Glad första advent i efterskott!

Jag har googlat olika julbilder och hittade en otäck tomte:

(c) Hunterian Art Gallery, University of Glasgow; Supplied by The Public Catalogue FoundationWilliam Ewart Lockhart: ”Old father christmas”, sent 1800-tal

Han ser inte pålitlig ut, eller hur? Dessutom liknar han mer en alkoholiserad snuskgubbe än något annat: Hej, hej, om ni klär av er ska jag ge er ett par hårda klappar!

Här hemma doftar det sirap. Olle bakar till jobbet och den som gör det bästa julgodiset vinner en flaska champagne. Igår ringde han mamma och bad om ett recept och hon gav honom ett på ”amerikansk knäck”, hennes LA-baserade väninna Dorothys specialitet. ”Jag kan inte göra godis” muttrar han nu, och ”jag kommer säkert inte vinna”. Samt ”de ger säkert extrapoäng för presentation, tema, julighet och så vidare, och jag har inte tänkt ut nåt sånt.” Vi får se tiden an, som det heter. Eller så får han plocka med sig lite granbarr på väg till jobbet, köpa ett rött band på Ica, slänga in ett värmeljus nånstans. (Hehe, jag skulle vilja se det hända.)

I morse snöade det, vaknade klockan sex och snön yrde under gatlyktorna. Trädgården var vit. Blev jätteglad, men klockan åtta hade allt smält bort. Nu skuttar en gullig hare omkring på gården istället, ett tröstpris.

Här en hare i snö:

Bruno_Liljefors_-_Vinter_Hare 1908Bruno Liljefors: ”Vinterhare”, 1908 – ser lite vresig ut. 

Mer: Köpt blå hyacinter och en julblomma. Dekorerat adventsljusstaken med nötter. Druckit glögg två dagar i rad, men inte ätit några pepparkakor (sockerdieten, som sagt, urtråkigt).

Tänkte göra bloggen lite mer gemytlig nu i december. Skriva mer om trevliga saker, och mindre om Sovjet och sånt.

Nedan ännu ett julmotiv, tycker mer om det än om tomten:

Samuel Carr - Christmas Eve along the Hudson with the Palisades across the RiverSamuel Carr: ”Christmas Eve along the Hudson with the Palisades across the River”, sent 1800-tal

Uppdatering: Olle kom 3:a. Knäcken är det spräckliga i den vita djuptallriken. Vann gjorde de rosa kvadraterna, en hallongelégrej med vit choklad.

20151201_150221

 

Bokhyllan, och existensens outgrundliga mysterier

Mycket – nå, ganska – lycklig nu på morgonen. Gått runt i nattlinne och bara ben och vattnat mina blommor, stått vid fönstret och tittat på koltrastarna, njutit av trädens sprakande färger. Lång höst i år, trots ett antal frostnätter med krispigt vita morgnar sitter löven kvar. Enstaka blommor kämpar också på; Ölandstokens små gula och en och annan långsamt bleknande rödklöver.

Nu dricker jag kaffe i sängen. Har tänt ljuslyktor som står ovanpå den låga bokhyllan (jag måste alltid ha en bokhylla vid sängen). Där står bland annat den mycket omfångsrika Martyrernas historia – ”En skildring af förföljelserna mot kristna trosvittnen under olika tider” – af John Foxe,  1895-års ”illustrerade praktupplaga”. På försättsbladet ett signifikativt citat av nån som heter Thomson:

Med helig bäfvan och med plötsligt allvar

Vår själ vill fyllas vid de ädlas stoft,

Som från sin höga ställning gingo ned

I dödens djup, med hopp om evigt lif.

Vi sörja ej för dem, men för oss själfva,

Som än vår strid ha kvar, och dock förgätas

De bästa snart af världens yra barn,

Så snart som de aldrig varit till.

Kristendomens besatthet vid döden. Varje år går jag till kyrkan på långfredagen för att få höra om Jesu lidande och läsa trosbekännelsen:

Jesus Kristus (…) född av jungfrun Maria, pinad under Pontius

Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen

till dödsriket, på den tredje dagen uppstånden igen

ifrån de döda.

Trots att jag inte är kristen uppskattar jag ändå kristendomen, eller snarare katolicismen och, till viss del, östeuropeisk ortodoxism, i rent estetisk bemärkelse. Mycket av den i mina ögon bästa konsten har bibliska motiv, och jag älskar helgonbilder; har själv fyra i min ägo. Två hänger här i stugan, en i vårt hus i Västerbotten och en i mitt sovrum hemma hos pappa (mitt hem är inte komplett utan en helgonbild). Dock var det var inte alla konstnärer som målade religiösa motiv som var särskilt rättrogna, ta bara den fantastiske Caravaggio, troligen homosexuell, nyttjare av prostituerade pojkar och så vidare. Å andra sidan var kyrkan ganska skeptisk till honom och inte sällan ointresserad av att köpa hans ”blasfemiska” verk.

800px-Mikhail_Nesterov_001_(variation)En av mina favoritmålare – den ryska symbolisten Nesterov (1862-1942) – målade nästan bara religiösa motiv. Dessutom i karg, nordlig natur som påminner mig om Västerbotten och övre Norrland. 

Caravaggio_-_The_Incredulity_of_Saint_ThomasCaravaggios, enligt mig, bästa verk; ”Den tvivlande Tomas”, 1601-1602.

I bokhyllan står också Chateaubriands Atala illustrerad av Gustave Doré från 1882 och första upplagan av Pär Lagerkvists sista diktsamling Aftonland från 1953. Lagerkvist är mindre religiös men desto mer fylld av existentiell förtvivlan. Och också han är besatt av döden:

Du sträcker ut din skymningshand

och plågad själ får vila,

du släcker hjärtats tunga brand

och leder genom aftonland

den trötte till hans vila.

I nattlig jord du sänker ner

det liv som tycks förhärjat,

som såningsmannen återger

åt jorden som han öppen ser

den skörd som han har bärgat.

Efter denna diktsamling gav Lagerkvist alltså inte ut några fler dikter, trots att han levde tjugoett år till, till 1974.

Han fick förresten Nobelpriset 1951. Det hade jag ingen aning om och nu gör det mig arg. Jag är stark motståndare till detta klåfingriga pris som skördat så mycket skrivkramp och ångest och till och med ett självmord. Det är min övertygelse att författare mår bättre utan det + att akademiledamöterna alltid verkar ha en kvast uppstoppad där bak. De enda akademiledamöter jag verkligen gillat är Gunnar Ekelöf (som fick ett nervöst sammanbrott av utnämningen), Lars Gyllensten som hade den goda smaken att lämna skiten 1989. Och katoliken Birgitta Trotzig. Samtliga döda.

Åh, Gunnar Ekelöf! Också Ekelöf var belägrad av existentiella kval; hans sista diktsamling fick den mycket vackra titeln Vägvisare till underjorden, och gavs ut året innan hans död 1968. Den obundna religiositet, eller snarare mysticism, som genomsyrar hans diktning upplever jag som nära besläktad med min egen. Läs t ex dessa rader, en manifestation av mild förtröstan:

Ibland när jag vaknar ur min sömn eller dvala

är det som om någon just hade rört vid mig

som om någon tafatt sökt stryka mig över handen.

Och ett citat ur Olof Lagercrantz Ekelöfbiografi Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma (också en av bokhylleböckerna):

De levande, säger Gunnar, gör oss ofta ont medan de döda vill oss väl. Det är de levande som är tärande medan ”de döda är närande”. De döda är arma hemlösa varelser. Deras enda brott är att de oroar oss som lever. Vi måste lära oss att komma till tals med dem. Våra tankar sysselsätter sig ju ändå ständigt med dem.

Nu är jag ju i perioder lättrörd, men Lagercrantzbiografin – som jag läst många gånger – får mig alltid att gråta. Lagercrantz porträtt är så ömsint, och Ekelöf så mänsklig med sin blandning av hätsk despotism och stillsam eftertänksamhet (han var heltidsalkoholist och skrev ofta under de tidiga morgontimmarnas ångestfyllda bakrus).

ekelöfEkelöf ute i det fria

Nåväl. Andra böcker som står i min bokhylla: Rousseaus sista, och ofullbordade verk; Den ensamme vandrarens drömmerier (som var vad jag faktiskt hade tänkt skriva om idag, men som jag tappade bort längs vägen), Stendhals En egocentrikers minnen, en samling ryska klassiker, bland annat Mitt liv av Tjechov. Samt Lidandets lustgård av Octave Mirbeau och Dr Jekyll och Mr Hyde av Robert Louis Stevenson. Men Rousseau i alla fall. Jag läser i ”Den ensamme vandraren” då och då, man kan liksom slå upp boken var man vill och hamna i olika fristående ”promenader”. Till exempel ”Fjärde promenaden” som jag läste igår morse, som handlar om Rousseaus tankar kring ”sanningen”; ”…stolt i min egenrättfärdighet över min kärlek till sanningen, för den offrade min säkerhet, mina intressen, min person med en oegennytta på vilken jag inte känner något annat exempel bland de dödliga” (hoppas att det sista var ironiskt menat). Och:

…jag, som i mitt hjärta inte har något som går upp mot min avsky för osanningen, jag som skulle trotsa alla straff, om jag kunde undgå dem genom en lögn – på grund av vilken besynnerlig inkonsekvens ljög jag då med friskt mod, utan nödtvång, utan nytta, och på grund av vilken ofattlig motsägelse kände jag inte den minsta sorg däröver?

Rader som fick mig att skratta gott, och samtidigt, som jag skrev i parentesen ovan, gjorde mig osäker på huruvida Rousseau själv avsåg att skämta eller inte. Hade den sextiosexårige perukklädde 1700-talsfilosofen som på ålderns höst skrev detta humor? Jag måste vidare undersöka ämnet.

Mänskligheten kan trots allt lidande den åsamkar också glimra till ibland, och vara ganska vacker. När jag läser äldre litteratur slås jag ofta av detta; av skönheten i att de döda talar. Hur exklusivt det är att få ta del av stora författares, som t ex. Rousseaus, innersta grubblerier: Hans ambition att ”beskriva det vanliga tillståndet hos min själ  i den egendomligaste belägenhet en dödlig någonsin kan befinna sig i” samt att låta sina ”tankar löpa alldeles fritt i den riktning de behaga utan att generas av motstånd och tvång”. Det, ja, jag måste begagna mig av det pinsamma uttrycket magiska, i att jag – du – vem som helst som är läskunnig – kan förena sig med honom, och med andra – resa tvärs genom århundradena och vara dem nära. Jag – vi – kan ta del av all världens visdom (nåja) om vi bara vill. Och de döda blir i detta sammanhang ytterst levande.

Och det är väl delvis därför så många författare och konstnärer gör det de gör; för att lämna ett avtryck, för att det ska ”finnas något kvar” när de är döda. Och det är inte en ful eller småaktig ambition, tvärtom en storslagen.

Illustrationer från Ermenonville där Rousseau spenderade sina sista år:

Ermenonville (1)Rousseau bredvid ett hölass

ErmenonvilleRousseaus grav (ute på ön)

Jag är mycket förtjust över det faktum att det inte alltid funnits kameror. Världen innan fotografiets tid känns så mycket mer mytisk.

Men nu måste jag sluta, tvärt som vanligt. Morgonen har övergått i dag och tråkiga plikter kallar.

Glädje, kval, skräck

Oj, så hemtamt det känns på bloggen nu! *Kurar belåtet ihop mig*.

Jag dricker rödvin och lyssnar på diverse musik, Orbison, Reed, Bobby Vinton; She wore blue velvet, bluer than velvet was the night… För en stund sedan Rammstein. Olle kom ut från köket: ”vet du vad texten handlar om?” ”Nä.” (Den är på tyska.) ”Om en man som gräver upp sin döda fru och ber henne gifta sig med honom igen.”

Aha.

Annars lyssnar jag mycket på Twin Peaks-soundtracket för tillfället. Omöjligt att lyssna utan att vara tillbaka där, i miljöerna, bland karaktärerna. Twin Peaks är definitivt den serie som påverkat mig mest.

twinpeaks 6345432058_3ec2994d88_bPerfekt miljö

twin-peaks-elle-sweden-06-768x1024Twin Peaks-mode från svenska Elle. Snygg tröja.

Jag tänker inte skriva om något speciellt, bara hänga lite för att jag känner för det. Och för att meddela att jag slutar att skriva om politik. Dels eftersom jag inte orkar, och dels eftersom jag – i och med att göra det, skriva om politik alltså – blir en del av ett samtids- och samtalsklimat jag ogillar; ett instrumentellt, kategoriskt och enögt sätt att betrakta verkligheten.

Jag tänker också att man måste vara medveten om vilka delar man odlar. Är det här något som gör mig glad, något som berikar mitt liv och mitt tänkande? Är det en riktning värd att investera tid och energi i? Och om det nu är så att jag inte är intresserad att strida på barrikaderna, vad är då drivkraften? Att ventilera, men det kan jag lika gärna göra privat.

Plus att politik är smutsigt, och inte på ett romantiskt, dekadent sätt utan på ett desillusionerande diskbänksrealistiskt sätt. Politik är bakterier, magsjuka, huvudvärk och paranoia. Det är mensvärk och stål mot tinningarna och sura uppstötningar. Det är en operationssal med lysrörsljus och kliniska instrument, läkare i munskydd böjda över en patient med blödande, uppklippta sår. Politik är infekterat.

Så har jag fått det sagt. Med svulstigt eftertryck.

Förra fredagen höll jag ett improviserat konsthistoriskt föredrag för mina svenska 2-elever. Vi jobbar med romantiken för tillfället och hade just analyserat Fuselis ”Mardrömmen”. Gällande spökhästen med vita ögon blev det en hetsig diskussion huruvida det var en åsna eller en häst; ”det är en åsna! nej, det är en häst! kom igen, ser ni inte att det är en åsna? är du dum eller, det är uppenbart att det är en häst!”. De kunde inte enas om saken, men var åtminstone överens om att det var en läskig målning och jag utbrast: ”apropå läskiga målningar, vill ni se den otäckaste målning jag vet?”  Det ville de, och så visade jag Arnold Böcklins ”Pesten” från 1898. ”Jag ryser varje gång jag ser den!” Sa jag glatt och jodå, de höll med om att den var riktigt otäck (och vad rider han egentligen på? en drake?), och sedan bad de mig att visa fler ”skräckmålningar”.

Sagt och gjort, jag satte ihop ett bildspel med bland annat de gotiska statyerna på Notre Dames tak, Hieronymus Bosch,  Hans Baldung, olika Medusamotiv, anatomimålningar och tolkningar av ”Saturnus desavouerar sin son”, Otto Dix och Francis Bacon (”heter han Bacon för att han gillar att måla köttstycken?”) och efteråt fick jag för första gången under min s.k lärarkarriär en rungande applåd (och en beställning på en skräckfilmsföreläsning lagom till Halloween). Jag fick också höra att de saknade ”mina konstiga skrivbordsbakgrunder” – de målningar de klagade på hela förra året. (Numer har jag en beskedlig sommarbild för att inte skrämma slag på mina årskurs ettor.)

sirin-and-alkonost-the-birds-of-joy-and-sorrow-1896En av mina kritiserade skrivbordsbakgrunder: Viktor Vasnetsov: ”Sirin and Alkonost; The Birds of Joy and Sorrow”, 1896

Den här presentationen fick mig att fundera kring hur jag förvaltar mina intressen. Att jag har alltför lätt att prioritera bort dem för saker som jag i någon slags missriktad anda av lutheranism tror är ”nyttigare”. Hur min tendens att dela in verkligheten i ”gott” = samhällsengagemang, och ”ont” = självupptagenhet, i själva verket är kontraproduktiv. För om jag inte ger plats åt mig själv, hur ska jag då kunna ge plats åt andra? Och så vidare.

Det låter kanske banalt men jag har en tendens att förvirra mig in i tämligen högspända ideal kring ”hur man bör förvalta sitt liv” och oftast går svaren ut på självförsakelse: Jag borde inte vara så egoistisk…  Och att ha världsfrånvända intressen blir i detta sammanhang höjden av egoism. Ibland tänker jag att det beror på mitt arbetarklassarv. Mina föräldrars ständiga förmaningar om vikten av att ”göra rätt för sig”, att ”ha ett hederligt jobb och betala skatt”. Under min uppväxt har kulturella intressen varit tabu, något ytterst suspekt, något man inte bör bejaka. Nästan som om det vore en skamlig sjukdom. Och jag har allt det där i bakhuvudet, ett slags facit som säger att jag – när jag prioriterar mig själv och min sjuklighet – förvirrat mig från den enda rätta vägen och är illa ute.

En typ av fundamentalism kanske. Och definitivt mycket religiöst, om än inte i traditionell bemärkelse.

Jaja. Hursomhelst innebär denna försakelse ett stundtals torftigt inre liv.

Så… dags alltså att åter prioritera ”mig själv”; min svulstighet, min morbiditet, min förkärlek för det ljusskygga, excentriska, vackra och mörka.

Det kommer att bli mer av det här framöver.

Rembrandt van Rijn the anatomy lesson of Dr. Nicolaes Tulp 1632Rembrandt van Rijn: ”The Anatomy Lesson of Dr. Nicolaes Tulp”, 1632

saturn devouring his son RubensPeter Paul Rubens; ”Saturn Devouring His Son”, 1636

(Jag vet, den nedersta bilden är stötande, men just därför intressant; varför har konstnärer lockats att illustrera myten? Och vad säger den om människans sätt att tolka världen? Finns där ett budskap, eller är det bara ren och skär ”gore”?)

Målningar och myter

Dagen efter högtidskvällen. Skönt att den är över.

Högtider får mig ofta att känna mig misslyckad. Borde ju ”vara på fest med alla mina vänner”.

Jag dålig på det sociala. För så är det ju; för att kontakter ska bestå måste man underhålla dem och det gör inte jag. Det handlar om glömska (och självupptagenhet); jag är så inne i mitt eget att jag glömmer att det finns människor som är kopplade till mig – t.o.m min egen familj glömmer jag. Och min stackars bästa vän (som är mycket härdad vid det här laget). Jag får därför skylla mig själv för att jag inte blev bjuden till någon midsommarfest. Samtidigt blir jag alltid lika positivt överraskad när någon (av dessa) tar kontakt med mig: Wow! Jag har en mamma! En syster! En bästis! Och de saknar mig! 

Självtillräckligheten. En dag kommer den helt säkert svika mig.

*

I Umeå lyser solen och här i Stockholm regnar det. I tre dagar har det regnat. Himlen är vit och grå: ibland mer vit, ibland mer grå, bäst är den när den är både vit och grå; när askfärgade moln reser sig som höga domedagsberg mot det vita. Fast ännu vackrare är det förstås när dessa berg bryts mot blått och solen lyser på dem och regnet faller som glittrande tårar och grönskan är daggrik och sprängande grön, för det gröna blir alltid grönare när det är dåligt väder. Det handlar om kontraster.

Jag älskar för övrigt målningar av moln:

20140118034857-Clouds_Along_the_Way_new_ADMarilyn Kirsch: ”Clouds Along the Way”, 2013. Skulle kunna föreställa lite vad som helst; en målad betongvägg eller en husfasad där färgen flagnat. Hursomhelst otroligt vacker!

Strindberg stormlandskap (detalj) 1894Målningen ovan får mig naturligtvis att tänka på Strindbergs målningar, som jag älskar. Här Strindbergs ”Stormlandskap” från 1894 (detalj). Mer vatten än moln dock. (Målningen auktionerades nyligen ut och såldes för lite över 14 miljoner kronor, nu ägs den säkert av någon idiot som inte uppskattar annat än dess marknadsvärde.)

Sun bursting through dark clouds, John ConstableJohn Constable: ”Sun bursting through dark clouds”, 1821

Study of Clouds, Adolph von MenzelAdolph von Menzel: ”Study of Clouds”, 1851

Se där! Lite konst blev det ändå. Känner att det kommer bli lite mer av detta på bloggen framöver trots allt.

Igår googlade jag lite midsommarrelaterade målningar. Eller snarare; jag letade bilder föreställande lastbara satyrer:

Peter_Paul_Rubens_-_Two_SatyrsPeter Paul Rubens: ”Två satyrer”, 1618-1619

nymph-and-satyr-jean-antoine-watteauJean Antoine Watteau: ”Nymf och satyr”, 1715

Roberto Ferri - Satiro-danzante (Dancing Satyr)Roberto Ferri: ”Satiro danzante”, 2013 (Ferri gör sååå sexiga målningar!)

Satyrer var behornade naturväsen, till hälften människor, till hälften bockar, som slog följe med den flöjtspelande herdeguden Pan – också han med bockfötter – och vinguden Dionysos. Tillsammans härjade de i skogar och berg, jagade nymfer och ställde till otyg. På målningarna ovan ser man hur intimt förknippade dessa väsen var med sexualitet och hedonism: De är nakna, druckna, kryper tätt intill sovande skönheter (för att våldta dem? grekiska gudar hade ju en förkärlek för våldtäkter).

Pan whistling at a blackbird - Arnold BöcklinArnold Böcklin: ”Pan visslar åt en koltrast”, 1863

En utvikning: I romersk mytologi kallas satyrernas motsvarighet för fauner, men till skillnad från satyrerna är dessa goda och agerade som naturens beskyddare. Den franske symbolisten Stéphane Mallarmé har skrivit en långdikt kallad ”En fauns eftermiddag” (1865-1876) som jag inhandlade på ett antikvariat för sådär tio-tolv år sedan. Kom ihåg att jag tyckte att den var jättetråkig. Hursom: Denna långdikt inspirerade Debussy att skriva ett musikaliskt verk med samma namn och i en uppsättning av detta från 1912 dansar den legendariska ryska dansaren Nijinskij. Ni vet de kända bilderna på honom där han ser ut som Pinocchio i gycklardräkt, de är från denna uppsättning.

Övrig kuriosa: Begreppet ”fauna” (som representerar djurlivet) i ”flora och fauna” kommer tydligen från den romerska mytologin:

”Fauna” comes from the Latin name of Fauna, a Roman goddess of earth and fertility, the Roman god Faunus, and the related forest spirits called Fauns. All three words are cognates of the name of the Greek god Pan, and panis is the Greek equivalent of fauna. /…/ The term was first used by Linnaeus in the title of his 1745 work Fauna Suecica. (Källa.)

(Dock: har inte kunnat hitta denna info i någon annan källa, ta den därför med en nypa salt tills vidare.)

Men tillbaka till satyrerna: Jag tänker att deras ursprung kan härledas till det minoiska Kreta och det labyrintiska palatset i Knossos (som enligt myten tillhörde kung Minos – son till Zeus och Europa) som vaktades av Minotaurus som var hälften tjur, hälften människa. Vart sjunde år var invånarna i Aten, efter att ha förlorat ett krig mot Kreta, tvungna att betala en tribut till honom i form av sju jungfrur och sju unga män som han sedan åt upp. Senare besegrades Minotauros av den atenske kungasonen Theseus.

Theseus_Minotaur_Ramey_TuileriesÉtienne-Jules Ramey: ”Theseus and the Minotaur”, 1826

Minotaur_by_Myron_03En romersk kopia av den antike grekiske skulptören Myrons staty av Minotauros (som ursprungligen ingick i en grupp om både denne och Theseus, som gått förlorad)

Alla fantasifulla historier människor genom tiderna berättat för varandra! Jag älskar det.

Vad har då behornade gudar, Pan och satyrer med midsommar att göra? Jaa… hrm… mest är det väl Puck i Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” jag tänker på. Älvkungen Oberons gycklare som har många likheter med just Pan. Inte bara utseendemässigt utan också genom sin opålitliga personlighet. Puck porträtteras ibland med horn och bockfötter och ibland med människokropp och åsnehuvud. Svårt därför att riktigt fastställa från vilken myt Shakespeare tog sin inspiration.

Lifeball-20104Fotomodellen Nikolaus Führhauser som Puck, fotograferad av Andreas H. Bitesnich och Markus Morianz, 2010 

Senare

Svävade ut ganska ordentligt med mina satyrer. Ni får vara tacksamma att jag inte gick in på djävulen också (för också han var ju behornad!).

Är väldigt inne på sagor just nu efter att ha tittat (för) mycket på fantasy; Game of Thrones och den där vikingaserien. I båda förekommer ju en hel del mytologiska inslag och det är så mysigt tycker jag, att placera tillvaron i övernaturliga sammanhang. Det får mig att minnas hur det var när jag var barn och jag längtade efter att få syn på troll, häxor och skogsrår de gånger jag och pappa var på skogspromenad. (Talande är kanske också att min favoritlek var ”häxprinsessa” vilken gick ut på att mina kompisar var vanliga prinsessor och jag den onda prinsessan som förvandlade dem till diverse saker, oftast till stenar eller grodor. Inte konstigt att jag blev gotare i tonåren).

I samband med Vikings började jag läsa om nordisk mytologi, som tyvärr har kidnappats av extremnationalister. Jättetråkigt för jag tycker att den nordiska mytologin är något vi i större utsträckning borde framhäva (och inte på det sätt den töntige Geijer och co gjorde på 1800-talet utan mer ur ett psykologiskt, religionshistoriskt eller antropologiskt perspektiv). Jag tror att den kan innehålla flera intressanta nycklar till vår historiska identitet.

För att återgå till teveserien; en del grejer är helt klart rena påhitt, Uppsalas offerplats ligger t ex i ett dramatiskt bergslandskap som överhuvudtaget inte har några likheter med sin historiska förebild, men efter lite efterforskningar visade det sig att huvudkaraktären Ragnar Lodbrok förekommer i flera sagor från 800-talet t.o.m 1300-talet. Även flera övriga karaktärer i serien, som prinsessan Aslög (också kallad Kráka), sköldmön Lagertha, kung Hårik och Ragnars söner återfinns i dessa sagor.

Uppsala

Uppsala som det framställs i Vikings

kraka

Mårten Eskil Winge: ”Kráka”, 1862

En fin historia från denna saga är när Ragnar först får höra talas om Aslög/Kráka, hans blivande hustru, och bestämmer sig för att testa hennes intelligens genom att via ett bud be henne att komma till honom  ”Hvarken /…/ klädd eller oklädd; hvarken mätt eller fastande; ej heller skall hon fara ensam, och dock skall ingen människa följa henne.” Och hur hon fyndigt kommer klädd i ett fiskenät, ätandes en lök och med en hund som sällskap. När hon står inför honom säger hon sedan:

Bryta ditt bud, jag ej tordes,
När du böd mig komma:
Ej en Konungs vilja
Ohörsamlig vara;
Icke jag mat har njutit,
Naken min hud ej synes,
Fullgodt följe jag hafver,
Fastän jag ensam färdas. 

Gulligt.

(Källa här.)

Ragnar&Kraka(Malmström) (1)

August Malmström: ”Ragnar och Kráka”, 1880 (notera de historiskt inkorrekta vingarna på Ragnars hjälm)

Välbekant är också att Tolkien tog inspiration från den nordiska mytologin, utöver den tyska medeltidslitteraturen, som Nibelungenlied från 1200-talet, och det fornengelska eposet Beowulf, nedskriven någon gång mellan 700- till 1000-talet. I likhet med kopplingen mellan nordisk mytologi och nynazism har Tolkien i sin tur anklagats för att vara rasist: All ondska, som han framställde den, härstammade ju från södern. (Lite samma är det förresten i Game of Thrones, där nordborna framställs som de enda med verklig moralisk resning – utöver den bleka blondinen Daenerys då.) Jag tror för övrigt inte att en serie som Vikings någonsin skulle ha kunnat produceras i Sverige.

Samtidigt tänker jag att dessa definitioner ligger i betraktarens öga; ett samband mellan intresse för nordeuropeiska och fornnordiska sagor och främlingsfientlighet förutsätter ju också att man i sitt intresse för dessa samtidigt nedvärderar sagoskatter från andra delar av världen, vilket de flesta säkert inte gör. Jämför man t ex. nordisk mytologi med grekisk hittar man många likheter; Tor och Zeus har flera gemensamma nämnare, åskgudar som de är, samma sak med Oden och Zeus som båda har sällskap av symbolladdade fåglar; Oden med korpar och Zeus med en örn. Samma med dödsgudarna Hel och Hades (Hel var en dock gudinna). Dödsrikena i båda mytologierna vaktas också av hundar. Och så vidare.

Okej, bara två bilder till:Siegfried the Dragon SlayerSiegfried hugger huvudet av jätten Fafner – vaktare av Nibelungenringen – som förvandlat sig till en eldsprutande drake, Wilhelm Kaulbach, 1848

beowulf-shears-off-the-head-of-grendel-john-henry-frederick-bacon (1)Beowulf hugger huvudet av träskmonstret Grendel, illustration av John Henry Frederick Bacon, 1910

Det klarnade upp och i eftermiddag har jag tagit en långpromenad, cyklat och badat. Igår badade jag också, i hällregnet. Älskar att bada! Och nu är det dags att avsluta dessa nörderier. Hej.

Ljuset! Del II

martin-johnson-heade-sailing-by-moonlight-1875”Sailing by Moonlight”, 1875

Martin Johnson Heade; Twilight on the St. Johns River”Twilight on the St. Johns River”, 1885

Duck-Hunters-in-a-Twilight-Marsh-1866”Duck Hunters in a Twilight Marsh”, 1866

Målningar av Martin Johnson Heade

Ps. Jag vet inte varför jag alltid måste skriva ut årtalet då en tavla är gjord. Av någon anledning är detta extremt viktigt för mig, nästan som ett tvång. Ibland låter jag på riktigt bli att posta en bild om jag inte kan redovisa för den där detaljen, oavsett hur förtjust jag är i övrigt. Det är samma sak med antikvariska böcker jag köpt; om jag inte hittar tryckåret på försättsbladet eller någon annanstans i boken blir jag halvt galen och måste leta rätt på utgåvan på nätet. Sist det hände var med denna samling av Gogols noveller. Jag tror att alltihop är en skada från åren jag pluggade historia. Ds

Demonisk lördag

Godkväll, jag lyssnar på demonisk vals och tittar på demoniska kvinnor. Titta på Walter Sauers (1889- 1927) bilder nedan, visst ser kvinnorna direkt farliga ut? Hon med slöjan t ex – hon skulle kunna förstena dig med sin blick och  suga dig tom på blod. Jag lovar!

Walter Sauer ..

Walter Sauer .

Ps. Denna bild var så läskig att jag inte vågar posta den här. (För tänk om den sprider förbannelse över denna blogg?) Och den här bilden – också riktigt otäck.

Näckrosor!

1920-30`s

Det känns som om jag haft den här titeln på ett inlägg tidigare någon gång…? Skitsamma. Johanna postade en så fantastisk målning idag på två kvinnor i en eka omgiven av monstruöst stora feta gula näckrosor och jag blev alldeles till mig. Tänker att det finns något skrämmande och nästan mytologiskt med näckrosor; att merparten av dem är dolda och inte alls lika vackra som det som syns på ytan. Att de består av  långa, slemmiga, äckliga stjälkar. Att de oftast växer i svarta sjöar och att man kan simma in i dem och att de griper tag om ens ben och håller en fast och sedan drar ned en i djupet. Precis som sjöjungfrur. Adderar några bilder till Johannas. Högst upp; ett kolorerat fotografi på nån vamp från 20-talet som poserar bland näckrosor (eller är det lotusblommor?) i en trädgård. Nedan en målning av Theodore Robinson från 1875.

Theodore Robinson

Och en till av Isaac Levitan från 1895:

Isaac Levitan Water Lilies 1895

Och så en till som jag inte vet vem det är som har gjort men som heter ”In search of Water Lilies” och är från 1883 (ber om ursäkt för den fula svarta ramen på vänster sida):

In search of water lilies 1893

Och så en näckrosfigurin som man kan köpa för 9 dollar på denna sida. Kanske inte det mest smakfulla, fast ändå lite art nouveau-aktig på något sätt. (Dock: Art nouveau-porslin var inte heller så smakfullt alla gånger).

Water_Lily Figurine

Mer: Eftersom Monet är den konstnär som man förmodligen mest förknippar med näckrosor så får han också vara med på ett hörn. Dock ej med en målning utan på bild – som ung var han ganska stilig? (Det är ju annars lätt att bara föreställa sig honom som en blind gammal gubbe.)

monet 1860

Avslutar med två målningar som skulle kunnat innehålla näckrosor och som jag är mycket förtjust i och som också återspeglar det där lite hotfulla känslan hos just sjövatten.

Felix VallottonFelix Vallotton; ”Bathing”, 1899

Elizabeth Adela Stanhope Forbes The Leaf 1897-1898Elizabeth Adela Stanhope Forbes, ”The Leaf”, 1897-1898

Nu ska jag springa iväg och sista-minuten-besöka Nationalmuseum innan de bommar igen (detta är mycket tråkigt! Älskar Nationalmuseum!) Hejdå!

Lucka 4

Strindberg 1912

Godkväll,

jag sitter i soffan och dricker vin och försöker lugna mina stackars nerver efter dagen som gått. För en norrlänning är det mycket svårt att förstå hur lite snö (eller okej, mycket snö) kan orsaka sådan dramatik. Framåt eftermiddagen trodde jag att jag skulle tvingas sova på skolan över natten (föreställde mig hur jag hålögd mötte min klass imorgonbitti – ledbruten efter åtta timmar på fikarummets soffa). Alla bussar var inställda, SL:s hemsida nedstängd på grund av överbelastning.

Men det ordnade sig, fick tag i en kollega som hade bil och skulle in till stan. Tillsammans stod vi och skyfflade snö en timme på parkeringen. Mina snygga mockaskor blev genomblöta (tog på grund av fåfänga inte mina kängor imorse), liksom mina leggins (på grund av ålande på knäna när jag skottade kring hjulen). Ändå var jag inte alls lika handlingskraftig som kollegan och kände mig som en riktig mes som var tvungen att ta vilopauser mellan varven (medan min kollega hurtigt skottade på). Det är i sådana här situationer, då man förväntas bita ihop och hugga i och vara rejäl och visa arbetsmoral, som jag känner mig som mest misslyckad.

Jag behöver helt klart ett glas vin till (går till köket och hämtar). Och nu byter jag ämne. Jag läser ju fortfarande Freud som en besatt. Jag vet inte riktigt om jag ”tycker om” honom, och jag sympatiserar inte med hans sexualteorier, men han är fascinerande. Och i stort är jag mycket sympatiskt inställd till psykoanalysen och de fundament den bygger på. Sedan är det en aning oklart ”vem som kommit på vad” – vad som är Freuds idéer och vilka han tagit över från sina lärare Breuer, Krafft-Ebring och Charcot samt från andra forskare i sin samtid. Begreppet ”neuros” och metoden ”talterapi” var till exempel etablerade begrepp redan före Freud utvecklade sina teorier, och trauman av sexuell natur ett populärt – och bland psykiatriker omdiskuterat – ämne i tiden. Bjuder på ett smaskigt dubiöst citat där Freud ger uttryck för sin inställning till patienterna i början av sin terapeutiska praktik, år 1900:

Det ”nej” man hör från en patient sedan man för första gången presenterat en bortträngd tanke för hans medvetna uppfattning, utgör ingenting annat än en bekräftelse av bortträngningen och dess bestämda karaktär. Om man uppfattar detta ”nej” inte som ett uttryck för en opartisk bedömning, något som patienten i realiteten inte är kapabel till, om man bortser från det och går vidare i arbetet, kommer man snart att få bevis för ett ”nej” i ett sådant fall står för det önskade ”ja”.

Nu ska jag dricka upp mitt vin. Godnatt!

Högst upp: Strindberg visar dagens väder. Nedan; vacker tavla av samme man betitlad ”Packis i stranden”:

Strindberg Packis i stranden

Lucka 2

AngelesFouqetJean Fouquet; ”Virgin and Child Surrounded by Angels”, ca 1450

Modell för jungfrun är adelsdamen Agnés Sorel, under sin tid vida känd för sin skönhet samt Kung Charles VII av Frankrikes favoritälskarinna. Med Charles fick hon tre döttrar och det pampiga slottet Château de Loches i Loiredalen. Hon dog ung, blott 28 år gammal, och ryktet gjorde gällande att hon blivit förgiftad. Kronprinsen, kungens kommande älskarinna och Agnés läkare pekades ut som tänkbara gärningsmän, men misstankarna kunde aldrig bekräftas. 2004 gjorde man en undersökning av hennes kvarlevor och upptäckte då att de innehöll dödliga mängder kvicksilver.

Det där med att måla änglarna röda tycker jag både är mystiskt och festligt.. och lite syndigt på något sätt. Särskilt som de flankeras av en uppsliten korsett som blottar ett silikonrunt bröst. Nedan en annan syndig jungfru:

Playboy

Är väldigt inne på ond bråd död just nu

Hans Baldung; ”Death and the Maiden”, 1518-1520

Hans Baldung; ”Eve, Serpent and Death”, 1512

Antoine Wiertz; ”Two Young Girls or the Beautiful Rosine”, 1847

Och så en man som hänger med döden; Arnold Böcklin på sitt självporträtt från 1872:

Böcklin har för övrigt målat den läskigaste tavlan jag vet, ”The Plague” från 1898:

Den illustrerar ”Den Svarta Döden” som drog fram i Europa under 1300-talet och som tog kål på två tredjedelar av dess befolkning. Jag har blivit något av en expert på digerdöden efter att ha pratat med mina elever om den gång efter annan under höstens historielektioner.

Avslutar med ”The Grim Reaper” av August Schmiemann. Statyn står på Melaten-Friedhof-kyrkogården i Köln, rätt provocerande kan man tycka. Å andra sidan har religionen och döden alltid levt i symbios med varandra.