Dessa rader, alltid aktuella:

Av misstag, gnidighet, synder, förtal

behärskas vår själ, och vår kropp de föröder,

och vi odlar, lika ömt som tiggaren göder

sina löss, våra älskvärda samvetskval.

 

Vår synd är envis, vår ånger är feg,

vi bekänner inget gratis, och är aldrig sena

att åter glatt slå in på vår smutsiga väg

i tron att eländig gråt gör oss rena.

/Baudelaire

Bokhyllan, och existensens outgrundliga mysterier

Mycket – nå, ganska – lycklig nu på morgonen. Gått runt i nattlinne och bara ben och vattnat mina blommor, stått vid fönstret och tittat på koltrastarna, njutit av trädens sprakande färger. Lång höst i år, trots ett antal frostnätter med krispigt vita morgnar sitter löven kvar. Enstaka blommor kämpar också på; Ölandstokens små gula och en och annan långsamt bleknande rödklöver.

Nu dricker jag kaffe i sängen. Har tänt ljuslyktor som står ovanpå den låga bokhyllan (jag måste alltid ha en bokhylla vid sängen). Där står bland annat den mycket omfångsrika Martyrernas historia – ”En skildring af förföljelserna mot kristna trosvittnen under olika tider” – af John Foxe,  1895-års ”illustrerade praktupplaga”. På försättsbladet ett signifikativt citat av nån som heter Thomson:

Med helig bäfvan och med plötsligt allvar

Vår själ vill fyllas vid de ädlas stoft,

Som från sin höga ställning gingo ned

I dödens djup, med hopp om evigt lif.

Vi sörja ej för dem, men för oss själfva,

Som än vår strid ha kvar, och dock förgätas

De bästa snart af världens yra barn,

Så snart som de aldrig varit till.

Kristendomens besatthet vid döden. Varje år går jag till kyrkan på långfredagen för att få höra om Jesu lidande och läsa trosbekännelsen:

Jesus Kristus (…) född av jungfrun Maria, pinad under Pontius

Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen

till dödsriket, på den tredje dagen uppstånden igen

ifrån de döda.

Trots att jag inte är kristen uppskattar jag ändå kristendomen, eller snarare katolicismen och, till viss del, östeuropeisk ortodoxism, i rent estetisk bemärkelse. Mycket av den i mina ögon bästa konsten har bibliska motiv, och jag älskar helgonbilder; har själv fyra i min ägo. Två hänger här i stugan, en i vårt hus i Västerbotten och en i mitt sovrum hemma hos pappa (mitt hem är inte komplett utan en helgonbild). Dock var det var inte alla konstnärer som målade religiösa motiv som var särskilt rättrogna, ta bara den fantastiske Caravaggio, troligen homosexuell, nyttjare av prostituerade pojkar och så vidare. Å andra sidan var kyrkan ganska skeptisk till honom och inte sällan ointresserad av att köpa hans ”blasfemiska” verk.

800px-Mikhail_Nesterov_001_(variation)En av mina favoritmålare – den ryska symbolisten Nesterov (1862-1942) – målade nästan bara religiösa motiv. Dessutom i karg, nordlig natur som påminner mig om Västerbotten och övre Norrland. 

Caravaggio_-_The_Incredulity_of_Saint_ThomasCaravaggios, enligt mig, bästa verk; ”Den tvivlande Tomas”, 1601-1602.

I bokhyllan står också Chateaubriands Atala illustrerad av Gustave Doré från 1882 och första upplagan av Pär Lagerkvists sista diktsamling Aftonland från 1953. Lagerkvist är mindre religiös men desto mer fylld av existentiell förtvivlan. Och också han är besatt av döden:

Du sträcker ut din skymningshand

och plågad själ får vila,

du släcker hjärtats tunga brand

och leder genom aftonland

den trötte till hans vila.

I nattlig jord du sänker ner

det liv som tycks förhärjat,

som såningsmannen återger

åt jorden som han öppen ser

den skörd som han har bärgat.

Efter denna diktsamling gav Lagerkvist alltså inte ut några fler dikter, trots att han levde tjugoett år till, till 1974.

Han fick förresten Nobelpriset 1951. Det hade jag ingen aning om och nu gör det mig arg. Jag är stark motståndare till detta klåfingriga pris som skördat så mycket skrivkramp och ångest och till och med ett självmord. Det är min övertygelse att författare mår bättre utan det + att akademiledamöterna alltid verkar ha en kvast uppstoppad där bak. De enda akademiledamöter jag verkligen gillat är Gunnar Ekelöf (som fick ett nervöst sammanbrott av utnämningen), Lars Gyllensten som hade den goda smaken att lämna skiten 1989. Och katoliken Birgitta Trotzig. Samtliga döda.

Åh, Gunnar Ekelöf! Också Ekelöf var belägrad av existentiella kval; hans sista diktsamling fick den mycket vackra titeln Vägvisare till underjorden, och gavs ut året innan hans död 1968. Den obundna religiositet, eller snarare mysticism, som genomsyrar hans diktning upplever jag som nära besläktad med min egen. Läs t ex dessa rader, en manifestation av mild förtröstan:

Ibland när jag vaknar ur min sömn eller dvala

är det som om någon just hade rört vid mig

som om någon tafatt sökt stryka mig över handen.

Och ett citat ur Olof Lagercrantz Ekelöfbiografi Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma (också en av bokhylleböckerna):

De levande, säger Gunnar, gör oss ofta ont medan de döda vill oss väl. Det är de levande som är tärande medan ”de döda är närande”. De döda är arma hemlösa varelser. Deras enda brott är att de oroar oss som lever. Vi måste lära oss att komma till tals med dem. Våra tankar sysselsätter sig ju ändå ständigt med dem.

Nu är jag ju i perioder lättrörd, men Lagercrantzbiografin – som jag läst många gånger – får mig alltid att gråta. Lagercrantz porträtt är så ömsint, och Ekelöf så mänsklig med sin blandning av hätsk despotism och stillsam eftertänksamhet (han var heltidsalkoholist och skrev ofta under de tidiga morgontimmarnas ångestfyllda bakrus).

ekelöfEkelöf ute i det fria

Nåväl. Andra böcker som står i min bokhylla: Rousseaus sista, och ofullbordade verk; Den ensamme vandrarens drömmerier (som var vad jag faktiskt hade tänkt skriva om idag, men som jag tappade bort längs vägen), Stendhals En egocentrikers minnen, en samling ryska klassiker, bland annat Mitt liv av Tjechov. Samt Lidandets lustgård av Octave Mirbeau och Dr Jekyll och Mr Hyde av Robert Louis Stevenson. Men Rousseau i alla fall. Jag läser i ”Den ensamme vandraren” då och då, man kan liksom slå upp boken var man vill och hamna i olika fristående ”promenader”. Till exempel ”Fjärde promenaden” som jag läste igår morse, som handlar om Rousseaus tankar kring ”sanningen”; ”…stolt i min egenrättfärdighet över min kärlek till sanningen, för den offrade min säkerhet, mina intressen, min person med en oegennytta på vilken jag inte känner något annat exempel bland de dödliga” (hoppas att det sista var ironiskt menat). Och:

…jag, som i mitt hjärta inte har något som går upp mot min avsky för osanningen, jag som skulle trotsa alla straff, om jag kunde undgå dem genom en lögn – på grund av vilken besynnerlig inkonsekvens ljög jag då med friskt mod, utan nödtvång, utan nytta, och på grund av vilken ofattlig motsägelse kände jag inte den minsta sorg däröver?

Rader som fick mig att skratta gott, och samtidigt, som jag skrev i parentesen ovan, gjorde mig osäker på huruvida Rousseau själv avsåg att skämta eller inte. Hade den sextiosexårige perukklädde 1700-talsfilosofen som på ålderns höst skrev detta humor? Jag måste vidare undersöka ämnet.

Mänskligheten kan trots allt lidande den åsamkar också glimra till ibland, och vara ganska vacker. När jag läser äldre litteratur slås jag ofta av detta; av skönheten i att de döda talar. Hur exklusivt det är att få ta del av stora författares, som t ex. Rousseaus, innersta grubblerier: Hans ambition att ”beskriva det vanliga tillståndet hos min själ  i den egendomligaste belägenhet en dödlig någonsin kan befinna sig i” samt att låta sina ”tankar löpa alldeles fritt i den riktning de behaga utan att generas av motstånd och tvång”. Det, ja, jag måste begagna mig av det pinsamma uttrycket magiska, i att jag – du – vem som helst som är läskunnig – kan förena sig med honom, och med andra – resa tvärs genom århundradena och vara dem nära. Jag – vi – kan ta del av all världens visdom (nåja) om vi bara vill. Och de döda blir i detta sammanhang ytterst levande.

Och det är väl delvis därför så många författare och konstnärer gör det de gör; för att lämna ett avtryck, för att det ska ”finnas något kvar” när de är döda. Och det är inte en ful eller småaktig ambition, tvärtom en storslagen.

Illustrationer från Ermenonville där Rousseau spenderade sina sista år:

Ermenonville (1)Rousseau bredvid ett hölass

ErmenonvilleRousseaus grav (ute på ön)

Jag är mycket förtjust över det faktum att det inte alltid funnits kameror. Världen innan fotografiets tid känns så mycket mer mytisk.

Men nu måste jag sluta, tvärt som vanligt. Morgonen har övergått i dag och tråkiga plikter kallar.

En favoritpoet

R S Thomas

Via Negativa

Nej, jag har förvisso aldrig trott

annat än att Gud är den stora frånvaron

i vårt liv, den öde tystnaden

i det inre, platsen dit vi beger oss

för att söka, utan hopp om att nå fram

eller finna. Han bevarar sprickorna

i vår kunskap, mörkret mellan stjärnorna.

Hans är de ekon vi följer, fotspåren

han just har lämnat. Vi sticker

handen i hans sida och hoppas finna

den varm. Vi ser på människor och

platser som han också betraktat dem,

men vi saknar återskenet.

/R. S. Thomas

Om mitt hus stod i lågor och jag bara kunde rädda en enda bok skulle det vara Minnen av eld, där den här dikten finns publicerad.

Svart naturromantik

Jag älskar när norska black metalband växlar från engelska till sitt modersmål, det låter så gulligt:

Typ som i Burzums ”Jesu Dod”:

En skikkelse lå der på bakken
så vond at de blomster rundt visnet
en dyster sjel lå der på bakken
så kald at alt vann ble til is
En skygge da falt over skogen

…och i Satyricons ”Den siste”:

Den siste stund
I naken drakt
Nå står vi her

På avgrunds mark
Den siste dag
Naturens gang
Vårt endelikt

Jag undervisar om romantiken och kom ihåg hur mycket jag gillar Stagnelius

Redan med Cynthias lampa i hand, omglimmad av stjärnor,
Kommer du, vänliga natt, åter från skuggornas land.
Tystnaden jämte dig går och sömnen, av vallmo bekransad,
Lekande drömmars tropp följer ert segrande tåg.
Heliga natt, i din famn jag med lågande känslor mig kastar,
Uslingens enda skatt, slavarnas frihet du är.
Dölj mig för människors syn, bjud människorösterna tiga
Och på moderlig arm vagga ditt gråtande barn.
Kan du ej hela de blödande sår mig dagen har givit,
Klaga min smärta för dig skall du ej neka likväl.
O att du evig blev! Men allt är förgängligt i tiden,
Vågorna skifta ej så fjärran på sjöarna om.
Snart är ditt välde förbi, snart strålar den rosiga Eos,
fordom min glädje och nu fasans och sorgernas bud.
Dock, jag känner en natt, som aldrig sig ändar, en vila,
aldrig av spöken störd, aldrig av drömmarnas här.
Mäktige gudar, unnen mig den! Snart, snart mig den unnen!
Icke en annan bön har jag att ställa till er.

Ord och bild

Moon at Twilight. 1899Isaak Levitan, ”Moon at twilight”, 1899

Ord

Varma ord, vackra ord, djupa ord
De äro som doften av en blomma i natten
den man icke ser.
Bakom dem lurar den tomma rymden
kanske de äro den ringlande röken
från kärlekens varma härd?

/Edith Södergran

Fågelguiden, del I

Kyckling, av Jan Mankes (1889-1920)

En av Ted Hughes bästa dikter handlar förövrigt om en höna:

[…] forgotten flight

Because she has interpreted happily

Her recurrent dream

Of clashing cleavers, of hot ovens,

And of the little pen-knife blade

Splitting her palate.

She flaps her wings, like shallow egg-baskets,

To show her contempt

For those who live on escape

And a future of empty sky.

Det fina med Hughes poesi är att den inte är det minsta logisk utan istället nästan febrigt intuitiv, och just därför blir så träffsäker. Dikten finns översatt i en tunn liten utgåva titulerad ”20 dikter” och går att hitta på välsorterade bibliotek.

Råd till mig själv på natten…

… drick inte tre rågade koppar kaffe strax innan sänggående: Det blir omöjligt att sova!
”Men min nya fina kokkaffepanna då?”
”Den kunde gott ha fått vänta till IMORGON.”
”Ack ja, ack ja!”

Så en stilla nattedikt:

blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus
och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför
tavlorna visar själlöst sitt anförtrodda innehåll
och flugorna står stilla på väggarna och tänker

blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus
i hörnet spinner katten yllegarn att sova med
på spisen snarkar kaffepannan då och då med välbehag
och barnena leker tyst med ord på golvet

det vita dukade bordet väntar på någon
vars steg aldrig kommer uppför trappan

ett tåg som genomborrar tystnaden i fjärran
avslöjar inte tingenas hemlighet
men ödet räknar klockans slag med decimaler.

/ Av Gunnar Ekelöf förstås!

Ps. Jag tror att ugglan på fotografiet är gjord av plast. Det är faktiskt en smula beklämmande. *För lat för att googla fram bättre alternativ* *klockan är 02:31* But still: Im Wide Awake.

Ps2. Jag gillar inte Bright Eyes. Faktum är att jag aldrig har lyssnat på honom.

Ps3. Fast söt så det förslår är han i alla fall! Lite lik dig J? Fler söta killar, när jag ändå är igång: här. Här. Här. Och låt oss avsluta här.

Internet och frånvaron av under (en slags utvärdering)


Under 1: Caravaggio: ”The incredulity of Saint Thomas”, 1601-1602

Denna miserabla höst då jag suttit isolerad i ett hus på landet i väntan på att det ska bli årsskifte och huvudstadsflytt, har jag mer eller mindre av nöd låtit internet fungera som min sociala plattform. (Om du går bakåt i bloggen kan du se hur antalet inlägg stiger lavinartat från och med oktober. Ungefär med hundra procent.) Det var också i oktober O flyttade till Stockholm och jag flyttade ut ur min lägenhet på Rådhusesplanaden i centrala Umeå och istället barrikaderade mig här i mitt övergivna barndomshem i utkanten av Obbola (min far har utrymt stället och flyttat ihop med käresta). Och när jag väl befann mig på landet kändes stan plötsligt oändligt långt borta och jag började värja mig för allt vad ”spontanfika” och ”spontanöl” hette för det var ju verkligen inte värt det; att sitta på en buss i 2 x 45 minuter för några futtiga timmars snickelidingsnack. Nä, då kunde det lika gärna vara!

Dessutom uppskattade jag ju ensamhet! Det var ju rentav min grej; att vara ”bra på att roa mig på egen hand!” En övertygelse jag haft i många år som kommit helt på skam de senaste månaderna, för herregud: Jag klättrar på väggarna här! Jag är så saligt uttråkad! Jag får krupp av dessa tysta rum, dessa mörka fönster, denna ständiga närvaro av enbart-mig-själv-och-mina-egna-tankar, denna brist på yttre intryck!

Så… Ett par veckor in i mitt nya isolerade liv började jag av ren rastlöshet sondera internet. Se vad som egentligen fanns att hämta av yttre stimulans: Facebook, bloggar… sånt jag aldrig tidigare haft något egentligt behov av blev plötsligt intressant, och viktigt: Att få ta del av vad ”andra” ägnade sig åt på dagarna, vad de tyckte, tänkte och kände. Rentav vad de åt och drack och vilka kläder de hade på sig… Ingav mig känslan av att trots allt ”vara med”, ingå i en gemenskap. Mitt i tystnaden. Mitt i ensamheten. Och det kändes bra! Det lindrade rastlösheten! (Åtminstone lite grann!)

Och nu har jag bara en vecka kvar av denna förunderliga tid och jag har ett behov av att summera mina erfarenheter. För vad har det egentligen gett mig? Detta att skaffa Facebook, att blogga regelbundet?

Har det gjort mig lyckligare? Naturligtvis inte. Internet har inte den inverkan på mig; är för o-organiskt för att framkalla extas. Men det kan definitivt vara trevligt ibland, lite småputtrigt sådär: Upplevelsen av Facebook som ett slags vardagsrum för ytligt mingel är inte helt fel till exempel. Och klyschan stämmer ju; det är betydligt lättare att ”hålla kontakt med familj och vänner” med Facebook än utan. Jag ångrar således inte att jag sent om sider gick med.

Och bloggen är ju också ett rätt trevligt kommunikationsmedel. Jag blir mycket glad de gånger jag får kommentarer till exempel. Jag kan också känna att det gör det privata dagboksskrivandet mer dynamiskt; att faktiskt rikta sig till en yttre läsare också, inte enbart till sig själv. Som J skrev för ett tag sen; det ”tvingar en att vara mer kommunikativ.” (Ja, jag felciterar säkert, som vanligt). Det känns också bra att ha ett forum att diskutera saker i, till exempel litteratur.

Däremot finns det ingen plats för under på nätet. Jag väntar fortfarande på den där känslan av Revolution. Rysningen längst ryggraden. Den Äkta Glädjen. Men det är väl så; internet är ett limbo där saker och ting är lika mycket verkliga som overkliga: Där du kan beundra en bild men inte hålla den i din hand. Där du kan förundras över en text men inte stryka under meningar i den. Där du kan ha intressanta samtal men utan ögonkontakt, utan att ta del av rösternas särprägel. Och det är klart att det därför, åtminstone för mig, förblir en pseudovärld, svår att hänge sig åt helt och hållet. Som George Eliot en gång skrev: ”Den eteriska passionen är fadd, ge mig något verkligt, något jag kan ta på!”

Ps. Jag inser det orimliga i att kräva under, men det kan inte hjälpas!

Under 2: Waltz 2 from Jazz Suite (favorit i repris)

Under 3: Stefano Maderno: ”The martyrdom of Saint Cecilia”, 1599-1600 (favorit i repris)

Under 4: Sylvia Plaths poesi:

Har någon ett under att addera till listan, tveka inte att tipsa!

Och allting är på väg till intet

Landskapet håller på att kompostera sig själv. Man kan nästan känna hur det dör, krymper ihop och ruttnar. Får svarta och bruna likfläckar. På nätterna drar vinden genom takplåtarna så att det skallrar i väggarna och jag måste sova med två täcken för att inte frysa. Jag gillar transparensen på landet: Hur husets väggar släpper in luft, hur man kan känna naturen andas och röra på sig. Man blir ett med det organiska livet. Ett med naturens oro. Det är fint på något sätt.

Om hösten

Om hösten när man tar avsked

Om hösten när alla grindar står öppna

mot meningslösa hagar

där overkliga svampar ruttnar

och vattenfyllda hjulspår är på väg

till intet, och en snigel är på väg

en trasig fjäril är på väg

till intet…

(…) Meningslöst.

Overkligt. Meningslöst.

Om hösten

Ur Absentia animi av Gunnar Ekelöf

Politik

Att tala distanserat är ett tecken på intelligens.
Att vara kritisk likaså.

Ansikten utan rörlighet är ofta ansikten med makt
i alla fall potentiell makt.
Det gäller att passa sig för allvarliga ansikten –
de kan vara stränga domare.

Att vara negativ anses ofta finare än att vara positiv.
Att vara överdrivet positiv är ett tecken på naivitet.
Naivitet är ett tecken på längre intelligens
(men charmerande hos djur, barn och blonda kvinnor).

Att säga rakt ut vad man tycker bör å det grövsta undvikas.

Att inte säga något är alltid bättre än att säga något oövertänkt.

Om du ändå måste säga något är det bäst att tala i motsatser:
Å ena sidan – å andra sidan
(och därmed undvika att bli påkommen med en egen åsikt)

En egen åsikt kan betyda döden
Döden är att bli ställd mot väggen.

Bortglömda poeter, del I: Ragnar Jändel

Ragnar Jändel
Ragnar Jändel

När jag var 16 fick jag mormors vackra inbundna version av Levande svensk dikt, en upplaga från 1952 med skinnpärmar, guldtext och såna där fina akvarellrinniga papperspärmar på fram och baksidan. Den kom till användning på litteraturvetenskapen men sen har jag inte rört den så mycket. Tills i veckan då jag läst några dikter i den varje morgon innan jobbet… Kom iallafall öga mot öga med bilden av Ragnar Jändel häromdagen och minns att jag tyckte att han såg rätt spännande ut där i sextonårsåldern, att jag tänkte att han på något sätt var för snygg för att vara poet. ”För vad är det för idé att odla ett inre när man redan kan blända med sitt yttre?” Det intressanta med Ragnar blev för mig att han valt att bli poet när han egentligen borde ha varit fotomodell, eller typ soldat… Och sen var det inte mer än så, jag ides inte ens läsa hans dikter för jag tänkte att de inte kunde vara intressantare än hans utseende. Förrän nu i veckan, då jag besvärat mig att läsa alla fem dikter som medföljer hans bild.

Och vad skriver han om? Om kärlek till ”du som är bräcklig, och god”, om sin döda mor och mest av allt blommor som blommar: hagtorn, rosenträd, ”kaprifolens krona”, hjärtansfröjd, blå förgätmigej, liljor, blåsippor. Samt olika melankoliska naturscenerier i romantisk anda: dunkelt aftonland, mörka berg, morgonrodnad, ”härligt grå och stilla moln”, regn som faller, dunkla gläntor, stjärnljus samt den blommande kyrkogården där ”så mycken sorg sover”, men som ännu spirar av naturens liv. Och de känslor som medföljer:
”sökande, förtvivlad, kär”, ”rotlös”, och med hungrande hjärta. I en dikt lämnar han sitt rum med ”tigande, stumma, döda” böcker på hyllan för att gå ut i vårsolen och medan han vandrar ut i naturen ”lycklig och ensam” är han uppfylld på romantiskt, rebelliskt vis:

Ja, soven, vismän, över edert grubbel.
I ären döda, men jag lever.
Jag vet en liten skogsstig,
som inte ens de älskade ha upptäckt,
– en stig, som leder in i sagans ängder,
där Pan i dunkla gläntor spelar.

Ja, mest av allt är han ute och vandrar eller längtar efter att vara ute och vandra. I den finaste dikten (enligt mig) längtar han till en kyrkogård:

Jag längtar hem – hem till en kyrkogård
som jag har kär. Det blommar, blommar där.
Den ligger över havet, högt och fritt,
sällsamma sånger sjunger vinden där.
När jag i dödens famntag låg en stund,
så mycket kärt blev då begravet där.
Nu sjunger havet alltid nedanför
om allt som dog och ändå aldrig dör.
Trots allt det sjunger, blommar vackert där.

Och det var Ragnar Jändel med sitt sköna, heroiska yttre. En riktig romantiker som levde mellan 1895 – 1939,
som växte upp under fattiga förhållanden, blev vän med Dan Andersson och som var gift två gånger med kvinnor med vackra, romantiska namn: Anna Lind och Alice Lie. Ett stycke bortglömd, svensk diktarhistoria.

Jämjö
Jämjö, Ragnars uppväxtby

Och en vacker dikt på temat:

VAXTAVLAN

Min själ är en tavla av vax ikväll och den bidar skrivarens
skrift
Träd, Mästare, in i mitt ringa tjäll och rista på tavlan din
skrift!

Är den värdig din hand? Är vaxet vitt för sång om
hugnad och frid?
Det har renats i smärtornas smältugn titt och det väntar
ödmjukt sin tid.

Skall den randas med stjärnornas ljusa stund över sovande
enslig jord,
skall du skriva i nåd på min tavlas grund, o Mästare, heliga
ord?

Ur drömmarnas strålande, fjärran land en sång min själ har
hört;
den vill vara tavla, som Mästarens hand med flammande
eldskrift rört.

/Jacob Tegengren

Samplat:

Neutralitet, ännu en lögn

Vi når aldrig tinget i sig

Urspårad. Blådårad. Kursen försvårad.

Jag tror det handlar om pappa

Varenda dag

Uppenbarelser

Hjälper mot ilska förstår du

Blod och slem, Dolorosa
via kvinnesorg

Mitt studium

Hans högresta motståndare i lek

Herregud Mr Psykoterapeut!
Det är inte verkligheten som är problemet.

(Ord och meningar hämtade ur Hustvedts roman Sorgesång)

Ord jag inte förstår

Satt i sängen igårkväll och tvingade mig igenom en essä av Horace Engdahl. Inte för att jag var tvungen utan för att jag tänkte att det kunde vara en bra ”hjärngymnastik”. När jag var yngre brukade jag ofta läsa av detta skäl. Genom att läsa tråkiga texter som bjöd mig emot (t ex. Milan Kunderas Varats olidliga lätthet eller någon av Kafkas romaner) tänkte jag att jag övade mig i den underkastelsens disciplin som så småningom skulle belöna mig med upphöjelse till högre mentala/existentiella tillstånd. Jag tror att jag framförallt var fascinerad över att det som ansågs ”svårt” och ”lärt” trots sitt exklusiva/oåtkomliga skimmer stod tillgängligt även för vanliga dödliga som jag själv. Hursomhelst övergav jag efter ett par år detta slags läsande för att istället ägna mig åt texter som roade mig på riktigt. Funderar dock på att återuppta min gamla läsart efter att ha stött på följande obegripliga, och därför magiska ord i Engdahls essä:

lakun
aposiopes
koncentricitet
nominalism
transitorisk

Ännu fler ord jag inte förstår (men som inte fanns med i Engdahls text):

induktion
deducera
operationalisera

Och två vackra ord (som jag förstår):

Andevetenskap
Symbolförståelse

Och ordet existens på latin:
existere = att stå fram, att bli, att höja sig

Spegel utan återspegling

Ylva Ogland

Om jag bara kan uttrycka mig via referenser till saker som ligger utanför mig själv, var i mig finns då det enskilda/unika som ska utgöra det som är ”bara mitt” = mitt jag, min personlighet?

Är det jag kallar personlighet i själva verket en hägring i den postmoderna öknen?

Och vad är jag om jag inte har en personlighet? Barskrapad? Ett spöke?

Ett ingenting?

Nånting är jag trots allt.

En soptipp med pekpinnar: Titta ut genom fönstret – du kan se mig genom fönstret! Titta vid dörren – du kan se mig i dörren! O s v.

Men jag är aldrig där jag lovat att vara. Och egentligen är jag ingenstans alls.

Jag är en soptipp, som sagt, med söndermalet material. I denna stund blåser jag iväg. Nu. Nu skingras jag i vinden.

Kanske är det i själva verket de ensamma/anonyma som är de största personligheterna, just därför att de inte ”larmar och gör sig till”. De lämnar sina jag ifred.

(Målning av Ylva Ogland)

Åh, Gunnar!

Ensam, ensam, du kallar dig ensam –
men fursten av Emghion säger:
Jag älskade först Sheherazade
och sagorna
därnäst Dinarsad, hennes yngre syster
sedan dennas tjänsteflicka
sedan tjänsteflickans älskare, en nubier
och sedan dennes skoputsare
Och när jag låg där på knä
och slickade skosvärtan av hans fingrar
älskade jag dammet
Och jag söp in så djupt därav i lungorna
att allting svartnade för mig

/Gunnar Ekelöf, ur Opus incertum

Postmodern kollaps (en monolog)

Vad som händer när individualism och relativism kolliderar med varandra inuti ett stackars huvud:

Jag känner såhär! (Placera valfri övertygelse här)
Alltså jag känner verkligen, verkligen såhär! (Övertygelsen igen)
Jag känner verkligen det här så mycket att det gör ont, det är en så Påtaglig känsla, nästan ett obestridligt faktum – att jag känner såhär!
I alla fall just nu. Just nu kan jag faktiskt hävda att det här är vad jag känner. Tror jag. Eller, jag ska modifiera mig lite: jag tror att jag känner på det sätt jag känner, men det är möjligt att jag förhastar mig. Nu när jag tänker efter. Det är mycket troligt att jag just förhastade mig – och jag vill ju inte lura mig själv. Det vore så typiskt om jag lurade mig själv och jag vill ju inte verka dum. Jag menar: att jag känner det jag känner ”just nu” är faktiskt relativt. Jag skulle lika gärna INTE kunna känna det. Min känsla kan trots allt bero på en rad faktorer. Verkligen. När jag tänker efter. Den kan bero på vädret. Den kan bero på vad jag ätit/inte ätit. Den kan bero på att jag bara sov sju timmar, inte åtta. Den kan bero på något slags komplex. Jag vet inte vilket komplex… Men jag har det på lut… Nu vet jag! ”Jag-måste-alltid-hävda-mig-komplexet” eller… ”Jag-är-så-dramatisk-och-fånig-komplexet”… Och nu när jag tänker efter: Hur länge har jag inte kämpat emot dessa komplex! Jag har ju sagt till mig själv: Det är dags att vara felfri nu – inga fler snedsteg! HERREGUD. JAG HAR LURAT MIG SJÄLV. IGEN! Jag skulle ju vara perfekt nu. Jag skulle ju vara perfekt-i-min-känsla nu! FAN. VAD IRRITERANDE. Nä, nu har jag tänkt efter: Jag känner inte alls det jag trodde att jag kände. Jag känner verkligen, verkligen inte alls det jag trodde att jag kände. Jag kan till och med med bestämdhet hävda att jag inte kände det jag just kände. Och detta känner jag så mycket att det gör ont! Det är ett så påtagligt faktum! Eller, nästan i alla fall. Eller… Det är ju relativt. Jag skulle ju lika gärna inte kunna känna det här. Min känsla kan ju faktiskt bero på en rad faktorer. Nä, jag tar tillbaka. Jag känner ingenting. Ingenting alls. Nä, det är nog säkrast så. Okej: Jag känner ingenting alls. Jag känner verkligen, verkligen ingenting alls! Jag kan till och med med bestämdhet hävda att jag inte känner någonting alls! Eller… Det är ju relativt… Jag menar… Jag vet inte… Jag vill ju inte lura mig själv.