötterna. Det händer att jag får höra att jag ser ut som en hora. Man ropar det efter mig på stan. Och det går rykten om att jag legat med en massa folk fast jag inte ens har kysst någon.

En förmiddag på väg till skolan blir jag infångad av ett gäng äldre killar. De ställer sig i en ring runt mig och säger att jag inte får gå förrän jag kysst en av dem. Jag ber dem dra åt helvete och sliter mig lös. De ropar efter mig att jag är så jävla snygg. Fast jag känner mig kränkt blir jag ändå glad över detta – de tycker att jag är snygg! En annan gång bromsar en kille i tjugoårsåldern in bredvid mig i sin bil och frågar om jag inte vill hänga med på en sväng. Han tycker att det skulle vara trevligt om jag kunde bjussa på en avsugning.

Jag är inget ljushuvud i skolan. Går i både stödmatte och särskild engelska. I särskild engelska går skolans tuffa elever. Jag är avståndsförälskad i en av dem, han har sneda ögon och stor fyllig mun och han kastar alltid med luggen. Han brukar käfta emot läraren och kläcker ofta ur sig fyndiga ironier som får mig att fnissa. Vi brukar ha ögonkontakt. Ibland i flera sekunder. Och han brukar vända sig om och titta på mig när jag sitter bakom honom. Men vi pratar aldrig med varandra. Kommer han för nära rodnar jag djupt.

I särskild engelska går också två tjejer i parallellklassen som har börjat samma termin. Den ena har det vackraste hår jag sett – långt, svart och glansigt. ”Som i Organicsreklamen” skriver jag hänfört i min dagbok. Den andra har kortare hår, rubinrött, samma färg som jag själv skulle vilja ha om jag bara var tillräckligt modig. Tjejen med rött hår har en ring i näsan och massor av kajal runt ögonen. Tjejen i svart hår har underbara sammetsklänningar och en vacker lila cape. Hon ser ut som Singoalla på Carl Larssons illustrationer till Viktor Rydbergs saga med samma namn. Jag älskar Singoalla. Brukar sitta i skolbiblioteket och bläddra i den på rasterna.

De här tjejerna är annorlunda och stolta över att vara annorlunda. När de blir förlöjligade av de andra eleverna har de alltid någon giftig replik på lager. Och när det är deras tur att sköta kafeterian för en dag bryter de hiphopnormen och spelar hög aggressiv mörk musik som snabbt blir utbuad av de andra. Jag inser att det är hos dem jag hör hemma. Och att jag måste bli vän med dem till varje pris. Frågan är bara hur jag ska bära mig åt.

Fast jag är ensam är jag inte särskilt blyg. Kaxigheten är en gammal vana. När jag kommer försent, och det gör jag ofta, roar jag mig med att komma med den ena vanvördiga ursäkten efter den andra. ”Jag kunde inte välja färg på sockarna.” Eller ”jag var tvungen att springa hem och hämta en penna.”

Allra värst är jag på extramatten. Läraren, en äldre man med långa hårstrån som sticker ut ur näsan, brukar ställa sig alldeles för nära mig och stryka mina armar. Han brukar säga att jag liknar hans systerdotter. Eftersom jag föraktar honom gör jag mitt bästa för att sätta mig på tvären. ”Glömmer” ständigt min mattebok hemma och slänger mig systematiskt i klassrummets lilla soffa varje gång jag kommer till en lektion. När han ber mig att resa mig upp och sätta mig vid en bänk blundar jag och låtsas snarka. Under föreläsningarna roar jag mig med att rita på bänken och när han ber mig sluta ritar jag lite till. Och när han blir arg skrattar jag åt honom och säger att han ser lustig ut när han är röd i ansiktet.

En dag får han nog. Tar ett hårt grepp om min arm och släpar ut mig ur klassrummet. Drar mig bakom sig tvärs genom skolan, förbi klungor av elever och förbi den fullsatta kafeterian och när han får syn på skolans kurator beordrar han henne att hon ska följa med oss. Han tar mig till skolsyster och placerar mig i en stol framför henne och kuratorn. Ställer sig sedan bakom mig och förkunnar att ”den här flickan är psykiskt sjuk” och att de måste ta hand om mig. När han lämnat rummet brister jag i gråt. Skolsystern och kuratorn tar mitt parti och säger att han betett sig mycket oprofessionellt. Jag hulkar att jag inte alls är psykiskt sjuk och de säger att det är så klart. De tittar på mig med medlidsamma blickar. Sedan får jag ligga i vilrummet resten av lektionen.

På jullovet reser jag till min bästa kompis på Gotland. Hon och hennes familj bor i ett fallfärdigt kråkslott på landet. Gården är igenväxt av hasselsnår och runt omkring breder oändliga åkrar ut sig. Tillsammans cyklar vi i snålblåsten längst övergivna landsvägar och tittar på runstenar och övergivna hus. På kvällarna äter vi nybakt surdegsbröd och dricker te. En kväll åker vi in till Visby och går på disco. Min kompis blir omsvärmad av killar i adidasbyxor och silvriga dunjackor och njuter av deras uppmärksamhet. Själv står jag i entrén och kedjeröker och tänker att vi har glidit ifrån varandra.

På vårterminen sker flera förändringar till det bättre. Pappa kommer ur sin depression, min bror blir friskförklarad och mamma börjar vara hemma på kvällarna igen. Första veckan i skolan sluter jag och min före detta bästis fred efter att ha blivit tvingade att samarbeta på en hemkunskapslektion.

Efter att i månader funderat över hur jag ska lära känna de nya tjejerna utan att ha kommit på en tillräckligt tilltalande plan (det måste ju ske ”naturligt”) ger det sig av sig själv en morgon då jag helt spontant rusar ikapp den rödhåriga på väg till skolan. Hon har lång brun skinnrock, en lång stickad halsduk som fladdrar i vinden och hennes nästipp är näpet röd. Hon verkar inte alls tycka att det är konstigt när jag halar fram min parafras av Edvard Munchs Skriet, som jag ska lämna in till bildläraren samma dag. ”Vad tycker du?” Flåsar jag medan vi går bredvid varandra. ”Snygg” tycker hon och svårare än så är det inte. Vi bestämmer oss för att gå på stan tillsammans redan samma eftermiddag.

Vi blir snabbt ett sammansvetsat gäng – jag, den rödhåriga och den svarthåriga med sin exotiska lila cape. Och eftersom vi alla tre har för vana att klä oss i sammetsklänningar (jag har bytt ut min tidigare punkstil till goth och färgar i samma veva håret svart) döper vi oss till sammetsmaffian. Och vi inrättar ett högkvarter på golvet utanför musiksalen bakom en vägg av överblivna skåp, som vi döper till sammetsmaffians hörna. Där klottrar vi pentagram och upp och nedvända kors på väggarna och skriver högstämda poem på svengelska: ”Under the bloodred moon there was a moonpale child who sucked blood from his parents at night”. Vi har skräckfilmskvällar hemma hos mig och går på skräckfilmer på bio och snart hittar vi ett kafé som blir vårt stamkafé och som har det passande namnet Café Black. Efter skolan går vi ofta till Åhléns musikavdelning och letar skivor.

I min nya look blir jag inte längre kallad snygg. Istället kallar man mig för satanist. Folk skriker det efter oss i korridorerna och på stan: ”Jävla satanister!” ”Jävla häxor!” Ibland skriker de horor också. Och vi skriker tillbaka att de är patetiska svennar som säkert runkar sig själva till sömns om nätterna. En gång lyckas vi provocera ett gäng fulla medelålders män så mycket att de börjar kasta sten efter oss. Och de jagar oss ett helt kvarter och vi hinner faktiskt bli rädda på riktigt.

En dag anförtror mamma mig att vara barnvakt åt min lillasyster och jag tar med henne till centrum där jag låter henne leka med en alkis hund. Hemma introducerar jag henne för Misfits som snart blir en favorit. ”Spökskivan! Spela spökskivan!” Ropar hon skrattande medan hon hoppar för fullt i min säng.

Det blir påsklov och vi upptäcker alkohol och tycker att nu börjar livet på allvar. Vi har börjat hänga med ett par Black metal-killar och på en Black metalfest får jag mitt livs första tungkyss. Jag upplever det hela som avskräckande och det tar sex månader innan jag låter en kille komma nära mig igen.

Och så blir det sommar och vi går ut högstadiet och så börjar en helt annan fas av mitt liv.

Snipp snapp snut, så var sagan slut!

(Ja, jag tröttnade lite på min historia mot slutet.)

I forget who I am when I’m with you

Godmorgon, jag dricker te och alldeles nyss spelade radion ”Teardrop” med Massive Attack och jag slungades tillbaka till början av 2000-talet då Triphop fortfarande var inne. Låten gav mig associationer till rökig dekadens och släpig onåbarhet – typ iklädd glansig träningsoveralljacka (gärna lila eller orange) och tovigt vitblonderat hår. Samt en knarkig ambientkille jag var kär i som älskade Björk och som sade sig ”VARA MUSIK 24 TIMMAR OM DYGNET”.

Mitt eget favorit-triphopband var Goldfrapp. Gillade låten nedan väldigt mycket:

Tips!

Emma är varken en av mina favorit-Jane Austenromaner eller en av mina favorit-Jane Austenhjältinnor, men den senaste BBC-versionen från 2009 är faktiskt riktigt njutbar. Romola Garai gör en långt bättre rolltolkning än både Gwyneth Paltrow och Kate Beckinsale och Jonny Lee Miller (kanske mest känd som Sick Boy i Trainspotting, och som Angelina Jolies exmake, hrm, jo det händer faktiskt att jag läser skvallertidningar…) gör den mest älskvärda Mr Knightley hittills. (Han spelar för övrigt även Edmund Bertram i Mansfield park från 1999). Det bästa av allt är att hela serien finns upplagd på youtube. Kura ihop i sängen med datorn och mys!

90-taliga, eller bara MC-aktiga?

När Trainspotting kom gick jag i 7:an. Jag klippte ut bilder från tidningen Okej och klistrade in i min dagbok. Kom inte ihåg om jag tyckte att Renton eller Sick Boy var snyggast, men kanske Sick Boy ändå. Minns att jag blev mycket berörd av scenen då Renton tar en överdos till Lou Reeds Perfect Day

 En sån där fan-tribute-video, men okej då.*

 *för er som hatar kostymdramer alltså. 

Gott nytt år!

Här får ni världens sötaste video som jag ibland tittar på bara för att bli lite glad. Inspelad på en parkeringplats bakom musikhuset Galaxen i Umeå 1994. Dennis mimsjunger och ägnar sig åt tafatta hiphoprörelser. Någonstans i bakgrunden står Olle 15 år. Han har en bak- och framvänd keps på huvudet. Mycket tufft för tiden. Själv gick jag i 4:an. Hade ingen bak- och framvänd keps, bara jättefula tights från Vero Moda i dassiga beiga färger. Jag kände mig mycket sänkt som 10-åring, fet och ful och glåmig. Jag hade redan börjat bearbeta mamma om att få bli vegetarian. För Fiskarnas Skull. Av någon märklig anledning började det med Fiskarna för mig. Inte Djuren. Nu ska jag sticka iväg och köpa ett riktigt snyggt läppstift till ikväll. Klarrött ska det vara, och sitta kvar på läpparna även efter ett par vinglas. Och jag ska äta Fisk. Hu, vad besviken mitt 10-åriga jag skulle ha blivit på mig själv! Men Djur, det äter jag fortfarande inte.

Mer naturromantik!

Fick lust att posta två gamla klassiker. Behöver kurera mig från denna mörka årstid med prunkande, överdådig grönska! (Och estetiska kvinnomord, tydligen…)

Och Nick Cave… är så het i den här videon!

(I många år har jag fantiserat om det hem Nick Cave hade i Berlin; tydligen en mörk källare med väggar fyllda av helgonbilder och erotiska fotografier. Jag tror det var J som berättade om det för mig, 2004? Efter att han läst nån artikel någonstans och sen dess har jag använt denna bild som en utgångspunkt för hur jag inreder mina lägenheter… Har dock aldrig faktiskt sett Berlinhemmet ifråga, och vill helst inte göra det heller. Vissa saker är bättre i fantasin! Och nu när jag ändå är inne på ämnet kan Mr Cave lika gärna få agera dagens man:)


”Hello babe! Vad kittlande farlig och hård du ser ut!” (Hmm… På den här bilden kan han i och för sig inte vara äldre än mina elever… Skyller på min inre 18-åring…)


I min lägenhet på Storgatan 116, 2003. På hyllan till vänster: morfars stormhatt. I hyllan till höger: hembränd körsbärslikör och en trälåda med cigariller, bland annat. T-shirten hade jag snott av min storebror, den var mycket högt älskad.

Målning högst upp: John Everett Millais, ”Ofelia”, 1852

He came dressed in black with a cross bearing my name

”Goth`s in hot weather”, Vouge Germany, 2007

När jag var 15 lyssnade jag osunt mycket på The Cures skiva Pornography. Min favoritlåt var Siamese Twins. Jag tyckte att den på ett utsökt sätt beskrev det melankoliska i projektet att söka ”sin andra hälft” – som jag trots regelbundna känslor av tvivel och hopplöshet envist höll fast drömmen om. Nånstans där ute fanns den borttappade (manliga) halvan av mitt jag som skulle FULLBORDA MIG MED EN BLICK. I många år letade jag febrilt efter denna människa. Och trodde ofta att jag fann honom också – ungefär varje gång jag blev full.

Mannen med stort M i min 15-åriga fantasi var, föga originellt, ungefär som mannen i textraderna till The Dancer:

He came riding fast like a phoenix out of fire flames
He came dressed in black with a cross bearing my name
He came bathed in light and the splendor and glory
I can’t believe what the lord has finally sent me

He said dance for me, fanciulla gentile
He said laugh awhile, I can make your heart feel
He said fly with me, touch the face of the true God
And then cry with joy at the depth of my love

‘Cause I’ve prayed days, I’ve prayed nights
For the lord just to send me home some sign
I’ve looked long, I’ve looked far
To bring peace to my black and empty heart

My love will stay ‘till the river bed run dry
And my love lasts long as the sunshine blue sky
I love him longer as each damn day goes
The man is gone and heaven only knows

‘Cause I’ve cried days, I’ve cried nights
For the lord just to send me home some sign
Is he near ? is he far ?
Bring peace to my black and empty heart
So long day, so long night
Oh Lord, be near me tonight
Is he near ? is he far ?
Bring peace to my black and empty heart.

Som tonåring var jag nästan Wertherromantisk (Wertherpatetisk); klädde mig i vinröd sammetskavaj och rökte cigariller MED CIGARETTMUNSTYCKE (vilket är skitjobbigt; man måste suga in luft jättelänge innan man får i sig nån rök). Och jag var stamgäst på ett kafé som hette Café Black. Jag och min dåvarande bästis Angelica (som såg ut exakt som jag) brukade beställa in en termos björnbärste och dela på ett paket cigaretter medan vi spanade in De Äldre Killarna i lokalen; gotarna och punkarna i 18-årsåldern (som inte direkt var några firephoenix`s men som fick duga). Ibland låtsades vi att vi var försjunkna i djupa samtal. Men i själva verket snackade vi mest skit. Planerade vad vi skulle göra till helgen, vad vi skulle ha på oss för kläder, vilka (killar) vi hoppades träffa och försökte lösa den eviga frågan vem vi skulle fråga om alkohol. Trots detta var vi, i våra egna ögon, de kanske mest betydelsefulla, förfinade och magnifika människor som någonsin satt sina Dr Martens på Jordens Trottoar.

Jag kommer ihåg att de ofta spelade Marilyn Manson på Café Black, en artist som jag och Angelica föraktade som ”oäkta posör.” På den tiden var det nämligen väldigt viktigt (för att inte säga livsavgörande) att kunna skilja på vad som var ”äkta” och inte. Och Manson var inte ”äkta” utan en pinsam fjortismagnet. Och vi var inte fjortisar ty vi skulle faktiskt snart börja gymnasiet. En låt gillade jag dock i smyg och det var The Nobodies. Något jag förstås aldrig någonsin skulle ha yppat högt:

Gillade också Beautiful people, mest för att jag tilltalades av textraden ”you can´t see the forest for the trees” som orsakade mig mycket huvudbry: Skogen är ju detsamma som sina träd? Hur kan man då inte se skogen för alla träd? En riktig kuggfråga.

Avslutningsvis: 3 x Heathcliff:

Vem är bäst som The Fire Phoenix? Timothy Dalton högst upp är i alla fall det sämsta alternativet; han ser ut som en Kendocka i maskeradkostym. Det får nog bli den okände herren i mitten med de liderliga läpparna. Även om Ralph Fiennes har finare kavaj.

Ps. Verklighetens Fire Phoenix…

…bär aldrig kavaj, klär sig sällan i svart och har inte en tillstymmelse till otämjt, ostyrigt hår. Tror varken på tvillingsjälar eller astrologi. Inte ens på poesi:
”Jag gillar också sånt som rimmar” som han skämtade under vår första dejt.
Men nog har han väl En Demonisk Blick? Åtminstone de gånger han är allvarlig, vilket han sällan är, ty vi skrattar nästan jämt.

90-tals estetik





Supergrälla färger, tjocka ögonbryn och stripigt hår. Mängder av svart kajal, knallröda läppar. För stora, oformliga t-shirts, leopard, trasig spets, miniklänningar och spyflugesolglasögon med tjock, vit ram. Grunge. Ironisk dekadens. PATRICIA ARQUETTE.

En del av mig kommer alltid att vilja se ut som Courtney Love 1993. Fast hon var nerknarkad och visade trosorna på MTV Music Awards.

Jag gillar Diane Arbus-referenserna i Garbagevideon förresten.

Vad kommer först, träd eller stockar? Åh…

Dimma

x

x

x

Det är verkligen dimmigt utanför mitt fönster just nu. Jack The Ripper-väder. När jag gick ut med soporna på gården för någon timme sedan låg gatan alldeles tyst och öde, blanksvart av regnvatten. Kände mig lite rädd faktiskt.

Och lite läskig musik från en av mina favoritfilmer.