Blommor

Hittar denna frågeställning i Walter Benjamins kapitel om Baudelaire:

Är blommorna i avsaknad av själ? Är det en av implikationerna för titeln Fleurs du mal? Med andra ord: Är blommorna en symbol för prostitutionen? Eller skulle blommorna genom denna titel förvisas till sin sanna plats?

Jag är möjligen trög, men jag förstår inte om det är Baudelaire eller någon annan som formulerat dessa frågor. Det står ”Hit hör det följebrev som sändes till Fernand Desnoyers tillsammans med de båda Crépuscules för dennes Fontainebleu. Paysages, légendes, souvenirs, fantaisies (1855).”

Nej, blommorna är inte i avsaknad av själ! Deras själ är skönhet, de knoppas, blomstrar, dör, och det alldeles för snabbt. Jag blir alltid ledsen när en fulländad blomma börjar hänga med nacken, skrumpna ihop. Det får mig att tänka på hur tillfälligt, och skört, livet och det vackra är.

Dagens bild

Hollywood

Kommer ni ihåg hur det var när man var yngre? Om någon tände en cigarett, tände alla andra också en cigarett. Cigarettsynkronism.

Hittade denna bild på Pinterest och gillade den verkligen, särskilt hur oskuldsfull Liv Tyler ser ut bredvid Kate och Johnny; den snälla flickan som börjat hänga med de tuffa, men som trots sina ansträngningar inte riktigt passar in.

Arbete och underkastelse

Hej,

det är meningen att jag ska planera men jag har inget att planera. Inget jag kan komma på i alla fall.

I början av terminen planerade jag jättemycket – satt kvar till åtta på kvällarna och förberedde föreläsningar och satte ihop fördjupningshäften och var engagerad och ambitiös. Men sedan fallerade uppgift efter uppgift; eleverna tyckte att de var för svåra: ”Vad betyder analysera? Motivera? Argumentera? Vad är Aspekt? Jämförelse? Vad är fakta och vad är åsikt?”  Jag insåg att jag var tvungen att sänka nivån. Och sedan sänka den ännu en gång, sedan en gång till.

Numera använder jag bara de färdigtryckta faktaböckerna med tillhörande arbetshäften på lektionerna. Det är linjärt och monotont (= mitt arbete skulle lika gärna kunna utföras av en outbildad 19-åring. Ah, att få undervisa om klassikerna! Franska revolutionen! Orsakerna till andra världskriget!) men eleverna är lättade i alla fall. Och snart byter jag ändå jobb. Som jag alltid gör, frivilligt eller ej, när en termin är till ända.

Ingenting roligt på Internet idag. Och inget kaffe i bryggaren när jag gick upp till fikarummet. Och inga sötsaker förutom frukt. Sedan jag, mot alla odds, fick höra att jag gått ned i vikt när jag var i Umeå har jag haft hybris och bestämt mig för att klamra mig fast vid detta och till varje pris undvika fika, godis och bröd framöver. Ha! Istället har jag börjat snusa igen och lider nu av en gräslig ambivalens – bejaka suget eller inte? INTE. Naturligtvis. Men överjaget är inte en vidare pålitlig kraft i detta fall.

På slutet har jag sett flera filmer på temat underkastelse: ”Sleeping Beauty” handlar om en collegestudent som involverar sig i en udda gren av lyxprostitution: hon låter sig sövas ned för att män ska kunna leva ut sina fantasier med henne medan hon sover. Lite Pasolini light. Väldigt stilistisk med långsamma tagningar under tystnad i snygga miljöer. Huvudpersonen vacker och kyligt onåbar. Vissa scener upplevde jag som effektsökeri och allt som allt bestod filmen av mer yta än innehåll. Men som sagt; en snygg yta.

Sleeping Beauty

Och så har jag sett ”Elles” om en journalist som involverar sig i två flickor/unga kvinnor som extraknäcker som prostituerade vid sidan av sina studier. Det som börjar som strikt professionella intervjuer utmynnar i något annat när journalisten (som spelas av Juliette Binoche) upptäcker att flickornas berättelser gör henne upphetsad. En sevärd film som gärna kunde ha tagit ett steg längre.

Elles

Slutligen ”A Dangerous Method” om Jungs kärlekshistoria med sin patient, och senare medarbetare och kollega, Sabina Speilrein. Samt hans relation till Freud (som framställs som mycket inskränkt). En bra film! Jag tänkte inte ens på att det var Michael Fassbender som spelade huvudrollen – hans Jung var trovärdig, och de psykologiska idéerna porträtterades med rättvisa (evt med undantag för Freuds då…).

A Dangerous Method

Och nu är planeringstiden slut och jag kan gå hem. Hejdå!

Mer korrespondens från Paris

Såg den här på Thielska galleriet häromdagen och blev mycket förtjust. Tavlan heter Nattcafé II (det finns en nummer I också men den är inte fullt lika dekadent) och är målad av denne förfinade karl:

Axel Törneman hette han och han brukade hänga runt i Paris under La belle époque och måla nattklubbsdrottningar som drack absint. Stackarn blev inte särskilt gammal; dog i blödande magsår blott 45 år fyllda. Bilden ovan är hans självporträtt.

Trevlig helg!

Kees Van Dongen gör mig sugen på att måla!

Det var länge sedan en konstnär gjorde mig upphetsad, men detta; så fint! Vilka krämiga färger! Vilka fina kontraster! Älskar konst som känns en liten, liten aning artificiell, i färgsättningen, och som har ett eget temperament, som är expressionistisk, lite rå och samtidigt dekadent!

Kees van Dongen, nederländsk-fransk konstnär, levde mellan 1877 – 1968. Mer kan ni läsa här.

Livet kan vara värre

Goldin

Goldin

Goldin

(Det var meningen att jag skulle ösa på med Nan Goldinbilder här; hålögda flickor som låg på sängar, kontaktlösa par med ryggarna vända mot varandra, misshandlade ansikten, folk som snortade kokain från könsorgan, bilder på utmärglade kroppar i sjukhussängar, begravningar, kroppsförakt, alkoholism o s v, men bilderna ville inte komma i rätt ordning och det såg så jäkla miserabelt ut att jag tänkte att jag skiter i det. Hade tänkt mig nån slags monoman, svart humor-poäng men jag vet inte… Det slutade vara roligt och blev enbart deprimerande.) Men bilden nedan är faktiskt rätt kul:

Goldin

Typ: ”Här ser vi ett exemplar på en vanartig ung man som varit i bråk och som tar till flaskan”, lite Socialstyrelsen 1955 eller nåt. Annars är Nan Goldins bilder oerhört vackra förstås. Men som med allt dokumentärt är det en fin gräns mellan vad som känns autentiskt och vad som känns fiktivt/teatralt. Goldin är mer konstnär än dokumentärfotograf – hon sätter en egen prägel på sina bilder, ger dem en särskild romantisk/melankolisk stämning som nog mer existerar i henne själv än i någon yttre verklighet.