Dessa rader, alltid aktuella:

Av misstag, gnidighet, synder, förtal

behärskas vår själ, och vår kropp de föröder,

och vi odlar, lika ömt som tiggaren göder

sina löss, våra älskvärda samvetskval.

 

Vår synd är envis, vår ånger är feg,

vi bekänner inget gratis, och är aldrig sena

att åter glatt slå in på vår smutsiga väg

i tron att eländig gråt gör oss rena.

/Baudelaire

Vad är meningen?

Alfred Kubin

Hej och gott nytt år,

jag har varit lite dålig på att blogga den senaste månaden. Det beror dels på att jag varit utarbetad och dels på att jag inte haft något att säga. För det har blivit så på slutet, kanske rentav de senaste halvåret, att mina inlägg inte riktigt kommer från hjärtat. Jag har känt mig snål = mindre benägen att dela med mig. Och på grund av detta oinspirerad. För vad är egentligen poängen att publicera något om det ändå ska slarvas med orden och ångras och censureras? För det är vad jag börjat göra; censurera mig alltmer. Inte berättat de saker jag verkligen går och tänker på utan en massa ovidkommande sidotrams.

Det är trist för jag är egentligen en väldigt generös person. Och därmed naiv (något jag upplever som positivt). Men nu har jag fått problem just med naiviteten: Hejdat öppenheten för att istället fundera över konsekvenserna av att ”fläka ut sig på Internet”. Inte för att jag övervärderar mig själv på något sätt, den här bloggen läses inte av tillräckligt många- och är inte så pass privat att den utgör några som helst hot mot mig som privatperson. Men jag har funderat över vad syftet egentligen är. Vad jag är ute efter. Bekräftelse? Gemenskap? Absolut. Och det har jag också fått. Gott så.

Det är något med sociala medier som skaver i mig. Kanske framförallt att det mer eller mindre förväntas att man ska delta i dem. Vara en del av hela den där fejköppenhetscirkusen som jag upplever som så tom… och i många fall också vulgär. Och alla människor på tunnelbanan och på stan som förvandlats till bortkopplade telefonzombies: Det överdrivna beroendet av att hela tiden vara uppdaterad, få snabba fixar av banalitet vars enda värde ligger i att det är nytt. Och plötsligt upplevs grejer som hänt för 24 timmar sedan, eller ens 8 timmar sedan, som daterade, inaktuella. Den utvecklingen skrämmer mig. Och därför har jag inte använt Internet på en vecka. Läst böcker istället, skrivit texter offline. Det har varit skönt.

Bild högst upp av Alfred Kubin

Spleen + saker jag köpt på slutet

Gud vad mina rubriker är fantasilösa! De blir verkligen bara sämre och sämre. Särskilt min frekventa användning av plustecknet (vilket har börjat bli något av en klassiker) är ett säkert tecken på min urartade natur; ”en gång så fyndig och kvick” och så vidare. På slutet har jag lidit en samlad kompott olycka. Dels leda (det är inte så roligt att vara hemmafru trots allt, mina dagar är vidsträckta ökenlandskap som jag inte ens fyller med bullbak-, städning eller andra käcka hemmafruaktiviteter utan enbart av typ… ”självreflektion” och ”förkovran” = i praktiken; lite skrivande, lite läsning, MYCKET tankar-på-rundgång. Det blir nog bra att jobba i sommar, ska vara komvuxlärare igen), dels deppighet (årlig vårdepp; för visst gör det ont när knoppar brister etc), och dels legitim – fysisk – sjukdom (som jag inte kommer att gå in på närmare här, även om jag kan lugna er med att det inte rör sig om cancer eller annan dödlig fara). Ack livet! Vad är det annat än en raksträcka till döden? Varför icke lägga sig i en kista redan nu så att man får det överstökat…?

Nä, herre-gud. Låt oss byta samtalsämne till något piffigare, som shopping! (Och förresten är jag inte det minsta självmordsbenägen, egentligen är jag ganska förnöjd för det mesta, hade bara lust att vara lite dramatisk.) Shopping i alla fall. För det vet vi ju, upplysta moderna varelser, att det bästa sättet att bota leda och kval är att ta sig en liten shoppingtur på stan – och sedan komma hem med ”ett helt nytt jag”! Eftersom jag så att säga inte varit så ”stadd i kassan” de senaste månaderna har jag dock inte haft möjlighet att ägna mig åt denna lustfyllda vardagsterapi. Vilket har resulterat i att jag i princip helt och hållet har botat mitt shoppingsug, vilket säkert kan betraktas som något bra. (Det enda jag verkligen har velat ha det senaste året är en Acnekappa från förra sommaren som jag inte har råd att köpa.) Idag köpte jag dock två små tunna böcker som var mer i min prisklass – de kostade 5 kronor styck:

Linné-boken därför att jag hoppas att den kommer att vara lika trevlig läsning som Darwins Om arternas uppkomst, som – tro det eller ej – är en fantastiskt poetisk läsupplevelse. Och jag känner mig ganska förvissad om att Linnés anteckningar (från åren 1707-31) kan bjuda på något liknande, se exempel nedan:

LAPPONIA LYCKSELENSIS

Denna floden, som vi snart 3 mil följt, och varit helt navigabel, hotades oss här och där med små fall. Omsider kom vi till 3:ne forsar, något stycke ifrån varandra, där de vore impossible att segla uppför. (…) Stränderna bestodo av sand och klappur, och klappuren, helt svart av vattnet, var spataktig. (…) Vid stranden vid Lyckelse finnas otaliga många små fiskar. (…) Här var en kvinna, som jämmerligen plågades av grodor, vilka hon druckit i vatten, då de voro rom förleden vår; hon kände att de voro 3; hon hörde dem gjö och andra som sutto jämte; hon stillade något sin pina med brännvin, salt dödde de inte av.

Åh. Insåg just att jag faktiskt har läst just denna text förut – då jag pluggade idéhistoria (vilket är det BÄSTA ÄMNE man kan läsa, något jag rekommenderar ALLA. Ska du bara läsa ett ämne – välj detta! Du blir inte bara sjukt allmänbildad, du har också så gott som oavbrutet roligt under tiden; kursböckerna är också riktigt bra, åtminstone de som är skrivna av Ronny Ambjörnsson, och föreläsarna – åtminstone i Umeå – var härligt prilliga, precis som universitetslärare ska vara!)

Mitt nästa köp var en liten bok med konstreproduktioner från Amsterdams Riksmuseum. Många gamla 1500-1600-talsmästare, som t ex Vermeer, El Greco, Rubens och Rembrandt och det är ju alltid trevligt.

Avslutningsvis har jag köpt en träningscykel. (Paus för förundran här:) (…) Naturligtvis ingen ny och fräsch och dyr liten sak, utan – vilket är typiskt mig – en antik tingest från en gammal dam på Kungsholmen som i sin tur hade köp den från en rehabiliteringsgymnastiklokal där hon tränade sjukgymnastik på 90-talet. Men, den är mycket stadig och jag cyklar mig svettig på den dagligen. Nedan kan ni ta del av min hurtiga träningsspotifylista. Mot beach 2012! (Jag satsar på den här.)

Judas Priest: Runnig wild

Joan Jett and The Blackheads: I Hate Myself For Loving You

Sick Of It All: Friends like you

Imperiet: Alltid rött, alltid rätt

The Damned: Neat, Neat, Neat

Misfits: We are 138

The Runaways: Cherry bomb

DMX: Party up

Urge Overkill: Girl You`ll Be A Woman Soon

Patetiken i att trampa med ursinne i blick till rader som Hello world, I`m your wild girl, I`m your ch-ch-ch-ch-ch CHERRY BOMB, ja, kan ni ju bara föreställa er.

Det är inte hopplöst, men…

Jag är melankolisk idag och jag inser att melankoli bara är ett humör bland andra, ingenting att jaga upp sig över, och att det säkert skulle gå över om jag typ gick ut och joggade eller sa åt mig själv att skärpa mig eller nåt. Men jag har ingen lust att jogga eller skärpa mig (dessutom har jag redan tagit en promenad) och jag är trött på att alltid använda mig av en hurtig relativistisk förklaringsmodell för exakt allt. Relativism är… beskäftigt. För det innebär att ingenting egentligen spelar någon roll; att allting är utbytbart och det är det inte. Det finns massor av saker som inte är det minsta utbytbara, som är jätteviktiga, rentav heliga och okränkbara. Så, idag är jag melankolisk och lite dränerad och ledsen och jag vill bara ligga i soffan och äta digestivekex och det är exakt så det måste få vara.  

If one is to deal with people on a large scale and say what one thinks, how can one avoid melancholy? I don’t admit to being hopeless, though: only the spectacle is a profoundly strange one; and as the current answers don’t do, one has to grope for a new one, and the process of discarding the old, when one is by no means certain what to put in their place, is a sad one. / Virginia Woolf, A Writers Diary

Det behöver inte ens vara ”on a large scale”, det räcker egentligen med några stycken. Och det är en fråga jag ofta funderar kring: Ska man gå genom livet med munkavle eller inte? Jag tenderar att ofta välja att bära munkavle* eftersom det är enklast så, men jag är inte alls säker på att det är det bästa eller mest sunda förhållningssättet i längden. Jag vet bara att jag avskyr hårdhet. Ilskna scener, uppgörelser och dramatik i alla former får min själ att darra.

*Inser att detta påstående kan verka en aning dubiöst eftersom jag ofta är tämligen frispråkig på denna blogg. Jag är dock långt ifrån frispråkig i alla sammanhang. 

Målning av Louis-Jean-François Lagrenée, 1785

Om plågan i att leva ett liv

Dricker kaffe ur en Gustavsbergskopp och äter praliner. Både jag och min syster dissar romrussinen och slänger dem vanvördigt i soporna. Funderar på allvar att skippa middagen och äta mig mätt på choklad istället. En bra start på en fredagskväll som kommer att toppas av osunda mängder vin (jag skulle ha passat alldeles utmärkt vid Marie Antoinettes hov).

Jag har haft lektioner hela dagen, varje fredag har jag sex timmar aktiv lektionstid: det är så mycket lektionstid man kan ha på en arbetsdag. De tre eftermiddagstimmarna med årskurs 1 urartar ofta till ungdomsgård. Ettorna är rara på alla sätt och vis, men mina lektioner får hård konkurrens av pingisbordet i uppehållsrummet och av rökrutan ute på skolgården (i årskurs 1 röker alla som borstbindare) samt av spotify – de flesta hävdar att de inte kan jobba bra om de inte har black metal eller hiphop på högsta volym i hörlurarna – vilket givetvis är en stor fet lögn. Men vi har ofta roligt, och sista timmen tänder jag ljus, bjuder alla på kaffe och läser högt för dem ur Jan Guillious Ondskan – den boken röstade de enhälligt fram när vi skulle välja bok tidigare i höstas. Jag blev lite besviken först, men känner mig samtidigt varm om hjärtat när de lyssnar så koncentrerat. De verkar faktiskt uppskatta de enahanda våldsskildringarna.

Idag har det varit samtalsterapins dag. Jag har fått ta del av flera skilsmässohistorier, lyssnat på en elev som berättade om sina depressioner och sömnproblem samt tröstat en kille som var ledsen för att hans flickväns mamma nyss hade dött. En annan elev gav mig ett brev där han skrev om hur jobbigt han hade det hemma och om att han var olyckligt kär. Min upplevelse är att nästan 7 av 10 elever mår dåligt: Jag hör sådana här historier varje vecka. Och många uttrycker att de tycker att det är ”jobbigt att leva”: ”Jag förstår inte hur jag ska orka stå ut när det är såhär.” Vissa säger att de på allvar funderat på att ta sitt liv. Och de elever som ger uttryck för detta slags tankar är inte enbart de tystlåtna och tillbakadragna, tvärtom är det ofta ledargestalterna; de som kaxar och clownar sig, de som anger tonen i klassrummet.

Jag ser ingen anledning att komma med floskler när de kommer med sina historier, och jag gör ingenting för att försöka ”lätta upp stämningen”. Den bästa trösten är nästan alltid att ta en människa på allvar, och att vara helt ärlig mot denne: ”Ja, det där låter skitjobbigt, fan vad trist. Det kan vara fördjävligt att växa upp, det vet jag av egen erfarenhet.” (Ja, jag är personlig!) Jag säger att det inte finns någon ”snabb lösning”, tyvärr tvingas man att ”härda ut”. Fast visst, har du problem hemma kan det vara en god idé att ansöka om ett eget boende, och är du deprimerad kan en psykolog vara en lösning – även om det inte är möjligt att vaska fram en bra psykolog till varenda stackare som är i behov av en. Ibland drar jag till med att det ”kommer att bli bättre”, och håller tummarna för att det inte bara är en dålig lögn. (Där sätter jag helt enkelt min tillit till sannolikheten: Sannolikt blir saker bättre – du kanske aldrig kommer till punkten där du känner dig ultralycklig, totalt tillfreds och vandrar på fluffiga moln, men livet kommer förmodligen inte alltid att kännas outhärdligt. Ibland kommer det faktiskt att kännas helt okej, kanske till och med redan ikväll eller nästa vecka.)

Förut när jag jobbade på hemtjänsten, och senare inom psykiatrin, slogs jag dagligen av detta: Hur dåligt människor mår, och framförallt hur ensamma människor är. Både rent fysiskt ensamma; ensamma-i-sina-hem och i sina liv, men också ”ensamma i sig själva”. Och många tycks lida av det Janet Frames universitetslärare så fint kallade för ”en själens inre ensamhet”; en gnagande känsla av att aldrig riktigt bli förstådd, och aldrig riktigt bli uppskattad för ”den man innerst inne är”: Många visar heller aldrig vilka de ”innerst inne är” – av rädsla för att bli ratade av sina anhöriga och bekanta.

Kanske finns det inte heller någon ”genuin, oförvanskad personlighet”, ren från teaterspelets smink? Kanske är det rentav såhär vi är: halvtrasiga, evigt kompromissande, evigt missförstådda. Fyllda av längtan efter autenticitet och äkta samförstånd, längtande även när vi är omgivna av människor, även när vi skrattar så att kinderna värker. För paradiset tycks alltid finns någon annanstans. Alltid på den plats där vi själva inte är.

Om jag inte begränsades av min yrkesplikt att vara ”en god pedagog” skulle jag hänvisa eleverna till Baudelaires dikt Berusa er:

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om.
För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror
och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!
Och om någon gång, på trappan till ett palats, på det gröna gräset i ett dike,
i ert rums dystra ensamhet, ni vaknar, och berusningen redan är förminskad eller försvunnen,
fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, allt det som flyr, allt det som kvider,
allt det som rullar, allt det som sjunger, allt det som talar, fråga vilken tid det är;
och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, skall svara er:
”Det är tid att berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan uppehåll!
Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag.”


Marilyn Monroe mådde djävligt dåligt men log ändå. SKÅL!

Genier dör unga… eller?

Har ägnat mig åt den morbida, barnsliga och ganska tvivelaktiga förströelsen att ta reda på konst- och författarvärldens unga döda. Det talas ju mycket om film- och rockstjärnor som dör unga, men inte lika ofta om kulturvärldens dito. Här följer alltså en lista som kan komplettera James Dean, Jim Morrison och co:

Comte de Lautréamont, poet, död vid 24 års ålder. Orsak: okänd
John Keats, poet, död vid 26 års ålder. Orsak: tuberkulos
Aubrey Beardsley, konstnär, död vid 26 års ålder. Orsak: tuberkulos
Georg Trakl, poet, död vid 27 års ålder. Orsak: överdos
Jean-Michel Basquiat, konstnär, död vid 27 års ålder. Orsak: överdos
Egon Schiele, konstnär, död vid 28 års ålder. Orsak: spanska sjukan
Sylvia Plath, poet, död vid 30 års ålder. Orsak: självmord
Percy Bysshe Shelley, poet, död vid 30 års ålder. Orsak: drunkning
Emily Brontë, författare, död vid 30 års ålder. Orsak: tuberkulos
Edith Södergran, poet, död vid 31 års ålder. Orsak: tuberkulos
Vladimir Majakovskij, poet, död vid 36 års ålder. Orsak: självmord
Lord Byron, poet, död vid 36 års ålder. Orsak: feber
Amedeo Modigliani, konstnär, död vid 36 års ålder. Orsak: njurinflammation
Arthur Rimbaud, poet, död vid 37 års ålder. Orsak: cancer
Federico García Lorca, poet och dramatiker, död vid 38 års ålder. Orsak: mördad
Charlotte Brontë, författare, död vid 38 års ålder. Orsak: graviditetsförgiftning

Och de som nådde medelåldern:

Jane Austen, författare, död vid 41 års ålder. Orsak: njurinflammation
Robert Mapplethorpe, fotograf, död vid 43 års ålder. Orsak: aids
Anne Sexton, poet, död vid 43 års ålder. Orsak: självmord
Mare Kandre, poet och författare, död vid 43 års ålder. Orsak: okänd
Charles Baudelaire, poet, död vid 46 års ålder. Orsak: syfilis
Chaim Soutine, konstnär, död vid 50 års ålder. Orsak: blödande magsår
Pier Paolo Pasolini, regissör och poet, död vid 53 års ålder. Orsak: mördad
Unica Zurn, konstnär och författare, död vid 54 års ålder. Orsak: självmord
Andrej Tarkovskij, regissör, död vid 54 års ålder. Orsak: cancer
Emily Dickinson, poet, död vid 56 års ålder. Orsak: njursjukdom
Friedrich Nietzsche, filosof, död vid 56 års ålder. Orsak: slaganfall

Och två som nästan blev gamla:

Gunnar Ekelöf, poet, död vid 60 års ålder. Orsak: lungcancer
Samuel Taylor Coleridge, poet, död vid 62 års ålder. Orsak: hjärtattack

SAMMANFATTNING

AV TOTALT 29, ANTAL DÖDAR I…
Sjukdom: 18
Självmord: 4
Mord: 2
Överdoser: 2
Olyckshändelser: 2
Ouppklarade: 2

SLUTSATSER
Självmordsfrekvensen tycks särskilt hög bland poeter (3/4). De båda homosexuella representanterna på listan blev mördade. Ingen kategori tycks gå fri från sjukdom, även om TBC uteslutande har drabbat dem som är födda under 1800-talet.


Tobey Maguires karaktär i filmen Wonderboys har också koll på kulturvärldens dödar

Målning högst upp av David: Marats död

Romantisk personlighet: Coleridge

Coleridge

Jag är en drömmare och därför en slö människa

”Jag är bara ett slags Metafysiker” sa Coleridge (1772 – 1834) om sig själv och vägrade betrakta sig själv som en poet. Som prästson och agnostiker upplevde han ända sedan barndomen sitt jag som uppdelat i två: dels ett kristet, anpassat, civiliserat jag och dels ett annat ”obearbetat jag” som hindrade honom från att till fullo förenas med Gud. Sitt obearbetade jag beskrev han som en orm som slingrade sig runt hans hjärta och mot detta jag värjde han sig, med Gunnar Hardings ord, hela sitt liv, trots att det var från detta ”hans verkligt betydande dikter härstammade”. Trots att Coleridge skrev långa, nydanande diktsviter som The rime of the ancient mariner och Kubla Khan hade han på grund av denna splittring i sin personlighet ett oerhört dåligt självförtroende och plågades ständigt av självhat, depressioner, olycklig förälskelse och av sitt kraftiga opiummissbruk. Det dåliga självförtroendet/lidandet resulterade dock i lysande dagboksanteckningar och brev. Vid ett tillfälle beskrev han sig till exempel sig själv som ”en Mumies själ balsamerad av Hopp i Katakomben”. Och vid ett annat tillfälle:

Poeten inom mig är död – min fantasi (eller snarare detta Något som varit fantasifullt) ligger Kall som den förkolnade Veken på Mässingstakens rundade Kant, utan minsta stank av Talg som skulle kunna påminna en om att den en gång var iklädd Lågans Mitra.

Vid ytterligare ett annat tillfälle klagade han i ett brev till William Goodwin (anarkisten) över att han inte fick ”något gjort”:

delvis på grund av ohälsa, och delvis på grund av Tankarnas ohälsosamma och drömska livlighet och (ursäkta det pedantiska uttryckssättet) en förminskad Mottaglighet för Tingen, är mina idéer, önskningar och förnimmelser i sjuklig grad frikopplade från känsla och handling. För att tala klarspråk: jag är en drömmare och därför en slö människa. Jag är en Stare inburad i sig själv och ständigt ruggande och allt jag förmår sjunga är: Imorgon, imorgon och imorgon.

Behöver kanske inte säga att jag känner igen mig. Puss på dig Coleridge! Om jag kunde skulle jag åka tillbaka i tiden genom en tidsmaskin och övertyga dig om att du visst var en stor poet!

(Utkast taget ur min dagbok från 2006, alla citat återfinns i Gunnar Hardings supermysiga Och drog likt drömmar bort: Coleridge, Wordsworth och deras epok, som utgör den första delen i hans antologi över den engelska romantiken. Läs!)

Vad ska vi tro på?

(Ännu en paranoid text om känslomässig relativism)

Jag känner allt – och ingenting alls.

Jag är öppen för möjligheter – men inte ansvar.

Och jag söker sanningen, den enda, utan att vara särskilt övertygad om att den existerar.

Jag är kort och gott blaserad. Kan gripas i stunden men aldrig i längden:
”Åh, detta är verkligen förfärligt!” för att i nästa stund tillägga: ”Men inte livsförändrande.”

Jag får inga insikter, jag får ingivelser som brinner till, slocknar och dör.

Jag lever på kickar – inte kontinuitet.

Och än en gång: Jag tar inte ansvar för något.

Åh, öppenhet, mångfald, pluralism, kulturalism – nu söker vi Individens berättelse bortom Massan, nu gräver vi oss allra längst ner i stacken för att se just den där lilla myran, längst in, längst ner, den speciellaste av dem alla – den förtryckta! Den himmelska! Myr-martyren!

Och våga inte uttala ordet ”förståelse” – det du kallar förståelse är i själva verket fördomar.

Och allting är självklart relativt. Allt kan ruckas, växla skepnad, försvinna, vara borta. Nu, i nästa stund, imorgon.

Och vi lär oss att intelligens (eftersom vi fortfarande är beroende av simpla statusmarkörer) är att aldrig hävda en åsikt utan förbehåll. Utan alltid med tillägg av typen ”men å andra sidan…”

Höjden av dumhet blir därmed att uttala sig tvärsäkert, eller ens att stå för något. Höjden av trångsynthet att uttrycka något som inte i samma stund kan nyanseras, suddas ut.

Och i bästa fall gör allt detta oss friare, mer vidsynta, rikare i anden.

Och i sämsta fall har våra liv reducerats till en maläten jargong där allt visserligen kan yttras – men där vi står för ytterst lite.

Där vi har blivit fega.

Rädda att bygga ett hus på den sanka marken under oss, den som när som helst kan ge vika och säga: ”Hur kunde du tro på detta? Är du dum eller?”

Spegel utan återspegling

Ylva Ogland

Om jag bara kan uttrycka mig via referenser till saker som ligger utanför mig själv, var i mig finns då det enskilda/unika som ska utgöra det som är ”bara mitt” = mitt jag, min personlighet?

Är det jag kallar personlighet i själva verket en hägring i den postmoderna öknen?

Och vad är jag om jag inte har en personlighet? Barskrapad? Ett spöke?

Ett ingenting?

Nånting är jag trots allt.

En soptipp med pekpinnar: Titta ut genom fönstret – du kan se mig genom fönstret! Titta vid dörren – du kan se mig i dörren! O s v.

Men jag är aldrig där jag lovat att vara. Och egentligen är jag ingenstans alls.

Jag är en soptipp, som sagt, med söndermalet material. I denna stund blåser jag iväg. Nu. Nu skingras jag i vinden.

Kanske är det i själva verket de ensamma/anonyma som är de största personligheterna, just därför att de inte ”larmar och gör sig till”. De lämnar sina jag ifred.

(Målning av Ylva Ogland)

Skrik

Jag är så trött på mig själv idag. Alldeles utmattad. Ibland slår det mig: Hur mycket jag måste stå ut med mig själv, och med den tid vi lever i (fast jag tror inte att någon annan tid är bättre). Jag är trött på Internet, mobiltelefoner, sms, dvd:filmer, individualism. Jag är trött på mitt ständiga behov av Distraktion, som i sig skapar distans (mellan mig själv och mina känslor) – som emellanåt får mig att tro att jag inte har några känslor, att jag bara är en observerande blick, en kylig tanke. Och all denna distraktion gör mig däst, lat. Och jag längtar efter stränghet – och ännu mer tid – fast jag redan har sjukt mycket tid. Men kanske längtar jag mest av allt efter mer ensamhet, rentav mer nöd , mer förtvivlan så att jag känner att jag lever. Så att något tar tag i mig och berör mig på riktigt för en gångs skull. Mitt nyårslöfte blir att utsätta mig oftare; att gå i fler dramatiska möten med mig själv.

Livet kan vara värre

Goldin

Goldin

Goldin

(Det var meningen att jag skulle ösa på med Nan Goldinbilder här; hålögda flickor som låg på sängar, kontaktlösa par med ryggarna vända mot varandra, misshandlade ansikten, folk som snortade kokain från könsorgan, bilder på utmärglade kroppar i sjukhussängar, begravningar, kroppsförakt, alkoholism o s v, men bilderna ville inte komma i rätt ordning och det såg så jäkla miserabelt ut att jag tänkte att jag skiter i det. Hade tänkt mig nån slags monoman, svart humor-poäng men jag vet inte… Det slutade vara roligt och blev enbart deprimerande.) Men bilden nedan är faktiskt rätt kul:

Goldin

Typ: ”Här ser vi ett exemplar på en vanartig ung man som varit i bråk och som tar till flaskan”, lite Socialstyrelsen 1955 eller nåt. Annars är Nan Goldins bilder oerhört vackra förstås. Men som med allt dokumentärt är det en fin gräns mellan vad som känns autentiskt och vad som känns fiktivt/teatralt. Goldin är mer konstnär än dokumentärfotograf – hon sätter en egen prägel på sina bilder, ger dem en särskild romantisk/melankolisk stämning som nog mer existerar i henne själv än i någon yttre verklighet.

Vuxenångest

Jag vill inte bli vuxen. Det är i och för sig något jag alltid vetat, men känslan är mer aktuell nu än någonsin när jag snart är färdig med min utbildning. Argumentet ”det ska väl bli skönt att vara oberoende och tjäna egna pengar” biter inte på mig. Inte heller att jag – med ett riktigt jobb – kan köpa vad jag vill/resa var jag vill. Det är för övrigt en uppenbar lögn: Jag kan inte resa var jag vill när jag måste vara på en arbetsplats åtta timmar (och förmodligen mer) per dag, vecka efter vecka. Jag kan inte heller köpa vad jag vill; lärare är inte kända för sina fantastiska löner. Dessutom har jag på något sätt alltid lyckats få vad jag vill ha ändå, fast jag varit student och pank de senaste fem åren. Det gäller bara att inte ha för stora fodringar (typ nöja sig med sitt bibliotekskort samt nudlar till middag) + tro på mirakel (att någon, händelsevis en förälder, ger en ett bidrag då och då). Förresten vore det väl idiotiskt av mig att längta efter en mer ansvarsfull/berikande/meningsfull vardag när jag redan lever mitt drömliv och inte önskar mig något mer. Jag har obegränsat med tid, hela dagar och nätter till mitt förfogande att inte göra någonting annat än att sippa kaffe, läsa böcker, sträckse kostymdramer och ligga i sängen, alternativt då och då ta en tripp till ett kafé. Jag är redan oberoende. Jag har mina tankar ifred utan att någon (läs: hemsk arbetsinstutition) inkräktar på dem och suger ur mig energi. Det enda jag behöver oroa mig för i det lyxliv jag lever är de eventuella nojor som kommer över mig då och då och som förmodligen är den enda negativa bieffekt som kan uppstå av att ha ”för mycket ledig tid”.

Men nu det sista halvåret har denna idyll plötsligt börjat skaka i sina grundvalar, jag är inte längre lika trygg i mitt dagdriveri. CSN framstår inte längre som en självklarhet och jag får alltfler obehagliga frågor av typen ”har du börjat söka jobb än?” ”NEJ, jag har inte börjat söka jobb. Och kan du hädanefter vara så snäll att undvika sådana ämnen i min närhet, tack?”

Det vete fan om jag inte var aristokrat i mitt förra liv. Jag tänker att det är en mänsklig rättighet att slippa fördärva sitt liv med arbete. Det känns på något sätt så simpelt och futtigt. När man nu haft den fantastiska turen att ens ha blivit född… ska man då tvingas slösa bort sitt liv på ett jobb? Eller, jag har inget emot arbete – om det är självvalt, kreativt och meningsfullt, m a o sådant arbete som vanligtvis inte ger några pengar, men detta underkastande av en arbetsgivare… Ack! Det känns outhärdligt!