Tre gånger män på mugshots

1800-tals mugshot

Den Nya Zeeländske snyggingen Daniel Tohill (på fotot är namnet felstavat) greps för stöld av en cykel och en pälsboa 1908, och dömdes till fyra månaders fängelse. Resten av hans historia förblir okänd.

sinatramug1

1938 arresterades Frank Sinatra efter att ha haft sex med en kvinna på en bar, vilket ansågs förargelseväckande och som ”en fläck på kvinnans rykte”. Åtalet släpptes när polisen fick veta att kvinnan var gift.

David-Bowie

David Bowie åkte fast för marijuanainnehav 1976. På bilden är han klädd som sin dåvarande persona; ”Thin White Duke”, som han beskrev som en ”arisk fascisttyp” och ”a would-be romantic with no emotions at all.” Han fick sitta i häkte några timmar innan han släpptes fri.

(Ja, alltså ibland känner jag bara för att sammanfatta vad jag googlat.)

Häromkvällen såg jag om ”Control”…

…och konstaterade än en gång att Sam Riley är ÅH så attraktiv. Det är något sårigt intensivt över honom (inte bara i den här rollen utan överhuvudtaget) och repigt och raspigt. Som om man skulle kunna skava- och skära sig på honom om man kom för nära. Och hans blick! Och hans röst! Så väsande och mörk och sexig. Sedan skadar det ju inte att han ger ett intelligent intryck också. Jag tänker att han besitter ett sånt där hårt och krasst logiskt-naturvetenskapligt intellekt som tvingar människor att skärpa sig. Och sånt gillar jag. Jag gillar nog allt jag fantiserat ihop att han ”är”.

Symboler och skönhetsideal

”Våga vara vacker!” Emellanåt hittar jag det uttrycket, tryckt på t ex. en sminkväska (en barndomsvän, som sedermera utbildade sig till makeupartist, ägde en sådan) eller som klatschig rubrik på modetidningsomslag eller som slogan för skönhetsrelaterad produktreklam. Och det har alltid stört mig eftersom uttrycket naturligtvis inte anspelar på inre skönhet. Och att ”våga” skönhetsideal är ju inte sådär superdupermodigt. Tycker jag.

Hursom: Bästa Marie har börjat blogga igen! Och i inlägget ”Vi betalar inte, vi betalar inte: Om läppstiftsdonnor och konsumentmakt” skriver hon bland annat om Lena Andersson och tredje- och fjärde vågens feminister (vilka jag själv villigt erkänner mig tillhöra):

Författaren och krönikören Lena Andersson skrev nyligen inte bara en, utan två, texter om hur allt fler kvinnor inom alla möjliga sfärer fogar sig efter vår tids offentliga dramaturgi som säger att kvinnor överallt måste vara välputsade och blankpolerade. Också när de presterar på toppnivå i skidspåren, som var hennes utgångsexempel. De post-postmoderna tredje och fjärde (om det nu finns en sådan) vågens feminister förstår förstås inte den analysen, hatar den till och med. Läppstiften, de putsade fjädrarna, är ett reclaimat feminint uttryck som inte får dubbelbestraffas, sådana som Lena Andersson går bara patriarkatets ljusskygga ärenden. (Min fetmarkering.)

Hon reflekterar vidare om feminism och kvinnlighet och lyfter fram de senaste PR-bilderna på Karolina Ramqvist som exempel:

Karolina Ramqvist (…) bereds stort medialt utrymme i samband med lanseringen av sin senaste bok. Hon står och putar med rödmålade läppar på bilder i alla möjliga blaskor, lägger huvudet på sned, låter den Veronica Lakeska hårgardinen falla ned i ansiktet (en föråldrad referens förstås; senast någon liknades vid Veronica Lake handlade det väl om Maria Wine, och vem vet vem någon av de damerna är idag, och knappast Artur Lundkvist heller). Ramqvists poser är så uppenbart utstuderade. Och får i enlighet med den postmoderna feministiska logik som nämns ovan inte problematiseras.

Själv skrev jag i en kommentar till inlägget att jag gillar bilderna på Ramqvist (här är en av dem). Trots att de är utstuderade. Och att de är säljande går inte heller att komma ifrån. Hon är snygg och därför blir folk intresserade. Hon gör sig bra på omslag och därför ges hon plats på sådana. Och på sätt och vis är det absolut problematiskt att ett fördelaktigt yttre genererar mer publicitet än ett alldagligt för att inte tala om ett fult, särskilt i kulturella/intellektuella sammanhang där andra egenskaper rimligen bör premieras (fast Ramqvist råkar vara en riktigt bra författare ”också” så henne kan vi ha överseende med). Samtidigt tänker jag att det är samma sak med män. För liksom i fallet Ramqvist drar omslag och bilder på ”välgroomade” kulturpersonligheter som Jens Lapidus, David Lagercrantz och Jonas Karlsson (den sistnämnda inte groomad, bara snygg) eller sexigt gråsprängda ”manliga” män som Karl Ove Knausgård och Ulf Lundell, mer blickar till sig än, låt säga, ett omslag med Göran Greider. Tror jag i alla fall.

jens_lapidus_1Lapidus, praktiskt taget fotomodell

gg2Greider, inte lika mycket modell

Men snygghet är bara snygghet. Yta. Och även snygghet kan vara en nackdel. Själv har jag lätt för att falla ner i fördomar kring riktigt snygga människor, att de – såväl kvinnor som män – är mindre sympatiska till exempel; att de skulle vara dryga och självmedvetna. Att från blick övergå till handling är också en annan sak. Jag har inget större intresse av t ex. Lapidus författarskap och skulle därför inte köpa en tidning på grund av att han figurerade på dess omslag, eller läsa en artikel om honom heller för den delen. Så utseendet är trots allt inte avgörande. För mig. (Kan inte tala för andra.)

Lena Andersson talar om utseende och hur vi framställer oss i form av symboler. I den läsvärda kolumnen ”Symboler är sociala ting” skriver hon bland annat:

I den stund vi går ut i världen blir vi avlästa. Kläder, dekoration och ornament är ett språk bland andra språk. Det avkodas och avlyssnas. Betydelsen av vissa tecken förskjuts över tid, men något betyder de alltid och tolkar gör vi, i samspel. Vi föds alla in i ett verbalt språk som vi behöver anamma om vi ska bli förstådda, förstå och inte bli isolerade, och vi föds även in i ett relativt stabilt teckensystem, också om symbolernas betydelse är föremål för kontinuerlig diskussion och förhandling. Människor har ett känsligt öga inte bara för former på ben och markerade läppar. Vi ser även skillnad på diskretion och önskan att meddela något.

Grovt sett delar Andersson in dessa symboler i neutrala/positiva, de som tillfaller männen, och i sexistiska/negativa, de som tillfaller kvinnorna. T ex. framhåller hon tendensen att i reportage och artiklar där kvinnor intervjuas lyfta fram deras utseende före deras egenskaper. Beskriva vad de har på sig, hur de för sig, hur de ser ut. Vilket inte lika ofta sker i dylika reportage om män. Här är hon också noga med att framhålla kvinnors eget ansvar i sammanhanget, förmodligen i syfte att inte framställa kvinnor som passiva offer. Hon diskuterar detta genom exemplen Gudrun Schyman, som bär korta kjolar, och Annie Lööf, som målar naglarna. Genom att de valt att göra detta får de också tåla att bli kommenterade:

Möjligen är det så att utseende och attribut noteras hos ­Schyman och Lööf inte för att de är kvinnor, utan för att de tydligt betonar ett stiligt yttre i miljöer där sådana ambitioner sticker ut. Att leva upp till kvinnorollens behag kräver vilja och ansträngning, för som vi vet föds man inte till kvinna, utan måste klä på sig och måla dit henne för att hon ska komma på plats. Ansträngning, eller betoning om man så vill, är centralt i fråga om vad som blir uppmärksammat. (Min fetmarkering).

Själv är jag rätt förtjust i denna typ av ansträngning. Viljan att via utseendet markera ”vem man är” (eller snarare vill vara!) är i mina ögon fascinerande snarare än oroande. Ibland kan denna typ av betoningar också ge mer information om en människa än vad den faktiskt uttrycker rent verbalt. Skulle därför med glädje se fler män bli kommenterade efter sitt yttre. Typ läsa ett reportage som börjar såhär: ”Jens Lapidus seglar in på baren i en beige trenchcoat från Burberry. Runt hans hals hänger en paisleymönstrad sidensjal och hans svarta lockar hålls på plats under en hjälm av hårgelé. Han är tio minuter försenad och bekänner att han fastnade på NK:s parfymavdelning där han prövade Tom Fords nya doft som han hört mycket gott om. ”Jag läste om den i senaste numret av Mens Vogue och blev nyfiken.” Säger han och frågar sedan om han möjligen luktar för starkt.” Samtidigt skulle det förstås vara tråkigt om artiklarna enbart fokuserade på ytan.

Vidare tänker jag att den typ av symboler Andersson skriver om är djupt mänskliga och förmodligen ”alltid” har funnits. Hos ursprungsbefolkningar som t ex. aboriginer, indianer, masaier samt vår alldeles egna urbefolkning samerna, lägger både kvinnor och män mycket tid på att sminka och/eller fixa sig. Särskilt inför ritualer av olika slag. Det är vackert. Spännande.

aboriginal_kids (1) Bedårande aboriginpojkar

Cheeroke indianRespektingivande cherokeeindian

MasaiKonstfärdigt smyckad masaikrigare (masaier är så jäkla vackra!)

3143707_2048_1152Söta samepojkar

Det är fint att alla inte ser likadana ut. Och att vi anstränger oss för att vara olika.

Tilltalas också av symbolstarka subkulturer som t ex. goth och black metal:

Dave VanianDave Vanian, sötaste artisten!

Erik DanielssonErik Danielsson tillverkar sina egna smycken och kläder

(Valet att bara visa bilder på män är medvetet.)

Nu kanske somliga protesterar och hävdar att det är stor skillnad mellan religiösa/subkulturella uttryck och skönhetsindustrins massproducerade ideal. Det tidigare konstrueras ju inte i syfte att sälja, åtminstone inte primärt, och det är riktigt och sant. Men jag skulle ändå hävda att också det tidigare i mycket hög grad handlar om tidskrävande ideal och normer. Samlade symboler för just den aktuella gruppen. Och båda rymmer tydliga och mycket specifika budskap.

Till syvene och sist vill jag gärna omhulda tanken att människan är fri att själv välja sina uttryck och att hon inte bör kritiseras för sina ansträngningar. Att detta inte nödvändigtvis behöver göra henne till ”ett offer för strukturer”. (Har rätt svårt för tjatet om strukturer, tänker att det genom att ständigt upprepas befästs än hårdare och blir till något nästintill deterministiskt; ”det är strukturernas fel!” blir i princip detsamma som att frånsäga sig det egna ansvaret. Dessutom gillar människor att finna syndabockar och ”strukturerna” är en relativt bred och konturlös måltavla som kan rymma hur många syndare som helst, de lurar rentav i varje hus och hörn.) Men jag är också medveten om att detta är en ganska bekväm hållning. Utseendemässiga attribut är på många håll reglerade inom stränga lagar och avvikelser från dem är till och med med belagda med dödsstraff: ”Bär du fel hatt eller längd på ditt skägg eller visar för mycket hud blir Gud jättearg!” Och särskilt drabbar detta förstås kvinnor. Men vi lyckliga fåtal som är undantagna denna typ av lagar, som inte blir bestraffade annat än i form av fördomar, vi bör trots allt (om vi känner för det) framhärda i att aktivt välja de uttryck som är förenliga med vår känsla av identitet och med rätta försvara oss mot yttre angrepp, moraliserande och politiska såväl som smakmässiga.

burka-ansa-01Vackra men sorgligt osynliga

Själv kommer jag, som typisk representant för tredje-/fjärde vågens feminism, att fortsätta att sminka och pynta mig och finna nöje i detta. MEN jag tror samtidigt att det är viktigt för såväl kvinnor som män att nypa sig i armen emellanåt och påminna sig om att skönhet och attraktionskraft inte behöver vara avgörande för ens existensberättigande. Man ska kunna göra avsteg från ansträngningarna utan att känna kval. Inte för andras skull utan för sin egen.

Hugo Rask-tjafset

Förstår inte de som hävdar att Lena Andersson ”borde erkänna” att Roy Andersson är Hugo Rask. Som i denna artikel och i denna krönika. ”Lena Anderssons blaha-svar borde ha följts upp”. Varför då? Vad spelar det för roll vem Rask ”är” eller inte är? Är det relevant i förhållande till själva romantexten? Berikar det läsupplevelsen på något sätt? Jag är övertygad om att Andersson menar vad hon säger när hon hävdar att ”Hugo Rask är Hugo Rask”. En verklig människa kan inte översättas till text. Och oavsett hur många likheter det finns mellan en förlaga och en romanfigur så är de knappast identiska, eftersom det enbart rör sig om en vinkel, en subjektiv tolkning. Sedan är det märkligt att kräva att en författare, bara för att denne skrivit en bok, också i sig själv ska vara som en öppen bok. Självklart vill inte Lena Andersson sitta i teve och låta nån journalist snaska ned sig i hennes privatliv och personliga förflutna.  Och vad är det egentligen man vill höra? Andersson stammande och krypande till korset, med rodnande kinder och sänkt blick säga att ”jo, jag dejtade Roy ett tag för tio+ år sedan… det fick mig att må dåligt.” Vad ska man med den informationen till? Gotta sig, triumfera? Fastslå någon slags poäng? Som går ut på vad? ”Lena Andersson är lika needy som Ester! Lena är Ester!” Jag blir lite upprörd av behovet av denna slags förenklingar och kategoriseringar. För naturligtvis ”är” inte Andersson Ester, oavsett om hon lånat drag av sig själv till henne, men det gör ju alla författare – tar från sig själva alltså. Men med denna logik skulle man även kunna säga att Lena är Hugo eller att hon är Olof i den nya romanen.

Jaja. Jag har snart läst ut Utan personligt ansvar och jag tycker att den är helt fantastisk. Bättre än Egenmäktigt förfarande. Återkommer med en rapport så småningom.

Dagens män med fåglar

Strix var en skämttidning som gavs ut av Albert Engström åren mellan 1897 och 1924. Dess motto löd ”Tål intet ont i världen, men var glad åt allt gott” och dess symbol var en uggla, därav namnet. Medarbetare på tidningen var bland annat Engströms kompisar Carl Larsson, Gustaf Fröding, Bruno Liljefors och Verner von Heidemstam. På bilden ovan ser ni Engström tillsammans med en fjälluggla, på bilden nedan Heidemstam i sällskap med kråkor.

Hanna Pauli; ”Verner von Heidemstam som Hans Alenius”, 1896

Dagens man!

Marlon Brandos hetaste stund: Som Paul i Last Tango in Paris, 1972 (så tung, sliten, manlig, potent!)

(Tror bestämt att det ska bli fler ”dagens man” från och med nu. Eventuellt fler ”dagens kvinna” också – för de som föredrar det alternativet.)

Brando går omkring och ser tungsint ut till gitarr, flöjt, stråkar och piano.

Om Clint Eastwood och min pappa

Apropå stillbilden nedan; det finns ingen man som jag blir mer till mig av än Clint Eastwood. Det räcker med att se en bild av honom så blir jag alldeles pirrig. Han är så hård, så manlig, så… vansinnigt attraktiv. Jag älskar hans filmer; från de tidiga i regi av Sergio Leone till de något senare då han är Dirty Harry. Samt filmen då han massakerar nazis tillsammans med Richard Burton; Where eagles dare och den där jättebra från 1992; De skoningslösa. Jag vet att han alltid spelar samma roll: Outsidern, den ensamme-mannen-med-mystiskt-förflutet, den stenhårde prickskytten med oväntat gott hjärta, eller; den fromme vardagshjälten som lever det enkla livet och som är nöjd med sin lott tills-plötsligt-en-dag-…

”Clintan” representerar helt klart urbilden av manlighet; han är lång, reslig, stark, självtillräcklig, kapabel. Inte en sån som babblar i onödan eller, gud förbjude, visar känslor. Det är nog få som skulle hävda något annat än att Clint Eastwood är ett ideal, och en ikon, och givetvis finns det inte någon som helst originalitet i min beundran, jag delar den med hundratusentals andra. Dock: Clintan utgör en viktig del av min barndom. Jag minns alla lördagskvällar då vi trängts i soffan i Obbola och sett- och sett om hans filmer; pappa, jag, mina tre bröder och deras kompisar. Fullständig koncentration, en popcornskål och pappa som då och då skrockar och med oförfalskad beundran konstaterar att Clintan kommer att sätta den där fulingen Lee Van Cleef på plats, för ”Clintan bråkar man inte med” och ”snart, då djävlar kommer de där skurkarna att få det hett om öronen”. Clintan som skjuter av en fiende hatten, som kisar mot solen och tuggar på sin cigarr. Som gömmer pistolen under ponchon och avfyrar skott på skott med hjälp av handflatan. Mina bröder som skrattar. Efteråt har vi en egen duell på Supernintendo; vi spelar Mario Cart och Street fighter III. Emellanåt vinner jag nån match, till allas överraskning, men oftast är det pappa som krossar – precis som på bowlingbanan, under fisketuren och när vi skjuter prick med luftgeväret bakom huset.

När pappa var ung var han lite lik Clintan; samma sammanbitna, skarpa, vindpinade drag. Samma tystlåtenhet, samma (vilket gäller än idag) inriktning på praktiska göromål. Jag har alltid varit pappas flicka, och jag kommer förmodligen alltid att bli knäsvag av Clint Eastwood. Det är inte svårt att se sambandet, men det bjuder jag på.

 Pappa vid rodret, en sommardag 1989

Oops…

Det blev inte många rätt i nedanstående text. Jag kallade Sam Riley för Tom Riley, Europa för kontinent och talade om religion när jag menade religiositet, tempus blev också fel på något ställe. Skyller på för lite sömn sedan tre dagar, sedvanlig textblindhet (vilket jag alltid mer eller mindre lider av när jag just har skrivit något) plus ett rastlöst temperament. Gottgör skadan med en bild på Rufus Sewell som Will Ladislaw (skulle förresten vilja blogga om Ladislawkaraktären som den ultimata romantiska hjälten och typ ställa honom mot Mr Darcy – som en slags duell, men det får bli när jag är piggare). Visst finns det något nästan Caravaggioaktigt över Sewells ansiktsdrag och mörka lockar? 

Dagens man

Såg på en blogg att det är tvåårsdagen av Peter Steeles död idag. Detta skall naturligtvis uppmärksammas! Peter, som var frontman i gothmetal-bandet Type O Negative (som jag lyssnade på i 9:an), var förutom sångare också känd för sin längd (han var över 2 meter lång) och för att han under 90-talet vek ut sig i Playgirl. En förbaskat het karl som säkert tog sig själv – och sin skönhet – på dödligt stort allvar. För snusk. Klicka här, här och här