Kort om Jenny Diski

Jag sitter på tåget och läser ikapp mig på Jenny Diskis blogg. Hon är sval och sardonisk som vanligt, skriver mest om sin cancer, reflekterar kring döden. De kroppsliga plågorna, bieffekterna av behandlingen, hur mycket tabletter hon måste äta. Hon är mycket trött; ägnar merparten av sin tid i sängen, när hon inte är på sjukhuset. Hon hatar att vara sjuk. En del inlägg innehåller stavfel.

I en underhållande essä i London Review of Books, med titeln ”Who`ll be last?” reflekterar hon kring konsekvenserna av att offentliggöra sitt döende; att människor börjar kalkylera, räkna dagarna. Hon liknar det vid en tävling:

If it were a race, the first man home – except for Iain Banks who won the trophy by a mile – would be Oliver Sacks (announced 19 February – died 30 August), with Henning Mankell (announced 17 January – died 5 October) a close second. Lisa Jardine won a race of her own, staying shtum publicly, her death a surprise except to the few who knew. So Clive James (announced May 2011 – ?) and Diski (announced 11 September 2014 – ?) still battle it out for third place.

Hon tillägger att ovan nämnda kollega – Clive James – ”bett om ursäkt” för att det tagit så lång tid: But already Clive James, after telling the world five years ago that he had untreatable leukaemia, has had to apologise for not yet being dead /…/  

Hon behåller sin humor. Samtidigt är det tragiskt förstås. Särskilt när jag ser en selfie hon lagt upp på Twitter, där hon är kraftigt uppsvälld med blåmärken under ögonen. I en tweet ber hon, den tidigare så hårdnackade eremiten, människor att hälsa på. Det är en öppen inbjudan:

Dear all Is there anyone able to visit me in Cambridge? House bound feeling in need of some good conversation trouble writing.

Det får mig att fundera om ensamhet är en lyx enbart de friska kan unna sig. Diski kapitulerar, sjukdom är alltid ett nederlag.

Jag såg två farliga råttor

Fullmåne, dimma och råttor som springer över vägen. En skräckromantisk kväll. Särskilt med råttorna. När jag trampade stigen upp från Farsta strands pendeltågsstation till cykelvägen rusade en rakt framför fötterna på mig, från den ena sidan stigen till den andra, och försvann in under en av de taggiga, snart avlövade rosenbuskarna. Nu var mina fötter förvisso tryggt placerade i ett par boots, men det var ändå otäckt (den kunde ju ha bitit mig!). En stund senare såg jag ännu en som korsade vägen borta vid höghusen.

Två råttor inom loppet av några minuter och innan dess; inte en enda sedan jag flyttade hit för fyra år sedan. Och ändå har jag ju hört så mycket om Stockholm och dess råttor. Hur de springer på tunnelbanespåren, kommer upp i lägenheterna via rörledningarna och äter av folks sopor, hur de kilar runt i gränderna i Gamla stan. Olle påstår att han ser flera stycken varje vecka – särskilt på spåren. Själv har jag inte sett några alls.

Jag är inte det minsta rädd för gnagare, tycker att de är mycket näpna – till och med sorkarna i stugan – men råttor är liksom en annan sak. Det har med deras långa kala svansar att göra. En gång kröp en tamdjursråtta, vid namn Pepsi, in i min ena tröjärm och kom ut ur den andra och jag kan fortfarande minnas den där tjocka, kalla, äckliga svansen som vispade mot huden.  Ändå tycker jag att det finns något fascinerande med dem – råttorna – förmodligen för att de antas vara pestspridare och därmed livsfarliga.

På ön Holmen utanför Obbola, min hemby, ligger en kolerakyrkogård där anonyma sjömän fått sin sista gravstenslösa vila. Jag var länge övertygad – i typ tjugo år – om att de hade smittats av skeppsråttor; ”koleraråttor”, men blandade i själva verket (och till min stora besvikelse) ihop det med de råttor som inom loppet av hundra år dödade en tredjedel av Europas befolkning. Åtminstone är det ju så det brukar förklaras. Tittar man närmare på teorin går den i själva verket ut på att pesten kom från en bakterie, med det vackra namnet Yersinia pestis (och där finns i alla fall en gemensam nämnare; också koleran spreds genom bakterier), som frodades i svartråttans blod och som i sin tur fördes vidare till människor av den blodsugande så kallade pestloppan med det likaledes fina namnet Xenopsylla cheopis, som får mig att tänka på xylofon och Cheopspyramiden. (Här är en jätteäcklig men intrikat illustration av loppan i fråga.)

Grejen är bara att ledet bakterie-loppa-råtta är en hypotes; man har nämligen inte lyckats lägga fram några slutgiltiga bevis som bekräftar saken. Alltså kan man, hör och häpna, eventuellt helt befria råttan från pestanklagelser och det skulle ju i så fall innebära att man såg den fula lilla gnagaren i ett helt nytt, rentav förlåtande, ljus.

SvartråttaSvartråtta, rätt gullig om man bortser från svansen +  att det är ett fint fotografi. 

KyrkogardenKolerakyrkogården, mycket prosaisk, tyvärr råttlös. (Visste ni förresten av ett annat ord för kolera är ”den violetta döden” eftersom den drabbades ansikte antog en lilablå färgton efter döden?)

Här får ni två vackra månbilder:

Joseph Wright of Derby, Bridge through a Cavern, Moonlight 1791Joseph Wright of Derby; ”Bridge through a Cavern, Moonlight”, 1791

1024px-Jean-François_Millet_-_The_Sheepfold,_Moonlight_-_Google_Art_ProjectJean-François Millet; ”The Sheepfold”, 1856-60

Bokhyllan, och existensens outgrundliga mysterier

Mycket – nå, ganska – lycklig nu på morgonen. Gått runt i nattlinne och bara ben och vattnat mina blommor, stått vid fönstret och tittat på koltrastarna, njutit av trädens sprakande färger. Lång höst i år, trots ett antal frostnätter med krispigt vita morgnar sitter löven kvar. Enstaka blommor kämpar också på; Ölandstokens små gula och en och annan långsamt bleknande rödklöver.

Nu dricker jag kaffe i sängen. Har tänt ljuslyktor som står ovanpå den låga bokhyllan (jag måste alltid ha en bokhylla vid sängen). Där står bland annat den mycket omfångsrika Martyrernas historia – ”En skildring af förföljelserna mot kristna trosvittnen under olika tider” – af John Foxe,  1895-års ”illustrerade praktupplaga”. På försättsbladet ett signifikativt citat av nån som heter Thomson:

Med helig bäfvan och med plötsligt allvar

Vår själ vill fyllas vid de ädlas stoft,

Som från sin höga ställning gingo ned

I dödens djup, med hopp om evigt lif.

Vi sörja ej för dem, men för oss själfva,

Som än vår strid ha kvar, och dock förgätas

De bästa snart af världens yra barn,

Så snart som de aldrig varit till.

Kristendomens besatthet vid döden. Varje år går jag till kyrkan på långfredagen för att få höra om Jesu lidande och läsa trosbekännelsen:

Jesus Kristus (…) född av jungfrun Maria, pinad under Pontius

Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen

till dödsriket, på den tredje dagen uppstånden igen

ifrån de döda.

Trots att jag inte är kristen uppskattar jag ändå kristendomen, eller snarare katolicismen och, till viss del, östeuropeisk ortodoxism, i rent estetisk bemärkelse. Mycket av den i mina ögon bästa konsten har bibliska motiv, och jag älskar helgonbilder; har själv fyra i min ägo. Två hänger här i stugan, en i vårt hus i Västerbotten och en i mitt sovrum hemma hos pappa (mitt hem är inte komplett utan en helgonbild). Dock var det var inte alla konstnärer som målade religiösa motiv som var särskilt rättrogna, ta bara den fantastiske Caravaggio, troligen homosexuell, nyttjare av prostituerade pojkar och så vidare. Å andra sidan var kyrkan ganska skeptisk till honom och inte sällan ointresserad av att köpa hans ”blasfemiska” verk.

800px-Mikhail_Nesterov_001_(variation)En av mina favoritmålare – den ryska symbolisten Nesterov (1862-1942) – målade nästan bara religiösa motiv. Dessutom i karg, nordlig natur som påminner mig om Västerbotten och övre Norrland. 

Caravaggio_-_The_Incredulity_of_Saint_ThomasCaravaggios, enligt mig, bästa verk; ”Den tvivlande Tomas”, 1601-1602.

I bokhyllan står också Chateaubriands Atala illustrerad av Gustave Doré från 1882 och första upplagan av Pär Lagerkvists sista diktsamling Aftonland från 1953. Lagerkvist är mindre religiös men desto mer fylld av existentiell förtvivlan. Och också han är besatt av döden:

Du sträcker ut din skymningshand

och plågad själ får vila,

du släcker hjärtats tunga brand

och leder genom aftonland

den trötte till hans vila.

I nattlig jord du sänker ner

det liv som tycks förhärjat,

som såningsmannen återger

åt jorden som han öppen ser

den skörd som han har bärgat.

Efter denna diktsamling gav Lagerkvist alltså inte ut några fler dikter, trots att han levde tjugoett år till, till 1974.

Han fick förresten Nobelpriset 1951. Det hade jag ingen aning om och nu gör det mig arg. Jag är stark motståndare till detta klåfingriga pris som skördat så mycket skrivkramp och ångest och till och med ett självmord. Det är min övertygelse att författare mår bättre utan det + att akademiledamöterna alltid verkar ha en kvast uppstoppad där bak. De enda akademiledamöter jag verkligen gillat är Gunnar Ekelöf (som fick ett nervöst sammanbrott av utnämningen), Lars Gyllensten som hade den goda smaken att lämna skiten 1989. Och katoliken Birgitta Trotzig. Samtliga döda.

Åh, Gunnar Ekelöf! Också Ekelöf var belägrad av existentiella kval; hans sista diktsamling fick den mycket vackra titeln Vägvisare till underjorden, och gavs ut året innan hans död 1968. Den obundna religiositet, eller snarare mysticism, som genomsyrar hans diktning upplever jag som nära besläktad med min egen. Läs t ex dessa rader, en manifestation av mild förtröstan:

Ibland när jag vaknar ur min sömn eller dvala

är det som om någon just hade rört vid mig

som om någon tafatt sökt stryka mig över handen.

Och ett citat ur Olof Lagercrantz Ekelöfbiografi Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma (också en av bokhylleböckerna):

De levande, säger Gunnar, gör oss ofta ont medan de döda vill oss väl. Det är de levande som är tärande medan ”de döda är närande”. De döda är arma hemlösa varelser. Deras enda brott är att de oroar oss som lever. Vi måste lära oss att komma till tals med dem. Våra tankar sysselsätter sig ju ändå ständigt med dem.

Nu är jag ju i perioder lättrörd, men Lagercrantzbiografin – som jag läst många gånger – får mig alltid att gråta. Lagercrantz porträtt är så ömsint, och Ekelöf så mänsklig med sin blandning av hätsk despotism och stillsam eftertänksamhet (han var heltidsalkoholist och skrev ofta under de tidiga morgontimmarnas ångestfyllda bakrus).

ekelöfEkelöf ute i det fria

Nåväl. Andra böcker som står i min bokhylla: Rousseaus sista, och ofullbordade verk; Den ensamme vandrarens drömmerier (som var vad jag faktiskt hade tänkt skriva om idag, men som jag tappade bort längs vägen), Stendhals En egocentrikers minnen, en samling ryska klassiker, bland annat Mitt liv av Tjechov. Samt Lidandets lustgård av Octave Mirbeau och Dr Jekyll och Mr Hyde av Robert Louis Stevenson. Men Rousseau i alla fall. Jag läser i ”Den ensamme vandraren” då och då, man kan liksom slå upp boken var man vill och hamna i olika fristående ”promenader”. Till exempel ”Fjärde promenaden” som jag läste igår morse, som handlar om Rousseaus tankar kring ”sanningen”; ”…stolt i min egenrättfärdighet över min kärlek till sanningen, för den offrade min säkerhet, mina intressen, min person med en oegennytta på vilken jag inte känner något annat exempel bland de dödliga” (hoppas att det sista var ironiskt menat). Och:

…jag, som i mitt hjärta inte har något som går upp mot min avsky för osanningen, jag som skulle trotsa alla straff, om jag kunde undgå dem genom en lögn – på grund av vilken besynnerlig inkonsekvens ljög jag då med friskt mod, utan nödtvång, utan nytta, och på grund av vilken ofattlig motsägelse kände jag inte den minsta sorg däröver?

Rader som fick mig att skratta gott, och samtidigt, som jag skrev i parentesen ovan, gjorde mig osäker på huruvida Rousseau själv avsåg att skämta eller inte. Hade den sextiosexårige perukklädde 1700-talsfilosofen som på ålderns höst skrev detta humor? Jag måste vidare undersöka ämnet.

Mänskligheten kan trots allt lidande den åsamkar också glimra till ibland, och vara ganska vacker. När jag läser äldre litteratur slås jag ofta av detta; av skönheten i att de döda talar. Hur exklusivt det är att få ta del av stora författares, som t ex. Rousseaus, innersta grubblerier: Hans ambition att ”beskriva det vanliga tillståndet hos min själ  i den egendomligaste belägenhet en dödlig någonsin kan befinna sig i” samt att låta sina ”tankar löpa alldeles fritt i den riktning de behaga utan att generas av motstånd och tvång”. Det, ja, jag måste begagna mig av det pinsamma uttrycket magiska, i att jag – du – vem som helst som är läskunnig – kan förena sig med honom, och med andra – resa tvärs genom århundradena och vara dem nära. Jag – vi – kan ta del av all världens visdom (nåja) om vi bara vill. Och de döda blir i detta sammanhang ytterst levande.

Och det är väl delvis därför så många författare och konstnärer gör det de gör; för att lämna ett avtryck, för att det ska ”finnas något kvar” när de är döda. Och det är inte en ful eller småaktig ambition, tvärtom en storslagen.

Illustrationer från Ermenonville där Rousseau spenderade sina sista år:

Ermenonville (1)Rousseau bredvid ett hölass

ErmenonvilleRousseaus grav (ute på ön)

Jag är mycket förtjust över det faktum att det inte alltid funnits kameror. Världen innan fotografiets tid känns så mycket mer mytisk.

Men nu måste jag sluta, tvärt som vanligt. Morgonen har övergått i dag och tråkiga plikter kallar.

Demonballader

Jag har blivit nästan löjligt besatt av Mayhems Mysteriis Dom Sathanas från 1994. Spelar den om och om igen på kvällarna så att Olle blir tokig (och då är det ändå han som, oftare än jag, brukar spela hård musik här hemma). Är extremt fascinerad av sångaren Attila Chisars röst; han låter som om den där Balrogen i första Sagan om ringen-filmen stigit upp ur Morias avgrunder och börjat sjunga. Lyssna (om ni vågar)!

Ps. Jag förstår förstås att de flesta av er som läser denna blogg är ointresserade av black metal, men i slutändan: it`s my blog and I play metal if I want to.

Mina erfarenheter av black metal

Mayhem+Old

Vårterminen i 9:an gjorde jag en kort sejour i black metal-världen. Det berodde inte på eget intresse (vid denna tid lyssnade jag på mest på heavy metal och The Cure) utan på att min bästa kompis var ihop med en black metal-kille och att hon brukade bjuda med mig på fester med hans gäng.

Min kompis pojkvän, vi kan kalla honom Erik, och hans kompisar var lite äldre än oss; 18-19, hade långt hår, höga kängor med stålhätta, fotsida skinnrockar, halsband med pentagram och nitklädda handleder. Och så hade de långa slipade naglar som liknade klor. De där naglarna var riktigt jäkla äckliga.

De hävdade att de var satanister.

Festerna förtjänar egentligen inte att kallas fester, utan var snarare små sammankomster i Eriks rum hemma hos hans föräldrar i ett radhusområde i utkanten av Umeå. Rummet var litet och trångt med svartmålade väggar, neddragna persienner, en obäddad madrass på golvet. Vi brukade sitta hopkrupna på den där madrassen, jag, min kompis och en annan kompis och smutta på vår alkocider medan Erik och hans vänner spelade musik på högsta volym och headbangade.

Jag minns inte att vi interagerade särskilt mycket med varandra: killarna ignorerade oss för det mesta – fast då och då kunde de kasta en ironisk eller nedlåtande kommentar åt oss som de inte väntade sig att vi skulle besvara. Troligen visste de inte hur de skulle bete sig runt tjejer (fast det fattade jag förstås inte då). Först när de var riktigt fulla vände de sig till oss – också då var de antingen kryptiska, ironiska eller direkt otrevliga. (Även om Erik senare hävdade att två av dem var kära i mig. Något jag hade svårt att tro.)

I Eriks rum fanns ett fotoalbum med bilder på killarna i snön ute i skogen. De var corpsepaintsminkade, klädda i skinnbrallor och tunga patronbälten. I händerna bar de yxor och andra primitiva vapen och de grimaserade ondskefullt mot kameran. Bilderna var ämnade som bandfoton (de hade förstås ett band) men naturligtvis var de också tagna som ett sätt att ytterligare befästa sin mörka, farliga identitet. Erik var den extremaste av dem: Min kompis berättade att han brukade promenera flera timmar i skogen på dagarna och leta efter djurkadaver som han sedan släpade hem till sitt rum. En dag när hon kom dit kryllade det av likmaskar på golvet. Hon berättade också att han och hans kompisar ägnat sig åt gravskändning vid något tillfälle.

Grejen med att vara satanist, förklarade de här killarna vid de få tillfällen de pratade med mig, var att inte erkänna ”den inskränkthet som följer med den kristna tron”. Istället för att predika synd och skuld vill satanismen befria människan från allt vad dåligt samvete heter – först när hon inte längre styrs av sina rädslor är hon fri att uppnå sin fulla potential: ”do what thou wilt shall be the whole of the law” som Aleister Crowley, satanistgrundaren Anton La Veys främsta inspirationskälla, predikade. En annan grej med satanismen är en utbredd anda av misantropi; ”människan är en daggmask, en varböld, en cancersvulst” etc, tillsammans med en längtan efter att upplösa sig själv (genom att skära sig, eller ytterst: ta livet av sig) och bli ett med kaos.

Två exempel på black metal-musiker som tagit livet av sig som en konsekvens av denna längtan ser ni nedan: sångarna Pelle ”Dead¨Ohlin” i Mayhem och Jon Nödtveidt i Dissection:

Pelle

JonI Black metal-kretsar har självmord kodnamnet ”att åka till Transylvanien”.

Tror vi hängde med de här människorna i två månader ungefär (sen gjorde min kompis slut). Hann dock hångla med en av dem – en snäll, försynt kille, också han med långa naglar, vassa nitar, midjelångt hår och minst sagt depressiv uppsyn. Det skedde på cementgolvet i ett mörkt gallerförsett förråd under en metalfest i en källare på Umeås militärområde. Medan ett band stod och gormade under ett gigantiskt upp och nedvänt pentagram i rummet intill tryckte han in sin långa järnsmakande tunga i min mun. Minns att jag tänkte att han måste äta mycket kött för att smaka så.

Bild högst upp: ”Världens ondaste band”; Mayhem. Nedan Burzums ”Jesu död” (fanvideo hopsatt av filmerna ”Invocation of My Demon Brother” och ”The Devils”, från 1969 respektive 1971).

Är väldigt inne på ond bråd död just nu

Hans Baldung; ”Death and the Maiden”, 1518-1520

Hans Baldung; ”Eve, Serpent and Death”, 1512

Antoine Wiertz; ”Two Young Girls or the Beautiful Rosine”, 1847

Och så en man som hänger med döden; Arnold Böcklin på sitt självporträtt från 1872:

Böcklin har för övrigt målat den läskigaste tavlan jag vet, ”The Plague” från 1898:

Den illustrerar ”Den Svarta Döden” som drog fram i Europa under 1300-talet och som tog kål på två tredjedelar av dess befolkning. Jag har blivit något av en expert på digerdöden efter att ha pratat med mina elever om den gång efter annan under höstens historielektioner.

Avslutar med ”The Grim Reaper” av August Schmiemann. Statyn står på Melaten-Friedhof-kyrkogården i Köln, rätt provocerande kan man tycka. Å andra sidan har religionen och döden alltid levt i symbios med varandra.

Skogskyrkogården

Kyrkogården ritades av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz – den senare stod för merparten av landskapsarkitekturen samt det klassicistiska Uppståndelsekapellet. Asplund ritade övriga byggnader. Asplund dog strax efter invigningen 1940 (vid blott 55 års ålder) och finns begravd i närheten av Skogskrematoriet.

Muren kring Skogskyrkogården uppfördes av Stockholms arbetslösa mellan 1923-1932. Den är 3,6 kilometer lång.

En av kyrkogårdens mest kända gravar är Greta Garbos. Hon vilar i en egen lund omgärdad av sälg (det träd som ger videkissar). Idag stod sju olika blomkrukor framför hennes sten, främst påskliljor men också två sorters viol.

Det är relativt vanligt med plastblommor på kyrkogården.

Genier dör unga… eller?

Har ägnat mig åt den morbida, barnsliga och ganska tvivelaktiga förströelsen att ta reda på konst- och författarvärldens unga döda. Det talas ju mycket om film- och rockstjärnor som dör unga, men inte lika ofta om kulturvärldens dito. Här följer alltså en lista som kan komplettera James Dean, Jim Morrison och co:

Comte de Lautréamont, poet, död vid 24 års ålder. Orsak: okänd
John Keats, poet, död vid 26 års ålder. Orsak: tuberkulos
Aubrey Beardsley, konstnär, död vid 26 års ålder. Orsak: tuberkulos
Georg Trakl, poet, död vid 27 års ålder. Orsak: överdos
Jean-Michel Basquiat, konstnär, död vid 27 års ålder. Orsak: överdos
Egon Schiele, konstnär, död vid 28 års ålder. Orsak: spanska sjukan
Sylvia Plath, poet, död vid 30 års ålder. Orsak: självmord
Percy Bysshe Shelley, poet, död vid 30 års ålder. Orsak: drunkning
Emily Brontë, författare, död vid 30 års ålder. Orsak: tuberkulos
Edith Södergran, poet, död vid 31 års ålder. Orsak: tuberkulos
Vladimir Majakovskij, poet, död vid 36 års ålder. Orsak: självmord
Lord Byron, poet, död vid 36 års ålder. Orsak: feber
Amedeo Modigliani, konstnär, död vid 36 års ålder. Orsak: njurinflammation
Arthur Rimbaud, poet, död vid 37 års ålder. Orsak: cancer
Federico García Lorca, poet och dramatiker, död vid 38 års ålder. Orsak: mördad
Charlotte Brontë, författare, död vid 38 års ålder. Orsak: graviditetsförgiftning

Och de som nådde medelåldern:

Jane Austen, författare, död vid 41 års ålder. Orsak: njurinflammation
Robert Mapplethorpe, fotograf, död vid 43 års ålder. Orsak: aids
Anne Sexton, poet, död vid 43 års ålder. Orsak: självmord
Mare Kandre, poet och författare, död vid 43 års ålder. Orsak: okänd
Charles Baudelaire, poet, död vid 46 års ålder. Orsak: syfilis
Chaim Soutine, konstnär, död vid 50 års ålder. Orsak: blödande magsår
Pier Paolo Pasolini, regissör och poet, död vid 53 års ålder. Orsak: mördad
Unica Zurn, konstnär och författare, död vid 54 års ålder. Orsak: självmord
Andrej Tarkovskij, regissör, död vid 54 års ålder. Orsak: cancer
Emily Dickinson, poet, död vid 56 års ålder. Orsak: njursjukdom
Friedrich Nietzsche, filosof, död vid 56 års ålder. Orsak: slaganfall

Och två som nästan blev gamla:

Gunnar Ekelöf, poet, död vid 60 års ålder. Orsak: lungcancer
Samuel Taylor Coleridge, poet, död vid 62 års ålder. Orsak: hjärtattack

SAMMANFATTNING

AV TOTALT 29, ANTAL DÖDAR I…
Sjukdom: 18
Självmord: 4
Mord: 2
Överdoser: 2
Olyckshändelser: 2
Ouppklarade: 2

SLUTSATSER
Självmordsfrekvensen tycks särskilt hög bland poeter (3/4). De båda homosexuella representanterna på listan blev mördade. Ingen kategori tycks gå fri från sjukdom, även om TBC uteslutande har drabbat dem som är födda under 1800-talet.


Tobey Maguires karaktär i filmen Wonderboys har också koll på kulturvärldens dödar

Målning högst upp av David: Marats död

Och allting är på väg till intet

Landskapet håller på att kompostera sig själv. Man kan nästan känna hur det dör, krymper ihop och ruttnar. Får svarta och bruna likfläckar. På nätterna drar vinden genom takplåtarna så att det skallrar i väggarna och jag måste sova med två täcken för att inte frysa. Jag gillar transparensen på landet: Hur husets väggar släpper in luft, hur man kan känna naturen andas och röra på sig. Man blir ett med det organiska livet. Ett med naturens oro. Det är fint på något sätt.

Om hösten

Om hösten när man tar avsked

Om hösten när alla grindar står öppna

mot meningslösa hagar

där overkliga svampar ruttnar

och vattenfyllda hjulspår är på väg

till intet, och en snigel är på väg

en trasig fjäril är på väg

till intet…

(…) Meningslöst.

Overkligt. Meningslöst.

Om hösten

Ur Absentia animi av Gunnar Ekelöf

Sally Manns nya

Sally Mann
Korsfäst?

Upptäckte nyss att Sally Mann kom ut med en ny fotobok i höstas; Proud flesh, där hon dokumenterat sin mans nakna kropp. När jag såg dokumentären om henne och hennes What remains berättade hon att hennes man diagnostiserats med MS för ett par år sedan och hade börjat få svårt att gå. Jag tror inte att jag är så rädd för något som för MS. Därför tycker jag att fotot på hans ben är mest drabbande, därför att de ser så starka och normala ut samtidigt som deras muskulatur långsamt håller på att förtvina.

Annars är hennes nya bilder fullt igenkännliga. Temat är alltjämt förgänglighet där människorna är halvt utsuddade, försvinnande, liksom vore de på väg att förvandlas till andeväsen, samtidigt som de är påtagligt köttsliga, fångade i sin kropp. Eller kanske är jag för subjektiv i mina associationer nu?

Mann