När det privata blir politiskt

Funderat över Ebba Witt Brattström på slutet, det här med att hon i intervju efter intervju slungat ur sig hätskheter mot exmaken Horace. Nu slipper hon honom äntligen, tack och lov har de ingen kontakt längre e.t.c. Och nu ska hon ge ut en bok om deras tjugofemåriga äktenskap. Man förstår att den kommer att handla om vilket svin han är och hur förtryckt hon varit, och säkert som ett amen i kyrkan kommer hela kulturetablissemanget kasta sig över den och i ett sträck kalasa i sig smaskigheterna. Vad kan han ha gjort? Misshandlat henne? Något ännu värre? Efter att ha tagit del av hennes utgjutelser är nyfikenheten total; det kan helt klart vara hur illa som helst! (Och ju värre, desto bättre!) Och naturligtvis bör ingen tvivla på att syftet bakom boken är ädelt: ”Det personliga är politiskt”, och det havererade äktenskapet kan därmed inlemmas i ett feministiskt teoribygge där den egna, intima ilskan ska betraktas som universell. Ett offentliggörande av den blir därmed inte alls tarvlig utan ett viktigt, ja berättigat bidrag till en allomfattande kvinnokamp. Dock: Om Ebba varit man hade beteendet varit otänkbart; ty ingen sympatiserar med en arg man – män, som de privilegierade översittare de är – har ingen rätt att känna något som ens påminner om frustration visavi kvinnor. En bok där Horace skulle anklaga Ebba för översitteri skulle därför enbart betraktas som patetisk. I övrigt tar jag – ovetandes som jag är – ingen sida i ”kriget”, och förmodligen kommer även jag läsa boken och därefter, det vet jag redan, känna mig äcklad över mig själv.

”Spegel, spegel, på väggen där” – om skönhet och åldrande i konst och litteratur

Allt sedan myten om Narcissus, döende framför sin egen spegelbild, har det förekommit sedelärande historier om fåfängans pris, trots att skönheten i sig paradoxalt nog aldrig slutat hyllas. Och även om Narcissus, och därmed fåfängan, från början representerades av en man fick kvinnan, som med så många andra mindre önskvärda egenskaper, snart överta denna roll. Skadeglädjen brukar också vara stor, framförallt hos en vacker kvinnas mindre gynnade medsystrar, när det går illa för henne. Ett talande exempel på detta är inte minst dagens skvallertidningar – som framförallt konsumeras av kvinnor – som frossar i kända skönheters åldrande, viktuppgångar, celluliter, misslyckade makeovers och skönhetsoperationer (men också i andra saker, som t ex. knarkskandaler och havererade äktenskap). Samtidigt fungerar tidningarna förstås också som en slags klen tröst för oss vanliga dödliga, med budskapet att dessa halvgudinnor ”egentligen inte är bättre” än du och jag.

18eqm4iculd1rjpgShocking new photos!

Historiskt sett har kvinnor haft ytterst få roller att välja mellan. Den uttjatade dikotomin hora-madonna har under årtusenden varit en reell verklighet. Den dygdiga kvinnan som hållit sig inom religionens och moralens snäva gränser; förblivit oskulder tills de ingått äktenskap och sedan fött barn på barn och hållit hus och hem flytande tills deras utarmade och trasiga kroppar gått en för tidig död till mötes. Och så hennes urartade syster; hon som försörjt sig som sköka, konkubin, prostituerad, och som sedan fått se sitt Bourdieuska kapital och sina kunder sina alltmedan hon stigit i ålder. Som i de mest extrema fallen fått resa från salong till gata, från beundran till hånskratt och som dött i förnedring och armod. En tredje väg har varit att bli nunna, en fjärde att födas till drottning men dessa alternativ har varit en lyx för fåtalet. I dessa sammanhang blir det också signifikativt att ett av de få erkännanden som stått till buds – att bli helgonförklarad – också det har fodrat extrema kroppsliga uppoffringar. För den historiska kvinnan har framförallt varit reducerad till kropp, och i och med detta är det inte konstigt att skönheten också varit den enda riktiga förmögenhet hon haft möjlighet att förvalta – och att åldrandet därför betraktats som en smärre katastrof.

1940s-lipstick-Kathleen-Byron-in-Black-NarcissusAStillbild från filmen ”Black Narcissus”, 1947

Idag är förhållandet annorlunda; kvinnor kan numera vara både kropp och hjärna, men ändå fortsätter ungdom och skönhet att skattas högre än andra, mer praktiska och intellektuella egenskaper – åtminstone inom populärkulturen. På det sättet är vi fortfarande fast i uråldriga normer.

Och samtidigt som den jungfruliga och avsexualiserade (i grunden omedvetna) typen av skönhet fått agera facit är det endast dess lastbara motsats som verkligen förmått egga. För det oskuldsfulla är trots allt ack så tråkigt! Och även om män traditionellt har tagit dessa, oskulderna, till hustrur har de ändå förr eller senare fallit i armarna på skökorna; den eviga femme fatalen och älskarinnan. Det är enbart henne som verkligen förmår väcka hans sinnen och driva honom till dårskaper och förtvivlan.

Inom den klassiska litteraturen finns många exempel på detta; Vronskij som lämnar Kitty för Anna Karenina, Newland Archer som fördrar Madame Olenska framför May Welland, Charles Smithson som faller som en fura för ”den franske löjtnantens kvinna” och därmed sviker sin trolovade Ernestina. Alla väljer de äldre, mognare och sexuellt erfarna kvinnor framför sina oskulder till fästmöer – och deras val leder ofelbarligen till tragedi. Men uppfriskande nog främst för männen själva då samtliga kvinnor väljer att lämna dem, Anna Karenina olyckligtvis genom självmord. Syndafallet tycks aldrig riktigt gå ur mode.

Michelle Pfeiffer Age of Innocence90596-004-992F639DMichelle Pheiffer och Daniel Day Lewis i filmversionen av ”Oskuldens tid”, Jeremy Irons och Meryl Streep i dito version av ”Den franske löjtnantens kvinna”

Ändå måste man säga att det framförallt har fallit på kvinnans lott att få paradoxen att gå ihop. Hon som ska vara både moder och madonna, fresterska och konkubin. Både vit och svart, ren och syndig i en och samma kropp. Och samtidigt ska hon straffas för sina ansträngningar. Och mest av allt ska den forna skönheten som på ålderns höst tagit till alltmer desperata metoder för att behålla sin tjuskraft få sitt straff.

I den klassiska konsten skulle man något tillspetsat kunna säga att kontrasten speglas i påklätt kontra avklätt, där de dygdiga och respektabla kvinnorna, naturligtvis med Jungfru Maria i spetsen, blottar lite hud medan fresterskorna, såsom den paradisiska Eva med ormen, hennes syndiga föregångare Lillith samt kärleksgudinnorna Venus och Afrodite, är ordentligt urringade och ofta helt nakna, samma sak gäller alltför starka kvinnor, såsom Kleopatra, Judith och Salomé, som visserligen också, enligt myterna, använde sin sexualitet för att locka männen i fördärvet. (Med reservationen att den klassiska konsten är rätt upptagen av nakenhet i stort – av både kvinnor och män, även om genitalierna ofta är bristfälligt men dygdigt täckta med ett ben, en hand, en ängel, ett barn, ett fikonlöv, en skir slöja och annat.)

The-Ghent-Altarpiece-Virgin-Mary-$28detail$29-1426-29Jan van Eyck: Altarskåp i Gent; ” Jungfru Maria” (detalj), 1426-29

Hans-Baldung-Eve-the-Serpent-and-DeathHans Baldung: ”Eva, ormen och döden”, ca 1510-1515

Vad gäller åldrade kvinnor däremot är de så gott som alltid ordentligt påklädda och dessutom ofta täckta med huvuddukar, ty en naken åldrad kvinnokropp vore däremot obscent att porträttera, särskilt som de omöjligen kan objektifieras:

Old Woman c. 1508 - GiorgioneGiorgione: ”Gammal kvinna”, ca. 1508

Vissa undantag finns dock, som målningen nedan, kallad ”Människans tre åldrar”, men ”Kvinnans tre åldrar” hade nog varit en riktigare titel. Lägg märke till den åldrande kvinnans förgrämda blick där hon avundsjukt blickar mot sitt yngre jag. Döden däremot blickar åt andra hållet; fokuserad på sitt timglas:

Baldung 1Hans Baldung: ”Människans tre åldrar”, 1539

Den förgrämda åldrande kvinnan återfinner man förstås också i diverse sagor, t ex. i Snövit där den onda (styv)modern nog för de flesta ter sig långt mer fascinerande än den menlösa hjältinnan själv: Drottning Grimhilde som i originalversionen av bröderna Grimms saga, utgiven 1812, ville äta upp sin dotters hjärta (andra källor säger hennes lungor och lever) för att få del av hennes skönhet, och som sedan får ett näst intill gammaltestamentligt straff då hon på Snövits bröllop tvingas dansa sig till döds i ett par glödheta skor.

Poeten Anne Sexton beskriver i sin dikt ”Snow White and the Seven Dwarfs” scenen såhär:

The wicked queen was invited to the wedding feast

and when she arrived there were

red-hot iron shoes,

in the manner of red-hot roller skates,

clamped upon her feet.

First your toes will smoke

and then your heels will turn black

and you will fry upward like a frog,

she was told.

And so she danced until she was dead,

a subterranean figure,

her tongue flicking in and out

like a gas jet.

800px-Franz_Jüttner_Schneewittchen_8

Drottning Grimhilde på Snövits bröllop, illustration av Franz Jüttner Schneewittchen, 1905

Snow_White_Iron_Shoes

Grimhildes skor värms upp, illustration från en isländsk översättning av sagan, 1852

I filmen ”The Brothers Grimm” från 2005 ser man ytterligare en skildring av temat – denna gång genom att mixa samman både Narcissus, Grimhilde med även ”blodsgrevinnan” Erzsebet Báthory (som jag återkommer till i ett senare inlägg) – i karaktären ”Mirror Queen”, spelad av Monica Bellucci, som kräver blod från unga kvinnor för att behålla sin skönhet. I slutet spricker hon, liksom sin spegel, i tusen bitar och dör. Sentensen är att hennes själva väsen är förbundet med fåfängan och utan den kan hon inte längre existera. En parallell här kan man dra till dagens (miss)bruk av selfies där den egna självbilden reflekteras via instagramfiltrens kinesiska lyktor och där omvärldens gillande spelar en betydande roll i hur man uppfattar sig själv.

The_Mirror_Queen

14mcgr.2.650

Avslutningsvis: Det budskap man kan skönja när man gräver i konstens, litteraturens och populärkulturens arkivskåp är att en kvinnas öde i stor utsträckning bestäms av hennes (grad av) ungdom och skönhet, och att hon i samma stund som hon förlorar denna också förlorar en betydande del av sin makt.

Inlägget skrevs 1/4/2015.

”Spegel, spegel på väggen där” – om mig själv, Blanche DuBois och Gustav von Aschenbach

tumblr_li9bbehzp31qzdvhio1_r5_500

Jag är hemma hos mamma och studerar hennes haka och hals. Konstaterar att de blivit allt mjukare och slappare och skiljelinjen dem emellan allt mindre framträdande. Det finns ingen elakhet i min observation, mamma är 58 år, hon har slutat färga över sitt grå hår och accepterat sitt åldrande. Hon väger ett par kilo för mycket men är medveten om saken, försöker äta nyttigt och ta dagliga promenader. Nu efter nyår ska hon och maken börja med 5:2-dieten igen, ”den funkar”. Mammas man berättar stolt att han under 2014 gått ned fyra kilo, tycker att vi borde lägga märke till det. Mamma anser att också vi borde prova.

Vi är genetiskt lika; mamma och jag; jag har ärvt både hennes kroppskonstitution (minus stora bröst) och ansiktsform, och när jag studerar hennes åldrande skådar jag samtidigt – som genom en magisk spegel – in i min egen framtid. Också jag kommer att få en slapp haka; det har för övrigt redan börjat. En lätt dallring därunder, synbar i profil. Och jag plågas av det. Även om jag inte förstod i vilken utsträckning förrän min vän Charlott frågade, när vi drack drinkar strax innan jul, hur det ”stod till med min haknoja”.

Man tänker de tankar man tänker, tänker jag emellanåt, och vissa erkänner man (för sig själv, för andra) och vissa håller man inne med. Och det är först när något sägs rakt ut som det blir riktigt konkret. Alltså är min haknoja ”ett faktum”. Trots att jag föraktar den; både nojan och dess ytliga karaktär. För ytlighet, särskilt utseendebaserad sådan, betraktas inte sällan som intellektuellt graderande; ett tecken på en grund själ utan djupare intressen. Eller snarare; man kan vara ytlig så länge det inte märks men så snart det blir påtagligt – t ex. via skönhetsoperationer och liknande – omges man, åtminstone om de slår snett, av ett löjets skimmer. Se bara på skådespelare som Meg Ryan, Reneé Zellweger och Mickey Rourke, eller artister som Madonna; numera pratas det mer om deras förändrade utseenden än om deras artisteri. Det är tråkigt att deras begåvningar på det sättet har kommit i skymundan.

“Vanity and pride are different things, though the words are often used synonymously. A person may be proud without being vain. Pride relates more to our opinion of ourselves, vanity to what we would have others think of us.” Skriver Jane Austen i ”Stolthet och fördom” och hon har absolut en poäng där. Samtidigt tror jag att dessa två, stoltheten och fåfängan, också har mycket gemensamt. Är man t ex. född med ett fördelaktigt utseende kommer detta, vare sig man är medveten om det eller ej, också att ingå i den egna självbilden. Och sedan, oavsett hur självständig och intelligent, kommer stoltheten att få sig en törn när man sedan förlorar det. För en kvinna kan det handla om att gå upp i vikt, för en man att förlora håret och bli flintskallig (för många män är just detta, att förlora håret, ett mycket stort trauma; min far – som i övrigt inte alls tillhör den fåfänga typen – berättade en gång för mig att han drömde mardrömmar i tio års tid om just detta. När han sedan, vid 40 års ålder, tappade håret ”på riktigt” gick mardrömmarna över. Andra manliga bekanta har för mig vittnat om en liknande skräck; ”det är så hemskt att jag inte klarar av att tänka på det” som en av dem sa.) Jaget består av både insida och utsida och går inte att helt separera.

“There comes a time when you look into the mirror and you realize that what you see is all that you will ever be. And then you accept it. Or you kill yourself. Or you stop looking in mirrors.” Skrev Tennessee Williams. Filmversionen av hans pjäs ”A Streetcar Namned Desire” från 1951 handlar om detta dilemma: Filmens tragiska hjältinna, Blanche DuBois, spelad av Vivien Leigh, en gång ung, rik och vacker, ägare av plantagen Belle Rive, och omgiven av friare, har blivit medelålders, utblottad och alkoholiserad. Dessutom har hon fått sparken från sitt jobb som skollärarinna. Kvar har hon endast sin falnande skönhet, sin romantiska världsbild och en koffert full av smycken och klänningar. Oförmögen att erkänna sina nya livsvillkor flyttar hon in hos sin syster Stella och hennes enkle arbetarmake Stanley Kowalski, mästerligt gestaltad av Marlon Brando, i New Orleans slumkvarter och kulturkrocken blir total.

streetcar_named_desire (1)

Medan Blanche är intelligent och förfinad, uttrycker sig tjusigt och kan citera klassiska verk, är Stanley intellektuellt begränsad, grov och realistisk. Trots att Stella ber honom ta det lugnt med hennes syster och ”ge henne komplimanger, det lugnar henne”, kan han inte låta bli att provoceras av hennes personlighet och attityd till livet, som han inte förstår, och när han gång på gång attackerar henne slås hennes nogsamt hopskrapade världsbild i bitar. För på Stanley biter inte hennes gamla trix; varken hennes förfinade sätt eller manipulativa charm eller kinesiska lyktor vars dämpade smeksamma ljus trollar bort hennes rynkor. Istället kräver han att hon ska blotta sig och bekänna färg; acceptera sina livslögner och sitt åldrande, helt enkelt ”skärpa sig”. Vilket hon vägrar. Det hela slutar med att han river upp hennes koffert, sliter bort hennes lampskärmar och bokstavligen våldtar henne, både andligt och fysiskt. I slutet av filmen spärras hon in på ett mentalsjukhus medan Stanley i sin tur får ett något mildare straff av sin hustru då hon säger åt honom att aldrig komma i närheten av henne, Stella, igen.

Det är en eländig historia med en tydlig sensmoral; att det för den kvinna som investerat allt i sin charm förr eller senare endast återstår ruiner. Samtidigt är Blanche en djupt fascinerande kvinna, komplex i sin banalitet och rebellisk i sitt förhållningssätt till livet; det hon till varje pris vill anpassa till sina drömmar om skönhet och elegans. Däremot är det beklagligt att Williams valt att göra henne psykiskt instabil – mot slutet av filmen drabbas hon av vanföreställningar – som om en kvinna inte kunde vara fåfäng och romantisk utan att också vara galen. (Samma tendens ser man hos andra manliga författare, som t ex. hos Strindberg och Flaubert, vars skildringar av kvinnliga karaktärer av detta slag också slutar i tragedi. Ta bara Fröken Julie och Madame Bovary vars livsöden lyftes fram som varnande exempel av en i princip enlig – manlig – kritikerkår och samtid.)

tumblr_na4mhkXpC41qarrugo1_500

giphy

tumblr_n0u9iuKpcd1rchuxro1_500

En manlig motsvarighet till Blanche hittar man i Thomas Manns ”Döden i Venedig” där Gustav von Aschenbach på ålderns höst förälskar sig i den vackre tonårspojken Tadzio och för att göra sig åtråvärd för honom börjar färga håret och sminka sig, trots att han innerst inne är medveten om att detta är både patetiskt och kanske framförallt ”omanligt”. På båten på väg till Venedig får han också, liksom i en spegel, syn på sitt framtida jag då han ser en gubbe vars fåfänga ansträngningar att dölja sitt åldrande ger honom rysningar.

picture-9

Själv känner jag, liksom med Blanche, en slags vemodig sympati med honom. Både i romanen och i filmversionen med samma titel från 1979. Samtidigt en lättnad för att jag som kvinna är ”tillåten” att använda smink, vilket – tyvärr – inte alls är lika accepterat bland män. Filmversionens slutscen, där Aschenbach:s febersvettningar får sminket och hårfärgen att rinna, får mig att gråta.

bogardeDick Bogarde som von Aschenbach, sminkad och uppiffad men med sorgsen blick

Gustav von Aschenbach

Chansen att det skulle gå för mig som för Blanche Dubois är mycket liten. Dels för att jag lever i en annan friare tidsålder, med fler (kvinno)roller och livsstilar att välja mellan, dels för att jag inte är en fiktiv person fast i en manlig och smått misogyn författares händer. Jag är inte heller galen (inte vad jag vet i alla fall). Ändå har den ålderskris jag drabbats av mer än något annat uppehållit sig kring just falnande skönhet. Varför? Och har jag någon annan än mig själv att skylla för detta? Jag, som sällan läser modetidningar och som har många hyfsat vettiga, icke skönhetsrelaterade intressen. Är jag måhända – trots ansträngningar i andra riktningar – alltför präglad av barndomens prinsessagor, tonårens veckotidningar och kvävandetjejkompiskultur (”fan vad tjock jag är!”, ”det är du inte alls, det är jag som är tjock!”), reklampelarnas skönhetsannonser? Eller av en kultur som trots sina könspolitiska landvinningar fortfarande premierar framförallt ungdom och (kvinnlig) skönhet? För trots att jag både analytiskt och teoretiskt kan se och ifrågasätta allt detta finns det ändå där; skönhetskravet, med lockrop lika påtagliga som Ester Nilssons ständiga väninnekör. Och precis som med Blanche har jag ett romantiskt förhållningssätt till livet – jag vill att det ska vara vackert och storslaget och där passar varken rynkor och dubbelhakor in. Kanske är det därför, om ett par år, dags att investera i ett par kinesiska lyktor. Eller sluta titta mig i spegeln. Eller bara stoiskt acceptera det hela. Möjligen är det det bästa.

I kommande inlägg kommer jag att fortsätta studera skönhetens och åldrandets normer och villkor. Fortsättning följer således.

Inlägget skrevs 2015/01/06.

Sommarlov – på riktigt

Marilyn MonroeMarilynM MDet är mitt första riktiga sommarlov på åratal. Jag behöver inte jobba på hemtjänsten, inte på socialpsykiatrin och inte på komvux. Jag sitter inte fast någonstans. Det är svårt att fatta. Jag är fri. Helt och hållet. Sju veckor utan rutiner, plikter, knastertorra, tråkiga, instängda kontorsmiljöer. Inget komvux. Inga högar med uppsatser att rätta och ingen telefon som ringer stup i kvarten. Inget nu-måste-jag-vara-duktig-och-professionell-fast-jag-bara-vill-ge-fan-i-allt-och-vara-ute-och-ha-kul. Jag kan vara uppe på nätterna (häromnatten var jag uppe till fem) och jag kan sova hur länge jag vill på dagarna. Utan dåligt samvete. Jag kan sitta på altanen i timmar och läsa (just nu läser jag Knausgård, ”Min kamp 4”) och jag kan gå ner på stranden och bada, och jag kan titta på film timmar i sträck (utnyttjar Netflix gratismånad) och ja… vad som helst. Jag kan verkligen göra vad som helst. Och nu får jag bara hålla tummarna att Luther inte kommer och hälsar på. Men hittills har han hållit sig borta. Peppar, peppar.

Högst upp: Marilyn Monroe på stranden. Ser just nu miniserien ”Blonde” efter Joyce Carol Oates roman. Inget mästerverk men underhållande. Jag uppskattar också att serien följer Oates förlaga samvetsgrant, precis som adaptioner bör göra.

Jean Martin Charcot och hans hysteriska kvinnor

Bör kanske redan inledningsvis påpeka att denna text är en sammanställning av fakta, främst skriven för min egen skull. Den innehåller alltså inga kvicka analyser eller dylikt men vill du trots allt läsa vidare är du förstås varmt välkommen. (Och med detta sagt känner jag mig som en tvär Bodil Malmstensk surtant, en känsla jag inte orkar utforska närmare. Fast kanske beror den på att jag inte låter ”läsartillvänd”. Dock: det är faktiskt min blogg och jag är hur torr och tråkig jag vill. Sådetså. Och detta mumlar jag främst för mig själv.)

Jean Martin Charcot (1825-1893) var en av 1800-talets mest inflytelserika läkare, vida berömd inte bara i hemlandet Frankrike utan i hela Europa. 1862 blev han, efter läkarexamen och professorsgrad i neurologi, chef över Salpêtrière-sjukhuset i Paris. Ett sjukhus med 5000 patienter specialiserat på psykiska och neurologiska sjukdomar som han beskrev som “a kind of living museum of pathology”.

Tidens läkarstudenter (många senare själva berömda) vallfärdade till hans föreläsningar och hans forskargärning inkluderar flera viktiga upptäckter inom neurologin: Han var den förste att namnge och beskriva Multipel skleros samt att kartlägga Parkinssons sjukdom och Tourettes syndrom (det senare lät han namnge efter sin student Georges de la Tourette).

Trots att han betraktas som den moderna neurologins fader är han mest känd för eftervärlden för sina teorier kring hysteri; en diffus åkomma vars symptom kretsade kring dramatiska fysiska utspel som han visade upp på sina legendariska ”tisdagsföreläsningar” med hjälp av några få utvalda kvinnliga patienter.

I hysteristudiernas inledningsskede tog Charcot intryck av Hippocrates (ca 460-370 f.kr) idé kring att vissa kvinnor lider av en så kallad ”vandrande livmoder” som gör dem särskilt obalanserade. En teori han ganska snart övergav till förmån för den mer förnuftsklingade tanken att hysteri orsakades av ärftliga egenskaper i nervsystemet.

Symptomen på hysteri hade enligt Charcot ett trestegsförlopp; först i form av letargi (onormal trötthet, ett slags dvala-tillstånd), därefter katalepsi (ett extremt stelhetstillstånd i kroppen) och slutligen sömngång i vilket patienten företog sig uttrycksfulla, ofta aggressiva kroppsrörelser och grimaserande mimik.

Charcot använde framförallt hypnos för att bota tillståndet och det var dessa hypnotiska seanser som förevisades för publik. (Enligt Wikipedia-artikeln i ämnet står att en annat vanligt tillvägagångssätt hos tidens läkare var att massera patientens könsorgan till orgasm. Jag hittar dock ingenting som tyder på att Charcot använde sig av denna metod.)

Enligt samtida vittesmål ska Charcot ha varit en tämligen karismatisk person som besatt en närmast magnetisk utstrålning (som skall ha verkat attraherade på såväl de kvinnliga patienterna som på de manliga studenterna). Vissa hävdar att hans fysiska närvaro i sig ska ha räckt för att ingjuta en beredvillighet hos patienterna att rätta sig efter hans ord. (Kuriosa: Sigmund Freud, som var en av hans studenter, lär ha bländats så pass mycket av hans person att han döpte sin förstfödde son efter honom.)

En annan sak som förmodligen spelade en avgörande roll var att de kvinnliga patienter som visades upp på föreläsningarna kom att bli mycket omtalade och berömda i sin samtid. Deras utspel generade inte bara en stor publik utan de blev även avbildade på målningar och fotografier och hamnade i tidningarna. Och en sådan uppmärksamhet skulle de naturligtvis inte ha fått om de inte agerade i Charcots ledband.

Charcots porträtt:

Visst ser han både intelligent och temperamentsfull ut? Lite… attraktivt demonisk? (Eller så är det bara jag som har pervers smak.)

Nedan en målning av André Brouillet som illustrerar en av hans föreläsningar. Kvinnan, sexigt urringad mitt i ett anfall, hette Blanche (egentligen Marie Wittman) och ska enligt skvaller även ha varit hans älskarinna:

Efter Charcots död blev hon snabbt friskförklarad och började jobba som assistent åt Marie Curie. Hon kom dock aldrig att flytta från sjukhuset. Asti Hustvedt porträtterar bland annat Blanche i sin bok ”Medical muses”. Nedan följer ett mycket intressant utsnitt från en recension av boken i The Guardian: 

Blanche (…)  became ”the queen of hysterics”. She had endured a wretched childhood marked by poverty, disease and cruelty, and worked as a laundress then as a hospital ”ward girl”, doing menial chores. For Blanche at 18, being a hysterical patient was a promise of some security and even freedom within the confines of the hospital, which was the size of a small town.

If she behaved badly she was imprisoned in a locked ward where the mad women were kept. She therefore adjusted her behaviour to suit, and became increasingly not just an ordinary hysteric but an exemplary one, displaying medically perfect symptoms of the condition.

She was able to demonstrate ”hysterogenic zones”: areas on the body thought to trigger hysterical fits. The use of a vice-like device called the ”ovary compressor” suggested that Charcot had not really moved away from the belief in hysteria as a disease of female organs. Blanche became so attuned to the compressor that Charcot could play her like a mechanical toy: ovary compressed – no hysteria; pressure released – hysteria comes back. It was apparently a remarkable demonstration of the truth of his theory, as was ”demographism”, where in a Kafkaesque display, the diagnosis was literally written on the patient’s body in raised red welts.

She was also a star of hypnosis, for Charcot believed their ability to be hypnotised easily was a diagnostic characteristic of hysterics. Hypnotism was used not to treat a patient but to induce her to display her symptoms for onlookers. Blanche was told to become an animal – a dog or a bird; or told to kiss the statue of a man; or to undress.

One side-show, in a book already packed with wonders, is the story of Jean Avril (later to be painted by Toulouse-Lautrec) who was an inmate at Salpêtrière, and was, as she proudly said, ”among the great stars of hysteria”. She described their petty rivalries and how they competed for lead parts in Charcot’s demonstrations.

Even when Charcot was alive, some suspected Blanche was performing a script authored by the doctor himself; others felt she was a fraud, deceiving everyone including Charcot. In fact, he developed his understanding of the illness with her; his interest in hysteria coincided with her arrival at the hospital as a very disturbed young women.

In an absurd parody of the doctor-patient relationship, Charcot’s patients were not there to be cured, but to improve their ability to be ill: to learn how to become better hysterics. When they wanted to punish Charcot, they withheld their symptoms from him.

Vid slutet av sitt liv kom Charcot att ifrågasätta sina teorier och för eftervärlden saknar sjukdomen medicinsk giltighet. För den intresserade: P O Enquist har skrivit en roman om relationen mellan Marie Wittman och Marie Curie som heter ”Boken om Blanche och Marie”.

Bilder på hysteripatienter här.

Utvikning:

La Salpêtrière stod färdigbyggt 1603 och användes först som salpeterfabrik för tillverkning av krut. Under senare delen av 1600-talet kom det att fungera som härbärge för hemlösa. Under 1700-talet var det ett kvinnofängelse och från och med 1800-talets början användes det som mentalsjukhus. Än idag är det ett sjukhus, det var till exempel hit prinsessan Diana fördes efter sin bilolycka och där hon några timmar senare avled.

Rika chic lit-författare att avundas

Min mellanstadieikon Francine Pascal (ser lite ut som Anais Nin på äldre dar?)

Jacke Collins med massor av förstorningsglas och en fin panterskulptur i bakgrunden (när jag var sexton läste jag hennes Lucky – den handlade, föga förvånande, om en ung rik kvinna med slanka solbrända ben)

Candace Bushnell i en soffa och hemma i sin våning med sin man, som jag förstås tänker är förebilden för Mr Big (alltså en snorrik investment banker)

Sophie Kinsella, har inte läst nåt av henne, men hon tjänar i alla fall stålar och bilden var fin (eller kanske inte ändå, men skitsamma)

Slösurfar och lär mig smaskigt skvaller om 1800-talets kvinnliga kändisar

Virginia Oldoini, mer känd som ”Grevinna di Castiglione” levde mellan 1837-1899 och blev vida berömd i sin roll som älskarinna åt Napoleon III, men också för sina vågade balklänningar. För eftervärlden är hon mest känd för sitt stora fotointresse, hon satt modell för över 400 bilder från 1856 fram till sin död.

Liane de Pougy (1869 – 1950) var en fransk dansös, kurtisan och även författare. Hon uppträdde på Paris danspalats under ”den ljuva eran” och tog skådespelarlektioner av självaste Sarah Bernhardt, som dock inte var särskilt imponerad av hennes förmågor. De Pougy var bisexuell och hade bland annat ett förhållande med den amerikanska författaren Natalie Clifford Barney:

Natalie Clifford Barney (1876-1972) var öppet homosexuell och hade utöver de Pougy förhållanden med den symbolistiska (och depressiva och opiummissbrukande) poeten Renée Vivien, Oscar Wildes niece Dolly Wilde samt den amerikanska konstnären Romaine Brooks. Hon var också god vän med författarna Colette och Djuna Barnes. Frossa i bildspecial nedan!

Renée Vivien (fin! Men det här är förmodligen en mer talande bild.)

Dolly Wilde (visst är hon lik Oscar?)

 Romaine Brooks

 Colette som ”Queen of the Nile”

Ps. Kvinnorna verkar ha haft roligt under denna tid; på bilderna klär de ut sig som män, som kungligheter, som mytologiska väsen etc. Kul!

Ps 2. Kolla in Romaine Brooks målningar nedan, så fina! Den första bilden är rent av het. Ser för övrigt ut att kunna vara ett självporträtt. Läs mer om Barney och co härBifogar slutligen en länk till sidan som fick mig att börja surfa på ämnet. Godnatt!


Dagens outfit

Modell: Gloria S

(Fullända din apparition genom att kika fram lite subtilt bakom en blomsterkvast med ett tänt ljus i handen – det ökar din mystique. Eller, om du är mer futuristiskt lagd: Låt gravera initialen i ditt efternamn i guld och använd som din alldeles speciella symbol. Fäst den med fördel i pannan för en glamrockig Alladin sane-aktig framtoning.)

Orangerier für alle (betygsatta)

Frances Jones Bannerman

Det här är min favorit. Det ser behagligt ut att sitta och läsa bland alla blommor och samtidigt då och då kasta ett öga på hösten utanför. Möjligen kanske det doftar väl starkt där inne – med tanke på att alla blommor tycks blomma samtidigt.

James Tissot

Den här är lite märklig: Pälskappa och mössa inne i det förmodligen mycket varma och fuktiga växthuset! Av parasollet under armen att döma rör det sig om vår- och sommarsäsong och kan alltså inte vara en vinterträdgård. Denna kvinna är bestämt felklädd! Pluspoäng för boken under armen dock.

James Tissot

 

Ännu en Tissot. För lite växtlighet, tycker jag. Men jag gillar den krämigt vita färgen på kvinnans klänning och på bordsduken, på gardinerna i bakgrunden och längre in i orangeriet – hur den går i olika nyanser; från gulvitt till smutsvitt till kritvitt till blåvitt. Jag slår vad om att hon dricker sherry. Det drack alla fina kvinnor under den här tiden.

Jane Maria Bowkett

Bowkett låter nästan som bouquet. Här har vi en mycket vän ung dam i färd med att (kanske) plocka bort vissnande blad från en lilja. I bakgrunden syns bland annat en orkidé. Jag gillar de enkla terrakottakrukorna och vattenkannan på golvet – det ger en jordnära känsla, men på hela taget är målningen alldeles för gullig för min smak. Det är lite Carl Larsson över den.

 William Quiller Orchardson

Orchard låter nästan som orchid (ja, jag ska sluta med ordvitsarna). Denna dam, som känns mer temperamentsfull än de tidigare (hon är säkert inte oskuld) lyfter lidelsefullt på sina kjolar när hon drar in blommans sötma i sina näsborrar – att befinna sig i hennes orangeri, förstår man, är en sinnlig upplevelse. Tavlan är impressionistiskt suddig och absintgrön, nästan som om konstnären upplevt sin vy genom ett sinnesvidgande rus.

 Berthe Morisot

Ännu ett impressionistiskt verk. Jag har ganska svårt för impressionismen. Den är så… kladdig (med undantag för Van Gogh). Men jag gillar hur det ser ut som den unga kvinnan på bilden håller på att upplösas i sina konturer och liksom bli ett med sin omgivning – särskilt märkbart är detta över den perfekt snörade midjan. En spökflicka med knappsvarta ögon som stirrar dumt på betraktaren. Undrar om hon är hungrig? Det ser ut som om hon behöver lite energi.

 Eduard Manet

En kvinna och hennes far… eller är det hennes man? Denna kvinna stirrar liksom kvinnan ovan dumt rakt fram – också hon med perfekt snörad midja. Förmodligen är det meningen att hon ska se eterisk ut. Kanske har hon nån slags religiös vision? Hon verkar inte lyssna till vad mannen säger. Förmodligen för att han mumlar i skägget.

Charles Perugini

Äntligen en kvinna med färg på kinderna! Hon verkar rofylld, kanske för att hon har bekväma (lössittande) kläder på sig och för att hon läser en (förhoppningsvis intressant) bok. Hon sitter faktiskt under ett apelsinträd vilket är mycket korrekt; orangerier har nämligen fått sitt namn just för att de från första början bestod av citrus- och apelsinodlingar (men också av fikon och myrten). Dessa blev populära i Europa under 1500-talet. Jag gillar den här målningen – den är harmonisk.

Samtliga målningar är gjorda mellan 1860- och 1890-talet. De heter alla antingen ”The conservatory”, ”In the conservatory”,”Young Girl in a Greenhouse” etc. 

Bonusbild som tyvärr är suddig: Familjen Addams hade också ett orangeri!

Om det viktorianska London och om hemlängtan

 ”Queen Victoria, prince Albert and children”, Franz Xaver, 1846

Det är den tiden i månaden då det enda som duger att äta är en kaloristinn blandning av fett och socker. Har varit på Konsum och köpt några riktigt kladdiga bakverk bestående av vaniljkräm, pistage och frasigt smörbröd som jag inte ens är säker på är riktigt ätbara. Ska dock inte sätta tänderna i dem riktigt ännu – dristar mig att vänta ännu någon timme.

Sitter i skrivande stund uppkrupen i soffan (min favoritplats) under en filt och har faktiskt startat dagen för många, många timmar sedan – med att sträckläsa i Michel Fabers helt makalöst bra roman som jag redan citerat ur i ett inlägg längre ner. Kan säga redan nu (på sidan 390 av totalt 876) av jag ÄLSKAR denna bok – förbehållslöst. En sådan kärlek till en roman har jag inte känt sedan jag läste George Eliots Middlemarch och Tolstojs Anna Karenina i 19-års åldern – böcker som jag vid läsningens slut kysste av tacksamhet för att de hade blivit skrivna och som jag läst om många gånger sedan dess. En såhär brett anlagd, väl reserachad, smart och mustig historia – skriven med en sådan äkta berättarglädje är det sällan man stöter på idag.

 

Boken finns som BBC-serie under sin originaltitel The Crimson Petal and the White. 

 Michel Faber – klädd som en indierockare

Michel Faber (som jag nu är halvt förälskad i) använder sig av en humoristisk, allvetande berättarröst som på klassiskt vis lotsar läsaren genom berättelsens många människoöden – alla skickligt sammanvävda med varandra precis som det brukar vara i traditionell berättarkonst. Inte blir boken sämre av att den utspelar sig i mitt favoritårhundrade framför andra, 1800-talet (när jag gick i terapi i tidiga 20-års åldern sa jag något naivt till min terapeut att jag skulle ha varit mycket lyckligare om jag levt under detta sekel. Det var innan jag började plugga historia). I hjärtat av det viktorianska England; London – västvärldens huvudstad på denna tid – mitt bland kyska jungfrukvinnor, välklädda gentlemän, perversa läkare på jakt efter vandrande livmödrar, monstruösa klasskillnader, svart fabriksrök och svindlande tekniska framsteg (toaletter! Elektricitet! Kameror! Vaccin! Nå… fast före telefonen och automobilen).

 London under det sena 1800-talet

Idag är de flesta medvetna om vilken dubbelmoral som gömde sig bakom den strängt okroppsliga viktorianska fasaden – att England aldrig haft mer prostituerade än under denna tid – varken förr eller senare: Faber nämner siffran 200 000 under 1870-talet. Enligt Victorianlondon.org hade Londons polisdistrikt år 1857 1766 bordeller omnämnda i sina register. Ännu tidigare, runt 1849, uppgick Londons prostituerade till cirka 80 000 enligt denna mycket läsvärda artikel i SvD, (bjuder på ett citat):

Det finns prostituerade i London. Antalet beräknas till ungefär 80 000 och en del av dem är bara tio år gamla. Det finns ”skolor” där flickor i åldern 11–15 år lärs upp i yrket. Det börjar med att de fråntas de kläder de fått av sina föräldrar, för att i stället ges andra plagg och samtidigt en ny identitet. Inom ett par veckor har de ådragit sig veneriska sjukdomar. En av Mayhews medarbetare, Bracebridge Hemyng, besöker ett hus där vuxna prostituerade kvinnor bor. Huset saknar ytterdörr. Värdinnan sitter nära en eldhärd av glödande kol och berättar att hon betalar fem shilling i veckan i hyra, medan hennes fyra inneboende betalar henne 4 shilling var. Bracebridge går en trappa upp. I ett av rummen finner han en kvinna liggande i trasor med rynkigt ansikte och blodsprängda ögon. Hon liknar ett djur i sin håla, mer än en människa.

Det som gör boken så spännande är också att Faber valt att placera just en prostituerad i huvudrollen Man får följa den unga kvinnan Sugars resa från Londons absoluta botten, slumkvarteren väster om Oxford street, till de mer ”respektabla” bordellerna i närheten av St James`s Place till, slutligen, ett tjusigt liv i de fina salongerna i Notting Hill. Det är befriande – och mycket intressant – att få lära sig mer om tidens baksidor, något de ”äkta” viktorianska romanerna (minus Dickens) sällan behandlar. (Nå, även hos Faber får man en stor portion tjusiga salonger – han balanserar de båda världarna mot varandra – skapar ett perfekt darwinistiskt panorama.)

Viktorianska prostituerade:

Nu har jag huggit in på bakverken och kan rapportera att munkar verkligen är oaptitliga. De smakar bara… frittyr och socker och lite… unket. Min kommer att hamna i soppåsen. Pistagegrejen är desto bättre – särskilt efter att jag värmt den i ugnen ett slag och dricker earl grey med ingefära till.

Från det ena till det andra: De senaste veckorna har jag haft hemlängtan. Stockholm är som bekant inte landets mest lättbebodda stad. Inte för att den är fullt så svårbebodd heller, inte som jag tyckte att den var när jag var yngre. Men den har ändå en tendens att smyga sig på liksom gradvis, och en dag har man den plötsligt i nacken – flåsande med krav på Prestation och Perfektion. Den person som man i vanliga fall är ganska nöjd med att vara synas plötsligt i sömmarna och frågorna som följer är kritiska: Duger verkligen detta? Bör jag inte skärpa till mig en smula, skruva upp min existens några grader, putsa mer på fasaden? Jag är tillräckligt gammal för att inte vara hur lättpåverkad som helst; till exempel vägrar jag att byta ut min norrländska dialekt eller sluta vara trevlig mot främlingar, men ändå sipprar det igenom… en liten del av det som är baksidan med denna stad; statusjakten, en viss mellanmänsklig kyla och arrogans. Detta skall det dock rådas bot på till veckan – flyger hem till Västerbotten på tisdag för två veckors retreat.

 Grünsteins reklamarbeten

Jag har så mycket jag vill skriva idag! Jag vill skriva om en av mina favoritfotografer (Denise Grünstein, har bloggat hennes bilder tidigare) och om Graham Greene och om – i samband med Greene – katolicism som livshållning och tro. Jag vill skriva om en uppskakande film jag såg igår (Brighton rock) och om Marilyn Monros Fragment som jag skummade igenom häromdagen. Jag vill skriva mer om Tvillingarna i Sweet Valley efter att jag – inspirerad av Sofie och en blogg hon tipsat om – fördjupat mig närmare i detta ämne efter… vad är det nu… 17 års uppehåll. Kort och gott: Jag vill bara låta det ena ämnet avlösa det andra, utan något synbart samband med varandra, hoppa mellan ”högt” och ”lågt”, mellan ”fint” och ”fult” utan någon tanke på vad en potentiell läsare skulle kunna tänkas vara intresserad av (även om jag är genuint lycklig över att det finns en handfull skara människor som faktiskt läser – står ut med – denna blogg) och utan att bry mig om hur långt ett genomsnittligt inlägg ”borde vara” (kort!) och utan att egentligen ha något större syfte med det hela annat än själva glädjen i att vara förmögen att reflektera, analysera, känna, fundera. (Hm, det där lät töntigt, men jag känner mig generös mot mig själv idag och skippar därför självcensuren). Samtidigt vill jag gå ut – solen lyser för första gången på dagar och det varken snöar eller regnar – återkommer kanske senare med lite mer text.

 Glad söndag!