Sjukdom, häxbrygder, goth, glam och tonårsfantasier (ett tämligen typiskt Piedestaleninlägg)

Hemma och sjuk. Ont i kroppen, trött, varm på ett kladdigt sätt. Igår hade jag feber. I förrgår också. Sovit jättemycket, legat under mitt gröna täcke med de lika gröna gardinerna fördragna, som en förvriden rot i jorden eller en slemmig groda gömd i vegetationen. Då och då stapplat till köket och rört ned små gula illaluktande Echinagarddroppar i ett glas med halvljummet vatten, sen inmundigat grumlig lakritssmakande hostmedicin som påmint om utspädd tandkräm och så tillbaka till sovrummet där jag slött blickat upp på skolplanschen med fiskarna; rödspätta, sill och makrill, innan jag somnat om igen. Att vara sjuk är ett särskilt tillstånd; sengångaraktigt, drogat, man står utanför de vanliga tidslagarna, bryr sig inte om att dagarna går. O har insisterat på att jag ska tillbringa kvällarna på den inglasade balkongen för att få lite dagsljus och jag har ryggat tillbaka som en vampyr; blivit smått provocerad av tanken på att utsätta mig för något sådant; ljus! liv! Har inte velat veta av det. Echinagard; jag tvivlar på att det hjälper men tar det ändå, mest för att det känns som en häxbrygd, som något man skulle kunna få av en kutryggig gumma i skogen; pressad röd solhatt, pressad röd flugsvamp, jag tänker mig en bubblande kittel där det flyter omkring fiskögon och dödskallar under heta gröna ångor. Fast det kanske är mer som Magica de Hex. Och nu kom jag att tänka på den här låten:

Tror att sångaren i bandet försökte sjunga lite som Marc Bolan? De är rätt lika utseendemässigt också.

Kommer nu ihåg att jag fått Bolans barndomshem utpekat för mig i London. Ett smalt radhus i tegel bland alla andra radhus i tegel, fast med en rund minnesplatta vid dörren.

Den här låten hörde jag för första gången i filmen Velvet Goldmine, som jag tyckte var MAGISK. Inspirerad av den ordnade jag en glamrockfest vid millennieskiftet, det var när vi bodde i sekelskiftetsvillan vid operan. Vi drack billigt mousserande vin ur bräckliga Orreforsglas, rökte cigg ur långa munstycken och spelade min styvfars vinyler med David Bowie och Roxy Music. Jag hade blå ögonskugga, fjäderlinne och stormhatt. En kompis spydde i en av hallens byrålådor, den som innehöll vantar och mössor. En annan spydde på vardagsrumsgolvet. En tredje grät sig till sömns. I filmen var jag mest fascinerad av Jack Fairy, han var obeskrivligt mystisk; särskilt i början då han strök runt som en hägring i slokhatt och latexkappa på nån sjaskig bakgata. Jag önskade att det kunde dyka upp liknande typer på Umeås bakgator men det gjorde det aldrig. Inte heller satt svartklädda skönheter och väntade i skuggorna i min portuppgång när jag kom hem på kvällarna; sådan var min bild av kärleken; en gnistrande halvdemon i mörkt lockigt hår och för stor svart herrock som blaserat rökte en kritvit cigarett medan han tänkte djupa svårmodiga tankar. Han skulle heta nåt exotiskt också; helst Mauritz eller Maurice, vårt gemensamma barn – en flicka – skulle se ut som en ung Rebecca i Ivanhoe och heta Olivia eller December. Vi skulle vara en exceptionellt vacker och konstnärlig familj och leva i en 1800-talsvåning inredd i rött, svart och guld. Vi skulle vara speciella.

jack fairy

För att återknyta till häxbrygden, jag googlade två svampbilder:

flugsvampIvan Bilibin, 1900

Otto Marseus van Schrieck

Otto Marseus van Schrieck, 1700-tal (den ena svampen ser oanständig ut)

Jag älskar Otto Marseus van Schrieck, har en av hans målningar som bakgrundsbild på min dator.

Och det var allt för idag. Tack och godnatt!

Ps. Varför jag återger glimtar från min tonårstid och inte från annan tid; för att jag är omgiven av tonåringar, för att det är den enda tid jag inte upplever som klassificerad.

Pedro är död

plecrafi

Hittade vår gårdsfladdermus Pedro död i en bunke på köksskåpet, skulle diska den och då fick jag syn på honom; en liten pälsklump med långa morrhår och hopvikta, spetsiga vingar. Han har bott här i många år och brukade hålla till mellan ladan och dasset, på kvällarna kunde vi se honom sicksackande i luften som en egen liten blixt. Han måste ha flugit in när vi haft fönstret öppet, förmodligen förra sommaren. Gotaren i mig sörjer.

Spökhistorier och det mänskliga psykets irrvägar

Skräcknoveller

Skräckberättelserna jag beställde för ett tag sedan kom förra veckan, och sedan dess har jag intagit slukarmode; Domarens hus och andra noveller, av Bram Stoker, lästes ut igår. Gillian Flynns En sån som du, tog – tyvärr – bara någon halvtimme att läsa (men jag gillade den), och så har jag läst en handfull Edgar Allan Poe-noveller och en Lovecraft-novell.

Börjar med Lovecraft; novellen med titeln Bilden i huset, påverkade mig och skrämde upp mig. Berättelsen, som är blott tio sidor lång, handlar om en man som under en cykeltur på landsbygden överraskas av regnet och som tar skydd i ett till synes övergivet gammalt ruckel. Novellens inledning består av en lång ondgörelse om hur vidriga denna typ av ruckel är, och särskilt den typ av människor som bebott dem:

Den hemskaste synen av alla är de små omålade trähusen långt från allfarvägarna. De brukar oftast huka sig i någon fuktig, gräsbevuxen backe eller luta sig mot någon enorm bergsknalle. I över tvåhundra år har de hukat sig där, medan slingerväxterna har klättrat över dem och träden har vuxit och brett ut sig. /…/ I sådana hus har det vuxit upp generationer av underliga människor, vilkas like världen aldrig har skådat. Deras förfäder hyste en mörk och fanatisk trosuppfattning som skiljde dem från deras medmänniskor, och därför sökte de sig till vildmarken. /…/ Berövade kontakten med ljuset från civilisationen använde dessa puritaner sin kraft i sällsamma syften, och i sin isolering, sitt sjukliga självförtryck och sin kamp mot den skoningslösa naturen, började dessa utveckla mörka dolda anlag /…/

Kanske måste man ha erfarenhet av avfolkningsbygder, övergivna småbyar och förfallna hus i inlandet, för att tycka att detta är otäckt. Själv kan jag med lätthet föreställa mig hus av denna typ; under privata små expeditioner har jag besökt dem, och även – förlåt mig min ungdoms synder – brutit mig in i ett par av dem. Att vandra omkring i hus där fönsterrutorna spruckit, där gardinerna blivit skira, blekta och fläckiga av ålder, där de enstaka kvarlämnade allmogemöblerna är trasiga och täckta av damm och där de murade öppenspisarna långsamt vittrat sönder, är en sällsam upplevelse. Likaså att ströva runt i de tillhörande trädgårdarna – en gång hållna i noggrann tukt – där gräsmattorna växt sig till vild ängsmark; där vinbärs- och rosenbuskarna bildat ogenomträngliga snår, och där träden, och brännässlorna, smugit sig tätt inpå husknuten. Det finns en särskild stämning på dessa ställen som kan göra en illa till mods. Inte för att platserna av nödvändighet skulle vara hemsökta, eller fungera som undanskymda boningar för ljusskygga psykopater, utan för att övergivna hus alltid har något spöklikt över sig. Det är lätt att fundera över de människor som en gång bebott dem – en gång lika levande som du och jag, numer utsuddade av det förflutnas mörker – samt kring de nuvarande ägarna som i sin tur är frånvarande och till synes likgiltiga. Det är som om husen i sig själva är gengångare från det förflutna.

Hursom; när huvudpersonen kliver in i huset är det mörkt, dammigt och ålderdomligt möblerat; där fanns inte ett enda föremål ”som med säkerhet var tillverkat efter Förenta staternas självständighet.”  Han slår sig ned i ett litet vardagsrum där en gammal bok – från 1598 – ligger på ett bord och som, medan han bläddrar i den, om och om igen tenderar att falla upp vid en särskild plansch ”som i gruvlig detalj föreställde en slaktarbod hos de människoätande anziguerna”. Efter ett tag hör han dämpade fotsteg på övervåningen och en stund senare står husets ägare i dörren.

Jag ska inte avslöja mer, men det var som sagt något med texten som skakade om mig. Inte bara för att jag kunde identifiera själva omgivningen, utan också för att händelseförloppet var så realistiskt beskrivet. Det onaturliga blev i författarens händer trovärdigt på ett sätt jag inte var beredd på. Denna realistiska berättarstil var också Lovecrafts signum, i en text om Arthur Machen, skriven runt 1925, redogör Lovecraft själv för metoden: ”Seriösa skräckberättelser tillkommer antingen genom att göras intensiva och fullt realistiska – bortsett från det övernaturliga drag som författaren medvetet lägger in – eller förläggs helt och hållet till fantasins rike.”

Nu är jag en gröngöling på skräck, innan trettio års ålder hade jag inga erfarenheter av genren överhuvudtaget (jag såg ned på den, ansåg den banal, även om jag uppskattade skräckfilmer), och kanske är det också först nu, när jag inte längre har behov av att framhäva ”god litterär smak”, som jag till fullo kan uppskatta den. Som skönlitterärt skrivande människa – jag skriver ständigt på olika fördömda projekt – är det också befriande att ta del av historier som inte tvunget behöver vara logiskt godtagbara. Att studera berättelser där författare rakryggat framställer orimligheter som självklarheter, är tja, inspirerande.

Den otäckaste historia jag hittills tagit del av är emellertid skriven av Bram Stoker. Hans Domarens hus, om en ung matematikstudent som söker studiero i ett övergivet hus i utkanten av en avlägsen liten by, är mästerlig. Huset, som en gång tillhört en fruktad domare, är källa till stor vidskeplighet hos lokalbefolkningen och studenten får många varningar innan han flyttar in. Eftersom han litar till sitt förnuft tar han inte varningarna på allvar utan bosätter sig där ändå. Något han bittert ska ångra… Här använder Stoker samma grepp som han senare skulle använda i Dracula; Jonathan Harker blir likaledes varnad på sin väg mot grevens slott: 

Strax innan jag gav mig av kom den gamla kvinnan upp till mitt rum och sade upprört:

”Måste ni resa? Åh, unge herrn, måste ni resa?” Hon var så upprörd att hon tycktes ha glömt sin tyska och blandade det med ett språk jag inte förstod. /…/ När jag sade henne att jag måste resa genast och hade viktiga affärer att uträtta, frågade hon återigen:

”Vet ni vilken dag det är? /…/ Det är St Georgsafton. Vet ni inte att allt det onda i världen löper fritt i natt klockan tolv?”

/…/ Hon var så förfärad att jag försökte lugna ner henne, men utan resultat. Slutligen sjönk hon ned på knä och bönföll mig att inte resa; eller åtminstone vänta en dag eller två innan jag gav mig iväg. Det var löjligt, men jag kände mig inte väl till mods.

Bruket av varningar är ett mycket effektivt berättargrepp; som läsare förstår man att något ska hända och läser därför med större uppmärksamhet, samtidigt som man sympatiserar med den intet ont anande huvudpersonen och kan identifiera sig med dennes hållning (de flesta vill väl betrakta sig som förnuftsvarelser?), och ryser när denne går rakt i fällan. När kampen mellan det rationella (läs: goda) och irrationella (läs: onda) sedan sätts igång hejar man antingen på den ena eller andra sidan; för bara en av dem, det är underförstått, kan segra. (I Domarens hus hejade jag på studenten, i Dracula på Dracula.) I Domarens hus har Stoker lånat inspiration från Edgar Allan Poe i och med att djur får stå för hemsökelsen; i det här fallet husets råttor som väsnas bakom brädfodringen under nätterna:

Oväsendet från råttorna hade upphört. Han hade till och med en känsla av att de tystnat alldeles nyligen, och att det var den plötsliga tystnaden som hade stört honom. Elden hade falnat, men det glödde fortfarande i spisen med ett varmt, rött sken. När han såg åt det hållet, kunde han trots sitt inre lugn inte undgå att rycka till.

  Där, på den stora, snidade länsstolen av ek till höger om den öppna spisen, satt en jättelik råtta och stirrade på honom med ondskefull blick. Han gjorde en rörelse för att jaga bort den, men den rörde sig inte. Då låtsades han kasta någonting. Råttan rörde sig fortfarande inte, men den visade ilsket sina vita tänder, och de elaka ögonen gnistrade hämndlystet i lampskenet.

Det är möjligt att man i viss mån måste vara öppen för det oförklarliga för att engagera sig i denna typ av berättelser. För en människa likgiltig för metafysiska ting och för det mänskliga psykets irrvägar, framstår de säkert bara som skrattretande eller ointressanta; en elak råtta på en stol! Vilken barnsaga! Jag tror emellertid inte att man nödvändigt behöver tro på spöken för att få ut något av genren. Man kan också bara vara allmänt intresserad av psykologi. För till syvende och sist handlar det om föreställningsvärldar, vart vår fantasi kan ta oss, och hur vi väljer att framställa ont och gott. De historier jag tagit del av får mig till exempel att tänka på Jungs resor i sitt omedvetna, såsom han beskriver dem i självbiografin Mitt liv. Överhuvudtaget tänker jag på psykoanalysens fokus på drömmar; tankemodellen att det är hos dessa vi finner nycklarna till ”vårt sanna jag”. Jag tänker också att rationalitet är en konstruktion och en disciplin; en civilisationens klädedräkt vi bär för att smälta in; en uppsättning tankar vi tillägnat oss genom träning. Barnet har ännu inte lärt sig det, liksom vissa isolerade ursprungsbefolkningar där man fortfarande tror på andar, magi och andra mystiska ting.

Under den tid jag jobbade med psykossjuka bevittnade jag hur människan nästan omärkligt kan växla mellan verklighet och fantasi; i ena stunden vara fullt närvarande i ett rationellt nu, för att i nästa stund fästa blicken på en punkt i rummet där det stod en riddare i skinande rustning med en underbart gyllene sköld. I just detta enskilda fall observerade jag med vilken övertygelse patienten ifråga betraktade den för mig osynlige riddaren, och jag funderade om det verkligen gick att hävda att synen var ett delirium bara för att jag själv upplevde det så. Vad som var sant för mig, var inte sant för patienten och vice versa och det skulle inte ha gagnat någon av oss att ifrågasätta den andre. Jag tänker också att även ”friska” människor tror på de villor de upplever i sina drömmar medan de fortfarande drömmer. Det är först när de vaknat de kan hävda att det hela inte varit verkligt, men; är inte också drömmen en del av vår verklighet? Vi tillbringar trots allt en tredjedel av vår livstid i denna förunderliga värld; sammantaget rör det sig om åratal.

Varför upplevde jag då ett sådant obehag vid läsningen om en grym, sedan länge död domare fångad i en råttas kropp? Och varför gjorde Lovecrafts novell ett så djupt intryck på mig? Jag kan inte till fullo redogöra varför, men det är kanske just därför berättelserna – och i förlängningen genren – är så fascinerande.

Måndag 16 november

De senaste två dagarna har jag skrivit på ett jättelångt inlägg om ”krig och kultur” angående Parisattackerna, IS med mera. Det blev klart för en timme sedan. Sedan läste jag igenom det och tänkte; ok, nu har jag bearbetat det här, och jag behöver inte publicera det. I tider av social media är det lätt att övervärdera vikten av att göra sina tankar offentliga. Det personliga skrivandet, s.k dagboksskrivande, är lika viktigt. Kanske viktigare än någonsin eftersom det inte eftersträvar bekräftelse (från andra).

Istället: Lyssna på låten ovan, den är bra! Hela skivan är mysig. Jag har lyssnat på den hela helgen. Nu ska jag ta en promenad, sedan baka chokladbollar med massor av kakao och kaffe och titta på Downton Abbey.

Svart naturromantik

Jag älskar när norska black metalband växlar från engelska till sitt modersmål, det låter så gulligt:

Typ som i Burzums ”Jesu Dod”:

En skikkelse lå der på bakken
så vond at de blomster rundt visnet
en dyster sjel lå der på bakken
så kald at alt vann ble til is
En skygge da falt over skogen

…och i Satyricons ”Den siste”:

Den siste stund
I naken drakt
Nå står vi her

På avgrunds mark
Den siste dag
Naturens gang
Vårt endelikt

En dryck för demoner

Har läst ut ”De små hästarna i Tarquinia” och köpt Campari boken till ära. En giftröd dryck som är fruktansvärt besk. Det är meningen att den ska smaka av både blodapelsin och malört men jag känner bara malörten, stark som om den vore ett destillat pressat direkt från växten.

I boken dricker karaktärerna imponerande tio Campari om dagen. Å andra sidan medger de för sin nya bekantskap, en man med en båt, som prövar drycken för första gången, att den kan vara lite svår att vänja sig vid. (Nu har jag blandat ut den med ”Club Soda” = mineralvatten som de rekommenderar på flaskans baksida, vilket gjorde den lite, men bara lite, mer uthärdlig.)

Dock: Camparis reklamkampanjer är bland de snyggaste jag sett, så med risk för att själv göra reklam har jag satt samman en liten bildkavalkad:

Här ser ni Eva Mendes som en förvildad Rödluvan med en hund som ser farlig ut och som jag omöjligt kan artbestämma: Är det en blandning av varg och rottweiler eller en blandning av jämthund och rottweiler? (Rottweilerdelen är jag i alla fall säker på).

En bild som får min inre gotare att smälta. Mendes i erotiskt famntag med varulv! Och fullmånen lyser! Underbart!

Benicio del Toro med uppknäppt skjorta och ett febrigt, passionerat ansiktsuttryck. Liksom mot sin vilja gläntar han på dörren till sin mörka hemlighet…

Korptämjande femme fatales dricker Campari…

…liksom djävulska kvinnor (eller är det rentav den scharlakansröda skökan i egen hög person?). Här Milla Jovovich i en klänning ser ut som en brinnande eld.

Milla igen, denna gång i klänning av koagulerat blod…

Eva har blivit ett med ormen och bytt ut äpplet mot … ja, ni fattar.

The Queen of the Damned har återuppstått i en bassäng med blod och ett stackars offer går henne viljelöst till mötes…

Och avslutningsvis, för att gnugga in budskapet en gång för alla:

Campari får änglar att kapitulera!

Det är nästan så att jag skulle vilja göra Campari till min signaturdryck nu, bara för att känna mig lite farlig. Som sagt är jag sjukt lättpåverkad när det kommer till reklam.

Så skål! Blunda… och svälj.

Mysrysa med spöken

Jag blev så sugen på att läsa den här romanen efter att ha läst Therese Erikssons recension i gårdagens SvD. Har annars inte läst skräckromaner sen jag läste mysrysare (en Harlequinaktig bokserie med skräcktema) och Anne Rice i fjortonårsåldern (fast Rices böcker var ju inte skräckromaner utan vampyrromaner). Men nu ljuger jag visst, förra året läste jag lite Edgar Allan Poe: ”Huset Ushers fall” och några till, men de var ju inte ett dugg läskiga. Och innan jul läste jag ”Skruvens vridning” av Henry James, som var jättebra.

The Awakening

Det finns något så tilltalande med spökhistorier tycker jag. Eftersom min syrra är en riktig skräckfantast ser jag alltid skräckfilmer när jag träffar henne (hon har en ständig lista på lager med filmer jag ”bara måste se”) och när jag gick i 4:an bildade jag ”Spökklubben” med en kompis. Vi brukade träffas på trappan utanför musiksalsen på lunchrasten varje måndag och berätta de spökhistorier vi samlat på oss under veckan som gått. Mina tidigaste berättelser var också just spökhistorier. Skrev en lång följetong som hette ”Mörkrets hus” som handlade om ett ungdomsgäng som skulle övernatta en helg i ett stort gammalt hus i skogen. Kom ihåg att en av killarna ”skejtade på grusplanen” framför huset, hur sjutton det nu gick till. I historien figurerade bland annat ett fotoalbum med uråldriga porträtt, en mystisk låda på vinden, steg på övervåningen fast ingen var där och en läskig gammal gubbe som kom och knackade på mitt i natten för att be om ett glas vatten. När de kom tillbaka med vattnet var han borta och en stund senare rasade brons ena räcke med ett väldigt brak. Kom ihåg att det var vinter när jag skrev den och att jag satt ensam vid köksbänken hos pappa – som var på jobbet – och att jag mötte min spegelbild i rutan och plötsligt blev rädd. Tänk om det stod någon där utanför och tittade på mig? Rädslan var lustfylld, kittlande.

the woman in blackThe Woman in Black

Här får ni tips på några favoritfilmer på spöktema: ”The Turn of The Screw” (filmatisering av James roman),” The Woman in Black” (dito av romanen i den nämnda recensionen), ”The Awakening” (filmatisering av Kate Chopins roman) och ”The Others”. Det dessa filmer har gemensamt är att de utspelar sig i pampiga gamla hus i atmosfäriskt dimmiga miljöer (vilket förmodligen är den främsta anledningen till att jag fastnat för dem).  Och så min absoluta favorit: ”The Ninth Gate”, som inte handlar om spöken men väl om djävulens bibel, med Johnny Depp och Emmanuelle Seigner i huvudrollerna.

The Others

Snygg och läskig trailer:

Högst upp: The Turn of The Screw

I slutet av 90-talet gick jag i 9:an

9an

Det är hösten 1998 och jag går höstterminen i 9:an. Min bästa kompis har just flyttat 160 mil bort. Min andra bästis har jag sagt upp bekantskapen med sedan hon, bakom ryggen på mig, blivit ihop med en kille jag varit kär i i över ett år.  Jag bor med mamma och hennes man och min lillebror och lillasyster i en fin våning i en sekelskiftesvilla bredvid Norrlandsoperan. På helgerna äter vi trerätters middagar i matsalen. Ofta spelas det klassisk musik i bakgrunden. Mammas man är civilingenjör och avdelningschef på ett stort företag. Varje morgon stryker han en ny vit skjorta i den lilla korridoren utanför badrummet. Han bär alltid slips och kavaj. Mamma gör också sitt bästa för att vara fin, även om det inte faller sig lika naturligt för henne. Hon har alltid parfym som luktar diskret och gott. I bra form är hon också; springer flera gånger i veckan. Jag springer också. Och bantar och röker. Jag väger 57 kilo, vilket är lite i förhållande till min längd. Min fyraåriga lillasyrra tar regelbundna pianolektioner och min bror stänger in sig i sitt rum med sina tevespel.

Utanför stan, i fabriksorten, bor pappa. Han jobbar treskift och ibland är han deprimerad. För ett tag sedan tog det slut med hans flickvän, som var konstnär och som höll lektioner i kroki. Jag tyckte rätt bra om henne. Även om hon var lite väl flummig för min smak. Pappa berättar att hon har psykiska problem och är ”gränslös”. Det var därför han gjorde slut. Pappa berättar mycket om sitt privatliv och sina känslor för mig. Det gör mamma också. Jag har full koll på vuxenvärlden och vet att dess problem är många. Och avskräckande.

Min storebror har just fått cancer. Pappa skjutsar in honom till sjukhuset en gång i veckan för cellgiftsbehandlingar och man har fryst in hans spermier för att försäkra sig om att de är tillgängliga om han vill få barn någon gång. En dag ser jag honom inne på HM med sin flickvän. Han har rakat munkfrilla och jag undviker att gå fram till honom. Gömmer mig istället bakom en hylla. Nästa gång jag träffar honom är hans huvud kalt.

I skolan har jag ingen att vara med. Förutom en tjej jag egentligen inte tål och hennes beskäftiga pojkvän. Jag biter ihop och står ut när de pratar om alla gulliga ungar de ska få och om hur de ska vara ihop för evigt. Tillsammans går vi på bio och ser Fucking Åmål och efteråt när jag går ensam hem genom stan känner jag mig oändligt deprimerad. Min före detta bästis, klassens ledargestalt, har skaffat sig ett nytt gäng. De hånskrattar efter mig i korridorerna. Och när vi passerar varandra går min före detta bästis rakt in mig, stöter kraftigt till min arm, och låtsas sedan som ingenting. Jag är luft för henne. Hon vill att jag ska veta det.

I min dagbok lägger jag upp strategier. ”Det här är ditt livs största utmaning Sofia” skriver jag till mig själv, ”nu måste du bita ihop och vara stark”. Jag skriver till mig själv att ”du måste acceptera att du är totalt ensam”. Sedan listar jag tio punkter som jag ska hjälpa mig genom detta. En av dom går ut på att jag genom detta eldprov kommer att ”bli väldigt stark på ett mentalt plan”, att jag kommer att ”bli en krigare”. I själva verket är jag livrädd.

Hemma i våningen pratar man inte med varandra. Middagarna är tysta historier. Så har det varit i flera år nu. Mamma och hennes man lever separata liv och uppehåller sig på varsin sida i den stora lägenheten. Jag och mamma är oftast i köket där vi sitter runt bordet med tända ljus och dricker te och äter digestivekex. Och i vardagsrummet huserar mannen, utsträckt i den omklädda femtiotalssoffan och lyssnar på opera så att det dånar ur hörlurarna. När han lyssnar på musik har han alltid ögonen slutna.

På slutet har mamma börjat vara ute på nätterna. Ofta ända till två-halv tre.Vid sju-halv åtta kan hon säga att hon ska ta en promenad och sedan kommer hon aldrig hem igen. När jag ringer till hennes mobil går signalerna fram utan att hon svarar. Jag kan ringa hur många gånger som helst och med flera timmars mellanrum men hon svarar ändå inte. Så småningom går inte ens signaler fram längre utan jag kommer direkt till röstbrevlådan. Jag ligger klarvaken i min säng och stirrar i mörkret och fantiserar om att hon har blivit våldtagen och mördad. Jag ser hennes begravning framför mig. Ett scenario så skräckinjagande att tårarna fryser till is. När hon väl kommer hem och jag möter henne i hallen blir hon irriterad över att jag fortfarande är vaken. Hon säger att det inte finns någon anledning att oroa sig. Att hon bara har varit ute i skogen och lyssnat på ugglor.

Snön kommer tidigt detta år. Termometern visar 30 minusgrader, sedan 40. Mamma är fortfarande ute i skogen om kvällarna och jag vägrar klä mig efter väder. Fortsätter envist att bära min tunna velourkavaj och lika tunna strumpbyxor. Jag har blonderat hår och knallrött läppstift och grova kängor på fötterna. Det händer att jag får höra att jag ser ut som en hora. Man ropar det efter mig på stan. Och det går rykten om att jag legat med en massa folk fast jag inte ens har kysst någon.

En förmiddag på väg till skolan blir jag infångad av ett gäng äldre killar. De ställer sig i en ring runt mig och säger att jag inte får gå förrän jag kysst en av dem. Jag ber dem dra åt helvete och sliter mig lös. De ropar efter mig att jag är så jävla snygg. Fast jag känner mig kränkt blir jag ändå glad över detta – de tycker att jag är snygg! En annan gång bromsar en kille i tjugoårsåldern in bredvid mig i sin bil och frågar om jag inte vill hänga med på en sväng. Han tycker att det skulle vara trevligt om jag kunde bjussa på en avsugning.

Jag är inget ljushuvud i skolan. Går i både stödmatte och särskild engelska. I särskild engelska går skolans tuffa elever. Jag är avståndsförälskad i en av dem, han har sneda ögon och stor fyllig mun och han kastar alltid med luggen. Han brukar käfta emot läraren och kläcker ofta ur sig fyndiga ironier som får mig att fnissa. Vi brukar ha ögonkontakt. Ibland i flera sekunder. Och han brukar vända sig om och titta på mig när jag sitter bakom honom. Men vi pratar aldrig med varandra. Kommer han för nära rodnar jag djupt.

I särskild engelska går också två tjejer i parallellklassen som har börjat samma termin. Den ena har det vackraste hår jag sett – långt, svart och glansigt. ”Som i Organicsreklamen” skriver jag hänfört i min dagbok. Den andra har kortare hår, rubinrött, samma färg som jag själv skulle vilja ha om jag bara var tillräckligt modig. Tjejen med rött hår har en ring i näsan och massor av kajal runt ögonen. Tjejen i svart hår har underbara sammetsklänningar och en vacker lila cape. Hon ser ut som Singoalla på Carl Larssons illustrationer till Viktor Rydbergs saga med samma namn. Jag älskar Singoalla. Brukar sitta i skolbiblioteket och bläddra i den på rasterna.

De här tjejerna är annorlunda och stolta över att vara annorlunda. När de blir förlöjligade av de andra eleverna har de alltid någon giftig replik på lager. Och när det är deras tur att sköta kafeterian för en dag bryter de hiphopnormen och spelar hög aggressiv mörk musik som snabbt blir utbuad av de andra. Jag inser att det är hos dem jag hör hemma. Och att jag måste bli vän med dem till varje pris. Frågan är bara hur jag ska bära mig åt.

Fast jag är ensam är jag inte särskilt blyg. Kaxigheten är en gammal vana. När jag kommer försent, och det gör jag ofta, roar jag mig med att komma med den ena vanvördiga ursäkten efter den andra. ”Jag kunde inte välja färg på sockarna.” Eller ”jag var tvungen att springa hem och hämta en penna.”

Allra värst är jag på extramatten. Läraren, en äldre man med långa hårstrån som sticker ut ur näsan, brukar ställa sig alldeles för nära mig och stryka mina armar. Han brukar säga att jag liknar hans systerdotter. Eftersom jag föraktar honom gör jag mitt bästa för att sätta mig på tvären. ”Glömmer” ständigt min mattebok hemma och slänger mig systematiskt i klassrummets lilla soffa varje gång jag kommer till en lektion. När han ber mig att resa mig upp och sätta mig vid en bänk blundar jag och låtsas snarka. Under föreläsningarna roar jag mig med att rita på bänken och när han ber mig sluta ritar jag lite till. Och när han blir arg skrattar jag åt honom och säger att han ser lustig ut när han är röd i ansiktet.

En dag får han nog. Tar ett hårt grepp om min arm och släpar ut mig ur klassrummet. Drar mig bakom sig tvärs genom skolan, förbi klungor av elever och förbi den fullsatta kafeterian och när han får syn på skolans kurator beordrar han henne att hon ska följa med oss. Han tar mig till skolsyster och placerar mig i en stol framför henne och kuratorn. Ställer sig sedan bakom mig och förkunnar att ”den här flickan är psykiskt sjuk” och att de måste ta hand om mig. När han lämnat rummet brister jag i gråt. Skolsystern och kuratorn tar mitt parti och säger att han betett sig mycket oprofessionellt. Jag hulkar att jag inte alls är psykiskt sjuk och de säger att det är så klart. De tittar på mig med medlidsamma blickar. Sedan får jag ligga i vilrummet resten av lektionen.

På jullovet reser jag till min bästa kompis på Gotland. Hon och hennes familj bor i ett fallfärdigt kråkslott på landet. Gården är igenväxt av hasselsnår och runt omkring breder oändliga åkrar ut sig. Tillsammans cyklar vi i snålblåsten längst övergivna landsvägar och tittar på runstenar och övergivna hus. På kvällarna äter vi nybakt surdegsbröd och dricker te. En kväll åker vi in till Visby och går på disco. Min kompis blir omsvärmad av killar i adidasbyxor och silvriga dunjackor och njuter av deras uppmärksamhet. Själv står jag i entrén och kedjeröker och tänker att vi har glidit ifrån varandra.

På vårterminen sker flera förändringar till det bättre. Pappa kommer ur sin depression, min bror blir friskförklarad och mamma börjar vara hemma på kvällarna igen. Första veckan i skolan sluter jag och min före detta bästis fred efter att ha blivit tvingade att samarbeta på en hemkunskapslektion.

Efter att i månader funderat över hur jag ska lära känna de nya tjejerna utan att ha kommit på en tillräckligt tilltalande plan (det måste ju ske ”naturligt”) ger det sig av sig själv en morgon då jag helt spontant rusar ikapp den rödhåriga på väg till skolan. Hon har lång brun skinnrock, en lång stickad halsduk som fladdrar i vinden och hennes nästipp är näpet röd. Hon verkar inte alls tycka att det är konstigt när jag halar fram min parafras av Edvard Munchs Skriet, som jag ska lämna in till bildläraren samma dag. ”Vad tycker du?” Flåsar jag medan vi går bredvid varandra. ”Snygg” tycker hon och svårare än så är det inte. Vi bestämmer oss för att gå på stan tillsammans redan samma eftermiddag.

Vi blir snabbt ett sammansvetsat gäng – jag, den rödhåriga och den svarthåriga med sin exotiska lila cape. Och eftersom vi alla tre har för vana att klä oss i sammetsklänningar (jag har bytt ut min tidigare punkstil till goth och färgar i samma veva håret svart) döper vi oss till sammetsmaffian. Och vi inrättar ett högkvarter på golvet utanför musiksalen bakom en vägg av överblivna skåp, som vi döper till sammetsmaffians hörna. Där klottrar vi pentagram och upp och nedvända kors på väggarna och skriver högstämda poem på svengelska: ”Under the bloodred moon there was a moonpale child who sucked blood from his parents at night”. Vi har skräckfilmskvällar hemma hos mig och går på skräckfilmer på bio och snart hittar vi ett kafé som blir vårt stamkafé och som har det passande namnet Café Black. Efter skolan går vi ofta till Åhléns musikavdelning och letar skivor.

I min nya look blir jag inte längre kallad snygg. Istället kallar man mig för satanist. Folk skriker det efter oss i korridorerna och på stan: ”Jävla satanister!” ”Jävla häxor!” Ibland skriker de horor också. Och vi skriker tillbaka att de är patetiska svennar som säkert runkar sig själva till sömns om nätterna. En gång lyckas vi provocera ett gäng fulla medelålders män så mycket att de börjar kasta sten efter oss. Och de jagar oss ett helt kvarter och vi hinner faktiskt bli rädda på riktigt.

En dag anförtror mamma mig att vara barnvakt åt min lillasyster och jag tar med henne till centrum där jag låter henne leka med en alkis hund. Hemma introducerar jag henne för Misfits som snart blir en favorit. ”Spökskivan! Spela spökskivan!” Ropar hon skrattande medan hon hoppar för fullt i min säng.

Det blir påsklov och vi upptäcker alkohol och tycker att nu börjar livet på allvar. Vi har börjat hänga med ett par Black metal-killar och på en Black metalfest får jag mitt livs första tungkyss. Jag upplever det hela som avskräckande och det tar sex månader innan jag låter en kille komma nära mig igen.

Och så blir det sommar och vi går ut högstadiet och så börjar en helt annan fas av mitt liv.

Snipp snapp snut, så var sagan slut!

(Ja, jag tröttnade lite på min historia mot slutet.)

Demonisk lördag

Godkväll, jag lyssnar på demonisk vals och tittar på demoniska kvinnor. Titta på Walter Sauers (1889- 1927) bilder nedan, visst ser kvinnorna direkt farliga ut? Hon med slöjan t ex – hon skulle kunna förstena dig med sin blick och  suga dig tom på blod. Jag lovar!

Walter Sauer ..

Walter Sauer .

Ps. Denna bild var så läskig att jag inte vågar posta den här. (För tänk om den sprider förbannelse över denna blogg?) Och den här bilden – också riktigt otäck.