Kort om Jenny Diski

Jag sitter på tåget och läser ikapp mig på Jenny Diskis blogg. Hon är sval och sardonisk som vanligt, skriver mest om sin cancer, reflekterar kring döden. De kroppsliga plågorna, bieffekterna av behandlingen, hur mycket tabletter hon måste äta. Hon är mycket trött; ägnar merparten av sin tid i sängen, när hon inte är på sjukhuset. Hon hatar att vara sjuk. En del inlägg innehåller stavfel.

I en underhållande essä i London Review of Books, med titeln ”Who`ll be last?” reflekterar hon kring konsekvenserna av att offentliggöra sitt döende; att människor börjar kalkylera, räkna dagarna. Hon liknar det vid en tävling:

If it were a race, the first man home – except for Iain Banks who won the trophy by a mile – would be Oliver Sacks (announced 19 February – died 30 August), with Henning Mankell (announced 17 January – died 5 October) a close second. Lisa Jardine won a race of her own, staying shtum publicly, her death a surprise except to the few who knew. So Clive James (announced May 2011 – ?) and Diski (announced 11 September 2014 – ?) still battle it out for third place.

Hon tillägger att ovan nämnda kollega – Clive James – ”bett om ursäkt” för att det tagit så lång tid: But already Clive James, after telling the world five years ago that he had untreatable leukaemia, has had to apologise for not yet being dead /…/  

Hon behåller sin humor. Samtidigt är det tragiskt förstås. Särskilt när jag ser en selfie hon lagt upp på Twitter, där hon är kraftigt uppsvälld med blåmärken under ögonen. I en tweet ber hon, den tidigare så hårdnackade eremiten, människor att hälsa på. Det är en öppen inbjudan:

Dear all Is there anyone able to visit me in Cambridge? House bound feeling in need of some good conversation trouble writing.

Det får mig att fundera om ensamhet är en lyx enbart de friska kan unna sig. Diski kapitulerar, sjukdom är alltid ett nederlag.

”Spegel, spegel på väggen där” – om mig själv, Blanche DuBois och Gustav von Aschenbach

tumblr_li9bbehzp31qzdvhio1_r5_500

Jag är hemma hos mamma och studerar hennes haka och hals. Konstaterar att de blivit allt mjukare och slappare och skiljelinjen dem emellan allt mindre framträdande. Det finns ingen elakhet i min observation, mamma är 58 år, hon har slutat färga över sitt grå hår och accepterat sitt åldrande. Hon väger ett par kilo för mycket men är medveten om saken, försöker äta nyttigt och ta dagliga promenader. Nu efter nyår ska hon och maken börja med 5:2-dieten igen, ”den funkar”. Mammas man berättar stolt att han under 2014 gått ned fyra kilo, tycker att vi borde lägga märke till det. Mamma anser att också vi borde prova.

Vi är genetiskt lika; mamma och jag; jag har ärvt både hennes kroppskonstitution (minus stora bröst) och ansiktsform, och när jag studerar hennes åldrande skådar jag samtidigt – som genom en magisk spegel – in i min egen framtid. Också jag kommer att få en slapp haka; det har för övrigt redan börjat. En lätt dallring därunder, synbar i profil. Och jag plågas av det. Även om jag inte förstod i vilken utsträckning förrän min vän Charlott frågade, när vi drack drinkar strax innan jul, hur det ”stod till med min haknoja”.

Man tänker de tankar man tänker, tänker jag emellanåt, och vissa erkänner man (för sig själv, för andra) och vissa håller man inne med. Och det är först när något sägs rakt ut som det blir riktigt konkret. Alltså är min haknoja ”ett faktum”. Trots att jag föraktar den; både nojan och dess ytliga karaktär. För ytlighet, särskilt utseendebaserad sådan, betraktas inte sällan som intellektuellt graderande; ett tecken på en grund själ utan djupare intressen. Eller snarare; man kan vara ytlig så länge det inte märks men så snart det blir påtagligt – t ex. via skönhetsoperationer och liknande – omges man, åtminstone om de slår snett, av ett löjets skimmer. Se bara på skådespelare som Meg Ryan, Reneé Zellweger och Mickey Rourke, eller artister som Madonna; numera pratas det mer om deras förändrade utseenden än om deras artisteri. Det är tråkigt att deras begåvningar på det sättet har kommit i skymundan.

“Vanity and pride are different things, though the words are often used synonymously. A person may be proud without being vain. Pride relates more to our opinion of ourselves, vanity to what we would have others think of us.” Skriver Jane Austen i ”Stolthet och fördom” och hon har absolut en poäng där. Samtidigt tror jag att dessa två, stoltheten och fåfängan, också har mycket gemensamt. Är man t ex. född med ett fördelaktigt utseende kommer detta, vare sig man är medveten om det eller ej, också att ingå i den egna självbilden. Och sedan, oavsett hur självständig och intelligent, kommer stoltheten att få sig en törn när man sedan förlorar det. För en kvinna kan det handla om att gå upp i vikt, för en man att förlora håret och bli flintskallig (för många män är just detta, att förlora håret, ett mycket stort trauma; min far – som i övrigt inte alls tillhör den fåfänga typen – berättade en gång för mig att han drömde mardrömmar i tio års tid om just detta. När han sedan, vid 40 års ålder, tappade håret ”på riktigt” gick mardrömmarna över. Andra manliga bekanta har för mig vittnat om en liknande skräck; ”det är så hemskt att jag inte klarar av att tänka på det” som en av dem sa.) Jaget består av både insida och utsida och går inte att helt separera.

“There comes a time when you look into the mirror and you realize that what you see is all that you will ever be. And then you accept it. Or you kill yourself. Or you stop looking in mirrors.” Skrev Tennessee Williams. Filmversionen av hans pjäs ”A Streetcar Namned Desire” från 1951 handlar om detta dilemma: Filmens tragiska hjältinna, Blanche DuBois, spelad av Vivien Leigh, en gång ung, rik och vacker, ägare av plantagen Belle Rive, och omgiven av friare, har blivit medelålders, utblottad och alkoholiserad. Dessutom har hon fått sparken från sitt jobb som skollärarinna. Kvar har hon endast sin falnande skönhet, sin romantiska världsbild och en koffert full av smycken och klänningar. Oförmögen att erkänna sina nya livsvillkor flyttar hon in hos sin syster Stella och hennes enkle arbetarmake Stanley Kowalski, mästerligt gestaltad av Marlon Brando, i New Orleans slumkvarter och kulturkrocken blir total.

streetcar_named_desire (1)

Medan Blanche är intelligent och förfinad, uttrycker sig tjusigt och kan citera klassiska verk, är Stanley intellektuellt begränsad, grov och realistisk. Trots att Stella ber honom ta det lugnt med hennes syster och ”ge henne komplimanger, det lugnar henne”, kan han inte låta bli att provoceras av hennes personlighet och attityd till livet, som han inte förstår, och när han gång på gång attackerar henne slås hennes nogsamt hopskrapade världsbild i bitar. För på Stanley biter inte hennes gamla trix; varken hennes förfinade sätt eller manipulativa charm eller kinesiska lyktor vars dämpade smeksamma ljus trollar bort hennes rynkor. Istället kräver han att hon ska blotta sig och bekänna färg; acceptera sina livslögner och sitt åldrande, helt enkelt ”skärpa sig”. Vilket hon vägrar. Det hela slutar med att han river upp hennes koffert, sliter bort hennes lampskärmar och bokstavligen våldtar henne, både andligt och fysiskt. I slutet av filmen spärras hon in på ett mentalsjukhus medan Stanley i sin tur får ett något mildare straff av sin hustru då hon säger åt honom att aldrig komma i närheten av henne, Stella, igen.

Det är en eländig historia med en tydlig sensmoral; att det för den kvinna som investerat allt i sin charm förr eller senare endast återstår ruiner. Samtidigt är Blanche en djupt fascinerande kvinna, komplex i sin banalitet och rebellisk i sitt förhållningssätt till livet; det hon till varje pris vill anpassa till sina drömmar om skönhet och elegans. Däremot är det beklagligt att Williams valt att göra henne psykiskt instabil – mot slutet av filmen drabbas hon av vanföreställningar – som om en kvinna inte kunde vara fåfäng och romantisk utan att också vara galen. (Samma tendens ser man hos andra manliga författare, som t ex. hos Strindberg och Flaubert, vars skildringar av kvinnliga karaktärer av detta slag också slutar i tragedi. Ta bara Fröken Julie och Madame Bovary vars livsöden lyftes fram som varnande exempel av en i princip enlig – manlig – kritikerkår och samtid.)

tumblr_na4mhkXpC41qarrugo1_500

giphy

tumblr_n0u9iuKpcd1rchuxro1_500

En manlig motsvarighet till Blanche hittar man i Thomas Manns ”Döden i Venedig” där Gustav von Aschenbach på ålderns höst förälskar sig i den vackre tonårspojken Tadzio och för att göra sig åtråvärd för honom börjar färga håret och sminka sig, trots att han innerst inne är medveten om att detta är både patetiskt och kanske framförallt ”omanligt”. På båten på väg till Venedig får han också, liksom i en spegel, syn på sitt framtida jag då han ser en gubbe vars fåfänga ansträngningar att dölja sitt åldrande ger honom rysningar.

picture-9

Själv känner jag, liksom med Blanche, en slags vemodig sympati med honom. Både i romanen och i filmversionen med samma titel från 1979. Samtidigt en lättnad för att jag som kvinna är ”tillåten” att använda smink, vilket – tyvärr – inte alls är lika accepterat bland män. Filmversionens slutscen, där Aschenbach:s febersvettningar får sminket och hårfärgen att rinna, får mig att gråta.

bogardeDick Bogarde som von Aschenbach, sminkad och uppiffad men med sorgsen blick

Gustav von Aschenbach

Chansen att det skulle gå för mig som för Blanche Dubois är mycket liten. Dels för att jag lever i en annan friare tidsålder, med fler (kvinno)roller och livsstilar att välja mellan, dels för att jag inte är en fiktiv person fast i en manlig och smått misogyn författares händer. Jag är inte heller galen (inte vad jag vet i alla fall). Ändå har den ålderskris jag drabbats av mer än något annat uppehållit sig kring just falnande skönhet. Varför? Och har jag någon annan än mig själv att skylla för detta? Jag, som sällan läser modetidningar och som har många hyfsat vettiga, icke skönhetsrelaterade intressen. Är jag måhända – trots ansträngningar i andra riktningar – alltför präglad av barndomens prinsessagor, tonårens veckotidningar och kvävandetjejkompiskultur (”fan vad tjock jag är!”, ”det är du inte alls, det är jag som är tjock!”), reklampelarnas skönhetsannonser? Eller av en kultur som trots sina könspolitiska landvinningar fortfarande premierar framförallt ungdom och (kvinnlig) skönhet? För trots att jag både analytiskt och teoretiskt kan se och ifrågasätta allt detta finns det ändå där; skönhetskravet, med lockrop lika påtagliga som Ester Nilssons ständiga väninnekör. Och precis som med Blanche har jag ett romantiskt förhållningssätt till livet – jag vill att det ska vara vackert och storslaget och där passar varken rynkor och dubbelhakor in. Kanske är det därför, om ett par år, dags att investera i ett par kinesiska lyktor. Eller sluta titta mig i spegeln. Eller bara stoiskt acceptera det hela. Möjligen är det det bästa.

I kommande inlägg kommer jag att fortsätta studera skönhetens och åldrandets normer och villkor. Fortsättning följer således.

Inlägget skrevs 2015/01/06.

Fallstudie över en psykopat

butterflies-collection-olga-breslav

För ett par dar sedan läste jag ut Samlaren av John Fowles. Den bästa bok jag läst på länge. Gastkramande. Och trots att det gått flera dagar har jag dröjt kvar i stämningen, i språket, i Fowles värld. Har beställt hans dagböcker och väntar otåligt på att de ska komma. Tidigare har jag läst Illusionisten och Den franske löjtnantens kvinna av samma författare, båda mycket bra, men den här romanen, thrillern, var något speciellt. Kanske just för att den handlade om något främmande, om en personlighetstyp som det inte går att identifiera sig med men som ändå kommer en nära. Om en avstängd, kontrollerad och avskyvärd människa som begår en oförlåtlig handling men som ändå, i Fowles händer, blir begriplig.

Bokens huvudperson är Frederick Clegg, en slätstruken och inåtvänd ung man från den lägre medelklassen som innehar ett byråkratiskt ämbete på stadskontoret i sin hemstad. Han framlever ett ensamt liv, saknar förmåga att knyta an till andra, är kontrollerad och humorlös. På fritiden samlar han på fjärilar; letar ständigt efter nya exotiska exemplar att nåla upp och klassificera. I övrigt saknar han intressen. Frederick är sedan många år besatt av en grannflicka; en blond konststudent som heter Miranda. Miranda är allt han inte är; vacker och eftertraktad, bildad, spontan och känslosam. Frederick har gjort henne till sin idealkvinna och drömmer om att de ska bli kära och vara tillsammans för evigt. Samtidigt som han inser att att hon aldrig frivilligt skulle ge sig åt en man som han.

En dag vinner han pengar, blir ekonomiskt oberoende och säger upp sig från sitt jobb. Han köper en skåpbil och ett avlägset isolerat hus och bestämmer sig för att kidnappa henne, hålla henne fången i husets källare tills hon börjar älska honom. Att läsa om hans minutiösa förberedelser innan han tar henne tillfånga är otäckt fascinerande:

Jag brukade gå och sätta mig i hennes rum och räkna ut vad hon kunde göra för att fly. Jag tänkte att hon kanske kände till allt om elektricitet, man kunde aldrig vara säker på flickor nu för tiden, så jag hade alltid gummiklackar på skorna och rörde aldrig vid en strömbrytare utan att titta efter noga först. Jag skaffade en särskild sopbrännare för att kunna bränna allt hon slängde. Jag visste att inget som tillhörde henne fick lämna huset.

En regnig kväll sätter han sedan sin plan i verket, följer efter henne in i en gränd och trycker en trasa indränkt i kloroform över hennes mun och släpar in hennes medvetslösa kropp i bilen. Installerar henne därefter i källaren och där stannar hon medan månaderna går.

Romanen fick mig att tänka på kända förbrytare av liknande typ. Som Josef Fritzl som ägnade två år att bygga ut och förbereda den källare han sedan under tjugofyra års tid höll sin dotter Elizabeth fången i. Också han använde en trasa indränkt i kloroform för att ta kontroll över hennes kropp. Innan rättegången blev han friskförklarad av en psykiatriker som menade att han var alltför kontrollerad och hade för stor koll på detaljer för att kunna betraktas som psykiskt sjuk. En psykiskt sjuk människa skulle inte vara förmögen att vara så metodisk menade hon. Och det är också detta som är så obehagligt med Clegg; hans logiska förmåga.

Jag tänkte också på seriemördare som Ted Bundy och Jeffrey Dahmer. Liksom Clegg gör de ett lugnt, oberört till synes fullständigt klart och resonerande intryck i intervjuer. Bundy som till synes både känsligt och inkännande, pratar om sin trygga uppväxt och hur han i grunden var ”en helt normal person med kärleksfulla föräldrar” en person som ”hade goda vänner” och som levde ”ett normalt liv” men med ett litet undantag, en defekt, som han höll hemlig och som långsamt växte och som tog över allt mer under åren. Eller Dahmer som sade sig kunna se och sympatisera med sina offers rädsla och som hade dåligt samvete över sina handlingar men som ändå mördade dem. På- och av-knappen där känsla och handling tycks helt frånkopplade från varandra.

Slutligen tänkte jag på Perry Smith i Truman Capotes In cold blood. Han som sade att han tyckte synd om sina offer ända tills dödsögonblicket: “I didn’t want to harm the man. I thought he was a very nice gentleman. Soft-spoken. I thought so right up to the moment I cut his throat.” 

Scen från filmen Capote där Smith erkänner morden

Själv noterar Frederick att Miranda förvisso verkar uppriven – hon gråter och ber honom släppa henne fri – men tar inte hennes känslor på allvar. Istället tänker han att hon försöker lura honom: Väcka hans medlidande ”eller något annat dumt”: ”Hon är så slug” konstaterar han och tänker att han därför ständigt måste vara på sin vakt. Och i likhet med Fritzl passerar han genom flera låsta dörrar innan han kommer till Mirandas källare. Men till skillnad från Fritzl samt de ovan nämnda seriemördarna är Clegg ingen våldtäktsman. Inte heller mordisk. Han har bestämt sig för att vara en gentleman gentemot Miranda. Hon är hans gäst, visserligen inte av egen fri vilja, men ändå: han är fast besluten att behandla henne så vänligt som möjligt; han köper allt hon vill ha, lagar hennes favoritmat, låter henne ägna sig åt sina intressen, som att läsa, sticka och måla. Och han hoppas hela tiden att hon ska mjukna och bli hans. Till sist köper han en förlovningsring till henne och friar. När hon sedan avfärdar honom blir han ledsen och betryckt. Känner sig missförstådd. Sedan bestämmer han sig för att hämnas, ett beslut som gör honom lycklig:

Jag kände mig lycklig, jag vet inte varför, jag förstod att jag varit svag förut men nu gav jag henne igen för allt hon hade sagt till mig och tänkt om mig. Jag gick omkring däruppe, jag tittade på hennes rum och när jag tänkte på henne därnere kunde jag inte annat än skratta, det var hon som skulle få bli kvar därnere i ordets alla betydelser och även om hon inte förtjänat det i början, så hade hon ställt till det så för sig att det var vad hon förtjänade nu. Jag hade goda skäl att lära henne en läxa.

Romanens andra del består av Mirandas dagboksanteckningar och de handlar om hennes känsla av maktlöshet, men också om hur hon i sin tur betraktar Frederick, försöker analysera honom. Hon konstaterar hans behov av att vara henne till lags, hans försökt till vänlighet och att han inte verkar vilja skada henne. Och det skrämmer henne därför att det gör honom ännu mer obegriplig. Hon försöker också lägga upp strategier för flykt, bestämmer sig för att hon skulle förlora på att göra motstånd, inser att inget annat än att överleva betyder något. Så småningom kan hon dock inte vara passiv längre och hon tar till olika metoder för att få honom att vekna:

Jag försökte se mycket förstående, mycket deltagande ut, men det skrämde honom visst. Nästa morgon gjorde jag ett nytt försök /…/ jag var mycket resonlig, jag tittade upp på honom och vädjade till honom, men igen skrämde det honom bara. Vid lunchen sade jag att jag kunde märka att han skämdes över vad han gjorde och att det inte var för sent än. Man ger hans samvete ett nyp och det ger efter, men det plågar honom inte alls.

Jag tänker att just detta – att vara passiv, försöka visa sig vänlig och förstående – är precis vad också jag skulle göra i en liknande situation. Det framstår som strategiskt korrekt, som ett sätt att få förövaren att slappna av och på så sätt bli mindre på sin vakt. Skulle man istället göra våldsamt motstånd skulle ju kontrollåtgärderna bara öka och ens situation försämras. Samtidigt finns det en stark förnedring i att förhålla sig passiv, en känsla av att man på sätt och vis då ”är med på det hela”. Miranda pendlar mellan behovet av att ge sitt hat och sin frustration fritt spelrum och att mildra situationen för sig själv genom att inte provocera sin kidnappare:

Jag avskyr det sätt, på vilket jag har förändrats. Jag finner mig i för mycket. Till att börja med tyckte jag att jag måste tvinga mig själv till att vara saklig, att inte låta hans abnormitet ta herraväldet över situationen. Men det är nästan som om han har planerat just det. Han får mig till att uppföra mig precis som han vill.

Mirandas dagboksanteckningar handlar också om mycket annat: Hennes förälskelse i en äldre högtravande konstnär, hennes drömmar om framtiden, hennes tankar och konst, litteratur, politik och sitt eget skapande. Hon döper Frederick, som låtit henne tro att han heter Ferdinand, till ”Caliban” efter Shakespeares Stormen (och reflekterar över att hon själv är Miranda i samma pjäs). Caliban, den missbildade slaven, representerar för henne den moderna människans själsliga tomhet, den förslavande viljan att vara ”normal”, att vara anständig, hålla sig på mattan, uppfylla meningslösa plikter. Ett beteende hon kallar ”calibanism” och som hon sätter i motsats till det hon själv strävar efter; frihet, känsla och kreativitet. Det psykologiska maktspel som pågår mellan henne och Frederick får därmed, i hennes ögon, ett högre syfte. I dagboken skriver hon denna trotsiga självständighetsförklaring:

Varför ska vi tolerera deras avskyvärda calibanism? Varför ska alla levande och skapande och goda människor torteras av den stora, universella, tröga massan omkring sig?

I den här situationen är jag deras representant.

Hon tolkar det så att Frederick är avundsjuk på hennes frigjorda personlighet och att det är därför han har tillfångatagit henne; för att kväsa henne. Men det är ett missförstånd. Frederick är överhuvudtaget inte intresserad av hennes personlighet och av vad som pågår i hennes inre. Han vill bara insupa hennes yttre, frossa på hennes skönhet, som om hon vore en stum tavla, för henne är han bara ännu en fjäril. Fast större och vackrare. Han har inga djupa motiv överhuvudtaget och hennes teorier – och den tröst de möjligen kan ge – blir därmed meningslösa.

collector-butterfly

the-collector-samantha-eggar-terence-stamp-1965

the_collector_007

Samlaren filmatiserades 1965, två år efter att den gavs ut.

Förmodligen skulle jag inte ha läst romanen om den innehållit sexuellt våld, misshandel, mord. Böcker på dessa teman – t ex. deckare – är vanligtvis inte min typ av litteratur. Dels för att de brukar vara alltför platta och ”tekniska” och dels för att jag ogillar genren i största allmänhet. Kvalitén i Fowles roman ligger i den språkliga utformningen, och allra mest i det psykologiska. Det är ett skrämmande kammarspel där två personer möts och försöker hantera och förstå varandra. Utan att lyckas.

Avslutningsvis: Det är svårt att förstå psykopater. Men, det går att – åtminstone bitvis – förstå Frederick Clegg. Och jag tror att det är just detta som gör boken så drabbande.

Inlägget skrevs 2015/03/01.

Svetlana Aleksijevitj

Har aldrig hört talas om henne tidigare = min bildning har tydligen betydande luckor. Och så de där nästan löjligt högstämda motiveringarna; ”mångstämmig” och ”monument”.  Utgick man från ordens relevans i förhållande till författarskapet eller den (al)litterära kvaliteten? Hur viktig är ordmelodin? Hur lång tid tar det att formulera de olika motiveringarna? Får alla akademiledamöter lämna in varsitt förslag? Röstar de om saken? Och så vidare.

Hittade denna intressanta artikel som kastar ett förklarande, rentav visionärt ljus över ämnet.

En favoritpoet

R S Thomas

Via Negativa

Nej, jag har förvisso aldrig trott

annat än att Gud är den stora frånvaron

i vårt liv, den öde tystnaden

i det inre, platsen dit vi beger oss

för att söka, utan hopp om att nå fram

eller finna. Han bevarar sprickorna

i vår kunskap, mörkret mellan stjärnorna.

Hans är de ekon vi följer, fotspåren

han just har lämnat. Vi sticker

handen i hans sida och hoppas finna

den varm. Vi ser på människor och

platser som han också betraktat dem,

men vi saknar återskenet.

/R. S. Thomas

Om mitt hus stod i lågor och jag bara kunde rädda en enda bok skulle det vara Minnen av eld, där den här dikten finns publicerad.

Slutord: En fest för livet

Hur var Châteauneuf-du-Pape-vinet? Tackar som frågar. Det doftade kantarell och hade en örtig, svampig, mustig smak. Mycket komplext. Hyfsat välbalanserat. Passade bra till lasagnen.

Har läst ut En fest för livet och är lite ledsen över det. Önskar att Hemingway haft mindre bekymmer så att han fått leva längre och haft möjlighet att skriva fler romaner som denna och Edens lustgård. Mer berättelser om livsglädje och kärlek där man känner energin stiga som solen från boksidorna och värma kinderna. (Att läsa Hemingway gör mig inte bara hungrig utan också varm och glad.)

De sista kapitlen handlade mycket om F. Scott Fitzgerald, som Hemingway omnämner utan det första initiala F:et, och deras vänskap är en rörande historia. Bland annat företar de sig en problemkantad resa till Lyon för att hämta en bil och väl där drabbas Fitzgerald av en hypokondrisk attack där han tror sig döende i lunginflammation och när Hemingway känner på hans puls och panna och försäkrar honom om att allt är normalt vägrar han att tro honom. Det slutar med att  en grinig F tvingar H att leta rätt på en termometer och den enda han får tag i är en stor badtermometer i trä som inte fungerar och den klämmer han in i F:s armhåla och ljuger ihop en stabil temperatur.

Vid ett annat tillfälle oroar sig F för sin mandom, som hans fru Zelda förkunnat är ”otillräcklig för att kunna tillfredsställa någon kvinna”, och H tar resolut med honom in på en toalett och undersöker saken. ”Det är inget fel på dig” förkunnar han sedan och lovar att ta med F till Louvren där de kan titta på välproportionerliga statyer och göra välbehövliga jämförelser.

ErnestHemingwayAndFScottFitzgeraldGulliga! 

Intressant är också att ta del av Hemingways inställning till alkohol. Eftersom Fitzgerald har alkoholproblem måste vissa försiktighetsåtgärder iakttagas i hans sällskap, anser han, och därför inskränker de sig i varandras sällskap – efter en gemensam överenskommelse – till enbart en förmiddagsdrink och en drink före middagen.  Att de sedan dricker rätt friskt under kvällarna är däremot inget konstigt och Hemingway själv anser sig ha alkoholen under kontroll.

Och så en sista liten kuriös detalj och det är Hemingways övertygelse om att familjens katt duger bättre som barnvakt till hans och hustruns baby än någon barnflicka:

Bumby trivdes med att stanna i sin höga spjälsäng tillsammans med sin stora tillgivna katt som hette F.Puss. Det fanns de som sa att det var farligt att lämna en katt tillsammans med ett litet barn. De mest okunniga och fördomsfulla sa att en katt skulle suga andan ur en baby och döda den. Andra sa att en katt skulle lägga sig på en baby och kväva den med sin tyngd. F. Puss låg bredvid Bumby i den höga spjälsängen och stirrade på dörren med sina stora gula ögon och lät absolut ingen komma i närheten av honom när vi var ute och Marie, la femme de ménage, måste vara borta. Det behövdes ingen barnvakt. F.Puss var barnvakt.

Ja, och vad ska jag då läsa härnäst? På grund av mitt tillfälliga ointresse för kläder och skönhetsartiklar har jag fått slantar över och köpt många nya böcker (för man måste alltid köpa något). Så pass att jag kunnat fylla ut en och en halv rad i min nya bokhylla, som jag placerat bredvid sängen. Att ha en bokhylla vid sängen! Det är lycka! Samtidigt är jag inte van att ha fullt så många alternativ att välja mellan. Men det lutar mot Henry James eller John Fowles. Jag får se.

Och nu då? Nu ska jag göra något annat.

En fest för livet

Paul Cézanne, Still Life with a Dessert, 1877 or 1879

Det är alla hjärtans dag och jag ska dricka Châteauneuf-du-Pape. Läser En fest för livet och en ung Hemingway sitter på en Parisrestaurang tillsammans med en ”dödsmärkt” poet som bjuder honom på ostron på isbädd och de dricker ovannämnda vin och då måste jag också göra det.

Hemingway skriver så bra om mat och dryck och om att Paris är en stad som framkallar hunger, för det doftar så gott överallt av ost och nybakat bröd och han skriver om att det som förenar honom och hans vänner i staden är att de alltid är hungriga och att hunger är en bra känsla därför att den skärper sinnena. T ex. är det jättebra att vara hungrig när man skriver, eller när man tittar på konst eftersom målningarna då talar till en på ett helt nytt sätt. Han utvecklar en idé om att Cézanne, som han beundrar, alltid måste ha målat hungrig. Men sedan ändrar han sig och tänker Cézanne inte nödvändigtvis led av fysisk hunger – men likväl av nån slags hunger. Att gilla mat är i Hemingways värld ett adelsmärke; alla ”bra” människor vet att uppskatta måltiden och upphöja den till en vacker ritual.

HemingwayHemingway med vänner i Paris på 1920-talet.

2351891-brasserie_lipp_parisBrasserie Lipp, ett av Hemingways stamställen under denna tid.

Den dödsmärkta poeten, som lider av tbc och som också heter Ernest, säger under deras måltid att Hemingway, till skillnad från honom själv, är ”livsmärkt”, och jag tänker att han nog hade rätt. Hemingway på den här tiden upplevdes nog som ytterst vital. När han inte skrev tog han långa promenader och kickboxades och åkte på skidresor till Alperna och gick regelbundet på hästkapplöpningar och cykellopp. Men mest av allt skriver han, naturligtvis på kafé, och han jobbar alltid hårt och det går alltid bra och han är alltid mycket tillfreds med sitt dagsverke.

Ernest_Hemingway_1923_passport_photoHemingway 1923, mycket stilig!

Under den här tiden var Hemingway fortfarande okänd, dessutom mångfaldigt refuserad, men han tycks inte ha lidit några neuroser kring detta: ”Min tid ska nog komma” resonerade han och arbetade lugnt vidare. Hemingways stil är också, som bekant, lika saktmodig, rätlinjig och rättfram. Samtidigt upptäcker jag också mycket som är subtilt, nästan dunkelt hos honom. Vissa beskrivningar är till exempel så diskreta att jag knappt lyckas uppfatta vad som händer: Varför han blir så rasande på en vän, efter ett i mina ögon ganska odramatiskt meningsbyte, eller varför han bryter med Gertrude Stein efter att ha hört henne kuttra med sin flickvän. Då läser jag stycket en gång till och ibland faller bitarna på plats och ibland inte.

En fest för livet är ingen skvallerroman men likväl skymtar många kända namn förbi: Sylvia Beach, T.S. Eliot, James Joyce, Aleister Crowley (!), Scott Fitzgerald (som H påpekar har påfallande korta ben) med fler. En del av dem tilldelas egna kapitel. Som t ex. Stein, som framstår som kall och osympatisk, även om Hemingway själv tycks ganska förtjust i henne. Stein har för vana att ignorera sina vänners fruar, talar illa om alla hon känner sig hotad av (som t ex. Joyce och D.H. Lawrence), hyllar alla som i sin tur först hyllat henne, och så förklarar hon för Hemingway att människor borde ta för vana att antingen samla på ”mycket dyra kläder” eller på värdefull konst.

Ezra Pound får även han ett eget kapitel där han, i motsats till Stein, porträtteras som idel osjälviskhet med en aldrig sinande entusiasm för sina nödställda författar- och konstnärskollegor. (Och hans betydelse för T.S. Eliots genombrott är ju också allmänt känd.) På en enda punkt låter Hemingway uttrycka något som skulle kunna påminna om kritik mot honom och det är när Pound erkänner för Hemingway att han inte läst en enda ryss. Hemingways förfäran över detta faktum kan jag till fullo sympatisera med.

STEIN-2-popupGertrude Stein, porträtterad av Man Ray.

NPG Ax7811; Ezra Pound by Alvin Langdon CoburnEzra Pound var också en stilig man. Synd bara att han får mig att tänka på Moneybrother.

En underbar bok är En fest för livet hur som helst, och som vanligt när jag läser något riktigt bra, grips jag stundtals av irrationell sorg över att berättelserna inte går att nedstiga i rent fysiskt. Jag vill slinka in i tjugotalet tillsammans med Hemingway, sitta på samma kaféer som honom, kanske fånga hans blick, vara en del av tiden och andan. För det verkar vara en härlig plats; dåtidens bohemiska, och ack så mytomspunna Paris.

Nu ska jag provsmaka det där tjusiga vinet. Puss och hej.

Högst upp: Paul Cézanne: ”Stilleben med dessert”, ca 1877-1879

Candid Confessions

vin och bok

Jag sitter hemma i fåtöljen och Tänker och Känner. Vegeterar skulle man också kunna kalla det. I öppna spisen flammar en brasa; susar, sprakar och knäpper med höga lågor som slår vilt omkring sig. Vedträna förkolnar i snabb takt och strax behöver jag lägga på fler. Olle, som har övertagit min förkylning, ligger och hostar i soffan. Annars är det tyst och stilla här hemma. Två mindre lampor lyser dämpat på fönsterbrädet och skrivbordet. Utanför fönstret har skymningen just slagit över i tjockt blått mörker. Klockan är kvart i fem.

De senaste dagarna har jag nästan inte gjort någonting. Mest legat i sängen. Och då och då tittat till fåglarna. Några nya har tillkommit, bland annat en rödhake och en stor, dominant björktrast. Fast igår gjorde jag faktiskt något: Jag var på loppisrunda i Skarpnäck. Köpte en bokhylla till sovrummet och en ansenlig mängd romaner. Fyra av Erica Jong, samtliga med rosa omslag och ful layout. Två av Balzac. Och ytterligare några av John Fowles, Nabokov, Hemingway, Henry James, Graham Greene, Dostojevskij. William Thackereys Fåfängans marknad i tre band. Jag har i många år velat läsa den sistnämnda. Böckerna kostade tio kronor styck. På ett antikvariat hade jag fått betala det sexdubbla.

En del av romanerna, som Bröderna Karamazov och Lolita, äger jag redan. De ligger nedstoppade i en stor kartong på min styvfars vind hemma i Umeå tillsammans med många andra romaner samt min kurslitteratur från tiden jag läste litteraturvetenskap. Där har de legat i tolv år nu, ända sedan jag flyttade till Stockholm första gången. Vet inte varför jag aldrig hämtat dem.

Just nu läser jag Erica Jongs Rädda livet!, på omslaget hyllad av Ingmar Bergman. ”Jag blev djupt imponerad av Rädda livet!, av dess vitalitet, värme, intelligens och mod” skriver han.  Blev ganska förvånad, trodde inte att Bergman var typen som intresserade sig för ”frigjorda kvinnoromaner”. Men jag är glad över att ha fel. Erica Jong är en författare jag beundrar. Nästan idoliserar. Samtidigt som hon går mig på nerverna. Hon är otroligt självupptagen. En kvinnlig Ulf Lundell som skriver om sig själv i roman efter roman. Enda skillnaden mellan henne och hennes hjältinnor är väl att de har andra namn och är lite mer kryddade.

Rädda livet är en fortsättning på Rädd att flyga. Isabella Wing har gjort världssuccé med sin sexuellt frispråkiga debutroman Candidas Confessioner (otroligt dålig översättning). Candida heter Wong i efternamn. Ms Wing är fortfarande gift med ”den asiatiska” psykoterapeuten Bennet (Jong var också gift med ”en asiatisk” psykoterapeut). Hon har problem i äktenskapet och problem med att hantera sin berömmelse, samtidigt som hon i rasande tempo njuter dess frukter: Hon har fått ”tusen nya vänner”, folk som förut nonchalerade henne vill plötsligt stifta hennes bekantskap, nästan varje kväll går hon på kulturella mingel, vernissager, fester av olika slag. Hon tackar ja till alla inbjudningar hon får, stannar aldrig hemma. En av orsakerna är att hon inte står ut med sin man som är kylig men artig och som oavbrutet slänger sig med termen ”oidipal”. Hon avskyr att han analyserar allt som händer honom, som händer henne, alla människor i deras närhet. I hennes ögon är detta förhållningssätt nedlåtande. Och mest av allt avskyr hon att han romantiserar sin taskiga barndom. Att han drar nytta av en offerroll och använder denna som snuttefilt.

Just detta får mig att skratta, offersnuttigheten, jag har själv erfarenhet av liknande beteende. Många människor tycks trivas alldeles utmärkt med att betrakta sig själva som offer, vilket egentligen inte är så konstigt: Att inta en offerroll är bekvämt, man får en ursäkt för allt och behöver varken anstränga sig eller ta tag i sitt liv. Och sen är det ju trevligt när folk tycker synd om en; daltar och har sig, och genast skäms och ber om ursäkt om de råkar uttala något som liknar ett krav. Men offer är ofta svin, det har jag också erfarenhet av. Deras självömkan tar sig inte sällan maligna former och suger all kraft ur deras omgivning. Fast Isadora har också ett behov av det där; att tycka synd om sig själv. När Bennet bekänner att han varit otrogen blir hon vansinnig fast hon själv haft älskare vid sidan av under hela deras äktenskap. Och Jong verkar anse att det är rättmätigt av henne, av Isadora alltså, att känna så. Vilket även gör Isadora till ett svin; den typ av svin som historiskt sett varit mannens privilegium. (För det är ett privilegium att vara svinet i ett förhållande.)

Också jag har varit ett svin. Och snuttat ned mig i en offerroll. Men det var många år sedan nu. Man växer ifrån det när man får tillräckligt med motstånd, när någon säger att nu får du för fan skärpa dig, och det är bra. Människor i gemen behöver motstånd för att bli något sånär uthärdliga. Framförallt behöver de motstånd för att utveckla självaktning och integritet.

Jag gillar Erica Jong för att hon är ”för mycket”: Beskäftig, vulgär, ohämmad, frispråkig, emellanåt grandios. Hon verkar inte skämmas för något. Inte känna något behov av att anpassa sig eller be om ursäkt. Men naturligtvis är detta inte helt sant. Hon skäms visst, bekänner hon. När hon gör människor utmattade eller när hon ”fläkt ut sig” för mycket. Emellanåt lider hon av det Carrie i Sex and The City, och många andra också för den delen, kallar verbal diarrhea. Och jag känner igen mig själv i det och det är väl just därför jag gillar henne.

/…/

(Resten av inlägget censurerat av Piedestalens övervakningsbyrå.)

Återkommer evt. med några nya stillsamma slutord.

Godnatt.

Spännande essä om Karl Popper av Lena Andersson i dagens DN:

Gemensamt för de kollektivistiska lärorna, som Popper spårar till Platon, är att en utvald grupp är utsedd som den främsta, som bärare av historien. Dess kamp med andra strängt definierade grupper är central. Vidare betraktas samhället som en organism, där summan är större än delarna, en ordnad helhet med ett innersta väsen vilket säger något sannare och riktigare om delarna än delarna själva kan göra, ty de styr inte över detta väsen, utan styrs av det.

Ovetande och determinerade är människorna på väg mot organismens högre mål, som en cell i organismen, strukturen, historien och kollektivet. Individens autonomi och självbestämmande är en illusion. Hela varat och psyket bestäms av den sociala positionen.

Jag har inget att läsa!

Diana2

Såhär är det: Jag planerar aldrig vad jag ska läsa. Har sällan någon lista. Ingen trave på nattduksbordet. Kanske beror detta på att jag högst sporadiskt läser kultursidorna och därför missar intressanta nysläpp (varför jag inte läser kultursidorna: jag har ingen prenumeration och webbtidningarna är alltid en besvikelse; kolla bara DN:s urval så förstår ni vad jag menar – det är bara dravel, ren populism).

Så… hur väljer jag då vad jag ska läsa? Trumvirvel och fanfar, spänningen är olidlig… Jag tar nåt från bokhyllan. Där jag då och då stuvar in sånt jag köpt på second hand. Sist var det Francoise Sagans ”Den obäddade sängen”, som var fantastisk ända till slutet, som var en besvikelse. Innan dess var det Erica Jong, dessförinnan Janet Frame, Ernest Hemingway, Joan Didion.

Oftast sker mitt val på vardagsmorgnar, då jag står påklädd i hallen och rotar i min väska och inser att min senaste roman är utläst och jag har jättebråttom eftersom jag redan är sen till tåget. Beslutet tas därmed mycket snabbt, rent instinktivt. Jag rusar till bokhyllan, låter ögonen falla på ett par titlar och väljer den som just där och då tilltalar mig mest. För jag behöver ständigt något att läsa, annars kommer vardagens fulhet ikapp mig och allt förvandlas till rost (för att parafrasera Anaïs Nin).

Men nu är det såhär: Böckerna är slut. De enda som återstår är Sartres ”Äcklet” och Dostojevskijs ”Döda huset” och ingendera fyller mitt bröst med glädje och förväntan. Dessutom är båda tryckta med världens minsta text. (Böcker bör vara tryckta med mellanstora bokstäver, helst i fint typsnitt, så att sidorna inte blir för kompakta. Jag vill kunna sitta och begrunda enskilda meningar, suga på dem som karameller, och det går inte om bokstäverna är i myrstorlek för då flyter orden liksom ihop med varandra.) ”Äcklet” och ”Döda huset” känns också för deprimerande för årstiden, de läser jag hellre till våren då jag kan låta ljuset flöda över sidorna och min själ är optimistisk nog att ta till sig innehållet.

Vad ska jag då göra? E har erbjudit mig att låna Stig Larssons självbiografi, men den tänker jag minsann inte läsa för jag har en känsla av att jag bara skulle bli sjukt provocerad. (Just nu, efter E:s förvisso ganska entusiastiska beskrivningar, känner jag att Larsson är en stor, äcklig och självgod idiot.)

Alltså: Jag måste införskaffa något nytt. Och det snabbt. För jag pallar inte att läsa om ”Den mörka kontinenten” som jag började med i morse, inte efter att just ha läst ut ”Medical Muses”. Det får vara nog med instängd kvinnosjuka för ett tag. C tipsade mig om Foucault, läste ett par sidor ur hennes bok i fredags och tyckte den var bra. Tänker att jag kan läsa ”Straff och övervakning” – möjligen även detta en smula deppigt men jag är ju intresserad av ämnet – men sen när hon började använda ordet diskurs blev jag avtänd. (Tror att ”diskurs” och ”diskursanalys” är två av mina absoluta hatord.)

Så… Vad ska jag ta mig till? Jag behöver tips! Kan ni hjälpa mig? (T ex. Johanna, Gustaf, Helena, och Marie; vilka är era favoriter?)

Högst upp: En ung Diana läser Barbara Cartland. Inte undra på hennes romantiska felval senare livet. Men jag gillar bilden, den är verkligen jättefin. Och lite sorglig.

Tankar kring ”Utan personligt ansvar”, om makt, moral och monogami

Först ett konstaterande: Jag tycker mer om Utan personligt ansvar än Egenmäktigt förfarande. Inte för att den är mer välskriven, skarp och briljant än den förra (där står det jämnt), utan för att Esters relation med den undflyende Olof Sten är intressantare än den hon hade med den ännu mer undflyende Hugo Rask. För den här gången har hon, åtminstone till viss del, lämnat fantasilandet bakom sig och befinner sig i en regelrätt relation. Hon är den gifte skådespelaren Olofs hängivna älskarinna, även om hon förstås aldrig själv skulle kalla sig älskarinna. Och det är spännande, tycker jag, vad som händer när hennes romantiska föreställningar äntligen får braka in i verkligheten. För den här gången finns det en mottagare, åtminstone en mer receptiv och engagerad mottagare än Hugo Rask, och därmed kan saker hända på riktigt. Sedan är hon förstås till sin natur fortfarande samma blandning av skrämmande klarsynt och naiv, nästan dum. Och hon vill fortfarande det absoluta, är en nästintill ortodox i sin idealism.

Liksom Egenmäktigt förfarande fokuserar även denna roman på kärleksrelationen och dess väsen: Dess upptakt, utplaning och slut. Vad som karaktäriserar olika nivåer av intimitet och de tankar och känslor som följer med dessa. Samt om makt; det klassiska dilemmat som uppstår när den ena vill mer än den andra och om det underläge respektive överläge som genereras till följd av detta. Samt om projektioner. Vad är det egentligen man blir förälskad i? Är det personen i sig eller idén om personen?

När Ester får denna fråga av sina vänner säger hon att den är irrelevant. Det viktiga är att man känner, inte varför man känner. Huvudsaken är att man åtrår och älskar, känner sig lycklig och levande i samvaron med den andre. Sedan får det kosta, dränera, svida och skava. Hellre det än att inte känna något alls. Alltför djupgående analyser av tillståndet är inte bara tråkiga, utan direkt själsdödande.

Samtidigt analyserar hon – mycket, alltför mycket (annars vore hon ju inte Ester) – lägger ned mängder med energi på att också på ett intellektuellt plan säkra och försvara sin känsla. Och i detta sammanhang följer hon inte, som annars, förnuftets röst utan välviljans: Finns det en krass tolkning och en fördelaktig tolkning väljer hon konsekvent den fördelaktiga. På det sättet känner man igen sig; hon gjorde ju likadant i förhållande till Hugo. Slutledningarna i den nya romanen är klassiska (klassiskt kvinnliga?) och lyder som följer: Han drar sig undan eftersom han är rädd för intimitet, inuti är han ett skräckslaget litet barn, och ju mer han krånglar desto mer kärlek och förståelse behöver han. Ester kan älska Olof hel igen, om han bara tillåter det. I förhållande till honom är hon en aldrig sinande resurs. Vad han i sin tur ger tillbaka är inte lika viktigt. Inte heller det faktum att han konsekvent sårar och negligerar henne, tar hennes energi och kraft och bara lämnar smulor kvar för hennes eget bruk.

Ytterligare en klassisk komplikation föreligger förstås i det faktum att Olof är gift. Och att han inte tänker skilja sig. Således förkunnar han i ena stunden att han inte vill ha någon relation med Ester för att i nästa stund bedyra henne sin kärlek. Tillsammans med henne mår han så bra; kan prata om allt, vara sig själv,  känner sig fri och lycklig. Och samtidigt kan hon inte mäta sig mot hustrun som är smart och rolig och socialt begåvad och därtill bekvämt inrättad i vardagslivets förutsägbara men ack så trygga rutin.

Under läsningens gång tänker jag att ett av Esters problem ligger i att hon inte kan förstå att Olof inte är en monogam person. Och att Olofs problem är att han inte kan erkänna detta för sig själv. Att det för honom inte är frågan om ”vem som är bättre” än den andra utan om att båda är lika bra fast på olika sätt. Och att han därmed inte har behov av att välja. Olof är ambivalent, än naivt uppriktig, än slugt beräknande, och i sina växlingar blir han intressant. Inte bara för Ester utan också för mig som läsare. Och jag antar att det är meningen att man ska tycka att han är ett svin, men det känns som en alltför simpel slutsats. Istället skulle jag säga att hans drifter är malplacerade i förhållande till rådande moral och hans handlingar går på tvärs mot det allmänt accepterade (polygama böjelser döms i princip enhälligt ut som förkastliga).

Men för att grota ned sig: är Olof verkligen ”svinig” i förhållande till Ester? Eller står ord mot ord? Handling mot handling? Olof värderar orden högre än handlingarna, medan Ester gör tvärtom. Mellan dem finns en grav misskommunikation och de är båda, var och en på sitt sätt, bokstavstroende. Alltså: Vad ska man lita mest till? Olofs, förvisso dubiösa, men envisa försäkringar om att han inte vill ha en ”riktig” relation eller Esters förnumstiga och lätt nedlåtande idé kring att Olof inte förstår sitt eget bästa? Och i en situation där båda, var och en på sitt sätt, satt upp sina egna diametralt motsatta spelregler, vem är då offret? Och jag tänker på hur Ester, samtidigt som hon fogar sig efter Olofs regler, i hemlighet fördömer dem. Alltså: Ester vill inte ha Olof ”som han är” utan en drömversion av honom; helt enkelt en Olof som inte beter sig som Olof. Men skulle han då fortfarande vara Olof?

När jag läst ut romanen tänkte jag att det inte nödvändigtvis behöver vara Ester som läsaren identifierar sig med. Olof är trots allt en vanlig typ vars handlingsmönster går igen hos båda könen. En annan grej jag började tänka på i samband med detta var begreppet ”den andra kvinnan”. Den könsspecifika underordningen i ett fenomen som borde vara könsneutralt. För visst kan kvinnor i sina kärleksrelationer vara lika sviniga som män, och visst kan män vara lika underkastade som kvinnor. Av ren nyfikenhet prövade jag därför att googla på ”den andra mannen” och fick ett par tre träffar (i förhållande till de mängder av träffar jag fick på ”den andra kvinnan”) – det var trådar på chattsidor som terapisnack, familjeliv och flashback. En man skriver t ex följande inlägg på flashback som ju faktiskt skulle kunna vara en beskrivning av Esters förhållande till Olof:

Sedan några månader tillbaka har jag haft ett förhållande med en underbar 37-årig kvinna (jag är 40 och singel)
Hon är helt fantastisk…problemet är bara att hon är gift.

Jag vill att hon skall bli min. Men hon hävdar att hon är lycklig med sin man och inte har några planer på att lämna honom.

Varför gör en kvinna så här om hon är lycklig i sitt äktenskap? Och jag tror inte att förklaringen är att det handlar om att hon vill kn_ _ _a heller. Vi träffas ofta utan att ha sex. Det har blivit många förtroliga samtal och massor av riktigt ömsint beröring. Men det har blivit häftigt sex också.

Dessutom hävdar hon att hennes sexliv hemma är bra.

Hon lovar mig inget, men jag får inte ihop hennes beteende. Det håller på att äta upp mig.

Finns det något hopp? Hur skall jag få henne?

Ja, finns det något hopp? De svar han får är bland annat att han borde lämna henne, ”hon kommer aldrig att lämna sin man”, ”hon vill bara ha bekräftelse”, ”du är hennes leksak” samt lite mindre nyanserade utlåtanden som ”hon är ett äckel” och ”hon är en jävla vampyr, såna horor ska du fan inte ha med o göra”. Jamen, tänker jag, du har henne redan, bara inte på det sätt du själv kanske önskar.

”Älskarinna” respektive ”älskare” då? Älskarinna är mer förknippat med otrohet och nämns också framförallt i samband med detta, ofta i moraliserande ordalag; ”hon är den gifte mannens älskarinna”, ”kvinnor – acceptera inte att vara älskarnnor!” etc , medan älskare mer inbegriper mäns sexualitet i stort; ”han är en bra/dålig älskare”, ”hur du blir en bättre älskare” etc. Det är också intressant.

Jaja. Jag släpper detta lilla sidospår.

I slutet av romanen vänds maktförhållandet mellan Ester och Olof och Ester blir den som hamnar i överläge, på Olofs och relationens bekostnad. Hans reaktion på detta är otroligt intressant och värd en lång analys, kanske återkommer jag med en sådan i ett annat inlägg. Avslutningsvis kan jag bara säga att det är en extremt läsvärd roman vars innehåll förhoppningsvis inte enbart kommer att läsas med svartvita könspolitiska glasögon.

Hugo Rask-tjafset

Förstår inte de som hävdar att Lena Andersson ”borde erkänna” att Roy Andersson är Hugo Rask. Som i denna artikel och i denna krönika. ”Lena Anderssons blaha-svar borde ha följts upp”. Varför då? Vad spelar det för roll vem Rask ”är” eller inte är? Är det relevant i förhållande till själva romantexten? Berikar det läsupplevelsen på något sätt? Jag är övertygad om att Andersson menar vad hon säger när hon hävdar att ”Hugo Rask är Hugo Rask”. En verklig människa kan inte översättas till text. Och oavsett hur många likheter det finns mellan en förlaga och en romanfigur så är de knappast identiska, eftersom det enbart rör sig om en vinkel, en subjektiv tolkning. Sedan är det märkligt att kräva att en författare, bara för att denne skrivit en bok, också i sig själv ska vara som en öppen bok. Självklart vill inte Lena Andersson sitta i teve och låta nån journalist snaska ned sig i hennes privatliv och personliga förflutna.  Och vad är det egentligen man vill höra? Andersson stammande och krypande till korset, med rodnande kinder och sänkt blick säga att ”jo, jag dejtade Roy ett tag för tio+ år sedan… det fick mig att må dåligt.” Vad ska man med den informationen till? Gotta sig, triumfera? Fastslå någon slags poäng? Som går ut på vad? ”Lena Andersson är lika needy som Ester! Lena är Ester!” Jag blir lite upprörd av behovet av denna slags förenklingar och kategoriseringar. För naturligtvis ”är” inte Andersson Ester, oavsett om hon lånat drag av sig själv till henne, men det gör ju alla författare – tar från sig själva alltså. Men med denna logik skulle man även kunna säga att Lena är Hugo eller att hon är Olof i den nya romanen.

Jaja. Jag har snart läst ut Utan personligt ansvar och jag tycker att den är helt fantastisk. Bättre än Egenmäktigt förfarande. Återkommer med en rapport så småningom.

Tankar kring Siri Hustvedts ”Den lysande världen”, i två delar

den lysande världenTankar vecka 41

Jag har kommit till  sidan 152 av Siri Hustvedts senaste roman Den lysande världen och tänkte skriva ned några reflektioner (inom fysiken kallad reflexion, tänk reflexionsyta, t ex ”en abrupt ändring av riktningen för en vågfront på en yta mellan två olika media så att vågfronten går tillbaka i det medium den kom från – för utförligare information se fotnot längst ned, där går jag även igenom diffus reflexion och reflektans).

Hustvedt är en författare jag följt under många år och jag har läst hennes samtliga romaner  (sex allt som allt). Som så många andra stötte jag först på hennes namn via Paul Auster, men till skillnad från Auster har Hustvedt, i mina ögon, förblivit intressant. Framförallt uppskattar jag hur hon bakar in sitt intresse för psykologi och neurologi i intrigerna – flera av hennes karaktärer är t ex psykologer och psykoanalytiker. Och det var Hustvedt (och Karin Johannisson och Umedalens mentalsjukhus) som först fick mig att intressera mig för mentalvårdens historia, udda diagnoser och brutala behandlingsmetoder, för Jean Martin Charcot och hans hysterikor vid La Salpêtrière (ett intresse som hållit i sig, just nu läser jag även denna bok). Och jag brukar oftast gilla hennes huvudpersoner också. Min favorit är den saktmodige psykologen Erik Davidsen i Sorgesång. (Sämst tycker jag om poeten Mia i  Sommaren utan män här är mina tankar om denna roman.)

Recensionerna av Den lysande världen har överlag varit positiva, både i USA och i Sverige, och jag känner mig därför ensam om att störa mig på den. Inte för att den bryter mot den traditionella romanformen, vilket den gör, utan för att den innehåller så otroligt många referenser. Vissa av dessa tycker jag visserligen är intressanta – t ex den som rör den verkliga historien bakom Breuers Anna O – men mycket kan jag vara utan också och det är drygt att knappt kunna läsa en sida utan att ta hänsyn till vem X och X och X och X var/är.

Det jag börjar fundera över är exakt hur viktiga referenserna är för själva handlingen. Skulle handlingen inte klara sig utan dem? Eller är det tvärtom; att referenserna mest fungerar som kuriosa? Om fallet är det tidigare tänker jag att jag som läsare i så fall lika gärna kunde läsa en antologi om Women in contemporary art eller en kurs i filosofi eller konsthistoria eller queerteori, att nu läser jag faktiskt en roman här. Samtidigt är det ju frivilligt – läsningen – jag behöver inte läsa den här historien, men jag tycker ju om den också.

Två exempel på bokens referenshantering ser ni nedan:

Från sid 150:

Varför rökte alla akademiska lärare i filosofi pipa? Ett koketteri? Hans studenter, allihop unga män, rökte också pipa, varenda en. Doktoranderna odlade skägg allihop och rökte pipa på sjunde våningen av Filosofihuset. De analytiska. Frege. Logiken finns därute.*

*Gottlob Frege (1848-1925). Tysk matematiker, logiker och filosof som hade en avgörande betydelse för utvecklingen av den moderna matematiken och tidiga analytiska filosofin, särskilt för Bertrand Russell och Wittgenstein (Tractatus Logico-philosophicus.) ”Logiken finns därute” syftar förmodligen på Freges påstående att logiken är en objektiv realitet och inte är skapad av människans tankeförmåga. Enligt Frege… (och så följer ytterligare sju rader med diverse hänvisningar).

Från sid 151:

Konstnären ler. Leendet är stelt, men vem kan klandra honom? En lång invecklad essä i katalogen som citerar den där pajasen Virilio.*

*Paul Virilio (f. 1932), fransk kulturteoretiker, kritiker och urbanist, har skrivit mycket om teknologi (ytterligare åtta rader information.)

Ja, behöver verkligen Frege en presentation? Kunde hans namn inte bara få stå där som en blinkning till den redan insatta? Och samma sak med Virilio – är han överhuvudtaget nödvändig att nämnas? (I Sommaren utan män glider Hustvedt fram och tillbaka mellan prosa och essäistik. Blandningen är en smula skavande men tankarna utvecklas åtminstone – i denna roman förekommer inga direkta essäer utan mer bara en massa ”viktiga” och ”mindre viktiga” namn som ett myller av parenteser.)

Över till själva handlingen: I samtliga av Hustvedts romaner spelar konsten och konstvärlden en något mindre eller större roll (Hustvedt är konstälskare och två av hennes favoritkonstnärer är, om jag inte minns fel Willem de Kooning och Marcel Duchamp). Men om konstnärerna i de tidigare romanerna varit mer av bifigurer så står de i denna roman i centrum för handlingen. Framförallt i form av huvudpersonen förstås; Harriet Burden, en missförstådd New York-baserad konstnär(inna) som får erkännande först efter sin död. Men många andra konstnärstyper passerar också revy; en kvasiintellektuell konststudent med en kantig pojkaktig charm som älskar Warhol och ordet ”konceptuell”, en queerig performanceartist vars utanförskap bottnar i att han är känslig, homosexuell och mulatt samt en omsusad och supersnygg konststjärna med en air av onåbar nonchalans. Alla (rätt klyschiga) män som Burden anställer som företrädare för sina sista tre konstverk. Hennes syfte med detta är att bevisa för (konst)världen att manliga konstnärer blir tagna på större allvar än kvinnliga och på grund av sitt kön automatiskt ges företräde till kändisskap och pengar. Genom att gömma sig bakom manliga pseudonymer söker hon hämnd för att hon tidigare har ratats och förminskats; för till sist ska hon avslöja sin bluff; att det är i själva verket är hon – en kvinna – som döljer sig bakom verken och då ska de fördomsfulla företrädarna för New Yorks konstscen (med dess recensenter, gallerister, mecenater, samlare) minsann få sig en läxa.

Hustvedt har två primära mål med sin roman: Dels att, som redan nämnts, ifrågasätta mansdominansen i konstvärlden (New York Times hänvisar i sin recension av romanen till den feministiska aktivistgruppen Guerilla Girls som på 80-talet klistrade upp affischer runtom i New York som informerade om att mindre än 5 procent av de utställda konstverken på The Metropolitan Museum of Arts avdelning för modern konst var skapade av kvinnor medan samma kön figurerade på 85 procent av verkens nakenmotiv). Dels att – sin vana trogen – filosofera kring mänsklig perception; grunderna för hur vi betraktar och bedömer oss själva, vår omgivning, våra medmänniskor samt, som ett led i detta, hur vi väljer att betrakta konst: I vilken utsträckning förmår vi frikoppla en konstnär från hans/hennes verk och vice versa? (Här kan man, för att förflytta frågan till Sveriges konstscen, ta Makode Linde som exempel – hur skulle hans ”afromantics” slå an och de, låt säga, var skapade av en ”vit medelålders man” istället?) Hustvedt driver tesen att det  i vårt varumärkesfixerade kulturklimat är lika viktigt vad man representerar som ”privat”person som vad man skapar för konst och att konstnärens identitet  (dennes kön, sexualitet, utseende, attraktionskraft och sociala nätverk) ofta spelar en avgörande roll i hur konsten tas emot av kritiker och publik.

Tankar vecka 42

Jag har nu läst ut romanen och min första tanke är att det på många sätt är ”förbjudet” att kritisera en så uttalat feministisk bok. Samtidigt är känslan som dröjer sig kvar hos mig mer än något annat irritation. Kanske för att den problematik som beskrivs är för otadlig: Hustvedt gör Burden till en slags upphöjd martyr. En kvinna som modigt Stred Mot Patriarkatet och Dog För Sin Övertygelse. Och de andra karaktärerna, hennes närmaste vänner, är alla så duktigt PK-aktiga; upplysta och intelligenta och givetvis vänstervridna: Burdens bästa vän en vidsynt psykoanalytiker, hennes barn idealistisk författare respektive godhjärtad dokumentärfilmare, hennes pojkvän bohemisk poet. Och så har hon även ett superfint vänskapsförhållande med en supergullig queerperson samt värnar om samhällets utstötta.

Att jag har svårt för detta är inte konstigt; det ligger i min motsträviga natur (jag blir alltid misstänksam när människor, åsikter e t c passar in i en alltför duktig mall, men det torde ni redan veta vid det här laget). Och när jag nu tänker kritisera bokens feministiska spår är det förstås nödvändigt med en övertydlig försäkran: Jag är inte emot kvinnokamp i stort, den är befogad  i många sammanhang, ja, absolut nödvändig. (Och ja, det existerar fortfarande stora, avgrundsdjupa, könsskillnader i världen: Kvinnor på vissa håll i Indien som inte kan lämna sin hemby för att hämta vatten utan att riskera att bli våldtagna. Kvinnor i Mellanöstern som gifts bort när de är fortfarande är barn. Kvinnor i Sydamerika som kastas i fängelse om de utför abort efter våldtäkt. Kvinnor i delar av Afrika som könsstympas. Kvinnor som blir mördade av sina manliga släktingar om de hävdar sin egen sexualitet eller bara om de bara vägrar att bära khimār (slöja) eller niqab eller burka. Och jag tycker att allt detta är vidrigt, och de lagar, officiella som inofficiella, som stödjer dessa saker borde utrotas med frätande syra och dess utövare borde drabbas av valfritt gammaltestamentligt vedergällningsstraff.)

Men jag tycker inte att Burden i sig kan beskrivas som förtryckt. Hustvedt målar tvärtom upp henne som en ovanligt privilegierad människa: Hon är född i en akademisk familj med en professor till pappa, hon är ekonomiskt oberoende (och bodde innan hon flyttade till Brooklyn i en paradvåning på Park Avenue), hon är extremt välutbildad och klär sig i fina dyra designkläder och, framförallt; hon har möjlighet att ägna sig åt sitt konstnärskap på heltid. Utöver detta utgör hon dessutom redan en integrerad del av den konstvärld hon så gärna vill tillhöra: Blir bjuden på fester och vernissager och har eftertraktade kontakter. Med andra ord tillhör hon en av de ”lyckligt lottade”. Och hennes kamp består – när man skalar ned den – enbart av en längtan efter erkännande. Och är detta verkligen en viktig, ja, relevant, kamp som kräver femhundra sidor? Är det en mänsklig rättighet att bli hyllad och ”känd”?

Oavsett om man väljer att applicera en feministisk analys på denna fråga eller ej så tycker jag inte synd om Burden. Istället tycker jag att hon är bortskämd och självupptagen eftersom hon, trots sin ställning, frossar i bitterhet. Det skulle jag även tycka om hon vore en man.

En bok behöver inte automatiskt vara dålig för att man inte sympatiserar med dess huvudperson och jag tycker inte att Den lysande världen är en dålig roman. Den är välskriven och bitvis underhållande. Den är mer än nådigt intelligent. Och man lär sig verkligen en himla massa genom alla de där referenserna. Boken innehåller dessutom, som en slags gardering, fler perspektiv än enbart Burdens: Hennes vänner och fiender tilldelas ordet i många kapitel och Hustvedt låter dessa kommentera och även kritisera Burdens ambitioner och på det sättet förekommer hon, Hustvedt alltså, också eventuell ”extern” kritik: Burden beskrivs emellanåt som dogmatisk, krävande, jobbig, perspektivlös. Hennes kamp som överdriven i en jämställd samtid. Men, hon är fortfarande huvudperson: Den som allting kretsar kring. Och Hustvedts sympatier stannar trots allt hos henne.

Avslutningsvis: Den lysande världen provocerar mig. Och uppskattar man att bli provocerad (det kan vara hälsosamt emellanåt) kan man nog få ut en hel del av att läsa den. Sedan finns det säkert de som enbart tycker att det är ”viktig och stark bok” också, som de flesta av dess recensenter. För till skillnad från Burden är Hustvedt otroligt hyllad av kulturvärlden, trots det beklagliga faktum att hon är kvinna.

Lite om vad jag läst idag

8148DH6kpcL._SL1500_

Varför inte skriva här lite varje dag när jag ändå inte har något vettigare för mig? Så, utan att tänka för mycket: Jag har just läst de första hundra sidorna av Hemingways ”Edens lustgård”. Han skriver bra om mat; om peppriga ägg och smör som smälter på aborrfiléer och om flaskor med kallt vitt vin inlindade i tidningspapper, man blir riktigt hungrig (och törstig). Och så skriver han fint om den klaustrofobiska kärleksrelationen; om skarven mellan den första inledande förälskelsefasen där man tror sig vara utan andra behov än just kärleken och hur det sedan går när de andra behoven gör sig påminda igen och man plötsligt inser att man inte längtar efter något annat än att  vara ifred. Det är väl också först då man ser klart, tänker jag, när man inte längre inbillar sig vara ”ett” med någon annan. (Varför i hela friden vill man det ens till att börja med?) Samtidigt lever ju många för just det där; förälskelsen och den partiella blindhet den medför, kanske i brist på andra fritidsintressen eller på grund av dålig självkänsla. Själv föredrar jag alkohol istället. (Nej, nu raljerar jag.) Romanen är hursomhelst spännande, och mycket vackert skriven, och jag ser framemot att fortsätta läsa.

Tidigare idag läste jag ut Houellebecqs ”Konkurrens till döds” (vilken säkert inspirerade till den lilla cynismen ovan). Jag läste den eftersom E insisterade, det är hans favoritbok, och jag hade lovat att läsa ut den och rapportera vad jag tyckte. Nu har jag i och för sig redan läst den en gång tidigare, för fem-sex år sedan, eftersom den även är J:s favoritbok – eller åtminstone en av hans favoritböcker. (Om du läser det här J, ha överseende om jag minns fel.) Houellebecq verkar helt klart appellera till vissa unga eller relativt unga män med intellektuella böjelser och torr humor. Han känns också som en mycket manlig författare. Manlig på det moderna, urlakade sättet där manligheten (i sin mest könsstereotypa bemärkelse) på grund av diverse jämställdhetssatsningar och genusbetonade socialkonstruktivistiska analyser tvingats in i ett förvirrat vakuum och delvis blivit överflödig. Men om resultatet av dessa framsteg resulterar i den bitterhet H skildrar kan man ifrågasätta de eventuella vinsterna. Hursom, utan att landa i något definitivt avfärdande, är han lite för cynisk för mig, och även om han bitvis är mycket rolig och observant, gör han mig mest nedslagen. E kommer således bli besviken över att jag inte är nog entusiastisk.

michelhouellebcqwebfinalH och Iggy tar en selfie – vad är grejen? Orkar inte googla, men känner mig skeptisk.

Jaha, jag låter nog lite dryg och raljant. Det är jag inte (inte egentligen!) Det är bara så det brukar bli när jag skriver snabbt, och jag tänker att jag, om jag nu ska blogga lite oftare, inte kan lägga alltför mycket tid på mina inlägg för det finns ju trots allt viktigare grejer, åtminstone saker som är mer värda det omsorgsfulla och tidskrävande arbete som redigering innebär. Plus att jag är en lat person som ogillar att anstränga mig i onödan. Ja, och med detta avslutar jag. Imorgon återkommer jag med nya betraktelser, förmodligen en andlöst spännande skildring av min annalkande förkylning.

Ps. Edens lustgård har filmatiserats, de stillbilder jag studerat faller mig dock inte i smaken; oavsett om David Bourne har likheter med Hemingway själv behövde de väl inte välja en skådespelare som liknar honom? Hemingway passar ju inte alls i blonderat hår!

Mena-Suvari-and-Jack-Huston-in-Garden

Which Jane Austen Heroine Are You?

You got: Fanny Price
You’re quite shy and have often felt like an outsider, but around your closest friends you aren’t afraid to open up. You’re fiercely loyal and kind to everyone (even if they don’t always deserve it). While you hate exercise, you love reading and learning.
Stämmer rätt bra!
Gör testet här.

Mysrysa med spöken

Jag blev så sugen på att läsa den här romanen efter att ha läst Therese Erikssons recension i gårdagens SvD. Har annars inte läst skräckromaner sen jag läste mysrysare (en Harlequinaktig bokserie med skräcktema) och Anne Rice i fjortonårsåldern (fast Rices böcker var ju inte skräckromaner utan vampyrromaner). Men nu ljuger jag visst, förra året läste jag lite Edgar Allan Poe: ”Huset Ushers fall” och några till, men de var ju inte ett dugg läskiga. Och innan jul läste jag ”Skruvens vridning” av Henry James, som var jättebra.

The Awakening

Det finns något så tilltalande med spökhistorier tycker jag. Eftersom min syrra är en riktig skräckfantast ser jag alltid skräckfilmer när jag träffar henne (hon har en ständig lista på lager med filmer jag ”bara måste se”) och när jag gick i 4:an bildade jag ”Spökklubben” med en kompis. Vi brukade träffas på trappan utanför musiksalsen på lunchrasten varje måndag och berätta de spökhistorier vi samlat på oss under veckan som gått. Mina tidigaste berättelser var också just spökhistorier. Skrev en lång följetong som hette ”Mörkrets hus” som handlade om ett ungdomsgäng som skulle övernatta en helg i ett stort gammalt hus i skogen. Kom ihåg att en av killarna ”skejtade på grusplanen” framför huset, hur sjutton det nu gick till. I historien figurerade bland annat ett fotoalbum med uråldriga porträtt, en mystisk låda på vinden, steg på övervåningen fast ingen var där och en läskig gammal gubbe som kom och knackade på mitt i natten för att be om ett glas vatten. När de kom tillbaka med vattnet var han borta och en stund senare rasade brons ena räcke med ett väldigt brak. Kom ihåg att det var vinter när jag skrev den och att jag satt ensam vid köksbänken hos pappa – som var på jobbet – och att jag mötte min spegelbild i rutan och plötsligt blev rädd. Tänk om det stod någon där utanför och tittade på mig? Rädslan var lustfylld, kittlande.

the woman in blackThe Woman in Black

Här får ni tips på några favoritfilmer på spöktema: ”The Turn of The Screw” (filmatisering av James roman),” The Woman in Black” (dito av romanen i den nämnda recensionen), ”The Awakening” (filmatisering av Kate Chopins roman) och ”The Others”. Det dessa filmer har gemensamt är att de utspelar sig i pampiga gamla hus i atmosfäriskt dimmiga miljöer (vilket förmodligen är den främsta anledningen till att jag fastnat för dem).  Och så min absoluta favorit: ”The Ninth Gate”, som inte handlar om spöken men väl om djävulens bibel, med Johnny Depp och Emmanuelle Seigner i huvudrollerna.

The Others

Snygg och läskig trailer:

Högst upp: The Turn of The Screw

Duras, Didion

Jaha. Nu har jag läst lite Marguerite Duras. Hon är inte för mig, konstaterade jag när boken var slut. Precis som Joan Didion inte är för mig. De två påminner för övrigt om varandra, eller det är väl så att Didion påminner om Duras eftersom Duras var före. Båda skriver om svala hjältinnor. Väver drömska intriger, som inte är några intriger egentligen utan mer utflutna tillstånd, iakttagelser som spinner lätta lindor, aldrig kommer riktig nära. Vad angår mig Lol V. Stein tänker jag efteråt. Och vad angår mig Charlotte i ”Bönbok för en vän”? Som karaktärer tillför de inga insikter, väcker inga starka känslor. Jag undrar vad som drev/driver dem att skriva på det sättet? Både Duras och Didion verkar förälskade i det ytliga. Men samtidigt tänker jag att det är onödigt att avfärda dem. De är bra författare. De lyckas bara inte beröra just mig.

Boktips till alla, som liksom jag, lider av hypokondri

6694550

The alteration is as yet invisible to those around you, but your life has been changed for good. You begin secretly to date everything in relation to the moment you first realized that something was wrong. Your previous existence now looks idyllic and illusive, shadowed in retrospect by what was to come. But althrough everything has changed it is all, also, quite familiar. You have been here before, felt the same sickening plummet of discovery, the same slow creep of horror as the sinister truth slithered into view. And yet this time, you feel certain, is different. This time, the evidence is irrefutable.

Läs utdraget i sin helhet här.