Tack Houellebecq!

isis-boss-vladimir-putin-donald-trump-among-times-person-of-the-year-nominees-e1449656893665

/…/ kvinnorna var avgjort bättre än männen. De var smeksammare, mer älskande, mer medkännande och mildare; mindre begivna på våld, egoism, självhävdelse, grymhet. De var dessutom förnuftigare, intelligentare och mer arbetsamma.

Så egentligen, frågade sig Michel medan han iakttog solstrålarnas spel över gardinerna: vad tjänade männen till?  Det är möjligt att manlighet under tidigare epoker, då björnarna var talrika, kunde spela en specifik och oersättlig roll: men sedan några århundraden tillbaka tjänade männen uppenbarligen inget syfte längre. De gäckade ibland sin leda genom att spela tennis, vilket var ett mindre ont; men ibland ansåg de också att det var bra att föra historien framåt, det vill säga genom att sätta igång revolutioner och krig. Förutom de absurda lidanden som krigen och revolutionerna ledde till förstörde de allt det bästa i det förflutna genom att gång på gång jämna allting med marken för att bygga nytt. Eftersom den mänskliga utvecklingen inte hade någon given plats i ett regelmässigt förlopp som ständigt rörde sig framåt och uppåt, fick den mänskliga utvecklingen en kaotisk vändning, blev ostrukturerad, oregelbunden och våldsam. Allt detta var männen (med sin smak för risk och spel, sin groteska fåfänga, sin ansvarslöshet, sin inneboende våldsamhet) direkt och ensam ansvariga för. En värld av kvinnor vore i alla avseenden oändligt överlägsen; den skulle utvecklas långsammare men regelmässigt – utan recidiv eller ständiga, olycksdigra ifrågasättanden – i riktning mot ett tillstånd av gemensam lycka.

/ ”Elementarpartiklarna”, s. 184-185

Ibland – bara nån gång då och då – är det skönt att ge efter för onyanserade resonemang. Det är lite som att tröstäta när man är deprimerad, antar jag, och just nu är jag väldigt, väldigt samtidsdeprimerad. Men för övertydlighets skull: Jag hatar inte män, och jag vill inte utrota dem från jordens yta (möjligen med undantag för de tre som figurerar på bilderna ovan, de får gärna drabbas av varsin massiv hjärtattack, helst redan idag). I övrigt: Jag ska försöka undanhålla mig från politiska kommentarer framöver, eftersom det bara gör mig ledsen och arg.

Oneliners från ”Ett eget rum”

Kvinnorna har genom seklerna tjänat som speglar med den förtrollande och förtjusande förmågan att återge mannens storlek i två gånger naturlig storlek.

Kyskhet är kanske en fetisch, som vissa samhällen har hittat på – men som inte desto mindre var omöjlig att undslippa.

– det ligger i konstnärens natur att bry sig utomordentligt mycket om vad som sägs om honom. Litteraturen är beströdd med vrak av människor, som brytt sig oresonligt mycket om andras meningar.

”I have no feelings, get that into your head.”

Började av någon anledning att tänka på den här filmen nu på morgonen och det faktum att jag har en grej för hockeyspelare sedan dess (dock bara i fantasin, hockey i verkligheten är dödstråkigt). Eller kanske är det bara kombinationen av motsatser: Människor som rymmer extremer åt olika håll, som kan vara både känsliga och råbarkade, förfinade och vulgära. Det är sexigt. Eller så är det bara killen i filmen som är sexig.

hockey

Lord knows I’ve tried but I’ve heard a million conversations going where they’ve been before, seen the way that careful lingers undecided at the door

Idag bästa kärlekslåten!

Och apropå Sistersmonomani. Jag tror att om jag bara fick lyssna på en enda skiva resten av mitt liv så skulle det vara skivan ovan. På villkoret att man bytte tillbaka till originalversionen av Black Planet.

Jag är förövrigt mycket förtjust i ”en enda sak resten av livet”-leken. En enda bok? Anna Karenina. En enda diktsamling? Nåt av Gunnar Ekelöf eller RS Thomas. En enda film? BBC-versionen av Stolthet och fördom. En enda dryck? Vatten OCH vin (här måste det till en kompromiss annars ställer jag inte upp). En enda sötsak? Choklad. En enda maträtt? Svårt (Olles är ostmackor). Ett enda resmål? Spanien tror jag. Ett enda landskap att bo i? Västerbotten förstås.

Nån som vill fortsätta?

Dagens citat: Stina Aronson förbereder sig för middagsbjudning

…asch jag måste polera mina naglar och samla styrka till middagen hos major Honochhan ikväll. Där väntar en väl vadderad prövning: att tillbringa sex, sju timmar med att utfylla deras salongsmöbel och se vitmenad ut där man är brokot. Att slinka undan deras prejande påståenden. Att vara sjuk av deras krämpor och frisk av deras mixturer. Att le (är fördömt arbetsamt). Det ska nog gå bra. Jag brukar i hemlighet tänka på skeppsbrott, att vi allihop befinner oss ombord i gemensam nöd. Det ger mig den behövliga känslan av samhörighet.

Carl Jung: ”Enligt min erfarenhet hör, bortsett från de vanemässiga lögnarna, de så kallade intellektuella till de svåraste och otacksammaste patienterna, ty hos dem vet aldrig den ena handen vad den andra gör. De odlar en psykologi med vattentäta skott. Allt kan ordnas genom ett intellekt som inte kontrolleras av någon känsla – och dock har man en neuros.”

Jenny Diski om skrivande

   (…) Problems with structure, sentences that need to be worked on, far too many easy clichés not rejected – all of this normal for a first draft,   even a second. For me writing is the editing. It’s where the you make the story your own. Draft, redraft, let the thing sit, and then consider it again, read closely, carefully, cut away everything that you haven’t properly thought through, and some things that you have. (…) Good writing is hard to come by. It’s what I understand Beckett to have meant when he wrote, towards the end of his life, what any writer must take as essential instruction: ‘Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.”

Texten i sin helhet här.

Fem citat

All den aggression vi inte får uttrycka mot omvärlden vänds mot det egna jaget och kristalliseras i det sadistiska överjaget.

/ Freud

Det är grymt att måsta plikta med sitt liv bara för att man fötts.

/Ur Peer Gynt av Ibsen

Jag är virtuos på skuld och skam.

/P O Enqvist

Och jag förfärades av tanken på allt vårt livs elände och lastbarhet och förstod inte, hur allt detta hade kunnat få ett sådant grepp om mig. Hur bad jag icke då till Gud av mitt renaste hjärta, jag kände inte köttet, jag var… Men nej – köttet krävde sin rätt: knappt en timme hade gått, förrän lasten och fåfängan åter hade höjt sin röst inom mig. Jag somnade in med huvudet fullt av drömmar om kvinnor och berömmelse.

Ur Leo Tolstojs Dagbok

Att inte i några avseenden hysa annat än måttliga känslor tycks vara den enda garantin för att vid speciella tillfällen slippa känna alltför djupt.

George Eliot, beskriver Mr Casaubon i Middlemarch