Sömn

Elene Usdin                                                                                                                Elene Usdin; “Chaude nuit d’été”

Anja Niemi room 81                                                                                                                         Anja Niemi; ”Room 81”

Noteringar/avreaktion:

Jag längtar efter fri sikt. De senaste månaderna har jag varit tvungen att censurera mig själv så mycket.

Vad övervakning gör med din själ: Du geggas ihop och kan inte längre identifiera vad du ”verkligen” tänker/känner från det du ”tror att du borde” tänka/känna (bitihop-faktorn).

Det sämsta mellanmänskliga beteendet: Nålstick. Att antyda precis lagom mycket för att det ska svida till, sedan retirera bakom överslätande floskler: ”Åh, du får inte ta illa upp. Jag förklarade bara hur JAG skulle agera om jag var du, men du är NATURLIGTVIS fri att göra som du vill.”

MYGGOR! Dag-in-dag-ut.

Jag är så väldigt dålig på konfrontationer. Men idag lämnade jag faktiskt bordet och gick.

Vad jag lärt mig: att ingen applåderar dig för att du vänder andra kinden till. Och samtidigt: att det är bättre att fly än att illa fäkta.

Lucka 4

Strindberg 1912

Godkväll,

jag sitter i soffan och dricker vin och försöker lugna mina stackars nerver efter dagen som gått. För en norrlänning är det mycket svårt att förstå hur lite snö (eller okej, mycket snö) kan orsaka sådan dramatik. Framåt eftermiddagen trodde jag att jag skulle tvingas sova på skolan över natten (föreställde mig hur jag hålögd mötte min klass imorgonbitti – ledbruten efter åtta timmar på fikarummets soffa). Alla bussar var inställda, SL:s hemsida nedstängd på grund av överbelastning.

Men det ordnade sig, fick tag i en kollega som hade bil och skulle in till stan. Tillsammans stod vi och skyfflade snö en timme på parkeringen. Mina snygga mockaskor blev genomblöta (tog på grund av fåfänga inte mina kängor imorse), liksom mina leggins (på grund av ålande på knäna när jag skottade kring hjulen). Ändå var jag inte alls lika handlingskraftig som kollegan och kände mig som en riktig mes som var tvungen att ta vilopauser mellan varven (medan min kollega hurtigt skottade på). Det är i sådana här situationer, då man förväntas bita ihop och hugga i och vara rejäl och visa arbetsmoral, som jag känner mig som mest misslyckad.

Jag behöver helt klart ett glas vin till (går till köket och hämtar). Och nu byter jag ämne. Jag läser ju fortfarande Freud som en besatt. Jag vet inte riktigt om jag ”tycker om” honom, och jag sympatiserar inte med hans sexualteorier, men han är fascinerande. Och i stort är jag mycket sympatiskt inställd till psykoanalysen och de fundament den bygger på. Sedan är det en aning oklart ”vem som kommit på vad” – vad som är Freuds idéer och vilka han tagit över från sina lärare Breuer, Krafft-Ebring och Charcot samt från andra forskare i sin samtid. Begreppet ”neuros” och metoden ”talterapi” var till exempel etablerade begrepp redan före Freud utvecklade sina teorier, och trauman av sexuell natur ett populärt – och bland psykiatriker omdiskuterat – ämne i tiden. Bjuder på ett smaskigt dubiöst citat där Freud ger uttryck för sin inställning till patienterna i början av sin terapeutiska praktik, år 1900:

Det ”nej” man hör från en patient sedan man för första gången presenterat en bortträngd tanke för hans medvetna uppfattning, utgör ingenting annat än en bekräftelse av bortträngningen och dess bestämda karaktär. Om man uppfattar detta ”nej” inte som ett uttryck för en opartisk bedömning, något som patienten i realiteten inte är kapabel till, om man bortser från det och går vidare i arbetet, kommer man snart att få bevis för ett ”nej” i ett sådant fall står för det önskade ”ja”.

Nu ska jag dricka upp mitt vin. Godnatt!

Högst upp: Strindberg visar dagens väder. Nedan; vacker tavla av samme man betitlad ”Packis i stranden”:

Strindberg Packis i stranden

Söndag

Idag har 60 personer som sökt på Gustaf Fröding hamnat på denna blogg. Jag hoppas att det inte beror på reportaget i DN igår om Mando Diaos nya skiva där de tonsatt Frödings dikter. Men det gör det förstås. I somras hade jag jättemånga visningar på Robert Mapplethorpe i samband med utställningen på Fotografiska.  Sammanlagt upp mot 900 stycken under en period på kanske tre veckor. Det är både fascinerande och lite störande att se vilken rusning ett omnämnande i media kan generera. Nu är det aldrig någon som söker på Mapplethorpe längre. Åtminstone ingen som hamnar här.

Det är lugnet efter stormen. Eller storm och storm, vi har haft middag och gästerna har gått hem och vi har städat upp i köket och allting är tyst och stilla. Hela lägenheten är skinande ren (för det går ju inte att bjuda hem folk utan att tokstäda först), ljusen brinner på borden och klockan i hallen tickar sina tryggt regelbundna slag. Jag är trött på ett skönt sätt. Känner mig liksom uppmjukad inuti – rymlig, generös.

Olle bjöd på husmanskost; en gammaldags, hederlig laxpudding med färsk dill och skirat smör. Till efterrätt en perfekt syrlig limepaj. Efteråt satt han med en bekymmersrynka på trappavsatsen i köket och förklarade att han var besviken på salladen; den borde ha varit friskare och krispigare för att bryta av det kompakta och salta i puddingen. Och vinet gick inte perfekt till fisken, det bästa hade nog varit om vi druckit öl istället. Beskan och bubblorna friskar ju upp smakkörtlarna.

Olle har snudd på absolut gehör för tillagningstider och smakkombinationer. Själv kan jag inte laga en rätt utan att bränna något eller salta för mycket. Kom ihåg förra året då jag skulle göra spaghetti carbonara till pappa på hans födelsedag. Vi var i Norge och pappa och mina två bröder hade varit ute och fiskat hela dagen och var utsvultna är de kom hem. Jag hade tänt ljus och ställt en vas fjällblommor på bordet och de tömde vattenglas efter vattenglas medan de åt. Efter ett tag lade pappa ifrån sig besticken och sade försynt att maten var ”lite salt”. Jag hade saltat baconen, okunnig vegetarian som jag är. Det slutade med att de slängde sina portioner och gick direkt på tårtan istället.

Jag har suttit och läst- eller snarare bläddrat i Rut Hillarp-biografin ikväll. Jag gav ju upp på den i vintras eftersom jag blev så utmattad av hennes kärleksliv. Hennes älskare var ett slemmigt äckel som jag inte kunde uppbåda något som helst intresse för. (Jag är allergisk mot så kallade ”demoniska män” vars attraktionskraft är koncentrerad till någon slags nyckfull opålitlighet och/eller känslomässig snålhet. När de till sist släpper katt och råtta-leken och visar vilka de egentligen är spricker de ändå som troll i dagsljus.) Dock: Jag funderar på att ge boken en chans till. Hennes fotokonst är fantastisk, se bilder nedan.