Tomtar och tro i juletid

Nu är det snart jullov, för oss lärare, och för er andra också. Många kommer inleda ledigheten med att kliva in i en bil och köra över halva landet, för vi vet ju alla att tomten bor någon annanstans. Inte alla kommer överleva, men så är det med riktiga äventyr, de är kantade av faror, det har vi lärt oss från sagorna. Det var länge sedan julen handlade om att fira Jesus födelsedag, men det faktum att han råkar fylla år just då blir liksom lite extra socker på gröten. Det är något vi kan säga till våra barn (om vi har några); ”idag är det inte bara tomtens dag, utan guds också”.

Här har tomten fornnordiskt ursprung; vi firade något som kallades ”yule” runt midvintersolståndet. Liksom alla polyteistiska religioner var det naturen och dess växlingar som stod i centrum. Det blev äntligen ljusare, det underlättade livet för oss alla, det var värt att fira. Midvintersolståndet tillskrevs Oden, som vid detta särskilda tillfälle kallades ”Julner” (Oden har extremt många namn, se här). Vid denna tidpunkt inträffade också ”den vilda jakten”; då red han över himlen och genom skogarna med sin skräckinjagande här i jakt på skogsrået. Ibland kunde man höra deras spöklika läten och det var riktigt läskigt. Idag spekulerar vissa forskare om att det i själva verket var vildgäss man hörde, här kan ni höra lite olika exempel på hur de kan låta.

thewildhuntPeter Nicolai Arbo; ”Asgårdsreien”, 1872

Det här med tomtens långa, vita skägg kommer också från Oden.

georg-von-rosen-1886

Georg von Rosen; ”Oden som vandringsman”, 1886

I folktron är tomten istället bondgårdens beskyddare, platsens ursprungliga bonde som efter döden fortsätter vaka över stället. Om man misskötte gården kunde han bli arg och hämnas, därför var det viktigt att ta väl hand om den och även hålla sig väl med honom; därav ”ställa ut gröt”-traditionen. Min farfar trodde på fullt allvar att han sett en tomte; en natt när han vaknade i sin fiskekoja stod en liten man i luva och spottade i eldstaden – i äldre tro uppehöll sig övernaturliga väsen också i fiskelägren. Även min faster påstår sig ha sett tomtar, i hennes fall var de pyttesmå och dansade i riset i skogen. Min andra faster har förvisso inte sett tomtar men tror däremot att träden har själar, därför brukar hon krama dem ibland.

Min släkt på pappas sida har haft många övernaturliga upplevelser; min farfars mor förutspådde min farmors förtidiga död, hon hade sex barn och farfar var hennes yngsta och under hans barndom beklagade hon ofta hur sorgligt det var att just hans hustru skulle dö först (min farmor dog sedermera i barnsäng när hon var kring 30 år – det var när hon födde den faster som senare såg skogstomtarna). Gammelfarmor kunde också på förhand veta att folk kom på besök – hon hörde deras fotsteg på bron någon minut innan de klev genom dörren. Farfar hade samma förmåga, liksom min far, liksom också jag. Det är något märkligt med den där bron (som f.ö. blivit ombyggd många gånger under årens lopp); när jag var yngre trodde jag det handlade om vibrationer i marken, på sätt och vis tror jag det fortfarande. Gammelfarmor kallade det att ”änglarna portar”; att våra skyddsänglar går före oss och att det är dem man hör. Som mest har jag hört tolv steg (bron har fyra trappsteg) – det var när min kusin kom på besök; hon har således extra många skyddsänglar. Det är överhuvudtaget mycket skumt som hänt i huset; jag har varit med om många spökerier, jag ska berätta mer om dem någon annan gång.

Tror jag på det övernaturliga (eller ”det onaturliga” som skeptikern O kallar det)? Jag vet inte. Men jag tror inte att vi på pappas sida är ”galna” – alla har vi haft- och har så kallade normala liv. Ingen av oss har suttit- eller sitter på psyket i alla fall. Och som ni vet är jag skeptisk till den moderna medicinens gränsdragningar mellan vad som anses ”friskt” och ”sjukt” – det finns liksom ingen plats för gråzoner.

Vårt fornnordiska arv intresserar mig allt mer. Jag har skrivit om det tidigare, att det är synd att detta intresse numer förknippas med nynazism och ”extremnationalism”. Gällande det senare; under äldre tid hade vi inte ens nationer, det är en uppfinning från 1800-talet. Jag tror att vår miljö – inte i första hand kulturella, utan geografiska – formar oss. Det är den, våra tolkningar av de levnadsvillkor den ger, som ursprungligen gett upphov till våra kulturer. För mig ligger också en jordnära panteism – tanken att gud finns i naturen – närmare till hands än en abstrakt monoteistisk allfader i himlen. Jag tror jag skrivit om det här någonstans; om att öknens gudar är strängare än de i norr eftersom öknen är så svår att överleva i och därför att hettan och torkan kan betraktas som straffande. Jahve och Allah är som vi vet inte nådiga i sina domar över människosläktet. För mig, som inte känner öknen, är de svåra att identifiera sig med. De är dessutom patriarkala, som kvinna ogillar jag avsaknaden av gudinnor. I de polyteistiska/hedniska religionerna hade kvinnan däremot en given plats; hon fick erkännande, hon var betydelsefull.

frejas-vagn

Ludwig Pietsch; ”Frejas vagn dras av katterna Högni och Þófnir”, 1865

friggspinning

John Charles Dollman; “Frigga Spinning the Clouds”, 1909

idun-and-the-apples-illustration-james-doyle-penrose

James Doyle Penrose; ”Idun And The Apples”, 1890

lokis_gezucht

Emil Doepler; ”Lokis Gezücht; Hel, Fenrir and Jörmungandr”, 1905 (Hel var dödens gudinna)

I nordisk mytologi finns ca 25 gudinnor, och då har jag inte räknat in andra kvinnliga väsen som diser, fylgjor och valkyrior.

Jamen, ska man inte kunna gilla Wagner för att han var Hitlers favoritkompositör? Jävla nazistarv.

Inom black metal är nordisk mytologi naturligtvis stort. Kommer man från Skandinavien, är kritisk till kristendomen, men ändå religiöst influerad ligger detta arv nära tillhands. Många låter satanism flyta ihop med asatro, t ex. bandet Watain som döpte sin senaste skiva till ”The wild hunt”. Gaahl i Gorgoroth kallar sig odinist, ena medlemmen i Darkthrone har bytt namn till Fenris, svenska bandet Nifelheim beskriver skämtsamt sin musik ”som en motorsåg mot Yggdrasils rot”, och så vidare. Och så har vi förstås specialfallet Varg Vikernes som vill återgå till en slags ursprunglig fornnordisk livsföring där enbart vita är välkomna (han är uttalad rasist), om honom finns emellertid så mycket att säga att det inte går att stuva ner i det här inlägget. Åtminstone om man som jag älskar Burzum, men inte vill förknippas med upphovsmannens tankegods. (Jag har för länge sedan förstått att ni som läser här är fullständigt ointresserade av metal av alla dess slag, men jag fortsätter envisas – eller; om någon av er faktiskt gillar genren, skriv ett ”jag också” i kommentarsfältet, då vet jag att det inte är helt förgäves.)

Tillbaka till bilkörningen; vi sätter oss i vår mörkblå Volvo kombi den 23:e. Sedan kör vi de 60 milen upp till stugan. Vi är således lika dumdristiga som alla andra, men vi är också hjältarna i vår egen saga och därför kommer det att gå bra.

Vasilisa den fagra möter häxan Baba Yaga

 

Ivan_Bilibin_023

vasilisa-5

Nu såg knappt Vasilisa var hon satte fötterna, men plötsligt skymtade ett märkligt sken framför henne. Det visade sig komma från en liten märklig stuga. Huset stod på ett par stora fågelben och på staketet, som var gjort av människoben, satt döskallar med ett sjukligt grönt ljus lysande ur ögonhålorna.

Bilibin._Baba_Yaga

Det började svischa och smälla i luften och häxan Baba Yaga kom flygande. Hon satt i en stor mortel och tog sig fram genom att ro med mortelstöten och borsta bakom sig med en kvast. Själv var hon anskrämlig att skåda. Hon var mager som ett skelett och hade tänder av järn.

Illustrationer av Ivan Bilibin, 1899

Om magi, myter och magiskt tänkande

the-magic-circle-1886

Ibland känner jag mig förvånad, efter att jag skrivit om något, över varför jag valde att fördjupa mig i just det ämnet och inte i ett annat. Det slumpmässiga i det. Som med inlägget nedan. Det är ju inte så att jag går omkring och funderar över mytologi – varken grekisk eller fornnordisk – på dagarna. Ser det överhuvudtaget inte som något framträdande intresse. Samtidigt är jag rätt inne på flummiga psykoanalytiska teorier och då framförallt Jungs, som ni kanske vet sedan tidigare. Och han skriver ju mycket om hur intimt förknippat vårt omedvetna är med mytologiska föreställningar. Och hur dessa materialiseras i våra nattliga drömmar och hur de genom tolkningar kan lära oss mycket om våra inre, kanske rentav ursprungliga jag. Om både våra förträngningar och våra (outtalade, icke erkända) förhoppningar.

Jung hävdar – som bekant – att vårt omedvetna rymmer urgamla kollektiva symboler och framförallt arketyper som vi ärvt och fört vidare genom årtusenden och som präglar både våra personligheter och hur vi väljer att betrakta våra liv. Exempel på typiska arketyper är t ex. ”hjälten, befriaren, frälsaren, hämnaren, martyren, vampen, modern, förföraren, labyrinten, evigheten, död och återuppståndelse”. (Exemplen hämtade från denna källa.) Och visst är det lätt att, allt efter läggning och smak, identifiera sig med någon av dessa; för kvinnor med dygdig (och självutplånande) jungfrulighet, ömsint moderlighet eller ohämmad vamp, kanske med alla tre beroende på vilket stadium av livet hon befinner sig i.

Ibland tänker jag också att vi människor, trots att vi lever i ett sekulariserat samhälle, fortfarande är djupt religiösa. Hur vi dagligen förhåller oss till olika ritualer. För en kvinna kan det vara riten att sminka sig – en betydelsemättad transformation från ett privat jag till ett offentligt, som inte sällan har funktionen av skyddande mask  – och hur vi bara bytt ut de himmelska gudarna mot jordiska. Det uttjatade exemplet att vi numer upphöjt kändisar till gudar; hur en publik under en musikkonsert kan gå i fullkomlig trans, hur fans faller i extas när de kommer i närheten av föremålet för sin tillbedjan. Den nästintill dionysiska kult som fortfarande finns runt alkohol och droger, och attraktionens märkliga förvandlingar där objektet för vår åtrå inte sällan tar formen av en gud, ängel eller demon som kan välsigna eller förinta oss allt efter behag. Det klassiska ”Gudars like syns mig den mannen vara” är lika aktuell idag som under Sapfos tid. 

Begrepp som i det gamla bondesamhället tidigare var kopplade till magi och vidskepelse, som t ex att bli trollbunden, förhäxad, bergtagen, hänryckt, besatt är idag främst kopplade till starka känsloupplevelser. Det är inte längre boskap som blir förhäxad utan vi själva i närheten av den älskade, vi blir inte längre tagna av trollen utan av ångest och vi är inte längre besatta av demoner utan av människor. Och trollbundna eller hänryckta kan vi istället bli av kulturella upplevelser; ett konstverk, ett musikstycke, en stark och engagerande film.

”Ett mörker äldre än döden!” Det närmaste trans jag själv kommit måste varit under Watains konserter. Ett band som i stor utsträckning jobbar med rituella och mytologiska teman, både i sina texter och rent visuellt. 

Så snygg video! (Apropå trollbunden.)

BERGTROLLEN_VÄNTAR_GÄSTAR

John Bauer: ”Bergtrollen väntar gäster”, ca 1915

josephson-w347

Ernst Josephson, ”Strömkarlen”, 1884

Ängsälvor_-_Nils_Blommér_1850

Nils Blommér, ”Ängsälvor”, 1850

Omkring oss spökar skogen,
av dunkla minnen full.
Kom, luftens sköna ande,
till stjärnan som blev mull.
Allt trängre ringar slår du
i gräset kring min stig.
Allt klarare i gräset
min låga söker dig.

Ur ”Irrblosset och älvan”, Bo Bergman.

Barn, brukar det sägas, har fortfarande kontakt med den magiska sidan av tillvaron. Ett moln kan förvandlas till en drake, en sten till en lyckobringande amulett, ett visst antal steg innan dörren slår igen kan innebära tur och så vidare. Och är det inte lustigt att så många – både barn och vuxna – fortfarande undviker A-brunnar? Att en svart katt är lättare att notera än en grå? Att så många tror på spöken? Tvångstankar är också ett slags magiskt tänkande, OCD-personens behov av att vrida på och av vattenkranen flera gånger innan den lämnar badrummet. Ångesten som snabbt övergår i panik när någon försöker bryta beteendet.

Inom psykologin definieras magiskt tänkande som ”något som är utmärkande för småbarns uppfattning under det s k magiska stadiet, dvs att tingen har en egen makt och att barnet självt kan betvinga människor och saker med sitt tänkande.” Men också tänkande som ”grundar sig på föreställningar om lyckotal, horoskop, amuletter, ödets nycker osv.” Källa.

Just tanken på ödet, samt horoskopläsande, är något som fortfarande i hög grad förekommer i populärkulturen. Själv kollar jag t ex. gärna upp nya bekantskapers stjärntecken för att se hur kompatibla de är med mitt eget. Genom åren har jag konstaterat att jag tenderar att bli vän med fiskar, oxar och tvillingar och ha romantiska relationer med vädurar. Medan jag, mig veterligen, inte känner ett enda lejon, skorpion eller vattuman. Och de skyttar jag träffat har svikit mig. (Har fått utstå mycket hån för mitt horoskopintresse, särskilt från det manliga könet.) Astrologi och horoskop är för övrigt en lukrativ industri, och där det finns pengar att tjäna finns det också gott om skojare. Mitt intresse är därför inte alltför seriöst.

Ödet då? Jag tänker att det framförallt under tonåren är vanligt att tro att man har ett öde: Mitt öde är att bli rockstjärna! Mitt öde är att bli fotomodell! Men även vuxna kan använda sig av deterministiska tankar på ödet som förklaring till diverse beteenden och rädslor och som allmän existentiell tröst: Mitt öde är att vara ensam. Eller; mitt öde är att vinna visdom genom själslig smärta.  Eller varför inte det omnipotenta mitt öde är att bli en stor ledare! Mitt öde är att krossa många hjärtan! 

Förritin var det också vanligt att kungar och andra härskare hade astrologer som rådgivare och rådfrågade dessa om allt från politik till barnafödande (Erik den fjortonde var t ex besatt av horoskop. Å andra sidan blev han galen också, och flydde till skogs).

Ännu ett exempel på magiskt tänkande: Tendensen hos vissa kvinnor, även av det mer förnuftiga slaget, att skylla på fullmånen vid förekomst av humörsvängningar och orolig sömn. ”Jag känner mig så konstig idag, jag kände av fullmånen inatt.” Föreställningen att menstruationscykeln regleras utifrån månens faser är också vanligt förekommande.

Idén om att människor förändras under fullmånen kommer bland annat från bondesamhället där man passade på att jobba med skörden när man kunde, även i månens ljus. Och det underliga beteendet som skapades av sömnbristen kan ha gett upphov till att månen fick skulden.

Källa.

Mångalen! Människor som i fullmånens ljus förvandlas till blodtörstiga vargar. En ständigt kittlande saga.

Hendrik Goltzius, 1589

Upphov till myten om varulvarna? ”Kung Lycaon” av Hendrik Goltzius, 1589 (Går tillbaka till grekisk mytologi; Kung Lycaon förvandlades till en varg som en hämndakt av Zeus, berättelsen återfinns i Ovidius Metamorfoser.) 

Fler gamla bilder på varulvar här.

Det magiska tänkandet förknippas också med psykoser och schizofreni. Denna störning, läser jag, kan bland annat innebära ”en tendens att få hänsyftningsidéer och att hänge sig åt magiskt tänkande (i form av vidskeplighet och tro på klärvoajans eller telepati).” Samt ”särpräglade sinnesupplevelser (till exempel känsla av närvaro av en kraft eller en person som egentligen inte finns i rummet).” Källa.

Detta tycker jag både är intressant och nedslående. Intressant därför att människans psyke helt uppenbart är mycket komplext, nedslående eftersom det magiska tänkandet kan brytas ner i tämligen torra, kliniska termer.

Samtidigt är magiskt tänkande ett bestående inslag hos olika naturfolk (och de kan ju inte alla vara schizofrena). I norr återfinner man det inom shamanismen som baserar sig på en tro att världen styrs av andar och osynliga krafter och att dessa kan besvärjas genom riter och danser. Shamanen tänker man sig besitter övernaturliga krafter som aktiveras genom olika föremål eller ”kraftdjur” (djur ”från andra sidan”, i vissa fall snidade på totempålar) som hjälper denne att inträda i världar bortom vår egen och därifrån hämta viktig kunskap. Samma tendenser hittar man i gammal indiantro, inom voodoo och i trosuppfattningar hos olika afrikanska stammar. Bland annat.

WitsensShaman

Avbildning av en sibirisk schaman, gravyr av den holländske upptäcktsresanden Nicolaes Witsen, 1692. Witsen döpte sin illustration till ”djävulens präst”, uppenbart måste mötet med denne upplevts skrämmande.

Yupik_shaman_Nushagak (1)

Shaman i Alaska, 1890-talet

031212siberiaShrine (1)

Totempålar i östra Sibirien

Bateman-robert-Totem-And-Bear

Totempålar och svartbjörn, Kanada

Det magiska tänkandet, läser jag också, kan ursprungligen kopplas till animismen; föreställningen att naturen är besjälad, som man tänker sig var allmänt rådande hos samlar- och jägarfolken för 20- 30 000 år sedan. Idén om den besjälade naturen har sedan dess återkommit i många former, i mysticismen, i panteismen och inte minst under romantiken. Prerafaeliterna, symbolisterna och konstnärer verksamma under Art Nouveau genomsyrades också av denna tanke som i hög utsträckning kom att prägla deras verk. Hos dessa, och framförallt hos symbolisterna, kan man hitta många av de arketyper som Jung senare kom att teoretisera. Prerafaeliterna och symbolisterna plockade också upp många mytologiska teman och gav dem ett existentiellt, och inte sällan mörkt, djup.

12_Kuss_Sphinx_30x34

Kvinnan som vamp och förgörare; Franz von Stuck; ”Sphinxens kyss”, 1895

Hercules at the Lake Stymphale Gustave Moreau

Mannen som hjälte och besegrare; Gustave Moreau; ”Hercules at the Lake Stymphale”, 1872 

Expulsion_-_Moon_and_Firelight_c1828_Thomas_Cole

Helvetets port? Mordor? Thomas Cole; ”Expulsion. Moon and Firelight”, 1828 

Själv vill jag absolut att tillvaron ska innehålla ett visst mått av magi. Vetgirig som jag är vill jag ändå inte förstå allt. Samtidigt kan jag inte tro på en gud, och det händer att det gör mig nedslagen, för tänk så skönt det vore att tro att det fanns någon däruppe som följde mitt varje steg med kärleksfull blick, som verkligen såg mig och brydde sig om mig! Samtidigt vore det obehagligt; jag skulle inte vilja bli betraktad så ingående, håller överhuvudtaget hårt på mina intimitetsgränser. (Freud kallade tron på gud infantil; såg denna som en vägran att växa upp, ett omöjliggörande av en brytning med familjefaderns allmakt vilket resulterade i att den troende stannade kvar i evig omyndighet. Tron på en gud blev detsamma som ett frånsägande av eget ansvar. Och visst kan det ligga mycket i det.)

Magi och religion är helt klart olika saker, där magi och magiskt tänkande är mer subjektivt, ostrukturerat, anarkistiskt, är religion en kollektiv företeelse, organiserad och omfattad av tunga regelverk. Och religion kan som bekant vara fruktansvärt destruktiv; ”dödlig som ett gift”. Och det religiösa giftet smittar just nu, och har alltid gjort, ner stora delar av vår civilisation. Se bara hur IS-krigarna rättfärdigar sina handlingar med att de kommer att bli rikligt belönade av sin gud efter döden. Men giftet sprids inte bara av jihadister; ”Just look at the faces of the great Christians! They are the faces of great haters”, som Nietzsche sa. Kristendomen har onekligen en hel del djävulskap på sitt samvete. Inte minst historiskt. Så också många andra religiösa falanger. Liksom de politiska system som efterliknar gud i sina krav på underkastelse. För inte bara religion kan vara totalitär, förstås.

1521

Nazisterna hade också de sina totem. Örnen har fungerat som maktsymbol i många olika kulturer. 

Fifteenth-century_Torture_Ropes_Confession_Painting_A.-Steinheil

Inkvisitionstribunal på 1500-talet, gravyr av Adolphe Steinheil, 1878

Magi är mycket roligare än religion! Lättsammare.

Detta att vi lever i en sekulariserad värld är för övrigt inte sant. Större delen av världens befolkning är fortfarande religiösa.

Avslutningsvis; vi är alla fast i myter, inte minst i myten att vårt eget liv skulle vara av stor betydelse. Och varför inte? Kanske är det det också. Åtminstone tycker vi ju så själva.

Högst upp: John William Waterhouse, ”The magic circle”, 1886

Målningar och myter

Dagen efter högtidskvällen. Skönt att den är över.

Högtider får mig ofta att känna mig misslyckad. Borde ju ”vara på fest med alla mina vänner”.

Jag dålig på det sociala. För så är det ju; för att kontakter ska bestå måste man underhålla dem och det gör inte jag. Det handlar om glömska (och självupptagenhet); jag är så inne i mitt eget att jag glömmer att det finns människor som är kopplade till mig – t.o.m min egen familj glömmer jag. Och min stackars bästa vän (som är mycket härdad vid det här laget). Jag får därför skylla mig själv för att jag inte blev bjuden till någon midsommarfest. Samtidigt blir jag alltid lika positivt överraskad när någon (av dessa) tar kontakt med mig: Wow! Jag har en mamma! En syster! En bästis! Och de saknar mig! 

Självtillräckligheten. En dag kommer den helt säkert svika mig.

*

I Umeå lyser solen och här i Stockholm regnar det. I tre dagar har det regnat. Himlen är vit och grå: ibland mer vit, ibland mer grå, bäst är den när den är både vit och grå; när askfärgade moln reser sig som höga domedagsberg mot det vita. Fast ännu vackrare är det förstås när dessa berg bryts mot blått och solen lyser på dem och regnet faller som glittrande tårar och grönskan är daggrik och sprängande grön, för det gröna blir alltid grönare när det är dåligt väder. Det handlar om kontraster.

Jag älskar för övrigt målningar av moln:

20140118034857-Clouds_Along_the_Way_new_ADMarilyn Kirsch: ”Clouds Along the Way”, 2013. Skulle kunna föreställa lite vad som helst; en målad betongvägg eller en husfasad där färgen flagnat. Hursomhelst otroligt vacker!

Strindberg stormlandskap (detalj) 1894Målningen ovan får mig naturligtvis att tänka på Strindbergs målningar, som jag älskar. Här Strindbergs ”Stormlandskap” från 1894 (detalj). Mer vatten än moln dock. (Målningen auktionerades nyligen ut och såldes för lite över 14 miljoner kronor, nu ägs den säkert av någon idiot som inte uppskattar annat än dess marknadsvärde.)

Sun bursting through dark clouds, John ConstableJohn Constable: ”Sun bursting through dark clouds”, 1821

Study of Clouds, Adolph von MenzelAdolph von Menzel: ”Study of Clouds”, 1851

Se där! Lite konst blev det ändå. Känner att det kommer bli lite mer av detta på bloggen framöver trots allt.

Igår googlade jag lite midsommarrelaterade målningar. Eller snarare; jag letade bilder föreställande lastbara satyrer:

Peter_Paul_Rubens_-_Two_SatyrsPeter Paul Rubens: ”Två satyrer”, 1618-1619

nymph-and-satyr-jean-antoine-watteauJean Antoine Watteau: ”Nymf och satyr”, 1715

Roberto Ferri - Satiro-danzante (Dancing Satyr)Roberto Ferri: ”Satiro danzante”, 2013 (Ferri gör sååå sexiga målningar!)

Satyrer var behornade naturväsen, till hälften människor, till hälften bockar, som slog följe med den flöjtspelande herdeguden Pan – också han med bockfötter – och vinguden Dionysos. Tillsammans härjade de i skogar och berg, jagade nymfer och ställde till otyg. På målningarna ovan ser man hur intimt förknippade dessa väsen var med sexualitet och hedonism: De är nakna, druckna, kryper tätt intill sovande skönheter (för att våldta dem? grekiska gudar hade ju en förkärlek för våldtäkter).

Pan whistling at a blackbird - Arnold BöcklinArnold Böcklin: ”Pan visslar åt en koltrast”, 1863

En utvikning: I romersk mytologi kallas satyrernas motsvarighet för fauner, men till skillnad från satyrerna är dessa goda och agerade som naturens beskyddare. Den franske symbolisten Stéphane Mallarmé har skrivit en långdikt kallad ”En fauns eftermiddag” (1865-1876) som jag inhandlade på ett antikvariat för sådär tio-tolv år sedan. Kom ihåg att jag tyckte att den var jättetråkig. Hursom: Denna långdikt inspirerade Debussy att skriva ett musikaliskt verk med samma namn och i en uppsättning av detta från 1912 dansar den legendariska ryska dansaren Nijinskij. Ni vet de kända bilderna på honom där han ser ut som Pinocchio i gycklardräkt, de är från denna uppsättning.

Övrig kuriosa: Begreppet ”fauna” (som representerar djurlivet) i ”flora och fauna” kommer tydligen från den romerska mytologin:

”Fauna” comes from the Latin name of Fauna, a Roman goddess of earth and fertility, the Roman god Faunus, and the related forest spirits called Fauns. All three words are cognates of the name of the Greek god Pan, and panis is the Greek equivalent of fauna. /…/ The term was first used by Linnaeus in the title of his 1745 work Fauna Suecica. (Källa.)

(Dock: har inte kunnat hitta denna info i någon annan källa, ta den därför med en nypa salt tills vidare.)

Men tillbaka till satyrerna: Jag tänker att deras ursprung kan härledas till det minoiska Kreta och det labyrintiska palatset i Knossos (som enligt myten tillhörde kung Minos – son till Zeus och Europa) som vaktades av Minotaurus som var hälften tjur, hälften människa. Vart sjunde år var invånarna i Aten, efter att ha förlorat ett krig mot Kreta, tvungna att betala en tribut till honom i form av sju jungfrur och sju unga män som han sedan åt upp. Senare besegrades Minotauros av den atenske kungasonen Theseus.

Theseus_Minotaur_Ramey_TuileriesÉtienne-Jules Ramey: ”Theseus and the Minotaur”, 1826

Minotaur_by_Myron_03En romersk kopia av den antike grekiske skulptören Myrons staty av Minotauros (som ursprungligen ingick i en grupp om både denne och Theseus, som gått förlorad)

Alla fantasifulla historier människor genom tiderna berättat för varandra! Jag älskar det.

Vad har då behornade gudar, Pan och satyrer med midsommar att göra? Jaa… hrm… mest är det väl Puck i Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” jag tänker på. Älvkungen Oberons gycklare som har många likheter med just Pan. Inte bara utseendemässigt utan också genom sin opålitliga personlighet. Puck porträtteras ibland med horn och bockfötter och ibland med människokropp och åsnehuvud. Svårt därför att riktigt fastställa från vilken myt Shakespeare tog sin inspiration.

Lifeball-20104Fotomodellen Nikolaus Führhauser som Puck, fotograferad av Andreas H. Bitesnich och Markus Morianz, 2010 

Senare

Svävade ut ganska ordentligt med mina satyrer. Ni får vara tacksamma att jag inte gick in på djävulen också (för också han var ju behornad!).

Är väldigt inne på sagor just nu efter att ha tittat (för) mycket på fantasy; Game of Thrones och den där vikingaserien. I båda förekommer ju en hel del mytologiska inslag och det är så mysigt tycker jag, att placera tillvaron i övernaturliga sammanhang. Det får mig att minnas hur det var när jag var barn och jag längtade efter att få syn på troll, häxor och skogsrår de gånger jag och pappa var på skogspromenad. (Talande är kanske också att min favoritlek var ”häxprinsessa” vilken gick ut på att mina kompisar var vanliga prinsessor och jag den onda prinsessan som förvandlade dem till diverse saker, oftast till stenar eller grodor. Inte konstigt att jag blev gotare i tonåren).

I samband med Vikings började jag läsa om nordisk mytologi, som tyvärr har kidnappats av extremnationalister. Jättetråkigt för jag tycker att den nordiska mytologin är något vi i större utsträckning borde framhäva (och inte på det sätt den töntige Geijer och co gjorde på 1800-talet utan mer ur ett psykologiskt, religionshistoriskt eller antropologiskt perspektiv). Jag tror att den kan innehålla flera intressanta nycklar till vår historiska identitet.

För att återgå till teveserien; en del grejer är helt klart rena påhitt, Uppsalas offerplats ligger t ex i ett dramatiskt bergslandskap som överhuvudtaget inte har några likheter med sin historiska förebild, men efter lite efterforskningar visade det sig att huvudkaraktären Ragnar Lodbrok förekommer i flera sagor från 800-talet t.o.m 1300-talet. Även flera övriga karaktärer i serien, som prinsessan Aslög (också kallad Kráka), sköldmön Lagertha, kung Hårik och Ragnars söner återfinns i dessa sagor.

Uppsala

Uppsala som det framställs i Vikings

kraka

Mårten Eskil Winge: ”Kráka”, 1862

En fin historia från denna saga är när Ragnar först får höra talas om Aslög/Kráka, hans blivande hustru, och bestämmer sig för att testa hennes intelligens genom att via ett bud be henne att komma till honom  ”Hvarken /…/ klädd eller oklädd; hvarken mätt eller fastande; ej heller skall hon fara ensam, och dock skall ingen människa följa henne.” Och hur hon fyndigt kommer klädd i ett fiskenät, ätandes en lök och med en hund som sällskap. När hon står inför honom säger hon sedan:

Bryta ditt bud, jag ej tordes,
När du böd mig komma:
Ej en Konungs vilja
Ohörsamlig vara;
Icke jag mat har njutit,
Naken min hud ej synes,
Fullgodt följe jag hafver,
Fastän jag ensam färdas. 

Gulligt.

(Källa här.)

Ragnar&Kraka(Malmström) (1)

August Malmström: ”Ragnar och Kráka”, 1880 (notera de historiskt inkorrekta vingarna på Ragnars hjälm)

Välbekant är också att Tolkien tog inspiration från den nordiska mytologin, utöver den tyska medeltidslitteraturen, som Nibelungenlied från 1200-talet, och det fornengelska eposet Beowulf, nedskriven någon gång mellan 700- till 1000-talet. I likhet med kopplingen mellan nordisk mytologi och nynazism har Tolkien i sin tur anklagats för att vara rasist: All ondska, som han framställde den, härstammade ju från södern. (Lite samma är det förresten i Game of Thrones, där nordborna framställs som de enda med verklig moralisk resning – utöver den bleka blondinen Daenerys då.) Jag tror för övrigt inte att en serie som Vikings någonsin skulle ha kunnat produceras i Sverige.

Samtidigt tänker jag att dessa definitioner ligger i betraktarens öga; ett samband mellan intresse för nordeuropeiska och fornnordiska sagor och främlingsfientlighet förutsätter ju också att man i sitt intresse för dessa samtidigt nedvärderar sagoskatter från andra delar av världen, vilket de flesta säkert inte gör. Jämför man t ex. nordisk mytologi med grekisk hittar man många likheter; Tor och Zeus har flera gemensamma nämnare, åskgudar som de är, samma sak med Oden och Zeus som båda har sällskap av symbolladdade fåglar; Oden med korpar och Zeus med en örn. Samma med dödsgudarna Hel och Hades (Hel var en dock gudinna). Dödsrikena i båda mytologierna vaktas också av hundar. Och så vidare.

Okej, bara två bilder till:Siegfried the Dragon SlayerSiegfried hugger huvudet av jätten Fafner – vaktare av Nibelungenringen – som förvandlat sig till en eldsprutande drake, Wilhelm Kaulbach, 1848

beowulf-shears-off-the-head-of-grendel-john-henry-frederick-bacon (1)Beowulf hugger huvudet av träskmonstret Grendel, illustration av John Henry Frederick Bacon, 1910

Det klarnade upp och i eftermiddag har jag tagit en långpromenad, cyklat och badat. Igår badade jag också, i hällregnet. Älskar att bada! Och nu är det dags att avsluta dessa nörderier. Hej.

Här är jag och jag ska skriva lite om helvetet

mi

Det har varit två trötta veckor fyllda med resor, förkylning, stress, magkatarr och besök från Umeå. När jag är stressad, deppig eller bara har fullt upp tenderar jag att tröstäta och frossa i stora mängder film och teveserier. T ex plöja hela första säsongen Hemlock Grove på en dag (och den var inte ens särskilt bra) och filmer från 90-talet (allt från 90-talet duger). Och eftersom jag inte gör något annat än att titta på filmer på kvällarna drömmer jag som en följd av detta dramatiska drömmar.

Häromnatten blev jag t ex jagad av en stor svart hund (dock inte Churchills berömda utan en varulvshund som försökte äta upp min familj, jag stängde in honom i ett skåp men lyckades inte hålla dörrarna stängda) och inatt blev jag hämtad i en limousine för att gå på ett stort glittrigt Manhattanparty men hamnade istället i en övergiven gränd i Brooklyn där några tiggare försökte mörda mig. (Jag såg Djävulens advokat igår och där blev en man mördad av tiggare i Central Park. Jag gillar Djävulens advokat! Särskilt scenen där Charlize Theron provar kläder med Keanu Reeves kollegas fru vars ansikte plötsligt förvrids när hon tar på sig en klänning och hon får djävulsögon och huggtänder.)

Apropå djävlar och demoner. Har funderat en del på helvetet på slutet efter att i min lektionsplanering ha fräschat upp mina kunskaper om Dantes Inferno. Det är ju rätt intressant ändå, det här med vad som konstituerar ondska. Och vilka synder man traditionellt betraktat som direktbiljetter till helvetet. Lättja, vällust, frosseri… It`s tricky, very tricky, som Gollum säger i någon scen från Sagan om ringen-filmerna, knepigt att hålla sig på ”den rätta vägen”. Och varför skulle man? Så tråkigt livet vore om man gjorde det. Men ja, hade jag levt på medeltiden hade dessa saker inte varit att skoja med. Om man dömer enligt Dante (jag har gjort ett sånt där internettest) skulle min livsföring döma mig till den sjätte kretsen där jag skulle brinna tillsammans med de andra kättarna i en öppen grav. Och då är jag varken otrogen eller opålitlig. Det räcker med att jag inte går till kyrkan och att jag tycker om lite lyx i tillvaron.

Den sjätte kretsen, illustrerad av Gustave Doré

Idag är förstås tron på helvetet hopplöst passé, i alla fall hos det stora flertalet. Eller..? Jag läste någonstans att hela 45 procent av svenskarna tror på gud. Upplyftande tyckte jag, som känner att det här med överdriven förnuftstro är rätt fantasilöst. Att leva i ett samhälle helt i avsaknad av trons mysterier skulle kännas ganska deprimerande. Och kanske också förmätet (en dödssynd absolut), för bara för att vi utgör toppen av näringskedjan betyder det väl inte att vi också har rätten att definiera allt som så att säga finns under oss? Och vid sidan om oss, och över oss? Vi kan förvisso, åtminstone i viss mån, klarlägga på vilket sätt vi har utvecklats, men inte hitta ett fullt lika tillfredsställande svar till varför vi har utvecklats. Eller jo, det är nog många som tror sig ha svaret på den frågan också. Men jag föredrar att hålla frågan hängande i luften. Föredrar alla gånger den existentiella svindeln före de torra teorierna.

Att vara människa – rent historiskt – har också varit synonymt med att ha en tro. Kanske sedan flera miljoner år, om man räknar med neandertalarna etc. Helvetet är en uppfinning av Platon upplockad av romarna när man gjorde kristendomen till stadsreligion på 300-talet, brukar det berättas. Och att hota med helvetet var den katolska kyrkans metod att skapa lydiga undersåtar. Det var i alla fall vad jag lärde mig när jag läste idéhistoria. Men nog går tankarna kring helvetet längre tillbaka än så? Åtminstone fanns demoner också i naturreligionerna. Blodtörstiga eller bara beräknande varelser som ledde människor på villovägar och hotade dem med undergång.

Jaja. Det är varmt här inne och jag ska öppna fönstret. Snart är det dags att sova.

Från snö till älvor och troll

Det snöar så fint utanför fönstren idag. Mjuka flingor virvlar mellan husen som om någon haft ett stort pyjamasparty uppe i himlen och kvaddat ca hundratusen dunkuddar. Flingorna påminner verkligen om dun. Men egentligen inte fågeldun utan mer om sånt som växer på myrarna uppe i Norrland; ängsull. (Växer kanske också i övriga Sverige?) Jag brukade plocka det när jag var liten och fantisera om att jag skulle stoppa dunet i mina stövlar när vintern kom, precis som trollen i Rolf Lidbergs ”Trollboken”. Jag älskade den sagan och pappa fick läsa den om och om igen för mig på kvällarna innan jag skulle sova (han brukade ligga bredvid mig i min säng, en bäddsoffa med hög rygg och fina sniderier, och han använde min mjukisdjurspanda som kudde). Framförallt var det bilderna som lockade, för både mig och pappa. Vi brukade titta på dem länge och drömma oss bort.

Rolf Lidberg ängsull

Min absoluta favoritbild var en bild där trollpappan visar sin trollson älvorna i skymningen. De där älvorna var så himla spännande och jag brukade fråga pappa om inte också vi kunde gå och titta på dem, och det fina med pappa var att han inte sa att älvor inte existerade utan istället att självklart skulle vi göra det. Och sen när vi var ute på våra skogspromenader – vi gick ofta på skogspromenader – brukade han säga att ”titta nu dansar älvorna” de gånger det låg dimma över marken. Min pappa. En otroligt bra pappa helt enkelt.

trollen och älvorna

(Ledsen för dålig bildkvalité)

Tror annars att det var jämnt lopp mellan älvor och troll. Minns att jag samlade på bokmärken med älvor, fick ett album från mormor som var fullt av dem och som var helt förtrollande. Där satt de uppflugna på blomsterstänger med sina nätta små kroppar och skira fjärilsvingar iklädda blommor och blad. En hade en blåklocka som mössa.

shirley poppy

geranium fairy

renfana

Jag älskade mina bokmärken. Och när jag nu googlade fram bilderna ovan fylldes jag av samma glädje som när jag var liten, en pirrig känsla av att naturen är magisk, och att blommor har små skyddsänglar som vi inte kan se.

Här är några fina älvmålningar jag upptäckt mer i vuxen ålder:

Ängsälvor_-_Nils_Blommér_1850Nils Blommér: ”Ängsälvor”, 1850

ÄlvalekAugust Malmström: ”Älvalek”, 1866

alvoridansMaximilian Lenz: ”A Song of Spring”, 1913

Och så en målning på dimma som skulle kunna föreställa älvor:

friedrich.morningCaspar David Friedrich: ”Morgon”, 1821

Åh, minns en annan grej nu. Den här ganska kitschiga bilden, förvisso inte på en älva utan en ängel, hängde ovanför min säng:

guardian angel with children on bridge. storm. antique postcard German

Jag tyckte att den var rätt läskig. Blixten i bakgrunden och forsen under den där trasiga bron. Och ängeln såg inte särskilt beskyddande ut utan mer stor och spöklik. Under en period var jag till och med rädd att den skulle materialiseras i mitt rum när jag låg och sov och stå böjd över mig med sina jättelika vingar när jag vaknade. Och vingarna skulle liksom ta över hela rummet, nå ända till taket och vara hårda och fjädriga som på en stor fågel. Ett scenario som framstod som rent fasansfullt.

Nu skulle det här inlägget egentligen inte handla om vare sig älvor, troll eller änglar. Associerade mig bort på villovägar som vanligt. Men, men, det jag egentligen skulle skriva om får vänta till ett annat inlägg. Nu ska jag släpa min snoriga person till närmsta Ica. Det finns inget att äta här hemma.