Hyacinter, Sylvia Plath och ett brandtal

Henri Fatin Latour: Still life Hyacinths and fruit, 1865
Sylvia Plath på Smith college med citat ur hennes dagbok, 1950-talet

Allt är stilla ikväll. Efter jobbet köpte jag hyacinter – flera stycken – och planterade i krukor sittandes på knä på det kalla källargolvet. Plockade fram den handsnidade vita adventsljusstaken och ställde i köksfönstret. Stod en stund fundersam och höll den lilla trätomten i handen, husets enda, innan jag ställde den på köksfläkten. Kanske är det för tidigt med tomtar redan till första advent, å andra sidan är den så liten att den knappt syns.

Jag är inte så mycket för jul. Eller advent tycker jag om; glögg och pepparkakor och tända ljus och blänkande röda julgransbollar i skyltfönstren. Men julafton är svår – för julafton är förpliktigande. Och om man av en händelse inte är glad på julafton är man på något sätt extra mycket en glädjedödare, en alldeles särskilt pessimistisk människa. Samma sak är det med nyårsafton. I praktiken är det ju en underbar idé; detta att klä upp sig, dricka champagne och tända fyrverkerier. Det är bara det att jag hellre gör det när jag själv har lust, jag vill vara glad och tindrande på mina egna villkor.

Alldeles nyss var jag på promenad med Fax. I nordväst lyste Karlavagnen och i öster, mot Finland, lyste Orion. Jag kan bara dessa två stjärntecken och blir alltid lika glad över att jag kan identifiera dem. Det var kolgruvemörkt ute, luften kall och våt. Och jag tänkte på Sylvia Plaths dikt om Månen och Idegranen. November känns på något sätt som Sylvia Plath-månaden framför andra, mörk och sträng, men samtidigt så naken, ”barren”, och just därför vacker:

The moon and the yew tree

This is the light of the mind, cold and planetary.
The trees of the mind are black. The light is blue.
The grasses unload their griefs at my feet as if I were God,
Prickling my ankles and murmuring of their humility.
Fumy spiritious mists inhabit this place
Separated from my house by a row of headstones.
I simply cannot see where there is to get to.

The moon is no door. It is a face in its own right,
White as a knuckle and terribly upset.
It drags the sea after it like a dark crime; it is quiet
With the O-gape of complete despair. I live here.
Twice on Sunday, the bells startle the sky –
Eight great tongues affirming the Resurrection.
At the end, they soberly bong out their names.

The yew tree points up. It has a Gothic shape.
The eyes lift after it and find the moon.
The moon is my mother. She is not sweet like Mary.
Her blue garments unloose small bats and owls.
How I would like to believe in tenderness –
The face of the effigy, gentled by candles,
Bending, on me in particular, its mild eyes.

I have fallen a long way. Clouds are flowering
Blue and mystical over the face of the stars.
Inside the church, the saints will be all blue,
Floating on their delicate feet over cold pews,
Their hands and faces stiff with holiness.
The moon sees nothing of this. She is bald and wild.
And the message of the yew tree is blackness – blackness and silence.

Jag tänkte också på hennes Poppies in July. Kanske för att jag just planterat hyacinter. Påskliljor är nog min absoluta favoritblomma, tvåa kommer hyacinter, trea terosor – sådana skira, rosa eller vita som växer på taggiga buskar i trädgården. Till sommaren ska jag plantera en massa rosenbuskar i stugan. Och lägga granitplattor längst ena väggen. I augusti lade jag trasiga granitskivor nedanför bron (som jag hittat bland stenarna på stranden) och mossan växte upp mellan springorna bara efter några veckor. Och när mossan väl ligger där ser det också ut som om plattorna alltid varit där. I övrigt vill jag ha en vildvuxen trädgård, hellre en äng än tuktad mark i rabatter.

Vid middagen läste jag om Karl Ove Knausgård i DN. Jonas Thente hade recenserat hans sjätte bok och var eld och lågor. Såhär skrev han bland annat:

När jag tittar upp från sidan 1116 i ”Min kamp 6” och ser ut över det svenska litterära landskapet ser jag en stor mängd svensk låglandsboskap som står och idisslar med blickarna ömsom mot himlen, ömsom mot det oöverstigliga stängslet.

Jag har inte läst Knausgård ännu, men det har ju varit mycket rabalder kring honom i flera år nu. Och de senaste dagarna har jag stött på honom i flera olika reportage och krönikor. Förra veckan såg jag honom i Babel där Daniel Sjölin knixade och bugade på ett så underdånigt sätt att det nästan var pinsamt (jag stängde av efter tio minuter). Jag kan inte säga att jag har någon superkoll på Sveriges litteraturklimat. Läser varken tidningar eller kulturmagasin särskilt regelbundet. Och har ingen större inblick i vilka ”författarna i ropet” är – även om det finns ett par namn som man knappast kan undgå, ens om man skulle vilja (onämnt vilka).


Kärlek män emellan? Sjölin och Knausgård i Babel.

Men tillbaka till Thentes liknelse av Sveriges litteratörer vid en skock får (eller kossor, eller hästar?). Tröga, idisslande varelser drivna av flockmentalitet var hur som helst undermeningen. Och mot dessa ställer han Knausgård som Det Ensamma (Manliga) Geniet, Den Romantiska Nietzcheanska Övermänniskan/Frälsaren, fäktandes med sin kråsskjorta och sin värja. En bild som känns fånig, flåsig, tröttsam och minst sagt daterad. (För herregud, genikulten har vi levt med sedan 1700-talet! Och vi lever faktiskt inte längre, och har inte gjort på mycket länge, i ett samhälle där bildning enbart är förbehållen en begränsad manlig elit och där alla förutom denna lilla klick kan avfärdas som ”obildad pöbel.”) Och det finns verkligen inget så simpelt – enligt min mening – som att orera över allt som är fel, ytligt och urholkat med samtiden. Det är så oerhört lätt, lätt som en plätt, att kritisera och döma ut, och så svårt att kliva ner från den kritiska piedestalen och göra något – skriva något – som faktiskt förändrar.

Och just därför blir jag alltid lika ilsk på högdragen elitism: På kulturetablissemangets tendens att övervärdera allting som är fradgaspottande, negativt, nedlåtande och cyniskt, överintellektuellt-pseudointellektuellt och gnälligt och dit hör utan tvekan dyrkandet av geniet där ”geniet” alltid utgör samma klyschiga urbild av ginstsjuk man som sitter instängd i sitt elefenbenstorn och med föraktfullt krökta läppar blickar ut över världen och självupptaget hatar alla som inte tänker exakt likadana tankar som han själv. Ett intagande av denna (superbekväma, väl insuttna) roll tycker jag är en alltför vanlig tendens hos manliga författare oavsett vilket läger de tillhör; både hos de så kallade ”kulturradikala” och de så kallade ”kulturkonservativa.” (Vilka urlöjliga kategorier förresten! För vad är egentligen skillnaden när båda sidor är lika goda kålsupare vad gäller att spy galla över varandra? För att ta ett exempel från skolans värld: Jag skulle vara fullständigt chanslös som lärare om jag steg in i ett klassrum och talade om för mina elever att jag ansåg dem korkade och att jag tyckte att deras kultur och åsikter var värdelösa. Enda sättet att få människor att lyssna – och faktiskt ta till sig vad man säger – är att i lika hög grad vara beredd att sätta sitt ego åt sidan och lyssna och försöka förstå deras åsikter. Det handlar alltid om byteshandel! Jag vågar påstå att ingenting annat fungerar!)

Så sluta gnälla för sjutton och skriv något som faktiskt förändrar på riktigt! Försök beröra en människas själ, försök ingjuta mod och tillförsikt och lycka, stärk dina läsare istället för att mästra dem! Sluta hålla monologer och börja hålla dialoger. Öppna ögonen och försök att se på samtiden utan förakt och fåfänga. Försök istället – på allvar och utan att inta billiga, bekväma poser – att förstå vad som faktiskt konstituerar den tid vi lever i. För som varande ”levande människa” i denna tid är vi alla lika delaktiga och alla lika ansvariga. Det finns inget ”vi mot dem”. I själva verket finns det bara ett ”vi” och detta ”vi” är exakt lika mycket du som det är jag.

Besitter man sann empati avfärdar man inte sina medmänniskor som ”idisslande boskap”. Och enligt mig kan endast sann empati förändra världen.
/ Högaktningsfullt, kulturpacifisten Sofia G.

Sju Vilda Och Virilia Manliga Genier Med Cigarett:

Ack så svårmodiga, unika och utstötta från samhället! Dessa män är verkligen ”vargar utan flock”!

Knausgård, Larsson, Houellebecq, Flinck, Strindberg, Lundell, Dylan.

(Och Ulf, jag är verkligen svag för dig, men det kan inte hjälpas att du ibland faktiskt är en smula patetisk.)