Spökhistorier och det mänskliga psykets irrvägar

Skräcknoveller

Skräckberättelserna jag beställde för ett tag sedan kom förra veckan, och sedan dess har jag intagit slukarmode; Domarens hus och andra noveller, av Bram Stoker, lästes ut igår. Gillian Flynns En sån som du, tog – tyvärr – bara någon halvtimme att läsa (men jag gillade den), och så har jag läst en handfull Edgar Allan Poe-noveller och en Lovecraft-novell.

Börjar med Lovecraft; novellen med titeln Bilden i huset, påverkade mig och skrämde upp mig. Berättelsen, som är blott tio sidor lång, handlar om en man som under en cykeltur på landsbygden överraskas av regnet och som tar skydd i ett till synes övergivet gammalt ruckel. Novellens inledning består av en lång ondgörelse om hur vidriga denna typ av ruckel är, och särskilt den typ av människor som bebott dem:

Den hemskaste synen av alla är de små omålade trähusen långt från allfarvägarna. De brukar oftast huka sig i någon fuktig, gräsbevuxen backe eller luta sig mot någon enorm bergsknalle. I över tvåhundra år har de hukat sig där, medan slingerväxterna har klättrat över dem och träden har vuxit och brett ut sig. /…/ I sådana hus har det vuxit upp generationer av underliga människor, vilkas like världen aldrig har skådat. Deras förfäder hyste en mörk och fanatisk trosuppfattning som skiljde dem från deras medmänniskor, och därför sökte de sig till vildmarken. /…/ Berövade kontakten med ljuset från civilisationen använde dessa puritaner sin kraft i sällsamma syften, och i sin isolering, sitt sjukliga självförtryck och sin kamp mot den skoningslösa naturen, började dessa utveckla mörka dolda anlag /…/

Kanske måste man ha erfarenhet av avfolkningsbygder, övergivna småbyar och förfallna hus i inlandet, för att tycka att detta är otäckt. Själv kan jag med lätthet föreställa mig hus av denna typ; under privata små expeditioner har jag besökt dem, och även – förlåt mig min ungdoms synder – brutit mig in i ett par av dem. Att vandra omkring i hus där fönsterrutorna spruckit, där gardinerna blivit skira, blekta och fläckiga av ålder, där de enstaka kvarlämnade allmogemöblerna är trasiga och täckta av damm och där de murade öppenspisarna långsamt vittrat sönder, är en sällsam upplevelse. Likaså att ströva runt i de tillhörande trädgårdarna – en gång hållna i noggrann tukt – där gräsmattorna växt sig till vild ängsmark; där vinbärs- och rosenbuskarna bildat ogenomträngliga snår, och där träden, och brännässlorna, smugit sig tätt inpå husknuten. Det finns en särskild stämning på dessa ställen som kan göra en illa till mods. Inte för att platserna av nödvändighet skulle vara hemsökta, eller fungera som undanskymda boningar för ljusskygga psykopater, utan för att övergivna hus alltid har något spöklikt över sig. Det är lätt att fundera över de människor som en gång bebott dem – en gång lika levande som du och jag, numer utsuddade av det förflutnas mörker – samt kring de nuvarande ägarna som i sin tur är frånvarande och till synes likgiltiga. Det är som om husen i sig själva är gengångare från det förflutna.

Hursom; när huvudpersonen kliver in i huset är det mörkt, dammigt och ålderdomligt möblerat; där fanns inte ett enda föremål ”som med säkerhet var tillverkat efter Förenta staternas självständighet.”  Han slår sig ned i ett litet vardagsrum där en gammal bok – från 1598 – ligger på ett bord och som, medan han bläddrar i den, om och om igen tenderar att falla upp vid en särskild plansch ”som i gruvlig detalj föreställde en slaktarbod hos de människoätande anziguerna”. Efter ett tag hör han dämpade fotsteg på övervåningen och en stund senare står husets ägare i dörren.

Jag ska inte avslöja mer, men det var som sagt något med texten som skakade om mig. Inte bara för att jag kunde identifiera själva omgivningen, utan också för att händelseförloppet var så realistiskt beskrivet. Det onaturliga blev i författarens händer trovärdigt på ett sätt jag inte var beredd på. Denna realistiska berättarstil var också Lovecrafts signum, i en text om Arthur Machen, skriven runt 1925, redogör Lovecraft själv för metoden: ”Seriösa skräckberättelser tillkommer antingen genom att göras intensiva och fullt realistiska – bortsett från det övernaturliga drag som författaren medvetet lägger in – eller förläggs helt och hållet till fantasins rike.”

Nu är jag en gröngöling på skräck, innan trettio års ålder hade jag inga erfarenheter av genren överhuvudtaget (jag såg ned på den, ansåg den banal, även om jag uppskattade skräckfilmer), och kanske är det också först nu, när jag inte längre har behov av att framhäva ”god litterär smak”, som jag till fullo kan uppskatta den. Som skönlitterärt skrivande människa – jag skriver ständigt på olika fördömda projekt – är det också befriande att ta del av historier som inte tvunget behöver vara logiskt godtagbara. Att studera berättelser där författare rakryggat framställer orimligheter som självklarheter, är tja, inspirerande.

Den otäckaste historia jag hittills tagit del av är emellertid skriven av Bram Stoker. Hans Domarens hus, om en ung matematikstudent som söker studiero i ett övergivet hus i utkanten av en avlägsen liten by, är mästerlig. Huset, som en gång tillhört en fruktad domare, är källa till stor vidskeplighet hos lokalbefolkningen och studenten får många varningar innan han flyttar in. Eftersom han litar till sitt förnuft tar han inte varningarna på allvar utan bosätter sig där ändå. Något han bittert ska ångra… Här använder Stoker samma grepp som han senare skulle använda i Dracula; Jonathan Harker blir likaledes varnad på sin väg mot grevens slott: 

Strax innan jag gav mig av kom den gamla kvinnan upp till mitt rum och sade upprört:

”Måste ni resa? Åh, unge herrn, måste ni resa?” Hon var så upprörd att hon tycktes ha glömt sin tyska och blandade det med ett språk jag inte förstod. /…/ När jag sade henne att jag måste resa genast och hade viktiga affärer att uträtta, frågade hon återigen:

”Vet ni vilken dag det är? /…/ Det är St Georgsafton. Vet ni inte att allt det onda i världen löper fritt i natt klockan tolv?”

/…/ Hon var så förfärad att jag försökte lugna ner henne, men utan resultat. Slutligen sjönk hon ned på knä och bönföll mig att inte resa; eller åtminstone vänta en dag eller två innan jag gav mig iväg. Det var löjligt, men jag kände mig inte väl till mods.

Bruket av varningar är ett mycket effektivt berättargrepp; som läsare förstår man att något ska hända och läser därför med större uppmärksamhet, samtidigt som man sympatiserar med den intet ont anande huvudpersonen och kan identifiera sig med dennes hållning (de flesta vill väl betrakta sig som förnuftsvarelser?), och ryser när denne går rakt i fällan. När kampen mellan det rationella (läs: goda) och irrationella (läs: onda) sedan sätts igång hejar man antingen på den ena eller andra sidan; för bara en av dem, det är underförstått, kan segra. (I Domarens hus hejade jag på studenten, i Dracula på Dracula.) I Domarens hus har Stoker lånat inspiration från Edgar Allan Poe i och med att djur får stå för hemsökelsen; i det här fallet husets råttor som väsnas bakom brädfodringen under nätterna:

Oväsendet från råttorna hade upphört. Han hade till och med en känsla av att de tystnat alldeles nyligen, och att det var den plötsliga tystnaden som hade stört honom. Elden hade falnat, men det glödde fortfarande i spisen med ett varmt, rött sken. När han såg åt det hållet, kunde han trots sitt inre lugn inte undgå att rycka till.

  Där, på den stora, snidade länsstolen av ek till höger om den öppna spisen, satt en jättelik råtta och stirrade på honom med ondskefull blick. Han gjorde en rörelse för att jaga bort den, men den rörde sig inte. Då låtsades han kasta någonting. Råttan rörde sig fortfarande inte, men den visade ilsket sina vita tänder, och de elaka ögonen gnistrade hämndlystet i lampskenet.

Det är möjligt att man i viss mån måste vara öppen för det oförklarliga för att engagera sig i denna typ av berättelser. För en människa likgiltig för metafysiska ting och för det mänskliga psykets irrvägar, framstår de säkert bara som skrattretande eller ointressanta; en elak råtta på en stol! Vilken barnsaga! Jag tror emellertid inte att man nödvändigt behöver tro på spöken för att få ut något av genren. Man kan också bara vara allmänt intresserad av psykologi. För till syvende och sist handlar det om föreställningsvärldar, vart vår fantasi kan ta oss, och hur vi väljer att framställa ont och gott. De historier jag tagit del av får mig till exempel att tänka på Jungs resor i sitt omedvetna, såsom han beskriver dem i självbiografin Mitt liv. Överhuvudtaget tänker jag på psykoanalysens fokus på drömmar; tankemodellen att det är hos dessa vi finner nycklarna till ”vårt sanna jag”. Jag tänker också att rationalitet är en konstruktion och en disciplin; en civilisationens klädedräkt vi bär för att smälta in; en uppsättning tankar vi tillägnat oss genom träning. Barnet har ännu inte lärt sig det, liksom vissa isolerade ursprungsbefolkningar där man fortfarande tror på andar, magi och andra mystiska ting.

Under den tid jag jobbade med psykossjuka bevittnade jag hur människan nästan omärkligt kan växla mellan verklighet och fantasi; i ena stunden vara fullt närvarande i ett rationellt nu, för att i nästa stund fästa blicken på en punkt i rummet där det stod en riddare i skinande rustning med en underbart gyllene sköld. I just detta enskilda fall observerade jag med vilken övertygelse patienten ifråga betraktade den för mig osynlige riddaren, och jag funderade om det verkligen gick att hävda att synen var ett delirium bara för att jag själv upplevde det så. Vad som var sant för mig, var inte sant för patienten och vice versa och det skulle inte ha gagnat någon av oss att ifrågasätta den andre. Jag tänker också att även ”friska” människor tror på de villor de upplever i sina drömmar medan de fortfarande drömmer. Det är först när de vaknat de kan hävda att det hela inte varit verkligt, men; är inte också drömmen en del av vår verklighet? Vi tillbringar trots allt en tredjedel av vår livstid i denna förunderliga värld; sammantaget rör det sig om åratal.

Varför upplevde jag då ett sådant obehag vid läsningen om en grym, sedan länge död domare fångad i en råttas kropp? Och varför gjorde Lovecrafts novell ett så djupt intryck på mig? Jag kan inte till fullo redogöra varför, men det är kanske just därför berättelserna – och i förlängningen genren – är så fascinerande.

Fallstudie över en psykopat

butterflies-collection-olga-breslav

För ett par dar sedan läste jag ut Samlaren av John Fowles. Den bästa bok jag läst på länge. Gastkramande. Och trots att det gått flera dagar har jag dröjt kvar i stämningen, i språket, i Fowles värld. Har beställt hans dagböcker och väntar otåligt på att de ska komma. Tidigare har jag läst Illusionisten och Den franske löjtnantens kvinna av samma författare, båda mycket bra, men den här romanen, thrillern, var något speciellt. Kanske just för att den handlade om något främmande, om en personlighetstyp som det inte går att identifiera sig med men som ändå kommer en nära. Om en avstängd, kontrollerad och avskyvärd människa som begår en oförlåtlig handling men som ändå, i Fowles händer, blir begriplig.

Bokens huvudperson är Frederick Clegg, en slätstruken och inåtvänd ung man från den lägre medelklassen som innehar ett byråkratiskt ämbete på stadskontoret i sin hemstad. Han framlever ett ensamt liv, saknar förmåga att knyta an till andra, är kontrollerad och humorlös. På fritiden samlar han på fjärilar; letar ständigt efter nya exotiska exemplar att nåla upp och klassificera. I övrigt saknar han intressen. Frederick är sedan många år besatt av en grannflicka; en blond konststudent som heter Miranda. Miranda är allt han inte är; vacker och eftertraktad, bildad, spontan och känslosam. Frederick har gjort henne till sin idealkvinna och drömmer om att de ska bli kära och vara tillsammans för evigt. Samtidigt som han inser att att hon aldrig frivilligt skulle ge sig åt en man som han.

En dag vinner han pengar, blir ekonomiskt oberoende och säger upp sig från sitt jobb. Han köper en skåpbil och ett avlägset isolerat hus och bestämmer sig för att kidnappa henne, hålla henne fången i husets källare tills hon börjar älska honom. Att läsa om hans minutiösa förberedelser innan han tar henne tillfånga är otäckt fascinerande:

Jag brukade gå och sätta mig i hennes rum och räkna ut vad hon kunde göra för att fly. Jag tänkte att hon kanske kände till allt om elektricitet, man kunde aldrig vara säker på flickor nu för tiden, så jag hade alltid gummiklackar på skorna och rörde aldrig vid en strömbrytare utan att titta efter noga först. Jag skaffade en särskild sopbrännare för att kunna bränna allt hon slängde. Jag visste att inget som tillhörde henne fick lämna huset.

En regnig kväll sätter han sedan sin plan i verket, följer efter henne in i en gränd och trycker en trasa indränkt i kloroform över hennes mun och släpar in hennes medvetslösa kropp i bilen. Installerar henne därefter i källaren och där stannar hon medan månaderna går.

Romanen fick mig att tänka på kända förbrytare av liknande typ. Som Josef Fritzl som ägnade två år att bygga ut och förbereda den källare han sedan under tjugofyra års tid höll sin dotter Elizabeth fången i. Också han använde en trasa indränkt i kloroform för att ta kontroll över hennes kropp. Innan rättegången blev han friskförklarad av en psykiatriker som menade att han var alltför kontrollerad och hade för stor koll på detaljer för att kunna betraktas som psykiskt sjuk. En psykiskt sjuk människa skulle inte vara förmögen att vara så metodisk menade hon. Och det är också detta som är så obehagligt med Clegg; hans logiska förmåga.

Jag tänkte också på seriemördare som Ted Bundy och Jeffrey Dahmer. Liksom Clegg gör de ett lugnt, oberört till synes fullständigt klart och resonerande intryck i intervjuer. Bundy som till synes både känsligt och inkännande, pratar om sin trygga uppväxt och hur han i grunden var ”en helt normal person med kärleksfulla föräldrar” en person som ”hade goda vänner” och som levde ”ett normalt liv” men med ett litet undantag, en defekt, som han höll hemlig och som långsamt växte och som tog över allt mer under åren. Eller Dahmer som sade sig kunna se och sympatisera med sina offers rädsla och som hade dåligt samvete över sina handlingar men som ändå mördade dem. På- och av-knappen där känsla och handling tycks helt frånkopplade från varandra.

Slutligen tänkte jag på Perry Smith i Truman Capotes In cold blood. Han som sade att han tyckte synd om sina offer ända tills dödsögonblicket: “I didn’t want to harm the man. I thought he was a very nice gentleman. Soft-spoken. I thought so right up to the moment I cut his throat.” 

Scen från filmen Capote där Smith erkänner morden

Själv noterar Frederick att Miranda förvisso verkar uppriven – hon gråter och ber honom släppa henne fri – men tar inte hennes känslor på allvar. Istället tänker han att hon försöker lura honom: Väcka hans medlidande ”eller något annat dumt”: ”Hon är så slug” konstaterar han och tänker att han därför ständigt måste vara på sin vakt. Och i likhet med Fritzl passerar han genom flera låsta dörrar innan han kommer till Mirandas källare. Men till skillnad från Fritzl samt de ovan nämnda seriemördarna är Clegg ingen våldtäktsman. Inte heller mordisk. Han har bestämt sig för att vara en gentleman gentemot Miranda. Hon är hans gäst, visserligen inte av egen fri vilja, men ändå: han är fast besluten att behandla henne så vänligt som möjligt; han köper allt hon vill ha, lagar hennes favoritmat, låter henne ägna sig åt sina intressen, som att läsa, sticka och måla. Och han hoppas hela tiden att hon ska mjukna och bli hans. Till sist köper han en förlovningsring till henne och friar. När hon sedan avfärdar honom blir han ledsen och betryckt. Känner sig missförstådd. Sedan bestämmer han sig för att hämnas, ett beslut som gör honom lycklig:

Jag kände mig lycklig, jag vet inte varför, jag förstod att jag varit svag förut men nu gav jag henne igen för allt hon hade sagt till mig och tänkt om mig. Jag gick omkring däruppe, jag tittade på hennes rum och när jag tänkte på henne därnere kunde jag inte annat än skratta, det var hon som skulle få bli kvar därnere i ordets alla betydelser och även om hon inte förtjänat det i början, så hade hon ställt till det så för sig att det var vad hon förtjänade nu. Jag hade goda skäl att lära henne en läxa.

Romanens andra del består av Mirandas dagboksanteckningar och de handlar om hennes känsla av maktlöshet, men också om hur hon i sin tur betraktar Frederick, försöker analysera honom. Hon konstaterar hans behov av att vara henne till lags, hans försökt till vänlighet och att han inte verkar vilja skada henne. Och det skrämmer henne därför att det gör honom ännu mer obegriplig. Hon försöker också lägga upp strategier för flykt, bestämmer sig för att hon skulle förlora på att göra motstånd, inser att inget annat än att överleva betyder något. Så småningom kan hon dock inte vara passiv längre och hon tar till olika metoder för att få honom att vekna:

Jag försökte se mycket förstående, mycket deltagande ut, men det skrämde honom visst. Nästa morgon gjorde jag ett nytt försök /…/ jag var mycket resonlig, jag tittade upp på honom och vädjade till honom, men igen skrämde det honom bara. Vid lunchen sade jag att jag kunde märka att han skämdes över vad han gjorde och att det inte var för sent än. Man ger hans samvete ett nyp och det ger efter, men det plågar honom inte alls.

Jag tänker att just detta – att vara passiv, försöka visa sig vänlig och förstående – är precis vad också jag skulle göra i en liknande situation. Det framstår som strategiskt korrekt, som ett sätt att få förövaren att slappna av och på så sätt bli mindre på sin vakt. Skulle man istället göra våldsamt motstånd skulle ju kontrollåtgärderna bara öka och ens situation försämras. Samtidigt finns det en stark förnedring i att förhålla sig passiv, en känsla av att man på sätt och vis då ”är med på det hela”. Miranda pendlar mellan behovet av att ge sitt hat och sin frustration fritt spelrum och att mildra situationen för sig själv genom att inte provocera sin kidnappare:

Jag avskyr det sätt, på vilket jag har förändrats. Jag finner mig i för mycket. Till att börja med tyckte jag att jag måste tvinga mig själv till att vara saklig, att inte låta hans abnormitet ta herraväldet över situationen. Men det är nästan som om han har planerat just det. Han får mig till att uppföra mig precis som han vill.

Mirandas dagboksanteckningar handlar också om mycket annat: Hennes förälskelse i en äldre högtravande konstnär, hennes drömmar om framtiden, hennes tankar och konst, litteratur, politik och sitt eget skapande. Hon döper Frederick, som låtit henne tro att han heter Ferdinand, till ”Caliban” efter Shakespeares Stormen (och reflekterar över att hon själv är Miranda i samma pjäs). Caliban, den missbildade slaven, representerar för henne den moderna människans själsliga tomhet, den förslavande viljan att vara ”normal”, att vara anständig, hålla sig på mattan, uppfylla meningslösa plikter. Ett beteende hon kallar ”calibanism” och som hon sätter i motsats till det hon själv strävar efter; frihet, känsla och kreativitet. Det psykologiska maktspel som pågår mellan henne och Frederick får därmed, i hennes ögon, ett högre syfte. I dagboken skriver hon denna trotsiga självständighetsförklaring:

Varför ska vi tolerera deras avskyvärda calibanism? Varför ska alla levande och skapande och goda människor torteras av den stora, universella, tröga massan omkring sig?

I den här situationen är jag deras representant.

Hon tolkar det så att Frederick är avundsjuk på hennes frigjorda personlighet och att det är därför han har tillfångatagit henne; för att kväsa henne. Men det är ett missförstånd. Frederick är överhuvudtaget inte intresserad av hennes personlighet och av vad som pågår i hennes inre. Han vill bara insupa hennes yttre, frossa på hennes skönhet, som om hon vore en stum tavla, för henne är han bara ännu en fjäril. Fast större och vackrare. Han har inga djupa motiv överhuvudtaget och hennes teorier – och den tröst de möjligen kan ge – blir därmed meningslösa.

collector-butterfly

the-collector-samantha-eggar-terence-stamp-1965

the_collector_007

Samlaren filmatiserades 1965, två år efter att den gavs ut.

Förmodligen skulle jag inte ha läst romanen om den innehållit sexuellt våld, misshandel, mord. Böcker på dessa teman – t ex. deckare – är vanligtvis inte min typ av litteratur. Dels för att de brukar vara alltför platta och ”tekniska” och dels för att jag ogillar genren i största allmänhet. Kvalitén i Fowles roman ligger i den språkliga utformningen, och allra mest i det psykologiska. Det är ett skrämmande kammarspel där två personer möts och försöker hantera och förstå varandra. Utan att lyckas.

Avslutningsvis: Det är svårt att förstå psykopater. Men, det går att – åtminstone bitvis – förstå Frederick Clegg. Och jag tror att det är just detta som gör boken så drabbande.

Inlägget skrevs 2015/03/01.

Om etik och moral, frihet och ansvar

4 juli 2015 bron

Tredje, eller fjärde dagen trettio plus. Sitter på bron och framför mig ligger ankorna i gräset. Solen lyser på min högra sida, på handen, armen, kinden, värmer särskilt örat. Skatorna tjattrar i eken, hoppar runt, river ner ekollon.  Det är absolut vindstilla. Olle är på väg till stan för att köpa en present till sig själv, som han kallar det. En grill, särskilt framtagen för skogsfattiga områden i Afrika, som går på småris och pinnar och vars energi, som den alstrar genom förbränningen av nämnda material, man dessutom kan ladda mobiltelefoner med. Oklart riktigt varför han vill ha den (vi har redan två grillar, nej tre) men det är väl nåt nytt att experimentera med. Olle gillar att pyssla med sånt där.

4 juli 2015 ankorna

Imorgon kör vi de sextio milen upp till Västerbotten och stugan. En del att greja med idag; tvätta ett par maskiner (vi har ingen tvättmaskin där), packa, städa huset så att det inte känns för j-vligt att komma tillbaks igen. Gällande packningen behövs en lista, jag tenderar att glömma saker annars. Några böcker behövs inte eftersom majoriteten av min boksamling finns där och inte här. Sedan hade jag inte tänkt läsa så mycket, mest skriva. Skriva som en maskin som C sms:ade mig igår; ”nu skriver du som en maskin!!!” Uppmaningen fick mig att skriva hela dagen och halva kvällen. Känns fint att inrätta sig i tornrummet igen, det närmaste skrivarlya jag har.

Ett mord. Jag skriver om ett mord och allsköns tvivelaktiga existenser. Men det är inte någon deckare.

Gott och ont, etik och moral. Det är de ämnen jag framförallt intresserar mig för. De, och döden. Döden är inte ”rolig” men den är den stora gåtan. Mysteriet vi alla står inför: Vad innebär det att dö? (Allt vi gör, tänker jag, gör vi med en undermedveten tanke på döden. Döden är den ultimata drivkraften, deadlinen framför andra; innan jag dör vill jag ha uppnått det och det, skaffat det ena och det andra, rest hit och dit, varit så lycklig jag kan, levt meningsfullt. Den hedonistiska tanken att man inte ska ”ångra något på dödsbädden”, i sig absurd, och den narcissistiska önskningen att lämna ett avtryck, ”bli ihågkommen”. Tanken på döden är också själva grundförutsättningen för världens religioner; ”hur ska jag leva för att ha bäst chanser hos Gud?”)

Seneca: ”Du dör inte för att du är sjuk, utan för att du lever.”

Om jag inte var lärare skulle jag kanske blivit moralfilosof.

Ja, jag tänker på döden så gott som varje dag och häromkvällen pratade jag och C om hur vi ville begravas (det var faktiskt inte jag som tog upp ämnet, tror jag i alla fall…) C vill kremeras. Jag vill läggas i jorden.

”Med kremering går processen mot intet alldeles för fort.” Sa jag. ”Jag vill lämna något kvar, även om det innebär att maskar äter min kropp. På nåt sätt känns det jätteviktigt att mina benknotor finns kvar. Min skalle.”

C började skratta. ”Klart dödskallen är viktigt för dig! Du är ju black metal!”

Hon skrattade länge och gott, sa att jag väl skulle föredra att sova i en likkista på nätterna. Det vill jag verkligen inte! Försäkrade jag. Och så mycket black metal är jag inte. Det händer ju att jag klär mig i blommigt.

Andra saker vi diskuterade: Politik. C är supervänster (ja, man kan förstås lägga in allt möjligt i denna definition). ”Nu ska vi inte prata jämställdhet och sånt”, sa jag, ”för då blir vi bara ovänner”. Men naturligtvis diskuterade vi det ändå och hon pratade förtryckarstrukturer och jag ojämlikhet på sak- och individnivå. Det slutade med att vi båda tyckte den andre var dum och onyanserad; jag tyckte C var osaklig och C tyckte jag var enögd. Man måste se helheten, sa hon, man måste bryta ner helheten i småbitar sa jag.

Hursomhelst har jag tänkt på politisk oenighet sedan dess. Den ilska den ofta är förenad med. (Jag och C slöt snabbt fred, vänner som vi är.) Sen var det ju den där putslustiga krönikan häromdagen i Aftonbladet om att högeråsikter kan vara tecken på sinnessjukdom, nån på Facebook som delade den och skrev ”intressant, men det visste man ju redan!” och folk som höll med. Ett annat inlägg på FB: ”Män står bakom all ondska i världen!” En massa beröm för detta, hjärtan, smileys, allmän pepp. Klart man (jag) blir provocerad. Samtidigt är det likadant från höger, raljans kring ”snyltarvänstern som lever i det blå och vars hela idépaket kan sammanfattas som låt andra betala”, om Fi:are som vill döpa flickor till Peter och pojkar till Karin, om Miljöpartister som vill nedrusta försvaret till förmån för fjantiga samtal. Och Romson som inte vet var Auschwitz ligger. Jag tror att det är just gottandet jag har svårt för: Nu gör fienden (som saknar hjärnceller) minsann bort sig hopp tralalala! Bakom indignationen en uppenbar skadeglädje. Lika framträdande hos bägge blocken. Det blir svårt att sympatisera med någon av dem.

En av de grejer jag blir mest provocerad av är när människor är förutsägbara och beter sig stereotypt. Slagordsfeminister som avfärdar hela den manliga delen av befolkningen som ett konspiratoriskt ”patriarkat” och pösiga högerliberaler som med ett självgott – och tämligen ironiskt – flin kallar fri konkurrens ”en vinst för samhället”. Och nu känner jag för att gå in lite på, ”problematisera” som det så fint heter, det liberala tankegodset. Jag ser mig främst som liberal (ett naturligt led av att jag är utpräglat individualistisk till min natur) men inte som liberal i ordets klassiska bemärkelse. Lite gråsosse är jag allt också.

Hursom; jag tilltalas av liberalismens frihetsbegrepp som man skulle kunna sammanfatta som ”individ före kollektiv” och strävan efter handlingsutrymme; att var och en måste ges möjlighet att, under eget ansvar, göra det som ligger i dennes eget intresse. Däremot är jag inte lika förtjust i idén om en oreglerad marknad, och jag tycker att det alltför lättvindigt sätts likhetstecken mellan dessa två. När det kommer till allmänna resurser reserverar jag mig för en alltför impulsiv praktik av det senare; fri konkurrens (som bland annat leder till att vi slutar nyttja landets egna resurser – t ex. råvaror – för att de är dyrare än de som importeras och hur importen i sin tur påverkar arbetsmarknad och klimat osv), fokus på personlig vinning (t ex. genom sänkta skatter) och slarvig utförsäljning av välfärden (där målet för de ansvariga politikerna inte är att göra landet bättre utan att få tillfälligt klirr i statskassan, och sen berömma sig för att vara ”goda ekonomer”). Vissa aktörer behöver granskas noggrant innan de ges fria tyglar, framförallt inom vård och skola där vinstdrivande företag, vars huvudsyfte är snabb utdelning till aktieägare, orsakat mycket skada. (Minimilöner, övermäktig arbetsbörda, frånvaro av vikarier, samt inom skolan; avsaknad av relevant undervisningsmaterial, för att inte tala om skolbibliotek, oseriösa huvudmän och i princip obefintligt intresse för pedagogiska frågor och långsiktigt utvecklingsarbete, som betraktas som sekundär eftersom skolan ändå kommer att säljas vidare på sikt, det har varit min vardag). Det är obehagligt när ekonomisk vinst går före ansvar av etisk- och moralisk karaktär. Personlig vinning bör aldrig sättas före t ex. anställningsvillkor (anställda inte är bankomater man kan tömma alltefter behov). Moralfilosofen har talat!

Däremot välkomnar jag ett samhälle som uppmuntrar människor till självständighet och företagsamhet – som inte enbart behöver betyda detsamma som entreprenörskap och ”personlig marknadsföring” (även om jag inte är överdrivet mycket emot detta) – och som ställer högre krav på den enskilda individen. Särskilt vill jag se en större kontroll över socialbidragen, därför att det finns alltför många som inte kvalificerar sig för att nyttja dem. (Jag känner fullt arbetsföra människor som gått på socialbidrag i decennier och jag förstår inte hur det är möjligt. Dessa är dessutom fullt belåtna med sin situation – de har ju massor av fritid – och hyser därtill utpräglade vänstersympatier; klart samhället ska försörja alla som ”har det svårt” och de som inte tycker det är empatistörda fascister.)

Hårdare regler kring bidragssystemet skulle innebära att betydande skatteintäkter kunde frigöras till viktigare verksamhetsområden. Den offermentalitet det röda blocket gärna odlar, detta att folk på olika sätt skulle vara ”för svaga” för att ställas inför krav, är destruktiv. Och vänsterns fokus på gränslösa bidrag är både ohållbar och provocerande. Att man inte heller kan se sambandet mellan bidragstagande och skapandet av klyftor, fientlighet och utanförskap är också märkligt. Främlingsfientlighet parat med SD:s framgångar, som idag lyfts fram som dominerande problem, beror t ex. i hög grad på att skattebetalare inte tycker att det ställs tillräckligt höga krav på de invandrare som ges bidrag; ”där sitter de och latar sig och lever på våra pengar medan vi minsann får slita hela dagarna och vad får vi tillbaka?” Som den politiska agendan ser ut idag (Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-tal var signifikativt och nu har vi även Löfvens tämligen svårtolkade ”utvecklingsmoral”-tal) uppmuntras de som redan arbetar att arbeta ännu hårdare och belöningen förväntas bestå i altruistisk glädje över att göra rätt och gott. Det är en vacker tanke, som jag inte är främmande för, men som jag tyvärr inte tror är det stora flertalets främsta drivkraft. Särskilt inte när det samtidigt råder allt större problem på andra fronter; t ex. bristande satsningar på den så omhuldade treenigheten vård, skola och omsorg.

Uppfostrad inom arbetarklassen som jag är tycker jag att det viktigt att göra rätt för sig, att ”dra sitt strå till stacken”, att arbeta. Jag tror på personligt ansvar och fasta rutiner. Alla som inte är svårt sjuka bör aktivt bidra till samhället. Lider man t ex. av psykisk ohälsa ger rutiner bättre förutsättningar för återhämtning än fleråriga sjukskrivningar. Som en människa med erfarenhet av mångårig depression vet jag att det gör mig bättre att gå till arbetet än att ligga hemma och vältra mig i ångest, därför att arbetet flyttar mitt fokus till saker utanför mig själv och därmed fungerar som en befriare. Som 1600-tals filosofen Pascal uttryckte det: ”Ingenting är så svårt för en människa att uthärda som ett liv utan uppgifter och mål.” Människor mår överhuvudtaget inte bra av att passiviseras. Samtidigt behöver dessa människor – och då syftar jag på alla arbetsföra människor som går på bidrag – i högre utsträckning än idag göras medvetna om att deras liv främst är deras eget ansvar. Statens uppgift är inte att agera förmyndare eller curlingförälder. Ett annat problem, som är förenat med ovanstående, är (den politiskt färgade) tendensen att dela in människor i grupper och göra undantag för vissa, att konsekvent skilja på t ex. svenskar och invandrare, på män och kvinnor, och anse att dessa grupper ska behandlas olika. Det är ett sätt att motarbeta den jämlikhet man samtidigt säger sig vara besjälad av. Själv blir jag mycket irriterad när någon försöker påtvinga mig dessa dikotomier därför att de – jo, faktiskt – befäster hierarkier snarare än motarbetar dem.

Samtidigt är delaktighet förstås svårt på en arbetsmarknad som kräver hög utbildning och där det inte finns tillräckligt med jobb för de som saknar detta. Ett städbolag kan idag få flera hundra ansökningar per plats (vilket ironiskt nog innebär att jag, om jag skulle vilja ”byta ner mig”, skulle ha betydligt svårare att få jobb som städare än som lärare). De utan gymnasieutbildning sorteras ofta bort, de som stavar illa likaså, liksom de med svåruttalade namn. Exemplet Emre, jobbets städare, som berättade för mig att han sökt massor av vårdjobb utan att kallas till en enda intervju. Han skulle varit en bra vårdare, han var mjuk och empatisk. Och hur han sedan fick sparken från städjobbet när min arbetsplats – i den fria konkurrensens namn – valde att byta till ett förmånligare kontrakt med en konkurrerande firma. Vi har haft tre olika städfirmor under de tre år jag arbetat där och lika många städare. De senaste åtta åren har jag heller aldrig jobbat på en arbetsplats där städarna varit annat än invandrare. Invandrarna är, som det numer blivit fastställt, den nya underklassen. Och samtidigt har dessa städare varit så väldigt tacksamma över att överhuvudtaget ha ett jobb. Det är lätt att tänka sig hur usla löner de måste ha gått med på för att inte bli bortvalda för någon som lagt sig ännu längre.

Det sätter saker i perspektiv.

Som jag sa till C vill jag att problem, som dessa, ska lösas på saknivå. Tal om strukturer missar målet. Varje problemområde behöver en handlingsplan och istället för ideologi ska man prata realitet, omsätta saker i praktik även om lösningarna inte alltid är ultimata. Kanske får man i samband med detta acceptera att ett samhälle utan klassklyftor är en utopi, lägga de vackra idealen åt sidan och kompromissa. Som lärare, och med tanke på hur samhället ser ut idag, sätter jag däremot mycket hopp till vårt utbildningssystem. Skolan är till för alla och den erbjuder utbildningar efter individens skilda förutsättningar och oavsett bakgrund.  Och det är ett mycket bra sätt att arbeta mot jämställdhet.

Tja. Det där blev ju en lång utläggning. Var jag egentligen står politiskt vete fan. I sommar har jag gett mig själv löftet att skita i politiken och skita i att läsa tidningar. Tur att det är dålig internetmottagning på stugan.

Om feber, hysteri och helgon

Jag blev sjuk, vilket brukar vara den naturliga följden av den typ av deppighet jag kände i söndags. Förmodligen låg viruset i bakhåll redan då, smög runt i min hjärna och glufsade i sig av mitt serotonin. Inatt drömde jag skumma drömmar (bland annat simmade jag runt bland tjocka lager grönalger och då och då flöt halvt uppruttnade fiskar med genomskinliga, mjölkaktiga ögon förbi. Det enda som inte var förruttnat hos dem var tänderna som stack ut som nålar ur deras uppspärrade gap). Jag vaknade varm och blöt av svett men började genast frysa när jag flyttade undan täcket. Idag har jag följaktligen hasat runt som en febrig zombie, ändå sminkade jag mig och tvingade Olle – som också är sjuk – att fotografera mig med Filippa K-kappan i vår fuktiga trädgård. Såhär piggt blev det:

kappo kappo2

Utöver modellandet har jag spenderat dagen med att dricka te med ingefära och honung, elda i öppenspisen och läsa vidare i Medical Muses. Vid det här laget är den mycket tummad, nästan utsliten, med kaffefläckar, röda nagellacksmärken och massor av vikta hundöron (jag tillhör dem som är för hundöron och anteckningar i marginalen och som blir provocerad av människor som månar om att deras böcker ska se olästa ut).

Medical Muses hysteriska zonerGeneviéve

På bilden i mitten ser ni en illustration av kvinnans ”hysteriska zoner”. När läkarna på La Salpêtrière tryckte på dem kunde de både framkalla och återkalla hysteriska attacker. Särskilt väl fungerade detta om man tryckte på äggstockarna (vilket måste ha gjort rätt ont). Man konstruerade rent av en maskin för ändamålet, ”the ovary compressor”. Denna spände man fast på hysterikorna och så fick de ha den på sig hela dagarna. Ibland bar de den veckor i sträck.

Anledningen till att man konstruerade apparaten i fråga var för att undvika allt för mycket ”intim kontakt”. Samtidigt hände det rätt ofta att läkarna hade sexuella relationer med sina patienter, oftast rörde det sig om läkare som stod lägre i rang i sjukhushierarkin: Främst om medicinestuderande och assistenter. Och ibland hände det att de hjälpte sina älskarinnor att rymma, vilket jag fann mycket sympatiskt.

På bilden till höger ser ni min favorithysterika Geneviére vars sjukdom bestod i att hon inbillade sig att hon var ett helgon. Hela dagarna låg hon i sin sjukhussäng och läste Alban Butlers Lives of the saints (publicerad i fyra volymer åren 1756–1759)En hagiografi som porträtterade olika helgon från tidig medeltid och framåt, varav ett flertal av dessa kvinnor som lidit för sin ”himmelske brudgum”. Kvinnorna i fråga ägnade åtskilligt med tid åt att bestraffa sina kroppar; de svalt sig, lemlästade och flagellerade sig själva (en av dem, Christina av Spoleto hängde rentav upp sig själv på krokar och körde en vass nål genom sin fot). De sov på golvet istället för i sina sängar (bland annat ska Heliga Birgitta gjort detta), vägrade prata e t c.

Geneviéve ville inte vara sämre hon så hon klippte av sig ena bröstvårtan, skar sig med saxar och bet sig själv i armarna. (I Geneviéves samtid fanns en religiös rysk sekt kallad Skoptsy vars initiationsrit krävde att de blivande medlemmarna stympade sig själva; männen kastrerades och kvinnornas bröstvårtor amputerades. Man tror att G var inspirerad av denna. Skulle ni mot förmodan vilja se bilder på sektens medlemmar kan ni klicka här.)

750187596

Illustration ur Lives of the saints. Ett stackars helgon skall strax få sina händer avhuggna

Geneviéve utvecklade även anorexia och vägrade prata förutom då hon i timmar satt på golvet och mässade böner. Hennes matvägran innebar bland annat att man satte henne i iskalla bad (för att chocka henne till skärpning) och tvångsmatade henne med tub. Det senare fick henne ofta att spy eftersom slangarna stimulerade kräkreflexerna.

Bokförfattaren, Asti Hustvedt (ja, det är Siris syster), redogör för intressanta teorier kring vad som kunde ha varit de bakomliggande orsakerna till detta beteende:

In much of the current literature that exists on self-harm, either through mutilation or starvation, one of the themes reiterated by the mostly young women who engage in these practices, is that they experience their cutting and food deprivation in a positive way. The report ”feeling in control” and, like Geneviéve, they often claim they feel no pain. /…/ By inflicting pain on herself, by refusing to eat, Geneviéve tried to transform her suffering into an act she controlled rather than one inflicted on her.

Själv har jag, liksom Geneviéve, närt ett stort intresse för kvinnliga helgon och det är förmodligen därför jag blivit så förtjust i henne (fast till skillnad från G har jag aldrig drabbats av lusten att följa deras exempel). 2007 skrev min b-uppsats i historia om Heliga Birgitta där jag jämförde sex olika ”biografier” (Sven Stoples inkluderad) och hur dessa förhöll sig till det extremt tunna källmaterial som finns bevarat från hennes samtid. Under samma tid läste jag också om Hildegard av Bingen, Therese av Avila samt Om den saliga jungfrun Kristina av Stommeln, skriven på 1200-talet av Kristinas platonske älskare, munken Petrus de Dacia (boken finns i en översättning från latin från 1950).

Kristina av Stommeln skulle (liksom Heliga Birgitta och Therese av Avila) med stor säkerhet hamnat på La Salpêtrière om hon levt i Frankrike under andra hälften av 1800-talet. Liksom G led Kristina av det vi idag kallar anorexia. Hon fick också regelbundna krampanfall, hallucinerade dagligen, utstötte grodliknande ljud – typ kväkanden. Hon påstås också ha lidit av stigmata, ett tillstånd som av begripliga skäl ansågs som mycket ”fint” i samtiden (därför kan man anta att det fanns mycket att vinna på att så att säga på egen hand ”uppmuntra” blödningarna i fråga).

Det intressanta med dessa helgon är att de, samtidigt som de till synes var/verkade vara så sköra och labila, tycks ha varit mycket viljestarka, rentav bångstyriga och rebelliska. Det måste paradoxalt nog ha krävs ett starkt psyke för att kunna försätta sig i så extrema tillstånd. Både Kristina och Birgitta uppnådde också, redan under sin livstid, stjärnstatus på grund av sina umbäranden. Det känns därför alltför lättvindigt att avfärda dem som galna. (Även stackars G blev på sätt och vis berömd, dock på mindre omsusade meriter.)

Kristina Kristina skelett

Kristina av Stommeln (1242-1312), vaxrekonstruktion efter hennes kvarlevor, komplett försedd med from blick

Varken helgonens lidande eller hysteri är något som förekommer idag. Åtminstone inte i samma tappning. Hysteri har heller inte varit en erkänd diagnos på över 130 år. I själva verket var den bara aktuell under två decennier i slutet av 1800-talet och upphörde i samband med dess teoretiske grundare Jean Martin Charcots (1825-1893) död. Extremt intressant i sammanhanget är att patienterna i och med Charcots död slutade få hysteriska attacker. Något som leder tankarna till självsuggestion och hur långt denna egentligen kan gå när den ges tillräcklig uppmuntran (ett välkänt exempel på detta är förstås medeltidens häxprocesser där västvärlden under några århundraden tycktes översållad av trolldom).

Asti Hustvedt avvisar dock tanken att hysterikorna skulle ha fejkat sina symptom och menar att de faktiskt led av den specifika sjukdomen ifråga. Hon talar om hysteri som ”the illness of the age” och menar att alla sjukdomar är kontextbundna:

Diseases do not exist outside of diagnoses. As any american who has spent time outside of the country knows, different cultures experience bodies – their organs and bones and blood – in different ways. The French suffer from mal au foie or liver ache. The Japanese can be afflicted by taijin kyofusho, an intense fear that their body is offensive to others. In Malaysia epidemics of koro have been reported. Koro produces symptoms of sudden and intense anxiety that one`s sexual organs will recede into the body and cause death. Each of these disorders is recognized by their respective medical communities as valid diagnosis. Every culture molds bodies; bodies adapt and respond with the appropriate symptoms.

Vad kan man då dra för lärdomar av detta? Kanske att man ska tänka två gånger innan man tar en diagnos för given, eller ännu hellre innan man reducerar en människa till en diagnos. Något som i hög grad praktiseras än idag.

Nu ska jag återgå till min egen sjukdom. Tack och godnatt.

Boktips till alla, som liksom jag, lider av hypokondri

6694550

The alteration is as yet invisible to those around you, but your life has been changed for good. You begin secretly to date everything in relation to the moment you first realized that something was wrong. Your previous existence now looks idyllic and illusive, shadowed in retrospect by what was to come. But althrough everything has changed it is all, also, quite familiar. You have been here before, felt the same sickening plummet of discovery, the same slow creep of horror as the sinister truth slithered into view. And yet this time, you feel certain, is different. This time, the evidence is irrefutable.

Läs utdraget i sin helhet här.

Christine Falkenlands ”Öde”

Som tonåring hade jag ett par litterära idoler; de var Gunnar Ekelöf (som jag fortfarande håller högt),  Mare Kandre och Christine Falkenland. Jag läste och tyckte om några andra svenska författare också; Klas Östergren, Per Hagman, Stig Larsson, Hjalmar Söderberg, Stig Dagerman samt Ulf Lundell (en udda fågel i sammanhanget men jag läste faktiskt rätt mycket av honom – tyckte att han var underhållande, särskilt när han spydde galla över det svenska samhället). Samtliga författare (utom Ekelöf som ju är poet) övergav jag när jag passerat tjugo. Och sen dess har jag inte läst så många svenskar, skam att säga. Jo, ett par har jag väl läst, men inte särskilt passionerat (fast jag älskar Birgitta Trotzig).

Av mina tonårshjältar intog Christine Falkenland en särskild plats på scenen  – slukade flera av hennes tidiga romaner (Släggan och städet, Skärvor av en sönderslagen spegel, Min skugga, Själens begär + ett par diktsamlingar) och härmade skamlöst hennes stil i mina noveller. Det blev många korta meningar, pauser, betoningar på betydelsemättade ord (åtminstone ville jag att de skulle vara betydelsemättade). Önskar att jag kunde saxa ut några exempel, men de där texterna ligger och skräpar på några disketter nånstans i nån låda på någon av mina föräldrars/för detta styvförälders vindar. (Disketter! Hur skulle jag för övrigt kunna läsa av dem nu, när jag inte längre äger en sån där otymplig gammal burk till dator?)

falkenlandEfter debuten har Falkenland gett ut arton titlar

För att komma till saken: I helgen läste jag Falkenland igen; romanen Öde (utgiven 2003). Det tog inte många meningar förrän jag kände igen mig, både det yttre och inre landskapet är detsamma: Jag berättade för Helenius att jag kom från Bohuslän. ”Jag saknar ön. Varför skulle jag inte sakna mitt hem, den karga ön i det kalla havet, trots att jag inte längre hör hemma där?” Och jag kände igen det ålderdomliga språket och den ortodoxa melankolin: Jag har drabbats av uppvaknandets förtvivlan. Jag kan inte tro. Jag kan inte sluta grubbla. Min sökande hand finner blott törnen, men rosen ej mer.  Och huvudpersonen är precis som man kan förvänta sig: En isolerad, olycklig, djupt religiös kvinna, i denna roman vid namn Siri, vars lidanden bottnar i känslan av att vara oälskad samt  i relationen till en kylig, dominerande, sexuellt sadistisk partner.

Jag funderade över det där under läsningens gång: Falkenlands uppenbara förtjusning i sadomasochismen. Hur hon återkommer till temat i roman efter roman. Det är ingen ”spännande” sadomasochism hon skildrar (eftersom offret inte aktivt uppsöker och njuter av förnedringen) utan en tom glädjelös sådan:

Han hade ett obduktionsliknande förhållningssätt till kvinnokroppen. Min kropp. /…/ Han dissekerade mitt kön, inspekterade och bläddrade med smala, kyliga fingrar i mig, vrängde mig ut och in, drog ut mina inälvor som man rensade en plockad höna. Jag kunde svära på att han var skräckslagen och äcklad hela tiden. Hans fingrar blanka av min sav i skenet från de riktade lamporna. Smärtan var väl inte det värsta, utan detta att bli förtingligad, avskild från mig själv.

Berättelsens fokus ligger dock inte på denna relation, utan på relationen (eller snarare ickerelationen) till Siris terapeut Helenius. Hur hon i brist på bättre alternativ fäster alla sina förhoppningar på honom och önskar att han ska älska och ta hand om henne. Samt hennes frustration över att de omsorger han visar henne är villkorade – begränsad till mottagningsrummets fyra väggar – och inte ges gratis. För att bli sedd av honom använder hon upp hela sitt modersarv, och blir allt mer bitter och uppgiven ju tydligare hon inser att hennes känslor inte är besvarade. Samtidigt är hon skarpsynt nog att inse att hon bara projicerar:

Varför vågade jag inte erkänna för mig själv att jag hade blivit som besatt av Helenius? Denna någon eller ingen. /…/ Hur kunde han betyda så mycket, nästan allt för mig, när jag inte visste något om honom? Var det just därför? Jag var väl inte dum, nog insåg jag att jag projicerade alla mina önskningar, förhoppningar och farhågor på honom. Han var min filmduk. Det spelar ingen roll om jag sade mig att det var så, jag trodde innerst inne ändå att han satt på en skatt, ja, en skattgömma. Han bar nyckeln till mitt liv gömd under sina kläder.

Problemet med Helenius – ”denne någon eller ingen” – är att han inte ger någon respons. Han sitter, osynlig för henne, i en fåtölj bakom divanen hon ligger på. Och varje gång hon kommer med en fråga ställer han en motfråga. Han blir en spegel och hon klarar inte av att möta sin egen spegelbild. Därför letar hon förtvivlat efter någonting annat, något bättre, att fästa uppmärksamheten på. Hon vill inte, tvärtemot vad hon om och om igen påstår, möta sin egen ångest. På grund av detta försöker hon också förbättra den där bilden/täcka över det där tomrummet; gör sig till, sminkar upp sig, väljer att berätta saker hon tror att Helenius vill höra istället för sanningen: Jag låg på divanen och kunde inte ens avläsa Helenius ansiktsuttryck eller blick för att utröna vad han egentligen ansåg om mig. /…/ Hela mitt väsen krumbuktade sig för att behaga och om inte behaga, så provocera, åtminstone spegla sig. Här var jag begränsad till talet, här kunde jag inte använda min kropp. 

Och hon blir rasande när hon inte får den belöning hon strävar efter: Jag hatade Helenius för att han inte ville ha mig. Jag hade förstås inte frågat honom, men jag visste nog att jag måste vara en ömkansvärd figur i hans ögon.

Besattheten vid honom, och vad han eventuellt känner för henne, är intressant läsning. Ena stunden drivs hon av hämndbegär – hon straffar ut honom med tystnad (och slösar på så sätt bara bort dyrbara minuter och pengar), förföljer honom, ringer honom på kvällarna och lägger på när han eller hans fru svarar. Andra stunden ljuger hon ihop drömmar hon tror att han kan vara intresserad och fantiserar om att han böja sig ned och kyssa henne. Delar av romanen blir på så sätt ett kammarspel. Och denna del tycker jag mycket om. (På många sätt är problematiken allmängiltig; människor tenderar ju att fästa överdriven vikt vid dem som struntar i dem. Det är också lätt, och kanske också nödvändigt, att hålla den existentiella svindeln stången genom att ständigt hålla sig distraherad. Att analysera vad andra gör och tycker blir viktigare än att utforska sig själv.)

Den andra delen är mindre intressant. Den som avhandlar hennes olyckliga barndom; hur hon var ett oälskat barn, mobbad i skolan, ful och oansenlig etc. Renodlade offerskildringar är ofta tråkiga att läsa. Tack och lov finns det ljusglimtar i mörkret – hennes kärlekshistoria med byns gifta präst är både spännande och fint skildrad.

Avslutningsvis: Falkenland är inte riktigt lika bra som jag minns henne men fortfarande klart läsvärd.

Svarta hundar och råttor och ungdomars ökade ohälsa

Winston Churchill kallade sina depressioner för ”the black dog”, ett metaforiskt husdjur som ständigt ska ha följt honom i hasorna. För honom måste denne hund ha upplevts skrämmande (kanske tänkte han den sig som en gytrash, det varulvsliknande monster som återfinns i nordengelsk folklore).  Själv tycker jag däremot att det låter både fint, och tryggt, att ha en svart (gärna stor) hund som sällskap. Skulle jag ge mina egna depressioner ett namn skulle jag istället välja ett mindre majestätiskt alternativ – ”svarta råttan” kanske. Ty det finns inget förmildrande över råttor, dessa pestspridare och parasiter, som ihärdigt gnager på allt de kommer över. (Har dessutom ett tämligen traumatiskt minne från barndomen rörande en råtta, kallad Pepsi, som kröp in i min tröjärm, härjade runt inne i min tröja, och sedan kröp ut igen ur den andra ärmen. Ryser fortfarande när jag tänker på hans långa kala svans.)

Att benämna depressioner för ”black dog” tycks numera vara ett vedertaget grepp. Googlar man på ”depression + black dog” kommer man till många sidor i ämnet. B l a finns ett ”Black dog institute” – hemmahörande i Australien – där man, på deras webbplats, kan fylla i ett självtest med frågor som ”are you being self-critical and hard on yourself?” och ”do you find that nothing seems to be able to cheer you up?” När jag ögnar igenom dessa frågor (10 stycken allt som allt) tänker jag att de är av den generaliserande typ som kan ge helt skilda resultat beroende på deltagarens humör för dagen. (Att även ickedeprimerade skulle kunna diagnostiseras om testet utfördes vid fel tillfälle .) Å andra sidan är detta bara bra för institutets business – ju fler deprimerade, ju större behov av deras specialutformade träningsprogram för både  ”health professionals and workplaces” – som säkert inte är gratis.

Vår samtid sätter stort fokus på psykisk ohälsa: det kommer hela tiden nya artiklar och ”larmrapporter” i ämnet. ”Var tjugonde tonåring lider av depression” står det på barnombudsmannens hemsida. Där står också att ”nästan var tredje 15-årig flicka känner sig nere minst ett par gånger i veckan.”  Och i en utredning från 2012, sammanfattad i denna artikel på socialstyrelsens hemsida, kan man ta del av följande siffror:

I den nationella folkhälsoenkäten för 2012 uppgav 20 procent av kvinnorna och 14 procent av männen att de upplevde ett nedsatt psykiskt välbefinnande. I synnerhet yngre kvinnor, i åldern 16–29 år, rapporterade en hög grad av psykisk ohälsa: 28 procent jämfört med 16 procent för männen i samma åldersgrupp.

Dessa uppgifter återspeglas även i klassrummet där jag upplever att nästan orimligt många elever är deppiga, trötta, apatiska. (Även om jag utan undantag tar dem på allvar – skulle aldrig sätta mig till doms över deras utsagor.) Dagens elever är dock förvånansvärt öppna med hur de mår och skiljer sig på så sätt mycket från hur jag och mina klasskamrater var på ”vår” tid (slutet av 90-talet, de två första åren av 2000-talet). De berättar att de har panikångest, tvångstankar et c utan vare sig skam eller tvivel.

Något som hade varit otänkbart i mitt eget, och mina vänners, fall; aldrig att vi hade anförtrott något sådant till våra lärare (på ”min tid” hade man inte nära relationer till lärarna, de hängde aldrig i korridorerna eller satt och fikade med oss elever, utan var lika upphöjda och onåbara som gudarna på Olympen i sina kontor och lärarrum). (Åtminstone var detta en praxis som tillämpades på min gymnasieskola, och som i och för sig inte hade ändrats när jag återvände, ej frivilligt, för min praktik år 2008. Skulle tro att det var bland det första jag fick höra, att ”här är lärarna inte kompisar med eleverna”. Det förakt som fanns i min handledares röst när hon uttalade ”kompisar” – i hennes ögon tycktes detta synonymt med dödssynd.  Sedan, när vi satt och drack kaffe i skolans kafeteria, nickade hon mot samhällskunskapslärarens håll där han stod omsvärmad av elever och där alla pratade och skrattade med varandra, och sa med ytterlig syrlighet: ”Han är kompis med eleverna.” Och i hennes röst fanns en sådan avsmak, som om det han egentligen gjort sig skyldig till var sexuella övergrepp. (Hon antydde också att han hade ”en opassande attityd gentemot flickorna”.))

Kanske beror den nya tidens öppenhet kring dessa saker på den ökade diagnostiseringen i samhället; var femte elev (nej, nu överdrev jag, men det rör sig om väldigt många, allra minst en per klass) har numera ”ADHD”, ”asperger”, ”koncentrationssvårigheter” etc, alltsammans noga dokumenterat av ”experter” vars utredningar ofta påbörjades redan i låg- och mellanstadiet och som följt – och stämplat – eleverna i fråga allt sedan dess. Diagnosen blir en del av identitetsbygget och förmodligen något att falla tillbaka på resten av livet; ”jag kan inte, för jag har diagnos X, Y och Z”, väldigt deterministiskt. Och sorgligt.

En annan förklaring kan vara att eleverna är uppfostrade av ”curlinggenerationen” där vartenda känslouttryck noga registreras och bejakas. Att barns känslor och nycker – även negativa (som lättja och habegär) – uppmuntras i sådan hög grad kan mycket väl bidra till att de också blir mer deprimerade. För att ha sina känslor som främsta kompass är mycket utmattande. Curling förekommer dock främst bland medelklassen – bland hyfsat resursstarka föräldrar – tänker jag mig. Å andra sidan är det oftast barnen från ”trygga hemförhållanden” som är mest öppna med hur de mår. Barnen från trasiga hem är, enligt min erfarenhet, mycket mer slutna.

Och nu blev jag plötsligt trött och orkar inte skriva mer. Återkommer kanske med en del 2 framöver.

Godnatt.

Om medlidandets problematik och Virginia Woolfs ”Ett eget rum”

Manetkvinna i klassrum

Häromdagen började jag tänka på vad jag egentligen gör med mitt liv. Frånsett åren med studiemedel har jag i princip uteslutande fått mina inkomster från vad man kallar ”socialt arbete”. Jag har jobbat på äldreboende och hemtjänst, inom socialpsykiatrin och skolan. Nästan alltid med stort engagemang och passion. Och oftast till priset av mindre kvalitativ fritid (orkeslösa kvällar).

På dessa jobb har jag ägnat mig åt att sätta andra människor i centrum: Gamla och sjuka, psykiskt instabila, barn och ungdomar. Ofta har jag känt en oerhörd ömhet för dem: För kvinnan med de förlamade benen som tillbringade sina dagar i sängen i sin ombonade, mysiga lägenhet, tuggandes tuggtobak, tittandes på såpoperor, men emellanåt också en och annan svartvit gammal film (vi såg Lolita ihop). Hon hade självdistans och vass humor och hon älskade skvaller och hårda karameller. Och den lilla välklädda aspergermannen (som förmodligen inte var äldre än vad jag är nu). Han var alltid korrekt klädd i kostym och slips och blankputsade skor och han pratade entonigt med kantig exakthet. Hans främsta intresse var litteratur – vi brukade gå på antikvariat ihop – och han skrev makalösa texter på små lösryckta papperslappar med mycket fin spretig handstil. Hans stora projekt var något han gett arbetsnamnet ”boken om mig själv”; en febrigt relativistisk monolog proppfull med lärda reflektioner, skriven i absurdistisk ton, och jag kom ihåg att jag rekommenderade honom att skicka sitt material till Modernista. Ja, och så åren på skolan då. Men de har jag redan skrivit så mycket om.

Dessa jobb har gett mig mycket. Framförallt har de lärt mig tolerans. Men också hur väldigt komplicerat och sammansatt det mänskliga psyket är och vilken mångfald av stämningar, attityder och beteenden det kan alstra. Efter att ha jobbat med en uppsjö av dementa, schizofrena, paranoida, fobiska, tvångsmässiga, hyperaktiva, ångestfyllda, nymfomaner, mytomaner, före detta hemlösa och missbrukare (varav tablettmissbrukarna är galnast av allihop) har jag lärt mig att det inte finns några givna sätt att bemöta andra människor på. Att det som fungerar bra på en människa får en annan att tända på alla cylindrar – och att gamla invanda föreställningar om korrekt socialt bemötande; vänlighet och artighet, inte alltid fungerar. (Något som gäller såväl inom socialpsykiatrin som bland elever i skolan.) När man arbetar med den här typen av människor tappar man snabbt sin konflikträdsla (jag har hört människor vråla att dom avskyr mig säkert ett tjugotal gånger). Samtidigt tror jag aldrig att jag helt kommer att vänja mig vid de orkanstyrkor vissa känsloutbrott kan nå upp i. Det finns situationer då jag känt mig som ett löv som slitits av från grenen och kastats runt bland nyckfulla vindar under häftig storm. I dessa fall kan jag känna mig tillplattad och mosig i timmar efteråt. 

Men i längden, vad får jag ut av detta arbete? Utöver praktik i medmänsklighet? Är detta – numera skolan – det jag ska ge åtta timmar av mitt liv, oftast mer, per veckodag, resten av mitt liv? Klyschiga talesätt som ”alla dessa dagar som passerade, inte visste jag att det var de som var livet” kommer för mig. För emellanåt kan jag bokstavligen se det där timglaset rinna framför mina ögon, sandkorn för sandkorn, minut för minut, dag för dag, år för år. Kommer jag att stå i ett klassrum och säga samma grejer som jag gör nu även om fem år, om tio? Kommer jag att med samma tålamod resonera med bråkstakar om två år som jag gör idag? Kommer jag att jobba lika mycket övertid, vara lika stressad över alla uppgifter som behöver rättas, ha lika lite ork över till annat när jag väl kommer hem? Och – det här känns förmätet – vad får jag tillbaka utöver min lön och känslan av att ”göra något bra” och eventuellt, emellanåt någon elev som tycker att jag faktiskt gjort en skillnad?

Häromdagen fick jag en tankeställare. Det var när jag hade restlektion med ett par elever som låg efter i historia och jag på mitt allra mest entusiastiska sätt försökte förklara den antika demokratin, den romerska republiken samt medeltidens feodalsystem genom att illustrera dem på tavlan. Jag ritade hierarkipyramider och pilar och människor och torg och byggnader hit och dit och ropade uppmuntrande att alla hade möjlighet att klara provet om de bara lyssnade och tittade noga – jag ger er svaren nu hörni, ni kommer att fixa det här! – bara för att mötas av ett iskallt: ”ser det ut som om vi bryr oss eller?” På rasten gick jag till en äldre kollega, sjönk ihop i fåtöljen på hans kontor och klagade över elevernas attityd:

”Jag försöker ju bara vara SNÄLL och HJÄLPA och sen är de så otrevliga. Jag hade ju lika gärna kunnat strunta i dem och låtit dem plugga på fritiden istället. Att de inte förstår att jag bryr mig gör mig så ledsen.”

Min kollega höjde på ögonbrynen och gav mig ett luttrat, och något förebrående, svar: ”Sofia, de är TONÅRINGAR. De har en massa hormoner och känslor och grejer för sig som påverkar deras beteende. Dessutom har de säkert tio andra saker som de prioriterar högre än skolan. Vad som händer i klassrummet har helt enkelt inte så stor betydelse för dem.”

Nähä, tänkte jag. Jamen, då kan de lika gärna klara sig utan mig. Och känslan av att ha blivit förolämpad – både av eleverna och kollegan i fråga – har stannat kvar i mig och, som sagt, fått mig att fundera över vad min insats är värd. Och varför jag egentligen valt det yrke jag valt.

I ”Ett eget rum” skriver Virginia Woolf tänkvärt om bristen på frivillighet i yrkeslivet (alla måste vi ju förtjäna pengar) och den bitterhet detta kan leda till. Själv är hon förmögen efter att ha fått ett stort arv efter sin faster och behöver därför inte alls känna någon sorg: ”Mat, husrum och kläder tillhör mig för alltid. Därför upphör inte bara ansträngningarna och mödorna utan också hatet och bitterheten.” Detta hindrar henne dock inte från att känna medlidande med dem som inte delar hennes lott, samt att minnas tiden då hon själv var tvungen att förvärvsarbeta och genom detta åsidosätta sina drömmar:

Till att börja med att alltid utföra ett arbete som man inte önskade utföra och att utföra det som en slav, under smicker och kryperi som kanske inte alltid var så nödvändiga, men som alltid verkade nödvändiga, och man hade satt för mycket på spel för att löpa några risker; och sedan tanken att den enda gåvan, som det innebar döden att dölja (Woolf pratar om skapande, min anm) – en liten gåva, men kär för den som ägde den – att den skulle gå om intet och med den mitt eget jag, min själ-

När hon just fått arvet har hon dåligt samvete; ”bitterheten (…) blev till medlidande-”. Men så småningom lyckas hon göra sig fri från det ok som också medlidandet utgör och äntligen uppnå ett slags självförverkligande:

-och så följde den största av lättnader, som består i frihet att tänka på tingen i och för sig. Den där byggnaden till exempel, tycker jag om den eller inte? Är den där tavlan vacker eller inte? Är det där enligt min åsikt en bra eller dålig bok? Faktiskt uppenbarade fasters arv himlen för mig (…), en utblick över det öppna himlavalvet.

Jag fastade för just det där: medlidandet som en black om foten, ett hinder att själv expandera. För nackdelen med att hysa (alltför mycket) medlidande med omvärlden är ju skammen som kommer på köpet: Inte kan jag glädjas när det finns så mycket sorger i världen! Själv har jag ofta tänkt så; att det vore förmätet av mig att ägna mig åt en så självupptagen syssla som skrivande när jag ju istället kan viga min tid åt andra. Och så valde jag – utifrån samvete snarare än intellekt – ett världstillvänt omsorgsyrke istället för ett mer introvert, asocialt.

Grejen är dock den att det är lätt att uppvärdera den egna insatsen och dess nödvändighet: Är den t ex viktigare än den egna hälsan? En annan sak är medlidandets fördunklande tendenser; när känslan av själva orättvisan med stort O skymmer personerna det ”är synd om” och suddar ut deras individualitet: De blir ”stackarna” och man själv ”den lyckligt lottade”. Men vad säger egentligen att det förhåller sig så? Och – hemska tanke – kan det också vara så att vissa av dem det är synd om rentav har sig själva att skylla? Att de inte alls är de där goda och rättskaffens människorna man inbillat sig att de är?

Jag säger inte att man ska skrota medlidandet och det sociala arbetet – de är båda livsviktiga – men frågan är hur mycket av sig själv man ska lägga på dess altare? De senaste dagarna har jag kommit fram till den uppmuntrande insikten att jag är lika viktig som de jag jobbar med. Och att jag därför ska börja ha lika stort medlidande med mig själv. Jobbar du för mycket din stackare? Får du ingen tid över till det du verkligen vill? Skär ner på ambitionsnivån och gå hem tidigare då! Gå hem och skriv!

 

 

Om åsiktsfrihet kontra åsiktsdiktatur samt om Ayn Rands ”Urkällan”

Sedan mitt förra inlägg har jag fortsatt fundera över värdet av att basunera ut sina åsikter; på det faktum att åsiktsfrihet är en förutsättning för demokrati. Och för att en demokrati ska fungera så måste ju åsikter hela tiden vara i omlopp. Vilket betyder att om folk, som till exempel jag, (i protest) slutar att ”tycka saker”  eller se värdet i ”det offentliga samtalet”, så innebär det ”ett hot mot demokratin”. Och enligt denna ekvation måste man per automatik vara ett fan av sitt lands diskussionsklimat för annars är man fascist..? Och fascist vill man ju inte vara.

Fast det behöver kanske inte vara så svart och vitt. Och även om man på papperet lever i en demokrati så behöver det inte betyda att ”det offentliga samtalet” egentligen är särskilt demokratiskt. Tidningar och andra åsiktsorgan styrs trots allt av redaktioner – och över dem ägare – med en tydlig profil: vem som helst får inte komma till tals i dem. Vem som helst tillåts inte ”dominera samtalet” eller ens ge sig in i samtalet. Och om man uttrycker något som går på tvärs mot konsensus och etikett tystas man snabbt ned, även om man inte bokstavligen kastas i fängelse fryses man ut och får inte längre delta, och det är ju också ett straff.

Samtidigt borde ju ”ett sant demokratiskt klimat” tåla en mångfald av åsikter och personligheter kan man tycka. För det är väl bara i diktaturer som utstickare/avstickare betraktas som hot som måste tystas ned? Och det vore ju roligt att bli överraskad, kanske till och med lite chockad, någon gång när man öppnar tidningen – om någon skrev något som andades sann individualitet till exempel – om man kunde känna att den här skribenten företräder sig själv och ingen annan, men det är ytterst sällan det händer. De flesta skribenter är tvärtom utbytbara eftersom de uttrycker nästintill identiskt lika åsikter, de är comme il faut, så konventionellt ”passande”, att det de skriver inte efterlämnar något avtryck alls utom möjligen en känsla av att allt är som det ska vara och därmed bra. Och om någon vill sticka ut hakan och tugga lite fradga så görs det enbart i den trygga förvissningen att man har sina kollegors helhjärtade stöd i ryggen. Ett exempel på detta såg jag till exempel senast i somras, när jag som jag alltid gör när jag just läst ut en bok, gick igenom recensioner på nätet. I det här fallet av Ayn Rands ”Urkällan”.

Det första omdöme jag kunde hitta av boken (på svenska) var en artikel i Aftonbladet med rubriken ”Egoismens apostel – Ayn Rand ledstjärna för Thacher, Reagan och Lööf” illustrerad av nedanstående bild med följetexten: Margaret Thatcher och Ronald Reagan 1982 – och ständigt närvarande Ayn Rand. Och nedanför denna bild ytterligare en bild på Annie Lööf. Tendentiöst? Inte alls.

aynrand

Artikelförfattaren konstaterar sedan han förklarat att Rand, utöver att ha skrivit en dålig bok med otrovärdiga karaktärer, ”vänder på kommunismens berömda devis, åt var och en efter hans behov, för att i stället utse egoismen till högsta moralisk norm.”

Med samma dogmatiska envishet som den mest rabiata kommunistiska ideolog pläderar Rand för själviskheten, för den hänsynslöse kapitalistens rätt att handla precis som han vill utifrån ett övermänniskoideal, en aristokrati av self-made men. Dessa hjältar beter sig ungefär som de homeriska gudarna, de betraktar de dödliga med ett roat överseende grundat i förakt.

Kompromisser av alla de slag är bannlysta hos Rand, något som också gällde för den krets som samlades omkring henne under 50- och 60-talen. Alan Greenspan, ordförande för den amerikanska centralbanken i 20 år, var en av hennes adepter. Thatcher, Reagan och Jimmy Wales, en av grundarna till Wikipedia hörde till hennes anhängare och libertarianerna och Tea Party-rörelsen i USA betraktar henne som sin husgud. Och Annie Lööf …

Artikeln är, med tanke på det vänsterorienterade debattklimat som råder i Sverige, inte det minsta förvånande. Och självklart står det en skribent fritt att skriva ned- och tycka illa om en författare hur mycket han/hon vill, det är bara det att det i just det här fallet – och i så många andra fall när det kommer till allmänt utskällda ”feltänkare” – blir så enkelt. För faktum är ju att Rand alltid har föraktats, och inte ens släppts in, i kulturens finrum (”Urkällan” refuserades också tolv gånger innan den slutligen gavs ut) och att skribenten därför bara ytterligare bekräftar något som redan varit bekräftat i 70 år (boken gavs ut 1943). Och det gör mig oändligt trött att denne ändå känner ett behov av att (i och för sig i bästa Aftonbladet-anda) mana till ”drev”: Den billigt hopklippta bilden med Thatcher och Reagan, samt kopplingen till den redan omåttligt impopulära Lööf. Fast jag antar att lockelsen i att tycka något som man redan på förhand vet att alla kommer att hålla med en om och klappa en på axeln för var alltför frestande att avstå. Även skribenter är ju trots allt människor.

Dock: att framställa Rand som ledargestalt för kapitalismen är en nästan lika stor förenkling som att göra Rousseau till ledare för skräckväldet under franska revolutionen, Nietzsche till ledare för nazismen och  Dostojevskij som ledare för den rysk-ortodoxa kyrkan. Man kan aldrig beskylla en enskild författare, dessa ofta utpräglade ensamvargar, för att styra vare sig politiken eller massorna. I ”Urkällan” går Rand hårt åt tidningarnas sensationslystna förenklingar:

Nyheter /…/ är det som skapar mest upphetsning hos störst antal människor. Det som knockar dem. Ju mer upphetsade de blir desto bättre, förutsatt att de är tillräckligt många.

Själv har jag blandade känslor för ”Urkällan”. Det stämmer att den inte är skriven med världens mest finstämda språk (språket är inte bättre än en genomsnittslig deckarförfattares) och karaktärerna är inte heller särskilt dynamiska i betydelsen mångfacetterade. Mer än något annat skulle jag säga att det är en idéroman där olika begär ställs upp och prövas mot varandra. Begär efter att vara sann mot sig själv kontra att bli omtyckt av andra. Om individualism kontra kollektivism.

atlas7n-1-webRysk-amerikanska Ayn Rand (1905-1982) i futuristisk 20-talsstass

Vi har bokens självklara hjälte: Den asociala, omutbare arkitekten Howard Roark som mer än något annat styrs av behovet att vara sann mot sig själv och sina ideal, något som kostar honom både jobb, försörjningsmöjligheter och vänner. Vi har den typiska strebern Peter Keating, en jagsvag person som genom sin överdrivna anpassningsförmåga samt fulspel blir en vinnare med framgångsrik affärsverksamhet och ett namn omtalat och hyllat i landets alla tidningar. Vi har den cyniske och inflytelserika skribenten Ellsworth Toohey som predikar lagomhetens bud, omger sig med jasägare och som motarbetar alla tecken på självständigt tänkande hos andra. Slutligen har vi den amoraliske Gail Wynand, tidningsmogulen som jobbat sig upp från samhällets botten genom att ”ge massorna vad de vill ha” = skvaller och sensationsnyheter.

Rand vänder och vrider på dessa karaktärer genom bokens 787 sidor och på sätt och vis gör hon dem mångtydiga genom att det går att identifiera sig med dem alla, framförallt begår hon inte misstaget att låta dem handla alltför rationellt. Vi får ta del av hur Roarks hårdnackade stolthet gång på gång sätter käppar i hjulet för hans karriär och hur Keating ifrågasätter både sin yrkesbana och sitt giftermål – egentligen hade han velat bli konstnär och äkta sin ungdomskärlek och levt ett helt annat slags liv. Snarare än om hånfulla övermänniskor skulle jag säga att Rands roman handlar om den makt och det förtryck som ligger förborgad i människors feghet. Den slags feghet som innebär att man aktivt motarbetar allt som man känner sig hotad av, eller snarare: allt som inte redan är godkänt på förhand. Vidare beskriver hon baksidorna av vårt allra finaste och mest omhuldade ideal – detta att alla människor bör vara jämlika – och visar hur det, om man vänder på det, lika gärna skulle kunna innebära att ingen är unik eller får vara speciell. Utom Jesus då.

”Urkällan” är absolut ett manifest för individualism men ingen särskilt subversiv sådan eftersom det rör sig om en individualism som inte söker omvända eller tvinga sig på andra. Istället individualismen som självständighet och frihet. (I boken är det inte individualisten som belönas med berömmelse, inflytande och pengar utan tvärtom kollektivisterna. Det är också kollektivisterna som vistas i de intellektuella finrummen och tjusiga salongerna – de maktcentra dit bokens individualister inte är inbjudna.)

Jag kan inte säga att jag helhjärtat älskade romanen, emellanåt blev den tradig och karaktärerna alltför statiska, mot slutet blev handlingen också alltför förutsägbar, men den var definitivt en uppfriskande upplevelse att läsa och jag kommer förmodligen att fortsätta att fundera över de begär och de konsekvenser av dessa begär den presenterar. Och framförallt tycker jag inte att den förtjänar att lättvindigt viftas undan som ett ”egoismens manifest”. Att beskylla andra för egoism är inget annat än att kasta sten i glashus.

The mystery of the Eskimobjörn

icebear

Jag drömde om den här skulpturen inatt (som jag tidigare pinnat på min pinterestsida). Att jag fick veta dess djupa symboliska innebörd och hur denna stod i relation till mitt liv. Och nu kommer jag inte ihåg vad det var. Frustrerande.

Andra gäckande skulpturer:

ca 712 bcEgyptisk skyddsskulptur/amulett från ca 712-332 f.Kr. En blandning av flodhäst, krokodil, lejon och människa, med uppgift att skydda kvinnor under graviditet och förlossning.

moaiskulpturerNågra av Maoiskulpturerna på Påskön, skapade av polynesiska invånare för ca 1000 år sedan. Enligt myten vandrade skulpturerna till sina platser med hjälp av övernaturliga krafter.

Ps. När jag var yngre ville jag under en lång period läsa antropologi på universitetet – utbilda mig till antropolog. Jag är djupt fascinerad av marginalitetskulturer/religioner. Ville framförallt fördjupa mig i samisk och rysk shamanism. Ds.

Mitt (vårt) intresse för lidande

jesus

För några dagar sedan skrev jag en lång text (ej färdig) om hederskultur och arrangerade giftermål (visste ni att 10 miljoner flickor under 18 år blir bortgifta varje år?) men sen kände jag mig så himla tråkig och tänkte att jag kunde posta den där texten nån annan gång eller kanske inte alls. Idén till texten fick jag i alla fall när jag en eftermiddag förra veckan smaskade i mig sensationsbiografin ”Levande bränd” på tre timmar. Alltså verkligen bara vräkte i mig den.

Bokens innehåll: Ung palestinsk flicka i gudsförgäten by på Västbanken växer upp i förtryckande hem bestående av tyrannisk far, strykrädd mor och undergivna systrar. Pappan slår flickan och hennes systrar med livrem varje dag, drar dem i håret och låter dem sova hopbundna i stallet hos kreaturen om nätterna. I övrigt hålls de inlåsta i hemmet alla timmar de inte slavarbetar på fälten. En dag får pappan för sig att ta livet av flickans syster – ett uppdrag som sonen i familjen utför med hjälp av en telefonsladd. Ungefär samtidigt bevittnar flickan hur mamman kväver sin nyfödda baby för att hon är en flicka (tydligen har hon kvävt sex flickebarn tidigare, vid andra tillfällen). I ett av grannhusen hugger en man av huvudet på sin fru för att hon ”ränner i matbutiken för ofta” och ”därför måste ha en affär med ägaren”. Kvinnans avhuggna huvud visas sedan upp på byns gator. När flickan kommer upp i tonåren blir hon kär i en kille i huset bredvid och de inleder ett hemligt förhållande. En tid därefter upptäcker hon att hon är gravid, familjen får reda på det hela, och pappan bestämmer sig för att även ta livet av henne och hennes ingifte morbror, som ska utföra det hela, häller bensin över henne och tänder på.

Och nu skriver jag ju om det här ändå. Men hursomhelst: Flickan överlever och hamnar på sjukhus där hon lämnas utan vård att självdö i ett avskilt rum (tillsammans med en annan svårt bränd flicka som sedermera avlider). Och förmodligen skulle flickan ha dött även hon om inte en kvinnlig hjälparbetare tar sig an hennes fall och för henne till Schweiz där hon får den vård hon behöver. Fast innan hon blir räddad har mamman varit där och försökt få henne att dricka gift eftersom hon, om hon skulle överleva, skulle vara en skam för familjen.

När jag läst ut boken googlade jag runt för att få veta mer om författaren som kallar sig Souad. På bilder poserar hon med en vit mask för ansiktet, själva ansiktet är dock inte brännskadat, enbart kroppen, masken bär hon för att inte bli igenkänd av sina släktingar eftersom de då skulle försöka döda henne igen. Hennes namn är en pseudonym. Boken blev en bestseller när den först gavs ut och har översatts till många språk.

burned alive

Ganska snart stötte jag på blogginlägg som hävdade att boken var fejk. Att den schweiziska organisation (Operation Surgir) som gett ut den (där den kvinnliga hjälparbetaren som förekommer i boken, Jacqueline Thibault, är dess chef) är ”right-wing israeli” vars syfte är att smutskasta palestinsk kultur och tjäna pengar på de intäkter boken generar. Dessa teorier härstammar från en australiensisk historikers, vid namn Thérèse Taylor, djupgående studie av boken där hon lyfter fram en rad inkonsekvenser, faktafel och rena omöjligheter som förekommer i berättelsen.

Bland annat påstås det i boken att Souads brännskador täcker 60 procent av kroppen, något en människa omöjligt kan överleva utan akutvård (Souad däremot får vänta i flera veckor på vård). Det påstås också att byn hon växer upp i är så avlägsen och primitiv att den inte finns på någon karta, samtidigt som den paradoxalt nog har telefoner (systern som stryps med en telefonsladd). Taylor förklarar att inga byar på Västbanken hade telefoner på den tid historien utspelar sig på (sent 70-tal) och att många byar än idag saknar telefonledningar.

Det intressantaste av allt är dock att Souads berättelse springer ur ett så kallat ”återskapat minne” återvunnet genom ”repressed memory therapy” – i tjugo år ska författaren inte ha haft några minnen av sin barndom överhuvudtaget innan hon bit för bit återskapat dem tillsammans med en psykolog. Taylor jämför Souads berättelse med Binjamin Wilkomirskis ”Fragments” – också en bok som uppstått via återskapat minne och som blev mycket hyllad när den först gavs ut 1995 – som handlar om Wilkomirskis påstådda erfarenheter av ett tyskt koncentrationsläger under andra världskriget. Senare framkom det att Wilkomirski är en schweizisk medborgare som aldrig satt sin fot på ett koncentrationsläger. Taylor skriver: There are similarities in most works of recovered memory and unreliable memoirs. The authors’ stories are extreme, they are the victims of every conceivable circumstance, and everyone they meet tends to be a sadist. Their survival is always a miracle. (…) Engagingly, the writers of recovered memories usually state that they are wrestling with a past too difficult for rational thought. (…) Souad’s story quickly escalates into a drama of endless death.

FragmentsMindre bra som påhittad?

Taylor drar slutsatsen att vår kultur är fixerad vid ”victimhood” och att det är därför denna typ av berättelser ofta okritiskt sväljs med hull och hår – bland annat blev ”Levande bränd” hyllad av flera stora dagstidningar i England och USA. Här i Sverige har boken försetts med ett hyllande förord av en jurist som specialiserat sig på våld mot kvinnor. Och vad säger då min egen distanslösa sträckläsning av denna berättelse? Jo, naturligtvis att även jag tycks tilltalas av vittnesmål om ohejdat lidande. Berättelsen om offret som får utstå de värsta typer av förnedring innan denne mot alla odds reser sig ur askan som en fågel Fenix, svedd men återuppstånden. (Dock anser jag att ”Levande bränd” äger en viss giltighet oavsett om dess författare ”minns rätt” eller inte; hedersmord förekommer trots allt på riktigt, ca 5000 flickor mördas enligt FN på detta sätt varje år, och det är därför bra att ljus sprids över problemet – även i fiktionaliserad form. Att bokens intäkter sedan går till israeliska högerextremister är en annan sak – även om det kan anses förkastligt.)

När jag tänker efter inser jag att jag slukat flera andra böcker på temat ”victimhood”: 800-sidiga ”Inte utan min dotter” läste jag till exempel, fullständigt okritiskt, på två dagar, Marilyn Frenchs ”Det eviga kriget mot kvinnan” likaså (att vara okritisk är förresten något av den ultimata lyxen – åtminstone för en genomsnittlig neurotisk och relativistisk akademiker som jag själv – men precis som när man supit sig full kommer oundvikligen den sura baksmällan dagen efter). Nu senast var det Gustav von Platens redogörelse för Dreyfusaffären som jag tog del av med febrig iver (fast utan baksmälla): Hur officeraren Alfred Dreyfus stängdes in i en fyra gånger tre meter liten hydda på den så kallade Djävulsön (en ökoloni utanför Franska Guyanas kust i nordöstra Sydamerika) efter att oskyldig ha dömts för spioneri på enda grundval av att vara jude. (Frankrike var extremt judefientligt i slutet av 1800-talet.) I   skildringen var det just vistelsen på Djävulsön som engagerade mig mest. Von Platen skriver: Temperaturen var dag som natt över fyrtio grader, insekterna svärmade omkring honom som bin kring kupan. I december regnade det dygnet runt och i augusti var hettan olidlig. (…) I timtal låg han och vred sig på den hårda britsen, drypande av svett, ständigt plågad av insektsbett och torterad av vakenhetens mardrömmar. Inom några månader hade han fått malaria och periodvis låg han i veckor och yrade i tropiska febrar. Hans enda nöje, om det nu kan kallas nöje, var att föra dagbok över sin totalt händelselösa tillvaro. Denna skildring är, oavsett hur hemsk, också dramatik på hög nivå. För hur skulle det gå för denne stackars man vars lidande snart dubbleras när en engelsk tidning publicerar en artikel som påstår att han lyckats rymma med ett fartyg till Europa? Den påhittade historien resulterade i en order att Dreyfus måste sättas under hårdare bevakning.

dreyfusDreyfus på Djävulsön

Dreyfus karikatyrEn av många karikatyrer på Dreyfus som publicerades under affären

Von Platen beskriver hur Dreyfus nu kedjas vid sin säng och hur ett tre meter högt staket restes runt den plats där han tilläts vistas: Tidigare hade han kunnat glädja sig åt utsikten mot havet, men under de två åren såg han endast käpparna i palissaden; och än värre – rastgården saknade skugga, dagarna var ett skoningslöst hettans inferno. Och bojorna skavde sår på benen, trots att han lindade dem med tygbitar. Hur historien utvecklar sig? Frankrike delas i två läger – antisemitiska antidreyfusader som är övertygade om Dreyfus skuld och dreyfusader som är övertygade om hans oskuld – bland tidens intellektuella räknade sig bland andra Anatole France, Marcel Proust, André Gide, Claude Monet och Pisarro till Dreyfusaderna. Medan Paul Valéry, Cezanne och Edgar Degas var antidreyfusader. Monet och Degas var ovänner i över ett år på grund av sina skilda sympatier i frågan.

Stämningen mellan de båda lägren blir till sist så hetsk att landet är nära om inte ett inbördeskrig så åtminstone kravaller. När Èmile Zola – vid tiden en av Europas mest uppburna författare – publicerar sitt försvar för Dreyfus (”J`accuse!”) slutar det med att människor försöker slå ned honom på gatan och kastar sten mot hans fönster, slutligen döms han till ett års fängelse för förtal och tvingas fly till England. Historien utvecklar sig på så vis även till en skildring över Zolas lidande: Ropet ”Död åt Zola!” ekade genom Paris gator, rabiata nationalister brände hans böcker på bål och skickade exkrementer till honom med posten. Högerpressens ledarskribenter avfärdade honom som judelakej och karikatyrtecknarna ritade honom med judemask. (…) När generalerna lät åtala honom för ärekränkning var stämningen i rättsalen hatisk, någon sade att domstolsbyggnaden ”stank av mordlust”. Zola hade i sin brandskrift anklagat de inblandade i frågan, de ovan nämnda generalerna, för förfalskning av bevismaterial – något som senare visade sig vara sant.

Zola karikatyrEn av karikatyrerna på Zola där han ses studera ”hundskiten Dreyfus”

Manet,_Edouard_-_Portrait_of_Emile_ZolaDen unga Zola vackert porträtterad av Edouard Manet 1867

Berättelsen, särskilt engagerande för att den är sann, tar formen av klassisk hjältesaga där Dreyfus och Zola blir de goda hjältarna som i motvind kämpar för rättvisa mot de onda superskurkarna generalerna och inrikesministeriet. Precis som i alla klassiska sagor möter de motgång på motgång för att slutligen, i dramats slutskede när allting tycks som mörkast och mest hopplöst, nästan mirakulöst avgå med segern: År 1900 blev Dreyfus frigiven och levde sedan ända till 1935. Stackars Zola däremot dog redan 1902 av kolosförgiftning (som han fick sedan röken från hans nattbrasa inte lyckades ta sig genom husets skorsten – senare bekände en takarbetare på sin dödsbädd att han murat igen Zolas skorsten eftersom han varit Dreyfusanhängare. Om denna historia ska anses tillförlitlig eller ej tvistar dock de lärde.)

En annan offerskildring jag har tagit del av på slutet är filmen ”The Impossible” om tsunamikatastrofen 2004. Efter femton minuters paradisskildring väller en gigantisk flodvåg in över den kärleksfulla idealfamiljen Benton på det lyxiga paradishotellet Orchid i Khao Lak. Några minuter senare kämpar den svårt sargade mamman i familjen (Naomi Watts) i de våldsamma strömmarna dels för att inte törna in i de bilvrak, vassa rötter och järnskrot som viner förbi, dels för att rädda sin tonårige son Lucas som kämpar för sitt liv i vattenmassorna. Så småningom lyckas de klamra sig fast vid en raserad elstolpe och till slut flyter de in på ett ödelagt fastland bestående av vrakspillor, döda fiskar och människolik. Förtvivlat släpar de sig fram i stekande hetta – Watts med ett djupt köttsår i ena låret som forsar av blod när hon går medan sonen förtvivlat iakttar hur hennes ansiktsfärg blir blekare och blekare.

Filmen är oavbrutet hemsk och olidligt spännande och jag trycker näsan mot Olles arm och gråter så att hans skjorta blir alldeles blöt. När filmen är slut och eftertexterna rullar in skäms jag över att jag varit så distanslös. Tänker att det var ju bara var en film och dessutom en vinklad sådan som enbart fokuserade på en vit medelklassfamilj – turister – när det framförallt var den inhemska befolkningen som drabbades. (De thailändare som figurerar i filmen uppträder enbart som tjänare av olika slag; som anställda på hotellet, som vårdpersonal på sjukhuset och som smutsiga och tandlösa – men hjälpsamma – bybor.)

the-impossible-movie

the_impossible_Naomi Watts och Tom Holland kämpar för sina liv i vattenmassorna

För att återgå till Taylors tes om vår tids fixering vid ”victimhood” och vad den kan tänkas springa ur. En teori kan vara att vi varje dag matas med katastrofer – siffror på döda och torterade i krig, gatuvåld, terrorattacker etc men också i vår svenska vardag (antalet tiggare som fyrdubblats de senaste två åren, den ökade våldtäktsstatistiken etc): Abstrakt, ansiktslös information som det är svårt att ta till sig men som efterlämnar en känsla av olust och dåligt samvete. Berättelser kring enskilda fall, där katastrofen ges konkret form och därmed blir möjlig att identifiera sig med, kan därmed upplevas som en lättnad eftersom vi på detta sätt ges möjlighet att engagera oss på ett djupare plan.

Komikern Louis C.K skämtade vid ett tillfälle om västerländska människors självbild som varande unika och speciella och därmed per automatik skyddade från allt ont. Att vi, när något obehagligt drabbar oss, gärna utbrister något indignerat i stil med ”Oh my god! I can’t believe this is happening to me!”: There are people who are starving in the world, and I drive an Infiniti. That`s really evil. There are people who would just starve to death and that`s all they ever did. There`s people who are born and then go, ”Oh, I`m hungry”, and then they just die. An meanwhile, I`m in my car, having av great time and sleep like a baby. I denna kontext kan läsande av katastrofskildringar betraktas som en slags morbid tröst: ”Jag har visserligen inte den perfekta kroppen men jag är åtminstone inte hungrig, brännskadad, våldtagen eller drabbad av en tsunami!”

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att det oavsett anledning förmodligen alltid kommer att finnas intresse för skildringar av mänskligt lidande. Och att detta intresse trots allt är något vi bör vara tacksamma över. Utan det och dem som lägger ned möda på att gräva, undersöka och rapportera om dessa saker skulle världen förmodligen vara en (ännu) sämre plats än den redan är. Vi får inte heller glömma att kulturer i alla tider vördat sina martyrer; ”ty i de lidandes ögon finner du Gud.” Även om det för de drabbade sällan innebär någon tröst att upphöjas till helgon efter sin död.

Carl Jung: ”Enligt min erfarenhet hör, bortsett från de vanemässiga lögnarna, de så kallade intellektuella till de svåraste och otacksammaste patienterna, ty hos dem vet aldrig den ena handen vad den andra gör. De odlar en psykologi med vattentäta skott. Allt kan ordnas genom ett intellekt som inte kontrolleras av någon känsla – och dock har man en neuros.”

Peter Gays Freudbiografi

Hyacintsäsong hemma hos mig nu, lökarna jag köpte hem förra veckan har redan slagit ut. Jag har placerat en alldeles intill mig vid sängbordet, en rosa. Jag är sjuk igen. Jag har varit sjuk hela hösten känns det som. Samtidigt är det trevligt att ha en ursäkt för att sitta i sängen en hel kväll och dricka te.

Jag läser Peter Gays Freudbiografi och den är jättespännande. Detta är vad jag har lärt mig hittills (återigen en tråkig summering mest för min egen skull):

Freud var sina föräldrars favoritbarn och den enda i familjen som fick ett eget rum (de andra fick dela tre och tre).

Huset i Freiberg där Freud föddes (en smedja, familjen bodde i ett enda rum på övervåningen *mycket evangeliskt*).

När Freud började på universitetet i Wein studerade han humaniora och filosofi innan han utbildade sig till läkare. Han aktade sig dock noga för att läsa Nietzsche eftersom han fruktade att denne skulle förekomma honom i insikter han ville arbeta sig fram till på egen hand.

I den tidiga tjugoårsåldern åkte Freud på studieresa till Trieste där han spanade på ”italienska gudinnor” (utan att ta kontakt med dem) och dissikerade 400 ålar i jakt på deras könsorgan (man trodde på denna tid att ålar var hemafroditer).

Under studietiden började Freud ta kokain (som ännu inte var klassad som drog utan som användes som bedövningsmedel vid operationer) för att dämpa sina nervositetsproblem i sociala situationer och skärpa sin koncentrationsförmåga under stress. Han kom att bruka kokain i många år ”utan att utveckla ett beroende”.

Freud verkar inte ha haft några kärleksrelationer och var kanske rentav oskuld när han träffade sin blivande fru Martha Bernays. Under deras fyra år långa förlovning (då de bara träffades vid tre tillfällen men skrev till varandra varje dag) tycks han också ha levt i strikt celibat. Han var häftigt förälskad men förklarade samtidigt för henne att han ”kunde vara tyrannisk” och försökte inledningsvis – och i många år framåt – på grund av svartsjukt kontrollbehov få henne att bryta med sin mor och syster.

Sigmund och Martha året innan de gifte sig (de var gifta i över 50 år!)

När de väl var gifta tvingade Freud Martha att förneka sin judiska tro eftersom han ville att deras liv skulle vara befriat från religiositet och vidskepelse. Vad gällde kvinnans ställning var Freud konservativ och ville inte ha någon emancipation utan menade att kvinnor var skapta för moderskap och sysslor inom hemmet. Han ifrågasatte heller aldrig sin roll som hemmets överhuvud.

Freud utvecklade ofta passionerade vänskapsrelationer och tycks bara ha kunnat ha en ”bästis” i taget som han gärna överöste med lovord och känslobetygelser. ”Du är den ende Andre”, ”mitt alter” skrev han till exempel till sin vän Wilhelm Fleiss när de just hade lärt känna varandra. Samma beteende hade han gentemot de lärare han beundrade och han imiterade gärna deras sätt att vara.

Freud var mycket känslig och, psykoanalysens fader som han kom att bli, hade en tendens att överanalysera och tolka allt han kände och allt som hände honom. Därför drabbads han emellanåt av en oresonlig vrede när han fått för sig att han blivit avvisad eller bara inte tillräckligt entusiastiskt bemött, och då kunde han snabbt bryta med de som han tidigare kommit så bra överens med. Samtidigt tycks han ha varit medveten om problematiken och skrev vid något tillfälle att”en intim vän och en hatad fiende är vad mitt känsloliv alltid krävt (…) jag har alltid vetat att på nytt skaffa mig bådadera.” Enligt biografen ”sammanföll (ofta) vän och fiende i samma person”.

Freud och Fleiss

Nu ska jag läsa vidare. Godnatt!

Carl Jung och hans psykologi

De som har läst Carl Jungs självbiografi ”Mitt liv” (engelsk titel ”Memories, Dreams, Reflections”) vet att han både är imponerande observant och samtidigt extremt flummig. Och att han inte gör någon åtskillnad mellan dessa två sidor av sin personlighet (i själva verket förutsätter de varandra).

I sin självbiografi börjar han med att redogöra tämligen kronologiskt för sitt liv – uppväxtåren följs av vuxenliv, han utbildar sig till psykiatriker och börjar arbeta, gifter sig och träffar så småningom Freud – för att sedan göra en helomvändning och lämna allt vad röd tråd innebär. Den sista tredjedelen av boken befinner man sig som läsare istället i en konstant metafysisk, märklig och skrev drömvärld – i Jungs undermedvetna – där frälsning och förintelse befinner sig sömlöst nära varandra, och där det är nästintill omöjligt att skilja ”vetenskapliga experiment” från ren galenskap. (Man blir mycket yr och förvirrad av att läsa dessa delar.)

Under ett par år i den tidiga tjugoårsåldern gick jag i perioder i Jungiansk psykoterapi; en terapivariant jag senare har förstått är ganska ovanlig i Sverige. (Kanske särskilt nuförtiden när den hurtiga KBT-terapin har fått en sådan massiv genomslagskraft.)

Min terapeut var en gammal man som både var mycket inkännande och samtidigt auktoritär (fast inte på det aggressiva sättet utan på det sätt som innebär en handfast närvaro i ett rum) och han jobbade mycket med symboler: Vem var jag i mitt undermedvetna? Vad associerade jag till min personlighet? Vem ville jag vara och varför?

För min terapeut berättade jag bland annat att jag önskade bli en bildad person; ”beläst, överlägsen”. Och jag förklarade att jag alltid kände mig tvungen att ”förstå” min omgivning och att det innebar att jag lade band på mina känslor och endast lät dem komma till uttryck i en filtrerad form.

Vi pratade mycket om min barndom, förstås, och om tänkbara förklaringar till mina tanke- och beteendemönster, som alla visade sig vara utlöpare eller motreaktioner från mina tidigaste upplevelser av världen. Främst från mina föräldrars förhållningssätt gentemot mig och i förlängningen; deras förhållningssätt gentemot sig själva. Min terapeut lärde mig att låta mina känslor rasa; att erkänna att jag kunde vara ful, lågsint, simpel utan att för den skull låta det överskugga min personlighet i det stora hela.

Tillbaka till Jung: Det verk han själv ansåg vara sitt livs viktigaste var en bok som han döpte till Liber Novus, men som senare kom att kallas ”Den röda boken”. Han började arbetet med denna 1914 (året efter han bröt med Freud) och fortsatte att jobba med den till och från fram till 1930. Det var inte fråga om ett forskningsverk i traditionell mening i och med att den saknade en vetenskapligt preciserad metod. Istället var den ett koncentrat av hans observationer av det undermedvetna; det han så utförligt redogör för i den senare delen av sin självbiografi. Om åren då han jobbade med boken har han sagt såhär:

The years… when I pursued the inner images, were the most important time of my life. Everything else is to be derived from this. It began at that time, and the later details hardly matter anymore. My entire life consisted in elaborating what had burst forth from the unconscious and flooded me like an enigmatic stream and threatened to break me. That was the stuff and material for more than only one life. Everything later was merely the outer classification, scientific elaboration, and the integration into life. But the numinous beginning, which contained everything, was then.

Arbetet med boken kom att lägga grunden för de centrala teorierna i hans så kallade ”analytiska psykoterapi”; teorierna om det personliga och kollektiva undermedvetna och de olika arketyperna som han menar influerar eller styr vår personlighet.

Framförallt är boken estetiskt tilltalande; skriven med kalligrafi och rikligt illustrerad (Jung målade själv bilderna). I över åttio år var den relativt ”hemlig” då enbart ett fåtal personer hade möjlighet att läsa den (även om Jung själv hade som intention att en dag publicera den), men den finns numera översatt till engelska och är tillgänglig för allmänheten.

Nedan ett smakprov på två bilder:

Högst upp: Jung och Freud på jaktsafari, 1909

Fem citat

All den aggression vi inte får uttrycka mot omvärlden vänds mot det egna jaget och kristalliseras i det sadistiska överjaget.

/ Freud

Det är grymt att måsta plikta med sitt liv bara för att man fötts.

/Ur Peer Gynt av Ibsen

Jag är virtuos på skuld och skam.

/P O Enqvist

Och jag förfärades av tanken på allt vårt livs elände och lastbarhet och förstod inte, hur allt detta hade kunnat få ett sådant grepp om mig. Hur bad jag icke då till Gud av mitt renaste hjärta, jag kände inte köttet, jag var… Men nej – köttet krävde sin rätt: knappt en timme hade gått, förrän lasten och fåfängan åter hade höjt sin röst inom mig. Jag somnade in med huvudet fullt av drömmar om kvinnor och berömmelse.

Ur Leo Tolstojs Dagbok

Att inte i några avseenden hysa annat än måttliga känslor tycks vara den enda garantin för att vid speciella tillfällen slippa känna alltför djupt.

George Eliot, beskriver Mr Casaubon i Middlemarch

Eftersom jag känner mig lite sjuklig idag

Richard Bergh, ”Hypnotisk seans”, 1887
Edward Munch, ”Den sjuka flickan”, 1885-1886
Mikhail Nesterov, ”A sick girl”, 1928
Stillbild från Lars von Triers ”Melancholia”, 2011

Alltså inte ”sjuk” utan sjuklig. Är hypokondrisk periodare och drabbas några gånger per år av vaga symptom såsom ”svaghet i kroppen”, svimningskänslor och ”oro i anden”. Kan då till fullo identifiera mig med de 1800-talskvinnor som regelbundet uppsökte (heta) manliga läkare för saker som kloros, bleksot, nervsvaghet, och hysteri. Läs gärna Karin Johannessons utmärkta studie Den mörka kontinenten – kvinnan, medicinen och fin-de-siècle som djupdyker i kvinnosjukligheten under denna tid. Och den som inte har tid att läsa boken kan istället ta del av denna sammanfattning:

Hysteri var en sjukdom som ökade kraftigt under 1800-talets sista hälft och som drabbade nästan uteslutande kvinnor från de högre samhällsklasserna. Hysteri var en samlingsdiagnos som innefattade en rad olika psykiska och fysiska åkommor. Typiska hysteriska symptom var epilepsiliknande anfall och svimningar till följd av hyperventilering, övergående förlamningar eller plötslig blindhet eller dövhet. Även sömnsvårigheter, nervositet, ätstörningar och opasslighet ansågs vara typiska ”kvinnobesvär” och därmed behandlingsbara. Diagnosen var naturligtvis ett resultat av den dåtida kvinnosynen, där kvinnans sexualitet ansågs vara obefintlig. Kvinnan sågs som en icke fullt utvecklad varelse – en halv man, om man så vill. Livmodern tänktes vara en ofullgången pung, slidmynningen en ofullständig penis, mensblod ofärdig sperma och så vidare.

I den nya framväxande borgarklassen under den viktorianska eran var kvinnan i de högre samhällsklasserna helt sysslolös. I unga år var det hennes uppgift att fånga en mans intresse och bli gift. När det var gjort återstod bara att föda honom barn och vara honom tillgiven. Alla sysslor i hemmet utfördes av tjänstefolk. Det finns flera tänkbara förklaringar till att så många kvinnor diagnostiserades med sjukdomen hysteri under denna epok: Tristess, frustration, undertryckt sexualitet och dåtidens mode (den extremt hårt snörade korsetten) är några.

(Källa: http://www.playhouseteater.se/hysteri.aspx?linkID=44)

Fast det var inte bara 1800-talskvinnorna som led av denna slags sjuklighet. Även den förfinade 1800-talsmannen kunde lida av likartade besvär. Och det är min övertygelse att vi idag ingalunda har lämnat dessa symptom bakom oss utan att de numera bara figurerar under mindre romantiska namn, ofta under samlingsbegreppet ”psykosomatik”, som innefattar så vitt skilda saker som järnbrist, magkatarr, astma, migrän, ångest, anorexia och ”långvarig negativ stress.”

Bleksot eller kloros (av grekiskans chloros, som betyder ”blekgrön”) är en sjukdomsdiagnos som var vanlig under 1800-talet men som försvann som diagnos på 1920-talet. Bleksot drabbade främst flickor i åldrarna 14-20 år och företrädesvis från medel- och överklassen. Läkarna beskrev de sjuka flickorna som svaga, klena och bleka. De led av undervikt, menstruationsproblem, magbesvär, huvudvärk och järnbrist, och saknade lust till det mesta. Även pojkar, kvinnor och ett fåtal män diagnostiserades som klorotiska. De drabbade ordinerades bland annat att uppsöka kurorter där de skulle dricka mineralvatten, bada gyttjebad och äta järntabletter.

(Källa: Wikipedia)

Kloros, av grekiskans chloros, som betyder ”blekgrön” – notera att samtliga bilder går i denna blekgröna nyans!

(Jag har en känsla av att det här är ett hafsigt och illa formulerat inlägg, men det får så vara.)

Avslutningsvis, två sjukliga män med elegant knuten fluga runt halsen:

Charles Baudelaire, Marcel Proust

Mer om Frame

Skulle gärna ha skrivit något inspirerat här om Janet Frame. ”När jag tänker på dig tänker jag på Van Gogh, Hugo Wolf, du lider av en själens inre ensamhet”, nåt sånt, fick hon höra av sin psykologilärare när hon studerade vid universitetet. Hon hade då just fått diagnosen schizofreni efter ett misslyckat självmordsförsök (överdos av huvudvärkstabletter!) och eftersom läraren var ung och stilig och intresserad av hennes fall började hon fabulera ihop olika hallucinationer för att behålla hans intresse. En tid senare blev hon inspärrad på mentalsjukhus, flyttades runt mellan olika hospital och avdelningar. Genomgick över 700 elchocksbehandlingar. Skickades slutligen till sjukhusets innersta del, kallad Tegelhuset, i väntan på en lobotomi. Det var bara några dagar innan behandlingen skulle genomföras som överläkaren på sjukhuset fick syn på en artikel om hennes debutroman i tidningen. Hon hade vunnit pris för ”bästa prosa”. Han stoppade lobotomin och släppte henne från sjukhuset.

Men hur kunde hon hamna i – eller försätta sig i – en sådan situation? Först och främst var hon sjukligt blyg. Hon hade inte lätt för att hävda sig och drog sig helst undan andra människor (första tiden på universitetet spenderade hon till exempel på skolans toaletter, de blev ett slags gömställe och fristad – precis som för Mira i Kvinnorummet). Hon hade så svårt att hävda sin egen rätt att hon fann sig i att ständigt gå hungrig (hon hade sagt till sin hyresvärdinna att hon åt ytterst lite, för att inte vara till besvär), hon vågade inte slänga sina använda bindor i den offentliga toalettens brännugn utan gick istället med dem i väskan hela dagarna. Och hon vågade definitivt inte hänga i universitetets allrum och kafeteria. Den enda kanalen för henne blev skrivandet och hon skrev kryptiska, mörka och omständliga dikter som inte alls ”gick i tiden” (de var gammaldags – hennes hjältar var Wordsworth, Coleridge och Dylan Thomas). Denna mycket blyga och hämmade flicka hade bestämt sig för att utbilda sig till lärarinna, detta trots att det värsta hon visste var att stå i rampljuset med allas ögon på sig. Och det var under hennes ett år långa praktik som det brast för henne – samma dag som Skolinspektören skulle komma och bedöma om hon skulle få sin lärarexamen eller inte: Hon hade förberett lektionen noga, gått dit, tagit emot sina elever och inspektören och skulle just starta lektionen då hon bad inspektören ursäkta henne en stund. Hon gick ut ur klassrummet, ut ur skolbyggnaden och ut i staden. Och hon kände sig oändligt fri och bestämde sig för att aldrig gå tillbaka. Det var denna händelse som utlöste den depression som drev henne till ett självmordsförsök. Hon tyckte att hon var ett hopplöst fall, ovärdig att leva. Men hon var fortfarande inte schizofren, bara hämmad och rädd och djupt olycklig över detta. När hon fick sin diagnos blev hon trots allt lättad för en tid – denna gav henne en förklaring, en hamn att vila i, och blev samtidigt en inspirationskälla att ösa ur – hon började skriva utpräglat ”schizofrena” dikter. Med andra ord gick hon fullständigt upp i sin roll som ”sinnessjuk” – äntligen hade hon hittat en tillhörighet.

Om detta och mycket, mycket mer handlar Frames två självbiografiska romaner om, de är fantastiskt bra, spännande och inspirerande. Läs!

Janet Frame
En ung Janet Frame

Seacliff
Seacliff mental hospital där Frame satt inspärrad i många år