Like A Rainbow In The Dark

DN Kultur frontar dagens upplaga med en stor recension av utställningen ”Rainbow in the dark  – om trons glädje och plågor”, som just nu visas på Malmö konstmuseum, utan att nämna Dios superhit från 80-talet. Beror det måhända på att den humoristiska aspekten anses opassande i sammanhanget? Eller på grund av att en blinkning till något så fulkulturellt  – om än initierad av utställarna själva – inte passar recensentens agenda? Något som för övrigt blir uppenbart när hon framhåller en surmagad önskan om att curatorerna borde ”hållit sig inom ramarna för det postsekulära samhället, begreppet som lanserades 2001 av den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas”. Nå, den religiösa upplevelsen är äldre än så, och Dios låt är från 1983.

We’re just a picture, we’re an image caught in time
We’re a lie
You and I
We’re words without a rhyme

No sign of the morning coming
Don’t you be left on your own
Like a rainbow in the dark
Rainbow in the dark
Yeah

Bokhyllan, och existensens outgrundliga mysterier

Mycket – nå, ganska – lycklig nu på morgonen. Gått runt i nattlinne och bara ben och vattnat mina blommor, stått vid fönstret och tittat på koltrastarna, njutit av trädens sprakande färger. Lång höst i år, trots ett antal frostnätter med krispigt vita morgnar sitter löven kvar. Enstaka blommor kämpar också på; Ölandstokens små gula och en och annan långsamt bleknande rödklöver.

Nu dricker jag kaffe i sängen. Har tänt ljuslyktor som står ovanpå den låga bokhyllan (jag måste alltid ha en bokhylla vid sängen). Där står bland annat den mycket omfångsrika Martyrernas historia – ”En skildring af förföljelserna mot kristna trosvittnen under olika tider” – af John Foxe,  1895-års ”illustrerade praktupplaga”. På försättsbladet ett signifikativt citat av nån som heter Thomson:

Med helig bäfvan och med plötsligt allvar

Vår själ vill fyllas vid de ädlas stoft,

Som från sin höga ställning gingo ned

I dödens djup, med hopp om evigt lif.

Vi sörja ej för dem, men för oss själfva,

Som än vår strid ha kvar, och dock förgätas

De bästa snart af världens yra barn,

Så snart som de aldrig varit till.

Kristendomens besatthet vid döden. Varje år går jag till kyrkan på långfredagen för att få höra om Jesu lidande och läsa trosbekännelsen:

Jesus Kristus (…) född av jungfrun Maria, pinad under Pontius

Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen

till dödsriket, på den tredje dagen uppstånden igen

ifrån de döda.

Trots att jag inte är kristen uppskattar jag ändå kristendomen, eller snarare katolicismen och, till viss del, östeuropeisk ortodoxism, i rent estetisk bemärkelse. Mycket av den i mina ögon bästa konsten har bibliska motiv, och jag älskar helgonbilder; har själv fyra i min ägo. Två hänger här i stugan, en i vårt hus i Västerbotten och en i mitt sovrum hemma hos pappa (mitt hem är inte komplett utan en helgonbild). Dock var det var inte alla konstnärer som målade religiösa motiv som var särskilt rättrogna, ta bara den fantastiske Caravaggio, troligen homosexuell, nyttjare av prostituerade pojkar och så vidare. Å andra sidan var kyrkan ganska skeptisk till honom och inte sällan ointresserad av att köpa hans ”blasfemiska” verk.

800px-Mikhail_Nesterov_001_(variation)En av mina favoritmålare – den ryska symbolisten Nesterov (1862-1942) – målade nästan bara religiösa motiv. Dessutom i karg, nordlig natur som påminner mig om Västerbotten och övre Norrland. 

Caravaggio_-_The_Incredulity_of_Saint_ThomasCaravaggios, enligt mig, bästa verk; ”Den tvivlande Tomas”, 1601-1602.

I bokhyllan står också Chateaubriands Atala illustrerad av Gustave Doré från 1882 och första upplagan av Pär Lagerkvists sista diktsamling Aftonland från 1953. Lagerkvist är mindre religiös men desto mer fylld av existentiell förtvivlan. Och också han är besatt av döden:

Du sträcker ut din skymningshand

och plågad själ får vila,

du släcker hjärtats tunga brand

och leder genom aftonland

den trötte till hans vila.

I nattlig jord du sänker ner

det liv som tycks förhärjat,

som såningsmannen återger

åt jorden som han öppen ser

den skörd som han har bärgat.

Efter denna diktsamling gav Lagerkvist alltså inte ut några fler dikter, trots att han levde tjugoett år till, till 1974.

Han fick förresten Nobelpriset 1951. Det hade jag ingen aning om och nu gör det mig arg. Jag är stark motståndare till detta klåfingriga pris som skördat så mycket skrivkramp och ångest och till och med ett självmord. Det är min övertygelse att författare mår bättre utan det + att akademiledamöterna alltid verkar ha en kvast uppstoppad där bak. De enda akademiledamöter jag verkligen gillat är Gunnar Ekelöf (som fick ett nervöst sammanbrott av utnämningen), Lars Gyllensten som hade den goda smaken att lämna skiten 1989. Och katoliken Birgitta Trotzig. Samtliga döda.

Åh, Gunnar Ekelöf! Också Ekelöf var belägrad av existentiella kval; hans sista diktsamling fick den mycket vackra titeln Vägvisare till underjorden, och gavs ut året innan hans död 1968. Den obundna religiositet, eller snarare mysticism, som genomsyrar hans diktning upplever jag som nära besläktad med min egen. Läs t ex dessa rader, en manifestation av mild förtröstan:

Ibland när jag vaknar ur min sömn eller dvala

är det som om någon just hade rört vid mig

som om någon tafatt sökt stryka mig över handen.

Och ett citat ur Olof Lagercrantz Ekelöfbiografi Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma (också en av bokhylleböckerna):

De levande, säger Gunnar, gör oss ofta ont medan de döda vill oss väl. Det är de levande som är tärande medan ”de döda är närande”. De döda är arma hemlösa varelser. Deras enda brott är att de oroar oss som lever. Vi måste lära oss att komma till tals med dem. Våra tankar sysselsätter sig ju ändå ständigt med dem.

Nu är jag ju i perioder lättrörd, men Lagercrantzbiografin – som jag läst många gånger – får mig alltid att gråta. Lagercrantz porträtt är så ömsint, och Ekelöf så mänsklig med sin blandning av hätsk despotism och stillsam eftertänksamhet (han var heltidsalkoholist och skrev ofta under de tidiga morgontimmarnas ångestfyllda bakrus).

ekelöfEkelöf ute i det fria

Nåväl. Andra böcker som står i min bokhylla: Rousseaus sista, och ofullbordade verk; Den ensamme vandrarens drömmerier (som var vad jag faktiskt hade tänkt skriva om idag, men som jag tappade bort längs vägen), Stendhals En egocentrikers minnen, en samling ryska klassiker, bland annat Mitt liv av Tjechov. Samt Lidandets lustgård av Octave Mirbeau och Dr Jekyll och Mr Hyde av Robert Louis Stevenson. Men Rousseau i alla fall. Jag läser i ”Den ensamme vandraren” då och då, man kan liksom slå upp boken var man vill och hamna i olika fristående ”promenader”. Till exempel ”Fjärde promenaden” som jag läste igår morse, som handlar om Rousseaus tankar kring ”sanningen”; ”…stolt i min egenrättfärdighet över min kärlek till sanningen, för den offrade min säkerhet, mina intressen, min person med en oegennytta på vilken jag inte känner något annat exempel bland de dödliga” (hoppas att det sista var ironiskt menat). Och:

…jag, som i mitt hjärta inte har något som går upp mot min avsky för osanningen, jag som skulle trotsa alla straff, om jag kunde undgå dem genom en lögn – på grund av vilken besynnerlig inkonsekvens ljög jag då med friskt mod, utan nödtvång, utan nytta, och på grund av vilken ofattlig motsägelse kände jag inte den minsta sorg däröver?

Rader som fick mig att skratta gott, och samtidigt, som jag skrev i parentesen ovan, gjorde mig osäker på huruvida Rousseau själv avsåg att skämta eller inte. Hade den sextiosexårige perukklädde 1700-talsfilosofen som på ålderns höst skrev detta humor? Jag måste vidare undersöka ämnet.

Mänskligheten kan trots allt lidande den åsamkar också glimra till ibland, och vara ganska vacker. När jag läser äldre litteratur slås jag ofta av detta; av skönheten i att de döda talar. Hur exklusivt det är att få ta del av stora författares, som t ex. Rousseaus, innersta grubblerier: Hans ambition att ”beskriva det vanliga tillståndet hos min själ  i den egendomligaste belägenhet en dödlig någonsin kan befinna sig i” samt att låta sina ”tankar löpa alldeles fritt i den riktning de behaga utan att generas av motstånd och tvång”. Det, ja, jag måste begagna mig av det pinsamma uttrycket magiska, i att jag – du – vem som helst som är läskunnig – kan förena sig med honom, och med andra – resa tvärs genom århundradena och vara dem nära. Jag – vi – kan ta del av all världens visdom (nåja) om vi bara vill. Och de döda blir i detta sammanhang ytterst levande.

Och det är väl delvis därför så många författare och konstnärer gör det de gör; för att lämna ett avtryck, för att det ska ”finnas något kvar” när de är döda. Och det är inte en ful eller småaktig ambition, tvärtom en storslagen.

Illustrationer från Ermenonville där Rousseau spenderade sina sista år:

Ermenonville (1)Rousseau bredvid ett hölass

ErmenonvilleRousseaus grav (ute på ön)

Jag är mycket förtjust över det faktum att det inte alltid funnits kameror. Världen innan fotografiets tid känns så mycket mer mytisk.

Men nu måste jag sluta, tvärt som vanligt. Morgonen har övergått i dag och tråkiga plikter kallar.

Om magi, myter och magiskt tänkande

the-magic-circle-1886

Ibland känner jag mig förvånad, efter att jag skrivit om något, över varför jag valde att fördjupa mig i just det ämnet och inte i ett annat. Det slumpmässiga i det. Som med inlägget nedan. Det är ju inte så att jag går omkring och funderar över mytologi – varken grekisk eller fornnordisk – på dagarna. Ser det överhuvudtaget inte som något framträdande intresse. Samtidigt är jag rätt inne på flummiga psykoanalytiska teorier och då framförallt Jungs, som ni kanske vet sedan tidigare. Och han skriver ju mycket om hur intimt förknippat vårt omedvetna är med mytologiska föreställningar. Och hur dessa materialiseras i våra nattliga drömmar och hur de genom tolkningar kan lära oss mycket om våra inre, kanske rentav ursprungliga jag. Om både våra förträngningar och våra (outtalade, icke erkända) förhoppningar.

Jung hävdar – som bekant – att vårt omedvetna rymmer urgamla kollektiva symboler och framförallt arketyper som vi ärvt och fört vidare genom årtusenden och som präglar både våra personligheter och hur vi väljer att betrakta våra liv. Exempel på typiska arketyper är t ex. ”hjälten, befriaren, frälsaren, hämnaren, martyren, vampen, modern, förföraren, labyrinten, evigheten, död och återuppståndelse”. (Exemplen hämtade från denna källa.) Och visst är det lätt att, allt efter läggning och smak, identifiera sig med någon av dessa; för kvinnor med dygdig (och självutplånande) jungfrulighet, ömsint moderlighet eller ohämmad vamp, kanske med alla tre beroende på vilket stadium av livet hon befinner sig i.

Ibland tänker jag också att vi människor, trots att vi lever i ett sekulariserat samhälle, fortfarande är djupt religiösa. Hur vi dagligen förhåller oss till olika ritualer. För en kvinna kan det vara riten att sminka sig – en betydelsemättad transformation från ett privat jag till ett offentligt, som inte sällan har funktionen av skyddande mask  – och hur vi bara bytt ut de himmelska gudarna mot jordiska. Det uttjatade exemplet att vi numer upphöjt kändisar till gudar; hur en publik under en musikkonsert kan gå i fullkomlig trans, hur fans faller i extas när de kommer i närheten av föremålet för sin tillbedjan. Den nästintill dionysiska kult som fortfarande finns runt alkohol och droger, och attraktionens märkliga förvandlingar där objektet för vår åtrå inte sällan tar formen av en gud, ängel eller demon som kan välsigna eller förinta oss allt efter behag. Det klassiska ”Gudars like syns mig den mannen vara” är lika aktuell idag som under Sapfos tid. 

Begrepp som i det gamla bondesamhället tidigare var kopplade till magi och vidskepelse, som t ex att bli trollbunden, förhäxad, bergtagen, hänryckt, besatt är idag främst kopplade till starka känsloupplevelser. Det är inte längre boskap som blir förhäxad utan vi själva i närheten av den älskade, vi blir inte längre tagna av trollen utan av ångest och vi är inte längre besatta av demoner utan av människor. Och trollbundna eller hänryckta kan vi istället bli av kulturella upplevelser; ett konstverk, ett musikstycke, en stark och engagerande film.

”Ett mörker äldre än döden!” Det närmaste trans jag själv kommit måste varit under Watains konserter. Ett band som i stor utsträckning jobbar med rituella och mytologiska teman, både i sina texter och rent visuellt. 

Så snygg video! (Apropå trollbunden.)

BERGTROLLEN_VÄNTAR_GÄSTAR

John Bauer: ”Bergtrollen väntar gäster”, ca 1915

josephson-w347

Ernst Josephson, ”Strömkarlen”, 1884

Ängsälvor_-_Nils_Blommér_1850

Nils Blommér, ”Ängsälvor”, 1850

Omkring oss spökar skogen,
av dunkla minnen full.
Kom, luftens sköna ande,
till stjärnan som blev mull.
Allt trängre ringar slår du
i gräset kring min stig.
Allt klarare i gräset
min låga söker dig.

Ur ”Irrblosset och älvan”, Bo Bergman.

Barn, brukar det sägas, har fortfarande kontakt med den magiska sidan av tillvaron. Ett moln kan förvandlas till en drake, en sten till en lyckobringande amulett, ett visst antal steg innan dörren slår igen kan innebära tur och så vidare. Och är det inte lustigt att så många – både barn och vuxna – fortfarande undviker A-brunnar? Att en svart katt är lättare att notera än en grå? Att så många tror på spöken? Tvångstankar är också ett slags magiskt tänkande, OCD-personens behov av att vrida på och av vattenkranen flera gånger innan den lämnar badrummet. Ångesten som snabbt övergår i panik när någon försöker bryta beteendet.

Inom psykologin definieras magiskt tänkande som ”något som är utmärkande för småbarns uppfattning under det s k magiska stadiet, dvs att tingen har en egen makt och att barnet självt kan betvinga människor och saker med sitt tänkande.” Men också tänkande som ”grundar sig på föreställningar om lyckotal, horoskop, amuletter, ödets nycker osv.” Källa.

Just tanken på ödet, samt horoskopläsande, är något som fortfarande i hög grad förekommer i populärkulturen. Själv kollar jag t ex. gärna upp nya bekantskapers stjärntecken för att se hur kompatibla de är med mitt eget. Genom åren har jag konstaterat att jag tenderar att bli vän med fiskar, oxar och tvillingar och ha romantiska relationer med vädurar. Medan jag, mig veterligen, inte känner ett enda lejon, skorpion eller vattuman. Och de skyttar jag träffat har svikit mig. (Har fått utstå mycket hån för mitt horoskopintresse, särskilt från det manliga könet.) Astrologi och horoskop är för övrigt en lukrativ industri, och där det finns pengar att tjäna finns det också gott om skojare. Mitt intresse är därför inte alltför seriöst.

Ödet då? Jag tänker att det framförallt under tonåren är vanligt att tro att man har ett öde: Mitt öde är att bli rockstjärna! Mitt öde är att bli fotomodell! Men även vuxna kan använda sig av deterministiska tankar på ödet som förklaring till diverse beteenden och rädslor och som allmän existentiell tröst: Mitt öde är att vara ensam. Eller; mitt öde är att vinna visdom genom själslig smärta.  Eller varför inte det omnipotenta mitt öde är att bli en stor ledare! Mitt öde är att krossa många hjärtan! 

Förritin var det också vanligt att kungar och andra härskare hade astrologer som rådgivare och rådfrågade dessa om allt från politik till barnafödande (Erik den fjortonde var t ex besatt av horoskop. Å andra sidan blev han galen också, och flydde till skogs).

Ännu ett exempel på magiskt tänkande: Tendensen hos vissa kvinnor, även av det mer förnuftiga slaget, att skylla på fullmånen vid förekomst av humörsvängningar och orolig sömn. ”Jag känner mig så konstig idag, jag kände av fullmånen inatt.” Föreställningen att menstruationscykeln regleras utifrån månens faser är också vanligt förekommande.

Idén om att människor förändras under fullmånen kommer bland annat från bondesamhället där man passade på att jobba med skörden när man kunde, även i månens ljus. Och det underliga beteendet som skapades av sömnbristen kan ha gett upphov till att månen fick skulden.

Källa.

Mångalen! Människor som i fullmånens ljus förvandlas till blodtörstiga vargar. En ständigt kittlande saga.

Hendrik Goltzius, 1589

Upphov till myten om varulvarna? ”Kung Lycaon” av Hendrik Goltzius, 1589 (Går tillbaka till grekisk mytologi; Kung Lycaon förvandlades till en varg som en hämndakt av Zeus, berättelsen återfinns i Ovidius Metamorfoser.) 

Fler gamla bilder på varulvar här.

Det magiska tänkandet förknippas också med psykoser och schizofreni. Denna störning, läser jag, kan bland annat innebära ”en tendens att få hänsyftningsidéer och att hänge sig åt magiskt tänkande (i form av vidskeplighet och tro på klärvoajans eller telepati).” Samt ”särpräglade sinnesupplevelser (till exempel känsla av närvaro av en kraft eller en person som egentligen inte finns i rummet).” Källa.

Detta tycker jag både är intressant och nedslående. Intressant därför att människans psyke helt uppenbart är mycket komplext, nedslående eftersom det magiska tänkandet kan brytas ner i tämligen torra, kliniska termer.

Samtidigt är magiskt tänkande ett bestående inslag hos olika naturfolk (och de kan ju inte alla vara schizofrena). I norr återfinner man det inom shamanismen som baserar sig på en tro att världen styrs av andar och osynliga krafter och att dessa kan besvärjas genom riter och danser. Shamanen tänker man sig besitter övernaturliga krafter som aktiveras genom olika föremål eller ”kraftdjur” (djur ”från andra sidan”, i vissa fall snidade på totempålar) som hjälper denne att inträda i världar bortom vår egen och därifrån hämta viktig kunskap. Samma tendenser hittar man i gammal indiantro, inom voodoo och i trosuppfattningar hos olika afrikanska stammar. Bland annat.

WitsensShaman

Avbildning av en sibirisk schaman, gravyr av den holländske upptäcktsresanden Nicolaes Witsen, 1692. Witsen döpte sin illustration till ”djävulens präst”, uppenbart måste mötet med denne upplevts skrämmande.

Yupik_shaman_Nushagak (1)

Shaman i Alaska, 1890-talet

031212siberiaShrine (1)

Totempålar i östra Sibirien

Bateman-robert-Totem-And-Bear

Totempålar och svartbjörn, Kanada

Det magiska tänkandet, läser jag också, kan ursprungligen kopplas till animismen; föreställningen att naturen är besjälad, som man tänker sig var allmänt rådande hos samlar- och jägarfolken för 20- 30 000 år sedan. Idén om den besjälade naturen har sedan dess återkommit i många former, i mysticismen, i panteismen och inte minst under romantiken. Prerafaeliterna, symbolisterna och konstnärer verksamma under Art Nouveau genomsyrades också av denna tanke som i hög utsträckning kom att prägla deras verk. Hos dessa, och framförallt hos symbolisterna, kan man hitta många av de arketyper som Jung senare kom att teoretisera. Prerafaeliterna och symbolisterna plockade också upp många mytologiska teman och gav dem ett existentiellt, och inte sällan mörkt, djup.

12_Kuss_Sphinx_30x34

Kvinnan som vamp och förgörare; Franz von Stuck; ”Sphinxens kyss”, 1895

Hercules at the Lake Stymphale Gustave Moreau

Mannen som hjälte och besegrare; Gustave Moreau; ”Hercules at the Lake Stymphale”, 1872 

Expulsion_-_Moon_and_Firelight_c1828_Thomas_Cole

Helvetets port? Mordor? Thomas Cole; ”Expulsion. Moon and Firelight”, 1828 

Själv vill jag absolut att tillvaron ska innehålla ett visst mått av magi. Vetgirig som jag är vill jag ändå inte förstå allt. Samtidigt kan jag inte tro på en gud, och det händer att det gör mig nedslagen, för tänk så skönt det vore att tro att det fanns någon däruppe som följde mitt varje steg med kärleksfull blick, som verkligen såg mig och brydde sig om mig! Samtidigt vore det obehagligt; jag skulle inte vilja bli betraktad så ingående, håller överhuvudtaget hårt på mina intimitetsgränser. (Freud kallade tron på gud infantil; såg denna som en vägran att växa upp, ett omöjliggörande av en brytning med familjefaderns allmakt vilket resulterade i att den troende stannade kvar i evig omyndighet. Tron på en gud blev detsamma som ett frånsägande av eget ansvar. Och visst kan det ligga mycket i det.)

Magi och religion är helt klart olika saker, där magi och magiskt tänkande är mer subjektivt, ostrukturerat, anarkistiskt, är religion en kollektiv företeelse, organiserad och omfattad av tunga regelverk. Och religion kan som bekant vara fruktansvärt destruktiv; ”dödlig som ett gift”. Och det religiösa giftet smittar just nu, och har alltid gjort, ner stora delar av vår civilisation. Se bara hur IS-krigarna rättfärdigar sina handlingar med att de kommer att bli rikligt belönade av sin gud efter döden. Men giftet sprids inte bara av jihadister; ”Just look at the faces of the great Christians! They are the faces of great haters”, som Nietzsche sa. Kristendomen har onekligen en hel del djävulskap på sitt samvete. Inte minst historiskt. Så också många andra religiösa falanger. Liksom de politiska system som efterliknar gud i sina krav på underkastelse. För inte bara religion kan vara totalitär, förstås.

1521

Nazisterna hade också de sina totem. Örnen har fungerat som maktsymbol i många olika kulturer. 

Fifteenth-century_Torture_Ropes_Confession_Painting_A.-Steinheil

Inkvisitionstribunal på 1500-talet, gravyr av Adolphe Steinheil, 1878

Magi är mycket roligare än religion! Lättsammare.

Detta att vi lever i en sekulariserad värld är för övrigt inte sant. Större delen av världens befolkning är fortfarande religiösa.

Avslutningsvis; vi är alla fast i myter, inte minst i myten att vårt eget liv skulle vara av stor betydelse. Och varför inte? Kanske är det det också. Åtminstone tycker vi ju så själva.

Högst upp: John William Waterhouse, ”The magic circle”, 1886

Förälskelse, men utan riktning

I flera dagar nu har jag gått omkring och känt mig förälskad. Jag har pirr i magen och fjärilar i bröstet, milda vindar i huvudet och mer stuns i benen. Häromkvällen låg jag vaken, jag hade just lagt mig, och bara kände mig så… lycklig. Och förväntansfull. Det kändes som om jag såg framemot något – en date, en fest – och nästan var lite otålig eftersom jag planerat i detalj hur jag skulle se ut och bara väntade på att få slå världen med häpnad: ”Oj, så vacker hon är!” Liksom.  Grejen är bara den att jag varken har en ny outfit eller ska på date eller fest och att det inte hänt eller ska hända något särskilt. Det är klart att jag alltid är lite kär i Olle men det har jag varit i över fyra år nu så det är inte det. Det är något annat. Det känns som om en god fe just blåst silverstoft över mig och sagt att alla mina önskningar kommer att besannas. Som om jag vore Askungen i trädgården inför den stora balen.

Kan man vara lycklig utan någon orsak alls? Nästan svämma över av förälskelse utan att känslan är riktad mot ett särskilt mål? Kan man vara lycklig i sig själv? Det är klart man kan, men de gånger det händer är det förvirrande. Vi, jag, är ju så invanda vid att lycka måste kanaliseras genom ett särskilt medium, genom en annan människa, genom en händelse, genom en (ny) pryl. Något som måste förföras, invaderas eller köpas. Som kräver ansträngning av något slag.

Inför 2014 lovade jag mig själv att lyssna mer inåt.  Jag bestämde mig för att ta reda på vad jag vill, vem jag är och inte låta mig själv förflyktigas in i ett blurr av vad jag inbillar mig är omvärldens förväntningar. Jag bestämde mig för att skaffa mig mer integritet, stå mer för vem jag är, vara både tuffare och mjukare. Det känns som ett bra beslut. Särskilt detta att inte urskuldra mig var ett mål. Och att sluta raljera, dividera, relativisera. För det är något jag är bra på: Kika på mig själv liksom på distans och genskjuta mina naturliga impulser med korrigerande instrument: Tycker du verkligen det där? Tar du inte i för mycket nu? Är det där det bästa du kan åstadkomma? Kan du inte vara lite mer si och lite mindre så? Det är tröttsamt i längden. Att hålla tillbaka så mycket. Men också att spy ut så mycket. För det blir ju lätt så, att man, om man ständigt övervakar sig själv, blir frustrerad och briserar i små bittra attacker. Av självförakt hänfaller åt för mycket ironi, sarkasm. Att man eftersom man är så kritisk mot sig själv också blir överdrivet kritisk mot andra. Att man hela tiden känner att man måste ligga ett steg före för att avvärja eventuella överraskningar.

Jag dricker alltid yogite på morgnarna. Te och surdegsknäckebröd (speltdinkelbröd – otroligt gott) och jag doppar mitt bröd i teet så att det blir mjukt och går snabbt att äta. Och så dricker jag morotsjuice. Konsumerar löjligt många Brämhultsflaskor per vecka (tillsammans med snuset är det min dyraste last). I alla fall, ni som druckit yogite vet att det brukar stå små budskap på lapparna som är fästa vid tepåsarna. Jag är löjligt förtjust i de där budskapen. Läser dem som om de vore små presenter. Och då och då står det något som jag tycker är så bra att jag måste spara dem. Då klipper jag av snöret och lägger lappen på hyllan ovanför spisen och sen ligger den där några månader tills jag till sist slänger den vid någon storstädning.

Härom morgonen stötte jag på en sådan lapp. Där stod ”not giving love is what hurts”. Jag slogs av att det var något jag aldrig tänkt på. Och jag var nästan på väg att spara lappen men sedan tänkte jag att det inte behövdes. Att budskapet redan gått in. Och det är klart att man kan avfärda det där som billigt New Age-trams, en klyscha, men jag vill inte det. För även om det är naivt så är det också sant: Att hålla tillbaka kärlek, både kärlek till sig själv och kärlek till omvärlden, är energikrävande. Och ja, det gör faktiskt ont.

För många år sedan, när jag just gjort slut med min kille som jag varit tillsammans med av och till under flera år och mina vänner hade flyttat från stan och jag just blivit uppsagd från mitt jobb och inte hade någon lägenhet, fann jag mig själv helt utelämnad och ensam i världen, och jag var så olycklig att jag trodde att jag skulle dö. Då vann jag en liknande insikt. Jag insåg att läget var så hopplöst att det inte kunde bli värre. Att jag nått en slags botten. Det var i december och jag bodde en månad i pappas hus i fabriksorten vid kusten medan han och hans flickvän var i Thailand. Meningen var att jag skulle vattna blommorna och styra undan snö. Och det var verkligen mycket snö. Jag skottade varje dag. Och tog långa promenader längst ensliga skogsvägar. Och om kvällarna satt jag i fåtöljen i vardagsrummet och läste och skrev och lyssnade på väggklockan som slog med höga regelbundna slag. Det kändes som om den räknade de tomma minuterna i mitt eländiga liv.  Och som om det alltid, alltid skulle vara eländigt från och med nu. Och efter några dagar insåg jag att jag inte kunde låta det fortgå så. Att jag måste göra något.

Men vad kan man egentligen göra när man är alldeles ensam? Jag kunde inte fly någonstans, inte ta bussen in till stan och träffa någon, det fanns inga distraktionsmoment att tillgå. Ingen annanstans än i böckerna, i naturen, och i mina egna texter. Till en början flydde jag in i rökning. Köpte cigaretter som jag rökte ute på bron om kvällarna när månen slog  gnistor i den blå snön och jag tänkte att jag ju alltid kunde röka ihjäl mig. Få cancer eller nåt. Outsäglig melankoli var vad jag kände. Men också något annat. Det fanns något romantiskt i vemodet. Något bittert sött.

Efter ett tag slutade jag med cigaretterna och började meditera. Och upptäckte en befrielse i att släppa allting och bara koncentrera mig på mina andetag. Andas in och andas ut i minuter, i timmar. Jag hade tid att göra det; oändlig tid att göra just ingenting. Och ju mer jag andades ju mer klarnade världen. Jag insåg att den också existerade i sig självt, levde ett hemligt och självständigt liv mig förutan. Och att den inte behövde vare sig mig eller mina definitioner. Att jag inte kunde fånga den, inte tämja den, inte styra den. Att vi var skilda entiteter, den och jag, och att jag, om jag ville, kunde ta klivet ut ur mig själv och in i den, men att den inte kunde ta klivet in i mig, om jag inte tillät det. Jag stod inför valet att fortsätta odla min hopplöshet och därmed isolera mig själv, eller att lämna mina ramar och göra mig delaktig. Jag valde det senare alternativet. Det var ett av de viktigaste, och bästa, beslut jag tagit. Men det var också ett osynligt val. Ingen visste ju om det. Knappt ens jag själv. Det skedde liksom instinktivt. Och i samma veva förstod jag också att jag inte hade rätt att kräva en massa saker. Att jag måste vara ödmjuk.

Det ordnade sig sedan. I januari skrev jag in mig på grundkursen i historia. Flyttade in i en studentkorridor (ironiskt nog på en gata som hette ”Historiegränd”). Jag försökte att vara öppen mot alla jag träffade, att inte, som jag brukade, döma dem på förhand. Så småningom lärde jag känna nya människor. Jag träffade min bästa vän. Hängde dagligen på kaféer. Började gå ut på helgerna. Men jag fortsatte att meditera. Jag mediterade varje dag i över ett år. Och viktigast av allt; jag kände mig tillfreds. Inte alltid lycklig, men lugn. Trygg i mig själv.

Intellektualism är motsatsen till religiositet. Det ena kräver att man förhåller sig kritisk, det andra att man ger sig hän. Det ena följer ett logiskt schema, det andra att man släpper greppet om logiken. Det ena handlar om att behålla kontroll. Det andra om att släppa kontroll. Det är svårt att få ihop. Under åren på universitetet reviderade jag min kortvariga religiositet (om man nu kan kalla den känsla jag upplevde den där decembermånaden religiös, men jag tror att den var det) och ersatte den med förnuft. Också det befriande (för förnuft och framförallt objektivitet håller ju känslorna på avstånd). Ändå behöll jag ett litet korn av det där andra – en inre vadd att falla tillbaka på. Och i diskussioner om livets mening och om existensen av en gud, om en allomfattande själ, tenderade jag och tenderar fortfarande att försvara den religiösa livskänslan. Och när till exempel Olle, som är strikt logisk, griper sig an denna känsla med mätinstrument och envisas med att tvinga ned den i en greppbar form, psykologisera och avkläda den, tenderar jag att avsluta diskussionen. Jag vill inte att någon petar i det där… heliga. För det finns ingen form(el) att blottlägga. Precis som luften vi andas inte går att fånga med händerna.

I långa perioder glömmer jag bort min religiositet. Jag tillber ju ingen gud, går inte i några mässor. Evangelierna, som jag läst, liksom hela Nya Testamentet, betyder mycket lite för mig (Petrus skrifter berör mig rentav illa). Däremot tycker jag om Mäster Eckhart, Therese av Avila, mystikerna. Både de muslimska och de kristna. De som ofta ansågs som kättare på sin tid. Och jag tycker om Gunnar Ekelöf – som också är en slags mystiker i den mening att han beskriver naturen som besjälad. Och jag tycker om, vilket jag nämnt tidigare, den walesiske prästpoeten R. S Thomas. Och Etty Hillesum; judinnan som fann gud under nazisternas förföljelser, som inte övergav sin tro ens under tiden i koncentrationslägret, i sin sista stund.  Och jag tycker om May Sarton. Och poeterna under romantiken. Det finns mycket bra litteratur av andlig art.  Jag tror också att det är dit, till de tillstånd denna beskriver, som själen trängtar. Oavsett om själva människan som besitter den kallar sig ateist.

Ja, jag tror att vi alla besitter en själ. Och att religiositet är det enda som i längden gör lidandet uthärdligt. Att det är därför så många missbrukare och svårt sjuka, oavsett hur icketroende de varit tidigare i sitt liv, ofta blir religiösa när de till sist sluter fred med sig själva, med sin situation, med sitt misslyckande.  Att vara religiös är att ha ett inre tempel som alltid står på glänt, som det när som helst är möjligt att träda in i. Vila ut i. Men jag tror inte på en gud i bestämd gestalt, inte på ”en gubbe i himlen”. Mäster Eckhart skriver: ”Den som söker Gud i en bestämd gestalt, han tager denna och går miste om Gud (…). Men den som söker Gud utan gestalt, han griper honom som han är i sig själv.”  Så tror jag att det är.

Ja. Den här texten tog en annan vändning än jag tänkt. Men jag tror att det kanske är på grund av det här, känslan av frid som uppstår när man slutit fred med sig, som får mig att känna mig förälskad. Och förväntansfull. Att mitt nyårslöfte håller på att öppna nya dörrar.

Piedestalens moderedaktion väljer

Vali Myers ”by John”

Janis Joplin, av Richard Avedon

Medlem i bandet Cockettes, av Anne Leibovitz

Självporträtt, av Mary Ellen Mark

Janis Joplin (detalj)

I höst hämtar vi än en gång inspiration från ljusskygga ockulta sammanhang; seanser, shamanistiska ritualer samt från den klassiska föreställningen om häxan.

Nyckelplagg är den pärlbroderade västen, sammetstunikan och den tunga pälsjackan. Som accessoarer väljer vi långa halsband (gärna lager på lager) samt silverringar med stora stenar.

Håret ska vara utsläppt och gärna rufsigt. Sminkmässigt fokuserar vi på ögonen; tjock kajal är vad som gäller. Spara gärna ut dina ögonbryn; de bör vara naturliga.

Carl Jung och hans psykologi

De som har läst Carl Jungs självbiografi ”Mitt liv” (engelsk titel ”Memories, Dreams, Reflections”) vet att han både är imponerande observant och samtidigt extremt flummig. Och att han inte gör någon åtskillnad mellan dessa två sidor av sin personlighet (i själva verket förutsätter de varandra).

I sin självbiografi börjar han med att redogöra tämligen kronologiskt för sitt liv – uppväxtåren följs av vuxenliv, han utbildar sig till psykiatriker och börjar arbeta, gifter sig och träffar så småningom Freud – för att sedan göra en helomvändning och lämna allt vad röd tråd innebär. Den sista tredjedelen av boken befinner man sig som läsare istället i en konstant metafysisk, märklig och skrev drömvärld – i Jungs undermedvetna – där frälsning och förintelse befinner sig sömlöst nära varandra, och där det är nästintill omöjligt att skilja ”vetenskapliga experiment” från ren galenskap. (Man blir mycket yr och förvirrad av att läsa dessa delar.)

Under ett par år i den tidiga tjugoårsåldern gick jag i perioder i Jungiansk psykoterapi; en terapivariant jag senare har förstått är ganska ovanlig i Sverige. (Kanske särskilt nuförtiden när den hurtiga KBT-terapin har fått en sådan massiv genomslagskraft.)

Min terapeut var en gammal man som både var mycket inkännande och samtidigt auktoritär (fast inte på det aggressiva sättet utan på det sätt som innebär en handfast närvaro i ett rum) och han jobbade mycket med symboler: Vem var jag i mitt undermedvetna? Vad associerade jag till min personlighet? Vem ville jag vara och varför?

För min terapeut berättade jag bland annat att jag önskade bli en bildad person; ”beläst, överlägsen”. Och jag förklarade att jag alltid kände mig tvungen att ”förstå” min omgivning och att det innebar att jag lade band på mina känslor och endast lät dem komma till uttryck i en filtrerad form.

Vi pratade mycket om min barndom, förstås, och om tänkbara förklaringar till mina tanke- och beteendemönster, som alla visade sig vara utlöpare eller motreaktioner från mina tidigaste upplevelser av världen. Främst från mina föräldrars förhållningssätt gentemot mig och i förlängningen; deras förhållningssätt gentemot sig själva. Min terapeut lärde mig att låta mina känslor rasa; att erkänna att jag kunde vara ful, lågsint, simpel utan att för den skull låta det överskugga min personlighet i det stora hela.

Tillbaka till Jung: Det verk han själv ansåg vara sitt livs viktigaste var en bok som han döpte till Liber Novus, men som senare kom att kallas ”Den röda boken”. Han började arbetet med denna 1914 (året efter han bröt med Freud) och fortsatte att jobba med den till och från fram till 1930. Det var inte fråga om ett forskningsverk i traditionell mening i och med att den saknade en vetenskapligt preciserad metod. Istället var den ett koncentrat av hans observationer av det undermedvetna; det han så utförligt redogör för i den senare delen av sin självbiografi. Om åren då han jobbade med boken har han sagt såhär:

The years… when I pursued the inner images, were the most important time of my life. Everything else is to be derived from this. It began at that time, and the later details hardly matter anymore. My entire life consisted in elaborating what had burst forth from the unconscious and flooded me like an enigmatic stream and threatened to break me. That was the stuff and material for more than only one life. Everything later was merely the outer classification, scientific elaboration, and the integration into life. But the numinous beginning, which contained everything, was then.

Arbetet med boken kom att lägga grunden för de centrala teorierna i hans så kallade ”analytiska psykoterapi”; teorierna om det personliga och kollektiva undermedvetna och de olika arketyperna som han menar influerar eller styr vår personlighet.

Framförallt är boken estetiskt tilltalande; skriven med kalligrafi och rikligt illustrerad (Jung målade själv bilderna). I över åttio år var den relativt ”hemlig” då enbart ett fåtal personer hade möjlighet att läsa den (även om Jung själv hade som intention att en dag publicera den), men den finns numera översatt till engelska och är tillgänglig för allmänheten.

Nedan ett smakprov på två bilder:

Högst upp: Jung och Freud på jaktsafari, 1909

Böcker jag tar med mig till Stockholm:

 

Carl Jung: Mitt liv och Jaget och det omedvetna

Peter Gay: Freud

James G Frazer: Den gyllene grenen

Hans Beidermann: Symbollexikonet

Myter (konstantologi)

Gabriele Fahr-Becker: Jugend

Sylvia Plath: Collected Poems

Sylvia Plath:  Dagböcker

Ted Hughes: Brev på födelsedagen

Ted Hughes: Letters

R S Thomas: Minnen av eld

Gunnar Ekelöf: Samlade dikter

”Han som vallar sin hjord bland liljor” eller: dagens religiositet

 Giovanni Segantini; ”Going to the first mass”, 1884 – 1885 och ”Ave Maria on the lake”, 1886

Jules Breton; ”Young women going to a procession”, 1888

Richard Ansdell; ”Herding the flock”, 1867

Adriaen van der Valde; ”Animals by the river”, 1664

Jan van der Heyden; ”The new town hall in Amsterdam”, 1652

Maurice Denis; ”De Silencio”, 1909

Spridda tankar om gott och ont

En mördare ber till Gud (stillbild från Brighton Rock)

I (för en vecka sedan)

Dricker whiskey och har just sett Brighton Rock – en filmatisering av en Graham Greene-roman med samma namn – och jag är så förbannad på den här Greene, vilken vankelmodig dysterkvist han är! Filmen var fantastiskt välspelad (med briljanta Sam Riley i huvudrollen, och ännu bättre; Andrea Riseborough som motspelerska) men den här välvilliga inställningen till blind försakelse, lidande med stort L, ja –martyrdomen … Retar gallfeber på mig. Det var samma sak i Slutet på historien. Jag har så svårt att förstå drivkraften bakom en religiositet som bara går ut på samvetskval och ständig ångest över att hamna i helvetet (ok, jag vet; det är ofta det uttrycket religionen tar sig) men ändå. Varför valde Greene att konvertera till katolicismen vid 22 års ålder? Vad var hans drivkraft? Beror det på att han i sin ungdom övervägde självmord (efter att ha diagnostiserats med både epilepsi och manodepressivitet)? Eller var han ”av naturen” lagd åt detta håll; det svarta, existentiella? Jag älskar katolicismen som estetisk riktning – alla helgonbilder, kryptor och festivaler… jag älskar dramatiken, mystiken, Mariakulten… Men det verkar vara ett rent helvete att vara troende katolik. 

II (idag)

 Citatet på försättsbladet till Slutet på historien säger allt:

 Människan har i sitt hjärta rum, som ännu inte finns till, och in i dem träder lidandet för att de ska börja vara till.

Är det så? Jag tror att en människa som inte har lidit är en ofulländad människa. Eller snarare; att lidande är en förutsättning för empati. Man måste ha identifierat (och erkänt!) en viss svaghet inom sig själv för att kunna förstå svaghet hos andra. Vårt förakt för svaghet – måste läsa den boken (not till mig själv). ”Särskilt aktuell nu vid rättegången mot Breivik”. Jag vet inte om Breivik vid något tillfälle blev mobbad som barn (jag har inte velat läsa särskilt mycket om honom) men annars har det ju varit en trend under det senaste decenniet att före detta mobboffer och/eller utstötta enstöringar tagit till vapen och utfört massakrer. Förut var ju en populär förklaringsmodell till Hitlers agerande att han haft en kärlekslös barndom (en pappa som slog honom), och Breivik blev ju tydligen övergiven av sin pappa som barn. Hur långt ska man anstränga sig för att förstå mördare, psykopater? Ja, fascister? En första impuls är ju att lägga locket på. ”Det finns viktigare saker att ägna sin uppmärksamhet åt”. Som t ex ”oskyldiga offer” och ”orättvisor”. Men de hör ju ihop. Ofrånkomligen är de länkade till varandra, och skulle naturligtvis inte existera utan varandra.

Fascister. Jag tror att det bor en fascist i oss alla (liksom det bor ett offer i oss alla). Igår satt jag på kafé med tre vänner. Vi pratade om fostervattensprov. Att man idag vid ett tidigt stadium kan se om det blivande barnet är utvecklingsstört och därmed har valet att göra abort. Efter 35 års ålder är provet gratis. Vill man utföra det innan dess kostar det 3000 kronor. Vän 1, som är  gravid i fjärde månaden, förklarade att hon inte ville göra något prov:

Livet måste få ha sin gång. Det får bli som det blir.” 

Själv kände jag mig mycket osäker om jag skulle besitta en sådan styrka (och trygghet). Jag sa att jag, om jag själv var gravid, skulle vilja göra ett prov – och att jag troligen skulle abortera om det visade sig att fostret hade ett svårt handikapp som t ex Downs syndrom. ”Därför att jag inte skulle vara beredd att axla ett sådant ansvar.” 

Vän 2 höll med. Hon skulle inte heller vara beredd till en sådan sak.

Men hur långt ska man dra det?” Frågade vän 3. ”Det finns par idag som gör abort på grund av att barnet visar sig ha fel kön. De vill inte ha ännu ett barn av samma kön, och därför aborterar de tills de fått som de vill.”

Detta tyckte vi alla var djupt förkastligt. Självklart var det ”sjukt”, enades vi om, att agera på ett sådant sätt. Därefter övergick vi till att prata om adoption. Väntetiderna på ett barn var ofta långa, förklarade vän 1. Men om man kunde tänka sig att abortera ”ett defekt barn” kunde det gå fortare. Då gick det till så att man fick en lista hemskickad med olika handikapp som man kunde tänka sig att sitt nya barn kunde få ha, allt från Downs syndrom till gomspalt, och så fick man pricka för vad man var ok med. De flesta, förklarade hon, valde gomspalt. Detta berörde oss alla fyra lika illa. När vi gått vidare till andra ämnen fortsatte jag att tänka på mitt påstående om att jag skulle abortera om jag fick veta att mitt barn hade Downs syndrom. Det kändes obehagligt att jag kände så – intolerant, nästan ondskefullt. 

III

Politisk korrekthet. Man tycker det man ”borde tycka”, inte det man ”faktiskt tycker”. Det är en form av självcensur. Eller, om man är tillräckligt övertygad om sin egen rättfärdighet hävdar man naturligtvis att dessa godhjärtade principer är något nästan organiskt. Vissa människor (= man själv) ”helt enkelt har dem” och tycker bara goda och rättvisa saker. Man är tolerant, vidsynt och rättvis i alla sammanhang – som av en lycklig slump. Andra (= alla oupplysta stackare) ”helt enkelt saknar dem”, eller väljer frivilligt att vara själviska och elaka. Jag kan naturligtvis hävda att jag aldrig skulle överväga abort i ovanstående fall, eftersom det skulle vara trevligare så. Och samtidigt: ärlighet är inte alltid något bra. Ärlighet behöver varken vara ”uppfriskande” eller ”rebellisk”. Den kan också vara exakt vad den allra oftast är: Plump. Samtidigt som jag är kritisk mot ”en förbindlig fasad” är jag övertygad om att politisk korrekthet är något bra. Vi behöver vägledas av principer som är större än oss själva. Om varje individ ensam fick vara lagstiftare skulle samhället bli en mycket obehaglig – och skrämmande – plats att leva i.

IIII

Förbjud kultur”. Häromdagen reagerade en Aftonbladetmedarbetare på Breiviks tårar över sin egen propagandafilm på ett märkligt sätt:

Att någon frivilligt vill associeras med en världsbild som vill bevara den europeiska kulturen efter att fått en inblick i Breiviks hjärna går bortom mitt förstånd. Ibland kan jag förbanna den dag jag bestämde mig för att jobba med kultur. Detta värdelösa skitord. Kultur. Jag ska aldrig mer använda det igen. Vad är det för ord som kan förvrida hjärnorna så totalt på människor? Om det här är vad vi kallar kultur, förbjud kultur.

Jag antar att journalisten ifråga (Martin Aagård) skrev i affekt efter att ha tittat för länge på Breivikrättegången. Men, det är förstås absurt att ge en ensam individ (Breivik ifråga) patent på (den europeiska) kulturens kärna och därmed berika denne med sista ordet. En sådan hysteri är den självutnämnda rättfärdighets baksida; om Europa som världsdel frambringat massmördare som Hitler och Milosevic och Breivik – varför inte avskaffa Europa helt och hållet? Bomba bort det bara! Och om begreppet kultur även rymmer högerextremistiska/fascistiska/rasistiska uttryck – så sudda ut det! (Här skulle det vara tacksamt att jämföra journalisten ifråga med de antagonister han kritiserar; de företräder ju i själva verket samma tendens.)

V

Avslutning: Efter lite efterforskningar har jag tagit reda på att Greene konverterade till katolicismen när han gifte sig med sin fru, som var katolik. (Bör också tillägga att jag har förlåtit Greene hans dysterhet. Han fick mig trots allt att reagera på djupet – och fundera, vilket långt ifrån alla berättelser lyckas med.) 

2004 kom det en dogmafilm om fostervattensproblematiken som är mycket sevärd. Förbrytelser heter den. Ett tips! Gällande etiska frågeställningar i stort kommer man väl aldrig till någon given slutsats där man bekvämt kan luta sig tillbaka? Tack och lov.

 

Långfredag

Andrea Mantegna: ”Crucifixion”, 1457 – 1459

 ”Se till de lidandes ögon – där finner du gud”. Känt citat av Jesus. Att erkänna lidandet, både som universellt och privat fenomen, är ett sätt att ta ansvar. (Vilket inte betyder detsamma som att bygga sig själv ett bo av sin självömkan!) ”Det är svårt att leva ett liv” brukar min far säga, och ”det är synd om människorna.” Även Strindberg konstaterade detta, och givetvis många innan honom. 

Jag älskar långfredagen eftersom det är en av få dagar – rent traditionellt – som man öppet får erkänna lidandet och vara helt och hållet allvarlig. Hoppas ni grunnar på era existenser idag, känner svindeln, kanske funderar kring hur ni kan göra just er lilla del av världen till en mer uthärdlig plats. Det ska jag göra.

 

Michelangelo; ”La pietá” (detaljer), 1499

Söndagsaktiviteter

Så här stökigt är det absolut inte i vanliga fall *blinkar oskuldsfullt*

Planerar att sitta i soffan hela dagen – utan dåligt samvete. Frossa i Erica Jong, och senare, fördjupa mig i (ännu) ett kostymdrama: Jag älskar kostymdramer! Under förmiddagen har jag och Olle försökt enas om vad vi ska ha på väggarna i vår kala lägenhet. ”Inga mer konstaffischer” tycker han, ”vi får inte bli för borgerliga”. Istället tycker han att vi ska köpa en Sisters of Mercy-affisch, ”vara lite tonårs sådär”. Hittills har vi enats om ett köp; denna intrikata bild. Den ska hänga i badrummet (och jag lovar att den kommer att ge mig mardrömmar).

Janet Leigh, 1960 (har för evigt gjort mig rädd för att duscha bakom duschdraperier)

Och lite söndagsreligiositet: 

Henriette Browne, ”The sisters of mercy”, 1859

 John Everett Millais, ”The vale of rest”, 1858

Arthur Hacker, ”The cloister or the world”, 1896

Och till religiositet behöver man stråkar:

Reproduktionerna skamlöst stulna från denna sida (värd ett besök!).

Om von Triers Melancholia, existentiell svindel och klassiska könsroller

Jag såg Lars von Triers Melancholia igår (givetvis senare än alla andra – men så är ofta fallet när det kommer till mig). Den var förstås alldeles underbar – visuellt självlysande med briljanta dialoger och en tät, symbolladdad intrig. Estetiskt (för den bestod till stor del av estetik) en mix inspirerad av 1800-talsmåleri och science fiction. Början fick mig t ex att tänka på inledningen till Kubricks 2001: A space odyssey med sina frusna scener tonsatta av pompös klassisk musik.

*

Filmen handlar om världens undergång: Planeten Melancholia har lämnat sin position i Skorpionens stjärntecken och är på väg mot jorden. Forskarna har studerat fenomenet, som de kallar för ”planetpassage”, noga och kommit fram till att det inte är någon risk för kollision. Domedagsprofeter däremot hävdar förstås det motsatta. Det finns också andra forskare som menar att risken för kollision tvärtom är överhängande då Melancholias färd skär tvärsöver jordens omloppsbana; kollision eller inte är därmed något som slumpen får avgöra – ett fenomen de har gett det illavarslande namnet ”Dance of Death”.

I filmens centrum står två systrar: Justine och Claire som befinner sig i ett starkt beroendeförhållande gentemot varandra. Justine lider av en svårartad men diffus ångest som styr hennes beteende och gör henne destruktiv. (Underförstått lider hon av melankoli.) Claire är den mer förnuftiga av dem, men ängslig och skör även hon och trots att hon ibland hatar sin syster gör hon allt för att hjälpa henne. Claire bor med sin förmögna man John på en gigantiskt gods på landsbygden och där umgås de med varandra omgivna av materiell lyx, prunkande grönska och outtalade konflikter – i spänd väntan på Melancholias ankomst.

Filmen andas, rentav doftar 1800-tal; inte bara i sina miljöer utan också i sitt rollbesättande av könen: John är den vetenskapligt intresserade aristokraten, besatt av sin stjärnkikare och sina protokoll och han drar med sig sonen i sin entusiasm; planetpassagen blir deras förtjusande hobby – inte alls något att vara rädd för eftersom man blint kan lita till astrologernas uträkningar. Justine och Claire är i motsats till John känslomänniskor som plockar blommor i trädgården, leker med barnet och beger sig ut på långa ridturer i de omgivande skogarna. Utöver detta lider som sagt båda av ångest: Claire är uppe på nätterna och ”missbrukar internet”, som hennes man kallar det, och oroar sig för en kollision och Justine är närmast en hysterika vars känsloliv tycks stå närmare naturen och det djuriska än det mänskliga. 

Millais Ofelia och Bruegels Hunters in the snow återkommer vid flera tillfällen i filmen. Justine ersätter husets biblioteks reproduktioner av modernistiska verk föreställande olika geometriska figurer, med dessa samt med Caravaggios brutala självporträtt, en av Carl Fredrik Hills schizofreniteckningar samt olika målningar av prunkande djungel. Hon gestaltar i sitt väsen också en slags sammansmältning av dessa riktningar; av barockens existentiella svindel och 1800-talets svärmiska, symboltyngda romantik samt mellan medeltidens idé om häxan och 1800-talets nyfikenhet inför främmande världar. 

 Pieter Bruegel, Hunters in the snow, 1565

Caravaggio, David with the Head of Goliath, ca 1610 (kan tolkas som ett dubbelt självporträtt av konstnären själv; dels som ung och dels som gammal)

*

Von Trier har länge jobbat med religiösa teman där han har placerat självutplånande unga kvinnor i huvudrollen: Gemensamt för dessa kvinnor är att de lider i det tysta, att de uppoffrar sig för andra och är missförstådda av sin omgivning – ett slags klassiska kristna martyrer. Samtidigt är de ofta starkare än sin omgivning. Kanske för att de med Senecas ord ”känner sig själva”; ångesten som självutforskning och självkännedom. Detta blir t ex tydligt när Claire överlever sin till synes så starka man och Justine visar prov på ovanlig handlingskraft när undergången står för dörren. 

*

Man kan givetvis tycka att von Triers teman är daterade och hans kvinnosyn unken och reaktionär. Idén om den goda, självuppoffrande, sköra och känsliga kvinnan är också ett typiskt manligt ideal – kvinnan som öm moder och behagfull jungfru, dygdig och god, ligger väl numera sällan nära (västerländska) kvinnors egen bild av sig själva. Dessa dog samtidigt som vi tappade religionen och än mer sedan vi införde feministiska jämlikhetsideal på den politiska dagordningen.

*

Avslutningsvis ska jag säga att filmen berörde mig djupt och att jag trots vissa reservationer tror att det finns mycket att hämta i den religiösa livskänslan. Världen skulle helt enkelt bli en bättre plats om vi alla blev lite mer ödmjuka och självuppoffrande. Därmed inte sagt att vi behöver vrida klockan tillbaka till 1800-talet (eller för den delen 1950-talet), inte heller att vi behöver hänge oss åt fanatism eller bli några martyrer eller hysterikor. Allting är inte svart eller vitt.

En annan intressant tolkning av filmen här.

God jul då! (Stora ängla-inlägget)

Gustave Doré: ”Christmas eve”

Både jag och min kusin Alice hade idylliska änglabilder ovanför våra sängar när vi var små. Och fast ingen av våra föräldrar var religiösa läste de alltid aftonbön tillsammans med oss. Mamma läste till och med dubbla aftonböner med mig. Både Gud som haver och Astrid Lindgrens Lotta på bråkmakargatan-version. Jag tyckte mycket om Lindgrens variant: ”Det går en ängel kring vårt hus/ han bär på två förgyllda ljus/ han har en bok uti sin hand/ nu somnar vi i jesu namn.” Jag tyckte om tanken på denna ängel som hade sådant sjå att båda bära två ljus och en bok, samtidigt som han promenerade (eller snarare tågade) runt huset! Och vad bar han för bok? Det var det också spännande att fantisera om (det slog mig aldrig att det kunde vara Bibeln). Jag tänkte att det var en tjock bok med bruna skinnpärmar men utan text, snarare en anteckningsbok med tomma olinjerade sidor. Och jag hade gärna lånat denna bok och ritat något i den, kanske en av mina otaliga balettdansöser med jättelånga halsar och ben och hjärtformade pussmunnar.

Nå. Medan jag älskade min änglabild (som föreställde en kvinnlig ängel i fotsid särk som hjälpte två små barn över en bro i ett mörkt, blixtrande oväder) fick änglatavlan mer traumatiska konsekvenser för Alice. För henne blev änglar istället för skyddande feer liktydiga med ett slags hotfulla spöken med sina enorma onaturliga vingar. Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle då hon var hemma hos oss och inte vågade gå på toaletten ensam, för tänk om det väntade EN ÄNGEL på henne därinne!

Apropå änglar samlade min mormor på änglar (i alla former; som bokmärken, porslinsstatyer, ljusstakar, ”mjukisdjur”…) och var övertygad om att hon skulle bli en ängel efter sin död. En gång berättade hon för mig att hon i tioårsåldern bestämde sig för att läsa hela Bibeln från pärm till pärm – och gjorde det också! ”Och sedan dess har jag läst Bibeln många gånger till.” Hon dog förra hösten, till vår stora sorg. Men förra julen hände något märkligt: Längst in under granen hittade vi, efter att vi öppnat alla paket, en av hennes porslinsänglar – en hon hade gett till mig när jag var liten. Och eftersom vi inte tyckte det var nödvändigt att försöka reda upp hur denna ängel hamnat där, beslutade vi oss för att ängeln helt enkelt var en hälsning från henne. Det kändes fint.

Fler änglar:

Ridolfo Guarieto, ”Den himmelska härskaran”, 1300-talet

”En seraf renar profeten Jesajas läppar”, katalansk målning, 1100-talet (Dessa bilder hämtade här.)

La belle arti II

Alberegno
Alberegno, altartavlemålare

Har aldrig varit i en fuktigare stad, även när det är soligt och varmt är lakanen och alla kläderna i vårt rum fuktiga. Genom de höga fönstren som ständigt står på glänt snurrar det in en och annan mygga – L vaknade med fyra bett på armen imorse.

Idag har regnet öst ned, vi kämpade ute på gatorna ett par timmar och lät regnet fylla våra skor, besökte bland annat Accademia och glodde på venetiansk konst – full av hel och halvnaket, nakna skuldror och halvt nedhasade höftskynken, bellmanidyll, heraldiska dalar.

Blev lite chockad över hur ofta man såg kvinnornas könshår – har aldrig tänkt på den detaljen förut. Röda änglar, änglar med åttavingade huvuden, traditionella änglar i vita och rosa särkar. Ett par dussin pietas och Madonnan con babino Jesus, bjärt lysande, vulgära väggmålningar med tjocka lager bladguld. Samtliga utom Bellinis tråkiga och tjatiga.

Väggmålningarna känns ofta lite slarvigt utförda har jag tänkt på, som om konstnärerna tröttnat på sitt verk och bara jobbar på rutin: måste-fylla-ut-så-jag-får-mina-stålar. Undrar om de fick betalt per kvadratmeter? Favoriterna var ikonerna i bysantinsk stil, särskild en triptyk föreställande domedagen med den scharlakansröda skökan ridande på en sjuhövdad drake med åsnekropp som spydde blod, skelett som dansade med biblar i händerna, en kung med tre kronor + en gloria dansande i luften och ett annat skelett som högg sönder ett altare med lie. Annars är jag en dålig, otålig museebesökare – har inget tålamod med att stå och glo, föredrar att göra det på reproduktioner framför datorn istället, bekvämt sittande i en soffa. Ytterst få tavlor är dessutom så pass fängslande att de är värda besväret, dessa dagar enbart Bosch i Palazzo Ducale och Bellinis madonnor med sina lustiga uttråkade ansiktsuttryck och åldrade Jesusbäbisar (de flesta ser ut som fyrtioåringar i bäbiskroppar, bara snäppet bättre än de ryska ikonerna där samtliga bäbisar ser ut att ha passerat 80-års strecket.)

I Palazzo Ducale skulle det föresten ha funnits en Velasquezröd tortyrkammare men den var inte öppen för besökare igår, gjorde mig lite besviken. Hade gärna sniffat efter ångest i luften, fick nu nöja mig med fängelsehålarna – i en av dem satt Casanova fängslad en gång. Han lyckades tydligen rymma genom ett hål i taket. Fanns inga hål där igår dock, bara kompakta stenväggar och blynedsmälta järngaller för fönstren.

På vägen hem från museet passerade vi en av de hundratals butiker som säljer karnevalmasker, men just denna (undanskymd i icke-turiststråken i S.Polo) råkade vara densamma som tillverkat maskerna till Kubricks Eyes Wide Shut och därinne kunde man titta på polaroidbilder från inspelningen i en bok. Var lite kul.

Har faktiskt köpt två masker; Casanova till mig själv och Ill dottore till O. Ill dottore är ursprungligen ingen karnivalmask utan en mask läkare använde under pesten under 1300-talet och en föregångare till gasmasken. Eftersom man trodde att pesten orsakades av onda andar försökte man göra masken skrämmande för att hålla dem borta…

När vi kom tillbaka till vandrarhemmet satt jag och spolade fötterna i varmvatten i bidén på toaletten för att få dem varma igen, hjälpte föga. Nu sitter jag invirad i en filt i allrummet tillsammans med amerikanska backpackers och tvingas lyssna på de italienska föreståndarnas aldrig upphörande dunka-dunka-musik. Har efter tre dagars öronplåga dragit slutsatsen att italienare har världens sämsta musiksmak. L ligger däckad av lågtrycket i sovsalen. Ska väcka henne strax så vi kan gå och käka middag.

Casanovas
Ill dottore
Casanovor, Ill dottore

Ian Curtis och Dante

Ian Curtis

Såg en dokumentär om Joy Division igår. Blev motvilligt fascinerad av Ian Curtis fast jag lovat mig själv att inte bli det. Blev särskilt tagen av hans scennärvaro och spastiska dans och att han uteslutande läste böcker om mänskligt lidande. Han var manodepressiv, Ann Heberlein skrev om honom i sin bok, att han tog livet av sig för att han inte kunde välja mellan Annik och Deborah, men troligen för att han var djupt deprimerad på riktigt. Heberlein skrev att en majoritet av manodepressiva dör i förtid för egen hand. Många passerar inte fyrtio års ålder.

Idag har jag läst Bibelns första mosebok och Dantes Paradiso, blev nyfiken på beskrivningar av paradiset. Många tänker sig ju paradiset som en statisk, ganska trist plats och det är långt vanligare både med beskrivningar och föreställningar av helvetet. Tyckte det var rätt spännande att undersöka detta närmare. Enligt Dante är paradiset en ljusomstrålad plats fylld av vackra andeväsen, hierarkiskt uppdelat i sfärer. Ju högre upp desto starkare lyser man och ju närmare står man Gud. De riktigt, riktigt heliga andarna lyser så starkt att man inte kan titta på dem utan att bländas. Men mest är paradiset för Dante en plats där han kan ha djupa, naturvetenskapliga diskussioner om universums sammansättning med sin stora kärlek, den 13åriga flickan Beatrice som trots sin unga ålder är lärd som en professor.

Är hos L , ute i snödriva ligger en vinflaska på kylning och snart ska vi se film.

Imorgon flyger jag till Stockholm. Hejdå på ett tag!

Gott nytt strängt år!

Vilhelm Hammershoi

Hammershoi

Om jag vore måttfull hade jag bara valt den första bilden som symbol för ”nytt år – nya möjligheter – nya fönster att öppna”, men jag är inte måttfull. Jag vill vandra genom dessa tomma rum. Jag tänker mig att de luktar nyskrubbat av såpa, att stegen ekar mellan väggarna och att de är mycket kalla. I något av rummen sprakar möjligen en brasa i en kakelugn. Det är en herrgård förstås, på landet, bebodd av pietister som anser att materiella ägodelar ”ger själslig fetma och tär på viljan”. Hem som ett slags kloster – det är en tanke jag gillar. Bilderna är målade av Vilhelm Hammershoi.