Mother Russia: om Ivan Denisovitjs kosthållning, om varför kommunismens historia förtigs i debatten, samt om Vladimir Putins väg till makten

Mother Russia

Litet förord: Jag läser om Ryssland, och som alltid när det kommer till detta land, läser jag med stort engagemang. Inlägget som följer är därför överdådigt på många sätt, och rymmer kanske alltför mycket information för en enda stackars text, men som vanligt har ämnet tillåtits breda ut sig allteftersom den ena tanken knutits till den andra och har så småningom, som en deg med jäst, svällt över bunkens kant. Detta beror främst på min vetgirighet, som jag påpekat tidigare skriver jag främst för min egen skull; för att jag känner ett behov av att reda ut saker, lära mig och förstå.  Ni läser därför på egen risk.

*

Hej,

jag dricker te och lider av sockerabstinens. De senaste månaderna har jag ätit godis, kakor och andra bakverk så gott som varje dag och därför lagt på mig tre besvärande extrakilon som jag nu försöker bli av med (mina favoritklänningar sitter inte snyggt längre!). Tyvärr är det inte lika roligt att inte äta som att äta, och även om jag inte går på någon direkt fascistisk diet (jag äter som vanligt fast mindre, och undviker som sagt socker) upplever jag bantningen som långtråkig. Jag har därför tröstat mig på det mest vulgära sätt genom att jämföra min nuvarande kosthållning med det som äts i Alexander Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv. Ty  Denisovitjs- och hans medfångar är minsann inga frossare och de genomlider torftigheten med jämnmod.

Jag introducerar härmed Denisovitj-dieten:

Frukost

Förrätt: Blaskig soppa på tunna skivor potatis, skämd och sönderkokt småfisk – tänk spigg – och svarta kålblad. För att få i dig tillräckligt med protein rekommenderas att du suger på fiskskelettet och tar vara på huvudet, stjärten och ögonen.

Huvudrätt: Magaragröt, gjord på gult gräs som enbart till utseendet liknar hirs. Smakar inget, ger ingen mättnadskänsla.

Lunch

Mer magaragröt, men om du har riktigt tur: havregrynsgröt!

Mellanmål

480 gram bröd med lite socker på toppen. Bör delas upp under dagen.

Middag

Samma som frukosten + bröd

Dryck? Någon sådan nämns inte.

Om du vill lyxa till det: En stump papyross (högst tre bloss) som du tiggt av en kamrat.

Motion

Antingen sex timmars väggmurande i råkall maskinhall, eller gropgrävande i 27-gradig kyla.

utensils_detailKöksattiraljer från ett Gulag-läger.

Att litteraturen kan skänka tröst är det inte tu tal om, och Solsjenitsyns roman uppmuntrar till tacksamhet i stora mått. Den får mig att värdesätta mina skor (som jag inte behöver lappa och laga), min säng (som inte är gjord av halm och som inte är full med löss), mitt privatliv (jag behöver inte dela min tillvaro med människor jag ogillar), mitt arbete (som inte är fysiskt ansträngande) och min fritid (bara det faktum att jag har en fritid). Den får mig också att uppskatta min yttrandefrihet. Att jag, till skillnad från Solsjenitsyn, kan kritisera rådande politik utan att bli fängslad. (Som officerare i Röda Armén kritiserade han Stalins krigsföring i privata brev till en vän, breven konfiskerades av NKVD och han dömdes därefter till straffläger. När han senare beskrev Stalintidens terror i romansviten Gulagarkepelagen blev han paria, utvisades ur Sovjetunionen och berövades sitt medborgarskap).

Jag hyser stor beundran för den stoiske Solsjenitsyn, som inte bara hade styrkan att uthärda, och överleva, tillvaron i fånglägret, utan också hade kraft nog att ägna resten av sitt liv åt att skriva om de erfarenheter han gjorde där.

SolsjenitsynSolsjenitsyn satt fängslad åren 1945-1953, bland annat i ett arbetsläger för politiska dissidenter i Ekibastuz i  sovjetrepubliken Kazakiska SSR, nuvarande Kazakstan, där han tilldelades fångnummer 282. 

pic-I-N-IntaAbez (Minlag) forcedlabor campEkibastuz:s fångläger var förebilden för ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”.

Sovjet: överstatligheten, övervakningssystemet, censuren och propagandan, utrensningen av oliktänkande, ransoneringarna, den överväldigande misären. Och så Gulag förstås; absurda straff för minsta misshagliga beteende. Det pratas inte så mycket om det numer. Inga varningar för en återgång till stalinismen i var och varannan ledare, krönika och debattartikel. Det hävdas ofta – mycket ofta – att man ska ”lära sig av historien”, men vad man ska lära sig är tämligen selektivt. Tillämpningen av historien och de lärdomar som dras fram är i mina ögon lättjefulla, mer anpassade efter egen agenda än efter verkligt intresse.

Att kritisera kommunism tycks helt enkelt inte lika gångbart som att kritisera nazism, trots att kommunismen – lika medvetet som nazismen – skördat miljontals liv. Det varningsflaggas inte heller med Stalin på samma sätt som med Hitler, trots att Stalin knappast var en gosigare typ.

Några exempel: Under ”den stora terrorn” (1937-38), i Stalins regi, avrättade man under en period av 18 månader 681 692 människor. Under Gulag-åren (1923-1961) deporterades 18 miljoner till fångläger, varav 8,5 miljoner av dessa till de hårdaste lägren (hur många som dog i dessa kan man bara spekulera i). (Ska man höja blicken kan man vidare nämna Mao, med 70 miljoner döda på sitt samvete, och Pol Pot med 1,7 miljoner, och så vidare.)

Detta är naturligtvis inte menat som ett försök att kasta ett förlåtande ljus över nazismens brott, utan som en påminnelse om att nazismen inte är det enda onda som ägt rum på europeisk mark under 1900-talets första hälft. Ändå tycks kommunismens brott ständigt ”glömmas bort” bland de som flitigast använder historien som (politiskt) slagträ och facit. (Måhända vill de inte se sig själva i spegeln.)

Ytterligare: Vi har full koll på nazistiska superskurkar som Göring och Goebbels (det kommer väl ut typ en ny biografi om dem per år), men vad har vi egentligen för koll på kommunistiska dito? Hur många har t ex. hört talas om Lavrenty Beria – även kallad ”Marskalk Beria” – chef för säkerhetstjänsten NKVD (efterträdaren till Tjekan och föregångaren till KGB), en av de högsta ansvariga för iscensättningen av ”den stora terrorn” och därefter för driften av Gulag-systemet? På sitt CV ska han också ha våldtäkter, tortyr, lustmord och avrättningar (genom åren beställde han bland annat morden på 500 NKVD-agenter och på 30 000 officerare inom Röda Armén). Det ryktas om att Stalin kärleksfullt ska ha kallat honom för ”min egen Himmler”. (Ett mått på allmänhetens kunskap om monstret; man får typ tre halvutförliga träffar på svenska när man googlar hans namn; Wikipedia, SO-rummet och Flashback.)

lavrentiy-beriaLavrenty Beria, 1899-1953

I ett land där Vänsterpartiets före detta ledare öppet kallar sig för kommunist, där man knappt lyfter på ögonbrynen åt Jan Myrdalssällskapets ”Leninpris” (Mikael Wiehe blev årets stolta vinnare), där demokratifientliga vänsterextremister ursäktas eftersom de ju ”faktiskt kämpar för den goda sidan” och där 80 procent av SVT:s medarbetare röstar rödgrönt, är en förlåtande inställning till kommunismen inte konstig. Ändå är den konstig.

Som jag ser det handlar det om ett relativiserande av ideologi kontra praktik. Således brukar resonemanget lyda som följer: Marx tankar var och är jättefina, sen är det förvisso beklagligt att dessa råkat resultera i några av världens värsta diktaturer, (som om diktatur inte också ingick i Marx idépaket) men man måste väl ändå tycka att slutmålet; kommunism, är en fantastisk vision; för tänk om vi kunde leva i ett samhälle där alla levde – och tänkte – exakt likadant (som oss)! Och skit samma om det innebär propaganda, inskränkt yttrandefrihet och absurt hög beskattning, syftet är ju faktiskt gott.

Vad man glömmer i sammanhanget är att också nazismen är- och var en ideologi. Att börja nysta i teori kontra praktik där skulle däremot framstå som otänkbart: Om vi stryker rasbiologin och antisemitismen ur ekvationen är Hitlers tankar egentligen inte alls så dumma! Det är ju jättefint med en stark stat där alla har arbete! 

Det finns också något skevt över vårt fördömande av nazismen när fördömandet i sig blivit en industri. Nyhetstorka? Smäll upp nåt om Hitlers bunker på löpet! Slut på argument? Hänvisa till 1938! Dokumentär? Varför inte ännu en om andra världskriget? Och jag kan bara se framför mig hur det går till på redaktionsmötena på tidningen Populär Historia; ”i detta nummer ska vi återigen fokusera på Hitler, som ni vet har vi honom att tacka för våra försäljningssiffror”. Oavsett vad folk försöker ge sken av är det många som är stenkåta på den tyske fürern, ja, de formligen dreglar över honom. Inte minst hans ivrigaste motståndare.

En annan grej, i kölvattnet av allt detta, som stör mig, är den misstänksamhet man möts av när man tar avstånd från renodlade vänstertankar. Det senaste året har jag bland annat fått höra att jag ”saknar empati”, samt blivit kallad för både kapitalist (jo, jag har ju stora tillgångar att profitera på) och, helt oförklarligt, Putinanhängare (mig veterligen har jag aldrig sagt ett positivt ord om Putin). Debatten blir svartvit; håller du inte med om en sak, måste du per definition tycka motsatsen. Syftet är att ”skrämma till tystnad”, vilket i och för sig är en typisk metod inom diktaturer. Såväl intellektuella som reella. Konsekvensen: tycker man ”fel” är det bekvämare att tiga.

*

Från stalinismen till putinismen: Vid sidan av En dag i Ivan Denisovitjs liv läser jag den ryska journalisten Masha Gessens bok om Putin; Mannen utan ansikte. En intressant rapport inifrån dagens Ryssland, med fokus på Vladimir Putin och hans väg till makten. Redogörelsen kan inte ses som opartisk, det är tydligt att Gessen är Putinmotståndare, men boken är ändå läsvärd.

masha_gessen_(c_tanya_sazansky)__fullMasha Gessen

I sin bok målar Gessen ett porträtt av Putin som en veritabel psykopat; han är maktgalen, känslokall, liksom Stalin oberörd inför andra människors lidande (och död), konsekvent ointresserad av andra åsikter än sina egna, och därtill besitter han omvittnat svåra aggressionsproblem och en långsinthet, med följande hämndlystnad, som kan sträcka sig över decennier. Konsekvenserna av dessa egenskaper är skrämmande: Folk som kritiserat honom blir ihjälskjutna på öppen gata, förgiftade, kastade i fängelse, får se sina verksamheter nedlagda och sina egendomar konfiskerade. Säkerhetspolisen, som numer heter FSB (förkortning för ”Ryska federationens federala säkerhetstjänst”, instiftat på Jeltsins initiativ 1995), men som har i princip samma funktion som gamla KGB, avlyssnar folks lägenheter, utövar utpressning, hotar och skrämmer alla som på ett eller annat sätt inte går i Putins ledband. Korruptionen är utbredd, Putin och hans kumpaner har blivit miljardärer genom att ta ”statligt monopol” på landets naturtillgångar, så som timmer, malm, gas och olja, vilket inneburit att en betydande del av vinsterna gått till dem själva (Ryssland har t ex. världens största gasreserver, och dessa ägs av staten). Och samtidigt som basala nödvändigheter som elektricitet och lokaltrafik fallerat och arbetslösheten och fattigdomen tillåtits breda ut sig, har Putin valt att investera över 50 procent av skatterna i utbyggnad av militärmakten.

Gessen ger flera utförliga exempel på hoten mot (och morden på) oppositionspolitiker och obundna journalister, och nämner bland annat sig själv som exempel när hon beskriver hur hon – sedan hon undersökt ett misstänkt fall av korruption – plötsligt hade en ”stor en karl uppflugen på en stege utanför dörren till min lägenhet – tjugofyra timmar om dygnet. ”Vad håller ni på med?” Frågade jag varje gång jag öppnade dörren. ”Fixar en sak”, brukade han morra till svar. Några dagar senare slutade min hemtelefon fungera. Telebolaget påstod att det inte var deras fel, men det dröjde flera dagar innan jag kunde använda den igen.”

Klassiska KGB-åtgärder, summerar hon, ”avsedda att få mig att förstå att jag aldrig kunde känna mig trygg och att jag aldrig var ensam.”

Det läskiga, tänkte jag när jag läste detta, är att dessa metoder är så subtila. Eftersom det per definition inte går att bevisa att det verkligen är organisationen som står bakom händelserna kan man inte göra något åt saken: Man kan trots allt jobba övertid i ett trapphus och en telefon kan sluta fungera utan att det är något särskilt med det. Kanske är man till och med paranoid om man inbillar sig något annat?

En tid efter denna incident tog ”staten” över landets största medieimperium och Gessen fick veta att hennes forna kollegor som jobbade för en av de tidningar som ingick i detta, samtliga blivit avskedade. Idag är i princip all media Kremltrogen, frivilligt eller ej.

Utvikning: Ett exempel på hur Kremlmedia kan se ut får man i en artikel i SvD den 10/12 – 2014 där man får stifta närmare bekantskap med Dmitrij Kiseljov, ”närmast att betrakta som Putins propagandaminister” och hans teveprogram Vesti Nedeli (Veckans nyheter). I detta program har bland annat Carl Bildt utpekats som CIA-agent, Ukraina blivit kallat ”ett virtuellt begrepp” – ”det existerar inte som eget land” – och det har uttrycks åsikter om att homosexuella ”inte ska få donera blod, och om de omkommer i en bilolycka ska deras hjärtan begravas eller brännas så att de inte ska kunna bli organdonatorer.”

Gessens redogörelse för Putins personliga livshistoria, till skillnad från hans brott, är inte särskilt utförlig, mycket beroende på att det knappt finns några obundna källor. I samband med att han övertog presidentposten år 2000 gav han ut en självbiografi som av naturliga skäl är vinklad, och denna har hon förvisso använt, men i mycket försiktiga mått. I övrigt består redogörelsen av ett lapptäcke av utsagor från avhoppade före detta kollegor och regimkritiker.  Men för att summera: Putin föddes i  Leningrad (nuvarande St Petersburg) den 7 oktober 1952,  han växte upp i en tjugo kvadratmeters etta tillsammans med sin mamma och rullstolsburna pappa i ett förfallet 1800-talshus. De delade kök med de andra hyresgästerna och det sprang råttor i trapphuset och ute på gården var det ständiga slagsmål bland barnen och så vidare. (Gessen beskriver för övrigt boende på tjugo kvadrat som en ”lyx” i Sovjetmått mätt, och Putins familj som ”privilegierad” eftersom de hade en stuga – en datja – utanför stan.)

I skolan var Putin medelmåttig och redan som tolvåring drömde han om att bli spion för KGB. Under tonåren tränade han kampsport och sedan utbildade han sig till jurist och därefter fick han sitt drömjobb på KGB  som visade sig vara en besvikelse eftersom det mest bestod av pappersarbete.

1983 gifte han sig sin flickvän Ludmila, en före detta flygvärdinna, och de fick två barn. De bodde i Tyskland för KGB:s räkning fram till murens fall och återvände därefter till St Petersburg. Efter Sovjetunionens sönderfall engagerade sig Putin i politiken och blev vice borgmästare i sin hemstad, samtidigt som han fortsatte på KGB, klättrade i graderna och så småningom blev chef för FSB. En post han behöll till 1998.

1999 utsågs Putin – under snåriga omständigheter – till Jeltsins efterträdare, trots att han var så gott som okänd för allmänheten och på intet sätt delaktig i landets politiska toppskikt. Kapitlet som beskriver utnämningen är svårt att reda i; tydligen ska inte ens de som gett honom posten haft något egentligt grepp om vem han var eller vad han stod för, däremot hade de en ”känsla av att han stod på deras sida” samt uppfattningen att han var ”lättstyrd” och att han därför kunde fungera som politisk nickedocka att justera från kulisserna. Nyckelpersonen bakom utnämningen – Jeltsins bundsförvant Boris Berezovskij – beskriver för Gessen att han till och med upplevde Putin som ”tom” och ”ointressant”, men detta kan måhända vara en efterhandskonstruktion eftersom Putin senare gjorde Berezovskij gruvligt besviken (Berezovskij gick i politisk exil 2001).

Kort efter utnämningen vann Putin folkets förtroende efter att ha visat prov på aggressiv krigsretorik efter att landet skakats av ett antal terrordåd vars upphovsmän antogs vara tjetjenier. (Gessen menar dock att dåden i själva verket arrangerades av FSB, vars dåvarande chef utsetts av Putin. Som bevisföring hänvisar hon till att FSB gick ut och sa att det sista terrorförsöket, då två säckar sprängmedel ställts i ett trapphus och upptäcks i tid av en hyresgäst som i sin tur tillkallade polisen, i själva verket varit ”en övning” i deras regi.) I ett av sina första teveframträdanden höll Putin följande tal om terroristerna:

”Vi kommer att jaga dem. När vi hittar dem kommer vi att krossa dem. Även om vi hittar dem på toaletten. Vi kommer att knäppa dem på skithuset.”

Talet gjorde succé och strax därefter vann han presidentvalet utan att ha bedrivit någon kampanj. I samma veva upphörde terrordåden. Gessen menar att två bidragande orsaker till Putins seger, utöver krigsretoriken, var att han lurade i folket att han var ett fan av demokrati, och att han till skillnad från Jeltsin gav ett samlat och seriöst intryck.

Tja… och ungefär så långt har jag kommit i boken. Som ni märker lämnar redogörelsen mycket att önska, den är skissartad, tömd på livgivande detaljer, man får inget grepp om vem Putin egentligen är, vad som driver- och intresserar honom. Och det är väl på grund av detta boken fått sitt namn: han framstår helt enkelt mer som vålnad än människa. Samtidigt känns det angeläget att få en djupare inblick i vad som faktiskt sker i Ryssland just nu. Samtiden är svår att greppa och historia skrivs ju som bekant i efterhand, men det betyder inte att man inte kan göra analyser redan i dagsläget. Jag kommer att följa Putin med större uppmärksamhet från och med nu.

R8WNr5EV3H0GjIwoABeeRPqZkyRwc4F7Ett engagerat maktskifte, år 2000. 

Screen shot 2011-05-15 at 4.31.22 PMFörlåt för parentes, men Jeltsin var förvånansvärt snygg som ung. 

Lite bilder från Putins liv:

primaryPutin som barn

Vladimir_Putin_wedding-2Putin med fru

putin med barnPutin med döttrar

Avslutningsvis lite skvaller:

Putin skilde sig från sin fru Ludmila 2013. På bilder under de sista åren av deras äktenskap ser hon ut som ett nervvrak. Några år innan skilsmässan begick den ryska tidningen Moskovski Korrespondent misstaget att spekulera i huruvida Putin fått ihop det med den populära gymnasten Alina Kabaeva, med följden att tidningen kort därefter lades ner, enligt chefredaktören på eget initiativ. Utländska medier har dock fortsatt spekulera i storyn och nu ryktas det om att Putin och Kabaeva ska ha ett hemligt kärleksbarn.

putin-gymnast_2584524bPutin och Kabaeva. Kabaeva gick nyligen ut och sa att hon hade ”en man i sitt liv” och att hon var ”så förälskad att hon nästan var rädd” (!), vem mannen ifråga är har hon dock inte berättat. 

Nog med både Ryssland och Putin för tillfället. Nu ska jag äta en bättre middag än stackars Ivan Denisovitj och känna tacksamhet över att mitt eget fångläger är uthärdligare än hans.

Högst upp: ”Fosterlandet kallar”, en 83 meter hög staty av Moder Ryssland med staden Volgograd i bakgrunden. Skuptör: Yevgeny Vuchetick, uppförd 1962.

Vasilisa den fagra möter häxan Baba Yaga

 

Ivan_Bilibin_023

vasilisa-5

Nu såg knappt Vasilisa var hon satte fötterna, men plötsligt skymtade ett märkligt sken framför henne. Det visade sig komma från en liten märklig stuga. Huset stod på ett par stora fågelben och på staketet, som var gjort av människoben, satt döskallar med ett sjukligt grönt ljus lysande ur ögonhålorna.

Bilibin._Baba_Yaga

Det började svischa och smälla i luften och häxan Baba Yaga kom flygande. Hon satt i en stor mortel och tog sig fram genom att ro med mortelstöten och borsta bakom sig med en kvast. Själv var hon anskrämlig att skåda. Hon var mager som ett skelett och hade tänder av järn.

Illustrationer av Ivan Bilibin, 1899

Vid floden Kolyma

Gulag

”År nittonhundrafyrtionio stötte mina vänner och jag på en märklig notis i Vetenskapsakademiens tidskrift Naturen. I petitstil stod det där, att man vid grävningar i närheten av floden Kolyma hade upptäckt en underjordisk islins – en urgammal, frusen ström – och i denna fanns infrusna arter av fossil (flera tiotusental år gammal) fauna. Dessa fiskar – eller kanske tritoner – var så väl bevarade, omvittnade den lärde korrespondenten, att de närvarande slog sönder isen och genast – och gärna – åt upp dem.

Det måste i högsta grad ha förbryllat tidskriftens fåtaliga läsare, att fiskkött kan bevaras så länge i is. Och inte många kan ha fattat den i sanning oerhörda innebörden av den oförsiktiga notisen.

Vi däremot fattade ögonblickligen. Klart och in i minsta detalj såg vi hela scenen framför oss: hur de närvarande i förtvivlad hast slog hål på isen (och därmed förgrep sig mot ichtyologins höga intressen), hur de skuffade varandra medan de knackade fram bitarna av tusenårigt kött och sedan drog iväg med dem till elden och tinade upp dem och åt sig mätta.

Vi fattade, därför att vi själva hörde till dessa närvarande, till det väldiga och helt unika släktet fångar, de enda som  gärna kunde äta tritoner.

Kolyma var den största och mest beryktade ön, grymhetspolen i det sällsamma landet GULAG, vilket geografiskt var uppsplittrat som en skärgård men psykologiskt sammansvetsat som en kontinent – ett nästan osynligt, nästan omärkligt land, vilket beboddes av fångfolket.

Likt en enklav klöv sig denna arkipelag igenom det omgivande landet, skar sig in i dess städer och svävade som ett hot över gatorna – och ändå fanns det människor som ingenting anade; många hade endast hört grumliga rykten om det, och de enda som visste allt var de som hade varit där. Men de tycktes ha mist talförmågan på Arkipelagens öar; de höll tand för tunga.

På grund av en oväntad vändning i vår historia sipprade det ut ett och annat, låt vara försvinnande litet, om Arkipelagen. Men de händer, som drog åt våra handklovar, vänder försonligt handflatorna mot oss nu: ”Låt bli!… Låt bli att frammana det förflutna!… Den som erindrar om det förflutna – miste ena ögat!” Ordspråket slutar dock så: ”Men den som glömmer -miste båda!”

/ Alexander Solsjenitsyn, ur inledningen till GULAG-arkipelagen.

Om kostymdramer i allmänhet, adaptioner av böcker i synnerhet

anna-karenina moviestill

Och sen när man sagt att man har mycket att säga om något har man plötsligt inget alls att komma med, den nyss så proppfulla hjärnan är alldeles tom. Eller: en och annan lösryckt tanke flyger omkring i det där tomrummet och man får ställa sig på tårna och sträcka ut armarna i luften och liksom snappa åt sig dem och sen, när de väl ligger där fångade i handflatan så liknar de bara skrynkliga insekter. (Skrynkliga insekter? Men stryker jag denna liknelse måste jag skriva om hela stycket och det orkar jag inte.)

En av de där tankarna jag just snappade tag i gäller i alla fall kostymdramer och vissa filmkritiker som klagar på brist på nyskapande grepp inom genren alternativt hyllar de regissörer som frångår en historiskt korrekt inramning för att göra historierna mer ”samtidsanpassade”. Till exempel i denna recension av ”A Royal Affair” där Helena Lindblad kommer med följande invändning: Även om gedigna ”A royal affair” luktar mer blod, svett och tårar än parfym lyfter den aldrig från det duktigt redovisande historieberättandet – i synnerhet som längden är något krävande. Man kanske inte kan kräva att alla kungliga kostymdramer ska vara lika popkulturellt kolorerade som Sofia Coppolas ”Marie Antoinette” men lite mer konstnärligt temperament och äventyrliga berättarlösningar hade inte skadat.

Att klaga på att ”redovisande historieberättande” skulle vara något negativt i en genre som de facto rör sig i– och skildrar historiska miljöer känns oerhört dumt. Likaså att sätta likhetstecken mellan traditionell berättarstil och brist på originalitet eller att klaga på längden (i detta fall två timmar och tjugo minuter). En av behållningarna med kostymdrama är enligt mig just att de lär mig om något annat än samtiden och att de gärna tar god tid på sig medan de gör detta. För att ta mästerliga ”Elizabeth” från 1998 regisserad av Shekhar Kapur som exempel, där ju själva behållningen ligger just i det tidstrogna,  allvarliga och fördjupade – kvalitetsmarkörer som kräver sin tid. Skulle Kapur istället ha skurit ned tidsrymden till hälften och ersatt maktkampen med Maria av Tudor och katolska kyrkan med… Siouxsie and The Banshees och glättiga scener där Elizabeth fnittrande prövar skor… ja, det hade ju inte bara varit befängt utan rent nedlåtande – både mot Elizabeth som historisk person och mot tittarens intellektuella förmåga. (Men förmodligen passat Lindblad och hennes inställning till berättarteknik bättre.)

En annan korkad recension; denna av aktuella ”Anna Karenina” i New York Times där recensenten hyllar filmen just för att den frångår sin ursprungshistoria, och orerar kring regissörens (Joe Wright) tidigare mer trogna romanadaptioner: His screen versions of Jane Austen’s “Pride and Prejudice” and Ian McEwan’s “Atonement” are not terrible, just cautious and responsible. For all their technical polish and the admirable discipline of their casts, those films remain trapped in literariness. (…) The proof of their mediocrity is that admirers of Austen or Mr. McEwan will find no reason for complaint. Jaha, tänker jag. Varför överhuvudtaget filmatisera en roman om inte för att ge den en så trogen inramning som möjligt? Och var ligger faran i  ”literariness”? Är man inte intresserad av detta kanske man helt enkelt bör hålla tassarna borta från romanadaptionerna och istället ägna sig åt andra (ickelitterära) berättelser? 

Ja. Jag tycker inte nödvändigtvis att allt som är nytt är bra eller att uppror är en förutsättning för originalitet. En berättare – i detta fall en regissör/manusförfattare – behöver inte demonstrativt framhålla sin egen subjektivitet för att något ska upplevas som ”spännande” eller ”äkta”. Tvärtom kan det finnas mycket att vinna i att ta ett steg tillbaka och låta saker få existera i  egen rätt. I det här fallet; vara trogen den (ursprungs)historia man berättar.

AnnaKarenina originalomslagOmslaget till första utgåvan av Anna Karenina, 1878

Så. Vad tyckte jag då om Anna Karenina? Ja. Kanske kunde det, med tanke på att det är en av mina favoritromaner, inte gå annat än snett? Samtidigt har jag inte haft några problem med andra filmatiseringar av andra favoritromaner – som med Joe Wrights version av ”Stolthet och Fördom” eller med BBC-versionen av George Eliots ”Middlemarch” eller med Cary Fukunagas version av ”Jane Eyre”. Jag är inte orimlig, förstår att en film på 1-2 timmar inte kan jämföras med en bok på 300-900 sidor, att den förblir just en tolkning och den som sådan måste bedömas efter vad den är.

Joe Wright låter sin version av Anna Karenina utspela sig på en teater där Moskva utgörs av en pappkuliss föreställande Vasilijkatedralen och tåget som Anna reser med från och till St Petersburg är av leksaksmodell. Detta tydligen eftersom scener från ”det verkliga Ryssland” av filmteamet ansågs som alltför uttjatade och klyschiga. (Ett märkligt resonemang. Om det ryska landskapet är klyschigt, vad är då inte det i kostymdramesammanhang sönderfilmade engelska som agerar fond i Wrights tidigare filmer?) Mellan de ofta stumma scenerna rör sig skådespelarna bakom- och ovanför scenen där statister driver omkring och medarbetare drar i linor. Levin flyr till exempel backstage när Kitty avvisar hans frieri, det är också där han finner sin försupne bror.  Iscensättningen är förvisso estetiskt tilltalande men också tråkig. Det (över)tydliga scenbygget blir en konstruktion som ställer sig mellan tittaren och berättelsen och liksom blockerar- och reducerar den. Med välcastade skådespelare hade jag eventuellt kunnat ha överseende med detta grepp men castingen är… och nu måste jag ta till ett kraftord; katastrofal. I synnerhet valet av Aaron Taylor-Johnson i rollen som Vronskij:

Aaron Taylor Johnson som Vronskij

En vek och sprättig pojke, som knappt ser ut att ha lämnat tonåren, medan Vronskij i boken är EN MAN – stor och välväxt med begynnande flint, kraftig haka, breda käkben. En djärv kraftkarl till kavalleriofficer som dricker vodka till frukost och som är en av de bästa ryttarna i armén. Och inte blir det bättre att man gett rollen som Anna till Keira Knightley som upprepar sin sedvanliga repertoar av knyckiga huvudrörelser och övertydliga flämtningar närhelst en man tittar åt hennes håll. Knightleys neurotiska utstrålning och beniga, evigt flickaktiga fysionomi fungerar helt enkelt inte när det kommer till en karaktär som kräver yppig kvinnlighet och en varmblodig, ursprungligen trygg och älskvärd personlighet.

Leo TolstoyVronskij i original? Tolstoj i uniform under sin tid vid Kejserliga Ryska Armén (som han anslöt sig till efter att ha dragit på sig alltför stora spelskulder)

Sedan ska vi inte ens tala om min favoritkaraktär Levin vars personlighet och historia reducerats till ett minimum. Men för att säga något positivt också (ty man bör alltid spä ut den negativa kritiken med något tandlöst och snällt): Jude Law och Alicia Vikander är bra. Det är för övrigt roligt att se Law i andra roller nu när han blivit lite äldre och lämnat ”snyggfacket” – när man inte längre tvingas fokusera på hans yttre märker man att han är en duktig skådespelare. Och så gillade jag filmens (få) landskapsscener som ser ut som Segantinimotiv (se stillbilden högst upp).

segantini_ReturnfromtheWoodsGiovanni Segantini: ”Return from the Woods”, 1890

Tror detta får vara allt för idag. Godnatt!

Ps. Jag vet inte varför wordpress ändrar storleken på typsnittet i texten. Verkar inte gå att göra något åt. Ds.

Ps. En recension av filmen vars åsikter jag delar hittar du här.

Rysk afton och litterära pretentioner

moscow-fireworks-burst-spassky

Hej,

igår hade vi Rysk Afton. Vi åt blinier med rom (jättegott) och borsjtj med smetana och rökt lax (jätteäckligt) och drack champagne och vodka och lyssnade på de enda ryska artister vi känner till – Alla Pugacheva och TaTu och skrek Gorbatjov-ord som ”Glasnost!” och ”Perestrojka!” Sen tittade vi på roliga youtube-klipp på Boris Yeltsin och sen på en halv dokumentär om Putin och sen var det meningen att vi skulle se kalla kriget-spionfilmen Tinker Tailor Soldier Spy men då var jag så full (vodka är inte vin, men på något sätt lyckades jag glömma bort det) att jag inte förstod någonting och vi tittade på nån annan film istället som jag inte minns något av. Det känns som om man per automatik måste bli packad (och sedan vakna upp med en baksmälla från h-vetet) om man ska hylla det ryska för en kväll. (Eller åtminstone nidbilden av det ryska?)

WP_000903Kornig bild på min ryska outfit (frisyren har rasat ut)

alla pugacheva how disturbing is this way 1981Alla Pugacheva på post-prerafaelitiskt skivomslag

Boris YeltsinBoris Yeltsin rockar loss (varför kan inte även Reinfeldt flippa ut ibland? Vara full på stadsbesök och nypa sina kvinnliga kollegor i rumpan?)

I eftermiddag har jag tagit en pliktskyldig promenad runt Skogskyrkogården eftersom det varit fint väder ute och nu sitter jag i soffan och dricker kaffe och äter en torr Icakanelbulle som jag värmt i ugnen. Jag läser Jan Guillous ”Ordens makt och vanmakt” och slås av att han HAR HUMOR. Det trodde jag inte (läste ”Ondskan” högt för mina elever häromåret och den var minsann inte det minsta rolig). Guillou behärskar, tro det eller ej, självironi. Åtminstone är han mycket självironisk i bokens inledande kapitel ”Författare med förhinder” (i kapitlen som följer är han lite mer pompös och självförhärligande). Hans skildring av sig själv som ung man med författarambitioner är fantastisk i sin skoningslösa drift med det pretentiösa. Hör på detta t ex:

Vilken som helst författare in spe fattar att man måste skriva på ett annat sätt än alla andra och helst svårbegripligt, eventuellt med långsökta metaforer. /…/ För om man inte har något särskilt att säga så blir det nödvändigt att skriva dunkelt poetiskt eller vackert svårbegripligt och från början bygger allt på ett missförstånd.  När man /…/ är gymnast och skriver bättre svenska än alla de andra 24 klasskamraterna är det svårt att genomskåda det alltför bräckliga statistiska jämförelsematerialet. Man får för sig att man är utvald, fortfarande utan att ha något att säga, och så har det nog börjat för de flesta och därför har vi minst tusen författare för många även i vårt lilla land.

Några sidor senare fortsätter han med:

De unga opublicerade författarnas verk är tämligen likartade, då som nu (Guillou skriver om sina erfarenheter från 60-talet, min anm).  Det gäller att skriva ”nyskapande”, det vill säga påhittigt och gärna med någon liten extra gimmick som att strunta i paginering eller vissa skiljetecken, avstå från stor bokstav när man börjar en ny mening eller använda sig av ojämn högermarginal eller i värsta fall utesluta bokstaven e i texten. /…/ Men eftersom människan i debutantåldern har en begränsad livserfarenhet blir också berättelsen begränsad till sådant som nog intresserar alla unga. Standardnumret i en debutroman handlar därför om en ung man som reser till Paris, har sexuella erfarenheter och återvänder hem dyster, men djupsinnig. /…/ Sedermera har denna standard rationaliserats till att ung man, eller numera lika gärna kvinna, har sexuella erfarenheter i Stockholm.

Jan-GuillouJan Guillou även han i ryskinspirerad outfit

Själv skriver den unge Guillou under 60-talet de två romanerna ”R” och ”Ré” (båda om sexuella erfarenheter i Paris) inspirerade av hans litterära hjältar Claude Simon och JMG Le Clézio. Den senare är nära att bli utgiven; han blir uppkallad till en förläggare på Bonniers som vill ”titta på” honom eftersom han tycker att han verkar lovande inför framtiden. Att romanen därefter trots allt blir refuserad anser Guilliou var att göra honom ”en omätlig tjänst”,  framför allt eftersom han, om han hade blivit utgiven, hade riskerat att styra in sin identitet  i ett hörn som det sedan hade varit svårt att ta sig ut från. (Han ansåg sig vid denna tid som alldeles ”för fin” för journalistik och föraktade så kallade ”breda” författare med stora upplagor.) Gulliou beskriver med en rysning det alternativa liv som hade kunnat vänta honom:

Sådana debutanter (som han själv alltså hade kunnat bli, min anm) /…/ behandlas i regel mycket välvilligt av kritiken. Det hade kunnat bli en framgångsrik start, visserligen utan läsare. Ny likadan bok hade kommit två år senare. Fortfarande inga läsare men något litet pris och stipendier. En ruggig framtid som ytterst litterär författare hade kunnat bli följden och en sådan bana tycks mycket svår att bryta.

Några år senare eldade Gulliou upp de båda manuskripten; ”blad för blad så att inte en enda bokstav skulle bli kvar”. De hade då blivit stämplade som porr vid ett beslagtag av säkerhetspolisen vid en razzia i hans hem i samband med IB-affären. Han avslutar redogörelsen över sina tidiga litterära ambitioner med att det på sätt och vis var synd att romanerna gick detta öde till mötes; ”eftersom jag inte kommer ihåg ett ord /…/ skulle jag idag gärna ha vågat mig på lite smygläsning, om inte annat av ren nyfikenhet. Hur bra var han egentligen på att imitera den kommande nobelpristagaren Claude Simon?”

Nu ska jag äta lasagnerester från i fredags. Här kan ni lyssna på Pugachevas hit ”Million Roses” från mitt födelseår 1983. Puss!

Vulgo-Ryssland

Kabaeva
Gymnasten Alina Kabaeva. För några år sedan utpekad som Putins älskarinna.

Kabaeva
Här på päls för playboy. Känns typiskt ryskt med utvik på päls…

x
Här på bild med den utpekade älskaren, sedan avancerade skvallret till rykten om giftermål…
¨
K
Ryktena visade sig emellertid vara falska. Synd, för de skulle utgjort ett spännande par, lika läskiga båda två.